Och här kommer en härlig av kanske en miljard orsaker att tillbringa sommaren på Åland. Så här gott har man det! Den här videon är från midsommar förra året.

Okej, vi har gått en tvådagarskurs i tv på jobbet. Redigering och liverapportering och annat jox. Och i en av pauserna passade Aftonbladets filmguru Jens Peterson på att lära mig iMovie. Så nu har jag satt ihop min allra första film!

Jag tycker det här är väldigt väldigt roligt, men jag förstår mig inte riktigt på allt förstås än. Hur som helst, här är filmen. Det är från när jag och Christian var på kryssning i … januari? Februari? Ja, någon av de där jävligaste månaderna i alla fall.

Låg vaken sent i går kväll och fick sådana FRUKTANSVÄRDA skamsköljningar när jag påminde mig själv om ett sms jag skickade till en kille som gjorde slut med mig när jag var … 14 kanske? (Minns aldrig när saker hänt, vet knappt vad det är för årstid nu).

Hursom, jag använde så oerhört pretentiösa ord, ord som jag synonymordbokat mig till att kanske, möjligtvis skulle passa in men nog inte alls gjorde det egentligen. Kommer inte på något exempel, tyvärr, men det var ingen vacker läsning.

Han lär ju inte ha fattat något och jag har mycket svårt att tro att han bemödade sig med att slå upp alla svåra ord.

Också att han gjorde slut med orsaken: ”mina kompisar kallar mig pedofil” 🙁

Obs! Han var bara två år äldre. Kanske tre. Eventuellt fyra.

Nu ska jag berätta vad jag gjort på min lilla ledighet.

I torsdags skulle vi gå till Skanstull och spela biljard. På vägen hittade vi några av Christians kompisar och ramlade därmed in på en bar. Sedan gick vi vidare till ”utkikstornet” Och himlen därtill (stället där Odd friade till Blondinbella om jag inte minns fel!?) och jag åt snacks för 200 spänn. Haha, de tror visst att de kan ta vad som helst betalt bara för att det ligger 25 våningar upp.

I fredags smsade vi några kompisar att de skulle komma till Bishops arms vid Mariaberget. På vägen dit hittade Christian en kvarglömd strumpa i sina byxor. ”Inte så classy” muttrade han.

Hittad!

Tyvärr tog jag ingen bild inifrån Bishops arms-hänget vilket var synd, för det var himla trevligt. Massa människor som bara brölade och skrattade och skålade och sånt där som man gör när man sitter på pub. Jag har svårt att sätta ord på hur mycket jag älskar den där puben. Varje gång jag kommer in genom dörren så är det som om det lindar sig bomull kring hjärtat.

Sedan på lördagen gick vi på Louis CK i Globen, vilket inte alls var så kul jag trodde att det skulle vara, tyvärr. Upplevelsen förtogs tyvärr också av en man som satt bredvid oss som verkligen SKRATTADE. Alltså åt allt. Han var så övertänd att han skrattade åt rena påståenden, alltså inte skämt.

Jaja, efteråt, nästan mitt i natten, gick vi till Enskede pizzeria och åt margarita och bananasplitt som nån annan liten barnfamilj.

En väldigt härlig ledighet på många sätt. Men som ni vet är det aldrig riktigt så bra som allt verkar. I går på gymmet hotade jag att göra slut med Christian bara för att han inte ville göra en övning jag ville att han skulle göra. Och sent i går kväll tjatade jag så mycket om att jag inte kunde sova så Christian fick FLY till köket.

Håhjaja. Livet hörni!

Jag tänker på det här:

Om jag till exempel skulle bli gravid nu, tänk hur man då skulle anpassa livet. Då skulle allt mitt fokus och min kraft gå åt att ta reda på allt för att allt ska bli på bästa sätt. Jag skulle ta reda på en massa ny info om förlossningar och krämpor och barnstolar.

Om jag till exempel skulle bli sjuk nu, då skulle jag anpassa livet och ge all min fokus och kraft åt att bli frisk igen.

Det är konstigt att man, i vardagslivet, bara lunkar på. Att all den här fokusen och kraften ligger latent inom en och bara … ligger där. När man kunde lära sig språk! Instrument! Mosaik! Tantrasex!

Konstigt.

UPDATE: Och så lägger man i stället fokuset och kraften på exakt just det här, att tänka på att fokusen och kraften borde ligga på något annat.

Ja jisses, man avslutar förra veckan, går ut med buller och bång och meddelar att man fimpat för gott som någon annan renlevnadsmänniska.

Sedan står man där på fredagskvällen utanför en pub på Mariaberget och bolmar ”i smyg”. Haha, som att någon jävel bryr sig om vad jag drar i mig för skit eller inte drar i mig för skit. Hur som helst. Jag rökte. Men det var inte mycket. Och det smakade asäckligt. Och det var onödigt.

Men vet ni? Man är bara en människa. Någon som kämpar varje dag för att göra så gott man kan, man försöker äta bra, vara älskvärd, ta trapporna, vara uppdaterad på nyhetsflödet, en god vän. Ni vet. Men man har en jävla massa brister också. Och det är till stor del bristerna som gör en till en intressant människa och inte bara ett välkammat tomt skal.

Nu ska jag berätta en festlig nyhet här på bloggzon:

Jag – inbiten fest/tristess/stress-rökare sedan, barndomen tänkte jag skriva men, 13-års ålder i alla fall – har inte rört en cigg på en månad!

Så här gjorde jag: för en månad sedan bestämd jag mig för att röka en cigg så som Christian röker. Han drar i sig en cigg på tre sekunder. Så jag testade att dra så djupa bloss jag bara orkade och det kändes på allvar som om jag skulle storkna. Jag mådde illa, det svartnade för ögonen.

Den omskakande upplevelsen fick mig att inse hur vidrigt och framförallt hjärndött det är att stå och dra i sig rök. Klart att jag visste det innan, jag är ju inte född i en bakvagn (eller hur man säger), men det blev så påtagligt.

Så det här kan ni ju testa om ni känner er sugna på att lägga ner rökandet!

Nu ska jag vara ledig i fyra dagar! Spela biljard och se Louis CK och göra upp en plan för framtiden, har jag tänkt! Återkommer.

Signaturen ”Hejhej” skrev: Kan du inte berätta lite mer om när du var deprimerad? Hur går det idag? Äter du medicin osv?? 🙂 bra blogg! im lövin it

Själv tycker jag ju att jag har ältat min depression om och om igen, men jag tänker sällan på att folk kanske inte följt min blogg sedan jag var 20 och bodde på Åland och sysslade med helt annat än kvällstidningsjournalistisk. Nämligen gjorde nöjestidningen XIT som såg ut lite så här:

Även om jag hade världens roligaste jobb, fatta, jag fick göra PRECIS vad jag ville och jobbade med fantastiska människor, så lyckades jag ändå hamna i en livskris.

Jag hade ingen mål och mening med min färd, som Karin Boye skulle ha sagt. Jag hade ingen aning om vad jag ville med min framtid och hela tiden låg det och gnagde att jag borde skaffa mig ett Riktigt jobb och en Riktig utbildning. För så kul som jag hade på dagarna kunde man ju inte ha.

Så jag deppade ihop och drack alldeles för mycket varje helg och hatade mig själv för att jag drack så mycket, kände att jag till slut inte kunde styra över hur mycket jag drack. Jag bara drack och drack och gjorde saker som jag inte ville göra. Jag var otrogen mot mina pojkvänner, betedde mig märkligt mot mina vänner, var allmänt egocentrerad och jävlig, som man ju blir när man är deppig. Allt kretsar kring en själv och ens usla liv.

Allt är svart och egentligen skitsamma. Jag grät och grät och kände att enda utvägen var att ta mitt liv, för jag orkade inte, jag fattade liksom inte för vem jag skulle leva, för inte var det värt att göra det för min egen skull i alla fall.

Mamma drog mig till slut till en psykiater som var alldeles underbar. Han fick mig att fatta att jag och ingen annan kunde förändra mitt tillstånd. Dessutom fick jag antidepressiva som gav en extra skjuts.

Det här är väl … drygt fyra år sedan. Sedan dess har det gått upp och ner.

Ibland är allt skit, men allt oftare är det stabilt.

För några månader bestämde jag mig för att bara tänka positivt, för jag har tänkt negativt och varit cynisk i så många år nu och det har inte varit ett framgångskoncept, direkt. Och ja, jag har börjat läsa självhjälpsböcker. Vissa är bättre än andra. Men någonting i mitt liv måste förändras för jag är så fruktansvärt trött och less på att vara svajig och i obalans.

Jag ser det som att jag gymnastiserar mitt psyke och mitt sinne, precis som man tränar sin fysik. Och det funkar!

Haha, ja förutom vissa dagar då jag inbillar mig att allt ska gå åt helvete, Christian ska göra slut, lägenheten ska brinna opp och så.

Ni vet säkert känslan.

Jag äter fortfarande antidepp men funderar på att trappa ner dosen med målet att inom kanske två tre år vara helt utan. Planen är att jag ska fortsätta jobba med mig själv så gott det går, med självhjälp och meditation och allt vad det nu kan vara. Känna mig balanserad och hel. När jag började var det med inställningen att jag helst vill vara det NU, men man måste helt enkelt acceptera att det tar sin tid. Herregud, jag har systematiskt intalat mig själv att mitt liv är meningslöst i drygt tio år, det kommer inte att ”gå över” på en natt.

Jag minns jag när var deprimerad och var tvungen att gå hem från jobbet och sova för jag var så SLUT och sedan gick jag tillbaka på kvällen och jobbade igen.

Någonstans där började jag tänka att ”amen det här är väl rätt normalt, folk är väl alltid så här trötta”.

Samma sak som när jag drack mig till vansinne på helgerna och inte tog mig ur bakfyllesvackan på tre-fyra dagar, bara ”så här är det nog för alla”.

När det kommer till välmående så finns det faktiskt något som kan klassas som någorlunda normalt. Så ere.

Dagens wizzdome.

Peace out.

Måndag morgon. Jag ägnade gårdagen åt att titta på en deppig film där Meg Ryan spelar en alkoholiserad mamma som håller på att trasha sin familj.

Till det åt jag Ben & Jerrys half baked! Living the klyscha va!

Jag var så fruktansvärt skör och orolig hela dagen i går. Alkohol lämnar mig så. Hela jag var ett känslomässigt vrak som inbillar mig att livet ska gå åt helvete på ett eller annat sätt. Haha, Christian skulle gå till bageriet ett par hundra meter bort och köpa bröd. När det dröjde mer än åtta minuter började jag inbilla mig att han blivit överkörd, att han låg ensam på gatan och skrek och kanske i just den sekunden tog sitt sista andetag. Och vad skulle jag göra då? Skulle jag äta frukost ändå? Skulle jag ta första bästa färja hem till Åland? När går nästa färja förresten?

När han kom in genom dörren med två matkassar, han hade gått till mataffären i stället för att shoppa lite pålägg och annat, var jag i upplösningstillstånd och reagerar med … wait for it … ILSKA!

Fattar ni vad sjukt? Christian möts alltså av en människa som mentalt gått igenom alla stadier av oro, sorg, smärta och nu är ARG för att han fått mig av känna så här.

En helt vanlig dag i bakfyllans balanserade och harmoniska värld.