Att Serena Williams är en av historiens största tennisspelare är ingenting nytt. Hennes dominans i årets Wimbledon, men framför allt under London-OS, saknar motstycke. Likaså hennes makalösa facit.
I och med guldmedaljen i går har Serena Williams som den första spelaren någonsin en Golden Slam i både singel och dubbel.
Att hon fullkomligt krossade två av världens just nu bästa spelare på WTA-touren, Victoria Azarenka och Maria Sjarapova, på resan mot guldet gör bedriften om möjligt ännu större. Det är verkligen en ynnest att få se och uppleva det som Super-Serena uträttar på tennisbanan just nu. Hoppas att den snudd på utomjordiska formen håller i sig.
Jag kunde tyvärr inte se den historiska finalen live eftersom jag och familjen reste västerut just i går för en idyllisk semestervecka på landsbygden (bland får, kor och en och annan kanin). Sitter i detta nu och blickar ner mot sjön som ligger ett stenkast härifrån. Behöver jag ens nämna att den här sommaren, det svajiga vädret till trots, är fem plus hittills?
Har hur som helst tittat på lite sammandrag av matchen i efterhand. Inte minst med tanke på matchsiffrorna (6-0, 6-1) är det inte konstigt att hopplösheten lyste i en uppgiven Maria Sjarapovas ögon i matchens allra sista game. En otagbar serve, en stenhård backhand, ett servess i andraserve och sedan ett servess vid matchboll och finalen var över. Kan inte tänka mig en mer värdig guldmedaljör, med tanke på hur totalt överlägsen Serena varit genom hela OS.
Synd på Sjarapova, dock. Hon har verkligen gjort en grym turnering efter ett mindre lyckat Wimbledon. Även om jag aldrig inbillade mig att Sjarapova skulle kunna vinna om Williams spelade sin bästa tennis (vilket hon ju uppenbarligen gjorde) så såg jag henne som den enda seriösa utmanaren.
* * *
Victoria Azarenka bärgade bronset efter seger över Maria Kirilenko: 6-3, 6-4. Inte helt oväntat.
Toronto Masters har drabbats av ett nytt tungt avhopp. Nyligen meddelade Rafael Nadal att han tvingas stå över 1000-turneringen på grund av sin knäskada.
Nu väljer även Roger Federer, som tog sig vidare till OS-final efter en fyra och en halv timme lång batalj mot Juan Martín del Potro i går, valt att dra sig ur tävlingen.
Även världsfyran David Ferrer, världstolvan Nicolas Almagro, 18-rankade Fernando Verdasco, 19-rankade Gaël Monfils (på grund av skada), 21-rankade Andy Roddick och 24-rankade Stanislas Wawrinka har valt att stå över Toronto Masters (även känt som Canadien Open eller Rogers Cup).
Världstvåan Novak Djokovic och världsfyran Andy Murray kommer att vara toppseedade i turneringen.
Det har hänt så mycket i dag att jag inte haft en möjlighet att nämna damernas semifinaler. Maria Sjarapovas missade jag tyvärr eftersom den pågick samtidigt som Roger Federer–Juan Martín del Potro, och Serena Williams för att jag medan den matchen spelades var tvungen att fixa allt som inte kunde fixas på grund av maratonmötet mellan ovan nämnda herrar.
Hur som haver.
Serena Williams fullkomligt detroniserade Victoria Azarenka: 6-1, 6-2. Det hela var över på 16 servess och lite mer än en timme. Lite oväntat att världsettan vek ner sig så lätt, men däremot inte det minsta förvånande att Serena dominerade matchen. Hon har kört på som en ångvält här i London och vunnit tolv raka matcher på Wimbledon (inklusive Grand Slam-turneringen med samma namn).
Lite tidigare under dagen hade Maria Sjarapova avfärdat sensationella semifinalisten Maria Kirilenko enkelt: 6-2, 6-3 på en och en halv timme.
Det är verkligen de två bästa spelarna som möts i finalen i morgon – och är det någon som ens kan ge Williams en ordentlig match så är det Sjarapova. Faktum är att ryska världstrean leder med 2-1 i inbördes finalmöten (segrar i Wimbledon och Tour Championships 2004, förlust i Australiska öppna 2007). Det är visserligen också hennes enda segrar över amerikanen, på tio försök.
Väldigt mycket talar därför för Serena. Inte minst hennes snudd på perfekta spel under OS. Men vi har också sett hur det kan gå när hon blir för självsäker, när hon börjar slappna av. Det visade hon prov på i Wimbledon, där hon krossade Agnieszka Radwanska i första set för att sedan bjuda på en fullkomlig kollaps i andra.
Händer samma sak i morgon kommer Sjarapova att hugga som en kobra – var så säkra.
Andy Murray är klar för OS-final mot Roger Federer efter en makalös seger över Novak Djokovic. FOTO: BILDBYRÅN
Det är ofta lätt att peka på förlorarens brister när en skräll, stor som liten, äger rum. Om exempelvis Juan Martín del Potro slagit Roger Federer i dag hade nog de flesta, med all rätt, sett Federers många oförklarliga missar som en av de största anledningarna.
Men så händer det också att spelaren på andra sidan nätet helt enkelt är starkare – trots att den på papperet bättre spelaren bjuder på tennisgodis.
Som i dagens semifinal mellan Novak Djokovic och Andy Murray.
Djokovic, som sett ordentligt ojämn ut genom turneringen, var taggad till tänderna och gick ut offensivt direkt från start. Han hade fått nog av dramatik och nu skulle han bjuda på sin allra bästa tennis.
Vilket han i mångt och mycket också gjorde.
Problemet var bara att Andy Murray hade bestämt sig för precis samma sak – och dessutom hade drygt 10.000 galna åskådare på sin sida.
Matchen liknade ofta en sluggerfest, men till skillnad från Federers och del Potros stenhårda kavalkad landade de flesta bollarna innanför linjerna. Murray stampade plattan i mattan redan från matchens första game och hade sedan inga som helst planer på att lätta på foten. När Djokovic levererade stenhårda djupa forehandslag svarade Murray med att trycka tillbaka dem med samma kraft.
Det brukar inte funka mot en spelare som Djokovic, som har en så otroligt kraftfull slägga, bred repertoar och egentligen inga uppenbara svagheter. Det ger sällan särskilt mycket utdelning att ge igen med samma mynt, helt enkelt.
Men Murray, till skillnad från så många andra på touren som försökt sig på detta, orkade hålla den höga pressen uppe och tack vare sitt fantastiska spelsinne kom han allt som oftast rätt till bollen. På den punkten tycker jag att Murray är bland de bästa – ja, kanske till och med den bäste – på touren, nämligen att förutse var motståndaren ska serva/placera sina slag.
Murrays högoktaniga offensiv stressade Djokovic, som för en gångs skull inte hade kraft att plocka fram sina bästa servar och sitt bästa spel när pressen på honom var som allra störst.
I första set tappade han sin serve vid ställning 6-5 till Murray. Historien upprepade sig i andra set – efter att Djokovic först missat en gyllene chans att ta ledningen och serva för matchen vid ställning 4-4, men då Murray krutade in en förstaserve i 217 km/h.
När Murray sedan återigen tog ledningen med 6-5 slarvade Djokovic bort tre livsviktiga servar och hade plötsligt bjudit hemmafavoriten på lika många matchbollar.
Här väntade man sig att Djokovic, som så oerhört många gånger förr, skulle stanna upp, intala sig själv att loppet inte är kört och sedan dundra in ett par servess och en osannolik forehand/backhand i endera kryss, otagbar för Murray.
Vad som hände?
Murray stood his ground, Djokovic missade en förstaserve och fjösade sedan en retur i nät.
Ridå ner, applåder – gott folk, världsfyran Andy Murray är i OS-final!
Det är ju faktiskt helt makalöst. Och det är faktiskt så rättvist som det kan bli, givetvis så klart för att Murray verkligen var den bättre spelaren i just den här matchen – men också för att han har gjort en fantastiskt bra turnering.
Jag gillar verkligen den här nya, tålmodiga, mentalt starka Murray. Den gamla hetlevrade Murray skymtade förbi ibland, när han gjorde några korta gästspel i den nya Murrays kropp och kastade racketar i marken eller skrek rakt ut i frustration vid missade poäng.
Men det gör absolut ingenting en dag som denna. Det kunde han kosta på sig. Det är förståeligt att man stundtals har känslorna lite utanpå kroppen i en sådan här match, när så mycket står på spel.
Nu ser jag fram emot en riktigt grym final mellan Murray och Federer. Kan Murray knäcka schweizarens mentala övertag och få revansch efter förlusten i Wimbledon-finalen?
Definitivt – i alla fall om han spelar som mot Djokovic i dag.
Roger Federer är klar för OS-final efter en episk match mot Juan Martín del Potro.
Jisses.
Det tog alltså Roger Federer lite mer än tre timmar att bryta Juan Martín del Potros serve. Då trodde nog de allra flesta att matchen var avgjord – Federer behövde ju bara hålla sin serve för att dansa vidare till OS-finalen.
Icke sa Nicke.
Argentinaren, som dessförinnan inte varit i närheten av ett break i det som skulle bli ett episkt skiljeset, bröt blankt.
Tillbaka på ruta ett – för hundrafemtielfte gången, typ.
Men låt oss börja från början:
Första set var en uppvisning i rejäl OS-frossa i form av enkla missar och huvudlöst slarv från världsettan, och en kavalkad i stabila servar och stenhårda grundslag från världsnian. 6-3 till del Potro kändes helt rättvist, och när Federer stundtals bjöd på sin allra sämsta tennis även i inledningen av andra set var det nog till och med en del hängivna Federer-supportrar som unnade argentinaren en plats i finalen.
Men Federer tog några djupa andetag, satte fart på fötterna och började spela smartare. Han kröp allt närmare ett servegenombrott (som dock inte skulle komma förrän en rejäl bit in i avgörande set, alltså) och lyckades till slut bärga setet i tiebreak.
I tredje set spelade schweizaren betydligt mer defensivt i del Potros serve. Där han i första och delvis andra set försökt svara på argentinarens kanonad med samma mynt – till ingen nytta – nyttjade han nu i stället sin giftiga slice och väntade tålmodigt på att luckorna skulle komma.
Hans tålamod prövades länge.
Liksom del Potros.
Och publikens.
Själv kände jag mest lättnad när Federer äntligen lyckades bryta ”Delpos” serve och hade chansen att serva hem matchen.
Den känslan byttes snart ut mot hopplöshet och – ja, faktiskt en smula tristess.
Därför var det så otroligt förlösande att Federer till slut, tack vare sitt effektiva defensiva arbete, lyckades greja ett till servegenombrott och ge sig själv en till gyllene chans att serva hem matchen vid ställning 18-17.
Den här gången tog han tillvara på den guldchansen. Äntligen.
Stora delar av matchen såg del Potro ut som den bättre spelaren, som den mer värdige vinnaren. Men som så många gånger förr gnetade sig Federer in i matchen, förlorade aldrig hoppet, plockade fram sitt allra bästa spel när det gällde som mest (trots att del Potro i så många game tvingat fram något av det sämsta vi sett Federer prestera den här säsongen) och kunde till slut nästan helt på egen hand spela sig fram till den där matchbollen – och slutligen en plats i OS-finalen.
Så, på det hela taget var det här faktiskt en kanonmatch. När båda herrarna fick spelet att stämma – ofta under enorm press – bjöds vi på så otroligt bra tennis att man nästan inte kunde tro att det var sant. Det hände fler än en gång att man tänkte tillbaka på den där episka US Open-finalen 2009, som argentinaren till slut vann i femte och avgörande set.
Om del Potro vunnit hade det varit rättvist.
Att Federer vann är rättvist.
Så jämn var den här matchen – efter ett par felstudsar, märkliga beslut, urusla forehandslag upp på läktaren och (o)tursamma nätrullare.
Nu väntar en hejdundrande OS-final på söndag: Antingen en repris från Wimbledon, eller en ”hatmatch” mellan världens just nu bästa spelare.
Det är inte första gången Roger Federer avgör en match med en nätrullare som med nöd och näppe letar sig över på rätt sida, som mot monsterservaren John Isner i gårdagens OS-kvartsfinal.
– Det första som ploppade upp i mitt huvud var en final i Miami mot (Ivan) Ljubicic. Jag vann med 7-6, 7-6, 7-6. Det var också i tiebreak, det stod kanske 8-7. Han slog bollen hårt mot min backhand och jag chippade över den, matchen och turneringen var över. Jag hade extrem tur även den gången. Jag sms:ade honom faktiskt och berättade att samma sak hänt igen, jag kan knappt tro det, säger världsettan efter kvartsfinalsegern.
Serena Williams, som slog Victoria Azarenka i två raka set i Wimbledon och leder med 8-1 i inbördes möten, är underdog i dagens semifinal.
I alla fall om man får tro världsfyran själv:
– Victoria har spelat bra, hon är solid. Vi båda spelar bra. Hon är toppseedad och världsetta och på papperet borde hon vinna, så det gör att jag kan slappna av. Det blir kul, säger hon till reportrar på plats i London.
Williams får gärna inbilla sig det om det får henne att prestera bättre, men oss lurar hon inte. Åtta raka game i de senaste fyra matcherna mot världsettan och det överlägsna sätt hon tagit sig till semifinalen på vittnar om något helt annat än att Azarenka skulle vara dagens favorit…
Blev ingen analys av damernas kvartar i går som utlovat. Tiden rann iväg. Kör den nu i stället, innan vi raskt går vidare till dagens semifinaler:
Skrällarna i OS-tennisen har inte duggat så tätt som vi trott inför turneringen. Bortsett från världstvåan Agnieszka Radwanska har de toppseedade spelarna levererat.
I går bjöds vi dock på en ordentlig stjärnsmäll, när Maria Kirilenko slog ut fjolårets Wimbledon-vinnare Petra Kvitová i raka set: 7-6(3), 6-3. Kirilenko hade inte en enda breakboll emot sig och behövde således bara bryta Kvitová en gång för att bärga segern – detta alltså mot en spelare som som med sitt matchfacit 16-4 i Wimbledon är en fruktad grässpelare.
Makalöst.
Blir intressant att se hur Kirilenko hanteras av Maria Sjarapova.
* * *
… som hade vissa bekymmer med veteranen Kim Clijsters, men slutligen kunde stänga butiken i två raka set: 6-2, 7-5. Framför allt i andra set kämpade sig Clijsters in i matchen, men världstrean har en osviklig förmåga att plocka fram sitt allra bästa spel när det gäller.
* * *
Victoria Azarenka var på gott spelhumör. Spelade riktigt bra emellanåt, särskilt i första set. Lyckades pressa tillbaka Angelique Kerber med tunga grundslag som ofta precis klippte linjerna. Tyska världssjuan hade känslorna utanpå kroppen och man riktigt såg frustrationen i hela hennes uppenbarelse.
Kerber höjde sig förvisso efter första set (som slutade 6-4 till Azarenka efter en tappad serve och två egna servegenombrott) och hämtade upp ett riktigt tufft underläge i andra. Ett set som annars präglades av de många servegenombrotten – fyra för Azarenka, tre för Kerber.
När Kerber kvitterat till 5-5 kändes det som att hon kunde tvinga fram ett tiebreak, men Azarenka höll sin serve och stängde sedan matchen genom att bryta Kerbers dito.
Det är riktigt kul att se Azarenkas tunga artilleri när hon har marginalerna på sin sida. Det kommer verkligen att behövas i semifinalen mot Serena Williams.
* * *
… som krossade Caroline Wozniacki i sin kvartsfinal: 6-0, 6-3.
Siffrorna är dock inte fullt så genanta för Wozniacki som de vid en första anblick ger intrycket av att vara. Hon bjöd upp till kamp och var faktiskt inte helt chanslös mot den dominanta världsfyran – hon var bara inte tillräckligt bra för att rubba henne på allvar.
– Det var inte ett snabbt första set. Det var ändå 32 minuter, inte som att det var 15 minuter. Hon spelade riktigt tufft. Men jag vet att jag kan rada upp hundra slag i en duell om så krävs, och det måste man vara beredd på när man spelar mot Caroline. Hon är så stabil, det finns en anledning till att hon var världsetta, som Williams uttryckte sig efter matchen.
Matchen var över på drygt en timme och 20 minuter – att jämföra med Sara Errani, som plockade fyra set av Williams men avfärdades på knappt en timme.
* * *
Sådärja, låt oss då gå igenom dagens semifinaler när vi ändå är i gång:
HERRARNAS SINGEL:
Roger Federer (1) – Juan Martín del Potro (9) Det krävdes ingen spådam för att gissa att matchen mot John Isner i går skulle bli en smula enformig. Tråkig, om man så vill. Men Federer gjorde nästan allting rätt, hanterade en monsterservare som de bör hanteras och förbättrade på så vis den inbördes statistiken (4-1 till världsettan nu). Juan Martín del Potro ligger närmare Isner i spelartyp än exempelvis Rafael Nadal eller Andy Murray, men har en betydligt bredare repertoar. Argentinaren har historiskt haft svårt på gräset på grund av den låga studsen (”Delpo” är 1,98 lång) och sin begränsade rörlighet. Serven och de tunga grundslagen är det dock inga fel på alls, och får han det offensiva spelet att funka är han en skräckinjagande spelare att möta. Dock inte för Federer, som vunnit samtliga matcher mot världsnian sedan de båda tunga förlusterna 2009 (US Open och ATP World Tour Finals). del Potro hade ”turen” att slippa David Ferrer i kvartsfinalen och fick i stället möta Kei Nishikori, som han inför gårdagens match aldrig förlorat ett set mot på tre möten. Nishikori är förvisso en riktigt bra spelare, men inte den utmaning som del Potro behövt inför en semifinal mot Federer. Har svårt att se hur han ska kunna rubba världsettan, när inte ens monsterservaren Isner orkade ta ett set av honom.
Novak Djokovic (2) – Andy Murray (4) Dagens tveklöst mest intressanta möte. Murray hade en tuff åttondelsfinal mot Marcos Baghdatis, men följde upp den arbetssegern med att enkelt utmanövrera Nicolás Almagro i kvartsfinalen: 6-4, 6-1. Samtidigt har Djokovic verkligen blandat och gett i den här turneringen. Om Victoria Azarenka stundtals varit en Dr. Jekyll/mrs Hyde har Djokovic varit en Bruce Banner/The Incredible Hulk – nästan i varenda match (bortsett från den mot Andy Roddick). Mot Andy Murray måste han få bukt med detta schizofrena spelhumör, ett eller ett par misstag kan stå honom dyrt. Särskilt med tanke på att i princip hela publiken står på världsfyrans sida i dag. Känner dock att det är föga troligt att Djokovic viker ner sig när matchen om guldet är så nära. Det kan bli jämnt, det kan bli en förkrossande seger i raka set – det kan man aldrig säkert veta när ”Djoker” beter sig så här – men jag tror att det slutligen blir han som sträcker sin knutna näve mot skyn i en välkänd segergest. Det massiva publikstödet och Murrays fina form till trots.
DAMERNAS SINGEL:
Victoria Azarenka (1) – Serena Williams (4) Williams har 8-1 i inbördes möten mot Azarenka, senaste förlusten kom i finalein i Miami 2009 (6-3, 6-1). Deras fyra senaste möten har Williams vunnit i raka set. Givet detta samt Williams superform är det oerhört svårt att inte se amerikanska världsfyran som favorit i den här semifinalen. Lyckas Azarenka plocka sitt första set mot Williams sedan Australiska öppna 2010? Det är den stora frågan.
Maria Sjarapova (4) – Maria Kirilenko (15) Kirilenko lyckades skrälla mot Petra Kvitová och har i och med det skrällpotential även i dag. Skillnaden är att det är att hon slåss om medaljer nu – och att det är en formtoppad och, efter Wimbledon-floppen och den förlorade tronen som världsetta, revanschsugen Sjarapova som står på andra sidan nätet. Kirilenko måste inte bara upprepa sin fläckfria prestation i går – hon måste dessutom hålla känslorna i schack när så mycket nu står på spel. Här tror jag att Sjarapovas rutin och kyla blir avgörande.
Nej, vi kommer inte att få se världstrean Rafael Nadal i Toronto Masters (även känt som Canadien Open eller Rogers Cup). Heller.
Nadal tvingades som bekant att dra sig ur årets London-OS på grund av en inflammation i knäskålssenan och meddelar nu att han även tvingas dra sig ur 1000-turneringen i Toronto.
Spanjoren vet i dagsläget inte när han kan göra sin comeback.
– Jag ska försöka att vara redo för den amerikanska säsongen men man vet aldrig, man måste kämpa hårt varje dag och se hur det utvecklas dag för dag. Jag kommer att tävla när mitt knä säger att jag är redo att tävla. Jag vill inte gå ut på banan med en dålig känsla för det vore fruktansvärt, säger han till nyhetsbyrån Reuters.
Även David Ferrer, Fernando Verdasco, Juan Carlos Ferrero och Gaël Monfils (liksom Nadal på grund av knäskada) har dragit sig ur turneringen.
Roger Federer möter Juan Martín del Potro och Novak Djokovic möter Andy Murray i OS-tennisens drömsemifinaler i morgon. FOTO: BILDBYRÅN
Han är expert på att visa var skåpet ska stå, den gode herr Roger Federer. Så även i dag mot John Isner, som inte tappat ett enda servegame i sina tre föregående matcher.
Federer råkar även vara expert på att hålla nerverna i styr och plocka fram sina taktiskt mest effektiva slag mot krångliga spelare som Isner, som med sin stenhårda serve och korta bolldueller gör det svårt för motståndaren att hitta sin matchrytm.
Världsettan spelade precis som väntat mot den långe amerikanen – offensivt i egen serve, lite mer avvaktande i Isners dito. Federer kunde helt enkelt luta sig mot sitt eget stabila servande och breda repertoar, och invänta de små öppningar i Isners servegame som brukar komma. Behöver knappast påpeka hur extremt viktigt det är att ta tillvara på de chanserna, vilket Federer gjorde med bravur (trots två tappade breakbollar vid ställning 4-4).
Det breaket, fram till 5-4 i första set, och några minibreak i andra sets tiebreak var det enda Federer behövde för att sätta stopp för världselvans OS-äventyr.
Matchsiffrorna 6-4, 7-6(5) är rättvisa och inte det minsta överraskande. Isner är otroligt dominant i egen serve, har en stenhård forehandslägga och dessutom känsliga handleder framme vid nät. Just nätspelet får dock i regel endast se prov på i egen serve, där han kan pressa tillbaka motståndaren för att sedan döda bollen med en stoppboll eller smash.
Som returnerare skulle jag vilja påstå att han är en av de allra sämsta bland topp 40-spelarna på ATP-touren – och det är också givetvis Isners absolut största svaghet. Att det räcker med ett enda servegenombrott för att slå amerikanen håller så klart inte på den här nivån, mot motståndare av Federers kaliber. Särskilt inte på gräs, när Federer prickat in sin absoluta formtopp.
Trots några svaga servegame kändes det aldrig som att Federer var det minsta hotad och det, tillsammans med det faktum att Isner i ärlighetens namn inte är överdrivet underhållande att titta på, gjorde det svårt att riktigt tända till på den här matchen.
Desto roligare då att vi bjuds på ett par drömsemifinaler i morgon. Vilket det faktiskt blir, i och med att Rafael Nadal inte deltar på grund av skada, Tomáz Berdych fått tidigt respass och David Ferrer åkte på en chockförlust mot Kei Nishikori i går. Känns verkligen som att de fyra starkaste spelarna, alla dessutom topp tio-spelare, gör upp om medaljerna i den här turneringen.
Juan Martín del Potro, som slog Federer i en episk US Open-final 2009, tog sig förhållandevis enkelt förbi sin kvartsfinalmotståndare Kei Nishikori: 6-5, 7-6(4). Argentinske världsnian tappade visserligen en 5-3-ledning och kunde ha servat hem matchen vid ställning 5-4, men var omutlig i tiebreak.
Federer har visserligen sex raka vinster över del Potro (12-2 i inbördes möten; senaste förlusten kom i ATP World Tour Finals 2009, två månader efter US Open-förlusten), men givet den goda form de båda visat upp här i London-OS kan det här bli en riktigt intressant sammandrabbning.
* * *
Novak Djokovic fortsätter att vara något av en gåta här i London. Visserligen bjöd inte Jo-Wilfried Tsonga på sin allra bästa tennis, särskilt inte i första set där han blev fullständigt utspelad (1-6), men OS-frossan tycks slå till med jämna mellanrum.
Riktigt starkt av Djokovic att hämta upp Tsongas 3-0-ledning i början av andra set, dock. Där kändes det som att musten gick ur den underhållande Tsonga, som ibland blev alldeles för ivrig och svarade för några huvudlösa felbeslut och enkla misstag. När Djokovic väl servade för matchen vid ställning 5-4 kändes det lite som att Tsonga redan gett upp.
Väldigt synd med tanke på hur bra fransmannen presterat både i Wimbledon och här i OS (och dessförinnan även i Franska öppna, där han hade fyra matchbollar mot just Djokovic i kvartsfinalen).
Även på den här halvan bjuds vi på en drömsemifinal – mellan Djokovic och hemmahoppet Andy Murray, som utmanövrerade spanjoren Nicolás Almagro: 6-4, 6-1.
Känns på förhand som den absolut intressantaste matchen hittills i OS. Båda har, när de spelat på toppen av sin förmåga, imponerat oerhört. Murray faktiskt lite mer än Djokovic, som ju svajat betänkligt.
Givet Djokovics enorma kapacitet får man nog ändå hålla världstvåan som favorit, men efter finalen i Wimbledon och fyra stabila insatser i OS gör man rätt i att inte räkna bort världsfyran. Går det till skiljeset kan faktiskt vad som helst hända – och vi får inte glömma att tusentals fanatiska fans lär göra allt för att heja fram sin stora tennisstjärna till en OS-final på hemmaplan…
* * *
Återkommer med lite snack om damernas kvartsfinaler när matchen mellan Maria Sjarapova och Kim Clijsters är färdigspelad.
