Joachim ”Pim-Pim” Johanssons fyrverkeri är över för den här gången, och krutet från hans (och Milos Raonics) muskedunder har knappt hunnit lägga sig förrän det är dags igen.

Det här är buffén som dukas upp i dag:

Dagens på papperet överlägset bästa match – och veckans hittills mest emotsedda, näst efter den mellan Pim-Pim och Raonic i går – spelas alltså redan klockan 12.00. Jerzy Janowicz mot Ernests Gulbis. Två av de stora favoriterna, vid sidan av storfavoriten Raonic.

Kvällen avslutas i stället med den fullständigt avslagna bataljen mellan Grigor Dimitrov och Kenny De Schepper. Bäst först, sämst sist. Oerhört märklig prioritering.

Faktum är att hela dagen kontinuerligt tappar i styrka. Efter Janowicz-Gulbis går Fernando Verdasco upp mot David Ferrer. Med tanke på hur (relativt) övertygande Verdasco presterat hittills och hur minst sagt svajig Ferrer var mot Jack Sock i går, så kan ju det bli ett riktigt intressant möte.

Raonic mot Benoit Paire känns inte jättehett. Paire har i nuläget inte den mentala kapaciteten (eller grundläggande inställningen) att orka hålla fokus uppe under en hela match mot Raonic, vilket krävs för att slå en servekanon av hans kaliber.

Och så Dimitrov-De Schepper alltså, som känns helt iskall.

Men vad tror vi om matcherna då?

Janowicz-Gulbis tokjämn enligt oddsen. Janowicz står i 1,90 och Gulbis i 1,80. Lite överraskande odds, kan tyckas. Janowicz fullkomligt mosade ju Guillermo Garcia-Lopez i sin öppningsmatch, men så har ju spanjoren inte heller kapaciteten att hota polacken på hardcourt inomhus (och hade skadekänningar).

Janowicz serve bra, men satt inte precis där den ska. Finns mer att hämta där, och det tror jag är direkt nödvändigt mot Gulbis. Han måste höja sig ett snäpp och dänga in fler förstaservar, Janowicz.

Gulbis å sin sida har verkligen imponerat i sina matcher mot Jeremy Chardy och Igor Sijsling. Framför allt spelglädjen och viljan att faktiskt jobba hårt för att vinna (vilket han främst visade mot Chardy) övertygar. Jag var ju inne på det inför turneringen, att bara det faktum att han valt att komma hit tyder på att han vill vinna hela kalaset. En motiverad Gulbis är alltid en farlig Gulbis.

Dessutom har han servat väldigt bra. Inte bara det att han smaskat in en del servar i uppåt 235 km/h, han är ganska överlägsen i sina servegame överlag (i alla fall när han får in förstaserve). Har hittills slagit in i snitt 66,5 procent förstaservar och vunnit 80 procent av poängen (88 av 110).

Kommer behöva serva minst lika bra, till och med lite bättre, mot Janowicz i dag.

Spelmässigt är det här på papperet en jämn matchup som kan avgöras med väldigt små marginaler. De har redan mötts två gånger och har 1-1 i inbördes statistik. Första mötet skedde redan 2010 (Davis Cup-match mellan Lettland och Polen på carpet) och är därför inte särskilt relevant.

Förra året möttes de i andrarundan i Wimbledon, med Janowicz som vinnare i fem set (2-6, 6-4, 3-6, 7-6, 9-7). Dock är ju gräs Gulbis tveklöst sämsta underlag.

Onödigt att påpeka hur viktig roll serven kommer spela i den här matchen. Gulbis måste också satsa på att jaga Janowicz i sidled. Polackens kontringsslag under press ute i hörnen är en av få uppenbara svagheter i hans spel.

Gulbis måste också spela aggressivt i sitt försvarsspel. Det funkar liksom inte att simma tre meter bakom baslinjen, för då utnyttjar Janowicz bara den öppna ytan med att lägga sin fruktade stoppbollar.

Janowicz å sin sida kan vara lite mer avvaktande i sitt försvarsspel och försöka stressa Gulbis till misstag med tät defensiv.

Min enda oro inför den här matchen är att den spelas så tidigt. Hur hanterar Gulbis det? Kommer han att vara helt vaken när han kliver ut på banan?

Är han det så förtjänar den här matchen epitetet toppmatch. Men är Gulbis minsta lilla okoncentrerad och trög i fotarbetet kan det bli kross – och därmed ett ovärdigt utfall av en på förhand så spännande matchup.

Vem som vinner till slut?

Jättesvårt att säga. Jag har på förhand tippat Gulbis i final och står fast vid det, men inte utan att tvivla. Känns som att det är svag fördel Janowicz inför den här matchen.

* * *

Ferrer mot Verdasco. 9-7 i inbördes möten. Fem raka segrar för Ferrer och har bara tappat ett set på de matcherna (i Rom i år).

Men det var ju när Ferrer var i bra form och Verdasco precis börjat hitta tillbaka till sig själv efter en djup svacka.

När Verdasco har engagerat sig till hundra procent i sina matcher har han varit överlägsen både Ivan Dodig och Jarkko Nieminen. Ferrer är visserligen en helt annan femma, men som världstrean såg ut mot Sock i går… Den enda han övertygade oss om i den matchen är att han inte tagit sig ur formsvackan än.

Ger därför Verdasco väldigt goda chanser att skrälla här. Det hela hänger egentligen på om han orkar gå hela vägen även om Ferrer börjar hitta säkerheten, som efter första set i går. Tålamod har ju aldrig varit Verdascos starka sida, men i och med Ferrers nämnda formsvacka kan det mycket väl räcka med att bara mata grundslag från baslinjen och spela med små marginaler.

* * *

Raonic-Paire känns som en ickematch. Paire har mest ägnat sig åt att spexa och vunnit sina matcher enkelt eftersom motståndet varit på alldeles för låg nivå (Santiago Giraldo i förstarundan och Pablo Carreno-Busta i andra).

Här bör det bli respass för Paire. Raonic var oerhört stabil mot Pim-Pim i går. Det ska således oerhört mycket till för att han ska låta det här rinna honom ur händerna.

* * *

Dimitrov-De Schepper. Nej, här har fyrverkerierna redan avverkats och kvar är några fuktiga kinapuffar.

De Schepper måste ha spelat sanslöst mycket bättre mot Kevin Anderson än mot Markus Eriksson i öppningsmatchen. Men räcker det för att slå Dimitov?

Nej, jag tror inte det. Dimitrov såg faktiskt riktigt bra ut mot Jan-Lennard Struff i går. Han kommer troligen inte att stressa De Schepper i sina returgame, inte så länge fransmannen servar så bra som vi vet att han kan göra, men i spelet är han fullständigt överlägsen.

Snacka om drömlottning för Dimitrov, förresten. Marius Copil-Struff-De Schepper är ju inte den tuffaste vägen mot en ATP-semifinal i år, om man säger så.

Gulbis-Verdasco och Raonic-Dimitrov i semifinalerna, alltså. Inte fy skam ändå.

Alla sagor har ett slut.

För Joachim ”Pim-Pim” Johansson blev världselvan Milos Raonic en obarmhärtig bromskloss.

Han stretade emot bra, men Raonic var på tok för stabil för att bjuda på de enkla poäng som Pim-Pim hade behövt.

6-2, 7-6(3) känns som fullt rättvisa siffror. Tycker faktiskt att det var starkt av svensken att hänga kvar i andra set och pressa fram ett tiebreak. Sju breakbollar hade han emot sig i det setet, fyra av dem i ett och samma game. Raonic var betydligt säkrare i spelet, och så fort han pressade Pim-Pim lite i sidled slog svensken bort sig.

Dessutom hade Pim-Pim inte en suck i kanadensarens servegame. Fyra vunna poäng mot förstaserve och fyra mot andraserve var visserligen dubbelt så bra som i första set (då Raonic vann 12 av 12 poäng bakom sin förstaserve) men han var aldrig i närheten av att kunna hota.

Samtidigt tycker jag att Raonic spelade väldigt smart i sina returgame. Han blåste bara på när det öppnades luckor och spelade överlag välavvägt. Satsade oftare på vinklar och bra längd än ren power, vilket gav utdelning. Pim-Pim var extremt otrygg i sitt grundspel när han inte fick lägen att trycka till och ta kommandot över duellen.

I tiebreaket visade världselvan verkligen var skåpet skulle stå. Fick med sig ett minibreak direkt och spelade lugnt och tryggt i egen serve.

Ja, sett till matchbilden – som var lika väntad som matchens utgång – går det inte att säga annat än att 7-6(3) i andra set faktiskt är ganska smickrande för Pim-Pim. Hade mycket väl kunnat bli 6-3 (eller ännu värre: 6-1) i stället.

Så pass bra är Raonic när han är i god form nu för tiden. Särskilt inomhus. Han har verkligen utvecklats enormt bara det här året, vilket jag finner ytterst glädjande. Den som följt honom i år visste att det skulle krävas oerhört mycket mer av Pim-Pim än han hade förmågan att prestera i dag.

Så nej, det var inte ”små marginaler” som avgjorde den här matchen. Att Pim-Pim inte hade en enda breakboll och själv blev breakad två gånger på elva försökt trots att han faktiskt slog in fler förstaservar än mot Alejandro Falla i förstarundan (54 procent mot Falla, 66 procent mot Raonic – och då låg han ändå nere på katastrofala 44 procent i början av andra set) talar sitt tydliga språk.

Att Pim-Pim bjudit på fantastisk tennis under sina totalt fem speldagar (vilade i går) råder det ingen som helst tvekan om, och han går verkligen ut med flaggan i topp.

Vad hans tillfälliga comeback betyder för svensk tennis kan vi utvärdera senare, men just nu kan vi nöja oss med att säga att Stockholm Open 2013 inte blivit i närheten av samma publikfest och underhållande tillställning utan honom.

* * *

Det är knappt att man kan tro det, men det var faktiskt mer publik under matchen mellan David Ferrer och Jack Sock än under Pim-Pims drabbning mot Raonic.

Ferrer som det knappt pratats någonting alls om inför och under den här turneringen, trots att han är nybliven världstrea.

Att det varit ganska tyst kring honom beror så klart på hans dåliga form, och att han inte är i närheten av lika slagkraftig på hardcourt som på grus, men sak samma.

Matchen var en oerhört märklig tillställning. Sock hade ruggigt dålig bollträff men bärgade ändå första set tack vare två servegenombrott. Redan efter tre-fyra game hade jag tappat räkningen på hur många oprovocerade misstag Ferrer svarat för.

Det blir verkligen extra tydligt hur extremt dålig form han är i när man är på plats och ser honom spela. Bollträffen i dag var okej, bättre än Socks, men misstagen stod som spön i backen. Det kändes som att han jagade dödande slag på bollar som knappt ens Ernests Gulbis skulle attackera. Mycket mer aggressiv gameplan från Ferrer än man är van vid.

Kanske är det ett medvetet taktiskt drag. Kanske tycker han att han behöver spela mer offensivt och med mindre marginaler för att kunna hävda sig på hardcourt.

I så fall borde han tänka om. För det funkar uppenbarligen inte.

När spanjoren i stället valde att dra ner tempot och spela mer på säkerhet, som han normalt gör, kom i stället misstagen från Sock. Det ska sägas att amerikanen gjorde några riktigt fina poäng med briljanta forehands och fin känsla framme vid nät, men överlag gjorde han inte en bra match.

Skrev inför matchen att jag inte var särskilt imponerad av insatsen mot Bernard Tomic, och den känslan hängde kvar i dag. Det här var Ferrers match att förlora.

Det gjorde han inte förstås. Nej, han gnetade sig in i matchen, justerade sin taktik och nötte ner Sock. I tredje set vek amerikanen ner sig totalt och setsiffrorna blev till slut 4-6, 6-3, 6-1. Inte på något vis en övertygande seger för Ferrer, men likväl en seger. Kan bli en intressant kvartsfinal mot Fernando Verdasco, med andra ord.

* * *

Gulbis var fokuserad nästan hela matchen mot Igor Sijsling. Tappade visserligen break i andra set, men vann tiebreaket behärskat: 6-3, 7-6(3).

Det blir därmed något av en drömfinal i morgon, mellan Gulbis och Jerzy Janowicz. En match som spelas redan 12.00, av någon fullständigt obegriplig anledning. En av veckans tveklöst mest intressanta matchups läggs alltså som första match.

Vilken som spelas sist? Grigor Dimitrov mot Kenny De Schepper. Jisses…

Dimitrov slog för övrigt Jan-Lennard Struff enkelt (6-1, 6-3) och De Schepper skrällde mot Kevin Anderson (7-6, 4-6, 6-3). Såg inte matchen mellan De Schepper och Anderson, men enligt uppgift spelade faktiskt inte Anderson direkt dåligt. Vilket känns helt sanslöst. För inte ska väl Anderson förlora en ATP 250-match mot en spelare som Kenny De Schepper? Nej, det kändes som en given seger på förhand. Måste ha varit små marginaler som avgjorde i den matchen.

Ja, och så slog ju Verdasco Jarkko Nieminen i tre set: 6-2, 3-6, 6-3. Kändes rätt väntat. Såg bara delar av den matchen och det gick väl inte direkt undan, man man väl säga.

* * *

Alla dagens resultat:

Dagens huvudnummer är utan tvekan åttondelsfinalen mellan Joachim ”Pim-Pim” Johansson och Milos Raonic.

Förra generationens servekanon mot dagens. Det här känns verkligen som höjdpunkten på hela veckan. Det enda som kan toppa den här matchen vore en final mellan Pim-Pim och Jerzy Janowicz, eller David Ferrer. (För egen del skulle även en final mellan Janowicz och Raonic smälla lite lite högre, om ni ursäktar ordvitsen.)

I övrigt då?

Vi tar en titt:

Om det inte vore för Pim-Pim hade det här faktiskt kunnat vara en ganska avslagen tillställning. Inte på något vis tråkig. Men lite avslagen.

Jag menar, tänk om Raonic fått möta Alejandro Falla i stället? Sanslöst sömnigt.

Ernests Gulbis mot Igor Sijsling är en ickematch på papperet, men man vet aldrig med Gulbis. Visserligen visade lettländaren positiva tendenser mot Jeremy Chardy. Inte så mycket spelmässigt som att han faktiskt ville vinna den matchen, faktiskt. Det är inte alltid han vill det, 25-åringen.

Sijsling är en duktig ATP-spelare med ett spel som i grunden lämpar sig för snabba underlag och han har hyfsade resultat inomhus, men det är ju på gräs han kommer till sin rätt. På hardcourt är han i regel kanonmat för en spelare av Gulbis kaliber. Förutsatt att Gulbis vill vinna, som sagt.

* * *

Jarkko Nieminen mot Fernando Verdasco kan bli kul. Nieminen körde faktiskt över Verdasco fullständigt i Indian Wells i våras (6-1, 6-0), men det var ju mitt i spanjorens avgrundsdjupa formsvacka.

Med tanke på hur Verdasco blåste slitvargen Dodig av banan när han bestämde sig för att gasa på i går så borde Nieminen få det hett om öronen.

* * *

Vad finns det att säga om Grigor Dimitrov mot Jan-Lennard Struff? Inte mycket mer än att Dimitrov ska vinna den matchen. Trots att han inte var särskilt bra mot Marius Copil i förstarundan. Han ska kunna spela på den nivån och ändå bärga en förhållandevis enkel seger.

* * *

David Ferrer mot Bernard Tomic hade kunnat bli en riktigt intressant historia, om Tomic valt att faktiskt försöka spela tennis (han hade garanterat slagit Jack Sock om han gjort det). Nu kommer vi i stället att få sen en Jack Sock som förtvivlat försöker slå igenom Ferrers försvarsmur, utan att riktigt lyckas.

Det ska sägas att Ferrer är i gräslig form. Det öppnar ju lite för Sock, naturligtvis. Men tillräckligt? Nej, jag tycker inte det. Amerikanen imponerade inte direkt mot Tomic – vilket så klart har att göra med att Tomic inte kämpade över huvud taget, men så fort australiern faktiskt valde att halvkämpa lite så var det han som styrde spelet.

Om Sock hamnar i passagerarsätet mot Ferrer är han rökt. Stor risk att det blir så, om Ferrer håller nere sina oprovocerade misstag. Spanjoren är dessutom en alldeles för bra returtagare för att Sock ska kunna få så hög utdelning i egen serve som han behöver.

Nej, det krävs helt enkelt att Ferrer gör ännu en plattmatch för att han ska missa kvartsfinalen.

* * *

Och så sist men absolut inte minst, alltså: Pim-Pim mot Raonic.

Till att börja med: Jäklar vad det kommer att smälla. Det kommer liksom att dåna i hela hallen i kväll.

Raonic har den klart hårdaste serven av de båda, det går inte att sticka under stol med. Av Pim-Pim har vi hittills bara fått se toppen av isberget.

Jag menar, visst var det imponerande när han smällde in ett ess i andraserve i 219 km/h, men han peakade någonstans runt 220. Det får ju anses ganska hårt.

Well. Raonic kan utan problem smaska in förstaservar i uppåt 240. Det är också ganska hårt. Ganska så jättehårt.

Det råder Pim-Pim-feber i Stockholm, med all rätt, men den gör oss också lite berusade och hemmablinda. Att han är en servekanon går inte att argumentera emot, för det har han varit hela sin karriär. Men publiken var liksom tokimponerad så fort han drog in en serve i över 200 km/h.

När sedan Copil dundrade in en i 235 i sin match mot Dimitrov, som spelades direkt efter den mellan Pim-Pim och Falla, fick han inte mer än en halvhjärtad applåd. Det var dessutom inte hans enda serve som noterade 230 km/h.

Men jag tror som sagt att vi bara fått se toppen av isberget. Att Pim-Pim sparat sitt allra mest bländande fyrverkeri till den här matchen, mot Raonic. För han kommer verkligen behöva ladda varenda vapen i bössan med skarp ammunition.

Det brukar rent allmänt snackas mycket om Raonics usla grundspel, och det är inte konstigt – just grundspelet är kanadensarens största svaghet. Han är helt enkelt som mest sårbar när det blir spel om bollen.

Men att han är helt ofarlig när han inte själv servar är en sanning med modifikation. För något år sedan var han visserligen extremt passiv i sitt försvarsspel, hade svårt att sätta press och spelade med väldigt små marginaler i både attack- och kontringsspel.

Nu, sedan han anlitade Ivan Ljubicic som tränare, har han dock förbättrat sitt försvarsspel avsevärt. Han har en mer sansad shot selection och är generellt mycket mer balanserad i sin defensiv (förutom i returtagandet, där är det fortfarande fullt ös medvetslös som gäller).

Det ska också sägas att Pim-Pims spel passar Raonic ganska bra. Det är flackt, det är hårt – och inte särskilt varierat. Jämför med Tomás Berdych, som visserligen inte har en lika tung serve som Pim-Pim, men som även han spelar väldigt flackt och offensivt. Honom slog Raonic i raka set i finalen i Thailand för några veckor sedan.

Att oddset på Pim-Pim sjunkit från dryga 4,20-4,40 till 3,50 är dock inte särskilt konstigt. Han har trots allt imponerat, även om motståndet hittills inte varit mycket att hänga i julgranen. Med tanke på att Raonic är en svag returtagare finns det stor chans för tiebreak, och där kan vad som helst hända (Raonic förlorar i snitt vartannat tiebreak han spelar).

Men att han skulle ha stor chans att vinna… Nej, så tycker inte jag att det känns. Inte så länge Raonic känner sig fräsch och fysiskt fit. Det som talar för Pim-Pim är i så fall att Raonic kan vara sliten och lite ur gängorna mentalt på grund av sitt tuffa schema de senaste veckorna.

Sen är det så klart inte busenkelt att slå någon som stöttas helhjärtat av snart sagt varenda kotte på läktarna.

Vad som talar för Raonic är hans jakt på slutspelsplats. Han behöver poängen och valde att tacka ja till wild card, vilket tyder på att han är i tillräckligt bra form för att han ska anse sig själv ha goda chanser att vinna hela turneringen. Det är därför inte troligt att han gör en plattmatch.

Och om Raonic inte underpresterar, då måste han hållas som favorit i denna matchup.

Pim-Pim må vara ett fysiskt fenomen och i enastående bra form med tanke på att det var flera år sedan han spelade tennis på den här nivån.

Men att han ska slå en världselva och servekanon av den kalibern utan att denne är lite ur form… Nej, jag säger inte att det på något vis är omöjligt för Pim-Pim att vinna, men jag tycker faktiskt att Raonic ska vinna det här om han inte låter sig knäckas av publiken.

Det blev lite för sent i går för att jag skulle orka och hinna spotta ur mig en bloggdrapa, så den kommer här i stället.

Om det rådde några tveksamheter kring Jerzy Janowiczs fysiska status inför turneringen så gör det definitivt inte det längre. 15-rankade polacken servade inte perfekt, men riktigt bra. Bollträffen var klockren. Stoppbollarna lika effektiva som alltid.

Guillermo Garcia-Lopez var helt chanslös: 6-2, 6-1. Garcia-Lopez hade visserligen skadekänningar i mitten av andra set, men han hade inte haft en suck även om han kunnat gå för fullt hela matchen. Så bra var Janowicz.

Han lär av allt att döma möta Ernests Gulbis i kvarten, förutsatt att lettländaren slår Igor Sijsling i dag. En på papperet ganska enkel match för Gulbis, men så är han ju också väldigt oberäknelig. En kvart mellan Janowicz och Gulbis kan hur som helst bli riktigt riktigt bra.

* * *

Svenske Markus Eriksson tog set mot Kenny De Schepper, men föll i tre: 6-4, 5-7, 7-5.

Riktigt dålig match. Inte från Erikssons sida, han spelade på en för honom helt normal nivå. Men De Schepper… Jisses, så dålig han var. Bollträffen var oren som en offentlig toalett, serven totalt uddlös och tempot helt seriöst lägre än under inbollningen mellan Janowicz och Garcia-Lopez.

Jag och mitt sällskap diskuterade huruvida hans lama uppträdande berodde på skada eller taktik. Han var alltså så loj att min vän nog gärna hade velat  att han var skadad.

Det stod dock ganska snart klart att det var taktik. Oftast nöjde han sig med att vifta över förstaservar i 160-170 km/h och bara dutta i varenda grundslag, men när han fann sig i ett lite jobbigare läge plockade han fram de där förstaservarna i över 200 blås som man är van vid.

Den resoluta forehanden fick vi knappt se röken av under hela matchen, men även den plockades fram vid väl valda tillfällen. Han kändes aldrig ens särskilt stressad när han hade breakbollar mot sig. Inte heller när han hade break emot sig i andra set (bröt tillbaka, men tappade sedan serven igen vid 5-6).

Så pass mycket bättre är De Schepper, som alltså inte ens är överdrivet bra, att han kan halvslumra sig igenom ett möte med vår just nu högst rankade tennisspelare.

Två gånger tvingades han serva för att stanna i matchen, Eriksson. Gjorde det riktigt bra med matchbollar emot sig första gången, men vid 5-6 kunde han inte streta emot längre. Hedervärd insats av honom ändå. Kämpade på bra, och mot en underpresterande De Schepper räckte det åtminstone till ett vunnet set.

* * *

Vid sidan av Janowicz inträde i turneringen var ju ändå Jonas Björkmans tillfälliga comeback gårdagens stora happening, i dubbelturneringen. Matchen i sig var dock ingen höjdare.

Tycker Björkman spelade briljant inledningsvis. Vann majoriteten av hans och Robert Lindstedts poäng (medan Lindstedt missade praktiskt taget allt). Dippade väl lite i andra set, eller så var det bara Andreas Siljeström och Isak Arvidsson som höjde sig några snäpp.

Första set gick hur som helst som på räls för Björkman/Lindstedt. Break direkt och sedan komfortabel resa in i mål. I andra hängde Siljeström/Arvidsson med mycket bättre och fick också med sig breaket. I supertiebreak var det dock 70-talisterna som styrde och ställde. Vann det enkelt och bärgade alltså segern: 6-3, 5-7, 10-3.

Björkman då? Han såg väldigt pigg ut. Överlag riktigt bra returer, snabba reflexer, hög träffsäkerhet och bra volley. Det enda som funkade mindre bra var serven. Den var helt enkelt inte särskilt giftig. Väldigt lättreturnerad. Det kan ju onekligen bli ett problem mot Ernests Gulbis/Dmitrij Tursunov i morgon.

* * *

Fernando Verdasco var på bättre spelhumör än många trott. Parkerade sig vid baslinjen och bara matade grundslag mot en vilt kämpande Ivan Dodig, som mestadels simmade tre meter bakom baslinjen.

Kroaten lyckades ändå knipa åt sig första set i tiebreak, mycket tack vare Verdascos högriskspel. Spanjoren ville helt enkelt avsluta duellerna så fort som möjligt, vilket ledde till en hel del grova missar. Dessutom returnerade han överlag lojt, så det var inga större problem för Dodig att hålla sina servegame.

Dodig försökte mixa upp spelet med chip-and-charge och serve & volley. En beprövad taktik som inte funkade för fem öre i går. Vann blott en poäng framme vid nät i första set, och det blev inte mycket bättre i andra och tredje. Blev totalt överkörd när Verdasco skruvade upp tempot en gnutta och tappade sedan serve i tredje.

Det räckte för att Verdasco skulle ta en övertygande 6-7(3), 6-1, 6-4-seger.

* * *

Benoit Paire slog Pablo Carreno-Busta enkelt: 6-4, 6-4. Jarkko Nieminen var nära att slarva bort segern mot Benjamin Becker, men redde ut det till slut: 6-3, 3-6, 7-6(3). Finländaren ledde alltså med 5-2 i tredje set, men lät det gå till tiebreak. Bådar ju inte gott inför matchen mot Verdasco.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Ett servess i 219 kilometer km/h – i andraserve.

Det säger väl egentligen nästan allt.

Joachim ”Pim-Pim” Johansson fullkomligt mosade Alejandro Falla (6-1, 6-3) och är således klar för andra omgången i Stockholm Opens huvudturnering.

Och ingen i hela världen är förvånad.

Eller, ingen borde vara det, i alla fall.

Oddset på svensken sjönk från 1,74 i går till runt 1,60, men vissa bolag chockhöjde till 2,00 strax före matchstart.

Bjudodds, minst sagt.

Colombianen hade nämligen inte mycket att säga till om på Kungliga Tennishallens centercourt denna dag. Pim-Pim öppnade visserligen ganska svagt, hade inte slagit in en enda förstaserve efter fyra bollar och låg under med 15-40 i matchens första game.

Då svarade han med ett ess i över 200 knyck och på den vägen var det.

Falla servade till en början ganska bra och försökte sätta den lite trögfotade svensken i rörelse med vinklade slag, men till ingen eller liten nytta. Att Pim-Pim tappade två-tre poäng i nästan varenda av sina egna servegame handlade enbart om att han slog bort sig, och bortsett från det där allra första gamet var han aldrig någonsin hotad i egen serve (de två breakbollarna var för övrigt de enda Falla fick under hela matchen).

Från 1-1 var det raksträcka på autobahn för Pim-Pim, som dikterade spelet fullständigt. Grundslagen bara ven förbi Falla. Lyckades inte ens få till ett dödande slag på en smash (i stället drog svensken till en rak forehandkontring hård som flinta, som slickade sidlinjen).

Eftersom Falla inte hade tillstymmelsen till chans att hänga med i spelet när Pim-Pim tilläts styra och ställa från baslinjen försökte han dra ner tempot och jaga fram Pim-Pim på nät. Även det fruktlöst.

Falla rymdes helt enkelt inte i den här matchbilden. Det ramverk Pim-Pim snickrat ihop var alldeles för snävt. Vad Falla än gjorde så hamnade han långt ut i periferin.

Spiken i kistan kom redan vid ställning 4-1 i första set, när Falla hade 30-0 i egen serve. Förlorar nästa poäng – och drar sedan till med ett dubbelfel. Då kändes det som att luften gick ur honom fullständigt och mer eller mindre gav upp setet.

Stretade visserligen emot ganska bra i andra set ändå, men eftersom han aldrig var i närheten av att störa Pim-Pim på allvar i svenskens serve var det hela redan klappat och klart.

112-rankade colombianen ska vara nöjd med att siffrorna inte blev större.

Personligen tycker jag att gott kunde ha kämpat lite mer än han gjorde. Gav bort väldigt många enkla poäng. Det är smått pinsamt att en så pass stabil ATP-spelare blir så här förödmjukad mot någon som inte spelat tennis på den här nivån på två och ett halvt år.

Att Pim-Pim skulle vinna, och dessutom i raka set, det rådde det ingen tvekan om på förhand. Men så här stort… Jag kan som sagt tycka att Falla borde ha kämpat lite hårdare.

Svensken möter hur som helst världselvan Milos Raonic i andrarundan på torsdag. Det blir grejer det. Jäklar vad det kommer smälla i den matchen. Teoretiskt borde ju Pim-Pim inte kunna vinna där, men det får vi snacka mer om i morgon.

* * *

Om Falla gjorde sitt bästa eller vek ner sig under pressen kan säkert diskuteras.

En som däremot verkligen inte kan beskyllas för att ha gjort sitt bästa är Bernard Tomic.

Han inledde sin match mot Jack Sock med att serva stabilt. Båda höll serve typ blankt och mot 15 fram till 4-4, då Tomic tappade fokus. Inte ett heluselt game, men inte särskilt bra. Sock svajade lite i nästkommande, kanske av nervositet, men vann till slut setet med 6-4.

Då bestämde sig Tankic… förlåt, Tomic… plötsligt för att tanka bort resten av matchen. Det vill säga förlora med flit.

Någon annan slutsats är helt omöjlig att dra om man såg matchen. Det går liksom inte ens att hävda att han spelade uselt, för det hade förutsatt att han faktiskt spelade. Inte ens det orkade han göra.

”Slagen” var lösare än snus. Serven ungefär lika giftig som ett glas vatten. Stoppbollarna så pinsamma att pinsamheten itself skämdes.

Tomic parkerade sina skor i mitten av banan och sträckte i bästa fall ut armen om Sock placerade en boll i något av hörnen. Det var så anskrämligt att det faktiskt var provocerande att se.

Hörde efteråt att supervisorn kom ut från sitt bås för att kontrollera att han gjorde sitt bästa. Jag vet inte om det stämmer för noterade honom inte själv, men om det stämmer är det oerhört anmärkningsvärt att han inte fick en varning för lack of best effort.

Vi får väl se om australiern kanske bötfälls i efterhand. Det skulle inte komma som någon överraskning, direkt. Tycker ärligt talat att han borde bötfällas.

6-4, 6-2 blev det till slut, hur som helst – efter att Tomic tankat bort fem game, bestämt sig för att halvkämpa i två game och snygga till siffrorna, för att sedan tanka bort ett sista.

Han lär inte komma tillbaka hit på bra länge, Tomic.

* * *

Kvällens sista match mellan Grigor Dimitrov och Marius Copil var en avslagen historia. Copil brände tre breakbollar i andra game, blev sedan bruten till 1-2 i ett maratongame med ungefär en miljon räddade breakbollar och kom aldrig riktigt tillbaka in i matchen.

Spelade ganska bra ändå, Copil, men hade svårt att hävda sig i grundspelet. Dimitrov helt enkelt mycket bättre på det planet. Han är ju ganska enformig spelmässigt också, så han hade ingen välfungerande plan B.

Dimitrov returnerade dessutom bra och gjorde rumänen osäker i egen serve.

Kan dock inte påstå att det var särskilt övertygande från Dimitrovs sida. Det är ju hiskeligt vad ineffektivt och taktiklöst han spelar. Han borde verkligen lära sig spela mer energisnålt och gå en kurs (förslagsvis hos Brad Gilbert) i grundläggande tennisstrategi.

6-3, 6-4 blev det, hur som helst. Ganska behärskat ändå. Funkar ju att bara nöta på så där mot en spelare som Copil, men han kommer ju aldrig slå Kevin Anderson i en eventuell kvartsfinal om han spelar så där.

* * *

Problembarnet Ernests Gulbis fick svettas mot Jeremy Chardy. Riktigt tät, och irriterad, sammandrabbning där. Gulbis vann till slut i tre set: 6-3, 3-6, 7-6(3).

Borde inte ha så stora problem mot Igor Sijsling i kvarten. Vore ju riktigt härligt med match mellan Gulbis och Jerzy Janowicz (förutsatt att Janowicz slår Guillermo Garcia-Lopez i sin öppningsmatch).

* * *

Alla dagens resultat:

Dagens huvudnummer var så klart Joachim ”Pim-Pim” Johanssons kvalfinal, som redan avhandlats här och här.

Och det blir alltså Alejandro Falla som står för motståndet i första omgången. Ett i allra högsta grad överkomligt hinder för svensken, även om han skulle känna sig lite sliten efter helgens och måndagens kvalspel. Falla är helt enkelt inte en tillräckligt bra inomhusspelare för att rå på honom. Inte som det sett ut hittills, i alla fall.

Och förutom Pim-Pim är alltså ytterligare två svenskar klara för huvudturneringen: Milos Sekulic, som vann sin kvalfinal (Julian Reister avbröt matchen på grund av skada vid 6-3, 2-2), och Sverigeettan Markus Eriksson, som fått wild card.

Patrik Rosenholm tog set mot 340-rankade Nils Langer, men var aldrig nära att vinna: 6-3, 4-6, 6-2.

Den fjärde spelaren att kvala in till huvudturneringen var 137-rankade kraftpaketet Marius Copil, som utmanövrerade 254-rankade Daniel Cox enkelt: 6-3, 6-4.

De tre förstarundor i huvudturneringen som spelades bjöd inte på några överraskningar. Pablo Carreno-Busta ställde ut skorna på banan och lät en Jürgen Zopp med skadekänningar springa så länge han orkade. Vid 5-5 kastade estländaren in handduken.

67-rankade Igor Sijsling spelade behärskat och väldigt kontrollerat mot 85-rankade Tobias Kamke: 6-4, 6-2. Ingen direkt underhållande match. Sijsling var rätt så överlägsen, men Kamke tvingade honom ändå att jobba lite för segern.

Det är typ Kamkes enda riktiga styrka. Han är säker i sitt grundspel men har inga direkt dödande slag, ingen giftig slice, ingen märkvärdig volley. Han är med andra ord ganska mycket mellanmjölk, men väldigt stabil sådan. Han gör alltid det han ska, helt enkelt. Vilket är tillräckligt för att hans motståndare inte ska kunna såsa sig igenom en match mot honom.

Benoit Paire showade, larvade sig, gnällde och fick små utbrott. Precis som vanligt. Inledde dessutom matchen med att utmana ett domslut. Alltså på den allra första bollen i matchen. Ett ess från Santiago Giraldo, som dömdes in. Paire sträckte upp fingret direkt. Domaren hade rätt.

Så typiskt Paire.

Nåväl.

Sjätteseedade fransmannen var överlägsen när han kände för att vara det, slarvade bort en hög poäng och ett gäng game när han lät fokus fladdra iväg. Var till exempel break upp i andra set, men blev bruten i ett horribelt servegame vid 4-3. Han hade kunnat förlora matchen efter det gamet och det hade inte varit minsta lilla överraskande. Så oberäknelig är han.

Men nej, han var tack och lov ganska sugen på att vinna den här matchen trots allt. Bröt Giraldo omgående och stängde sedan matchen i egen serve: 6-4, 6-4. Rätt så behärskat för att vara Paire.

Så, vad har vi att se fram emot under tisdagen?

Jan-Lennard Struff mot svenske Sekulic vid lunch, alltså. Väldigt svårt för Sekulic där. Struff har legat stadigt runt 100-120 på världsrankningen hela året. För 23-årige Milos blir det här första ATP-matchen i karriären (i en huvudturnering; kvalmatcher räknas inte in där). Tror det blir en förhållandevis enkel seger för Struff.

Därefter framtidslöftena Bernard Tomic och Jack Sock. Tomic, som slog igenom redan som 18-åring med sin kvartsfinal i Wimbledon 2011 (efter att ha slagit ut Nikolaj Davydenko, Igor Andreev, Robin Söderling och Xavier Malisse, i den ordningen), klar favorit där, men Socks serve och forehand kan utgöra ordentliga störningsmoment inomhus.

21-årige amerikanen är visserligen inte i allra bästa form men har tagit ordentliga kliv under säsongen, och bland annat slagit sig in på topp 100 för första gången i karriären. Kan hur som helst bli en intressant match.

Sen har vi talangfulle problembarnet Ernests Gulbis mot Jeremy Chardy. Att Gulbis leder med 2-1 i inbördes möten spelar inte jättestor roll eftersom de inte mötts sedan US Open 2010 (då Chardy vann i raka set), men fransmannen är inte direkt i världens bästa form. Torskade mot 239-rankade Marton Fucsovics i Metz och har inte slagit en topp 50-spelare sedan han besegrade då 15-rankade Kei Nishikori i Rom i våras.

Näst sist på centre courten är Pim-Pim mot Alejandro Falla. Johansson står som högst i runt 1,73 gånger pengarna. Ganska högt ändå. Tycker 1,40-1,50 varit mer rimligt. Men kanske tar man i beräkningen att han spelat tre dagar i rad.

Märkligt beslut att låta honom spela redan under tisdagen, för övrigt. Varför inte ge honom en vilodag (vilket han själv uttryckte en önskan om att få i intervjuerna efter dagens match) och spela först på onsdag, om han nu ändå är en av cirkusens huvudattraktioner?

Kanske finns en rimlig förklaring, men jag kan inte se den så här på rak arm.

Hur som helst.

Slår han Falla, vilket han med största sannolikhet gör, så möter han Milos Raonic i andra omgången. Jisses vilken match det kan bli. Det ska ju visserligen vara snudd på omöjligt för Pim-Pim att vinna den matchen. Raonics serve är verkligen inte att leka med, han är i ruggigt bra form och har dessutom förbättrat sitt grundspel avsevärt det senaste halvåret.

Men att det kommer bli ett färgsprakande fyrverkeri av ess och ren tennispower, det råder det ingen som helst tvekan om.

Om Raonic är sliten efter alla långa spelveckor sedan US Open, ja då har faktiskt Pim-Pim kanske en chans att vinna, påhejad av sin hejaklack i det intima lilla vardagsrum som är Kungliga Tennishallens centre court.

Fast det är ju att gå händelserna i förväg.

Sist kvällsmatchen på största banan blir mellan Grigor ”baby Federer” Dimitrov och Marius Copil. Om Grigor är i lika kass form som han varit den senaste tiden kan han faktiskt mycket väl bli bortsluggad av Copil. Fast nja. Dimitrov ska egentligen vinna den här matchen. Så är det. Ska dock bli intressant att se dels hur pass motiverad han är, och dels vad Copil kan ställa till med.

Om matchen mellan Guillermo Garcia-Lopez och Nils Langer kan vi nog säga som så, att den är väldigt… ointressant. Och dess utgång ytterst irrelevant för den fortsatta turneringen. Detta utan att någon lär gråta över dessa rader.

Med det sagt stänger vi butiken för i kväll.

* * *

Alla dagens resultat:

Joachim ”Pim-Pim” Johansson är tillbaka på riktigt.

I alla fall under en vecka i Kungliga Tennishallen i Stockholm.

Den 31-årige veteranen, som lade racketen på hyllan för gott mitt under en pågående Future-turnering i Schweiz 2011, är klar för huvudturneringen av Stockholm Open efter att ha kört över sina kvalmotståndare fullständigt.

216-rankade 21-åringen Damir Dzumhur från Bosnien fick bara med sig tre game i måndagens kvalfinal. 14 ess, fyra servegenombrott och fyra räddade breakbollar gav svensken utklassningssiffrorna 6-1, 6-2.

Kul för Pim-Pim, som går igenom kvalet utan att tappa set – och utan att förlora ett enda game i egen serve.

Men för svensk tennis?

På kort sikt, ja.

På lång sikt, nej.

Inte så länge Pim-Pim väljer att inte förlänga sin comeback, vilket han konsekvent sagt att han inte tänker göra.

Det innebär att allt vi får är en i allra högsta grad levande relik från en svunnen svensk tennistid som bjuder upp till en sista dans inför en nostalgisk hemmapublik, på inrådan av turneringsarrangörerna.

Om man vill vara oresonligt hård kan man säga att han skämmer ut svensk tennis på kuppen – för hur gott betyg är det egentligen att en veteran som inte spelat på två och ett halvt år kör över allt motstånd, medan den enda av övriga svenskar som överlevde kvalet (Milos Sekulic) halkar in på ett bananskal (förstaseedade Julian Reister bröt kvalfinalen vid ställning 6-3, 2-2 till Sekulic)?

Vill man vara något mer resonlig i sin dom räcker det med att poängtera att hans framgångar hittills inte är mer än en påminnelse för oss om det totala vakuum som i dag är svensk tennis. Ett vakuum som han och Robin Söderling lämnat efter sig och som en rad felbeslut från Svenska Tennisförbundet genom åren bär skuld för.

Att årets upplaga av Stockholm Open verkar vara i så skriande behov av svenska dragplåster att vi låter en pensionerad servekanon damma av muskedundret och gå bärsärk en sista gång i Kungliga Tennishallen kan dessutom näppeligen ses som något odelat positivt.

Vad händer om han vinner hela kalaset? Står han fast vid sitt beslut att begränsa sin comeback till Stockholm Open 2013 riskerar det att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. Skulle Sverige dessutom förlora sin ödesmatch mot Danmark i Davis Cup lär nog glädjen över en svensk ATP-titulant snabbt bytas ut mot irritation över att landets just nu tveklöst bästa spelare inte ställde upp när plikten kallade.

För man kan inte både äta kakan och ha den kvar. I Stockholm ger Pim-Pim oss en liten ljusglimt av hur det skulle kännas att återigen ha en svensk tennisspelare med ATP-kapacitet, men stänger sedan skoningslöst dörren igen.

Och fler ljusglimtar än de vi redan sett kommer han garanterat att bjuda på. I huvudturneringens förstarunda väntar nämligen Grigor Dimitrov, Guillermo Garcia-Lopez, Alejandro Falla eller Jan-Lennard Struff.

Dimitrov är visserligen rankad 28 i världen och sjundeseedad i Stockholm, men i ruggigt dålig form. Garcia-Lopez är i första hand en grusspelare. Falla hyfsat skicklig på snabba underlag (då främst gräs), men har svårt att hävda sig på inomhushardcourt. 23-årige Struff har vunnit blott tre ATP-matcher under karriären och har på papperet inte kapacitet att slå en Pim-Pim i den form han hittills visat upp.

Minst en match kommer 31-åringen således att vinna – vilket innebär att sannolikheten för att vi ska få se honom mot en spelare av världsklass (världselvan Milos Raonic eller 15-rankade Jerzy Janowicz, till exempel) är väldigt stor.

Det blir i så fall lätt att glädjas åt hans individuella framgång, även om det varit ännu lättare om det handlat om en äkta comeback i stället för den tillfälliga cirkus vi nu bjuds på (och ingen skugga ska falla över Pim-Pim – det är inte han som gjort sig själv till ett av turneringens dragplåster).

Desto svårare att inte gräma sig över vad mer han hade kunnat åstadkomma.

Om inte annat så för den svenska tennis som just nu lever på konstgjord andning.

Milt uttryckt.

Nu ni.

Snart dags för en av årets tennishöjdpunkter.

Ja, för det måste man ju ändå säga att det är. Inomhustennis på hemmaplan med några av världens bästa spelare i startfältet (och ett gäng andra väldigt intressanta namn).

Givetvis alltid speciellt med turneringar på svensk mark, särskilt som det bara finns två på ATP-nivå.

Under helgen har det spelats kval i Kungliga Tennishallen i Stockholm. Huvudturneringens lottning offentliggjordes i går (kvalfinalerna spelas dock i morgon).

Låt oss ta en titt:

* * *

En riktig drömlottning för andraseedade Milos Raonic, som alltså fick turneringens sista wild card i elfte timmen. Förmodligen också därför han är klar favorit att vinna hela kalaset (runt 3,00 gånger pengarna – världstrean David Ferrer ger ungefär 4,50).

Nu vet vi i och för sig inte var i lottningen kvalspelarna hamnar. I värsta fall kan Raonic tvingas möta comebackande Joachim ”Pim-Pim” Johansson (om svensken tar sig förbi sista hindred Damir Dzumhur i kvalet) redan i sin öppningsmatch. Det skulle onekligen bli en högintressant match med högt underhållningsvärde, men knappast den motståndare Raonic vill ha redan i andra omgången.

Bortsett från det har han en ganska enkel resa framför sig. Med största sannolikhet Benoit Paire i kvarten. Kan inte tänka mig att Santiago Giraldo slår honom i förstarundan, och varken Jürgen Zopp eller Pablo Carreno-Busta har kapacitet att slå fransmannen. I alla fall inte på papperet. Nej, de matcherna ska han bara vinna, Paire. Annars är det flopp.

Paire inomhus är inte speciellt skräckinjagande för Raonic. Inte om kanadensaren servar som han gjort i Asien under de senaste tre veckorna. Given semi för världselvan.

Där möter han sannolikt Kevin Anderson. Det blir lite tuffare, men inomhus är Raonic den klart bättre spelaren av de två.

För övrigt: Om inte Grigor Dimitrov får en svår kvalspelare i sin öppningsmatch (typ Julian Reister, Marius Copil eller Pim-Pim) så har han riktigt goda chanser att ta sig till kvartsfinal.

Övre halvan av lottningen är ett riktigt getingbo. Ferrer möter antingen Bernard Tomic eller Jack Sock i sin öppningsmatch. Troligen Tomic. Oavsett vem det blir så är det en tuff öppning för spanjoren, som befinner sig i en rätt rejäl formsvacka. Inomhushardcourt är dessutom världstreans klart sämsta underlag.

Intressant förstarunda mellan Fernando Verdasco och Ivan Dodig. Verdasco har ju generellt högre kapacitet, men Dodig är skicklig på snabba underlag och är dessutom mitt i en formtopp.

Tredjeseedade Jerzy Janowicz möter Guillermo Garcia-Lopez eller en kvalspelare i sin öppningsmatch. Precis som med Raonic vore det ju onekligen intressant om Pim-Pim tog sig till den andrarundan. Oavsett, rätt tuff lottning för Janowicz. Möter troligen Ernests Gulbis i kvartsfinalen.

Det är ju verkligen en match man vill se. Att Gulbis valt att komma hit efter sexköpsskandalen 2009 – då han svor på att aldrig någonsin sätta sin fot på svensk mark igen – tolkar jag som att han ger sig själv goda chanser att vinna hela spektaklet.

Och ger Gulbis sig själv chanser att vinna, ja då får man anta att han är motiverad. Alla vet vi vad en motiverad Gulbis kan ställa till med. Drygt 8,00 gånger pengarna ger han som slutsegrare. Janowicz: 10,00.

Intressanta odds där. Beror givetvis på att Janowicz haft skadeproblem sedan US Open, annars är han (tillsammans med Raonic) på papperet den klart bästa inomhusspelaren i startfältet.

Vill gärna se Janowicz i finalen på söndag, men är benägen att hålla Gulbis som huvudkandidat till den finalplatsen. Om han nu kan hålla sig i skinnet och fokusera på tennisen, förstås.

Ferrers prövning kommer som sagt redan i öppningsmatchen. Klarar han det är han given semifinalist, och väl där kan man inte räkna ut honom.

Har vi några skrällvarningar då? Ptja, Igor Sijslings formtopp är visserligen över för länge sedan, men han har kapacitet att överraska på de här snabbare underlagen. Paire är väldigt oberäknelig och kanske bestämmer sig för att spela sin livs tennis just den här veckan. Bernard Tomic? Hm. Kanske. Inte troligt, men inte heller omöjligt.

Och så Pim-Pim, förstås. Jag menar, killen har inte spelat på två och ett halvt år men sluggar sig ändå enkelt förbi två inte helt oävna lirare. Nu låter det som att han redan är klar för huvudturneringen, vilket han ju inte är. Men det känns inte som att Dzumhur ska kunna stoppa honom.

Vem som vinner hela kalaset?

Då säger jag nog Raonic eller Gulbis, med Janowicz som främsta utmanare.

Semifinalerna: Raonic slår Anderson, Gulbis slår Ferrer.
FINALEN: Raonic slår Gulbis.

Så Roger Federer nobbar alltså Stockholm Open.

Ingen överraskning, direkt – men jisses så fel jag och Andreas Käck hade i senaste avsnittet av tennispodden.

Den som får turneringens sista wild card i stället för schweizaren är ju nämligen 22-årige världselvan Milos Raonic.

Vi resonerade helt enkelt i vår Stockholm Open-special att kanadensaren borde vara sliten efter tre raka turneringar (Bangkok, Tokyo, Shanghai) och inte vill riskera att trötta ut sig fullständigt inför Paris Masters.

Det är han dock bevisligen beredd att göra, i jakt på en slutspelsplats. Faktum är att han även är anmäld till 500-turneringen Swiss Indoors i Basel veckan efter Stockholm. Spelar han där och sedan Paris Masters kommer han alltså att ha tillryggalagt sex raka tävlingsveckor inför World Tour Finals i London.

Det är ganska mastigt.

Hur som helst en mycket mycket bra bokning. Helt rätt att ge sista wild card till just Raonic. Dels för att han, sin ringa ålder till trots, är ett hyfsat etablerat namn, dels för att han som bekant är involverad i en stekhet streckstrid.

Spelade ju Stockholm Open 2011, då han gick hela vägen till semifinal (förlust mot Gaël Monfils). Kan mycket väl vinna titeln i år.

* * *

Och så släpptes lottningen till kvalet tidigare i kväll. Joachim ”Pim-Pim” Johansson gör mycket riktigt comeback. Var ju inte helt spikat när nyheten damp ner för ett par dagar sedan, men nu finns det alltså svart på vitt:

Möter Erik Chvojka i första omgången. En 450-rankad (därmed oseedad i kvalet) Future-spelare som även hållit till en del på Challenger-nivå (i år har det dock bara blivit sex matcher, 2-4 i matchfacit). Är i ganska dålig form, så det får anses vara en bra lottning för Johansson.

Har åkt på två torskar i raka set mot Sverigeettan Markus Eriksson (i Danderyd och Jönköping) och blev fullkomligt överkörd av 17-årige svenska framtidshoppet Elias Ymer (6-1, 6-3) i Falun.

Men det blir tuffare för svenske veteranen redan i en eventuell andrarunda. Där väntar nämligen troligtvis 147-rankade (och fjärdeseedade) Matthias Bachinger, en rutinerad Challenger-spelare som har en del ATP-turneringar under bältet (slog ut Andreas Seppi på sin väg mot åttondelsfinal i Rotterdam i början av året, till exempel).

Ska bli intressant att se vad Pim-Pim kan åstadkomma. Är han bara i tillräckligt bra form så borde han kunna serva sig hela vägen in i huvudturneringen. Råder liksom ingen tvekan om att han är den kvalspelare med överlägset högst kapacitet – om han bara är fit enough.

Kvalet drar hur som helst i gång i morgon. Pim-Pim är tvåa på spelschemat (spelar efter Patrik Rosenholms match mot Dennis Bloemke, som startar 10.00), så lär kliva ut på banan runt lunch.

@BollarAvStahl Är det Stockholm Open eller Legends of Tennis som går av stapeln?

— Glenn Abrahamsson (@Howyadoinpal) October 8, 2013

”Är det Stockholm Open eller Legends of Tennis?”

Jag brukar själv i möjligaste mån undvika att raljera. Det finns redan gott om självgoda och hånfulla småpåvar i sportvärlden (därmed inte sagt att twittraren ovan är en sådan, ska poängteras).

Men det här citatet har ju en klar poäng.

Först kom beskedet att 41-årige Jonas Björkman gör comeback i Stockholm Open-dubbeln, i par med Robert Lindstedt.

Några veckor senare kommer nästa överraskning: 31-årige Joachim ”Pim-Pim” Johansson testar lyckan i kvalet till 250-turneringen.

Eller ja, det återstår att se om han faktiskt tilldelas ett wild card till kvalet, men det mesta lutar år det. Och om det blir en comeback i Stockholm Open så blir det hans fjärde-femte i ordningen. Skam den som ger sig.

På rak arm finns det egentligen bara en rimlig förklaring till att dessa båda pensionerade föredettingar väljer att snöra på sig skorna och stränga sina racketar just nu, i 2013 års upplaga av Stockholm Open: för att generera publicitet.

Turneringsdirektörerna Björkman och Thomas Johansson är fenomenalt duktiga på att få ihop imponerande startfält till en lågstatustävling som ligger inklämd mellan två Masters. Men trots att fjolårets upplaga bjöd på toppnamn som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga (okända namn för den breda massan) så ger de inte i närheten av lika mycket som Robin Söderling eller någon annan framgångsrik svensk spelare.

Som ni redan vet är Söderling fortfarande frånvarande – och ingen yngre svensk förmåga har ens varit i närheten av att fylla hans skor.

Dåvarande Sverigeettan Patrik Rosenholm skapade förvisso rubriker i och med sin skrällseger över regerande mästaren Gaël Monfils förra året, men förlorade sedan i nästkommande match. Dessutom lades inte speciellt stor vikt vid hans match på förhand, vilket är avgörande här.

Björkmans återkomst skapar buzz inför turneringen. Det kommer även Pim-Pims att göra. Och buzz genererar som bekant i bästa fall fler besökare. Vilket uteslutande är positivt, i alla fall på kort sikt.

Men det är inte direkt ett sundhetstecken för svensk tennis att två veteraner måste fylla det tomrum som uppstått efter Söderlings försvinnande.

Särskilt inte om det stämmer att Pim-Pim fått frågan om han kan tänka sig att göra comeback. Det är i så fall inte så att han själv känt ett sådant enormt sug efter att åter få spela tennis på ATP-nivå och således kontaktat arrangörerna – utan det är arrangörerna som känt ett sug efter Pim-Pim.

Här snackar vi om ett rätt rejält underkännande av generationen som egentligen ska fylla det där ovan nämnda tomrummet.

Där har jag inget att invända. Det är ingen hemlighet att svensk tennis i dagsläget befinner sig i ett kompakt mörker, men frågan är ändå om det här verkligen är rätt väg att gå.

Björkmans och Pim-Pims respektive comebacker skapar ett kortvarigt sus (exakt hur kortvarigt återstår dock att se) som begränsar sig till Stockholm Open anno 2013.

Åker de ut tidigt blir det inte mer än en kul grej och en påminnelse om svunna tider, en nostalgitripp för de mest hängivna.

Går de långt riskerar det å andra sidan att dra ett löjets skimmer över hela turneringen. För inte ska de väl kunna hota yngre och mer aktiva förmågor på den här nivån?

Nej, hur kul man än tycker att det ska bli att se Björkman och Pim-Pim på en tennisbana i tävlingssammanhang igen så är det svårt att skaka av sig den där olustiga känslan av att det hela bara är en ömtålig liten bubbla som kommer spricka omgående. En show vars nummer är sedan länge daterade och därför inte bjuder på mer än en kort stunds underhållning.

Låt oss i alla fall hoppas att Björkman och Pim-Pim säljer en jäkla massa extra biljetter. För det förtjänar verkligen turneringen Stockholm Open, som på det hela taget återigen kommer kunna presentera ett riktigt starkt startfält.

Det ska vi givetvis prata mycket mer om när tillfälle ges.