Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.

Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.

Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.

Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.

Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.

Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.

Mycket nöje.

Dream Theater

Dream Theater

Roadrunner/Warner

PROG METAL Troligtvis sammanfattar ”Illumination theory” helt oavsiktligt Long Island-gruppens grundvärden, då låten i 22 minuter varvar fantastiska passager med irriterande instrumentutbrott tills man blir alldeles vimmelkantig.

På så sätt är tolfte studioalbumet precis som det ska. Liksom i fallet med föregångaren ”A dramatic turn of events” girar combon förbi möjligheten att omvärdera sitt uttryck efter Mike Portnoys sorti och gör en skiva som tycks konservativ i all sin pyssliga formtypiskhet. Samtidigt går det inte att avfärda ”Dream Theater” som akademisk instruktionsmusik. Då har man inte lyssnat på tyngden i ”The enemy inside”, Rush-glidningarna i ”The looking glass” eller harmoniperfektionen i ”The bigger picture”.

Det är stunder som gör en yr av precis rätt anledning.

Bästa spår: ”Surrender to reason”.

VECKANS TWEET

Vanligtvis brukar en självbetitlad skiva mitt i karriären markera någonslags omstart. Ett sätt att relansera sig själva, med antingen nytt sound eller ny bemanning. Eller både och.

Vilket i så fall innebär att Dream Theater, Long Islands stoltaste fanbärare för progressiv komplikationsmetal, torde ha gjort det redan då förra albumet ”A dramatic turn of events” släpptes för snart två år sedan. Elftegiven var nämligen en nystart om något, efter skilsmässan med grundartrummisen Mike Portnoy 2010.

Denna dopstrategi slår dock först igenom nu, i och med lanseringen av ”Dream Theater” om två veckor. Som brukligt är i dessa streamingdagar så trissas intresset upp därinför med spridda låtsläpp lite här och där. Tidigare under sommaren var det ”The enemy inside” som fick agera smakprov, nu har turen kommit till semiballaden ”Along for the ride”.

I mitt tycke är det här en ganska ordinär komposition, där det mest imponerande är Mike Manginis melodiska slagverkshantering. Faktiskt en av de tristare stunderna på plattan (jag har haft den på streaming någon månad vid det här laget) och därmed ganska konstig som lanseringsverktyg. I alla fall, för den nyfikne går det att lyssna på låten i fråga precis här söderöver.

Mer egentlig underhållning finner man då, som rubriken redan har skvallrat om, i det klipp där munvige Roboyette käfttrummar sig igenom gruppens ”The dance of eternity” från skivan ”Metropolis part 2: Scenes from a memory”. Det är ett utmanande stycke i sig för en trummis, enligt uppgift innehållande 108 taktbyten, och totalt sinnesknullande överstyv då det framförs med rösten som enda instrument.

Det vill säga, precis det som ”Along for the ride” inte lyckas vara.

Handen på hjärtat – debuten ”Considered dead” var en ganska så intetsägande skapelse. Släppt av Roadrunner-sidospåret R/C 1991 hamnade den mitt i dödsmetallexplosionen och försågs därför högst naturligt med ett Dan Seagrave-omslag och en plastig Scott Burns-produktion som tycks ta titeln på öppningsspåret, ”Stiff and cold” på för stort allvar.

Men det där var blott skivan då Quebec-gruppen lärde sig att gå och tog några stapplande steg inom en metalscen som snart skulle vända sin uppmärksamhet mot Norge och dess diskantladdade högkontrastmangel.

Tre skivor till hann det bli i alla fall – ”The erosion of sanity” 1993, ”Obscura” 1998 och ”From wisdom to hate” 2001 – innan verksamheten lades på is 2005. Detta mest genom ett sakta utplånande som väckte föga uppmärksamhet i de stora leden.

Åtta år senare är situationen väldigt motsatt. Helt plötsligt är Gorguts en referenspunkt inom den tekniska dödsmetallen och kan nu se sig åtnjuta samma pionjärstatus som exempelvis Atheist, Suffocation och landsmännen i Cryptopsy. Branschtidningarna vräker på med bjärta fyrfärgsomslag och överallt sjungs Luc Lemays lov.

Väldigt rättvist, måste tilläggas. För nu aktuella ”Colored sands” (Season Of Mist/Sound Pollution) är en skiva som går bortom ordinär death metal. Som tänjer på gränserna och mutar in ett helt eget område som slentrianlyssnaren helst inte bör beträda. Det här är minerad mark. Ett avantgardistiskt möte mellan genreböjarakter likt Deathspell Omega, Portal och Blut Aus Nord. Fast mycket mer kontrollerat, överprogressivt och … out there.

På så sätt kan femteskivan tilltala även andra än de mest insnöade genretrollen. Det progressiva anslaget lär slå an en sträng hos den mer vidsynte Dream Theater-lyssnaren, djentkonnässören bör finna stort utbyte i de trixiga krumbukterna i leveransen medan de som exempelvis finner mycket nöje i Between The Buried And Mes ”The silent circus” här kan se sig rikligt belönade.

”Colored sands” är ett galet uttrycksfullt verk som utmanar, fodrar och som kräver. Det vill säga – allt som ”Considered dead” inte var. Allt var inte bättre förr.

Fotnot: Här kan du lyssna på plattan på Spotify och på Wimp.

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Förvisso har det inte varit någon större hemlighet. Skivan som sådan och dess förträfflighet har det pratats om i branschen sedan i våras och också om dess radikala avsteg från det sound som har präglat gitarristens tidigare karriär i At The Gates och The Haunted.

Men nu står det klart att även vi dödliga snart får ta del av resultatet. Eller, ja. Snart och snart – närmare bestämt den 6 november.

Då släpper Anders Fridén-ledda Razzia Notes Anders Björlers solodebut, en skiva som kryptiskt nog har döpts till ”Antikythera” (enligt Wikipedia en grekisk ö där man 1901 hittade en uråldrig mackapär som beräknar astronomiska positioner). Det låter ju skruvat i sig. Och desto snurrigare blir det då man inspekterar de musiker som har bidragit till skivans uppkomst.

Okej, håll i er. Trummorna hanteras av Morgan Ågren (Mats & Morgan Band/Kaipa och har även spelat med Frank Zappa och Tony Iommi), basen trakteras av Dick Lövgren (Meshuggah) medan The Spotnicks (!) gamle pianist Peter Wiberg står för klaviatur. Dessutom medverkar även gitarristen Carl Svensson och saxofonisten Anders Gabrielsson.

Något säger mig att det inte kommer att låta som ”Slaugter of the soul”, direkt. En tanke som bekräftas av den korta trailer som har publicerats och som går att syna närmare nedan.

Skivan är i alla fall mixad av The Haunteds gamle reglageansvarige Tue Madsen och beskrivs som ”cineastisk”, med influenser från såväl italienska skräckfilmssoundtrack som progrock, jazz och folkmusik.

– Även om det inte handlar om någon metalplatta ville jag ha en levande produktion med stor dynamik. Det finns också en trygghet i att jobba med någon som jag har samarbetat med tidigare. Jag kan lita på honom, säger Björler om sin danske kollega.

– Det här är skivan jag har velat göra hela tiden. Också i At The Gates och The Haunted fanns de melankoliska och progressiva inslag som jag har valt att utveckla vidare på ”Antikythera”.

Som sagt. Den 6 november får vi facit i hand.

Så sent som i somras spelade den egensinnige kanadensaren på Metaltown och Sweden Rock.

Om några veckor hissar han Sverigeseglen igen – för att göra ett exklusivt gig tillsammans med Morgan Ågren och Meshuggahs Gustaf Hielm. På en kryssning till Riga.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Devin Townsend mönstrar på årets Melloboat.

– Det kommer att slå gnistor. Det finns inga begränsningar, säger arrangören Stefan Dimle.

Det känns som att 41-åringen från New Westminster, British Columbia, borde skaffa klippkort på Atlantflyget.

Inte nog med att han så sent som i oktober förra året satte upp mastodontföreställningen ”The retinal circus” – som släpps på köp-dvd/cd av InsideOut senare i år – sedan releasen av senaste studioalbumet ”Epicloud” har han hunnit med inte mindre än tre Sverigebesök.

Det första av dessa, på Nalen i Stockholm den 11 november förra året, recenserade jag för Aftonbladet. Den texten går att läsa här, för den som önskar sig ett korrekt :++++:-omdöme. Sweden Rock-giget fick se sig obedömt efter strul i inpasseringen (mer om detta här), medan jag på Metaltown mest stod och betraktade prestationen.

Nu är emellertid inte spelningen på Melloboat – som går mellan Stockholm och Riga helgen 6–8 september – något som progauteuren gör under egen flagg. I stället kommer han att ingå i trummisen Morgan Ågrens all star-team tillsammans med Gustaf Hielm (ex-Meshuggah/Pain Of Salvation) och Robyns keyboardist Robert Elofsson.

– Det här kommer att bli något unikt, säger Stefan Dimle. Devin var väldigt tydlig med att han ville göra något unikt, något som ingen annan tidigare har gjort. Så det här kommer bli ett riktigt ”jag var där”-tillfälle.

Därtill kommer det även att bjudas på ett exklusivt framträdande av Opeth, som här avslutar världsturnén som har följt på plattan ”Heritage”. Det blir den sista gruppen gör innan den försvinner från offentlighetens ljus för att jobba på album nummer elva. Mer info om den övriga repertoaren, där vi bland annat återfinner Christer Stålbrandts Saga, Icecross, Cressida, Trettioåriga Kriget och Änglagård, går att fördjupa sig i på evenemangets hemsida.

Den som därmed inte får nog på trixande tongångar på Östersjön kan fortsätta firandet även helgen efter. Då spelar nämligen Hielms tidigare band Meshuggah ombord på höstupplagan av Close-Up Båten.

Ombord på årets kryssning kan man även ta del av konserter från Dark Tranquillity, In Flames/The Haunted-rotade The Resistance, Asta Kask, Facebreaker, Seventribe och albumaktuella dunderplutonen Bombus.

Mer info om övriga aktiviteter och bokningsinformation går att ta del av här.

Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.