Málaga CF har varit höstens stora utropstecken i Champions League. När man chockade Zenit St Petersburg i första omgången och vann med 3-0 trodde nog de flesta att det rörde sig om en engångsföreteelse. När man sedan slog Anderlecht borta med samma siffror, och hemmaslog Milan med 1-0 förstod fotbollseuropa att Málaga menade allvar.

Efter 1-1 på San Siro mot Milan fixade man avancemanget till åttondelsfinal, och under onsdagskvällen säkrade man också gruppsegern. Detta efter 2-2 i iskalla Ryssland mot Zenit – trots en rejält reservbetonad startelva. Frågan man då kan ställa sig är; hur kan det ha gått så här bra för Málaga CF? Klubben som tappade stjärnorna Santi Cazorla och Salomón Rondón i somras och befann sig i allmänt kaos. Ja, ingen vet väl fortfarande exakt vad som hänt och händer i klubben. Något som däremot är glasklart är att spelarna och Manuel Pellegrini inte påverkats någonting alls av allt som pågått utanför planen. På densamma har man presterat, och det till den grövsta grad.

Prioriterat defensiven
Ett gammalt ordspråk är ”anfallare vinner matcher, försvar vinner titlar”. Manuel Pellegrini har satsat stenhårt på defensiven den här säsongen, och det har verkligen gett resultat. På fem omgångar i Champions League har man släppt in tre mål (varav två kom borta mot Zenit, där man inte matchade bästa möjliga lag). Men det är inte bara i CL man har spelat bra defensivt, även i ligaspelet har man hållit tätt och är tillsammans med Real Madrid det lag som släppt in minst antal mål – nio stycken på tolv matcher.

Den defensiva spelare som kanske förtjänar allra mest cred är keepern Willy Caballero. Den numera 31-årige argentinaren spelade för ett par säsonger sedan i Segundan med Elche, men har nu gjort sig ett namn på den riktigt stora scenen. Varför han däremot aldrig får chansen i landslaget är en fråga omöjlig att svara på, speciellt med tanke på de erkänt stora målvaktsproblem Argentina haft de senaste åren. Något som gör det ännu knepigare är att Espanyols Cristian Álvarez blev uttagen till den senaste landslagssamlingen.

Men även om många spelare höjt sig avsevärt gentemot förra säsongen (Willy är ett exempel, Martín Demichelis, Weligton och Ignacio Camacho några andra) är det framför allt kollektivet Málaga som har imponerat defensivt. Pellegrini har byggt laget bakifrån och prioriterat defensiven stenhårt – men samtliga elva som befinner sig på planen har en livsviktig roll i det defensiva spelet. De offensiva spelarna är de som sätter in den första pressen, och helst ska se till att motståndarna inte ens når fram till det egna försvaret.

Det är lätt att lyfta på hatten till de mer renodlade defensiva spelarna när ett lag släpper in få mål. I fallet Málaga bör samtliga spelare ha en stor eloge för det hårda jobb man lägger ner match efter match. Det är nämligen det som gjort att laget skördat så här stora framgångar under hösten.

Cazorla lämnade – då klev andra fram
Det var många som var fundersamma kring hur Málaga skulle klara sig ute i Europa utan storstjärnan Santi Cazorla. Så här, några månader in på säsongen, kan vi konstatera att gänget från solkusten klarat sig ypperligt utan landslagsmannen. I Cazorlas frånvaro har nämligen andra klivit fram i stället. Camacho har tagit enorma kliv och blivit en hyperviktig kugge på det defensiva mittfältet, och med sitt fina passningsspel bidrar han med en del i det tomrum som Santi lämnade efter sig. Isco är naturligtvis den spelaren som fyllt rollen efter Cazorla allra bäst. 20-åringen har tagit ett betydligt större ansvar, och huserar numer enbart centralt i banan. Det mesta går genom Isco, och medspelarna försöker allt som oftast hitta spelgeniet som sedan kan sända bollen vidare.

Även spelare som Joaquín, ofta kallad den eviga talangen, och Eliseu har tagit större plats i laget och vuxit ut till stora nyckelspelare.

När Santi lämnade Spanien trodde nog dem allra flesta, inklusive undertecknad, att Málaga skulle få det riktigt kämpigt. Nu i efterhand känns det snarare som att försäljningen av Cazorla bidragit till en effekt att övriga spelare blivit ännu mer taggade och dragit ytterligare ett strå var till stacken. För det Málaga vi har lärt känna under hösten är minst lika bra som det Málaga vi såg förra säsongen – i vissa stunder ännu bättre. Och det är naturligtvis inte bara defensivt det sett bra ut för Málaga – även offensivt har man spelat bra. I Isco har man fantasin, i Saviola har man spelet i djupled, i Eliseu har man tyngden och i Joaquín har man finurligheten. Med dessa spelare, samt en joker i form av Júlio Baptista (som nu är helt skadefri efter ett helvetesår i sjukstugan) att använda sig av längre fram i turneringen, kan det sluta riktigt väl för Málaga.

Nu seglar man vidare och gruppsegern gör framför allt att man kommer få en lättare lottning i åttondelen. Manuel Pellegrini har erfarenhet att föra underdogs långt i Champions League (tog Villarreal till semifinal 2005/06 då man föll på målsnöret mot Arsenal), och han kan tveklöst göra Málagas resa i Europa betydligt längre än en åttondelsfinal.

Málaga matcher i säsongens Champions League
Málaga – Zenit 3-0 (Målskyttar: Isco x2 & Saviola)
Anderlecht – Málaga 0-3 (Eliseu x2 & Joaquín)
Málaga – Milan 1-0 (Joaquín)
Milan – Málaga 1-1 (Eliseu)
Zenit – Málaga 2-2 (Buonanotte & Seba Fernández)

Jag lyfter på hatten, Valencia!
Med sviktande form och spelare som João Pereira, Jérémy Mathieu, Fernando Gago och Sergio Canales på skadelistan kunde det sett bättre ut för Valencia inför stormötet med Bayern München under tisdagskvällen. Speciellt när man dessutom använde sig av Antonio Barragán som högerback…

Mauricio Pellegrino valde en högst märklig startelva till matchen. Att Barragán, med sina defensiva brister, skulle ställas mot Riberý på sin kant hade kunnat sluta riktigt illa. Som tur var för Valencias del blev bara Barragán på planen i en dryg halvtimme – då han drog på sig sitt andra gula kort för dagen och snällt fick lämna planen.

När flera Valencia-supportrar påpekar att de hellre hade spelat med tio man från start än med Barragán förstår man att han inte är den mest populära spelaren i laget. När Los Ché sedan visar att man faktiskt spelar bättre utan än med högerbacken i laget – ja då är det svårt att hålla sig för skratt.

Den inledande halvtimmen var gästande Bayern München bäst på Mestalla. Efter utvisningen vaknade dock Valencia till, och spelade upp sig rejält. När Sofiane Feghouli satte 1-0 efter att ha glidit förbi flera Bayern-spelare och något turligt fått bollen i mål exploderade arenan. Matchklockan stod på 77 minuter. Vid seger skulle man ha ett gyllene läge att gå vidare som gruppetta.

Dessvärre kom tyskarna tillbaka, och Thomas Müller kvitterade bara några minuter därpå. Det blev delad pott på Mestalla – men Valencia visade kämpaglöd och fantastisk moral. Att som tio man spela så pass bra och till och med ta ledningen, det är imponerande. Om Barragán var kvällens stora minus var Dani Parejo definitivt ett stort plus. Spanjoren som haft det kämpigt sedan flytten till Valencia visade äntligen kvalité. Frågan är om det räcker för att hålla honom kvar i klubben framöver.

I och med att Bate åkte på pumpen mot Lille har man trots allt säkrat avancemanget – något som åtminstone nissarna i kostym kan vara nöjda med, då det bringar in värdefulla pengar till klubben.

Chansen till gruppseger finns fortfarande – men då måste man vinna/spela oavgjort borta mot Lille i sista omgången, samtidigt som Bayern får oavgjort/förlorar hemma mot Bate. Oddsen är inte på Valencias sida, men vidare är man hur som helst.

Får man tillbaka sina nyckelspelare, och inte använder sig mer av Antonio Barragán, då kan det bli en väldigt trevlig Champions-vår för fladdermössen.

Barça säkrade gruppsegern
Inför matchen mot Spartak Moskva snackades det en hel del om planen – som består av konstgräs. Det hör nämligen inte till vanligheten att Barcelona spelar matcher på konstgräs, och därför var det många som var lite kluvna hur de skulle handskas med underlaget. Svaret? En busenkel 3-0-seger där Leo Messi blev stor matchvinnare med två mål.

Men det som skall tilläggas angående konstgräset är att Barça inte är helt obekanta med det. Firman som tillverkat konstgräset som används på Luzhniki Stadion i Moskva är katalansk, och är baserad i Tarragona. Samma tillverkare har även lagt konstgräset på Ciutat Esportiva, Barcelonas träningsanläggning. Flera planer består alltså av konstgräs – och det är ingen vild gissning att de småtränade lite där inför tisdagens match.

Något annat som är noterbart från just själva matchen är att Tito Vilanova valde att byta in jättetalangen Gerard Deulofeu (född 1994) i slutskedet. Säsongsdebut för ytteranfallaren, som annars A-lagsdebuterade förra säsongen. Många hävdar redan nu att Deulofeu bör få alltmer chanser i A-laget, då han redan är en framstående figur i det spanska U21-landslaget, där etablerade spelare som Isco, Iker Muniain och Koke huserar.

Omgångens sämsta:
Adrián, som annars presterat bra i Betis-målet, stod för omgångens mest katastrofala insats. Han serverade Reyes som gjorde 1-0 redan efter tolv sekunder. Han bjöd på returer, spelade osäkert med fötterna och ingav inget lugn i målet.

Omgångens spelare:
Gör man två vackra mål och en assist behöver man per automatik inte vara omgångens bästa spelare. Är man däremot också spelmässigt överlägsen sina motståndare finns inte mycket att snacka om. Enligt Manolo Jimenez hade hans Real Zaragoza vunnit om Lionel Messi burit deras färger. Och det läskiga är att det inte går att utesluta – så bra var argentinaren.

Omgångens nostalgi:
José Antonio Reyes i toppform, en högerkant med extrem fart och fantasi, anfall med mycket folk, hög press och snabbt passningsspel. Ja, i derbyt mot Betis levererade verkligen Sevilla som om det vore 4-5 år sedan.

Omgångens flax/rån:
Ja, det är upp till er själva att avgöra vad som egentligen hände på Mestalla. För spelmässigt var Valencia knappast värda tre poäng. Samtidigt gjorde Espanyol en bra insats och skulle åtminstone haft en poäng, sett till det spelmässiga. Men bollen verkar inte studsa Espanyols väg den här säsongen, och kanske var det precis det där lilla flytet som Valencia behövde för att komma igång på allvar?

Omgångens krossar:
Förutom att Sevilla gjorde mos av Betis, inträffade ju ytterligare ett par överkörningar den gångna omgången. Real Madrid hade inga problem att besegra Athletic med 5-1 – medan Real Sociedad under måndagskvällen enkelt överbemannade Rayo hemma på Anoeta. Där skrevs slutresultatet till 4-0.

Omgångens krigarseger:
Spelmässigt kommer Atlético Madrids insats mot Granada knappast gå till historien som den mest spektakulära. Man hade varken mest boll eller flest målchanser – men man vann matchen. Arda Turans segermål en kvart in i andra blev matchens enda, och efter målet ”grisade” Madrid-laget sig till alla tre poäng. Småfult, rutinerat och på riktigt krigarsätt roffade man åt sig samtliga poäng. Ungefär så som vi lärt känna Atlético under Simeone, med andra ord.

När Diego Ribas i somras återvände till Wolfsburg efter sin låneperiod i Atlético Madrid, var det många som vred på sig i oro då Madrid-klubben inte värvade någon direkt ersättare. I dag förstår alla varför – ersättaren fanns ju redan i truppen.

Atlético de Madrid har inlett säsongen på ett sensationellt bra sätt. Ofta är det tränaren Diego Simeone och megastjärnan Radamel Falcao som det pratas om när man tar upp Atléticos senaste år av framgång. Men bland många andra viktiga pusselbitar är det en speciell spelare som fått på tok för lite ljusstrålar på sig – Arda Turan. Turken som i fjol mestadels jobbade i det tysta, men som den här säsongen klivit in i rampljuset och blivit Diego Ribas självklara ersättare.

När Diego återvände till tyska Wolfsburg efter sin låneperiod i Atlético, ryktades det först att Madrid-klubben skulle värva tillbaka honom. Men med tanke på den ekonomiska sits Atlético både befann och befinner sig i, fanns inga pengar till det. Inte om man samtidigt ville behålla sina övriga stjärnor.

Många supportrar drog på sig i oro över hur man skulle hantera Diegos försvinnande. Vem skulle bli den där kreatören på mittfältet? Spelaren som skulle fördela bollarna vidare till kanterna eller en löpande Radamel Falcao?

I dag är det nog inte många som saknar Diego – åtminstone inte på samma sätt som de flesta trodde. För rollen som ”nummer tio” har bemästrats helt briljant av Arda Turan under säsongsupptakten – en roll som han trivs med.

– Förra säsongen var Diego med i laget och då fick jag spela med defensivt. Nu spelar jag i en mer fri och offensiv roll. Vi har stor potential i truppen så för mig spelar det ingen roll vart jag spelar, jag gör alltid mitt bästa, säger turken.

Arda Turan värvades till Atlético inför förra säsongen. Han kom till Madrid från den turkiska storklubben Galatasaray – en klubb han kom till redan som 13-åring. 2005 gjorde han sitt första framträdande i klubbens A-lag, och därefter tog karriären fart ordentligt. Arda blev snabbt en viktig kugge i Galatasaray, och hans imponerande prestationer gjorde att han blev en del i Turkiets EM-trupp 2008. Ett lyckat mästerskap senare och Arda hade gjort sig ett namn även för den stora folkmassan – och dessutom höjt sitt värde enormt. Senare samma år listades han som nummer åtta i spanska magazinet Don Balóns uttagning av de 100 bästa unga spelarna i Europa.

Succén fortsatte, och Arda Turan blev både 2008 och 2009 vald till turkiska ligans främsta spelare. Ända sedan genombrottet hade han haft ögonen på sig av flera europeiska toppklubbar – men flytten dröjde. Trots en magisk säsong 2009/10 spelade Arda vidare ytterligare en säsong i Galatasaray. En säsong som kom att bli skadefylld och eländig, och som garanterat sänkte prisvärdet på honom.

Sommaren 2011 kom då flytten från Turkiet till slut. Atlético Madrid, som var en av klubbarna som under flera års tid hade haft koll på turken, köpte loss spelaren för tolv miljoner euro + eventuella bonusar framöver. Från att vara finlirare som ofta stod för det där lilla extra, fick han i Atlético i stället infinna sig i en mer defensiv roll som krävde hårt jobb. En roll som han klarade av galant, och som snabbt gjorde honom till en publikfavorit på Vicente Calderón.

– Atléticos fans är unika och de vänder oss aldrig ryggen, säger Arda.

Turkens namn skanderas vid varje match på Calderón, och för varje dag som går ökar populariteten kring Arda.

– Jag älskar när de sjunger mitt namn under matcherna, det är en otrolig känsla, medger han.

Första säsongen fick turken en mer tillbakadragen roll i den rödvita tröjan. Med offensiva spelare som Falcao, Diego och Adrián i laget var Arda den spelare ur kvartetten som fick dra det tyngsta lasset defensivt. Hans primära uppgift var att jobba och skapa yta åt övriga, som mer kunde inrikta sig på det offensiva spelet.

– Hemma i Turkiet värdesattes mål och framspelningar mest. Här är det annorlunda. Hårt jobb betyder otroligt mycket och det uppskattas minst lika mycket av fansen. När jag skrev på för Atlético lovade jag att jobba stenhårt, och det har jag gjort. Jag har lärt mig enormt mycket här och framför allt hur man spelar fotboll i ett system, berättar Arda Turan.

Sedan Diegos återvändande till Wolfsburg har dock Ardas uppgifter ändrats. Från att ha en mer defensiv roll, är det nu turken som klivit in i det tomrum som Diego lämnade efter sig. Han utgår, precis som under debutsäsongen, ofta från kanten, men viker ständigt inåt och får mycket mer utrymme i offensiven nu än tidigare.

– På sistone har jag spelat mer som jag gjorde i Galatasaray.

Om det var någon som var orolig för hur laget skulle klara sig utan Diego och hans kreativitet, är det nog inte många som oroar sig nu. Arda Turan har visat att han bemästrar den rollen på ett alldeles utomordentligt sätt, och är numera ofta den självklara länken från det defensiva mittfältet upp till anfallet.

Precis som övriga spelare i Atlético har Arda varit tydlig med att det är Diego Simeone som revolutionerat klubben och som skapat hela den här lagmaskinen.

– Oavsett om det gäller träningsmatch eller tävlingsmatch kräver Simeone alltid att vi ska vinna. Han är en riktig vinnarskalle, och han vet precis hur han får ut max av varje spelare. Han har hjälpt mig mycket på vägen och jag har lärt mig otroligt många nya saker av honom, berättar turken.

Under säsongsupptakten har det inte varit ett tvålagsrace mellan Barcelona och Real Madrid. I stället är det Atlético som hakat på Barça i ligatoppen. Inget överraskande i sig, om vi får tro Arda Turan, även om han tror det blir svårt att utmana om ligatiteln.

– Barcelona och Real Madrid är de stora favoriterna. Det kommer bli svårt att matcha dem över en hel säsong, men vi ska försöka så gott vi kan och vi måste fortsätta jobba stenhårt för att nå våra mål. Vi har en stark trupp och vi har visat att vi kan utmana de stora lagen.

Det stora målet den här säsongen för Atlético Madrid är naturligtvis att nå Champions League. Det har man om inte annat redan gjort sig tydliga med med tanke på att Simeone luftat truppen rejält i Europa League – medan bästa laget alltid spelar i ligan. Målet att nå CL är både realistiskt, men också högst nödvändigt för Madrid-klubben. Hamnar man utanför CL ytterligare en säsong, kommer man få svårt att behålla sina stjärnor, som Arda Turan. Och ska man tro spelaren själv har han inga tankar på att lämna Atlético.

– Jag har inga planer på att återvända till Turkiet, eller byta till någon annan klubb. Mitt mål är att stanna och spela för Atlético länge, jag är lycklig här. Hade jag inte varit det hade jag redan haft möjlighet att gå någon annanstans, menar Arda.

Källor: Marca, Milliyet & clubatleticodemadrid.com

Sevilla tog den största segern i ”el derbi Sevillano” sedan 1943. Då vann just Sevilla på hemmaplan – med 5-0. Den här gången blev det ”bara” 5-1. Och det var i underkant.

Sevillas stenhårda press var nyckeln
Det tog bara tolv sekunder innan José Antonio Reyes krutade in 1-0 i närmsta krysset. Det går visserligen inte försvara det grova misstagen som Betis-keepern Adrián stod för precis innan målet, men redan från första sekund satte Sevilla stenhård press på Betis – som blev skärrade. De visste inte vad de skulle göra av bollen i de trängda lägena. Adrián slog bollen rakt ut – och vips så hade Reyes dunkat in ledningsmålet.

Den stenhårda pressen pågick naturligtvis inte 90 minuter – få klarar av det. Men stora delar av matchen pressade hemmalaget sönder sin grönvita rival – och vann på så vis tillbaka bollen oförskämt lätt emellanåt. Eftersom allt gick som på räls för Sevilla i första halvlek, och pausresultatet var hela 4-0, avtog både pressen och den offensiva lusten en aning i andra halvlek.

Hade Sevilla spelat på exakt samma sätt även på bortaplan, då hade man varit topp fyra i ligaspelet just nu. Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán lyser laget av självförtroende. Jag gissar ändå att den här makalösa urladdningen gav lagets precis det mod och den styrka som krävs för att även spela mer av sitt egna spel på bortaplan. Den här segern kommer betyda enormt mycket för Sevilla.

Ivan Rakitic – tillbaka i formtopp
Minns ni Ivan Rakitic? Alltså inte han som hade ”Iván” på tröjan och underpresterade hela förra säsongen. Jag menar den Rakitic som under sitt första halvår i Sevilla, sedan flytten från Schalke i januari 2011, var en av ligans allra främsta spelare. Minns ni honom?

Efter ett minst sagt mellanår, som kantades av skador, fick Ivan Rakitic en bra nystart då han gjorde ett bra EM-slutspel med Kroatien. Den här säsongen har man äntligen fått se den där kreativa, energiska, och alldeles briljanta Rakitic som styr och ställer på Sevillas mittfält.

Kroaten var överallt i derbyt. Han pressade högt, vann boll, och gjorde därefter någonting vettigt. Som grädden på moset fick han också avsluta tillställningen med att göra 5-1.

När de offensiva mittfältarna gör mål är Sevilla livsfarliga
Många Sevilla-supportrar har under flera säsonger klagat på att man bara spelat med en anfallare. Jag förstår dem, för när Álvaro Negredo inte gör mål gäller det att övriga kliver fram. Precis som de gjorde mot Betis. José Antonio Reyes tryckte dit två mål, men borde gjort ytterligare något, medan Ivan Rakitic gjorde ett.

Om Sevilla skall fortsätta spela med Negredo som ensam anfallare – måste de offensiva mittfältare fortsätta leverera mål som avlastning. Eller så lägger man det ansvaret på Federico Fazio. Han verkar inte behöva särskilt många chanser för att näta numera.

Biris Norte – den tolfte spelaren
Derby-matchen till ära så tog sig supportergruppen Biris Norte äntligen tillbaka till Ramón Sánchez Pizjuán – efter att ha strejkat hela säsongen. Det har Sevilla president Del Nido att tacka för. Men någon tjafs, eller annat trams fanns inte i åtanke den här kvällen. Biris Norte var på plats för att stötta sina hjältar – och man gjorde precis så som vi annars är vana att se dem.

Sevilla med Biris Norte är långt ifrån detsamma som utan. Mot Betis hade man sin tolfte spelare i ryggen, och det hjälpte laget till en nivå man hittills inte hållit den här säsongen. Nej, inte ens i segermatchen mot Real Madrid.

Om bara några timmar smäller det rejält, och det bokstavligen talat, på Ramón Sánchez Pizjuán i Sevilla. Det är äntligen dags för säsongens första derby mellan stadsantagonisterna Sevilla och Real Betis. Ett derby som hade ett uppehåll på några år då Betis låg och harvade i Segundan. Nu är dessbättre ordningen återställd, och som läget ser ut just nu lär vi inte behöva oroa oss för att gå mista om ett par Sevilla-derbyn även nästa säsong.

Som vanligt inför derbyn, eller stora matcher i allmänhet, snackas de upp väldigt mycket av såväl spelare, ledare och gamla profiler. Sevilla-derbyt är naturligtvis inget undantag, och även om det inte uppmärksammats särskilt mycket i Sverige genom åren, är det i Spanien en av de tveklöst största matcherna. Jag skulle nog påstå att enbart el Clásico är större.

Barcelonas högerback Dani Alves, som spelade i Sevilla åren 2002-08, gick i veckan ut och sade att ”det är svårare och fysiskt tuffare att spela ett Sevilla-derby än ett el Clásico”. Det är något som borde ge lite perspektiv på hur stor match ”el derbi” faktiskt är.

Förra säsongens derbykung var Beñat. I mötet på Benito Villamarín (som slutade 1-1) gjorde han Real Betis enda mål. Detta på frispark. I matchen på Ramón Sánchez Pizjuán blev han stor matchhjälte med sina två med i de grönvitas 2-1-seger. Båda målen naturligtvis inprickade via frisparkar – varav segermålet slogs in med bara sekunder kvar att spela.

Räkna med att Sevilla både lär hålla ett och två extra ögon på Beñat, men också lär försöka undvika frisparkar strax utanför straffområdet. Fast visst längtar man, som neutral åskådare, till att få höra suset på arenan när Beñat lägger fram bollen och stegar upp för att skjuta. Jag kan garantera att en och annan Sevilla-supporter skulle hålla andan, och kanske även titta bort, just då.

Barça avslutade matchen mot Zaragoza med tio La Masía-fostrade spelare
När Cristian Tello byttes in för Barcelona i den andra halvleken mot Real Zaragoza blev han Barças tionde La Masía-fostrade spelare på planen. Då hade Tito Vilanova två byten kvar. De flesta supportrarna satt och hoppades att Alexandre Song, som för övrigt gjorde sitt första mål sedan ankomsten till Katalonien, skulle få lämna planen, och i stället lämna plats till ytterligare en egen produkt.

Att just spela med elva spelare från den egna ungdomsakademin vore någon fullkomligt unikt, och någonting väldigt betydelsefullt för hela klubben. De senaste åren har det successivt vuxit in allt fler egna produkter in i A-lagstruppen, och det har länge varit på tapeten att det snart är dags att mönstra ett lag med elva La Masía-fostrade spelare. När Tito fick frågan för några veckor sedan svarade han kort: ”den dagen kommer”.

Och än får den vänta. För i stället för att byta ut Song, och exempelvis låta mexikanen Jonathan dos Santos (bara ett framträdande i ligan så här långt) få speltid, valde Tito att byta in Cesc Fábregas mot Pedro Rodríguez i slutskedet av matchen. Dessförinnan hade Carles Puyol fått mottaga publikens jubel sedan han lämnat plats på planen för Marc Bartra.

Det ska även tilläggas att ytterligare två spelare som spenderat några år i Barcelonas ungdomsakademi faktiskt befann sig på Camp Nous gräsmatta – Víctor Rodríguez och Paco Montañés (som båda varit stora utropstecken för Zaragoza den här säsongen). Den sistnämnde hann till och med att debutera för A-laget borta mot Sevilla 2006, innan han lämnade för Villarreal.

Matchen då? Det mesta kom, precis som vanligt, att handla om Lionel Messi. Argentinaren gjorde 1-0, han spelade elegant fram till 2-0 och spikade sedan slutresultatet 3-1 i andra halvlek. Innan dess fick, just det, Paco Montañès in en reduceringsboll för gästande Zaragoza. Lite av ödets ironi, kan man tycka. Hade målet inneburit poäng eller till och med varit matchavgörande hade Paco haft en förträfflig historia att berätta för sina barnbarn.

Tar Benzema chansen – igen?
När Gonzalo Higuaín blev långtidsskadad i början av 2011 fick Karim Benzema, efter en knackig inledande period i Real Madrid, äntligen chansen till hundra procent. Den chansen tog han. Därefter har det varit ett oerhört jämnt race mellan de två världsanfallarna om platsen som spets i José Mourinhos lag.

Förra säsongen var Benzema bäst, och fick också spelade de allra viktigaste matcherna. Den här säsongen har det varit motsatt, då Higuaín verkligen levererat. Dessvärre skadade sig argentinaren förra veckan, och blir nu borta en månad. Detta betyder i sin tur att Karim Benzema, som ett bred på posten, kommer få rejält med chanser att bevisa för Mourinho att han är rätt man att satsa på. Om han kommer lyckas, ja det är nog ingen som vet. Att han däremot började på bästa möjliga sätt med att trycka dit två baljor mot Athletic Club, är ett faktum.

Valencia – ett lag med fler frågor än svar
Bortaspöket för Valencias del i ligaspelet fortsatte när man förra helgen inte kunde vinna borta mot Valladolid. När det under lördagen då vankades ny hemmamatch – mot hittills så underpresterande Espanyol – trodde de flesta på en övertygande seger. Det blev förvisso seger – efter många om och men – men övertygande, det var det inte i närheten av.

Faktum är att Espanyol stundtals spelade betydligt bättre än Valencia. Man anföll smartare, med större fantasi och Samuele Longo längst fram hos gästerna skapade hela tiden oro.

Valencia, som visserligen saknade flera viktiga kuggar, gick inte ens att känna igen på hemmaplan. Borgen som de annars ändå presterat väldigt bra fotboll på under säsongsupptakten. När man åtminstone trodde att svaren var fler än frågorna kring hemmaspelet – blev man direkt hänvisad till att det var fel. Totalt fel. Jag begriper mig inte på säsongens Valencia – Pellegrinos Valencia.

Jag vet inte vem man egentligen ska tacka för att det slutligen blev en seger. Roberto Soldado? Nja, han slog in straffen i slutminuten, men gjorde ingen höjdarmatch i övrigt. Domaren? Tja, straffen var något knepigt dömd. Det viktiga för Los Ché var väl att det blev just tre poäng – och att man kan blicka uppåt i tabellen. För Espanyol såg det väldigt bra ut, men marginalerna var sannerligen inte på katalanernas sida denna afton. Dessutom får man nu klara sig utan både Hector Moreno och Sergio García nästa omgång – då båda visades ut.

De allra flesta av er sitter förmodligen klarvakna med uppspärrade ögon och stirrar in i väggen. Ni tänker förmodligen också ”vad är det precis som har hänt”? Ja, jag syftar naturligtvis på Zlatan Ibrahimovic smått sagolika (nej, sagor har bara lyckliga slut, inte så här euforiska) show som fick inviga Friends Arena.

Men här kommer i alla fall lite läsning för er som fortfarande är vid medvetande, eller rentav kanske inte såg matchen. För det var ju inte bara Sverige och England som var igång under onsdagskvällen – även Spanien, bland många andra, spelade träningsmatch. Detta gjorde man med ett relativt reservbetonat gäng, där Athletics Markel Susaeta (Athletic) fick chansen att debutera, tog sin an Panama. Dessutom lät Vicente Del Bosque spelare som Xavi Hernández, David Silva, Xabi Alonso och Gerard Piqué vila från hemmaplan.

För motståndet stod alltså Panama. En skrattmatch för spanjorerna, om än ytterst speciell för i alla fall en spelare, men kanske det största som hänt på Panama – åtminstone på väldigt länge. Och det blev naturligtvis aldrig spännande. Spanien, med en för dagen alldeles briljant Andrés Iniesta, skojade hem matchen ganska snabbt. Spelare som Juanfran, Javi Martínez & Beñat fick starta matchen, samtidigt som Susaeta landslagsdebuterade i andra halvlek.

Något annat anmärkningsvärt från matchen, eller rättare sagt från de senaste landskamperna, är Pedro Rodríguez hysteriska målform. På de fem senaste matcherna har 25-åringen mäktat med sju mål i landslagströjan. Samtidigt gjorde han bara två mål på sina 18 första matcher för Spanien. Nu verkar det lossnat rejält för honom.

I klubblaget är det dock en helt annan Pedro vi under säsongsinledningen sett. Bara två mål på 16 matcher vittnar om det.

Vad är då skillnaden, Barcelona kontra Spanien för Pedro?
Är det bara tillfälligheter som gjort att Pedro lyckats så bra i landslaget under hösten – men inte alls haft samma flyt med målskyttet i klubblaget? Nej, naturligtvis inte. Jag tror inte heller det handlar om självförtroende – utan helt enkelt hans olika roller. I Spanien har Pedro i mångt och mycket varit den enda spelaren som på sistone gått i djupet och på något sätt brutit hela tiki-taka-mönstret.

Han har kunnat lägga mer vikt åt de offensiva löpningarna i landslaget och en betydligt mer fri roll när det gäller sitt rörelsemönster på planen. I Barcelona är det betydligt annorlunda. Där håller han sin kant, och lägger ner ett hästjobb i defensiven. Offensivt tar han inte lika många löpningar i djupled – av flera olika anledningar. Det finns fler som kan ta dessa löpningar, samtidigt som han sällan lämnar sin ytterposition.

Tito Vilanova har under säsongsinledningen mestadels dragit nytta av Pedros arbetskapacitet och defensiva egenskaper – som ständigt behövt med tanke på Dani Alves ständiga offensiva utflykter – medan 25-åringens kompetens när det gäller att göra mål kommit fram på ett betydligt mer klarare sätt under Del Bosque i landslaget.

Nästa steg för herr Vilanova – för att kunna utnyttja Pedro ännu mer – är att försöka använda honom mer i djupled så han kommer till fler avslutningslägen. För det är ingen tillfällighet att han gjort så många mål, och det är något Barcelonas bör dra större nytta av. Sedan spelar naturligtvis det faktum att en viss Leo Messi håller till i Barcelona också stor del i att andra spelare ofta får komma i andra hand och snällt ställa sig i skuggan. Någon liknande spelare finns inte i det spanska landslaget – därför kan en spelare som Pedro betydligt mer tid, yta och frihet att kunna briljera.

För Del Bosques del så känns det inte som han behöver några råd just nu. I alla fall inte som rör Pedro Rodríguez.

—

Panama – Spanien 1-5 (0-3)
Målskyttar Spanien: Pedro x2, David Villa, Sergio Ramos och Markel Susaeta.

Spaniens startelva; Víctor Valdés – Juanfran, Javi Martínez, Raúl Albiol, Jordi Alba – Beñat, Sergio Busquets, Andrés Iniesta – Juan Mata, David Villa, Pedro Rodríguez.

Kom in i andra halvlek: Cesc Fábregas, Jesús Navas, Roberto Soldado, Sergio Ramos, Iker Casillas och Markel Susaeta.

Att Real Madrid inte producerar bra spelare är en stor lögn. Att man däremot inte använder sina talanger på bästa sätt är ett faktum.

Vad har Roberto Soldado (Valencia), Juan Mata (Chelsea), Borja Valero (Fiorentina), Álvaro Negredo (Sevilla), Javi García (Manchester City) och Diego López (Sevilla) alla gemensamt, förutom att de är väldigt duktiga fotbollsspelare? Jo, alla har representerat Real Madrid på ungdomsnivå – men aldrig lyckats på allvar i klubbens A-lag. I stället har man gjort succé på andra håll i Europa.

Att Real Madrid inte producerar bra spelare är en stor lögn. Att man däremot inte använder sina talanger på bästa sätt är ett faktum. Sedan 2002 har tolv spelare från Real Madrids ungdomsakademi debuterat för det spanska landslaget. Gemensamt för samtliga? Ingen är kvar i huvudstadsklubben.

Det här har varit en het debatt under väldigt många år i Spanien, och allra främst Real Madrid. Många andra klubbar, inte minst största antagonisten Barcelona, använder sig av väldigt många egna produkter och är inte blyga för att ge unga talanger chansen i A-laget.

José Mourinho har under sin tid som tränare i Madrid blivit väldigt hårt kritiserad för att inte släppa fram de egna produkterna. I söndags bytte då portugisen in Álvaro Morata, 20, som betalade tillbaka med att styra in segermålet för sitt Real Madrid mot Levante. Morata är bara en av väldigt många talangfulla spelare från Real Madrids ungdomsakademi. Att där finns stor talang och potential råder inga tvivel om, det vittnar om inte annat det faktum att B-laget (Real Madrid Castilla) faktiskt spelar i den spanska andradivisionen numer. Nu gäller det bara för att Real Madrid att använda sina talanger på rätt sätt.

Ett annat väldigt konstigt faktum är det att ungdomslagen i Real Madrid faktiskt inte spelar på samma sätt som A-laget. Casilla spelar ett betydligt rakare 4-4-2, vilket genast gör det betydligt svårare för Mourinho att slussa upp spelare.

—

Jag har plockat ut fem talanger som alla kommer från Real Madrids ungdomsakademi, och vars namn är värda att lägga på minnet. Samtliga har kvalitéerna och potentialen som krävs för att lyckas på den allra högsta nivån. Den stora frågan är om Real Madrid utnyttjar det.

Jesé Rodríguez, 19 år, offensiv mittfältare/anfallare
Den kanske allra största talangen och ofta namnet på allas läppar när man pratar om Madrid-talanger. Jesé Rodríguez har, trots sin ringa ålder, redan varit högst tongivande i Real Madrid Castilla under flera säsonger. Han leder för tillfället skytteligan i Segundan med sju fullträffar – detta trots att han trivs som allra bäst som offensiv mittfältare. Han debuterade i A-laget i fjol, men har den här säsongen inte fått någon speltid under Mourinhos order. Vann även skytteligan i U19-EM i somras – ett mästerskap som Spanien också segrade i.

Nacho Fernández, 22 år, försvarare
Mångsidig försvarare som i första hand är mittback, men även kan hålla till på kanten. Debuterade i A-laget säsongen 2010/11 men har sedan dess fått sparsamt med speltid av Mourinho. Först den här säsongen har han tränat mer frekvent med stjärnorna i A-truppen och hittills har det blivit två framträdanden – varav en match från start. Med tanke på hans mångsidighet har Nacho väldigt mycket vunnet. Han kan mycket väl slå sig in permanent i A-laget framöver – om man vågar tro på honom.

Álvaro Morata, 20 år, anfallare
Snacka om att presentera sig på allvar för den stora scenen när man hoppar in och fixar tre poäng. Men Morata har varit med förr. Inhoppet mot Levante var hans tredje i ligan den här säsongen, men han startade också i Copa del Rey mot Alcoyano för några veckor sedan. Han har under alla år öst in mål i klubbens ungdomsakademi, och nu verkar han på allvar få mer regelbundna chanser i A-laget. Har även representerat Spanien på ungdomslandslagsnivå.

José Rodríguez, 17 år, central mittfältare
Väldigt talangfull mittfältare som mestadels fått inrikta sig på inhopp i Real Madrid Castilla under den här säsongen. Därför var det någon överraskande när José Mourinho plockade ut 17-åringen till cupmatchen mot Alcoyano. José äntrade planen i den andra halvleken, och tackade för förtroendet med att både göra mål och spela väldigt moget. Bör få allt mer speltid i Segundan – och det är inte alls omöjligt att vi får se mer av honom i A-laget redan den här säsongen.

Álex Fernández, 20 år, central mittfältare
Duktig tvåvägsspelare som varit tongivande i Real Madrid Castilla under flera år. Hade stor del i att man tog steget upp till Segundan inför den här säsongen. Gjorde A-lagsdebut i en ligamatch mot Racing sedan i mars 2011. Startade Copa del Rey-mötet med Alcoyano på bortaplan den här säsongen, hans första start i A-lagströjan. Konkurrerar på en plats där det är tufft att slå sig in, men har framtiden för sig. Är yngre bror till Nacho Fernández.

—

Även Real Madrids andrakeeper sedan ett par år tillbaka, Antonio Adán, är ett namn värt att komma ihåg lite extra. Den numera 25-årige målvakten har också gått igenom klubbens ungdomslag och slutligen nått A-laget. Om han är rätt person för att senare också efterträda Iker Casillas är en fråga omöjlig att svara på, men hans hittills elva framträdanden i A-lagströjan har gett gott hopp hos fansen.

Utöver Adán, är det bara just Casillas, samt Álvaro Arbeloa och José Callejón som är egna produkter i Real Madrids nuvarande A-lagstrupp.

Som vanligt var det mycket som hände i den spanska ligafotbollen den gångna omgången. Här tar jag upp några av omgångens vändningar, mål, kalldusch, inhopp, revansch och naturligtvis skrattfest.

Omgångens vändning #1:
Iago Aspas x2 i första halvleken gav Celta Vigo ett utmärkt läge att få med sig poäng ifrån Vallecas. Sedan drog Gustavo Cabral på sig sitt andra gula – och Rayo tog över helt. Léo Baptistão, Tito och Piti fullbordade vändningar och Rayo fortsätter att gå mycket starkt.

Omgångens vändning #2:
Om Cabrals utvisning blev förödande för Celta, blev Pizzis otroligt skumma utvisning för Deportivo minst likaså. Portugisen fick sin andra varning för en filmning, som kan tyckas vara väldigt hårt dömd. Någonstans måste väl domaren ha lite känsla i sina bedömningar. Vid det läget hade Real Zaragoza visserligen redan hunnit reducera till 2-1 på straff – men därefter rann det i väg ordentligt. På 20 minuter i andra halvlek gjorde man fyra mål, och mycket har man Víctor Rodríguez för, som på nytt stod för en fenomenal insats. Slutresultatet skrevs senare till 5-3.

Omgångens kalldusch:
Málaga-spelarna tycktes dröja sig kvar i Champions League-drömmen, för på tårna mot Real Sociedad var man åtminstone inte. Det tog bara 45 sekunder innan Carlos Vela kunde styra in ledningsmålet på La Rosaleda – och då hade inte ens Real Sociedad tagit avsparken.

Omgångens mål:
Som vanligt var det många väldigt vackra mål som vi kunde njuta av den gångna omgången, men jag måste erkänna att jag redan är svag för Leo Messis 4-2-mål mot Mallorca. Hela anfallet, från Dani Alves inlägg, vidare till Alexis Sánchez som bröstade ner bollen till Messi, var oerhört vackert. Att argentinaren sedan väljer att ta emot bollen, och i momentet senare dunka upp den i Dudu Aouates första kryss är ett mästerverk i sig.

Omgångens revansch:
Budskapet var tydligt – ta poäng, helst tre, eller försvinn direkt. José Luis Mendilibar tog åt sig, och fick sitt Osasuna att rycka upp sig. 3-0-segern borta mot Espanyol var både välbehövlig och imponerande.

Omgångens skrattfest:
Jag kunde lika gärna valt att kalla den här utmärkelsen för omgångens idiot, då den gode Muñiz Fernández på något märkligt vänster valde att fullfölja matchen mellan Levante och Real Madrid. Detta på en plan som mest liknade en vattenåker, och bollen levde sitt egna liv och gjorde lite som den ville. Visst, det blev en ordentlig skrattfest för oss åskådare, men någon ärlig fotbollsmatch blev det inte.

Omgångens inhopp:
Utan Cristiano Ronaldo (eller Gonzalo Higuaín & Karim Benzema för den delen, som var skadade) var det märkbart tydligt att Real Madrid hade svårt att få dit bollen mot Levante. Sedan kom canteranon Álvaro Morata, 20, in och styrde in 2-1-målet med sin första touch i hela matchen. Målet gav Los Blancos tre poäng. Hyfsat inhopp, inte sant?