Politikerveckan i Almedalen blir större och större för varje år. En bra grej i år är att matutbudet har fått sig ett rejält uppsving. Här är heta listan:

1. Helt klart bästa nyheten är Fävikens korvkiosk som intagit gården bakom Värdshuset Lindgården. För under hundringen får man Sveriges helt klart bästa tunnbrödrulle.

2. För övrigt har Värdshuset bytt ägare – och rutinerade Åre-krögaren Sonny Gustafsson (som även har Bungenäs Matsal på norra delen av ön) har tillsammans med Frida Domnauer både behållit den där genuina Lilla Italien-feelingen på bakgården. Ät: Sjötungan i hummersås.

3. Stans bästa frukost verkar finnas inne på Josbaren i Hästgatsbacken. Dessutom riktigt bra detoxsmoothies för de som trots att rosévin är helt ute i Almedalen ändå druckit vin.

4. Hetaste kvällshänget under måndagen verkade vara på Surfers där Kuba från Lyckliga gatan och Masse Salazar värmde dansgolvet. Rosanna Dinamarca syntes till i vimlet här.

5. Out of the Office på Kallis lockade många. En slags uppvärmning inför veckan hetaste event, DJ-Battlet som verkar ha en helt egen marknad på svarta börsen nu när biljetterna är heeeelt slut. Kallis bjuder för övrigt på en riktigt bra solnedgångsspot vid havet.

6. Det gör också Krönet. Ät: Tonfisk-tortillan som ett snack.

7. Noterat: Många restauranger är fullbokade sedan Dackefejden. Men! Många har också dropplatser och väntelistor för de tålmodiga. Däremot verkar de råda stor förvirring kring antalet platser bland gästerna i bokningar. Jag noterar att mången restaurangpersonal trollar med sittplatserna när ett bord för 10 dyker upp och istället är 13. Att folk inte lär sig att boka för fler?

8. Vi måste prata om Supper på Strandgatan. De verkar ha en nästintill magiskt upphöjd servicenivå i år. Ät: Bifftartar med ananasmaräng. Obs! Rabarberdesserten räcker till fyra.

9. Kaffe. Alla har satsat på mer eller mindre bra bjudkaffe i år. Så: Spara kaffepengarna till en glass i hamnen istället.

10. En annan bjudtrend är korven! Förutom Fävikens kiosk så langade Aftonbladet ut så mycket korv igår att det tog slut redan vid 14-tiden. Vi får hoppas att de fyllt på idag.

Tänk vad Stockholms krogutbud bara växer. I sommar finns nu inte mindre än två renodlade ställen som serverar ångade buns. Denna ljuvliga asiatiska bite, som fylls med goda grejer. Favoriten just nu återfinns på Barobao som öppnar upp på Hornsgatan 66 onsdag nästa vecka: free range-kyckling med het majo och rostat ris plus sesam. Så himla god. Beroendeframkallande!

Även på EAT:s terrass i Moodgallerian serveras buns i sommar. Heta tipset är att inte missa tillbehören här; frittad rostad maj med syrlig dipp och brysselkålflakes.

Så, gör det enda rätta och ät baos i sommar! Nu väntar jag bara på att den fantastiska hybriden mellan koreanskt och mexikanskt ska komma hit. Vore perfekt foodtruckmat, så som jag åt den i Portland, Oregon. Bulgogi burrito är en riktig babe i matformat.

VÄRLDSBÄST. De tre bröderna som driver El Celler de Can Roca är världens bästa restaurang. Nu har ett av världens mest prestigefyllda krogpris delats ut – och de knep förstaplatsen från Noma i Köpenhamn (som i år kom trea). El Celler de Can Roca ligger i Girona i Spanien. De brukar rankas högt i internationella mattävlingar och är omtyckta i foodiekretsar. Joan Josep och Jordi har prisats med tre stjärnor i Guide Michelin och det här är faktiskt inte första gången de vinner World’s 50 Best Restaurants, redan 2013 var de i toppen. Svenska restauranger som tagits upp på listan är: Fäviken (25), Restaurant Frantzén 31) och Esperanto (97). Mathias Dahlgrens Matsalen brukar listas men tyvärr inte i år. Även Daniel Berlin i Tranås hamnade utanför listan.

PARIS. Jag var i den franska huvudstaden i helgen. Det var ljummet vårväder sådär så man kunde ha klänning utan strumpbyxor och hänga på uteserveringar tills sent utan att behöva noja över kommande förkylningar. Adressen för helgen var Marais: De gamla bohemiska konstnärskvarteren där alla hus har balkonger i i snirkligt smide och blomväxter som fullständigt väller ut över dem.

Miljön var 10 av 10. Men när det kommer till min största hobby, restaurangandet, så blir jag alltid lite kallsvettig i Paris. Speciellt i själva beställningsfasen på krogen. Jag kan ta mig in, bänka mig vid bardisk eller bord, men sedan händer det något. Tunghäfta. Jag råkar prata spanska istället för franska. Ler. Ser snäll ut (sånt som går hem i motsvarande situation i Sverige).

De parisiska servitörerna svischar förbi – håller näsan högt i vädret, med proppfulla brickor, en tandpetarburk eller block och penna i högsta hugg. De sneglar inte ens åt mitt håll, blicken är fokuserad i periferin och de bär allt som om det vore värt en miljon dollars. Sedan drämmer de ned maten, drycken eller notan på bordet framför gästen, och vänder på klacken i samma ögonblick. Att de ska möta någons blick – glöm det.

Jag skulle säga att tumregel för en Paris-krog är att man får vänta minst 20 minuter på att få beställa. (Om du inte är local och stammis såklart). Så när du väl får den där sekunden service, kyparen har sett dig och ser på dig som ett frågetecken, då gäller det att vara beredd. Strunt i om du sett menyn eller inte – du MÅSTE SÄGA NÅGOT för annars är du längst bak i nästa 20-minuterskarusell.

Första kvällen går jag på ljuvliga vinbaren Les Dauphins (intill hyllade Chateubriand där Niklas Ekstedt var i senaste säsongen av Niklas Mat). Det är hetsigt i servisen, lokalen är inte helfull och jag har hamnat i nolläget. Så när jag bjuds en sekundlucka från servitören, är jag liksom helt paralyserad. Jag är törstig. Vill vara trevlig. Ler för mycket. Kyparen är strax en nanosekund bort om jag inte skärper mig…

Så, vad gör jag? Reflex. Jag pekar på paret på andra sidan paren som sänkt ett vackert orangeskiftande vin (vars druva jag inte kan skönja) och bara: ”Det vinet vill vi ha. Finns det på glas?”. Jag hyperventilerar inombords innan svaret (inte för att jag egentligen hinner det): ”No, only bottle. €68, you want it?”. Hell yes, att vi tar den buteljen.

ÖVERLEVNADSGUIDE TILL PARISISK SERVICE för turister

1. Var inte för långsam. Prata lika rappt som servitörerna. Verka veta vad du vill. Gör du inte det – hitta på och vik inte undan med blicken.

2. Kom aldrig till en bar törstig. 

3. Plugga in mat– och vinglosor. Det kommer ta dubbelt så lång tid att beställa om kyparen måste dubbelkolla saker.

4. Le ändå. Kill them with love. Men spara detta grepp tills efter initial kontakt så har det maximal effekt.

5. Drick och ät mycket. Dricksa. Beröm maten. De är ändå mestadels stolta över sin produkt.

6. Försök att bara beställa av ”din” servitör. Många bistroer verkar ha röriga system med sina stationer och det blir lätt upp-och-ner.

7. När en servitör missat din beställning för sjunde gången – och försökt påminna sig själv nu i 30 minuter, säg till dig själv om att du är på semester och att du äger din egen tid. Det här var ingen quick drink (det finns ingen sådan i Paris) det här var en terapistund.

OBS! Helt andra serviceförhållningar gäller på andra ställen i Frankrike. Men det får vi ta en annan gång.

BARCELONA, baby. Jag hade inte varit i Barcelona på tio år när jag landade förra måndagen för en blixtvisit. Det blev en överraskning – wow, vad stan har fått sig en revival. Så. Packa väskan, det här är 10 skäl till att göra den baskiska stan asap:

1. El Born. Stadsdelen som blivit hipp utan att för den delen vara för kommersiell. Tänk Shoreditch i London utan att vara för dyrt. Tänk West Village utan New York-kändisar. Tänk Kreutzberg i Berlin utan knark. Bara bra små tapashak, vermutbarer, uteserveringar, konstgallerier och snygga butiker.

2. Vermut. Starkvinet som var tillskrivet farbröder och äldre damer har fått sig en revival. Det är numer trendigt att dricka små isade dricksglas av den varmt bittersöta drycken. Beställ som aperitif and be cool.

3. Prisnivån. Tja, hur kan man ens hålla sig hemma när det går att äta en schysst 3-rätters lunch med vin och kaffe under €15?

4. Tillgängligheten. När Arlanda kostar en förmögenhet i både taxi och tid så ligger Barcelonas flygplats El Prat på 1,2 mil utanför stan.

5. Maten. Glöm tapas med frittad färdigpotatis och aioli på burk. Den spanska gastronomin sjuder fortfarande här. Som Adria-brödernas alla ställen med Tickets i spetsen (fast det vill du däremot boka 2 månaders i förväg) vars inredning är galet glad med ett tak fyllt av jordgubbar. Och deras hyllade peruanska Pakta med omatalat Nikkei-kök, liksom hajpade Disfrutar med extrem teknisk matlagning. Med mera mera. 

6. Shoppingen. Jag älskar att strosa i matplanet på El Corte Inglés bland hyllor av sherry, vin, delidiskar fyllda av ost och skinkor. Och visst är det fortfarande billigare att handla kläder, inredning och viss teknik. För de som gillar det.

7. Nattlivet. Få städer i Europa, förutom möjligtvis Berlin och Belgrad, är vakna mitt i en tokdans vid midnatt på en vardagkväll. Visst, kan man skylla lite på den ekonomiska krisen, men det måste ligga något i stadens puls. Jag trillade in på en klubb en måndag, och även om det spelades skränig 90-talsrock så var det packat med folk. Säkert 500 pers dansade loss. Sådant kan man ju inte annat än älska (även om GT:n serverades med två isbitar i plastglas)!

8. Havet. Även om den klassiska Barcelona-stranden är något sunkig och fullpackat så kan man ändå doppa sina tår , andas in havsbrisen och blicka bort mot gamla Olympia-området och allt nytt som byggs.

9. Flygtiden. Tre och en halv timme! De nada! Det tar lika lång tid att ta färjan till Gotland. Man når inte ens Göteborg med tåg på den tiden. Och så vidare.

10. Vädret. Det är alltid varmare än hemma. Speciellt så här års när vår försommar inte vill komaa till sin rätt. Då vill man softa i Barcelona i en park med uppknäppt skjorta, strosa på blomstermarknaden i Raval eller ta en caña på en uteservering – och få en oplanerad weekendbränna.

Rökt löjrom. Som ett finmatsvärldens svar på smaksatt Kalles Kaviar. Fast gott då. Ekstedt har gjort det liksom Malin Söderström på Hjerta och härom veckan fanns ett recept med i DN.

Tunn krispig pizza. Lyxpizzans tid är ett faktum. Men hur äter vi brödrätten egentligen? Som vintilltugg att dela med ett gäng vänner såklart! Testa i kroglokal med stans största hjärta – på Babette. Jag lyckades med konststycket att äta två pizzor på raken för ett tag sedan. Var imponerad även själv av mig. (Och vad sjutton Brillos löjromspizza är ju briljant med ett glas bubbel även om den kostar därefter. Helt klart värt det eftersom löjrom kan vara det bästa som finns!).

Sparris. Det är perfekt tajming – dags för primörfest, smörigt såstillbehör och friskt vitt vin till det. Klassisk vårtrendig rätt. Deville på Roslagsgatan gör en trevlig variant med vit sparris, lammbräss och toppmurkelhollandaise (och när du ändå är där: damma in ett glas La Bruja de Rozas till varmrätten – muy bien biodynamiskt och mineraligt rödvin!).

Ramslök. Å, vad dessa vilda blad doftar stort. Det är fint när ramslöken får spejsa till en liten soppa. Jag har gjort ljumna vichoisse-varianter, men tror att Paul Svensson och Fotografiskas variant i helgen är en fullträff: den kommer med pocherat ägg och krutonger. (Obs fredag, lördag only).

Murkla. Jag är barnsligt förtjust i gräddig murkelstuvning på toast. För några år sedan serverade Wasahof det och jag har tjatat på dem ever since. (Inte ätit någon murkla värd att minnas i år, har du krogtips på någon hållkäftenrätt, mejla mig: info@annanorstrom.com – nej, jag skämtar inte). Ser för övrigt att Ekstedt har en rätt, Brinnande Ek, med rödtunga, toppmurkla, mandel och ramslök. Yum.

Nudelsoppa. För de kvällar när man tror att vintern är på ingång igen. Adam & Albin har gett rätten en revival genom att göra sin egna tolkning på deras nudellunch. För övrigt gjorde Pop Up Stockholm ett fantastiskt gästspel i mars med nudelmästaren Haan från Kanada/Paris (se bild). Hiphop och välbalanserade thainudlar. Perfekt kombo. Ki Mama Ramen kan traditionellt nudlar sen gammalt. Surfers har också en sichuanbuljong med anka och krusiga nudlar.

För övrigt så är hetaste vegon just nu: Bakad rotselleri på Linje Tio. Åt förra helgen. Oh my! Kom med rostade gula ärter som gav en slags popcorneffekt, hasselnötter och pecorino.

DET VÅRAS FÖR WEEKENDS. I april blir jag otålig. Vår, sommar, please start! Så då ser jag till att skippa försäsongens snuva – och drar iväg över helgen istället.  Självklart väljer jag stad sett till tallrikens innehåll. Det blir total sommarfeeling och skaldjur med iskallt vitt vin i Nice. Det blir långa dagar med sött te, snacks och shopping på Grand Bazaar i Istanbul. Och så vill jag ändå till världens mesta krogpuls i New York. Nya bardiskar, foodtrucks och finedining – jag laddar upp med dricksdollars.

New York. En av världens mesta krogstäder. Dollarn rusar uppåt men restaurangnotorna har än inte nått svensk höjd.

Nice. På ytan elegant och tjusig – som gästerna på en riktig finmiddag. Efter några minuter är glamouren avdammad, det röks som bara den och krogkulturen är inte alls sådär stift som i Paris.

Lissabon. I skuggan av Spaniens kulinariska muskler – med potential att ta revansch på sin granne. Portugals huvudstad bjuder på skaldjurfest, portvin och sena drinknätter på gatan i Barrio Alto.

Istanbul. En eklektisk buffé av Europas fönster mot Asien. Vattenpipor, arrangerade diskar där man själv väljer sin råvara och

Köpenhamn. Vårt närmaste kontinenten. Där spriten och ölen flödar, där gastronomin tas på högsta allvar och där världens mest kända krog ligger. Min förälskelse med staden verkar svårbotad.

HUNGER. Folk vallfärdar till Gamla Stan och Björn Frantzéns finkrog med ett 20-tal platser. Sedan 2013 har han byggt sig ett mindre imperium och lagt till en gastropub, vinbar, cocktailbar och studiokök. Nu står han även för stora nysatsningen Bobergs Matsal på NK.

Häromdagen visades en dokumentär (SE DEN HÄR) om finkrogen som när den börjar är döpt efter de två krögarna Frantzén/ Lindeberg. Jag slukade den så fort SVT Play tillät.

Det är typ två år sedan som krögarna med två stjärnor i Guide Michelin gjorde slut. Då vägrade Björn Frantzén att yppa ett ord om splittringen med konditorkollegan Daniel Lindeberg.

Det kan jag förstå. Uppbrott är skitjobbiga – speciellt om det handlar om någon som varit ens bästa vän och affärspartner.

Jag jobbade som reporter på Aftonbladets Allt om Stockholm med restaurang som mitt bevakningsområde och var ändå tvungen att ställa frågan varför de gått skilda vägar. Björn Frantzén hänvisade återkommande till en dokumentär som skulle förklara ALLT. Utöver den skulle de två inte säga ett ord mer.

Mina förväntningar på dokun var höga. Men jag undrar verkligen om filmen ger det svar som stjärnkocken Frantzén själv trodde.

För han framstår  som en okänslig, hårdbarkad mobbare med sur min och korslagda armar. Som pratar i ett och samma arga tonläge utan att röra en min.

Av personalen beskrivs han  som ett smakgeni. Men som kräver allt av alla runtomkring honom.

Jag fattar att för att nå eliten så måste man jobba hårt. Man får offra en massa på vägen: kvalitetstid med ens barn, kompisar, fritid – saker som får en att le. Det är för övrigt det sista man gör när Daniel Lindeberg börjar gråta framför filmarna efter att han, mer eller mindre, tvingats till sitt eget avhopp. Han säger att han aldrig kommer känna glädje inför de åren han redan lagt på att bygga upp Frantzén/ Lindeberg. Det skär i hjärtat.

Då blir jag  inte särskilt sugen på att äta hos Frantzén.

Tyvärr befäster han bilden om (den manliga) machokocken. En gormande Gordon Ramsay-typ. Den förlegade stereotypen som restaurangbranschen så behöver göra upp med.  Jag hoppas inte Björn är sån på jobbet.

Kanske handlar det om hans egen osäkerhet.

Kanske behöver han bara en kram.

Jag vågar dock inte ge honom en – är alldeles för rädd att få en rak höger.

BONUS: Daniel Lindberg har idag öppnat eget i Orminge Centrum. Ett ljuvligt ställe med bröd, bakelser och lunch. Värt resan.

ÄNNU MER DOKU: Filmen Foodies har också släppts på SVT Play (SE DEN HÄR). Den bjuckar på ätbara kondomer och svindyr japansk frukt bland annat. Här kan man läsa vad jag skrev om den förra året.

Gästspel är det nya heta. Krögare och personal byter plats med varandra världen över. Som krogens egna utbytesstudenter. Nu får Göteborg den äran.

Max Inazawa är jobbar till vardags i köket på 2-stjärniga Frantzén i Gamla Stan och har tidigare  jobbat i Japan på en traditionell kaiseki-restaurang. Vilken bättre match än att han teamar upp med prisade kocken Frida Ronge på vRÅ inuti hotel Post?

Vik  7 -8 april i de gastronomiska kalendrarna för då går detta gästspel av stapeln. Menyn om cirka 7 rätter kommer att bygga på svenska och nordostatlantiska råvaror.  Som tofu med rökt fiskslag, wasabi och ponzu eller dashi som serveras med friterad havskräfta och pilgrimsmussla och yuzu.

Nu har jag inte testätit just denna meny men jag åt på vRÅ förra veckan. Det var en fest i min gom: favoriten var en kall nudelsoppa, bland sushin en bränd lax-nigiri och eftersom det insisterades testade jag även en färskostglass med soja och rostat bovete. Perfekt med oss som har salta smakpaletter och till vardags inte går igång på desserter.

(Jag fick nog blodad tand för dagen därpå lunchade jag på Norda och gick loss på minichokladbollarna. Hemskt goda. Men man får ju passa på när man befinner sig i sötsaksdomäner som Patrik Fredriksson, chefskonditor på Clarion Hotel Post, basar över). 

//Eat, drink and be happy. Don’t let anyone tell you otherwise. //

Ögonbrynshöjare? Mja. Det var väl egentligen ingen som ropade ”Ääääntligen” i nobelsk stil när White Guide, ofta kallat Nordens svar på Guide Michelin-guiden, lät Noma bli nummer ett.

Igen och igen prisas den köpenhamnska finkrogen med köksmästare René Redzepi i spetsen. Kanske var det en extra bra välkommen-hem-present sedan restaurangen med hela sitt team gästspelat i Japan under våren.

Sådant som finkrogar gör nuförtiden. Hur ska man annars kunna avancera? För Magnus Nilsson, Fäviken, som kammade hem Årets (svenska) Bästa Restaurang enligt White Guide är det samma sak. Han har nu bommat igen för att söka ny inspiration – bland annat ska en ur personalen åka till ett finskt katolsk kloster.

Tillbaka till Danmark. Förutom Noma gick det väldigt bra för Uformel (lillasysterkrog till en av mina favoriter; 1-stjärniga Formel B). Samma restaurang har även Årets Rising Star-kock i köket. Jag gillar Uformels mat, den håller rena, raka smaker och vackra lägg – även om inredningen är lite för mycket (inte så oformell) nattklubb för min smak.

Kadeau fick pris för sin Bornholms-restaurang som menymässigt minner mycket om den i stan som i sin tur vann Årets Vinupplevelse. Kadeau har hållt hög kurs sedan föra Michelinstjärnan för två år sedan. Tallrikarna är supersnygga, aldrig överarbetade och stämningen anspråkslös för att vara finkrog. Även om just den vajben stämmer in på många av de bättre krogarna i Köpenhamn.

Att Baest blev Årets Innovatör är inga konstigheter. Som jag har tjatat om det stället! (Även om det dock viskats lite om att trycket varit lite väl hårt på stället så att servicestandarden inte varit lika mycket slå-sig-ner-och-snicksnacka-med-gästerna – det som vi ju älskar).

Vad mer? Jo, Søllerød Kro är ju en tokklassiker. Traditionell finkrog som påminner om Ulla Winbladhs lantliga feel mixat med tjusiga tallrikar á la Mathias Dahlgrens Matsalen. Typ.  De prisades för sin vinlista.

Själv ska jag kolla in italienska antipastistället Osteria 16, Årets feel-good-upplevelse, när jag landar i Köben igen om en månad. Det har också varit en himla massa surr kring smörrebrödshaket Öl & Bröd. Det är alltså (känns ju nästan självskrivet) mikrobryggarna på Mikkellers egna ställe. 

Kolla in alla vinnarna nedan;

Vinnarna av White Guide Danmarks priser 2015

• Årets bästa restaurang – Noma
• Årets bästa nya restaurang – Uformel
• Årets innovatör – Bæst
• Årets värt en resa – Kadeau Bornholm
• Årets vinupplevelse – Kadeau København
• Årets serviceupplevelse – Kong Hans Kælde
• Årets feel good-upplevelse – Klassisk 65
• Årets prisvärda – Osteria 16
• Årets vinlista – Søllerød Kro
• Årets Rising Star – Frederik Alexander Rudkjøbing, Uformel

//Stay hungry. Stay thirsty. //