”PARTYLOVERS EN NY EXKLUSIV NATTKLUBB ÖPPNAR I STOCKHOLM OCH VI VILL BJUDA IN DIG ATT FESTA MED OSS NU PÅ LÖRDAG. 

Kristall tillsammans med Katja & Gunn bjuder på en kväll i temat Studio54 därför att vi älskar att dansa och ta ut svängarna ännu mer! Så fina partylovers we gonna dance dance dance.

För kvällens musik står den turnérande succé djduon SDV De bjuds på en kavalkad av dansanta party hits allt för att vi ska få shejka rumpan av oss! YES WE WRE BORN TO PARTY!”

Jag fick den här inbjudan. Höll på att sätta halstabletten i vrångstrupen. Alltså?

Partylovers we gonna dance dance dance?

Shejka rumpan?

YES WE WRE BORN TO PARTY?

Vad ÄR detta?

Jisses amalia.

”Du har ju till och med fler fixidéer än vad jag har” sa Christian för någon vecka sedan.

Och även om det sitter hårt inne att erkänna så är det faktiskt så det ligger till. Jag har en ny teori på hur jag ska förändra mitt liv ungefär varannan vecka. Det senaste halvåret har det varit alltifrån:

– Bara använda laktosprodukter.

– Äta clean food, det vill säga inget som innehåller några som helst tillsatser.

– Bli vegetarian igen (var det mellan jag var 12-22, den här gången höll det i två och en halv dag).

– Bli en ”tekännare”.

– Överväger ”Linas matkasse”.

– Äta färre kolhydrater.

– Äta mer frukt.

– Inte äta frukt alls.

– Maxa mitt proteinintag.

– Äta frukost på jobbet i stället för hemma.

– Bli en löpare.

Alltså, varför håller man (man=alltid jag) på så här? Jag vet att jag gillar att styrketräna, varför ska jag då joxa med annat? Jag vet att jag inte kan börja utesluta saker ur kosten för då blir allt fucked up.

Så lägger jag pengar på en massa linfrön och tofu och löparskor och köpefrukostar och sedan slutar allt ALLTID med att allt är som vanligt.

Eftersom det var en hel drös läsare som var rara och kom med olika förslag angående hudvårdsprodukter så tänker jag ge en liten update på vad jag pysslar med: jag har då ägnat en vecka åt så kallad OCM. Oil cleansing method, vilket i folkmun heter att man smörjer ricin- och någon annan olja (jag har mandel) i ansiktet på kvällarna.

Jag har väl inte märkt av någon rungande förändring, men gör man någonsin det? Allvarligt, man kan ju gå ner 15 kilo och fortfarande tycka att kroppen ser likadan ut. MEN, det jag har ändå noterat några förändringar: huden är er ”lugn” om ni fattar, inte något som blir illrött och infekterat så långt ögat kan nå. Jag har även, på bara en vecka, gjort mig av med det här beroendet av att smörja in ansiktet som man annars kan känna till exempel när man har kommit ur duschen. Att det stramar och jävlas., den känslan är ur världen!

Sedan roar jag mig fortfarande åt att det står ”mot svår förstoppning” på ricinoljeburken. Antingen gör jag något helt genialiskt eller så är jag fruktansvärt blåst.

Det är lika bra att jag säger det här nu: Det är ju någonting med den här kamelbonden som gör honom ”för stor för Sverige”. Och nu menar jag inte på ett Andreas Carlsson-sätt, åh jag ska flytta till LA och köra dyra bilar och ha tunga ringar och bo i beach house och vara ”soft”.

Nej jag menar att kamelbonden är lite för stor Sverige och när jag funderar lite närmare, resten av världen också. Han är ju en sagofigur! Och det har inte bara med skägget att göra, han pratar som någon sultan. Och det här har grämt mig länge vem det skulle kunna vara. Så i morse slog det mig!

JASMINES PAPPA i ALADDIN!

Det är skrattretande becksvart ute när jag går den korta biten från tunnelbanan hem vid 17-tiden.

Och det är roligt, eftersom jag bor mer off nu så inbillar jag mig att resten av alla barnlösa Stockholmare gör precis som jag. Stegar hem och rasar ihop i en hög i soffan tills det är dags att lägga sig några timmar senare.

När jag bodde vid Götgatan kunde jag åtminstone bevittna att det faktiskt finns tappra människor som orkar släpa sig ut och ta de där afterworksen och kvällsfikorna. Det är ju helt fantastiskt, att man orkar. Kväll efter kväll efter kväll. Träffa folk, prata, skratta, dricka, umgås, mysa, spela spel, leka charader, bokcirklar, charader, rollspel. Vad folk nu sysselsätter sig med.

Beundransvärt, verkligen. Frågan är bara HUR FAN DE ORKAR????? KNARK??????????

Jag sover så inåthelvete nu. Gick och la mig 18 i måndags, 19.30 i går kväll (med tröjan på). Vaknade lagom till att livesändningen på datorn skrek att Obama vunnit och jag är inte så insatt i amerikansk politik men Obama verkar ju hyvens och vettig och folk verkar glada så det är väl härligt.

Men det var inte det jag skulle sluddra om nu.

Jag tänkte ge ett träningstips: Ladda ner tabata-appen.

Tabata är intervaller med 20 sekunder övning – 10 sekunder vila. En tabata är åtta gånger 20 sek/10 sek, alltså fyra minuter. Forskare har kommit fram till att det här är den ultimata högintensiva träningen.

Och det är roligt!

Jag har appen på min telefon som jag släpar med till gymmet och sedan kör jag någon intervall här och där. Hittills har jag testat:

Tabata på löpband, 15 % lutning och 9 km/h hastighet. ASJOBBIGT!

Tabata rodd på roddmaskinen dårå.

Tabata uppvärmning – bicepscurls, french press för triceps, latsdrag och rodd för ryggen.

Knäböj – 20 kilo och sedan så många man bara orkar.

Plankan – både på armbågar och handstående.

Testa!

Här är en video på hur det kan se ut!

http://youtu.be/nDcNzEFr7yA

Vi kan konstatera så här: det tar på att fira Halloween i Värmland. Jag kände mig inte som en människa i går, snarare en ångestfylld varelse som bara släpade mig från punkt a (jobbet) till punkt b (lunchmatsalen) till punkt c (sängen). Ja, ja. Det är inte lätt att vara människa. Speciellt inte en människa som tycker det är en bra idé att häva i sig tequila strax före stängning. Eller dansa omkull på dansgolv.

Så här var det i alla fall:

Jag var, efter mycket om och men, clown. Den där rosa tröjan hade jag dock aldrig på mig för den råkade jag tappa i toastolen.

Christian var mimare. Han hade gått på om hur bra och originellt det var och sedan när vi väl kom ut på lokal visade det sig att halva Värmland klätt ut sig till mimare 🙁 Julia var vildvittra och hade någon väldigt avancerad näbb som bara åkte av hela tiden, Alexander var mest avancerad av alla med sin gycklarutstyrsel som han beställt i förväg. Marc var pirat och väldigt uppspelt kvällen till ära.

Och här har vi delar av Christians härliga familj. Gud vad torrt liv jag måste ha haft innan jag träffade dem.

Inte exakt i dag, men ungefär nu, lite dålig koll på precis när – men i alla fall, har jag och Chris varit tillsammans i ett halvt år.

Det har varit det bästa sex månaderna i mitt liv.

Jag tänkte på det i går när jag kom hem från jobbet, det var mörkt och jävligt, jag var trött, hungrig och irriterad. Så hörde jag hur han började vrida om nyckeln och såg hans härliga uppenbarelse och insåg att nej, det går inte att vara vardagsdeppig när man har honom runt omkring sig, allt bara släpper. Han får mig att må så bra.

Det var ju det som hände när han började sitta mitt emot mig på jobbet. Att jag upptäckte att allting var så enkelt. Det var som att vi alltid känt varandra. Som att det var helt självklart att vi skulle smsa med varandra dygnet runt om absolut ingenting. Jag fattade inte först att det var kärlek, i efterhand tycker jag ju att jag borde ha insett, med tanke på välmående som spred sig i hela kroppen varje gång jag såg hans namn på telefonen.

Han var den första som någonsin sagt till mig att han älskar den precis som jag är. Jag minns när han sa det, vi satt hemma hos mig i mitt kök på söder. Tillsammans med mamma och Malin hade vi ätit hemlagad pizza och druckit rödvin. Han och jag satt kvar efter att de hade gått och han sa ”jag älskar dig för den du är”. Och jag himlade kanske, slog ner blicken i golvet och pillade på någon fläck på byxorna, men han fortsatte titta på mig tills jag såg honom i ögonen igen och sa att han menar det, på riktigt.

Jag skojar inte när jag säger att VARJE dag vi fått umgås de här halvåret har varit som en liten fest. Inte fest som i gin & tonic-klibbigt dansgolv, men fest som i välmående och kärlek och skratt och härlighet. Bara att sitta uppe och vänta på honom när han kommer från jobbet på natten, dricka en folköl tillsammans och prata strunt, det är fest. Att få äta frukost tillsammans, sitta tysta och tugga på en macka och läsa tidningen – också fest!

Inte någon romantisk film med Julia Roberts som helst kan slå den tillvaro vi har haft sedan vi träffades. Jag önskar att alla får uppleva det här som jag upplever nu.

Gud. Jag är väldigt väldigt väldigt kär. Sa jag väldigt? Väldigt kär är jag.

Jag stod i ett provrum på H&M i går och ångestade.

De senaste två åren har jag handlat ytterst lite på H&M. Dels för att det är skitkvalité, dels för att mitt samvete knappt pallar med att små barnafingrar har varit uppe dag som natt och symaskinat ihop de här kläderna som jag nu kommer och betalar ingenting för.

Sedan finns det ytterligare en orsak: den storlek jag hade för sisådär två-tre år sedan sitter inte bra längre. Och det här är så jävla svårt att acceptera. Så här ligger det ju till: köper man rätt storlek sitter kläderna bra. Kläder som är för små sitter inte bra, de smiter åt och skär in. Det varken ser snyggt ut och man känner sig definitivt inte värdig när det spricker upp stora glipor mellan skjortknapparna eller när byxorna håller på att krossa diverse inre organ. Det finns absolut INGEN vettig orsak till att fortsätta pressa och trycka sig in i en storlek mindre.

I går stod jag alltså återigen där och försökte åla mig i byxor som knappt kom halvvägs över låren och bara: nej nu orkar jag inte mer.

Så stegade jag i väg och tog en storlek större av allt. Det var jobbigt medan jag stod vid kassan, men i dag, när jag sitter här med en jeanskjol som inte är überkort eller skär in i höfterna – då är jag rätt lycklig ändå.