Chansen finns att du redan har hört talas om en liten ensemble vid namn Sights & Sounds. Det är ju trots allt ingen duvungeakt, redan för sex år sedan kom en självbetitlad ep och som extra intressetrigger går det ju att nämna att gruppen består av medlemmar från bland andra Comeback Kid, Figure Four och Sick City samt att fullängdsdebuten ”Monolith” producerades av en viss Devin Townsend.

Jag sätter emellertid en kopp kaffe (inkasseras vid automaterna på plan sju i Schibstedhuset i Stockholm) på att det här kan vara första bekantskapen som knyts med det kandadensiska gänget. Men däremot inte den sista.

I december kommer kvintetten nämligen att värma upp för Bring Me The Horizon på KB i Malmö och Arenan i Stockholm – ett väldigt bra tillfälle att göra sitt namn känt.

Ett annat är ju att bjuda publiken på lite gratislyssning. Vilket sker här, via ett streamingspår exklusivt för Skandinavien. Hämtat från kommande ep:n ”Silver door” (Pure Noise) kan jag i dag fresta med öppningsspåret ”Poli’s song”. Ett stycke som placerar gruppen någonstans mellan Foo Fighters, Kill Holiday och Lifetime. Knappast det dödsrossel eller aggrodunder som brukar avhandlas i detta forum. Bara bra rock, med vissa lätta punk- och emoanstrykningar.

Skivan finns i butik den 4 november. En månad senare kan ni se gruppen på svenska scener. Missa inte detta.

Motörhead

Aftershock

UDR/Warner

HÅRDROCK Betänk: Få skulle klaga på solen bara för att den går upp i samma vädersträck varje morgon. Snarare är dess position något att lita på, en konstant i en allför föränderlig värld. Lika lite är det ganska så irrelevant att anmärka på att trions 21:a studioalbum låter ganska så likt det 20:e, som i sig även påminde ganska så mycket om det 19:e. Och så vidare. Motörhead är Motörhead, liksom. Förändring? Kyss mig i arslet och skicka hit whiskypavan, pojkvasker. Man meckar liksom inte med formlen, petar inte i detaljerna, utan vältrar i stället fram dundrande hårdpunkmetal ’n’ roll av linjärt god kvalitet. Få saker sticker ut, inget sviker, utan efterskalvet mullrar på tills det når sitt epicentrum i ”Ace of spades”-stojiga ”Going to Mexico”. Sombraro, kan man ju kalla det för.

Bästa spår: ”Going to Mexico”.

VECKANS TWEET

Fotnot: ”Aftershock” släpps först på måndag, men redan nu går det att snyltlyssna på skivan via Wimp. Gör det, vet jag.

Man kan knappast påstå att gruppen inte fick hjälp i avstampet. Vi snackar ändå om ett gäng tonåringar, trummisen Andy Galeon var blott tio år då han gick med i gruppen 1982, som lyckas få Metallicas Kirk Hammett att producera sin legendariska ”Kill as one”-demo (1985) och som med debutplattan ”The ultra-violence”, släppt två år senare, tippades blir en allvarlig utmanare till thrashscenens fantastiska fyra.

Med detta gick det väl så där. Även om tredjealbumet ”Act III” (1990) offentliggjordes via storbolaget Geffen blev det aldrig någon miljonsuccé och efter att nämnde batterist skadat sig svårt i en bussolycka samma år valde gruppen kort därefter att lägga ner verksamheten.

Likt många genrekollegor fick Death Angel emellertid en nytändning i och med sin medverkan på välgörenhetsgalan Thrash Of The Titans i augusti 2001 och beslutade sig därefter att återuppta verksamheten, vilket så här långt har gett oss fyra studioalbum genom Nuclear Blasts försorg.

Det senaste av detta? Nyss lösgjorda ”The dream calls for blood”, som officiellt nådde handeln förra veckan.

Jag skulle egentligen kunna sluta där. Med ett konstaterande likt det ovan, ett meddelande som scenföljare vet vad de ska göra av.

Är namnet emellertid nytt eller på något annat sätt obekant sedan tidigare finns det all anledning att såga itu den här ganska så delikata thrashfrallan, som kaxigt nog undviker såväl surdegsjäsning som övernitisk hårdgräddning i studiougnen. I stället har bagarmästare Jason Suecof (Trivium, August Burns Red, DevilDriver med flera) förstått att en moshlimpa likt denna gör sig bäst utan krystade moderniseringsförsök.

Vilket också, paradoxalt nog, kan ses som albumets största nackdel, om någon sådan måste framhållas. Med tanke på den goda vigör b-seriekollegorna i exempelvis Testament, Kreator och Heathen har visat under 2010-talet – samtidigt som uppkomlingar likt Municipal Waste, svenska F.K.Ü. och underskattade Violator har tagit genren vidare med såväl energi som respekt – behövs det mycket för att stå sig i konkurrensen.

Det gör Death Angel exempelvis i ”Fallen”, titelspåret och ”Caster of shame”. Egentligen speltiden rakt igenom, på ett ständigt envist men sällan rakt igenom överväldigande vis.

Vigören finns ju där. Kunnandet och viljan likaså. Vilket kanske inte är mer än vad man kan önska sig, speciellt då den där antika Metallica-kopplingen känns väldigt avlägsen.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”The dream calls for blood” på Spotify och på Wimp.

Hur man än vrider och vänder har året så här långt mest präglats av oro när det gäller en av världens annars så pålitliga och konsekventa rock ’n’ roll-maskiner.

I fokus har frontmannen Lemmy Kilmisters omskrivna hälsoproblem stått, av förklarliga skäl. Jag menar, snubben är ju ingen ungdom längre. Och då bandet tvingas ställa in bland andra framträdanden på svenska Metaltown samt kraftigt begränsa sitt gig på Wackenfestivalen är allt inte hälsa och välgång. Hur man än önskar se saken.

De lugnande beskeden angående mustaschnyllets välmående och stadiga tillfrisknande har emellertid varit Motörheadlägrets enda offentliga kommentarer om det hela och om en vecka kommer nästa hälsogaranti – gruppens 21:a album, kallat ”Aftershock”.

För att högtidlighålla detta har trion, i samarbete med svenska promotionbyrån Triada Communication, beslutat sig för att lätta på lädret och erbjuda Hårdrocksbloggens läsare en tävling av flådigare snitt.

En ensam vinnare kammar nämligen hem en weekendresa för två personer – avfärd lördag morgon, hemkomst söndagkväll – till den brittiska huvudstaden med övernattning på femstjärnigt hotell och hela 500 euro (motsvarande cirka 4 200 svenska kronor) att sätta sprätt på i storstadens omfattande pub- och butiksutbud. Och som om detta inte skulle vara nog får det lyckliga sällskapet även en guide till Lemmys London (dock inte i regi av frontmannen själv) samt ett generöst fanpaket bestående av nya plattan i specialutgåva samt en fräsch luvtröja med gruppens emblem.

Schyst, va? Ja, ska det vara så ska det vara med extra allt. Liksom.

Okej, då drar vi det i sammanhanget mindre roliga då. Nämligen det rent praktiska.

Du som tävlar och ditt sällskap ska vara över 18 år, vara beredd att slanta upp eventuell vinstskatt som sådan tillkommer, själv stå för transport till och från Arlanda och dessutom kunna svara på nedanstående fråga:

• Nära nog varje skivkonvolut med gruppen pryds av dess maskot Snaggletooth, även känd som Warpig. Emellertid inte alla. Det jag vill veta är vilka fullängdsskivor (bara officiella studioalbum, inte live- eller samlingsplattor) där galten inte finns avbildad på framsidan i en eller annan form.

Bläddra nu i skivsamlingen, plita ner det rätta svaret och mejla det till mig (mattias.kling@aftonbladet.se) senast nu på torsdag den 17 oktober i ett brev märkt ”Motörheadtävling” där du även uppger namn och postadress. Slumpen avgör sen vem som kammar hem priset ovan, så det är inte lönt att böna och be och smöra för att avgå med segern. Du ska också berätta vilken helg du önskar åka till Storbritannien. Misslyckas man dessa enkla förhållningsregler blir man automatiskt diskvalificerad, måhända hårt men knappast omöjligt att inse exakt varför det förhåller sig på detta viset.

Lycka till! Må tursammaste hen vinna.

Fotnot: ”Aftershock” recenseras av yours truly i Aftonbladet/Nöjesbladet nu på fredag. Då får ni läsa mina åsikter gällande nämnda album enligt konstens alla regler. Fram till dess går det emellertid väldigt bra att smyglyssna på skivan. Typ här nedanför.

Trivium

Vengeance falls

Roadrunner/Warner

METAL Vid det här laget torde det stå klart för alla att Floridagruppen inte är nästa Metallica. I stället får kvartetten snarare finna sig i att vara tv-spelgenerationens Testament – ett väldigt skickligt gäng som aldrig får gå i bräschen, vare sig kommersiellt eller kreativt.

Det finns emellertid en tydlig önskan att bryta mot detta från sidan-perspektiv. Till sjätte skivan har combon rekryterat David Draiman (Disturbed/Device) som producent, ett coachval som blir löjligt uppenbart i Matt Heafys frasering i de mer melodidrivna spåren. Här blottar Trivium dock ett bekymmer som tycks följa dem karriären igenom. Vilket uttryck de än tar sig an – metalcore, light-thrash eller reklamradioriffande – tycks de alltid utgå ifrån en redan beprövad mall. Ett större självförtroende hade knappast skadat.

Bästa spår: ”Villainy thrives”.

VECKANS TWEET

Jag förstår om ni inte riktigt har känt igen mig de senaste veckoavtrampen.

Hårde Kling, liksom. Han som bara skriver om musik som låter likt en startande Dreamliner eller en tunnelsprängning (inte helt sant) har klivit åt sidan och behandlat allt ifrån modern dubstepcore via Crossfaith) till organiskt sjuttiotalsgung à la Horisont.

Misströsta inte. I dag kan ni återigen sortera in mig i en kategori som tycks passa de som anser att en som lyssnare bara kan uppskatta en sorts musik. Enkelt och förutsägbart. Så som många tycks vilja ha det.

Jag har tidigare i detta forum skrivit om detta rumlargäng, då jag önskade uppmärksamma då aktuella låtsläppet ”Thank you Budd Dwyer”, som valdes till prolog till andraalbumet ”Hellbound” (eOne/Steamhammer/Playground).

Har ni läst detta inlägg torde namnet med andra ord vara bekant. Liksom dess deathcorerotade muller som i en tvärdöd genre, om ordvitsen tillåts, framstår som ytterst levande. Kanske för att låtarna här inte bara känns som Suffocation-rusningar rakt in i fantasilösa breakdowns, måhända för att det faktiskt handlar om just det. Om låtar, alltså.

Visst. Jag tror inte att Fit For An Autopsy har mycket emot att sorteras in i samma genrefack som exempelvis Job For A Cowboy, The Acacia Strain eller Whitechapel. Det är nämnt i största välmening, något sextetten säkert också uppskattar. Och som till fullo använder de möjligheter som tre gitarrister erbjuder då det gäller att fylla ljudbilden med tyngd och kraft. Ett tilltag likt detta – att slänga på ytterligare sex strängar, två ben och ännu en tjock nacke i hopp om att beefa upp soundet – kan verka överilat och överflödigt, men här funkar det. Speciellt då låtarna – där var det igen – känns avsevärt mognare, mer genomarbetade och välkomponerade än på debutresan ”The process of human extermination”.

Med sådant gott grundarbete behöver man liksom inte krångla till det. 37 minuter fördelade på 10 låtar är fullkomligt rimligt, liksom gästinhopp från The Acacia Strains Vincent Bennett och Thy Art Is Murders CJ McMahon. Det är detaljer såväl som helhet. Ett proffsigt fullständighetstänk som går hem.

Ska du bara köpa en enda deathcoreplatta i höst kanske du inte väljer Fit For An Autopsy. Det är synd. För det borde du göra. Och samtidigt hålla en moshpittumme för att sextetten snart hoppar på en Sverigevänligpaketturné.

Lyssna på det hela? Det går så bra så. Exempelvis genom att som Spotifyanvändare klicka här, medan ni som föredrar Wimp i stället pekar här.

Korn

The paradigm shift

Prospect Park/Caroline/Universal

NU METAL Om detaljerna är huvudsaken skulle Bakersfieldgruppens elfte studioskiva vara en sensation. För sådana finns det gott om; från basriffet i ”Spike in my veins” till elektronikgarnityren i ”Mass hysteria” eller percussionpiruetterna i ”Victimized” – det är eleganta teknikaliteter som förgyller och dekorerar. Dessvärre är detta inte ett raffinemang som genomsyrar helheten. Även om återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch satt sin intuitiva refrängkänsla på flera av låtarna känns de ofta en smula forcerade. Lite som om Korn har tvingats till en inte helt frivillig ursprungsreträtt efter det kontroversiella dupstepexperimentet ”The path of totality”. Det liksom puttrar mest på utan att riktigt skaka till. Gungar som sig bör, rycker snarare i högerbenet än väcker nacken. Så som det blir då detaljerna blir huvudsak.

Bästa spår: ”Prey for me”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Vertikal II” på Spotify eller på Wimp.

Inför släppet av ”Infesstisumam” tidigare år glunkades det en hel del om att den maskerade församlingen hade spelat in några låtar med anhängaren Dave Grohl som producent och trummis.

Av denna (o)heliga allians har vi tidigare fått höra den klämmiga ABBA-tolkningen ”I am a marionette” (b-sida på ”Secular haze”-singeln) medan övriga åstadkommanden har legat till sig i arkiven. Fram till snart, det vill säga.

Till synes från ingenstans kommer nu nämligen beskedet att Papa Emeritus II och hans huckleklädda gastar den 20 november släpper ”If you have ghost”-ep:n, likväl som en utökad version av årsaktuella studioalbumet där vi också får ta del av osläppta stycket ”La mantra mori”.

På ep-släppet (limiterat till 1500 exemplar) hittar vi förutom titelspårets Roky Erickson-tolkning även covers på valda stycken av Depeche Mode (rimligt), Army Of Lovers (helt fucking jävla orimligt) samt ovan nämnda Björn och Bennys-spår och en liveversion av just ”Secular haze”.

Detta ligger emellertid ännu i framtiden. Men redan nu går det att lyssna på huvudlåten via denna fräsiga Spotifylänk.

En av metalvärldens mindre omhuldade makthavare är Monte Conner.

”Monte vem”, säger du?

Arkitekten bakom många av dina favoritskivor, säger jag.

I sin roll som ansvarig för A&R på Roadrunner från 1987 har han varit ansvarig för att knyta en hel radda artister till bolaget fram till sin sorti i augusti förra året, i turbulensen av en rad omorganiseringar.

Du har kanske hört talas om Sepultura? Slipknot? Fear Factory? Type O Negative? Trivium?

Conner har en stor del i deras karriärer. Vilket gör honom till en av den moderna metalvärldens storspelare, utan att ens själv ha trakterat något instrument i mer omskrivna sammanhang. En cool katt som förtjänar respekt, med andra ord. En hårdrocksscenens Tony Mottola, om man så vill.

Efter skilsmässan med Roadrunner har Conner emellertid inte valt att dra sig tillbaka, utan i stället lagt sin kraft på att locka lukrativa artister till Nuclear Blast Entertainment. Vilket bland annat har lett till att exempelvis Sepultura och Soulfly är knutna till USA-grenen av den tyska metaljätten.

Och vad har det här nu för dagsrelevans, torsdagen den 3 oktober 2013? Jo, nu har han nämligen slagit till igen och snott åt sig en jätteakt från sin förra arbetsgivare.

I går basunerades det nämligen ut via de sedvanliga kanalerna att Oaklands finest, även kända under mer slagkraftiga namnet Machine Head, har ingått allians med Nuclear Blast. Alltså det tredje bandet från Conners framgångsrika förflutna som han väljer att locka över till sitt stall – och den största kontrakteringen hittills.

Det innebär att gruppens åttonde studioskiva, den första med nye basisten Jared MacEachern, kommer att släppas via just Nuclear Blast tidigt nästa år. Och att Roadrunners stall med ens blev aningen tunnare.

Fler liknande övergångar att vänta den närmaste tiden? Jag skulle nog tro det.

Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.