Tänk dig att du blir drabbad av bråck. Sällan en kul upplevelse, antar jag. Är själv lyckligt odrabbad av nämnda åkomma.

Men betänk att ovan nämnda tillstånd resulterar i att nödvändiga muskelbarriärer brister – och dina tarmar hamnar i pungen.

Ouch. Så att säga.

Det är emellertid exakt vad som har drabbat Robb Flynn, frontman i liveutgåveaktuella Machine Head.

Den Oaklandbaserade 44-åringen, som under sina första år på jorden kallades Lawrence Matthew Cardine, har nämligen sedan juni förra året kämpat mot ett ljumskbråck som de senaste månaderna har resulterat i att hans tarmar har trillat ner i kulpåsen.

Så här har han tidigare berättat om sin åkomma:

– Det ser ut som att jag har en tredje testikel. Det har förvisso inte varit alltför smärtsamt och jag har besökt doktorn vid ett flertal tillfällen för att kolla upp det, men han sa att jag inte skulle kunna sjunga på några veckor om jag la mig under kniven.

– Det tanke på att det inte var ett alternativ bokade jag in operationen till januari när jag skulle ha turnéledigt. Dessvärre har mina tarmar svullnat upp rejält under våra senaste framträdanden och i går (måndag) var smärtan så outhärdlig att jag tvingades åka till akuten. Beskedet där var att jag skulle bli tvungen att opereras.

Flynn genomgick ingreppet i går förmiddag lokal tid på Fairview Southdale-sjukhuset i Edina, Minnesota och med tanke på den film och de bilder han har lagt upp på exempelvis Twitter tycks han vara vid gott mod (om än något öm) efter 90-minutersoperationen.

Frontmannen ska nu flyga hem till Kalifornien och vila upp sig, vilket innebär att Machine Head tvingas ställa in nio spelningar på bandets just nu pågående turné tillsammans med Dethklok, The Black Dahlia Murder och All That Remains. Först den 24 november beräknar gruppen att kunna återvända till vägarna, i Portland, Oregon.

Kvartettens liveutgåva ”Machine fucking Head live” (lyssna) släpptes i går via Roadrunner. Så sent som i somras spelade enseblen i Sverige, på festivalen Metaltown i Göteborg. En :+++:-recension av det framträdandet går att läsa här.

Efter den elektroniska örontortyren här innan behövs det ju något att spola rent hörselgångarna med. Gärna något tufft, lagom moshigt och eggande för att göra kroppen redo för ett pass på gymmet.

Tack och lov då för Hatebreed.

Jag säger det igen: Tack och lov för Hatebreed!

Connecticutcombon (detta ord används bara för att det är så kul att skriva och ser vid en snabb anblick ut som en huvudstad i Långtbortistan) har nämligen förgyllt dagen genom att presentera det första studiosmakprovet från kommande skivan ”The divinity of purpose”.

I slutet av januari nästa år är hela konkarrongen ute i handeln via Nuclear Blast. Fram till dess får ”Put it to the torch” hålla pulsen uppe på en behagligt hög circlepitnivå.

Okej. Nu har tonen kanske blivit lite väl allvarsam här under ett par dagar.

Någon kanske till och med är lite arg på mig, speciellt efter det senaste inlägget om Manowars hycklande.

En välkänd strategi i dylika fall: styr över ilskan mot något annat. Likt denna video, som de senaste dagarna har fått thrash metal-dyrkare världen över att nära nog förklara krig mot en hel musikgenre.

Jag talar så klart om det där tilltaget som kvalar in som ett av veckans (hittils, må tilläggas) dummaste. Att göra en dupstep-remix på låtarnas låt, nämligen Slayers ”Angel of death”.

Resultatet är en provokation mot god smak. Ett analt övergrepp på den goda metalsmaken. Ett tilltag som faktiskt är så upprörande att det måste spridas vidare.

Bara så att vi kan lida ihop. Och kanske starta en stödgrupp för traumatiserade metallskallar.

Det här inlägget har perkolerat i bakgrunden av medvetandet ett tag. Men av sedvanliga anledningar (trots envisa påtryckningar från mitt håll så har dygnet fortfarande inte inflationsuppdaterats till 36 timmar) så har det inte blivit av att omsätta tankarna i praktiken.

I dag kom den så. Den där aktuella nyhetskroken som gör att det finns något nuvarande att hänga upp åsiktskoftan på – nämligen att Manowar har presenterat tre Sverigebesök (den 8 i Karlstad, dagen efter i Örebro samt den 10 i Stockholm) i mars nästa år.

Det är emellertid inte detta som inlägget ämnar diskutera. Och inte heller att kvartetten, så fort den får scengolv under fötterna, tycks anse att det mest pinsamma uppträdande är fullkomligt okej och att det är precis sånt som deras fans vill ha.

Åsikter om detta har presenterats tidigare, senast i form av min recension av gruppens headlineframträdande på Getaway Rock i Gävle i somras. Och det finns säkert anledning att återkomma till just det senare.

I stället tänkte jag plocka upp en tråd från ett inlägg jag skrev inför julibesöket i Sverige – och de åsikter jag nyss hade presenterat angående skivan ”The lord of steel”.

Det som då hade släppts var en så kallad ”Hammer edition” av skivan genom nedladdning på hemsidan för runt 90 kronor och den så kallade ”Steel”-utgåvan som bonusprodukt till brittiska tidningen Metal Hammer.

Och det var ju rätt billiga produkter. Som lät för jävligt. Och som såg vansinnigt fula ut, likt en provokation från en grupp som konsekvent har satsat på att utveckla hårdrockens inspelningstekniska grunder som dess Conan-estetik (om det är av ondo eller av godo överlåter jag till dig att ha din egen åsikt om).

Kort sagt: ”The lord of steel – Hammer/Steel edition” var krämarutgåvor. Som också var det enda fansen hade att hålla till godo med samtidigt som Manowar genomförde en handfull spelningar under sommaren. Det vill säga en skiva som lät rent provocerande uselt, med ett burkigt basljud som trycker upp sig i ditt ansikte likt en ovanligt envis gatuförsäljare. Eller, som jag uttryckte det i blogginlägget jag hänvisar till ovan:

”Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.”

Vilket så klart är illa i sig. Att medvetet släppa en pruttprodukt och samtidigt kräva fansen på pengar för att låta samma klutt pryda skivsamlingen tyder på dåligt omdöme och står i bjärt kontrast till Manowars ständiga brösttoner om att de minsann gör allt de gör med sina beundrare i åtanke.

En uttalad ståndpunkt som ekar extra tomt med tanke på vad businessensembeln under hösten har hittat på.

För snart en månad sedan, den 19 oktober närmare bestämt, släpptes nämligen den officella cd-utgåvan av Manowars elfte studioalbum (ja, jag vägrar fortfarande att räkna in 2010 års nyinspelning av debutskivan ”Battle hymns” i den grundläggande diskografin).

Det var en platta som pryddes av ett lyxigt Ken Kelly-ritat omslag. Och som dessutom låter avsevärt bättre än en portainspelad crustdemo från 1984. En utformning som gör att produkten också letar sig upp över det förnedrande :+:-betyg jag gav dess första variant. Låt gå för att Joey DeMaios bas fortfarande är för högt mixad och luddar sig konstigt mellan varven – resultatet är i alla fall en presentation som ett band av Manowars dignitet sätter som standard. Och som dessutom har riktigt hyggliga epikrundan ”The kingdom of steel” som bonusspår, ett stycke som är ungefär tio gånger starkare än originalskivans ”Annihilation”, ”Expendable” och ”Black list”.

Av detta går det egentligen bara att dra två slutsatser.

Och båda är på sitt sätt lika pinsamma i sin beräknande utformning.

1. Antingen har gruppen – eller i alla fall Joey DeMaios ego – tagit så illa vid sig av den kritik som ”The lord of steel” initialt fick dras med. Jag var ju liksom knappast den enda som påpekade dess undermåliga ljudkvalitet eller dess allt annat än flådiga presentation. Och att det enda sättet att komma över denna fadäs är att göra om och göra rätt – och helt enkelt mixa om plattan och släppa den i ny kostym.

Det är ett fullkomligt tänkbart scenario, men jag tror inte på det för fem öre. Snarare är jag övertygad om att det förhåller sig så här:

2. Draget är en iskallt kalkylerad businesstrategi. Ett sätt att ge gruppen möjlighet att upprepat gräva i fansens plånböcker inom loppet av några månader. För det är klart som tusan att den Manowarrior som tyckte att hammar och stål-utgåvorna inte riktigt var vad de hade önskat sig gladeligen slänger upp de kronor som en lyxigare variant kostar. Med den för Manowar lukrativa bonusen att de som vill ha musiken betalar för den flera gånger om, och på så sätt skickar årsredovisningen i höjden.

Och detta samtidigt som det påstås att man alltid handlar med sina ”metalbröders” bästa för ögonen.

Jag skulle vilja påstå att de hycklar genom att ens påstå något sådant.

Vilket jag även har fått bekräftat av en rad källor som genom åren har haft nöjet att på ett eller annat sätt jobba med Manowar. De har vittnat om en kalkylerande samling affärsmän som fäster större vikt vid kvällens merchandiseförsäljning än sin insats på scenen, som på fullaste allvar gör Powerpoint-presentationer där de anser sig statistiskt kunna bevisa att truppens fans dricker dubbelt så mycket öl än metallskallar i allmänhet och som reser runt med ett försvarligt antal livvakter i släptåg som ska skydda medlemmarna mot … ja, exakt vad är faktiskt oklart.

Märk väl – jag drivs inte av någon personlig agenda mot Manowar. Jag ser det inte som min livsuppgift att konsekvent kritisera dess samtliga andetag. Och jag har inget större problem att Joey DeMaio efter min recension av gruppens gig på Lisebergshallen i Göteborg för tio år sedan deklarerade att det enda Aftonbladet duger till är ”att torka av snasen med efter att man har umgåtts med en flicka” (ett citat något omformulerat för att passa sig att återges). För mig är detta helt okej. Han har sitt forum när det gäller att föra ut sina åsikter, jag har mitt. Tycker han att det jag skriver är trams så står det honom fullkomligt fritt att uttrycka det i det forum han anser vara bäst.

Det är inte det detta inlägg handlar om, och inte orsaken till att det skrevs.

I stället handlar det om att lyfta fram den attityd som Manowar verkar drivas av. Utgöra en motvikt till de ständiga brösttonerna om att deras ”bröder” är viktigast i världen. Att de gör vad de gör för sina omhuldade ”metalvikingars” skull – när det, bevisligen, handlar om en helt annan drivkraft.

Som tidigare har påpekats i just detta forum är jag barnsligt förtjust i sådana där lådor som samlar en bunt lakritspizzor. Som ett sätt att, i detta digitala tidevarv, värna det beständiga i musiken. Att stå upp för ett format som känns, luktar och låter – på en och samma gång.

Därför är det inte svårt att bli lite morgonstissig i arla ottan över beskedet att metalikonerna – eller i alla fall skivbolaget Universal – lagom till julhandeln planerar att presentera en ny tungviktskollektion.

Kallad ”The vinyl collection: 1970–1978” är det en nio plattor tung pjäs. Med skivorna ”Black Sabbath”, ”Paranoid”, ”Master of reality”, ”Volume 4”, ”Sabbath bloody sabbath”, ”Sabotage”, ”Technical ecstasy”, ”Never say die” och ”Live at last” i tungviktsremastrade 180-gramsutgåvor.

Som extra bonus ska paketet även innehålla debutsjuan ”Evil woman”/”Wicked world”, en fullformatsbok innehållande reproduktioner av kvartettens turnéprogram från nämnda tidsperiod samt en nedladdningskod för att säkra musiken även för datorlyssning.

En matad box, med andra ord. Som också är prissatt därefter. Enligt den förhandskommers som redan är igång exempelvis på Cdon är priset satt till mastiga 1 899 kronor.

Den 10 december ska härligheten finnas i handeln i Sverige. Och önskelistan får härmed se sig uppdaterad.

Källa: Blabbermouth.net

Vid en sökning i Mediearkivet på ordkombinationen Pussy Riot genereras 1 803 träffar, varav ungefär 99 procent från de senaste tio månaderna.

En liknande granskning av Adam ”Nergal” Darski, med alla de tänkbara kombinationerna ger 12 träffar.

Tolv! En summa som du kan räkna på ditt anta fingrar och tår. Utan att ens behöva ta till högerhanden, och knappt ens den vänstra.

Detta trots att det finns en hel del likheter mellan de båda fallen, för det handlar i grund och botten om rättsfall. Vi snackar om två forna kommunistdiktaturer (Sovjetunionen och Polen) som ämnar tackla den åsikts- och yttrandefrihet som kommer med en demokratisering genom att helt sonika tysta röster som är obehagliga för etablissemanget.

Att i detalj älta Pussy Riot-fallet finner jag här onödigt. Det har, bevisligen, gjorts tidigare. Och även om deras kamp blottlägger det förtryckarsystem som har uppstått i Ryssland under Vladimir Putins styre (från en diktatur till en annan, budskapen må skilja sig åt, som konsekvens för folket är lidandet liknande) är viktig i opinionsskapande syfte så är de långt ifrån de enda bakom den forna järnridån som får se sig dragna inför skranket bara för att de önskar uttrycka provokativa åsikter.

Vilket för oss in på Adam Darski, hädanefter benämnd under sitt artistnamn Nergal. Han är sångare och gitarrist i det religionskritiska black/death metal-bandet Behemoth (som i veckan spelar på svenska Close-Up Båten tillsammans med bland andra Turbonegro och Candlemass). Behemoth kan kallas en kontroversiell grupp. Under karriären har de bland annat presenterat låtar med titlar som ”Christians to the lions”, ”Antichristian phenomenon”, ”Christgrinding avenue” samt konsekvent antagit en högst religionskritisk hållning.

Vilket säkert kan vara provokativt i sig, om man är lagd åt det hållet. Men det egentligen inte riktigt är det som saken handlar om.

Händelsen som allt grundar sig i utspelade sig i stället så långt tillbaka i tiden som för fem år sedan, då Behemoth spelade i Gdynia i hemlandet.

Som en del av showen (jag har sett honom göra det vid ett flertal tillfällen i Sverige) rev Nergal sidor ur Bibeln, skrynklade ihop dem och kastade ut i publiken, samtidigt som han förklarade att skriftsamlingen var full av lögner och att den katolska kyrkan är den mest mordiska sekten på jorden.

Oj … Sa han… verkligen det? Ja. Vad fan. Värre saker har du säkerligen hört från en scen. Och kommer troligtvis så göra även inom en överskådlig framtid.

Frontmannens utspel ansågs emellertid strida mot den polska hädelselagen och efter en segdragen rättslig process (under vilken Nergal bland annat har kämpat mot leukemi samt släppa det grandiosa albumet ”Evangelion”) frikändes 35-årigen förra året från anklagelserna.

När jag intervjuade frontmannen inför Behemoths gig på Getaway Rock i Gävle i somras (video nedan) tycktes saken därmed utagerad, liksom den aggressiva cancerform han nära nog förlorat livet till. Darski berättade i stället att han satsade med full kraft framåt och att alla prövningar han utsätts för i stället stärker honom i övertygelsen om att aldrig ge upp.

En förvissning han nu, återigen, är tvungen att försvara i rätten. Den 29 oktober förkunnade nämligen landets högsta domstol att sångaren hade begått ett brott när han yttrade ovan nämnda åsikter, och skickade därmed tillbaka frågan till en lägre instans, som nu ska bedöma om han är skyldig till ett brott vars maxstraff innebär två år i fängelse.

Det borde således, om uttrycket ursäktas, vara ett jävla liv om frågan. Högljudda UD-protester mot premiärminister Donald Tusk och hans liberalkonservativa parti. Amnesty torde koka över i iver att rädda denna frihetstörstande röst från att – medelst hotande fängelsestraff – tystas. Kultur-, ledar- och debattsidor borde stå i brand över denna kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna – som dessutom begås av ett EU-land.

I stället: den allmäna pressopinionen, vanligtvis väldigt snabb att dra lans för det fria ordet, tycks ha drabbats av kollektiv afasi.

Återigen till Mediearkivssökningen. Det som har skrivits om Nergal i tryckta svenska medier (och dess nätupplagor) begränsar sig till en 25 ord kort notis på Aftonbladet Kultur den 1 november och en stort uppblåst helsida – i kristna dagstidningen Dagen. Det enda riktiga undantaget som lyckas skutta över denna tigandemur är Fredrik Strages krönika i Dagens Nyheter från i fredags. I övrigt – total likgiltighet. Detta trots att självaste EU-kommissionen gått ut via tidningen EUObserver gått ut och smiskat Polen på figrarna över tilltaget (läs artikeln därom här).

Med andra ord – det här borde vara öppet mål för svenska medier. Ett medlemsland som bryter mot självaste Europakonventionen, där det tydligt konstateras att grundläggande humanitära rättigheter som religionsfrihet råder. Och att det därmed också är fullkomligt fritt för en medborgare i unionen att häda bäst fan hen vill.

Ändå är det så obegripligt tyst. Kanske beroende på att Nergal inte ingår i ett chict feministkollektiv, vars agenda (och det är inget fel på den, det är inte själva grundfrågan) kittlar gillandenerven hos finskribenter och annars åsiktsstinna tyckare – och blott är en sluskig hårdrockare. En person som intelligentian troligtvis inte vill solidarisera sig med och ännu mindre lyfta upp på salongsagendan.

Och det kommer fortsätta att vara tyst. Tills du och jag drar vårt strå till stacken, står upp för den rimliga ståndpunkten att antika sagodogmer inte ska kunna stå i vägen för vad vi har rätt att uttrycka.

Visst kan man se det som ett event i sig. Av fler skäl än de uppenbara.

När de grånade rockdignitärerna nästa vecka besöker Sverige (sedan jag senast skrev om tilldragelsen har de även lagt till Linköping den 24 november på turnéplanen) sägs det vara sista gången under ovan nämnda flagg.

För ungefär en månad sedan meddelade nämligen gitarristen Scott Gorham att gruppen ämnar göra det hedervärda och släppa sitt kommande album under ett annat gruppnamn än Thin Lizzy ”av respekt för Phil Lynott och hans eftermäle”.

Ett rimligt beslut i sig. Som visar att det finns en ambition att gå vidare utan att nöta bort den klassiska laddning som benämningen fortfarande har.

Därför är det en verklig godbit jag, i samarbete med Sam Venegas och All Systems Go!, kan erbjuda så här på måndageftermiddagen.

Vi tänkte nämligen bjuda en vinnare på gratis entré till giget i Sala Folkets park. En lycklig hen, som dessutom får ta med sig en kompis till giget.

Snabba ryck gäller emellertid, senast på onsdag den 14 november vill jag ha ditt bidrag. När klockan har slagit torsdag vid midnatt, och därmed har blivit den 15, stänger möjligheten att medverka. Hårt men sant.

Vi skiter i någon magsur fråga den här gången. Så allt jag vill är att du skickar in ditt namn och mobilnummer innan deadline – så är du med i utlottningen. Som avgörs av slumpen. För även om det såklart är trevligt då man försöker smörja mitt ego genom ogrundat smicker så ger det ingen större chans till vinst. Rättvist ska vara rättvist.

Mejla ditt intresse till mattias.kling@aftonbladet.se, döp mejlet till ”Thin Lizzy-tävling” – senast på onsdag.

Viel glück, som Kai Hansen hade uttryckt det.

VECKANS SKIVOR

Grand Supreme Blood Court: Bow down before the blood court (Century Media/EMI)

Med en uppställning som nästan solidariskt delas av folk med tidigare eller nuvarande koppling till Asphyx och Hail Of Bullets är det inte så chockerande att det låter ganska mycket som Asphyx. Och Hail Of Bullets. Aningen oundvikligt då det är just sandpappersstrupen Martin Van Drunen som står för den vokala insatsen. Debutresan är ändå en väldigt hörvärd upplevelse för den som uppskattar death metal i sin mest grundläggande form.

A Life Once Lost: Ecstatic trance (Season Of Mist/Sound Pollution)

En gång i tiden spelade Philadelphiacombon (inga ostiga skämt här, tack) metalcore enligt ganska så nittiotalistiskt snitt. Nu är det emellertid annat ljud i skällan, och färska utgåvan låter lika mycket Meshuggah som den spårar upp såväl Kraftwerk som King Crimson på ett sätt som får alla djentladdade Youtubefenomen att framstå som de polyrytmiskt låsta nykomlingar de faktiskt är. ”Ecstatic trance” känns som en hagelsvärm av intryck som avlossas rakt i ditt ansikte.

AC/DC: Live at River Plate (Sony)

Skivbolaget slår sig för bröstet över att det här är ramalamacombons första liveplatta på 20 år – en något överentusiastisk ställning, med tanke på att det här egentligen är ljudfilen till den sedan i maj förra året tillgängliga konsertdokumentationen med samma namn. I alla fall, är du endast så avlägset bekant med bröderna Young och deras rifftastiska boogiekompisar vet du vad som vankas här. Något som jag beskrev likt följande, i min :++++:-recension av dvd-utgåvan den 13 maj förra året:

”Välkänt och betryggande – men samtidigt så pilskt levererat att det mest hela tiden pirrar i kroppen som om det vore första gången.

Och med en låtuppställning som denna finns det också få svackor. Antalet nummer från ’Black ice’ har bantats ner till förmån för avsevärt mer laddade ’Let there be rock’-spåret ’Dog eat dog’. Annars är det samma stringenta innehåll från ’Rock ’n’ roll train’ till den där avrundande riffsaluten. Den bästa och brunstigaste rock som någonsin har klätts i skoluniform och spelat ändlösa gitarrsolon iförd endast sammetsshorts.

Sådan är musiken. Överjävligt kåttajt och framförd med en exakthet som imponerar. Och detta framlagt inför en överexalterad publik som sjunger med i riffen, bränner av nödraketer och går lös som om en morgondag vore otänkbar.”

Strife: Witness a rebirth (Holy Roar/6131/Border)

Elva år i studioträda förpliktigar. Det finns liksom en förväntan som oundvikligen fästs vid brytandet av en lång paus, eller en comeback om du så tycker. Inför återfödelsen har hardcoretruppen tagit fasta på detta och spänner musklerna med orubbligt självförtroende. Produktionen svarar Terror-meriterade Nick Jett för, bakom trummorna återfinns ingen mindre än Iggor Cavalera (ex-Sepultura, Cavalera Conspiracy), medan såväl Billy Gaziadei (Biohazard) som Scott Vogel (Terror) och Mark Rizzo (Soulfly) alla bidrar med sina kunskaper på gästpositioner. En pigg återfödelse – som du får läsa mer om i Close-Up #147, där jag vecklar ut mina intryck till en hel recension.

Aeon: Aeon’s black (Metal Blade/Border)

Östersundstruppen har sedan 1990-talets sista år manglat Floridaminnande death metal med ett resultat som tillfredsställer. Vilket även kan sägas om fjärdegiven, som på ett väldigt kompetent manér blandar tidiga Morbid Angel med Deicide och väldigt antikristna texter. Ett måste för dig som saknar de dagar då David Vincent ännu inte hade börjat klä sig i tajta PVC-tröjor och Glen Benton hävdade att han skulle ta sig själv av daga när han fyllde 33 (som en parantes kan här nämnas att han i juni i år kunde blåsa ut 45 ljus på tårtan).

VECKANS KONSERTER

Cradle Of Filth + God Seed + Rotting Christ (Klubben, Stockholm, 13/11)

Det lär vankas en afton med grandios black-anstruken skräckmetal med skarpa hörntänder. Och en vokal insats som skär igenom märg och ben. Så som det blir när Danne Smuts (även känd som Dani Filth) och hans gossar står på scen, något som brukar vara en ganska så plågsam erfarenhet för öronen. Desto mer intressant är då tidigare blogguppmärksammade God Seed, där forna Gorgoroth-duon Gaahl och King Ov Hell fortsätter på det diaboliska spår som kunde följas på nyss avtäckta debutskivan ”I begin”. Extra mörker åt aftonen skänker även grekiska Rotting Christ samt Darkend. Det här blir också enda möjligheten att se paketet i Sverige, då framträdandet i Göteborg som var aviserat till i kväll ställdes in på grund av bristande intresse.

Lacuna Coil (Göta Källare, Stockholm, 13/11)

Om ovan nämnda mörkerpaket är aningen för skrämmande för din smak är det bara att hoppa av gröna linjen söderut några hållplatser före Gullmarsplan i morgon kväll. Där håller nämligen det italienska FM-goth-bandet en desto mer lättlyssnad föreställning, anförd av sångarduon Cristina Scabbia och Andrea Ferro. Själv ställer jag mig tämligen likgiltig till dess yttring, men efter att ha haft mage att ge senaste albumet ”Dark adrenaline” godkända i detta forum och därmed också bemött en sedvanligt inflammerad invektivvals via mejl så finns det tydligen folk där ute som anser att just det här är Milanos främsta bidrag till mänskligheten sedan AC Milan och Alfa Romero.

Electric Boys (Bryggarsalen, Stockholm, 16/11)

Länge var den västra delen av Vasastan, området jag kallar ”hemmavid” i den kungliga huvudstaden, en vit fläck på hårdrockskartan. Så som det blev när mytomspunna konsertlokalen Studion (där jag strax efter uppflytt till Stockholm såg alla från Misfits till Social Distortion, Sick Of It All och Moonspell) tvingades packa ih0p i enlighet med den marknadsekonomiska principen att rensa innerstan på allt som är kul medelst chockhöjda hyror. I höst har det dock blivit ändring på den fronten, i och med Ludde Lindströms återuppväckande av legendariska Kool Kat som under 1980- och 1990-talet. Efter en premiärkväll med Metal Allstars (The Poodles-Kicken, Europe-Jompa med flera) är det på fredag dags för groovus maximus med Sveriges mest funkadeliska band, som värmer upp på hemmaplan inför en Englandsturné som drar igång den 29 november.

Witchcraft (Debaser Slussen, Stockholm, 17/11)

Det är tydligen inte bara jag som har lagt mig platt inför ”Legend”, Örebrogruppens första fullängdare på fem år. Sedan releasen i slutet av september har plattan inte bara kunnat hysta in betyget fem av sex möjliga i Gaffa, åtta av tio hos Metalcentral och en halv pinne högre resultat i respekterade Metal Forces. Det är en konsekvent hyllningstsunami som är väldigt befogad och rättvis – och som gör att gruppen nu har förväntningar på sig när den nu ämnar framföra det färska materialet live. Upp till bevis blir det på Debasers mindre Södermalmsanläggning nu på lördag. Förbandet kallar sig Blues Pills och går att provlyssna på bland annat här.

Det finns förvisso ingen uppenbar anledning att bli överpolitisk i just detta forum. Analyser av makt och samhällsutveckling har sin plats, en musikblogg är måhända inte ett av dem.

Ändå känner jag det motiverat att framhålla lättnaden över utgången i USA-valet natten till onsdag. Det är ju liksom svårt att inte känna sig nöjd med att hyfsat progressiva Barack Obama i januari kan svära presidenteden för andra gången – och inte den stockkonservative Mitt Romney. En föga kontroversiell ståndpunkt. Lite mellanmjölkigt svensklagom, liksom. Och något som karlakarlen (sic) Ted Nugent antagligen skulle bedöma som humanitär kommunistpropaganda.

Den Detroit-bördige 63-åringen var nämligen inte speciellt tillfreds med utfallet i valet. Man kan kanske säga att han var en smula besviken. Kanske till och med fullkomligt rosenrasande.

Så här skrev han på sin Twitter när det började stå klart vartåt resultatet skulle barka:

Otroligt genomtänkta ord av en klok man, eller vad säger ni?

Men det är mina åsikter om politik. Något ni säkert skiter ganska högaktningsfullt, med tanke på denna digitala hållplats profil.

Desto mer motiverat är väl då att avrunda veckan enligt känd mall och gå igenom lite färska videoklipp som på ett eller annat sätt har presenterats på nätet de gångna dagarna.

Just i dag innebär det nya snuttar med väsenskilda Whitechapel, Ruinside, veckans :++:-kungar Green Day, Soundgarden, Strife och Isis.

Dessutom en så kallad lyricvideo från Holy Grail, ett klipp från U.D.O.:s nysläppta dvd ”Live in Sofia”, provlyssning på en låt från kommande VoiVod-albumet ”Target Earth”, ett liveklipp där Joey Belladonna (Anthrax) gästar Steel Panther, en scen från HBO-serien ”Treme” där Eyehategod medverkar samt en försmak på vad ni har att vänta när Morbid Angel besöker Sverige i december.

Det får räcka för nu.

Och, kom ihåg: snart är det jul.

Green Day

¡Dos!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Där ”¡Uno!” var trillingfamiljens energiska tonårssyster är uppföljaren snarare dess tvära farbror.

Tonen är kärvare än brukligt. Aningen mer slamrigt kantstött och ideologiskt inte helt distanserad sidoförströelsen Foxboro Hot Tubs eller egna ”Insomniac”. Något som är påtagligt exempelvis i ”Fuck time”, ”Makeout party” och ”Wow! That’s loud” – och i det faktum att melodierna inte tycks vara speciellt högprioriterade.

Det är ett hitekonomiskt tänkande som känns aningen snålt. För när det sprakar till (tänk ”Lazy bones” eller ”Baby eyes”) fyrar Green Day av lika högt siktande refrängraketer som alltid. Där finns spänst i avstampet, temperament i utförandet och lagom tuggummischvung i bettet – vilket inte ursäktar det förskräckliga Lady Cobra-gästade snigelfunkspåret ”Nightlife”.

Bästa spår: ”Baby eyes”. (Lyssna på skivan på Spotify)