Vi kan kalla det en vana jag har. Att så fort det erbjuds sammanhängande ledigheter längre än de gängse två dagarna överge Staden och Landet och ladda batterierna på bortaplan.

Därför befinner jag mig just i detta nu ombord på planet mot Berlin. För att andas lite annorlunda luft i några dagar, slafsa i mig artärkloggande vegoburgare på anrika Kreuzburger, shoppa plattor på CoreTex, sörpla paraplydrinkar på Tiki Heart Café – och spana in Testament som tillsammans med Bleed From Within och Dew-Scented bjuder in till moshmaraton på Huxley’s Neue Welt senare i kväll.

En riktig pangpåsk, med andra ord. Och därför kommer det bli aningen tyst här fram till på tisdag – med ett viktigt undantag.

I morgon ämnar jag nämligen i stället för det sedvanliga FGIF-inlägget att köra världspremiären på en alldeles pinfärsk video (faktiskt så nyredigerad att den slutliga versionen blev klar först i går) här på bloggen.

Ett exklusivt ögonblick att se fram emot. Och ett bevis på att jag knappast inte glömmer er här hemma, även om jag själv befinner mig hundratalet mil hemifrån.

VECKANS PLATTOR

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Formen är satt sedan några veckor tillbaka, men bör ändå poängteras fram till dess att det har fastnat i läsekretsens ryggrad att det här är det traditionsenliga videosvepet som har fått en lite uppsnofsad kostym.

Vilket innebär att några aktuella promotionklipp presenteras med lite längre presentationer – och resten av färskingarna återfinns i en extern spellista på Youtube. Allt klart, inget krångel.

Eller hur?

Port Noir ”Index”

Här kan vi snacka om en efterlängtad premiär. Ända sedan Södertäljegruppen – till synes från ingenstans – släppte låten och videon ”Sun dè man” under namnet A.I. Act har vi varit många som har krävt mer material.

En av dessa är Anders Fridén, ganska känd som sångare i hyfsat erkända In Flames, som tidigt fick upp ögonen för detta Youtubefenomen och inledde ett samarbete. Historien om detta och en närmare presentation av Port Noir går att läsa i det här inlägget, där trummisen Andreas Wiberg berättar om dess uppkomst och framtidsplaner.

Bland dessa märks fullängdaren ”Puls”, som släpps i höst, och singeln ”Index” som beräknas nå valda försäljningsställen i maj. Fram till dess går det ypperligt att trissa upp förväntningarna med ovan anmälda video.

Iron Maiden ”Wasted years”

Det här kan tyckas som ett konstigt drag, att plocka upp en livevideo från 1988 och presentera den som en av veckans fräckaste färskingar.

Emellertid – det är motiverat. Englands stoltaste metalsextett står nämligen i färd med att återsläppa konsertdokumentet ”Maiden England live” för att trissa upp intresset inför sommarens nostalgiskt färgade Europaturné, en vända som når Sverige och Malmö den 10 juli och huvudstaden tre dagar senare.

Ytterligare motivation behövs väl knappast? Du älskar Maiden, jag älskar Maiden – och ingen ens mikroskopiska anledning att nämna dem känns för liten.

Ovan presenterade klipp är som sagt hämtat från den dubbelmacka till dvd som släpps på onsdag. Lejonparten av nämnda utgåva är en konsert – inspelad över två kvällar i Birminghams NEC Arena i november 1988. Mer om nämnda release i storvulen presentationsform går att läsa på bandets hemsida. Om det inte räcker med att lyssna på Ardian Smiths hemlängtanshymn, det vill säga.

Kvelertak ”Månelyst”

Jag har redan haussat den här videon i just det här forumet. Vilket så klart är helt i sin ordning. Inte bara för att den är blodigt tuff, på ett sleazigt och smutsigt skräckfilmssätt, utan också för att låten är den skarpaste på nya skivan ”Meir”, en skiva som sångaren Erlend Hjelvik har beskrivit så här i en nyligen publicerad Aftonbladetintervju:

– Den är väldigt skamlös. Vi har tagit ett steg vidare. Men de som gillade den första plattan, kommer gilla den här lika mycket. Det är nordisk mytologi och domedag i en god blandning.

Och därmed behöver jag ju inte svamla mer härom. En recension av nämna album hittar ni längre ner i bloggen. En liten anmälning som redogör varför jag inte riktigt tycker att skivan är det bästa som har kommit från vårt västra grannland sedan ”Flåklypa grand prix” 1975.

***

Och därmed kan vi sluta pärmarna runt vecka tolv 2013. Några snurriga dagar då vintern återigen pungslog Sverige, Hultsfred flyttade till Sigtuna och då Tommy Nilsson blev Black. Eller hur det nu egentligen var.

Klicka er nu vidare in på Youtube för att ta del av övrigt rörligt godis som har offentliggjorts de senaste dagarna. Vilket exempelvis innebär nyredigerade promotionsnuttar från Avantasia, Gama Bomb, Lost Society och W.E.T. samt smakprov från kommande plattor signerade bland andra Uncle Acid & The Deadbeats, Killswitch Engage och Rob Zombie.

Det får således anses vara alldeles nog och lite till.

Vid det här laget har vi kunnat dregla över The Resistances skivdebut – ep:n ”Rise from treason” – i någon månad.

Det har nog blivit en ganska så försvarlig pöl vid hakan hos många. Så som det torde bli då medlemmar som har fostrats i exempelvis Grave, The Haunted och In Flames gör gemensam moshsak.

Vid uppsnacket inför ovan nämnda jungfrurelease snackades det rätt mycket om att Hatebreed med största sannolikhet varit väldigt bidragande till dess sound, men nu avslöjar gitarristen Jesper Strömblad att mycket inspiration i stället hämtats från Stockholm snarare än New Haven, Connecticut.

– Lyssnar du på Entombeds ”Left hand path” i dag så kör den fullkomligt över allt annat – och den har mer än 20 år på nacken, kommenterar den tidigare In Flames-profilen soundet på den kommande fullängdaren ”Scars”.

Nämnda album – vars omslag går att inspektera här bredvid – är aviserad till allmän konsumtion den 10 maj via Ear/Edel och med svensk distribution via Playground.

Enligt ett inlägg på sin Facebooksida är de ärrade upphovsmännen, på ett föga förvånande vis, väldigt stolta över resultatet av sina ansträngningar i studion och kallar skivan för ”ett monster”.

Här är den kompletta låtlistan:

1. Clearing the slate

2. Your demise

3. To the death

4. Expand to expire

5. Imperfected

6. I bend – you break

7. The Serpent King

8. Eye for an eye

9. My madness

10. Warmonger

11. Scars

12. (I will) die alone

Låten ”Eye for an eye” har tidigare presenterats i demoversion. Hur den då lät kan ni spana in nedan.

Ibland behövs det inte mycket för att ett band ska gå från acceptabelt till intressant.

Några knep som kan vara värda att notera och lägga på minnet: när karriären går lite i stå går det alltid att hitta rimliga utvägar – som att skiljas från en trist sångare och frontman, kalla in nämnde mikrofonsvingares föregångare på posten. Och, inte minst, börja skriva tuffa låtar igen.

Allt detta har Killswitch Engage gjort. Genom en inte allför uppslitande skilsmässa från Howard Jones (bitig sportsnubbe) och en återförening med originalvokalisten Jesse Leach (skäggig skogshuggarhipster) har Massachusettscombon blivit ett namn att räkna med igen. Det poängterade nyss avtäckta comebackspåret ”In due time” – och det konstateras med extra tydlighet i och med alldeles purfärska ”The new awakening”.

Låten, som ni med fördel lyssnar på här nedan, är hämtad från gruppens snart aktuella fullängdare ”Disarm the dissent” som släpps första veckan i april via Roadrunner. Den plattan är värd att vänta på. Det lovar jag.

VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).

Låt oss prata om sidoprojekt. Om vänsterprassel som musiker ägnar sig åt för att få utlopp för känslor och uttryck som inte riktigt ryms inom ramen av dess ordinarie band.

Det finns några sådana. Från Corey Taylors Stone Sour till Steve Harris British Lion. För att nämna kanske en promille av alla de marginalavläggare som ploppar upp likt biljettkontrollanter på hårdrockstågets stadiga tuffande framåt.

Iron Reagan är just ett sådant. En hobbysyssla där Municipal Wastes Phil Hall och Tony Foresta tillsammans med de tidigare Darkest Hour-medlemmarna Paul Burnette och Ryan Parish.

När det gäller kvartettens musikaliska verk är det här emellertid ingen total distansering till det de är kända för. Debutverket ”Worse than dead”, som släpps i morgon via A389/Magic Bullet men som du kan lyssna på i sin helhet redan nu via Soundcloudlänken nedan, är nämligen thrash i sin mest grundläggande form. Punkrå, snabb och jävligt förbannad. Närmare tidiga DRI än Testament, om vi säger så. 19 rappa spår med en sammanlagd speltid på knappt 25 minuter.

Får det inte din puls att slå lite snabbare är det hög tid att vakna upp ur helgkoman nu.

https://soundcloud.com/mbr/sets/iron-reagan-worse-than-dead

Källa: Revolver magazine.

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

VECKANS SKIVOR

Philip H Anselmo/Warbeast ”War of the gargantuas” (Housecore/Season Of Mist/Sound Pollution)

Låt mig kasta in en brandfackla i debatten här. En motvallsåsikt som troligtvis kan anses vara provocerande, men som samtidigt inte saknar motivationsgrund.

Jag lovar att säkert 99 procent av de som peppar inför detta släppet – som nu slutligen även lanseras i Europa – gör det på grund av en viss herre som ofta brukar kallas Phil Anselmo. Han är ju ganska så känd. Har visst sjungit i ett band som hette Pantera, och dessutom dundrat träsksväng i Down, råbarkad metalpunk i Superjoint Ritual, rasslat prototyp-black metal i Christ Inversion och dödsmetall i Necrophagia. För att nämna några av alla de projekt som den produktive 44-åringen har ägat sig åt under sina 25 år i rampljuset.

Och med detta sagt kommer provokationen: NOLA-sonens två bidrag till denna splitskiva är faktiskt inte så mycket att yvas över. Förvisso är låtarna hårda och tunga, men det är en lastbil också, och det är väl egentligen bara ”Family, ’friends’ and associates” som känns bra på riktigt medan inledande ”Conflict – Neve meets bone” mest liknar ett löst ihopsatt rifftäcke utan riktigt bärande sömmar.

Därför är skivans egentliga behållning Warbeasts låtduo. Med en uppställning medlemmar som fostrats i exempelvis Rigor Mortis, Ripping Corpse, Gammacide och Malignancy dundrar kvintetten loss i en ganska så dogmatisk men medryckande thrashvals som ligger närmare Exhorder än Anthrax, om vi säger så. Måhända inte det mest originella eller utmanande upplägget man kan tänka sig, men inslagen ger ändå mersmak inför den i april stundande andraskivan ”Destroy”.

Här kan du lyssna på ”War of the gargantuas” på Spotify.

Six Feet Under ”Unborn” (Metal Blade/Border)

Det kan låta ganska likt en askungesaga – om det inte hade varit så att huvudpersonen i sig ställt sig ganska neutral till de värvande stjärnorna.

I verkligheten erkänner nämligen svenska rekryten Ola Englund att han inte följt sin nya grupp något närmare på senare år och att han därför inte haft koll på den turbulenta medlemssituationen runt Chris Barnes de senaste åren, en svängomprincip som bland annat innebar att basisten Matt DeVries och gitarristen Rob Arnold (båda ex-Chimaira) bara orkade med stonerdeathgunget i ett år.

Denna aningen turbulenta tillvaro tycks emellertid inte påverka den kreativa processen något nämnvärt, vilket innebär att dödgrävarnas trettonde fullängdare – de tre ”Graveyard classics”-skivorna inräknade – anländer mindre än ett år efter föregångaren ”Undead”. Vilket så klart är trevligt, men desto roligare är också att det har skett en kvalitetsmässig uppryckning jämfört med tidigare nämnda verk, belönad med två tveksamma plus av undertecknad i maj 2012. Och denna kvalitetsstegring sker dessutom utan att mixtra med formeln något nämnvärt, då plattan till stor del är sådär släpigt svängig som Six Feet Under är då de hittar rätt balans mellan tyngd, finess och thc-sävlighet – måhända beroende på att bland andra Whitechapels Ben Chapel tagits in på konsultbasis för att fräscha upp materialet.

Ett fall framåt och en tjusig skjuts uppåt på karriärstegen för en viss svensk strängbändare, kan man lugnt konstatera. Hoppas det endast inte är ett tillfälligt lugn i all turbulens.

Dave Grohl med flera ”Sound city: Real to reel” (RCA/Sony)

Med tanke på hur speciellt filmen med samma namn har haussats de senaste veckorna – själv ser jag den först på onsdag – torde Dave Grohls kärleksförklaring till den studio där han och två andra musiker från det nordvästra hörnet av USA en gång i tiden skapade en skiva vid namn ”Nevermind” inte vara helt obekant.

Om rullen i fråga är värd alla hyllningar får jag alltså anledning att återkomma till. Mer bedömningsbar är då i stället ljudspåret till dokumentären, en stjärnparad så glimrande att inte ens ett par svetsarglasögon förhindrar åskådaren att bli bländad. Här umgås Foo Fighters-ledaren nämligen med alla från Brad Wilk och Tim Commerford (Rage Against The Machine) via Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) och Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels) till Cheap Tricks Rick Nielsen – och Stevie Nicks från Fleetwood Mac.

Med en sådan laguppställning blir det självklart aningen spretigt. Lite sådär löst i kanterna som ett dylikt projekt kan bli. De höjdpunkter som bjuds är emellertid väldigt fina. Inte minst ”Time slowing down”, där ovan nämnda Rage Against The Machine-duo paras ihop med Chris Goss (Kyuss/Masters Of Reality/Queens Of The Stone Age för att nämna några) i något som låter likt ett bortglömt Mother Love Bone-spår, medan ”Your wife is calling” – gästad av exempelvis ”Desert sessions”-kände Alain Johannes och gamle Fear-busen Lee Ving – är en ganska oöm punksnyting som bränner i kinden.

Med sådana inslag är det faktiskt helt okej att helheten spretar.

Här kan du lyssna på ”Sound city: Real to reel” på Spotify och på Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Breed 77 ”The evil inside”, Call Of The Void ”Dragged down a dead path”, Cliteater ”Cliteaten back to life”, Inter Arma ”Sky burial”, Intronaut ”Habitual levitations”, Lost Society ”Fast loud death”, Moss ”Moss horrible night”, Torture Killer ”Phobia”.

VECKANS KONSERT

Steve Harris British Lion (KB, Malmö, 12/3)

Egentligen är upplägget aningen bisarrt. Vi pratar trots allt om en av metalvärldens absolut största hjältar, via sin roll som huvudvisionär i Iron Maiden, som på gamla dar har fått för sig att göra sidokarriär under eget namn.

Detta är måhända ingen sensation. Konstigare saker har ju skett i musikhistorien, om vi säger så.

Aningen mer förvånande är väl då att kulsprutebasisten liksom bandkollegan Adrian Smith (någon som ens minns Primal Rock Rebellion?) misslyckas ganska grovt med extraknäcket. Förvisso är skivan ”British lion”, släppt förra året, inget komplett nosdyk. Men ändå en skapelse så fladdrig och osäker att det är förvånande att just 56-åringen som står som upphovsman.

Därför blev anmälningen av nämnda album ganska långt ifrån någon hyllning vid release i september förra året. Två ganska så ynkliga plus blev betyget undertecknad belönade verket med, vilket motiveras bland annat med dessa rader:

”Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (’The chosen ones’), segt funklunk (’Karma killer’) och FM-rock (’Eyes of the young’) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.”

Invändningar som tycks ha varit ganska genomgående. Förutom en obegriplig hyllningspjäs i brittiska Metal Hammer har verket sågats ganska så konsevent av såväl publik som proffstyckare, och nu tycks det även som att konsertbesökarna gör tummen ner för Harris egoflotta. Ett tydligt exempel på att det inte direkt är någon rusning efter biljetterna: Close-Up Magazine bjuder sina prenumeranter på gratisplåtar till gigen i Malmö i morgon och i Göteborg på onsdag – något som absolut inte hade skett om risken inte fanns att en av hårdrockens mest inflytelserika musiker skulle mötas av glest fyllda klubbar.

Mer om detta i tidningen eller valfri nätkanal med Aftonbladetkoppling blir det på onsdag.

Övrigt sevärt i veckan: Free Fall (Stockholm 15/3), Hardcore Superstar (Mariestad 15/3, Göteborg 16/3), Troubled Horse + Mainliners (Stockholm 14/3).

Jag har länge funderat på att göra om det här ständigt återkommande inslaget en smula.

Mest för att det på ett sätt stör mitt estetiska öga när jag kollar på det i efterhand. Och dels för att det känns aningen slappt att bara skriva något bladder om veckan som har gått och sen dundra in en herrans massa videolänkar mot slutet.

Därför tänkte jag prova en ny form från och med den här veckan. Att i stället för att använda tidigare nämnda upplägg i stället välja ut några videor som jag de facto skriver något drönigt om – och i stället gör en mer omfattande rekapitulation av veckans videor och streamingklipp som en spellista på Youtube som bara presenteras som en länk här.

Ingen total revolution, med andra ord. Utan mer en lätt ansiktslyftning, för att göra det hela lite mer spännande för både mig och för er.

Bra eller anus? Eller till och med branus? Kommentera gärna och kom med synpunkter. Så lovar jag att i alla fall ta dem i beaktande när det gäller FGIF-inläggens framtida utformning.

Nog babblat om detta. Nu kör vi – med veckans fem coolaste klipp.

Devourment ”Parasitic eruption”

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag redan har uppmärksammat detta högst hänsynslösa Texasgäng, senast då senaste brutalistuppvisningen ”Concieved in sewage” släpptes för två veckor sedan. Just därför känns det extra festligt att i dag kunna presentera första riktiga videon från nämnda verk, en bildsättning som i sammanhanget faktiskt känns relativt sansad. Fjärran från exempelvis Cattle Decapitations gorebonanza ”Force gender reassagnment” visar den mest gruppen som står och spelar i ett sporadiskt upplyst rum. Och en snubbe i en hemsk gorillamask. Creepy!

Bring Me The Horizon ”Sleepwalking”

2013 är året då Yorkshires mest välfriserade gossar ska ta över världen på allvar. Mycket tyder i alla fall på det, med uppbackning från jättebolaget Sony Music och med ett ganska så uppstädat sound som initialt fick mig att gubbmuttra om ”emotronica” och likna dem vid ett ”Linkin Park med halstatueringar”. Jag kan inte påstå att jag ännu riktigt är vän med ”Sempiternal”, i handeln den 3 april. För samtidigt som jag förstår att ett uppstädat sound, tillfixat av Deftones/Limp Bizkit-relaterade Terry Date, är önskvärt om man söker intresse utanför skaran av redan frälsta så känns en dylik utveckling inte helt önskvärd. Vi får se hur åsikterna förändras fram till releasedatum.

Alkaline Trio ”I, pessimist”

De som med någon slags regelbundenhet att följt mitt dravel här på bloggen vet att jag har ett väldigt gott öga till det här Illiniosbördiga gänget. Så till den milda grad att jag till och med har dess förnämliga heartskull-logo tatuerad på ett väldigt lämpligt ställe, en hedersbetygelse som blott två andra band kan stoltsera med (vilka dessa är kan vi nog återkomma till någon annan gång). I alla fall. Den 3 april släpps bandets åttonde riktiga fullängdare – jag vägrar erkänna 2011 års ”Damnasia” som en sådan – kallad ”My shame is true”. Det är faktiskt en väldigt bra skiva. På många sätt trions starkaste och piggaste sedan genombrottsplattan ”Good mourning” för tio år sedan. Och på just nämnda stundande alster hittar ni så klart denna låt, där gruppen dessutom får hjälp av Rise Againsts Tim McIlrath. I Youtubespellistan som det länkas till nedan kan ni dessutom spana in den officiella vidon till tidigare offentliggjorda ”I wanna be a Warhol”. Inte illa.

Today Is The Day ”Sick of your mouth”

Även om Steve Austins oljudsensemble inte ämnar gå in i studion förrän senare i år tänker de inte lämna sina fans svältfödda på ny musik. Därför har trion i veckan offentliggjort ett väldigt hallucinatoriskt klipp som tillfälligt näringstillskott i väntan på uppföljaren till den för två år sedan släppta ”Pain is a warning”. En varning kan vara på sin plats: de med epileptiska anlag bör nog undvika det här färg- och bildbombardemanget. Liksom de som anser att sönderdistad skriksång är irriterande och jobbigt.

Pyrithion ”The invention of hatred”.

Okej, här går jag direkt mot reglerna om att en så kallad lyric video – det nya svarta som är dunklare än kolsvart – inte ska komma med bland de omskrivna klippen. Nåväl. Säg de rättesnören som inte håller att tänjas på, vilket är extra sant i det här fallet. För visst måste man uppmärksamma detta projekt lite extra, då det är en extra tuff dödsmetallstuvning som kokats ihop av As I Lay Dyings Tim Lambesis, Ryan Glissan från Allegaeon och Andy Godwin (ex-The Famine). Tufft låter det i alla fall. På ett sätt som något ens relaterat till kristen metalcore inte borde göra. Och därmed langar vi väl upp ett kors i taket för det.

Om detta nu inte räckte för att göra fredagen lite fräckare så är det bara att följa den här länken in på Youtube – och exempelvis spänna ögonen i Rival Sons live hos Jimmy Kimmel, hur Iron Maidens ”Fear of the dark” låter då den framförs på harpa samt spana in bonusvideor från exempelvis Funeral For A Friend, As They Burn och Stratovarius. För att nämna några.

Trevlig helg, vänner och fiender.