Ni såg väl Miami-finalen mellan Novak Djokovic och Rafael Nadal i söndags?

Klart ni gjorde.

Därför ska vi nu prata om de positiva besked vi fick – från både ”Djoker” och ”Rafa”.

Få insatta kan på förhand ha trott att den här finalen skulle sluta med annat än seger för världstvåan Novak Djokovic.

Miami Masters är förvisso en av blott tre Masters-bucklor som lyser med sin frånvaro i Rafael Nadals troféskåp (Shanghai och Paris Masters är de andra), trots tre tidigare finaler, så spanjoren hade gott om incitament att vinna – och hans vinnarskalle huserade säkerligen inga andra tankar än just seger.

Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan dock ha inbillat sig att det skulle räcka mot en Djokovic på så bra spelhumör.

Men att det skulle bli en sådan kross?

Okej, det var oväntat. Nadal hade trots allt sett riktigt bra ut fram till finalen: 6-1, 6-3 mot Lleyton Hewitt, 6-1, 6-0 mot Denis Istomin, 6-2, 6-2 mot Fabio Fognini och 4-6, 6-2, 6-4 mot Milos Raonic.

Djokovic å sin sida gick stärkt ur Indian Wells, där han bärgade titeln trots att han inte spelade särskilt bra. I Miami var lägstanivån generellt högre – och i finalen mot sin stora rival presterade han mästerlig tennis. Att hävda att det var hans bästa match i år är ingen överdrift, tycker jag.

Med undantag av de inledande gamen i första set hade Djokovic full kontroll över matchen och Nadal blev faktiskt så där utklassad som han normalt bara blir på hardcourt inomhus. Inget konstigt i sig att han har kontroll, den gode Djokovic. Eller att han presterar som allra bäst mot just Nadal.

Och vi ska komma ihåg att det här slaget utkämpades på serbens territorium. Rafael Nadal har erkänt svårt på hardcourt i allmänhet och jag skulle vilja påstå att han, med dagens hårda konkurrens och efter att ha mejslat fram ett mer effektivt offensivt spel på snabbare underlag, i synnerhet har problem med långsam hardcourt (vilket gjorde hans seger i Indian Wells så mycket mer imponerande än triumferna i Montréal och Cincinnati) medan Djokovic nu vunnit totalt fyra titlar i Miami och lika många i långsamma Australiska öppna. Det är helt enkelt hans bästa underlag – och ett av spanjorens sämsta (vid sidan av inomhusharcourt). Myten om att Nadals svårigheter enbart beror på spelets tempo och banans hastighet har vi redan slagit hål på. Enough said.

Jag fick faktiskt lite flashbacks från 2011 i den här matchen. Nadal såg uppgiven ut, nästan från start. Han gjorde kanske inte sin bästa match i mannaminne, om man säger så, men det var samtidigt inte på något sätt ett magplask. Förutom på ett strategiskt plan.

Att Nadal matade forehandcross och rak backhand mot Djokovics backhand var en gåta. Serbens backhand var ju helt orubblig, och under sådana förutsättningar har han övertaget i forehand-backhand-dueller mot Nadal alla dagar i veckan. Betydligt bättre gick det för världsettan när han attackerade Djokovics forehand (särskilt med cross court-backhand eller mer flack inside out-forehand).

Ändå envisades han med att låsa fast spelet mot Djokovics backhand – med resultatet att serben kunde jaga honom i sidled med penetrerande grundslag, vinkla ut honom i hörnorna och ständigt ta det offensiva kommandot. Märkligt.

Men överlag: Det här var en sådan där dag då Nadal inte rådde på Djokovic. Sedan 2011, då en hel drös sådana dagar radades upp som ett pärlband, har deras rivalitet böljat fram och tillbaka, och sedan Nadals segrar i Franska öppna, Montréal och US Open förra året är det Djokovic som haft övertaget.

Jag ser ändå fler sundhetstecken än orosmoln från Nadal efter Miami. Det bedrövliga spelet i Indian Wells var justerat och världsettan visar att formkurvan pekar åt rätt håll inför grussäsongen.

Det var dock Djokovic som gav flest positiva besked. Han har tagit sig igenom en knagglig säsongsöppning med flaggan i topp och vunnit Indian Wells och Miami back to back – för andra gången i karriären (första gången var 2011). En triumf endast han, Steffi Graf (1994, 1996) och Roger Federer åstadkommit (Federer vann dock dubbla dubblar – det vill säga totalt fyra titlar 2005 och 2006). Blott nio spelare har någonsin klarat av den här bedriften (Jim Courier 1991, Michael Chang 1992, Pete Sampras 1994, Steffi Graf 1994 och 1996, Marcel Rios 1998, Andre Agassi 2001, Kim Clijsters 2005, Federer 2005-2006, Djokovic 2011 och 2014).

Djokovic har skakat liv i sin spänstiga tenniskropp igen.

Det bådar gott inför vårens drabbningar.

Det finns sorgligt nog inte jättemycket positivt att säga om årets Miami Masters-final mellan Andy Murray och David Ferrer.

Eller vad sägs om det här:

• 15 servegenombrott (av totalt 30 spelade game). Åtta av dem i avgörande set.

• 50 procent vunna poäng i egen serve för Murray, 48 procent för Ferrer.

• Sju dubbelfel från Murray, fyra från Ferrer.

Och då är det alltså bara siffrorna vi pratar om.

Spelet ute på banan var i bästa fall bedrövligt, i sämsta fall katastrofalt. Den kvalitativa världsklasstennis som man kan förvänta sig att två spelare av Murrays och Ferrers kaliber ska bjuda på lyste med sin frånvaro.

Och det var skotten som satte tonen. Efter att ha missat chansen att bryta Ferrer redan i matchens första game svarade han själv för två horribla servegame (ett där han tappade 40-15-ledning) och låg plötsligt under med 5-0.

Ferrer bärgade slutligen setet med 6-2 och var den klart piggare, medan Murray såg ut att precis ha klivit ur sängen efter en blöt vistelse på den lokala nattklubben.

Han höjer sig dock ett snäpp i andra och fixar ett tidigt servegenombrott, som han senare tappar till 4-4 (återigen efter ledning med 40-15 i egen serve). Bryter på nytt och servar sedan hem setet: 6-4.

Där kändes det som att världstrean, precis som i semifinalen mot Richard Gasquet, var redo att börja skita ner sig och blåsa Ferrer av banan.

Men nej.

Tredje set blir i stället en pina med sex raka servegenombrott och två till synes utmattade finalkombattanter som knappt orkar slå en förstaserve över nät. Framför allt Murray såg under större delen av skiljetet ut att kunna ramla ihop när som helst.

Vilket är ytterst märkligt.

Okej, det var 26 grader varmt och gassande sol. Luftfuktigheten låg på ungefär 56 procent. Men sen när är det förhållanden som nästan tar kål på evighetsmaskiner som Murray och Ferrer efter knappt två spelade timmar?

För Ferrer var också trött. Inte fullt så trött som Murray såg ut att vara, men spanjoren plågades i stället av kramper i benet.

Ferrer blir hur som helst den första att hålla sin serve, till 4-3. Murray svarar med att hålla sitt servegame – och bryter Ferrer på nytt.

När han sedan ska serva hem matchen svarar han för ett av kvällens absolut dråpligaste game, och med matchens totalt 15:e servegenombrott är vi tillbaka på ruta ett.

Igen.

Ferrer håller. All press på Murray. Startar bra och får 40-15. Men tappar ledningen.

Igen.

Den här gången innebär det matchboll för Ferrer. En bit in i duellen väljer spanjoren att stoppa spelet eftersom han anser att Murrays forehand var lång.

Han har fel.

Och det blir helt avgörande för matchen. Ferrer grämer sig. Murray ser ut att lida som han aldrig gjort i hela sitt liv men biter ihop. Utnyttjar Ferrers dåliga självförtroende (och kramp) och föser hem gamet.

Tiebreak.

Där Murray är helt överlägsen. All Ferrers bensin är dränerad och världsfemman viker ner sig totalt, särskilt efter att en missil till forehand stoppats av nätkanten och landat på för Ferrer fel sida. Efter 7-1 bärgar Andy Murray sin andra titel i år, sin andra i Miami på tre finaler, sin nionde Masters-titel i karriären – och säkrar därmed platsen som världstvåa på ATP-rankningen.

Har vi egentligen någonting positivt att säga om den här matchen?

För Murrays del, ja. Det är ju i sig ett bisarrt typ av styrkebesked att kunna vinna en sådan här match (en final, dessutom!) när man spelar så här fullkomligt odugligt. Trots att han fick en hel del hjälp av Ferrer.

Men det är märkligt hur svag Ferrer var, särskilt i egen serve. Nu tvingades han visserligen ofta diktera spelet, vilket han inte är vare sig van eller särskilt förtjust i. Men han gjorde det många gånger bra (speciellt i första set), och det var faktiskt när han var som mest aggressiv som han också såg mest självsäker ut.

Det konstiga var att han trots det inte vågade spela så aggressivt. I stället simmade han ofta runt långt bakom baslinjen och drämde bollar i nät eller en kilometer utanför linjerna. Och när det väl kom till kritan föll hans kropp ihop, vilket i sig är så otroligt smärtsamt ironiskt med tanke på att han är en av de uthålligaste spelarna på touren.

De båda försvarsstjärnorna svarade tillsammans för 95 oprovocerade misstag, och blott 37 winners.

Det ger ett litet hum om vilken tortyr den här matchen var.

För Andy Murray, för David Ferrer (som nu har 0-13 i finalfacit mot topp 5-spelare), för publiken på läktarna – och för oss hemma i tv-sofforna.

Vi led med spelarna på planen, och tillsammans genomled vi matchen.

Låt oss snabbt glömma den här finalen och blicka framåt, mot den stundande europeiska grussäsongen.

Det blir förhoppningsvis grejer det.

Semifinalen mellan Andy Murray och Richard Gasquet blev precis så bra som vi på förhand hade hoppats.

Lite oväntat att Murray inledde så passivt. Hade faktiskt väntat mig att han skulle försöka kliva fram direkt, efter att ha spelat oerhört defensivt avvaktande under hela turneringen. Han har ju en förmåga att höja sig när det börjar dra ihop sig, skotten.

Gasquet var till en början helt överlägsen, tack vare sin aggressivitet och variation. Murray försökte mestadels tvinga fram misstag med tät defensiv, vilket inte gick överdrivet bra. Var dessutom inte alls lika sugen på att gneta till sig poängen som Gasquet.

Så fort Murray började kliva fram mer i banan och sätta press på fransmannen tog han också över matchbilden. 0-3 blev 3-3, som snart blev 5-4 – i egen serve.

Aningen orättvist enkel setseger och början på en tvåsetskross, tänkte man då.

Men nä.

I stället servar Murray som en kratta och avslutar med ett dubbelfel – vid breakboll.

I tiebreaket var Gasquet sedan den klart hetare av de båda och bärgar första set enkelt: 7-6(3).

Det var kanske precis vad Murray behövde, för i andra varvade han upp rejält och lade i den extraväxel som krävs mot en Gasquet i så bra form. Efter ett gäng osannolika dueller och magiska tennisögonblick kvitterar Murray med övertygande 6-1.

Andra set inleds med trippla break. Murrays upphämtning från 15-40 till servegenombrott vid 1-1 blir direkt matchavgörande. Luften går ur världstian och Murray joggar mer eller mindre hem setet och matchen med 6-2.

Måste ändå säga att Gasquet verkligen imponerat under året i allmänhet och Miami i synnerhet. Han går från klarhet till klarhet och hade faktiskt chansen att vinna den här matchen.

Det är givetvis hans snabbhet och stabila defensiv som imponerar mest, men han har också riktigt giftiga offensiva vapen (inte minst den raka backhanden). Hans kontringsspel kanske inte är fullt så bra som Murrays, Novak Djokovics och Rafael Nadals, men väl i världsklass.

Och när han är fullt fokuserad har han ett riktigt grymt fotarbete. Hans adjustment steps är oerhört följsamma, vilket är intressant med tanke på att han i övrigt har ett ganska yvigt spel (inte fullt lika yvigt som typ Ernests Gulbis, men yvigt). Det är när han blir trött och frustrerad som han slarvar i det avseendet, och då sitter inte heller slagen lika bra.

Gasquet blir ny världsnia på måndag, eftersom han inkasserar 270 färska poäng medan Janko Tipsarevic tappar 90 (skiljer i nuläget blott 130 poäng mellan dem). Oerhört välförtjänt.

Och Murray har som bekant chansen att ta Roger Federers plats som världstvåa, vid seger över David Ferrer i finalen. Gör han det?

Låt oss återkomma till det lite längre ner i texten.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=k0BRP4D9aEg

Semifinalen mellan David Ferrer och Tommy Haas var även den riktigt välspelad och otroligt underhållande.

Större delen av underhållningen stod Tommy Haas för. Speciellt inledningsvis. Han fullkomligt detroniserade spanjoren med sina tunga grundslag och sin fulländade taktik. Ferrer var, precis som han varit genom hela turneringen, okaraktäristiskt trögstartad. Om han inte hämtat upp 5-2-underläge till 5-4, innan han slutligen föll med 6-4 i första set, ja då hade han kanske inte hittat det spel som till syvende och sist gav honom segern.

I andra set hade han nämligen hunnit bli varm i kläderna, och när han hade marginalerna på sin sida kunde han också börja förlänga bollduellerna och nöta ner Haas.

Fysiken är, tyvärr men föga förvånande, forne världstvåans klart största brist. Man får så oerhört lite gratis mot en spelare som Ferrer, vilket är både fysiskt och psykiskt dränerande för i grunden så offensiva spelare som Haas.

Nu har han visserligen betydligt fler egenskaper än just offensiva, men problemet i en sådan här matchup är att han är så underlägsen i de malande, defensiva duellerna. Ferrer är dessutom en ytterst metodisk spelare som sällan låter sig luras till att spela riskfyllt och i och med det begå stora misstag (som Tomás Berdych i kvartsfinalen mot Gasquet).

Det gäller alltså att både hitta sätt att slå igenom Ferrers försvarsmur och dessutom göra det regelbundet genom en hel match. Ingen lätt uppgift, milt uttryckt.

Trots att Haas fick ett break i inledningen av skiljeset kändes det som att det efter 6-2 till Ferrer i andra set var spanjorens match att förlora.

Återigen visade han prov på stort tålamod, tog sina chanser när han fick dem och utmanövrerade slutligen Haas med 6-3.

Man hade ju verkligen unnat Haas den här segern, men samtidigt är det svårt att inte förundras över Ferrers osvikliga förmåga att gneta sig in i matcher, grotta ner sig och helt enkelt bara kämpa till sig segern. Det är en grymt bra egenskap i dagens fysiska tennis.

* * *

Nå, kommer Ferrer ha en chans i finalen mot Murray då?

Ja, inte är han helt chanslös i alla fall.

Nu leder visserligen Murray med 5-1 i inbördes möten på hardcourt (6-5 totalt) och samtliga fyra segrar i tresetsmatcher har han vunnit i raka set (i Australiska öppna-semin 2011 vann han i fyra set).

Men det här är på alla sätt och vis Murrays match att förlora. Ferrer har redan säkrat platsen som världsfyra när nya världsrankningen släpps på måndag. För Murray står inte bara positionen som världstvåa (som han får vid seger) på spel, utan också första Masters-titeln på ett och ett halvt år.

Det är dessutom ingen hemlighet att Murray inte nöjer sig med att bli världstvåa, utan har siktet inställt på den absoluta toppen. Ska han ha ens tillstymmelsen till chans att närma sig rivalen Djokovic i rankningssammanhang gäller det att han tar tillvara på alla sådana här gyllene chanser han får.

Att Djokovic åkte ut redan i åttondelsfinalen och Ferrer således är den som står för finalmotståndet kan inte betraktas som annat än ett gyllene läge av dignitet.

Ferrer underdog alltså, som vanligt. Vilket han trivs med.

Hur Murray hanterar favoritskapet i en sådan här match, med allt som står på spel, är svårt att sia om. Han har visserligen bärgat betydligt större triumfer i karriären, men nog lär pressen påverka honom. Särskilt med tanke på att han ännu inte fått spelet att stämma till hundra procent.

Spelmässigt borde den här matchen rimligtvis bli som det brukar bli mellan Murray och Ferrer på hardcourt – relativt avvaktande, men med Murray som pådrivare. Blir oerhört intressant att se hur matchinledningen blir, med tanke på att båda varit notoriska trögstartare så här långt i turneringen.

Min förhoppning är att båda går ut hårt och försöker ta kommandot omgående. Vore väldigt kul att se Ferrer kliva på och försöka spela offensivt.

Det är dock troligare att båda kommer inleda lika passivt som de gjort hittills. Tycker ändå att Murray borde vara den som är mest mån om att sätta tonen snabbt. Han vill inte ge bort första set till Ferrer för att sedan låta spanjoren höja sig ytterligare, lagom till andra.

Min gissning?

Murray tar det här i raka set. Ferrer skrämmer inte honom på hardcourt, trots att skotten inte spelat sin bästa tennis i Miami.

Snarare kan det vara till hans fördel. Segern mot Gasquet var ett styrkebesked: När han spelade ”dåligt” räckte det till tiebreak – när han sedan höjde sig tappade han bara tre game totalt under återstoden av semifinalen.

Murray måste vika ner sig fullständigt och göra en riktig plattmatch för att förlora den här finalen.

Och det har jag väldigt svårt att se att han gör, givet hur mycket en eventuell triumf är värd för honom.

Snart nedsläpp mellan David Ferrer och Tommy Haas, så vi kör snabba puckar här. Dagens semifinaler:

* * *

DAVID FERRER (5) – TOMMY HAAS (18)

Tommy Haas har imponerat under hela turneringen. Inte minst när han blåste Novak Djokovic av banan redan i åttondelsfinalen. Efter det blev Gilles Simon givetvis en munsbit för pånyttfödde Haas.

Ferrer?

Han har gnetat sig vidare utan att övertyga. Mot Jürgen Melzer i kvartsfinalen imponerade han såtillvida, att han verkligen grisade ner sig när det behövdes som mest och jobbade till sig segern.

Att det här är en veteranfest (34-årige Haas mot 30-årige Ferrer) är en kul twist men ganska irrelevant i sammanhanget. Båda har nämligen tillryggalagt en av sina bästa säsonger i karriären (i alla fall i Ferrers fall – i Haas fall hans bästa på många många år), och en bra start på 2013.

Vad gäller spelmässigt kan vi vara säkra på att Ferrer är sig lik. Han kommer att springa, han kommer att nöta, han kommer att gneta, han kommer att mota boll och han kommer aldrig aldrig att ge upp. Precis som vanligt.

Det intressant här blir att se hur Haas väljer att hantera honom. Mot Djokovic spelade han väldigt defensivt och lät på så vis Djokovic styra spelet och ta precis alla risker, vilket under rådande vädermässiga omständigheter störde världsettan ordentligt.

Mot Simon dikterade i stället han spelet.

Det kommer han att tvingas göra mot Ferrer också. Inte för att jag tror att han har någonting emot det, men den framgångsrika taktiken mot Djokovic kommer inte att bära frukt mot spanjoren.

Haas bästa chans är att i grunden spela offensivt, men samtidigt variera både taktik och val av slag. Fastnar han i långa malande bolldueller är han rökt, för det är nämligen det Ferrer gör allra bäst.

Helst skulle jag vilja se honom lura fram Ferrer på nät och slå sådana där grymma passeringar som mot Djokovic. Spanjoren har inte alls lika bra volley-egenskaper som världsettan, så han borde få hög utdelning med den strategin.

Aggressivt returnerande är också en nyckel för Haas. Tysken servade i princip helt felfritt mot Djokovic, och det kommer han behöva göra mot Ferrer också. En av världsfemmans absolut största styrkor är som bekant hans returtagande.

På det hela taget tycker jag faktiskt att Haas är en riktigt god chans att skrälla i kväll. Spelar han som han gjort hittills i turneringen kommer Ferrer få det ordentligt tufft.

Det gäller dock för Haas att göra proceduren kort. Han kommer inte att palla tre mördande långa set. Ju längre matchen lider, desto mer gynnar det duracellkaninen Ferrer.

Jag ser väldigt gärna Haas i final mot Andy Murray eller Richard Gasquet (hur galet och därför intressant vore det inte med en final mellan Haas och Gasquet), men tror att Ferrer blir för svår för veteranen. Är dock beredd att satsa en liten slant på tysken.

Mer sensationella skrällar har vi ju sett – i den här turneringen, till och med…

* * *

ANDY MURRAY (3) – RICHARD GASQUET (10)

Gasquet imponerade enormt mot Tomás Berdych i gårdagens kvartsfinal. Vattentät defensiv, pricksäker, osade av självförtroende och var dessutom taktiskt överlägsen.

Men det där kommer inte att räcka mot Murray. Han kommer inte att kunna nöta ner och trötta ut världstrean på samma sätt som mot Berdych, helt enkelt. Det är snudd på omöjligt.

Jag tror att Murray kommer kliva fram och ta kommandot i den här matchen. Plocka fram sina offensiva vapen. Men till skillnad från Berdych kommer han att växla tempo mycket och ofta, utnyttja hela sitt slagregister och variera sitt spel till bristningsgränsen.

Matchbilden kommer säkerligen att bölja fram och tillbaka – först styr Murray, sedan lämnar han över taktpinnen till Gasquet, och så vidare. Den här semifinalen kommer att avgöras på det taktiska och det mentala planet. Gasquet måste under matchens gång odla samma självförtroende som i gårdagens kvartsfinal. Han måste tro på sin spelidé och utföra den snudd på perfekt. Ända in i kaklet.

Precis som i finalen mot Doha mot Nikolaj Davydenko.

För en sak kan han vara helt säker på: Murray kommer att höja sig precis så många snäpp som krävs för att vinna. Det är för mycket som står på spel (positionen som världstvåa, första Masters-titeln sedan Shanghai 2011) för att han ska göra en plattmatch.

Jag vill påstå att Gasquet faktiskt har bra chanser att vinna den här matchen och nå sin första Miami Masters-final i karriären. Murrays chanser att nå sin totalt tredje final här är dock större.

Givet förutsättningarna och vad som hägrar för Murray tror jag att han tar chansen i kväll. Han kommer att få slita för det. Men vinner, det tror jag att han gör. Att missa en eventuell Masters-final mot Ferrer eller Haas (goda odds för Murray att vinna), nej det skulle han inte förlåta sig själv om han gjorde.

Inte Ivan Lendl heller, förmodligen.

Att Andy Murray slog Marin Cilic var planenligt. Cilic fick inte alls så hög utdelning i egen serve som krävs mot returtagare av Murrays kaliber. Då hjälper det liksom inte att man bärgar ett eller annat break.

Det är ingen hemlighet att Murrays returspel är hans klart starkaste sida som spelare, så att han lät Cilic slita hund för varenda liten poäng i kroatens serve var inte på något sätt märkvärdigt.

Kan ändå inte låta bli att imponeras av Cilics utveckling på det psykologiska planet. Även i motgång tror han på sig själv och sin spelidé, vilket han framför allt bevisade vid underläge 2-5 i andra set – i Murrays serve. Han dök ner i skiten, gnetade på och bärgade sitt tredje break i matchen när det gällde som mest.

Tyvärr för Cilic kunde han inte upprepa den bedriften i nästkommande game, då Murray till slut stängde matchen: 6-4, 6-3.

Murray var onekligen den som hade marginalerna på sin sida, men turen står som bekant oftast på vinnarens sida. Skotten spelade oerhört defensivt och har hittills i turneringen bara tappat 26 game – trots att han inte ens behövt damma av sina mest offensiva vapen.

Det kan han komma att behöva göra i kväll, när han ställs mot Richard Gasquet i semifinalen.

Gasquet var ruggigt imponerande mot Tomás Berdych. Världssexan började klart bäst, pangade på med sina tunga grundslag från baslinjen och klev tidigt in i rollen som speldirigent, precis som väntat.

Men Gasquet vattentäta defensiv och varierade slagregister nötte ner tjecken. Som så många gånger förr när han mött defensiva specialister blev han otålig och gick för winners i hopp om att skära ned på de malande duellerna – med alldeles för många oprovocerade misstag som resultat.

Oerhört intressant att se hur Gasquets spelsinne ökat i takt med hans förbättrade fysik. Blandade loopar, både offensiv och defensiv slice samt stenhård flack forehand till synes hejvilt – men hela tiden noga uträknat.

Tycker att det här konstaterandet på Twitter sammanfattar hur väl Gasquet lyckades gnaga sig in under skinnet på den alltmer frustrerade Berdych:

https://twitter.com/kimthecynic/status/317428186688401408

Han hade verkligen ingen lösning på Gasquet. Han pangade på i egen serve och jobbade sig ofta in mot nät, men blev totalt energidränerad och orkade till slut inte stå pall: 6-3, 6-3.

Riktigt kul för Gasquet, som nu är klar för sin första Miami Masters-semi i karriären. Lite synd att han ställs mot Murray kan tyckas, men spelar han så här bra även i kväll borde han inte direkt bli utskåpad.

Mer om det lite senare i dag.

Tommy Haas slog Gilles Simon och är alltså klar för sin första Masters-semi sedan Paris Masters 2006.

Inga konstigheter alls att han slog Simon så lätt (6-3, 6-1), inte efter uppvisningen mot Novak Djokovic i åttondelsfinalen.

David Ferrer hade vissa bekymmer i sin kvartsfinal mot Jürgen Melzer, som var på strålande spelhumör. Matchen i sig var föga underhållande och bjöd på fler servegenombrott än samtliga matcher hittills i turneringen sammanlagt. Typ.

Och det var först när Ferrer dök ner i smutsen som han tände till ordentligt. Många gånger liknade det tennisens motsvarighet till grishockey (ja, gristennis), men framför allt mot slutet av andra och sedan även tredje set sluggade en aggressiv Ferrer vilt omkring sig (allt är relativt).

Efter urladdningen i andra set vek Melzer ner sig totalt. Lite synd, med tanke på att han stundtals – särskilt i första set – spelade riktigt bra. Fult, men effektivt.

4-6, 6-3, 6-2 blev det till slut, hur som helst. Ferrer klar för elfte Masters-semin i karriären.

Och så spelas det ju lite matcher i dag också. Låt oss ta en titt.

* * *

MARIA SJARAPOVA (2) – JELENA JANKOVIC (24)

Sjarapova slog planenligt Sara Errani, i två jämna set: 7-5, 7-5. Jankovic hade det ännu tuffare mot Roberta Vinci: 6-4, 6-7(6), 6-3.

Mot Sjarapova blir det så tufft som det rimligtvis kan bli för forna världsettan (förutom om hon skulle möta Serena Williams i en eventuell final).

Sjarapova leder med 6-1 i inbördes möten. Jankovics enda seger kom på gräset i Birmingham 2007. Fyra av de sju matcherna har dock gått till avgörande set, så Jankovic har inte varit riktigt så underlägsen som siffrorna antyder.

Starkt av henne att ta sig ända till semifinal, även om det till stor del beror på hyfsat enkel lottning. Världstolvan Nadia Petrova och 15-rankade Vinci hennes svåraste motståndare hittills (hade 6-2 i inbördes mot Petrova inför deras match, 3-2 mot Vinci).

Sjarapova har visserligen inte spelat på topp, men sett tillräckligt övertygande ut för att inte låta sig skrämmas av Jankovic. Seger i raka set? Lutar åt det. Om inte världstvåan råkar bjuda bort ett set. Det har som bekant hänt förr.

* * *

SERENA WILLIAMS (1) – AGNIESZKA RADWANSKA (4)

Tuffast möjliga lottning för Radwanska i det här läget. Fyra raka förluster mot världsettan, tre av dem i raka set.

Radwanska passar Williams oerhört bra spelmässigt. Polskan har visserligen ett fantastiskt defensivt och taktiskt spel, men på hardcourt kan inte ens hennes försvarsmur stå pall för Williams missiler.

Williams älskar att diktera spelet, vilket hon får göra helt och hållet mot counterpunchers som Radwanska. Världsfyran måste få maximal utdelning i sin serve för att ens ha en chans, och den är tyvärr för svag för det.

Hon får helt enkelt hoppas på att Williams har en riktigt dålig dag på jobbet.

* * *

ANDY MURRAY (3) – MARIN CILIC (11)

En riktigt intressant match på papperet. Frågan är om den blir det även i verkligheten.

Murray har nämligen inte imponerat så här långt, men kommer å andra sidan inte att underskatta Cilic. Det har han lärt sig att inte göra den hårda vägen.

Cilic var grymt stabil mot Jo-Wilfried Tsonga i åttondelsfinalen. Som vanligt är det hans offensiva kapacitet som imponerar när han spelar på topp. Han har en osviklig förmåga att styra och ställa från baslinjen. Dessutom har serven funkat riktigt bra för honom i Miami, även i pressade lägen.

Han har annars historiskt tenderat att vika ner sig både i över- och underlägen på grund av nervositet.

Det duger inte i kväll.

Murray har varit trögstartad i nästan alla sina matcher hittills, och det måste Cilic utnyttja. Det är hans bästa chans att stressa världstrean. I övrigt sitter Murray på trumfkorten. Hans orubbliga defensiv är oerhört psykologiskt tärande för en spelare som Cilic, och att hela tiden tvingas slå ett eller ett par extra slag letar sig in under skinnet på honom. Det är ofta då han sviktar, börjar spela för svårt för att döda poängen snabbt och sedermera låter misstagen skjuta i höjden.

Jag tror på seger för Murray. Han lät chansen att gå om Roger Federer på världsrankningen glida honom ur händerna i Indian Wells. Kan han verkligen sumpa det gyllene läge som Tommy Haas i och med segern över Djokovic gett honom?

Nej. Jag tror inte det. Men jag tror däremot att han kommer att bli tvungen att kämpa för det.

Passar bra att börja visa lite mer arbetsmoral nu, i en kvartsfinal mot en formtoppad Cilic – med en eventuell final mot Ferrer eller Haas som hägrar i horisonten.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6) – RICHARD GASQUET (10)

Kvällens klart mest intressanta match. Berdych har som bekant varit i makalöst bra form under hela säsongsinledningen. Likaså Gasquet (som faktiskt bärgat två titlar hittills i år – Berdych noll).

Berdych har dock svajat ordentligt i två matcher mot betydligt svagare motstånd (Daniel Gimeno-Traver i öppningsmatchen och Alejandro Falla i tredjerundan), medan Gasquet bara låtit sig pressas till tre set av Nicolás Almagro.

Spelmässigt är det här en hyfsat jämn match. Gasquets defensiv är i fransmannens bästa stunder precis tillräckligt tät för att både störa och trötta ut tjecken, är ganska komplett över hela banan och har ett brett slagregister.

Detsamma gäller för Berdych, som dock har den spelmässiga tonvikten på aggressiv offensiv med mycket flacka grundslag.

Gasquet leder visserligen med 4-3 i inbördes möten, men blev snudd på överkörd i åttondelsfinalen i Indian Wells (6-1, 7-5).

Jag tror allt hänger på Berdychs fysiska form. Att han är i bra spelmässig form har han redan bevisat flera gånger om i år. Men det tuffa spelschemat, och det faktum att han gått långt i många turneringar, måste tära på världssexan. Han har trots allt inte lika bra uthållighet som Big Four (plus David Ferrer).

Omöjligt att säga annat än att Berdych är solklar favorit, men jag håller det för troligt att matchen går till tre set och jag är redo att kasta in en skrällvarning på Gasquet.

http://www.youtube.com/watch?v=75nO_KzvrzU

Miami Masters bjuder i regel på ett par skrällar varje år. 2012 slog Andy Roddick sin nemesis Roger Federer i tredjerundan. 2011 åkte då fjärdeseedade Robin Söderling ut i tredjerundan, femteseedade Andy Murray i andra. 2010 Gick då 17-seedade Tomás Berdych hela vägen till final, där han föll mot sjätteseedade Roddick.

I år bjöds vi på en blytung skräll redan i andra omgången, när Juan Martín del Potro förlorade sin öppningsmatch mot Tobias Kamke.

Därefter har det rullat på mer eller mindre som väntat.

Tills i natt.

Personligen misstänkte jag att Tommy Haas skulle kunna ställa till besvär för Djokovic, som han gjorde i Toronto Masters förra året. På sin höjd pressa fram ett tredje set.

Men att han skulle vinna med setsiffrorna 6-2, 6-4…

Vem kunde förutse det?

Kolla på de där siffrorna igen. Världsettan och regerande mästaren Novak Djokovic vann alltså bara totalt sex game över två set mot 34-årige, 21-rankade veteranen Tommy Haas – hans första seger mot en världsetta sedan han slog Andre Agassi 1999 (Haas har 2-14 totalt mot världsettor).

Det ska sägas direkt att Djokovic underpresterade, vilket nästan är en förutsättning för att en skräll i den här storleksordningen över huvud taget ska kunna äga rum. Vill inte påstå att Haas överpresterade, men han spelade ruggigt bra. Speciellt taktiskt.

Väderförhållandena var påfrestande, nämligen. Enorm snålblåst.

Det brukar kunna störa Djokovic, eftersom han då tenderar att bli osäker och inte vågar trycka till bollen ordentligt.

Det där utnyttjade Haas perfekt. Han spelade oerhört enkelt, men framför allt defensivt. Inte alls passivt. Bara defensivt. Han loopade ofta bollarna långt mot baslinjen med hög topspin, slog matchen igenom inte speciellt hårt och sällan flackt (vilket han brukar försöka göra) och nyttjade sin slice mer än vanligt.

På så vis lät han alltså Djokovic driva spelet framåt, vara den som i princip själv satte fart på bollen och ta störst risker.

En sådan taktik brukar inte störa världsettans matchrytm avsevärt, men den här gången blev han osäker och lät sig pressas till många oprovocerade misstag.

Båda satte tonen redan i matchens femte game, då Djokovic tappade ledning med 30-0 i egen serve och blev bruten efter tre horribla forehandmissar på raken.

Så där fortsatte det. Djokovic brände enkla transportslag, medan typ allt Haas företog sig landade innanför linjerna. Tysken spelade oerhört enkelt och smart, medan världsettan kämpade för att hitta sin matchrytm (som aldrig riktigt infann sig).

Hur som helst.

Djokovic ute ur turneringen. Eftersom både Federer och Rafael Nadal valde att stå över hela tävlingen är det nu alltså upp till Andy Murray att försvara toppkvartettens dominans i Masters-sammanhang. Världstrean har verkligen inte övertygat så här långt, men visst borde han hållas som favorit i Djokovics, Nadals och Federers (plus del Potros) frånvaro?

Tar han sig förbi Marin Cilic och Berdych/Richard Gasquet (förmodligen Berdych) så väntar troligen David Ferrer eller Tommy Haas i finalen.

Ganska bra odds för skotten, får sägas.

* * *

Ferrer slog Kei Nishikori, som väntat: 6-4, 6-2. Japanen fortfarande några nummer för liten mot toppspelarna, även när han inte plågas av skador.

* * *

Åttondelen mellan Gasquet och Nicolás Almagro var jämn och gick till tre set, precis som jag trodde: 6-7(3), 7-5, 7-6(3).

Fransmannen möter Berdych i kvartsfinalen. Den matchen har potential att bli den klart intressantaste kvarten.

* * *

Jürgen Melzer slog Albert Ramos: 2-6, 6-3, 6-3. Hugget som stucket i den matchen, som sagt, men tycker ändå att Ramos borde ha grejat en kvartsfinalbiljett.

Melzer möter Ferrer i kvarten, och där kan jag inte se annat än att österrikarens framfart får ett abrupt slut.

* * *

Marin Cilic skrällslog Jo-Wilfried Tsonga: 7-5, 7-6(4). Större skrällar har vi upplevt, för den här kändes inte så överdrivet oväntad. Cilic var grymt stabil i egen serve och naggade hela tiden på Tsongas servegame.

Världsåttan spelade återigen alldeles för komplicerat och gav ofta Cilic öppet mål. Kroaten hade faktiskt kunnat bärga den här segern med betydligt mer förkrossande siffror, om det inte vore för att Tsonga lyckades plocka fram några ess ur rockärmen och blixtra till i tuffa underlägen.

Jag är inte särskilt förvånad över Tsongas relativt svaga start på säsongen. Däremot lite besviken. Han har ju så hög kapacitet, som det känns som att han inte tar tillvara på. Synd.

* * *

Andy Murray mosade Andreas Seppi: 6-2, 6-4.

* * *

Berdych fullkomligt pulvriserade stackars Sam Querrey: 6-1, 6-1. Matchen mot Alejandro Falla blev mycket riktigt en turning point för Berdych. Svårt att se hur Gasquet ska kunna stoppa honom nu. Han är i fantastiskt bra form, tjecken.

* * *

Gilles Simon slog Janko Tipsarevic: 5-7, 6-2, 6-2. Inte alls bra från Tipsarevics sida. Kämpasegern mot Kevin Anderson räckte tydligen inte – den svaga formen håller i sig…

* * *

Serena Williams slog Li Na i raka set, men efter att ha pressats till tiebreak i andra: 6-3, 7-6(5).

* * *

Agnieszka Radwanska var illa ute mot Kirsten Flipkens, men lyckades vända på skutan och bärgade slutligen segern i tre set: 4-6, 6-4, 6-2.

De inledande omgångarna är överstökade, agnarna har (överlag) sållats från vetet.

På herrsidan går vi i dag in i åttondelsfinalerna, den första fasen med lite mer nerv och spänning. På damsidan är vi redan framme vid kvartsfinaler.

Låt oss titta lite närmare på vad denna tisdag har att erbjuda:

* * *

DAVID FERRER (5) – KEI NISHIKORI (15)

2-2 i inbördes möten. Inte illa med tanke på att Nishikori är blott 23 år gammal och dessutom redan fått delar av karriären spolierad på grund av skador. De möttes så sent som i årets Australiska öppna, och den gången blev det total kross från Ferrers sida. Spanjoren tappade bara sju game i den tre set korta matchen.

Enligt egen utsago hämmades Nishikori dock av knäskadan han ådrog sig i Tokyo i höstas, och han såg inte helt hundra ut på banan. De där skadorna kommer och går lite mystiskt, men förlorar japanen även i Miami borde han inte ha någon att skylla på.

Han har i alla fall inte sett särskilt hämmad ut vare sig mot Victor Hanescu eller Xavier Malisse.

Ferrer klev in i turnering med nedåtgående formkurva och har hittills bara behövt besegra Fabio Fognini på sin väg mot åttondel (Dmitry Tursunov lämnad walkover).

Det här är i grunden två likvärdiga spelare. Jag tycker att Nishikori har snäppet mer offensiv spets, men det förutsätter att han vågar kliva på. Låter sig 23-åringen stressas av Ferrers ointagliga försvarsborg tenderar han att bli passiv – vilket spanjoren kommer utnyttja, precis som i Melbourne.

Nishikoris bästa chans är troligen att attackera Ferrers forehandhörn, och även försöka öppna ytor genom att tvinga fram inside out-forehands i backhandhörnet.

I bollandet är de överlag jämställda, och långa malande dueller kan sluta lite hur som helst. Hoppas att Nishikori går för fullt, för jag förväntar mig en kirurgiskt välspelad försvarsfest.

Vem som vinner?

Ferrer. Helt enkelt för att han har det psykologiska övertaget och fick med sig en viktig tvåsetsseger över Fognini efter magplasket i Indian Wells. Jag vill gärna tro att Nishikori spelmässigt snart sprungit ifatt spanjoren, men riktigt där är vi inte än.

* * *

ANDY MURRAY (3) – ANDREAS SEPPI (19)

Det blev alltså mycket riktigt Seppi som tvingas ta sig an Andy Murray. Världstrean vände 3-5-underläge mot Grigor Dimitrov i första set till tvåsetsseger: 7-6(3), 6-3. Det där med percentage tennis är någonting även Dimitrov behöver lära sig. Spelar på tok för överambitiöst.

Trots att Murray verkligen inte sett hundra ut i Miami hittills (vilket han inte heller gjorde i Indian Wells, där det blev kvartsfinal) måste allt annat än seger i raka set för skotten betraktas som en skräll.

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (8) – MARIN CILIC (11)

Cilic slog planenligt John Isner i natt (6-3, 7-6). Tsonga körde över Jarkko Nieminen (6-3, 6-3), inte heller det särskilt oväntat trots finländarens formtopp.

Tillsammans med Ferrer-Nishikori dagens mest intressanta drabbning, faktiskt. De har bara mötts två gånger tidigare (1-1 i inbördes) och sist var i Cincinnati 2011. Den gången blev det seger i raka set för Tsonga.

Inte så säker på att det blir så i dag. Cilic har sett stabil ut hittills och han har med sitt tunga grundspel potential att störa Tsonga, som har vissa brister i kontringsspelet och inte är överdrivet förtjust i att bli jagad i sidled.

Dessutom har han inte sett helt bekväm ut under säsongsinledningen – den stenhårda satsningen, med tränarbyte och högtravande snack om att utmana Big Four, till trots.

Skrällvarning utfärdas här alltså, även om jag tror att Tsongas rutin och skapliga form gör honom strået vassare.

* * *

NOVAK DJOKOVIC (1) – TOMMY HAAS (18)

Haas var grymt bra mot Alexandr Dolgopolov i tredjerundan och gav faktiskt Djokovic bekymmer i Toronto förra året.

Världsettan är dock alldeles för stark för att det ska bli tal om annat än möjligen ett jämnt set här. Okej, om Haas spelar om han stundtals gjorde mot Dolgopolov genom ett helt set kan han pressa fram ett tredje, som i Toronto, men det troliga är att Djokovic tar det här i raka.

* * *

JÜRGEN MELZER (42) – ALBERT RAMOS (61)

Melzer var onekligen den som drog det klart längsta strået efter Juan Martín del Potros tidiga uttåg. Tobias Kamke bjöd upp till kamp i tredje omgången men föll i tre set.

Inte direkt dagens hetaste matchup, om man säger så. Melzer har en osviklig förmåga att göra sig själv till underdog och sedan leverera – snudd på överprestera – utifrån det. Kan vara därför hans sejour inom topp 10 blev så kortvarig.

Ramos är dock en lurig spelare, inte minst eftersom han själv oftast slår i underläge. Var högoddsare både mot Juan Mónaco och James Blake men vann de matcherna i tre set.

Känns hugget som stucket vem av de båda som kniper kvartsfinalbiljetten, men det lutar lite åt Ramos. Helt enkelt för att han redan besegrat betydligt tuffare motståndare, medan Melzer glidit fram på en liten räkmacka.

* * *

RICHARD GASQUET (10) – NICOLÁS ALMAGRO (12)

Almagro leder faktiskt med 3-1 i inbördes möten (två segrar på grus, en på hardcourt). Gasquets hittills enda seger kom på gräset i Wimbledon förra året.

Inför den här matchen känns dock den pånyttfödde Gasquet som den mer kompletta spelaren, Almagro får framför allt lita till sin serve. Kommer att gynna fransmannen om matchen blir lång, så vi har säkert en tresetare med minst ett tiebreak att se fram emot.

Tror det blir svårt för Almagro att stoppa Gasquet, historiken till trots. Han är i riktigt bra form nu, världstian. Almagro i hyfsad form, men han måste höja sig ett par snäpp här för att ha en chans.

* * *

TOMÁS BERDYCH (6) – SAM QUERREY (20)

Världssexan har alltså darrat på manschetten två matcher i rad, mot betydligt svagare motstånd än vad han ställs inför i dag.

Visserligen grymt starkt av honom att vända de matcherna, särskilt mot Alejandro Falla i går – men det duger så klart inte att underprestera på det viset mot Sam Querrey.

Querrey är inte i överdrivet bra form direkt, men han är tillräckligt stabil för att inte låta lägen som Falla hade i går rinna honom ur händerna.

Milos Raonics walkover (på grund av feber) i tredje omgången ligger dock amerikanen i fatet. På sätt och viss var det ju bonnröta eftersom Raonic med stor sannolikhet vunnit den matchen (fast det kan vi ju bara spekulera i), men samtidigt är det en nackdel att gå miste om matchning när man ställs inför topp 10-spelare.

Min gissning är att den här matchen blir Berdychs turning point. Han har varit i fantastisk form hela året och nu har han tack vare ett par tuffa matcher fått spela in sig i Miami också. Tror på seger i raka set.

* * *

JANKO TIPSAREVIC (9) – GILLES SIMON (13)

Båda klev in i turneringen med sviktande form (i Tipsarevics fall milt uttryckt) men har fått några viktiga segrar under bältet. Simon tack vare busenkel lottning, i och för sig.

Tipsarevic har inte fått mycket att stämma under de senaste veckorna, men borde ha fått en välbehövlig självförtroendeboost efter kämpasegern över Kevin Anderson. Och med den vinsten i bagaget borde inte bollfösaren Simon vara ett speciellt skräckinjagande hinder.

* * *

SERENA WILLIAMS (1) – LI NA (5)

Serena Williams stod för en fullständigt bedrövlig insats mot Dominika Cibulkova i går, men lyckades vända på steken vid ställning 2-6, 0-3. Brände busenkla transportslag och servade som en kratta i ett och ett halvt set, innan hon vaknade till liv.

Det intressanta med den här matchen är att Williams mycket väl kan upprepa den ”bedriften” i dag. Li Na är en notorisk fokusdippare, som låter poäng, game, set och i värsta fall segrar rinna henne som sand ur händerna.

I går ledde hon med 5-1 över Garbine Muguruza i första set. Några mentala kollapser senare var det tiebreak, där Li Na tog ledningen med 6-1. Nya mentala kollapser och efter en jäkla massa om och men kunde världsfemman till slut bärga segern med matchsiffrorna 7-6(6), 6-2.

Helt otänkbart att spela så och vinna över Serena Williams. Tror dessutom att formdippen i går eldade i gång världsettan. Blir förmodligen överkörning och totalt 7-1 i inbördes möten efter dagens kvartsfinal.

* * *

AGNIESZKA RADWANSKA (4) – KIRSTEN FLIPKENS (28)

Flipkens har lite oväntat halkat vidare i Miami. Kanske inte fullt så oväntat när man tänker efter, hon har trots allt visat prov på bra form under säsongsinledningen.

Mot Radwanska borde det dock ta stopp. Världsfyran har visserligen åkt på en del tunga smällar efter den fantastiska sviten i början av året, men en kvartsfinal i en Premier Mandatory förlorar hon inte mot en så pass mycket lägre rankad spelare.

* * *

Alla gårdagens resultat:

Gränsen mellan fiasko och succé är som bekant hårfin.

Liksom gränsen mellan den enes kollaps och den andres övermod.

I matchen mellan Tomás Berdych och Alejandro Falla bjöds vi på allt mellan himmel och jord. Inledningsvis en vilt sluggande Falla som verkade ha precis alla marginaler på sin sida och en stressad Berdych som inte träffade många slag rätt.

Ja, han såg väldigt stressad ut till en början, världssexan. Ända fram till ställning 5-3 till Falla i andra set, då han avlossar ett rykande servess med matchboll mot sig – i andraserve.

Och i efterföljande game, när colombianen ska serva hem matchen vid 5-4, faller hela hans spel ihop som ett korthus, medan Berdychs projektiler sitter som en smäck djupt ner mot baslinjen. Tjecken får sin första breakmöjlighet i matchen och förvaltar den på bästa tänkbara sätt.

I kommande tiebreak bärgar Falla första minibreaket och tar ledningen med 4-2. Berdych jobbar sig tillbaka, men colombianen får vid 6-5 ny matchboll i Berdychs serve – och återigen i andraserve. Han bränner även den och Berdych utjämnar.

Efter ett break i avgörande set är det världssexan som får chansen att serva hem matchen.

Vilket han till skillnad från Falla också gör – efter att först ha bjudit på en breakboll.

Grymt imponerande av Berdych att vägra vika ner sig och ha så mycket is i magen. Där snackar vi starkt psyke. Finns en hel del spelare på touren som på det mentala planet förmodligen börjat packa väskan redan vid 3-5 och andraserve med matchboll mot sig.

Och med den fanatiska publiken som en extra motståndare… De skrek alltså för full hals, i klass med valfri Premier League-topplags supporterklubb, så fort Falla vann en poäng (eller Berdych förlorade en, beroende på hur man ser på saken). Nej, han hade det verkligen inte lätt därute, Berdych.

Matchsiffrorna skrevs slutligen till 2-6, 7-6(6), 6-4.

Hårfin gräns mellan fiasko och succé, som sagt. Just den här dagen blev Fallas succé ett magplask och Berdychs fiasko en spektakulär vändning.

Övriga matcher pratar vi mer om i morgon.

http://www.youtube.com/watch?v=JBBpnEIsQ7s

Percentage tennis.

Säga vad man vill om underhållningsvärdet i ovanstående taktik, men med den bärgar man de viktiga poängen.

Fråga exempelvis Novak Djokovic, Andy Murray eller Rafael Nadal. De är så bra på det här att det de gör ibland ser löjligt svårt ut.

Percentage tennis handlar i grund och botten om att spela enkelt och att vara väl medveten om sina styrkor/svagheter, men framför allt – att välja det procentuellt bästa möjliga slaget i varje given situation. Det vill säga det slag som spelaren i fråga har störst chans att lyckas med.

Saker som konkret kännetecknar percentage tennis är bland annat att man ofta väljer att slå cross court i baslinjedueller, att man slår bollen högt över nätet och långt ut mot motståndarens baslinje (ofta med relativt mycket top spin), att man i de mest trängda defensiva lägena försvarar sig med en lobb i stället för att chansa på en passering eller vinnande slag (som Roger Federer mot Djokovic i US Open 2009) och att man bygger upp poängen metodiskt i väntan på lägen att slå winners.

Det handlar också i viss mån om att inte gå för fullt i serven om man missar många förstaservar (därav det eviga tjatet från kommentatorer om att spelare i underläge måste ”få in några förstaservar”) och att placera vissa slag i mitten av banan för att kapa av motståndarens vinklar.

Percentage tennis kräver starkt tennispsyke, träffsäkerhet och tålamod – vilket gör just trion Djokovic, Nadal och Murray så oerhört bra på det.

Det knepiga ligger framför allt i den ständiga avvägningen. Man brukar säga att äkta percentage tennis är att välja det (procentuellt sett) enklaste alternativet i 80-90 procent av slagen under en match. Konsten är att veta exakt när man ska plocka fram övriga 10-20 procent – de svåra, oförutsägbara slagen. På den här punkten är, återigen, ovanstående trio i en klass för sig.

(Alla ni Federer-älskare som vet precis hur han spelar förstår också varför jag inte nämner honom här. Schweizarens styrka har alltid varit att han har en närmast omänsklig förmåga att slå in hutlöst många av de svåra slagen.)

Jag tycker att spelare som Bernard Tomic och Alexandr Dolgopolov är en frisk fläkt på touren och fantastiskt underhållande att titta på. Likaså den några år äldre Jo-Wilfried Tsonga. Gemensamt för dessa tre är dock att de ännu inte lärt sig att spela percentage tennis.

Att Tomic i sin öppningsmatch mot Andy Murray valde att spela ”low percentage tennis” – som Murray uttryckte det – är förståeligt. De har en del likheter, men Murray är den väsentligt bättre spelaren på i stort sett alla punkter. Därför krävs det något extra för att Tomic, eller någon annan av framtidsnamnen för den delen, ska kunna besegra honom i ett sådant här sammanhang. Ibland bär det, ibland brister det.

För Tomic brast det mot Murray. Så till den milda grad att han i princip lade sig platt i andra set. I stället för att byta gameplan och försöka effektivisera sitt spel. Lite synd, kan tyckas. Det var ju en riktigt intressant matchup på papperet.

Samma syndrom visade Dolgopolov prov på mot Tommy Haas i går. Nu tycker jag förvisso att Dolgopolov är en snäppet vassare spelare än Haas. En maximalt formtoppad Haas har visserligen tyngre offensiva vapen än en maximalt formtoppad Dolgopolov, men det är inte riktigt relevant i sammanhanget.

Dolgopolov har förvisso varit i usel form under säsongsinledningen, men jag har tyckt mig se en ordentlig höjning efter magplasket i Indian Wells. Haas har varit i okej form de senaste veckorna. Ansåg därför att det på förhand var en hyfsat jämn matchup, med liten fördel Dolgopolov (trots att Haas hade det lägre oddset).

Väderförhållandena har under helgen varit ruggiga, eller i alla fall snudd på. När inte matcherna avbrutits på grund av regn har spelarna tvingats lira i irriterande snålblåst och bedövande hög luftfuktighet.

Så även i går. Märktes redan på uppvärmningen att Dolgopolov inte var helt tillfreds med vädret.

Han fixade hur som helst omgående ett break, tog ledningen med 2-0 – och hade sedan fem breakbollar i Haas nästa servegame. Efter att ha bränt samtliga rasade 24-åringen ihop som ett korthus. Haas bärgade setet med 6-3 och stängde sedan matchen med 6-2.

Överlag var Haas riktigt bra. Offensiv och grymt aggressiv. Satte hög press och hade hela tiden bra svar på Dolgopolovs spel.

Men så fick han också en hel del gratis.

Ukrainarens intensiva, ofta huvudlösa, attacktennis bygger som bekant på oförutsägbarhet, men han har också riktigt bra defensiva kvaliteter. Inte helt olikt Tsonga är han dock mycket mer mån om att bjuda på spektakulär än effektiv tennis, vilket ofta ligger honom i fatet.

Allra tydligast tycker jag att det var i inledningen av första set (minns inte vilket game). Haas styrde och ställde i egen serve, men Dolgopolov försvarade sig riktigt bra. När Dolgopolov räddat ett tungt grundslag från Haas med en riktigt svår rak forehand så att säga i steget, väljer han några slag senare i duellen att försöka sig på samma slag igen. Vid det läget stod Haas framme vid nät och ukrainaren hade därför en mängd alternativ i sin defensiva position. Lobb, till exempel.

I stället väljer han ett jättesvårt slag, svårare än det slag han tidigare lyckats sätta, och bollen seglar iväg flera meter utanför sidlinjen.

Sannolikheten för att Haas vunnit poängen ändå är förmodligen rätt hög, men Dolgopolov gav inte sig själv chansen att vinna just den poängen med sitt omöjliga slag.

Jag tycker att det var symptomatiskt för hela matchbilden som sådan. Haas spelade offensivt, men enkelt. Dolgopolov spelade alldeles för svårt, även i defensiven. När det gick vägen var det snyggt och imponerande (som i inledningen i klippet ovan), men det resulterade i alldeles för många misstag – och att Haas bärgade alla de viktigaste poängen. Att Haas räddade sju av åtta breakbollar mot Dolgopolovs en av fem säger en del om respektive spelares effektivitet och förmåga att välja rätt taktik i rätt läge.

Det håller inte att spela på det sättet som Dolgopolov försökte göra under väderförhållanden som ökar riskerna för oprovocerade misstag.

Oerhört synd. Särskilt med tanke på att Dolgopolov med sitt ovanliga slagregister har stor taktisk potential.

* * *

Janko Tipsarevic har kanske äntligen skakat av sig sin svaga säsongsinledning. Om inte annat borde kämpasegern över Kevin Anderson ge honom välbehövligt självförtroende.

Anderson var nämligen långa stunder överlägsen i första set (men först efter att Tipsy låtit ett 4-2-överläge runnit honom ur händerna). Så pass att Tipsarevic såg ut att vara redo att kasta in handduken när som helst, och skylla på någon slags skada.

”Överkörningen” blev dock inte värre än 6-4 till Anderson, och i andra set lyckades Tipsarevic klamra sig kvar i matchen. Trots att det var Anderson som styrde och ställde.

När andra set gick till tiebreak kändes det som att vinden börjat vända något, men det var ändå Tipsarevic som spelade mer avvaktande av de båda. Kanske var Anderson mån om att stänga matchen redan i två set.

Inte särskilt konstigt, med tanke på vad som hände.

Anderson tappade ledning med 4-2 i tiebreaket och bjöd sedan bort setet med ett dubbelfel vid ställning 6-5 till Tipsarevic. Oerhört olägligt. Och efter det kändes det som att luften totalt gick ur sydafrikanen.

Tipsarevic sprang igenom tredje set och bärgade till slut segern med setsiffrorna 4-6, 7-6(5), 6-0.

Riktigt starkt av Tipsarevic att vända matchen på det sätt han gjorde, men snöpligt att Anderson vek ner sig så i avgörande set.

* * *

Kei Nishikori slog Xavier Malisse: 6-2, 7-5. Såg bara delar av matchen, men om Nishikori förlorar mot David Ferrer (som slog en uppgiven Fabio Fognini i raka set: 6-1, 7-5) i åttondelsfinalen finns det absolut ingen skada att skylla på. I alla fall inte som det sett ut hittills i Miami.

* * *

På damsidan bjöds vi på några skrällar i går. Sorana Cirstea mosade Angelique Kerber i raka set (6-4, 6-0) och Klara Zakopalova slog Indian Wells-semifinalisten Maria Kirilenko (6-2, 7-6).

I övrigt har Maria Sjarapova, Sara Errani och Ana Ivanovic som väntat säkrat sina biljetter till åttondelsfinalerna. Sjarapova efter en lite trög start mot Elena Vesnina (6-4, 6-2), Errani efter totalkross mot Simona Halep (6-1, 6-0) och Ivanovic efter stabil tvåsetsseger över Svetlana Kuznetsova (6-3, 6-3).

I Victoria Azarenkas sektion är det lite, i världstreans frånvaro, lite oväntat Alize Cornet som norpat en av platserna i åttondelsfinalen, efter seger över lucky losern (Azarenkas ersättare) Lauren Davis (2-6, 6-3, 6-2). Där möter hon Roberta Vinci, som slog Carla Suarez Navarro (5-7, 6-4, 6-4).

* * *

Alla gårdagens resultat: