Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

Fredag. Freitag. Friday. Vendredi. Viernes.

Olé – kärt barn har många namn, i alla fall beroende på språk.

Med andra ord är det dags att summera den här veckan. Att knyta påsen runt några dagar som har tagit oss rakt in i årets andra månad.

Oh yeah. Helt traditionsenligt är det videodags. En möjlighet att pusta ut efter veckans umbäranden med färskingar som på ett eller annat sätt har nått allmän konsumtion sedan sist.

Den 1 februari – ja, det är i dag det – består denna samling av Soundgardens Dave Grohl-regisserade promotionklipp, nyproducerade visualiseringar från Soilwork, Slasher, Mercenary, Chariots Of The Gods, Havok, Satan’s Wrath, Audrey Horne, Blodarv, Amaranthe och – Bon Jovi.

Därtill går det mycket bra att inspektera streamade smakprov från kommande utgåvor med Killswitch Engage och Inter Arma, textvideor från Oceano och Century Medias senaste satsning Templeton Pek, en presentation av Nuclear Blasts färskaste thrashvärvning Lost Society samt en provlyssning på titelspåret från Necrowretchs alldeles färska fullängdare ”Putrid death sorcery”.

Men veckans riktiga guldklimp måste ändå vara hela roasten av Twisted Sisters Dee Snider, som ägde rum i Anaheim, Kalifornien, förra torsdagen. En skrattfest så omfattande att den kräver fem olika kapitel, som du också hittar sist i inlägget.

Roligare än så lär du inte få med kläderna på i kväll.

Kan inte påstå att arbetsbördan är speciellt betungande så här i själva avstampet på årets fjärde vecka. Vi kan kanske till och med säga att jag har lite trist. Att jag känner av cigarettabstinens och behöver något distraherande för såväl fingrar som huvud.

Just därför, och möjligtvis av få andra anledningar, blir det här en fullkomligt omotiverad lista som presenterar titelpar över musik- och filmgränsen. Ett stycke flyktig underhållning i väntan på lunch – eller till och med något vettigt att göra.

1. Deicide ”Dead by dawn” (1990)

Total ondska, anyone? Det blir liksom så då elake Glen Benton och hans kollegor i det väldigt elaka dödsmetallbandet norpar en titel från andra filmen i Sam Raimis ”Evil dead”-serie.

http://www.youtube.com/watch?v=QsF6zkHmkb4

2. Misery Index ”Day of the dead” (2010)

Brutal dödsgrind från Maryland och den tredje installationen i George A Romeros zombieserie är en väldigt fin kombination. Vilket detta spår, hämtat från fjärde fullängdare sannerligen bevisar.

3. The Misfits ”Halloween” (1981)

Det är förvisso också en högtid, firad den 31 oktober i USA, men i händerna på Glenn Danzig och hans estetiskt banbrytande punkrockare är känslan från John Carpenters slashersuccé ”Alla helgons blodiga natt” en knivskarp historia. Och tillika en så omhuldad låt att den har tolkats av såväl AFI som Alkaline Trio. För att nämna några.

4. Massacre ”From beyond” (1991)

Peppade av framgångarna med ”Re-animator” (1985) beslutade sig radarparet Stuart Gordon och Brian Yuzna att låta ännu en H.P Lovecraft-historia inspirera till ännu en slaskfest. Vilket i sin tur gav ett av death metal-scenens mer stilbildande band extra skjuts fem år senare.

5. Crimson Glory ”Masque of the red death” (1988)

På svenska kallas filmen med Vincent Price i huvudrollen ”De blodtörstiga”, vilket känns som en väldigt lökig titel på en ganska så klassisk historia. Likaledes klassisk är låten med Sarasotagruppen, som också är en av det amerikanska 1980-talets mest underskattade akter.

6. Testament ”The haunting” (1987)

Originalrullen från 1963 (i Sverige lanserad som ”Det spökar på Hill house”) blev en så stor framgång att den lanserades i nyinspelad version 36 år senare. Ett drag som tydligen inspirerade Bay Area-thrasharna att göra detsamma, då den återanvände spåret från debutskivan ”The legacy” på ”The first strike is still deadly” (2001).

7. Within Temptation ”The howling” (2007)

Joe Dantes varulvsrulle från 1981 blev en sån framgång att den har resulterat i minst sex – mer eller mindre urusla – uppföljare. Men desto trevligare är att den fick en viss symfogothtrupp från Holland att resa ragg – och sporras till ett av karriärens bästa låtar.

8. Blind Guardian ”Lord of the rings” (1990)

Man får i alla fall ge den ett erkännande: den Tolkientokiga power metal-gruppen från Krefeld hymlar knappast med varifrån den hämtar konceptuella influenser. Vilket märks bland annat genom att den, förutom ovannämnda, även har prytt karriären med exempelvis ”The bard’s song (The hobbit)”, ”Mordred’s song”, ”The dark elf” och ”The curse of Feanor”. Och detta långt innan Peter Jackson gjorde mastodonttolkningar fulla av hober, trollkarlar, alver och orcher.

9. Sinergy ”I spit on your grave” (2002)

Läsare med örnminne kommer måhända ihåg det här ganska så kortlivade bandet, där bland andra Children Of Bodoms Alexi Laiho och Kimberly Goss från Ancient/Therion deltog på tre album runt millennieskiftet. Extra minnesstarka kanske till och med kan erinra sig en ganska så provokativ film från 1978, som dessutom fick se sig omtolkad så sent som för tre år sedan.

10. Europe ”Seventh sign” (1991)

Baserad runt Uppenbarelsebokens apokalypsvisioner vill jag minnas filmen från 1988 (i Sverige kallad ”Det sjunde tecknet”) med bland andra Demi Moore och Michael Biehn som affischnamn som en ganska underhållande historia. Och minst lika amusant kan man ju också kalla låten i sig, hämtad från det underskattade albumet ”Prisoners in paradise”. Lite värdelöst bonusvetande i sammanhanget: stycket ”Seven doors hotel” från Europes självbetitlade debutalbum är väldigt inspirerad av Lucio Fulcis högst sevärda zombieepos ”The beyond” från 1981.

Bubblare: Exodus ”Piranha”, Iron Maiden ”The longest day”, CrashDïet ”Armageddon”, Raubtier ”Skriet från vildmarken”, Motörhead ”Hellraiser”, The Warriors ”The enforcer”, Evile ”First blood”, Reanimator ”Maximum overdrive”, Necrophagia ”Cannibal holocaust”, Deftones ”Poltergeist”, Cro-Mags ”Apocalypse now”, Nocturnal Rites ”End of days”, Rotten Sound ”Braindead”.

Efter att såväl kreti som pleti inom hårdrocksvärlden har skaffat sig en egen vinettikett (bland de senare tillskotten hör Blind Guardian, The 69 Eyes och Nightwish) tycker jag mig spåra ännu ett lukrativt sidoknäck för scenens dignitärer.

Nämligen hörlurar.

Slutsatsen kan tyckas aningen haltande, men det finns någon slags verklighetsförankring där bakom. Om vi sätter Motörhead som trendbärare – och i fallet när det gäller alkoholhaltig druvjuice så kan man faktiskt det – kommer inom kort var och varannan professionell metallskalle leka Dr Dre och kränga sina egna ljudbärande öronmuffar.

En grupp som, trendkänsligt nog, nu hakar på den brittisksvenska krafttrion i jakten om marknadsandelar är världens kanske mest konsekventa boogietrupp, även känd som AC/DC.

Kvintetten har nämligen precis lanserat sin alldeles egna modell i samarbete med tyska tillverkaren On.Earz. 99 euro kostar lurarna, strax över 850 svenska kronor. Och som en liten amusant detalj – med tanke på gruppens långvariga motstånd mot att sälja sin musik digitalt, en väldigt styvnackad linje som bröts först i november förra året – är att de nitklädda skönheterna såklart är fullt kompatibla med såväl Iphone som andra smarta mobiltelefoner.

Okej. Vi säger så här: upplägget låter inte så tokigt och produkten är i alla fall snyggare än Motörheads variant. Men jag sparar nog kulorna fram till det att Slayer prånglar ut sin egen variant.

För det är väl bara en tidsfråga, förutsätter jag.

På något sätt är det väldigt kul när det förväntade görs på ett oväntat sätt. När humor för en stund får ta plats bland allt gravallvar och då konventioner presenteras med fötterna uppåt.

Detta har ganska så länge (eoner i internettideräkning) gjorts på exempelvis Youtube via så kallade mash-ups, där två eller flera till synes helt oförenliga låtar eller genrer mosas ihop. Det kan bli riktigt kul, som Rob Zombie/Adele eller Slayer/Lady Gaga. Några minuters förströelse som kan få mindre avslappnade fans att vråla om helgerån, men som egentligen bara handlar om att få sig ett garv mitt i detta elände som kallas vardag.

Nu tycks detta remixfenomen även ha nått modevärlden. På ett något oväntat sätt.

Nedan hittar i några bilder som har ganska så stor så kallad viral cirkulation just nu. Några plagg som tar och placerar mer eller mindre huvudvärksframkallande superartister av minimjölksnitt i ett sammanhäng där de i alla fall ser tuffa ut.

Det påstås att tischorna nedan finns till salu. Någonstans på nätet kanske detta även är sant. Vilket i alla fall tycks vara i högsta grad korrekt när det gäller min personliga favorit, ABBA-möter-Darkthrone-designen som erbjuds här.

Mamma mia – en sån måste jag ha.

Källa: Metalsucks.net, Metalinsider.net

Upplägget kan ses som rena vinstlotten för varje burgen skivbolagschef och manager.

Inget gnäll, krav på högre royalties eller ens någon bortskämd frontman som checkar in sig på rehab strax före en turné. Bara att plugga in väggkontakten – sen blir det åka av.

Det är i alla fall ett (mar)drömsscenario som nu tycks ha lämnat fabriksgolvet och tagit sig in i replokalen. Industrimetal i sin mest grundläggande form, där robotar faktiskt står för själva framförandet av musiken. På riktigt, alltså.

Säg hej till ”bandet” Compressorhead. Förvisso inte den mest kreativa och fantasifulla combon här i världen (repertoaren består än så länge bara på covers på Motörheads ”Ace of spades”, Panteras ”Becoming” och AC/DC:s ”TNT”) men ändå en garanterat stenhård trio vars ”gitarrist” Fingers faktiskt orkar headbanga. Ett gäng vars medlemmar troligtvis aldrig behöver ta time out i ett år för att jaga björn i Ryssland, söka medlande terapeuter över knakande relationer eller ligga på is samtidigt som frontskallen satsar på solokarriär. Helt enkelt, en dröm för de mer administrativa och finansiella aktörerna inom musikbranschen som helt enkelt kan ha överseende med att det låter ganska uselt och dessutom är pisstråkigt att titta på efter fem minuter.

Detta till trots – Compressorhead är bokade för ett framträdande på årets upplaga av australiska jättefestivalen Big Day Out.

Det är en ding, ding värld där ute.

Ni som har följt den här specifika gnällhörnan på internet sedan lanseringen 2009 vet troligtvis redan att jag är en smula avigt inställd till den nu kommande storhelgen.

Länge gav jag tomteterrorn fingret genom att helt sonika jobba på självaste dopparedagen (skön ob-bonus för liten uppoffring), men i år blir det i stället till att fly landet redan i morgon.

I självaste svinottan går planet (om vädergudarna så vill) till London, där det blir antichristmas i kubik fram till självaste annandagen. En helgplan som känns mycket mer lockande än att pulsa runt på uselt plogade Stockholmsgator och följa twitterflöden som djupanalyserar julvärdarnas tv-prestationer.

Men, bara för att jag redogör mig för att plana ut i en skönt analog antichristmas förstår jag ändå storhelgens funktion. Och jag är på något sätt en smula avundssjuk att jag inte delar det stora flertalets fäbless för dignande smörgåsbord, välprydda granar och sånt dopp i grytan som man inte gör i sovrummet då dörren är stängd.

Därför kan ni firarglada människor i år pryda de närmaste dagarna med ett soundtrack som är garanterat befriat från Carola, Peter Jöback och Martin Stenmarck. En annorlunda form av bjällerklang, med andra ord. En knippe låtar som skrevar mellan ystert firande i regi av exempelvis Twisted Sister till en påminnelse om att alla inte har det så förbannat flott från Charta 77. En smula trams från The Vandals och The Vermin och mer traditionsenligt glockenspiel signerat Black Label Society och The Darkness.

Sammanlagt 42 låtar på Spotify (länk), 36 på Wimp (länk). Lite metal, en del punk, disparata rockavyttringar och därtill en smula storbandssväng.

Det är min traditionsenliga klapp till er som har stått ut med mig och mina umbäranden under ännu ett år. Hoppas nu tomten är minst lika hygglig mot er också.

Hörs i mellandagarna!

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

Det är knappast någon dold hemlighet att Metallicas snabbtrutade dansk till trummis gillar att synas och höras. Vilket så klart är helt okej, speciellt då man ofta får agera talesperson för ett av världens största heavy metal-band.

De som tycker att Lars Ulrichs deltagande vid presskonferenser och medverkan i filmer likt ”Get him to the Greek”, tv-serier som ”The Simpsons” och i stort sett varje metaldokumentär som någonsin har spelats in inte riktigt släcker törsten efter 48-åringen har nu en Facebooksida dykt upp som kan vara den bästa lanseringen sedan det sociala nätverket självt:

Nämligen sidan ”Putting Lars Ulric’s Face On Things”.

Och den håller ju precis vad den lovar. Det är en massa bilder där Lasses nuna morfas in i sammanhang där han egentligen inte (ännu) har lyckats synas. Som r’n’b-pygmén Prince. Eller på Frihetsgudinnan. Eller som Tom Cruise i ”Top gun”.

Vansinnigt kul är det icke desto mindre. Något som vi i branschen kallar för en titt-fest.

Och här är några av mina personliga favoriter. Fler fantasifulla kollage hittar ni på länken nedan.

I stället för hin håle på omslaget till Venoms ”Black metal”.

Som Larsie i ”Den onda dockan”.

Efter att han har kickat Kirk, Rob och James ur Larstallica.

Som Larsa – krigarprinsessan.

Som Teletubbien Larsy Winky.

Som Ulrich Thurman i ”Lars fiction”.

Som The Larsinator.

Som Ulrichningsbruden Samantha Fox.

Som hela Poison på omslaget till ”Look what Lars dragged in”.

Som New Lars On The Block

Källa: Putting Lars Ulric’s Face On Things

Det är ju på något sätt den där tiden på året igen. En månad då ransonerna ska tömmas, klappar inhandlas och önskelistor spikas och förmedlas.

Man kan kanske säga att jag är en smula skeptisk till julen som sådan. Och då speciellt till den infarktliknande köphets som skruvas upp för varje dag som går av årets sista månad.

Men – nu är ju inte alla lika tomteallergiska som jag. Och, dessutom, ska man nu nödvändigtvis önska sig några tvångsmässiga klappar av farmor och faster Ester så går det ju att göra det på ett sätt som fortfarande är headbangande metalkreddigt. Eller inte. Måhända bara en smula kul, för att möjlighet ges.

Här är tio klappar som gör din jul lite rockigare.

• AC/DC-monopol. En bräda att få spelet över, eller så säg? Vill du skinna släkten på kåtriffande boogiestålar före gröten går denna pjäs att inhandla från Amazon för 29,55 dollar.

• Vinglas à la Slayer. Tre bägare att halsa blodröd dryck ur går loss på 750 kronor hos Brands for fans.

• Iron Maiden-sejdel. En bira smakar troligtvis 666 gånger bättre när den serveras ur en handgjord läderbägare med en ingraverad Eddie på. 50 pund kostar prylen, som köps via gruppens hemsida.

• Slayer-kofta. Förvisso är denna hiskliga tingest redan slutsåld, men för den som önskar sig värmande helgmys med stickade pentagram på bröstet går det alltid att kolla på Ebay om det är någon som är villig att dryga ut julkassan genom att kränga sitt exemplar.

• Julpynt från King Diamond. Okej, ska man ha en granfan så ska den vara grann. Något som Danmarks ondaste falsettstrupe fixar, å det grövsta. Strax under 18 dollar går kulorna på via hemsidan.

• Klappstrumpa från Kiss. Förvisso är den knappast stor nog att rymma bandets gigantiska fotobok (tung som en bisonoxe och i sanningsvindyr). Men mer hanterliga klappar, likt senaste skivan ”Monster”, får nog plats i denna lilla spiselhällsprydnad. Kostar 17.95 dollar och tjackas här.

• Venom-hyllande prydnad. Återigen – ska det nödvändigtvis satsas på en gran så ska fanskapet vara grant. Och ett gott komplement till King Diamond-bollarna ovan är denna lilla kula, som säljs av Century Media för 7,99 euro.

• Inslagspapper från Metallica. Till och med de torftigaste kallingar från Dressmann blir en gudagåva när de levereras i ett så tjusigt paket. En rulle går loss på 18,99 dollar på gruppens hemsida.

• Julkort för brutaldansaren. Nog för att tomtefar och hans nissar gärna tar sig en svängom runt granen när glöggen börjar ta. Den som emellertid tycker att släkt och vänner ska förbereda sig på en aningen mer yster balett kan ju med fördel förvarna berörda parter med dessa kort. Ett 15-pack kostar endast 3 dollar hos MerchNow.

• Holy Grail-singel. Utgåvan är strikt begränsad, så till vida att blott 500 exemplar finns tillgängliga världen över. En framtida dyrgrip, måhända. Speciellt då Kaliforniengruppen tidigt år står redo att lösgöra album nummer två, döpt till ”Ride the void”, via Nuclear Blast. Fram till den 18 januari, då nämnda alster släpps går det alltid att stilla heavy metal-hungern med vinylkakan ”Seasons bleedings”, där kvintetten tar sig an King Diamonds ”No presents for christmas” samt Rainbows ”Kill the king”. 7,99 euro kostar skivan via ovan nämnda skivbolags webbshop.