Uppladdningen inför säsongsstarten fortsätter. Här kommer några rader om Athletic Club de Bilbao, som till säsongen byter ut klassiska San Mamés till nya och moderna arenan San Mamés Barria, med kapacitat för 53 332 åskådare.

Förändringar:
Efter att ha varit i frysboxen stora delar av förra säsongen har nu Fernando Llorente lämnat Athletic för Juventus, något som varit klart en längre tid. Som ersättare har man plockat in Osasunas skyttekung från i fjol, Kike Sola, som då smällde in nio ligamål. Det största och mest prestigefyllda nyförvärvet är dock Beñat Extebarria, som varit en av ligans främsta mittfältare de senaste två åren. Med sina passningskvalitéer och förmåga att dirigera och styra tempot i matcherna kommer han bli guld värd för Athletic. Dessutom har man ersatt Marcelo Bielsa med Ernesto Valverde på tränarbänken. En klasstränare mot en annan.

Förutsättningar:
Valverde förfogar över en väldigt stark trupp, framför allt på mittfältet, som på pappret ser väldigt spännande ut. Defensivt hade en given ledare i mittförsvaret inte skadat, men unge Aymeric Laporte kan mycket väl ta nästa steg i utvecklingen och ingen vet hur hemvändaren Xabi Etxeita, som förra säsongen var riktigt vass i Elche, eventuellt växer i en ny och bättre omgivning. Det ser på pappret, precis som föregående två säsonger, väldigt bra ut för Athletic. Frågan är om de kan leva upp till förväntningarna i ligaspelet den här gången?

Tänkbar startelva:

(4-2-3-1)

Gorka Iraizoz
—
Andoni Iraola
Borja Ekiza
Aymeric Laporte
Jon Aurtenetxe
—
Beñat Extebarria
Ander Herrera
—
Markel Susaeta
Óscar de Marcos
Iker Muniain
—
Aditz Aduriz

Rimlig målsättning:
Efter den minst sagt halvdana fjolårssäsongen är det tydliga i och med värvningarna att Athletic storsatsar mot att åter ta sig upp till toppen. En Europa League-plats är ett minimun, men om allt klaffar har man potential att kunna utmana om en Champions League-plats.

Efter att bloggen tagit semester i juli är den nu tillbaka på allvar igen. Om två veckor drar ligaspelet i gång igen, och samtliga lag är i detta nu i full fas med försäsongen. Sevilla kvalar dessutom till Europa League, något som även Real Betis kommer göra framöver, medan Real Sociedad ska ta sig an utmaningen att försöka kvala in till Champions League.

I mitten av augusti släpps Sportbladets ligabilaga, där massvis med läsning inför säsongen finns att tillgå. Men mycket vill ju ofta ha mer, så jag tänkte köra igång en liten guide inför säsongen och kortfattat gå igenom varje lag. Jag börjar i bokstavsordning, vilket pekar ut nykomlingen Almería som första lag.

Har ni för övrigt andra önskemål eller synpunkter på vad det bör skrivas om eller annat så är det mer än välkommet. Nu kör vi!

—

ALMERÍA

Förändringar:
Skyttekungen Charles, som tryckte dit 27 mål för Almería förra säsongen när man tog klivet upp till högsta divisionen igen, har lämnat klubben för Celta Vigo. Som ersättare har Óscar Diaz och Rodrí plockats in, som inte alls känna lika starka, och definitivt inte lika farliga framför mål. Mer spännande är dock Liverpool-lånet Suso, som gjorde 14 framträdanden i Premier League förra säsongen. 19-åringen har stor potential och lär få gott om speltid på det offensiva mittfältet i Almería. Dessutom har fjolårstränaren Javi García ersatts med helt oprövade Francisco Rodríguez, som tidigare tränat ungdomslag och reservlag i klubben.

Förutsättningar:
Med skyttekungen borta och en ny och minst sagt oprövad tränare känns läget i Almería väldigt ovisst. Man förlitar sig på stommen av förra säsongens trupp, och har hittills gjort väldigt lite nyförvärv. Någon förstärkning på anfallsfronten hade gjort gott, inte minst för konkurrensen, och ytterligare en försvarare hade varit nyttigt. På pappret är den spontana känslan att det blir en strid med kniven mot strupen för Almería den här säsongen. Man kommer få det tufft.

Tänkbar startelva:

(4-2-3-1)

Esteban
—
Nélson
Ángel Trujillo
Hernán Pellerano
Christian Fernández
—
Verza
Corona
—
Aleix Vidal
Fernando Soriano
Óscar Díaz
—
Rodrí

Rimlig målsättning:
Som nykomling och med en trupp som knappt känns bättre än i fjol har Almería ett mål och det är att överleva och fixa nytt kontrakt. Allt som är bättre är en bonus.

Efter ett oförskämt bra gruppspel sattes de regerande både Europa- och världsmästarna på rejäla prov i Confederations Cups slutspel. Först stod Italien för motståndet i semifinalen, där La Roja var ordentligt pressade delar av matchen, men på ett smärre mirakulöst sätt lyckades hålla tätt bakåt och få fram en förlängning. Väl där var man det bättre laget, och en fenomenal straffläggning senare hade man avancerat till finalen.

Jesús Navas fick äran att slå in den avgörande och Spaniens sjunde straff. Tanken var egentligen att han skulle slå straffspark nummer sex, men då han burit tröja nummer sju hela sitt liv frågade han om Sergio Busquets kunde ta den sjätte istället. Det kunde han, och Navas fick skjuta straff nummer sju – hans turnummer – och skickade Spanien till final. Förmodligen lär det förbli Sevillasonens turnummer även fortsättningsvis.

Väl i finalen väntade sedan värdnationen Brasilien. Och för att göra en lång historia kort så kan vi konstatera att brassarna fullkomligt mosade ner spanjorerna i skorna. Redan från första minut satte man en fasansfull press, och det tidiga ledningsmålet satte knappast käppar i hjulen för Brasilien som bara malde på ännu mer. Det var länge sedan jag såg ett lag spela med sådan intensitet och sådant mod mot Spanien. Brasilien vågade, och man klarade av det.

Vid det här laget vet ni alla säkert slutresultatet. Brasilien vann med hela 3-0 efter dubbla mål av Fred, och en ny drömstrut av Neymar. Det var ladrig något snack om saken – Spanien var alldeles för uddlösa och tafatta.

Men med tanke på VM-turneringen nästa år tror jag det här kan vara en bra tankeställare för Spanien. Ytterligare en turneringsseger hade tagit mättnaden till en helt ny nivå, och jag är ytterst tveksam om man hade lyckats vinna VM nästa sommar då. Nu har man fått sig en rejäl kalldusch och på ett sätt blivit avslöjade. Brasilien vet redan hur man skall spela för att slå Spanien – många andra lag lär ta efter.

Vicente Del Bosque måste göra precis som Brasilien – våga. Spanien måste utveckla sitt spel, våga bryta mönstret i matcherna och göra oväntade saker. Att man har mest bollinnehav betyder inte per automatik att man vinner alla matcher. Man måste skapa målchanser också. Under Confederations Cup är det egentligen bara Andrés Iniesta som stått för egna genombrott och gjort oväntade saker. Spanien måste spela rakare och våga vara tuffare. Man kommer alltid ha kvar sin grundidé, men det finns många gånger då man har kunnat slå en avgörande passning så man istället väljer att vända hemåt för att flytta upp laget sakta men säkert och börja rulla igång. Det är ett bra anfallsvapen – ibland. Det gäller att hitta balansen mellan stort bollinnehav och att ta chanserna att gå rakt på mål i vissa lägen. Lyckas Del Bosque hitta den balansen kan Spanien mycket väl ta en ny VM-titel nästa sommar. Men då måste nog också ett par förändringar ske i startelvan.

Med de orden tar också den här bloggen lite sommarsemester. Jag vill passa på att vänligast tacka alla som varit inne och läst och tyckt till under min första säsong här, och jag hoppas innerligt att vi hörs igen till hösten. Med Neymar i Barcelona, Isco i Real Madrid, Beñat i Athletic och Piti i Granada finns alla anledningar att se fram emot hösten.

Och glöm inte heller att fortsätta följa U20-VM i Turkiet, som nu är inne i slutspelsfasen. Det är garanti på framtida stjärnspelare på plats.

De övriga toppligorna i Europa må kunna locka med stora summor pengar, och trots att profiler som Radamel Falcao, Jesus Navas och Iago Aspas har lämnat för utlandet är jag inte alls orolig för framtiden. Det finns ju trots allt få andra ligor som ständigt pumpar fram nya talanger och stjärnor. När dessutom spelare som Beñat Extebarria, Piti, Léo Baptistão och Joan Verdú väljer att byta klubbar, men ändå gör det inom Spaniens gränser får det gälla som ett kvitto att det fortfarande finns lite ekonomiska muskler i de spanska klubbarna.

Det faktum att La Liga hela tiden får fram nya talanger gör mig inte ens en gnutta orolig för framtiden oavsett hur många stjärnspelare som redan har och de som kommer lämna Spanien för nya utmaningar. Det har ju trots allt varit ständigt förekommande de senaste åren att stjärnor försvinner från ligan – samtidigt som nya talanger pumpas fram och slutligen växer ut till stora spelare. Därför tänkte jag göra en snabb genomgång med några spelare jag tror kan bli utropstecken till nästa säsong.

Óliver Torres (Atlético Madrid)
Född 1994, offensiv mittfältare
Atléticos egna juvel har vi redan fått en skymt av med hans åtta inhopp under den gångna säsongen. Till nästa säsong lär dock speltiden bli mer, då han är en spelare Diego Simeone både tror och litar på väldigt mycket. Med sitt utomordentligt spelsinne och sin oerhörda bollbehandling finns ingen anledning att inte tro att Óliver Torres är Spaniens nästa stora spelfördelare.

Álvaro Vadillo (Real Betis)
Född 1994, yttermittfältare
En megatalang som debuterade tidigt, men tyvärr stagnerat lite i utvecklingen på grund av skadebekymmer. Fick dock mer och mer speltid i Betis under våren och totalt blev det 14 framträdanden i ligan, varav tre från start. Nu när de grönvita ska ut och pröva vingarna i Europa finns stora möjligheter för ökad speltid för Vadillo. Tar han vara på möjligheterna kan han gå väldigt långt – för potential finns det gott om.

Bryan Rabello (Sevilla)
Född 1994, yttermittfältare
En spännande chilensk talang som kom till Sevilla redan inför förra säsongen och genomförde en väldigt bra försäsong med A-laget. Spenderade därefter säsongen i Sevillas B-lag, och fick därtill göra tre framträdanden i La Liga. Kan mycket väl ta ytterligare ett kliv i utvecklingen den här säsongen och bli en injektion i Sevilla.

Pablo Iñiguez (Villarreal)
Född 1994, mittback
Spelskicklig mittback som i slutet av den gångna säsongen fick mycket speltid i Villarreal, trots konkurrensen i form av Mateo Musacchio, Olof Mellberg och Chechu Dorado. Kan lånas ut för att få mer speltid, men har samtidigt visat upp en mognad i spelet vilket inte alls gör det omöjligt att han får chansen av Villarreal i La Liga kommande säsong. Varningsfinger för blivande storback.

Juan Bernat (Valencia)
Född 1993, yttermittfältare
Vindsnabb och teknisk yttermittfältare som trivs bäst till vänster. Gjorde visserligen tolv framträdanden i ligan för Valencia förra säsongen, men lär få ännu mer speltid framöver. Har potential för att växa ut till en ny version av David Silva, och det stora genombrottet kan mycket väl komma inom en snar framtid.

Jesé Rodríguez (Real Madrid)
Född 1993, offensiv mittfältare/anfallare
Jättetalang som briljerat för Real Madrid Castilla i andradivisionen den gångna säsongen. Kan agera både som spjutspets men även släpande anfallare vid behov. Har känsliga fötter, ett målsinne av rang och är dessutom en bra framspelare. Det är olika meningar sagt om Jesés framtid, och det är oklart om han stannar i Real Madrid den kommande säsongen eller lånas ut. En försäljning bör inte finnas på kartan.

Iñigo Ruiz de Galarreta (Athletic Club)
Född 1993, central mittfältare
Efter en stark försäsong och mycket speltid de tre inledande ligamatcherna ifjol skadade sig Iñigo Ruiz de Galarreta så illa att han blev borta resten av säsongen. Nu ska han vara återställd och om han visar upp samma kvalitéer på fotbollsplanen som innan skadan kommer Athletic ha nytta av den kreative innermittfältaren. Konkurrensen på mittfältet är dock stor i Bilbao-klubben.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Barcelona)
Född 1993, central mittfältare
Spelskicklig och teknisk innermittfältare som är flexibel nog att båda husera längre ned i planen som i en mer utpräglad offensiv roll. Flyttas permanent upp till Barcelonas A-lag under sommaren men kommer med allra högsta sannolikhet lånas ut. Ny destination blir troligast Celta Vigo med den förra Barcelona B-tränaren Luis Enrique på tränarbänken, där Rafinha i sådana fall kan komma att ersätta Iago Aspas i en ren nummer tio-roll. Har potential för att lyckas blir något stort, och har dessutom lite att brås på. Storebrorsan heter Thiago och pappan Mazinho, som bland annat vann VM med Brasilien 1994.

Spelare som Rubén García (Levante), Léo Baptistão (Atlético, förra säsongen Rayo) och Aymeric Laporte (Athletic Club) är praktexempel på spelare som dykt upp från ingenstans. De talanger jag plockat ut här ovanför är mer välkända, men väntar fortfarande på att slå igenom.

Det tål inte heller att glömma bort Barcelona-talangen Gerard Deulofeu, som tillsammans med Jesé och Óliver är en av de stora stjärnorna i Spaniens U20-lag i VM som just nu pågår i Turkiet. Anledningen att jag inte nämnde 1994-modellen mer djupgående var att han enligt många källor ryktas vara på väg utomlands – fast givetvis på lån. Han är ändå, för er som inte redan gjort det, ett namn att lägga på minnet.

Summa summarum: det kommer förmodligen, eller rättare sagt högst sannolikt, fortsätta säljas stjärnor från La Liga. Troligtvis hinner flera stora namn lämna innan ligaspelet drar igång i augusti. Men som jag ser det finns ingen anledning att vara orolig. Den professionella träningsgrunden och talangutvecklingen som finns i Spanien är svårtoppad och det forceras fram talang på talang runt om i klubbarna. Det är någonting som inte försvinner.

Efter en trevlig midsommarhelg är det tillbaks till verkligheten ett par veckor innan bloggen tar semester i juli. Mest fokus kommer det bli på det spanska landslagen – både A-landslaget som just nu laddar inför semifinal i Confederations Cup mot Italien, men också U20-landslaget som spelar VM i Turkiet.

För A-landslaget går det konstatera följande efter gruppspelet i Confederations Cup:
* Att tiki-taka-fotbollen skulle vara död var någonting som motbevisades med besked i öppningsmatchen mot Uruguay. 2-1-segern var rejält i underkant – det kunde lika gärna slutat 5-0.
* Äntligen har spelare som Roberto Soldado, Javi Martínez och Juan Mata fått mer speltid i tävlingssammanhang – även om jag personligen hade önskat att ännu fler spelare med en kanonsäsong i ryggen hade fått chansen i turneringen. Jag saknar namn som Borja Valero, Beñat Extebarria & Markel Susaeta. Vi vet redan vad de rutinerade herrarna i landslagstruppen går för – hade det inte varit lägligt att ge ett par nya namn chansen? Jag tror det hade behövts ur ett långsiktigt perspektiv.
* Jordi Alba stod för en makalös insats när Spanien säkrade gruppsegern efter seger mot Nigeria. Vänsterbacken imponerade redan i EM förra sommaren, men befäster sin position som en av världens främsta ytterbackar för varje match som går.

För övrigt skall det bli intressant att följa anfallsduellen framöver i turneringen. Går Roberto Soldado fortfarande före Fernando Torres? Eller får David Villa större förtroende när turneringen nu går in i slutspelsfasen? Jag både tror och hoppas att Soldado kommer få starta semifinalen – sedan är det upp till Valencia-anfallaren själv att ta vara på chansen.

Ifjol vann Spanien EM efter att krossat Italien i finalen. På tisdagskvällen återupprepade Spanien prestationen, fast med generationen under. La Rojita vann U21-EM efter 4-2 i finalen.

För två år sedan vann Spanien U21-EM i Danmark på ett övertygande sätt. Med ett stjärnspäckat lag var man storfavoriter inför årets mästerskap, och man skulle också infria förväntningarna.

Efter ett klockrent gruppspel med tre segrar, där man dessutom höll tätt bakåt i samtliga matcher, krossades Norge med 3-0 i semifinalen. Väl i finalen väntade sedan Italien, precis som för seniorlandslaget ifjol. Och som den äldre generationen lyckades U21-spanjorerna trycka in fyra bollar på Italien och vinna turneringen.

Det är förstås många som förtjänar att hyllas, så här kör vi de som startade finalen.

David de Gea genomför en närmast fläckfri turnering mellan stolparna, där han på fem matcher bara släppte in två mål (båda i finalen). Fick visserligen inte det så hett om öronen men ändå oerhört stabil som sista utpost. Nu väntar nästa utmaning: slå sig in i seniorlandslaget.

Högerbacken Martín Montoya gör en ny strålande insats i U21-landslagströjan och visar kvalitéer både offensivt som defensivt.

Marc Bartra och Iñigo Martínez bildade mittlås i finalen, och i totalt fyra av fem matcher, något man gjorde med bravur. Det finns ledaregenskaper, pondus och teknisk kvalité hos båda unga försvararna.

Alberto Moreno var tämligen orutinerad när han kallades upp inför turneringen men fick efter en bra säsong i Sevilla mycket välförtjänt chansen. Och han släppte aldrig in varken Nacho Fernández eller Marc Muniesa, som vissa spekulerade var den tilltänkta vänsterbacken, i matchen om en startplats.

Asier Illarramendi har en makalös säsong i Real Sociedad i ryggen, och får avsluta med sin första titel i karriären. Och som han gör det, bör poängteras. En av Spaniens klart jämnaste spelare under turneringen som bidrog med precis den balans i spelet som behövdes för att allt skulle fungera. Passningsmässigt alldeles utomordentlig.

Lagkaptenn Thiago Alcântara spelade samtliga matcher från start och var precis som för två år sedan fullkomligt briljant. Slår nästan inte bort en enda passning, och avslutar turneringen med att göra hattrick i finalen. Premier League-klubbarnas intresse för Barcelona-mittfältaren lär inte svalna av efter det här.

Även Koke har gjort en strålande turnering. Atlético-mittfältaren fick inleda premiären på bänken då Iker Muniain startade, men tog sedermera över (även om han vilades mot Holland i sista gruppspelsmatchen) platsen i startelvan för att inbringa mer balans i spelet. Det var precis vad han gjorde. Med sitt fenomenala presspel, bollsäkerhet och passningsfot var han en nyckel till Spaniens EM-guld.

En av de på förhand största stjärnorna, Isco, levde upp till förväntningarna och tog för sig som den kreatör han är. Málaga-spelaren fick en väldigt fri roll i offensiven där han kunde vandra bästa han ville från kanterna och inåt i planen, något som passar Isco alldeles utmärkt. Står för ett klassmål i semifinalen.

Cristian Tello gjorde inte en enda poäng, men var likväl inte dålig. Han är en unik spelartyp i truppen och gav Spanien bredd i spelet. Med sin snabbhet och förmåga att utmana är han dessutom ett ständigt hot för motståndarna vilket betyder att han inte kan släppas på för fria ytor. Kunde stått för mer framåt, men var väldigt nyttig.

Álvaro Morata är turneringen stora utropstecken. Real Madrid-anfallaren är rörlig, finurlig, målfarlig och besitter ett bra spelsinne. Var direkt avgörande i gruppspelet och fick välförtjänt starta finalen. Fantastisk insats.

Utöver de som startade finalen förtjänar förstås även övriga beröm. Däremot förlorade två spelare i form av Iker Muniain och Rodrigo Moreno sina startplatser under turneringens gång vilket jag gissar att de inte är nöjda med till 100 procent. Annars ska Spanien känna enorm stolthet för att som favoriter genomfört i det närmaste prickfri turnering. Nu är spelarna värda lite semester.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Real Sociedad – betyg 5/5
Efter att ha klarat det svåra andraåret sedan comebacken skulle nu Real Sociedad ta sats mot högre höjder till årets säsong. Men vem hade kunnat tro att det skulle sluta med en fjärdeplats och Champions League-kval till nästa säsong? La Real överträffade sina egna förväntningar och hela vårsäsongen kan bara applåderas.

Sevilla – betyg 2/5
Det ville sig inte den här gången heller för Sevilla, som halkat ner från att vara ett stabilt topplag till att prenumerera på en plats i mitten av tabellen. Trots säsongens nionde plats kan man faktiskt få en gratisbiljett till höstens Europa League då Málaga är avstängda och Rayo inte fått någon Europa-licens av det spanska förbundet.

Valencia – betyg 1/5
Skulle jag betygsätta hur det sett ut spelmässigt under våren skulle det bli ett högt sådant. Som helhet blir det däremot annorlunda. Valencia vill täta avståndet till Real Madrid och Barcelona – inte halka efter ännu mer. Framför allt vill man fortsätta spela Champions League-fotboll varje säsong, något man till hösten inte kommer få chansen till, mycket tack vare Mauricio Pellegrinos katastrofala månader som Valencia-tränare i höstas. Los Ché har gjort en undermålig säsong med tanke på vad man hade för ambitioner förra sommaren.

Valladolid – betyg 4/5
Miroslav Djukic manskap har stått för en enastående säsong. Man gick upp ifjol som sista lag efter ett tufft kval, och hade ett på pappret sämre lag än många andra lag. Ändå har man inte varit i närheten av en bottenstrid, utan snarare varit närmare att blanda sig in i striden om Europa.

Zaragoza – betyg 1/5
När ett lag kapitulerar på det sättet som Zaragoza gjort efter nyår kan man inte gå ett annat betyg än underkänt. I höstas var man stabila, och det såg ut att för en gångs skull bli en trygg säsong för Zaragoza. Men en nästan imponerande svag vårsäsong senare och laget slutet till sist som jumbo.

—

Tidigare delar:

Säsongssummering lag för lag, del 1.
Säsongssummering lag för lag, del 2.
Säsongssummering lag för lag, del 3.

Säsongesbetyg lag för lag – del 3

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Málaga – betyg 4/5
För att ha stora ekonomiska problem, vilket gjorde att man fick sälja stjärnor som Santi Cazorla och Salomon Rondón inför säsongen, samt all kalabalik på en högre nivå i klubben har Málaga ute på fotbollsplanen presterat fantastiskt bra. I ligaspelet har man varit ett stabilt topplag där framför allt spelet hemma på La Rosaleda klickat väldigt bra. Att man dessutom var en minut ifrån semifinal i Champions League drar inte ned betyget för Málagas säsong.

Mallorca – betyg 1/5
På förhand såg det bra ut med Joaquín Caparrós som tränare och flera starka nyförvärv, men Mallorcas säsong har varit under all kritik. Inte ens Giovani dos Santos uppåtpekande formkurva räcker för ett godkänt betyg.

Osasuna – betyg 2/5
Pamplona-klubben har genomfört en säsong där man ständigt legat på nedre halvan men mot slutet aldrig var riktigt nära att blanda sig in i bottenstriden. Med fjolårets fina sjundeplats i åtanke borde man krävt betydligt mer av Osasuna, som ändå gjort en godkänd säsong.

Rayo Vallecano – betyg 4/5
Jag tror egentligen inte någon inom Rayo-kretsar är missnöjd med säsongen. Man tappade stjärnor som Michu och Diego Costa inför säsongen, utan att värva in några utpekade ersättare, och slutar ändå på åttonde plats. Paco Jémez arbete med Vallecas-klubben har gett storartade resultat.

Real Madrid – betyg 2/5
Huvudstadsklubben vill utmana om alla titlar – den här säsongen lyckades de inte vinna någon. Det i sig är förstås ett misslyckande, men att samtidigt bara vara ett mål ifrån Champions League-final samt två inhemska andraplatser i form av ligaspel och Copa del Rey gör att säsongen inte kan underkännas. Även om klubben hade förväntat sig mer av laget och José Mourinho.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Deportivo La Coruña – betyg 1/5
Efter bara en säsong i Segundan var anrika och klassiska Deportivo tillbaka i Spaniens högsta division. Men de ekonomiska problemen har synnerligen satt sina spår, och klubben fick genom små medel försöka skaffa sig en konkurrenskraftig trupp inför säsongen. Det blev dock en säsong som skulle handla om att jaga i kapp lagen ovanför i tabellen och kämpa mot att nå säker mark. En kanonperiod strax innan den avsoluta sluttampen av säsongen räckte inte för nytt kontrakt för Deportivo – vilket också gör att betyget inte blir annat är underkänt.

Espanyol – betyg 2/5
En katastrofal inledning under Mauricio Pochettino och en jumboplats en bit in på våren förändrades allt när Javier Aguirre kom in. Mexikanen reste upp Espanyol ur kvicksanden, och förde Barcelona-klubben till en sannerligen stabil placering. Sett till spelarmaterialet borde man dock aldrig legat nere i botten på det sättet man gjorde det.

Getafe – betyg 3/5
El Geta hade som mål att slåss om Europa-platser inför säsongen. Man var flera gånger och nafsade på en Europa-plats, men det blev slutligen en tionde placering. En klart godkänd säsong för Getafe, även om man hade en tillräckligt stor och bred trupp för att kunna utmana ordentligt om en Europa-plats.

Granada – betyg 2/5
Man harklade sig omkring i botten av tabellen hela säsongen, men efter en stark avslutning behövde man aldrig oroa sig de sista omgångarna. Starkt att klara av det erkänt svåra andraåret.

Levante – betyg 3/5
Ifjol överraskade Levante en hel fotbollsvärld när man var ett topplag i La Liga. Många trodde på en motsatt effekt den här säsongen, när Valencia-klubben även skulle slåss ute i Europa. Resultatet blev en bombsäker placering i ligan, även om man aldrig var riktigt nära en Europa-plats, samt åttondelsfinal i EL. Starkt.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Athletic Club – betyg 1/5
Sett till hur Athletic presterade under fjolårssäsongen, och med tanke på de förväntningarna som sattes inför säsongen har baskerna underträffat allt.
Istället för att ta ytterligare ett steg framåt och utmana ännu högre upp i ligatabellen blev det raka motsatsen, och i länga stunder en kamp i bottenträsket.
I Europa League, där man var i final ifjol, ramlade man ur redan i gruppspelet efter flera urusla insatser. Och i Copa del Rey, där man också var i final ifjol, blev det respass redan i första omgången mot Eibar.

Atlético de Madrid – betyg 5/5
Man tappade kreatören Diego Ribas inför säsongen, men fick behålla taktikern Diego Simeone vid sidlinjen, vilket föranledde den stora succén. Målet inför säsongen var att fixa Champions League-plats, helst via en direktplats. Resultatet? En bombsäker tredjeplats, som med lite marginaler även kunde blivit en andraplats, och därtill två titlar i form av UEFA SuperCup och Copa del Rey. Att man dessutom besegrade Real Madrid för första gången i tävlingssammanhang på 14 år vad grädden på moset för Atléticos främsta säsong sedan dubbel 1996.

Barcelona – betyg 4/5
Ser man till placeringarna har Barcelona gjort en klart godkänd säsong med ligatitel, samt semifinaler i såväl CL som Copa del Rey. Men att förlora med sammanlagt 7-0 mot Bayern i Champions League, och få lämna cupen efter att ha fått stryk av antagonisten Real Madrid gör förstås förlusterna än jobbigare. Sättet man genomför ligaspelet på är dock det som gör att betyget blir en fyra.

Betis – betyg 4/5
Real Betis med Pepe Mel i spetsen hade inte kunnat vänta sig mycket mer av säsongen. Det primära målet var att etablera sig i mitten av tabellen. Betis lyckades med mycket mer än så. Under delar av hösten låg man till och med på fjärdeplats i tabellen, något som till slut blev en storstilad sjundeplats och en biljett ut i nästa säsongs Europa-spel.

Celta Vigo – betyg 2/5
I och med det fixade kontraktet, och sättet man genomför de avslutande omgångarna på gör att betyget inte kan bli annat än godkänt. Men mer än så blir det inte för ett Celta Vigo som blandat och gett hela säsongen.