Arkiv för kategori Industrimetal

- Sida 2 av 5

Släpp allt och lyssna på nya Raubtiersingeln

av Mattias Kling
Dagens premiärgossar gillar hårt. Och dunk.
Dagens premiärgossar gillar manliga saker. Och dunk.

Under mina snart 20 år i rockjournalistikens tjänst har det såklart hänt en rad bisarra saker. Måhända inte tillräckligt med galenskaper för att kavla ut till en självförhärligande egobiografi à la Anders Tengner, men nog med stoff för att få riktigt underhållande stunder på ålderdomshemmet. I den mån jag minns något och dessutom uppnår den livsnivån.

Jag har fått luren slängd i örat då jag intervjuade en numera avliden proggikon, blivit hotad med smäll på käften – och sedermera pussad – av en hyllad svensk sångare bakom en thaivagn på Sweden Rock, rådissad av en överförfriskad sleazebasist efter att jag gett hans grupps nya skiva fyra plus, uppläxad av Motörhead-Lemmy och fälld till backen av gitarristen i ett ganska så populärt band från Medelpad.

För att nämna några incidenter som spontant ploppar upp i minnet så här strax efter onsdagens lunchträning.

Jag har emellertid bara blivit personligen mordhotad av en artist en gång. Vilket många kanske tycker är hundratalet gånger för lite, men så är det i alla fall.

Det utspelade sig nämligen som följer: I denna bloggs barndom (det vill säga medan jag fortfarande mäktade med sådant) brukade jag passa på att fixa gästbloggar med artister på de festivaler jag ändå var på plats för att besöka. Ett förhoppningsvis uppskattat inslag – som vanligt kom det inte så mycket respons när jag lyckades få till något bra, då det tydligen tycks vara mer populärt att gnälla när något inte faller i smaken – som rullade fram tills förra året, då jag helt sonika beslutade mig för att lägga ner inslaget.

Hur som helst, på Metaltown i Göteborg 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bjuda in Raubtier. Ett ganska så lätt val, då gruppen tidigare under dagen hade gjort stor succé och dessutom börjat göra sig ett namn på den svenska hårdrocksscenen via debutskivan ”Det finns bara krig”, som hade släppts året tidigare och vars huvudsingel ”Kamphund” hade snurrat friskt på Bandit.

Well … en dålig idé, skulle det visa sig.

Trion hade nämligen firat friskt efter spelningen och var rejält påstrukna när det var dags att hamra bokstäver på min dator. Deras skivbolagsrepresentant trippade mest nervöst omkring och såg besvärad ut, medan trion (som på den tiden även inkluderade tidigare Deflesh-frontmannen Gustaf Jorde) kämpade med att plocka ihop bokstäver till någon begriplig svenska. Vilket må vara hänt. Festival, sol, sommar och backstagedricka kan skicka även den mest sansade till akuten.

Men tydligen tyckte gruppens frontman Pär Hulkoff att min invit var humanitärt fjollträskpjåsk – och började i stället vräka invektiv över yours truly. Exakt varför är än i dag en smula oklart. Med tanke på promillenivån var resonemanget inte helt följbart, men tydligen hade Hulkoff hängt upp sig på något jag hade skrivit om bandet i Close-Up Magazine. Problemet är bara att jag än till dags dato aldrig har nämnt Raubtier i nämnda publikation, inte ens i en bisats, något jag också artigt påpekade, men denna lilla detalj tycktes bekomma Tornedalssonen något nämnvärt. I stället fortsatte han skyffla ovett över mig i säkert tio minuter, vars kontenta ungefär var att jag var en Stockholmsfjolla som var för mesig för att fatta hur riktiga män bör agera och tycka och att allt nog skulle lösa sig om jag började dricka dunk och skjuta djur med pilbåge, innan han lovade att åka till huvudstaden med hagelbössan om jag inte skärpte mig.

Som sagt, än i dag är själva orsaken till denna utskällning för mig ett mysterium. Vilket den även tycks vara för Hulkoff himself, då han vid senare möten inte direkt har kunnat precisera sig. Ett blogginlägg blev det i alla fall. Hyfsat begripligt efter fjollig textredigering av undertecknad och så var det med det.

Anledningen till detta rotande i det förgångna beror emellertid inte på att jag finner mig speciellt stött eller oroad över incidenten i sig, vattnet under broarna rinner bort rätt fort, utan snarare att jag kände för att sätta dagens dubbelnyhet i ett något annorlunda sammanhang. Onsdagens duoavlossning är nämligen en rejäl fullträff för alla Raubtierfans – inte nog med att bandet i februari/mars nästa år ger sig ut på en omfattande Sverigevända mätande 15 spelningar (turnéplan här), trion har även gjort sin nya singel ”Qaqortoq” tillgänglig för allmän konsumtion.

Exakt hur den låter kan du själv inspektera via Wimpspelaren här nedan. Vilket jag tycker att du ska göra ganska så genast. Så att Hulkoff inte kommer och lägger en hagelsalva i mina knäskålar.

Listor på Spotify och Wimp: Så här lät oktober 2013

av Mattias Kling
5143b89d65_iRalph-----Funny-music

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Bedömt i veckan: Korn och Cult Of Luna

av Mattias Kling
Av samma skrot och korn som tidigare. Fast inte riktigt lika bra.
Av samma skrot och korn som tidigare. Fast inte riktigt lika bra.

:++:

Korn

The paradigm shift

Prospect Park/Caroline/Universal

NU METAL Om detaljerna är huvudsaken skulle Bakersfieldgruppens elfte studioskiva vara en sensation. För sådana finns det gott om; från basriffet i ”Spike in my veins” till elektronikgarnityren i ”Mass hysteria” eller percussionpiruetterna i ”Victimized” – det är eleganta teknikaliteter som förgyller och dekorerar. Dessvärre är detta inte ett raffinemang som genomsyrar helheten. Även om återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch satt sin intuitiva refrängkänsla på flera av låtarna känns de ofta en smula forcerade. Lite som om Korn har tvingats till en inte helt frivillig ursprungsreträtt efter det kontroversiella dupstepexperimentet ”The path of totality”. Det liksom puttrar mest på utan att riktigt skaka till. Gungar som sig bör, rycker snarare i högerbenet än väcker nacken. Så som det blir då detaljerna blir huvudsak.

Bästa spår: ”Prey for me”.

VECKANS TWEET

Tweet 4/10

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Vertikal II” på Spotify eller på Wimp.

Hälsa på månadslistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
funny-pictures-amish-mosh-pit

Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.

Släpp allt och kolla in nya videon från Joey Jordisons sidoband

av Mattias Kling
scar-the-martyr-new
Ännu ett sidospår till Slipknot är redo att fullängdsdebutera.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.

Tillbaka efter sommarvilan: Låtlistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
GWB_metal

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Bedömt i veckan: Nine Inch Nails och Ministry

av Mattias Kling
Så här ser det ut, kanske.

:+++:

Nine Inch Nails

Hesitation marks

Polydor/Universal

Nine Inch Nails ”Hesitation marks”ELECTRONICA Titeln på Trent Reznors första album under Nine Inch Nails-signatur sedan 2008 hänvisar till de ytliga sår som uppstår då en suicidal person skär sig utan att punktera pulsådern.

På sitt sätt är denna väl vald, då ”Hesitation marks” sällan ger mer än lätta rispor i huden. Jämfört med den fientliga desperationen på exempelvis ”The downward spiral” eller ”The fragile” känns comebackalstret därför på sina håll en smula ytligt. En slags perifer dramatik bubblar ofta vid sidan om, framburen av en avig xylofon eller molande syntsjok, men är bara ibland verkligt drabbande.

Därför är det snarare en handfull mer positiva stycken som letar sig in under huden. Nämnvärda: ”Everything” – med vrålsnyggt The Cure-break – eller ”Came back haunted”. Där träffar Reznor precis rätt.

Bästa spår: ”Copy of a”.

VECKANS TWEET

Tweet 30/8

Lyssna på Den Stora Metaltown-listan 2013

av Mattias Kling
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.

Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Spotify/Wimp-lyssna på april 2013

av Mattias Kling
Favim.com-3599

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

Avlyssnat i veckan: Rob Zombie och Amorphis

av Mattias Kling
Rob Zombie ”Venomous rat regeneration vendor”

:+++:

Rob Zombie

Venomous rat regeneration vendor

Zodiac Swan/T-Boy/Universal

INDUSTRIROCK Surra inte fast hjärnan vid den giftiga titeln ovan. Enligt huvudpersonen själv har den ingen egentlig innebörd, utan är mest kläckt för att den låter cool. Ett uttalande som säger en hel del om femte sologiven. För även om skivan lär baseras på ett underliggande koncept så framgår inte detta, utan den utmärkande känslan är snarare att huvudsyftet med dopnamn likt ”Teenage Nosferatu pussy” och ”Ging gang gong de do gong de laga raga” är att de ska vara ramalamadingdong-fräcka. Detta nämnt är plattan likväl en upprättelse för Rob Zombies karriär vid sidan av filmmakandet. Avsevärt piggare än både ”Educated horses” och ”Hellbilly deluxe 2” finns det här stycken som svänger, kränger och dänger – även om helheten inte är så giftig som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Dead city radio and the new gods of Supertown”.

VECKANS TWEET

Tweet 19:4

(Lyssna på ”Circle” på Spotify eller Wimp)

Sida 2 av 5
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB