För många är det nu slut på det roliga. Det har helt enkelt blivit dags att byta helgvila och nyårsmys mot den grå vardagen igen.

Hög tid att börja knega igen, med andra ord. I alla fall för oss vanliga lönebärare.

Så varför inte även för rockstjärnor?

Ja, exakt. Varför inte?

Här är i alla fall tre grupper som har börjat inspelningarna av sina nya skivor just den 7 januari 2013.

Amon Amarth Efter att på ”With Oden on our side” (2006), ”Twilight of the thunder god” (2008) samt ”Surtur rising” (2011) ha fått ett kreativt lyft tillsammans med svenske producenten Jens Bogren söker Tumbavikingarna nu nya allianser. Det innebär att kvintettens nionde fullängdare kommer att framställas tillsammans med bittiske Andy Sneap (Testament, Arch Enemy, Accept med flera) med tänkt release via Metal Blade lagom till sommarfestivalerna i juni.

Angående kursändringen har gitarristen Olli Mikkonen uttalat sig så här i amerikanska tidningen Decibel:

– Vi var sugna på förändring och Andy har funnits med i diskussionerna under flera år. Efter att vi hade träffat honom kände vi att allt klickade. Vi tror att det kommer bli en kanonskiva.

Vare sig titel eller låtnamn finns att tillgå för tillfället. Men något säger mig att ganska mycket kommer att handla om skäggiga män som gillar att åka båt långt och länge.

Black Star Riders Gruppen, som för så sent som en månad sedan besökte Sverige under Thin Lizzy-flagg, har i sin tur kontrakterat Kevin Shirley (Europe, Iron Maiden för att nämna några) för att övervaka sin debutresa.

Det finns emellertid viktiga personalskillnader mellan banden. Den nya konstellationen får klara sig utan keyboardisten Darren Wharton och trummisen Brian Downey, den sistnämndes plats är i stället nu fylld av Jimmy DeGrasso som tidigare har fixat takten för exempelvis Alice Cooper och David Lee Roth.

Förstlingsverket släpps via Nuclear Blast senare i år.

Dream Theater Föregångaren ”A dramatic turn of events” blev progmetalltruppens första utgåva utan grundarmedlemmen Mike Portnoy – men med ganska så skral kreativ av dennes ersättare Mike Mangini, som värvades då allt material redan var färdigkomponerat.

På kommande skivan, den tolfte studiomackan i ordningen, kommer batteristen dock till fullo att bidra till skrivandeprocessen, har gitarristen John Petrucci tidigare avslöjat för Metal Insider.

– De tejper som vi har samlat på oss under våra turnéer är fantastiska. Under soundcheck, om någon har presenterat en idé som vi har jammat loss på, har han (Mangini) varit supersnabb på att ta vidare. Jag tror att det blir en cool upplevelse att skriva ihop.

Den finke skalfantomen uppger också att resultatet kan komma att dröja.

– Vi jobbar enligt samma schema som när vi gjorde ”A dramatic turn of events”. Det innebär att vi gick in i studion ungefär samtidigt som nu och den skivan släpptes inte förrän i september.

– Det är förvisso för tidigt att sia om, men när vi väl är färdiga med inspelningarna, mixningen och mastringen kan det mycket väl vara maj och då sticker vi säkert till Europa så det kan dra ut på tiden.

Klart är dock att skivan kommer att släppas via Roadrunner, då parterna förnyade sitt kontrakt förra hösten.

Det är ju på något sätt den där tiden på året igen. En månad då ransonerna ska tömmas, klappar inhandlas och önskelistor spikas och förmedlas.

Man kan kanske säga att jag är en smula skeptisk till julen som sådan. Och då speciellt till den infarktliknande köphets som skruvas upp för varje dag som går av årets sista månad.

Men – nu är ju inte alla lika tomteallergiska som jag. Och, dessutom, ska man nu nödvändigtvis önska sig några tvångsmässiga klappar av farmor och faster Ester så går det ju att göra det på ett sätt som fortfarande är headbangande metalkreddigt. Eller inte. Måhända bara en smula kul, för att möjlighet ges.

Här är tio klappar som gör din jul lite rockigare.

• AC/DC-monopol. En bräda att få spelet över, eller så säg? Vill du skinna släkten på kåtriffande boogiestålar före gröten går denna pjäs att inhandla från Amazon för 29,55 dollar.

• Vinglas à la Slayer. Tre bägare att halsa blodröd dryck ur går loss på 750 kronor hos Brands for fans.

• Iron Maiden-sejdel. En bira smakar troligtvis 666 gånger bättre när den serveras ur en handgjord läderbägare med en ingraverad Eddie på. 50 pund kostar prylen, som köps via gruppens hemsida.

• Slayer-kofta. Förvisso är denna hiskliga tingest redan slutsåld, men för den som önskar sig värmande helgmys med stickade pentagram på bröstet går det alltid att kolla på Ebay om det är någon som är villig att dryga ut julkassan genom att kränga sitt exemplar.

• Julpynt från King Diamond. Okej, ska man ha en granfan så ska den vara grann. Något som Danmarks ondaste falsettstrupe fixar, å det grövsta. Strax under 18 dollar går kulorna på via hemsidan.

• Klappstrumpa från Kiss. Förvisso är den knappast stor nog att rymma bandets gigantiska fotobok (tung som en bisonoxe och i sanningsvindyr). Men mer hanterliga klappar, likt senaste skivan ”Monster”, får nog plats i denna lilla spiselhällsprydnad. Kostar 17.95 dollar och tjackas här.

• Venom-hyllande prydnad. Återigen – ska det nödvändigtvis satsas på en gran så ska fanskapet vara grant. Och ett gott komplement till King Diamond-bollarna ovan är denna lilla kula, som säljs av Century Media för 7,99 euro.

• Inslagspapper från Metallica. Till och med de torftigaste kallingar från Dressmann blir en gudagåva när de levereras i ett så tjusigt paket. En rulle går loss på 18,99 dollar på gruppens hemsida.

• Julkort för brutaldansaren. Nog för att tomtefar och hans nissar gärna tar sig en svängom runt granen när glöggen börjar ta. Den som emellertid tycker att släkt och vänner ska förbereda sig på en aningen mer yster balett kan ju med fördel förvarna berörda parter med dessa kort. Ett 15-pack kostar endast 3 dollar hos MerchNow.

• Holy Grail-singel. Utgåvan är strikt begränsad, så till vida att blott 500 exemplar finns tillgängliga världen över. En framtida dyrgrip, måhända. Speciellt då Kaliforniengruppen tidigt år står redo att lösgöra album nummer två, döpt till ”Ride the void”, via Nuclear Blast. Fram till den 18 januari, då nämnda alster släpps går det alltid att stilla heavy metal-hungern med vinylkakan ”Seasons bleedings”, där kvintetten tar sig an King Diamonds ”No presents for christmas” samt Rainbows ”Kill the king”. 7,99 euro kostar skivan via ovan nämnda skivbolags webbshop.

Okej. Det går att hitta precis vad som helst på nätet. Därför kanske det inte är fullt så förvånande att det har startats en sida på Tumblr – vars huvudsyfte är att morfa in coola kissar på kända skivomslag.

Vasst eller kasst?

Jag tycker nog ändå att det är aningen humoristiskt. Precis lagom fnissigt för att yours truly ska få kattfnatt så här efter fem skrala timmar i bingen efter nattens skrivarstund med Kreator.

Källa: The Kitten Covers

VECKANS SKIVOR

I Am War ”Outlive you all” (Razor & Tie/Border)

Jag har tidigare uppmärksammat detta sidoprojekt på denna plats, vilket gör själva påpekandet att vi här hittar Brendan Schieppati (Bleeding Through) samt Alex Varkatzas (Atreyu) en smula onödigt. Nu är det emellertid dags för Sverigelansering av bicepsduons förstlingsverk, varför en påminnelse är på sin plats. Inte för att ”Outlive you all” egentligen är en oumbärlig utgåva, det som här erbjuds är thrashbiffig metalcore med mer kraft än egentlig finess. Snarare är det musik som gör sig bättre vid en rejäl mjölksyreuttömning på gymmet än en testund i favoritfåtöljen. Svettigt!

Iron Maiden ”The number of the beast”/”Piece of mind” (EMI)

Jag tror att det finns få berömmande adjektiv som inte har använts för att beskriva dessa klassiska album. Och äger du dem inte redan, i en eller annan version, har du troligtvis gjort en stor felnavigation på den elektroniska motorvägen. Lik förbannat, att Bruce Dickinsons två första skivor med metalgiganterna nu nysläpps i 180 grams bildvinylutgåvor är ytterst notervärt. Speciellt då dessa skivor alltjämt hör till Iron Maidens absoluta toppskikt – med för evigt klassiska spår som ”Hallowed be thy name”, ”The trooper”, ”Flight of Icarus”, ”The prisoner” och ”Where eagles dare” som absoluta toppnummer.

Led Zeppelin: Celebration day (Rhino/Atlantic/Warner)

Återigen en påminnelse om storverk som tidigare har haussats i detta forum. Nära nog fem år efter firandet i sig, som hölls den 10 december 2007 i London, släpper legendarerna sin förträffliga dokumentation av denna exklusiva engångsföreteelse. Särskild begärlig är utgåvan med såväl ljudspåret i cd-format samt själva monsterkonserten på lyxig bluray. Är den bara en tiondel så välljudande som den bioaktuella versionen kommer ditt hemmabiosystem att få glädjefnatt över de välkallibrerade tonbyggena.

Bad Brains: ”Into the future” (Megaforce/Border)

Även i en så pass spräcklig scen som den tidiga hardcorerörelsen i den amerikanska huvudstaden i början av 1980-talet var kvartetten ett väldigt udda inslag. Inte bara för att medlemmarna var svarta, utan även för att dess musikaliska yttring hämtade influenser lika mycket från reggae som punkrock. ”Into the future” är gruppens första skiva sedan 30-årsfirandet ”Build a nation” (2007) och självklart grupptypiskt udda, från lightmetallisk hardcore i exempelvis ”Popcorn” till rökig dub i ”Jah love”. Summan är inte oäven, men Bad Brains-novisen hänvisas hellre till samlingen ”Banned in DC: Bad Brains greatest riffs” från 2003 för att begripa dess revolutionerande rötter.

Motionless In White: ”Infamous” (Fearless/Pias/Border)

Dags för album nummer två från den dystopiskt imagedrivna metalcoregruppen från Scanton, Pennsylvania. Och denna gång har man sökt svenskt stöd för att sticka ut i en genre där profilering är livsnödvändig. Inte nog med att Tim Skold (ex-Marilyn Manson) har kranat ljud och styrt upp produktion på fem av låtarna, i ”Puppets 2 (The rain)” lånar även Soilworks Björn ”Speed” Strid ut sin strupe. En grupp att hålla ögon och öron på, även om ”Infamous” inte är någon större sensation.

VECKANS KONSERTER

Thin Lizzy (Sala Folkets Park, 20/11)

Grundförutsättningarna har ältats både fram och tillbaka här av mig, varför de i komprimerad form ser ut ungefär så här: Legendarisk grupp spelar på sista versen inför ett aviserat namnbyte nästa år. Den spelar, av väldigt naturliga skäl, utan sin mest kände och bidragande medlem Phil Lynott och sången handhas i stället av Rick Warwick från The Almighty. Och det här ska i och med den nära förestående nylanseringen också bli dess sista Sverigeframträdanden under nämnd flagg, vilket gör framträdandet i Sala och det i Linköping på lördag till på förhand klassiska. I alla fall i bred bemärkelse.

Parkway Drive (Debaser Medis, Stockholm 21/11)

Den välartade kvintetten från New South Wales är ett exempel på scenens internationalisering under 2000-talet – och tillika fanbärare för den australiska metalcorescenen. På de tio år som har gått sedan formationen i Byron Bay har den sakta men säkert jobbat sig uppåt i takt med att skivorna har blivit mer dynamiskt utmanande och – inte minst – bättre. Tidigare i höst släpptes fjärdegiven ”Atlas”, en skiva som är väl värd de undertecknad gav den i Aftonbladets diverse kanaler. Därför ska det bli extra spännande att undersöka hur väl de nya styckena ”Wild eyes” och ”Dark days” fungerar bredvid inövade fanfavoriter likt ”Sleepwalker” och ”Idols and anchors”, vilket även kan göras på Trädgårn i Göteborg på torsdag.

Aura Noir (Nalen, Stockholm 23/11)

Gruppens sida på Wikipedia lägger stor vikt vid att norrmännen är influerade av Slayer, Sodom och Kreator – samt att deras texter fokuserar på ilska, hädelse och död. Inte den mest orginella påverkandekombon, med andra ord. Men låt inte detta hindra dig från att ta notis om dess existens, för det som brister när det gäller pionjärskap vägs upp av en rasande svärtad illviljeattack – och rullstolsburne Carl-Michael ”Aggressor” Eide som stenhård gitarrist. Senaste skivan heter ”Out to die” och släpptes tidigare i år.

Medan du måhända sov firade USA, hårt drabbat av monsterstormen Sandys framfart på östkusten och mitt uppe i en spännande valspurt, halloween.

Den kanske mest metalvänliga helgen på hela året. Ett hyllande av det mörka, skrämmande och diaboliska. En högtidsdag så riffosande att den har namngett minst tre band (om man räknar in tyska Helloween i ekvationen). Samt gett upphov till en uppsjö av låtar, varav King Diamonds, The Misfits och Type O Negatives hyllningssånger blott är några få.

En av de mest obligatoriska aktiviteterna denna dag är också att karva till den ganska så omfattande gurkväxt som i vanligt lingo brukar kallas pumpa till något fräckt och iögonfallande.

Och det kan ju bli riktigt, riktigt tufft. Som de fantasifulla kreationerna nedan bevisar.

Eddie The Head (känd Iron Maiden-maskot)

Ronnie James Dio.

Flickan på Converges ”Jane Doe”-omslag.

Danzig.

King Diamond.

Slash.

Paul Stanley och Gene Simmons (Kiss).

Motörheads Snaggletooth.

Slayer.

Metallica.

Pilot, fäktare, författare till såväl filmmanus som böcker, radiopratare, programledare i tv – och sångare i ett av världens största metalband.

Bruce Dickinson torde vara själva sinnebilden av kompetensbredd. En snubbe som tycks sysselsätta sig med det mesta och lyckas med vad han än vill ta sig till.

I går var det Sverigepremiär för ännu en sidokarriär för Iron Maiden-sångaren. Som föredragshållare om parallellerna mellan rockscenen och finansvärlden på ett IBM-event på Stockholm Waterfront Congress Centre.

Under mina snart 20 år som löneberättigad har jag deltagit i många liknande happenings. Hört Renata Chlumska berätta om hur det egentligen är att cykla USA runt, lyssnat på utläggningar om kravallapor och fått inspirationslektioner i kreativt tänkande av Henrik Schyffert på en Ålandsbåt – men aldrig (aldrig!) har jag deltagit i något seminarium där föreläsaren förklarar hur ”Run to the hills” hänger ihop med ”My way”. Eller heter Bruce Dickinson, för den delen.

Fan. Dags att byta bransch, tycks det som.

http://www.youtube.com/watch?v=CCCm4nktBjQ

Uttalandet från den reslige tungbasisten Gene Simmons i dagens Aftonbladet är väl knappast så sensationellt att man som läsare sätter morgonkaffet i halsen.

– Jag ska egentligen inte säga något. Svaret är dock ja, svarar han på en fråga om planer på en blågul visit nästa år.

Att Kiss på riktig Europatur skulle nonchalera Sverige – speciellt då gruppen har nytt dundermaterial från färska ”Monster” att presentera – känns inte vidare rimligt. Och därmed återuppväcks endast den där frågeställningen som tidigare användes angående Iron Maiden.

”Om” blir därmed inte längre aktuellt. Det som efter ovantill refererande uttalanden i stället återstod var mest ”när” och ”var” (och eventuellt ”hur”, men det känns som en petitess i sammanhanget).

Och precis då detta skrivs kommer svaret.

”När” och ”var” har blivit ”då” och ”där” – det vill säga den 1 juni på Friends arena i Solna, samt fem dagar senare på Sweden Rock i blekingska Norje.

Olé! Så ska en veckas turnépresentationer inledas.

Samtidigt känns upplägget aningen märkligt med Sweden Rock-mått mätt. För samtidigt som jag vet att sminktruppen länge har varit ett av de översta namnen på arrangörernas önskelista känns det en smula konstigt att headlineframträdandet inte blir exklusivt. Och att kvartetten aviserar ett besök i en arena med publikkapacitet över 67 000 strax före sitt festivalframträdande.

På så sätt måste det resoneras att gruppens exklusivitet inte är avgörande för biljettförsäljningen, att man inte på något stätt står och faller med just Kiss (ett ganska så rimligt antagande). Och för frontsoldaterna Kiss Army blir det därmed ett unikt tillfälle att se gruppen under två helt motsatta förutsättningar under den första veckan i juni nästa år.

Och bara det kan ju bli hur kul som helst.

De som har lyckats ta sig igenom mitt inlägg om nätvett utan att få förmaksflimmer har måhända noterat att jag redan, aningen modest, har haussat denna högst rekommendabla duo.

Man vågar ju knappt göra annat när den presenterar sig för omvärlden under banderollen Satan’s Wrath, då den bas/trummor/sång-levereande ledaren säger sig ha direktnumret till helvetets styrelserum och låtaviserar sig som ”Slaves of the inverted cross”.

Bakom getmasken ovan hittar vi Tas Danazoglou, mer känd som tidigare medlem i Electric Wizard och för att ha ansiktstatueringar som gör att han ser ut att ha krockat med en tryckpress, som på nu aktuella ”Galloping blasphemy” (Metal Blade) lever ut sin fixering vid tidig urkundsthrash med 30-talet år på nacken.

Referenspunkterna stavas Mercyful Fate, Slayer, Possessed, Celtic Frost och Iron Maiden. Och så Satan så klart. Satan är viktig. Satans viktig, till och med.

Om vi lägger allt religiöst och inkonsekvent mumbojumbo åt sidan (Danazoglou anser sig ta direkta order från Hin Håle men avfärdar samtidigt satanism som något för ”råtöntar”) är gruppens förstlingsverk en rent av duglig historia. Med tanke på att ärligheten och självinsikten är stor (”vi tillför inget nytt”) finns det möjlighet att dyrka förebilderna med lika stor hängivenhet som en viss namngivande herre.

Vilket till stora delar görs med avsett resultat på ”Galloping blasphemy”. Speciellt i de mer uppskruvade stunderna – kolla in ”Between Belial and Satan”, en ganska så rakt kalkerad ”The exorcist” likt spelad på ”Seven churches” – fungerar huvudpersonens begränsade vokala register bättre än i exempelvis mer King Diamond-vresiga ”Leonard rising – Night of the whip”. Lyssnar man med ena örat slutet låter det nästan som på den gamla onda tiden, om än soundmässigt mer städat och avsevärt tajtare.

På något sätt är det härligt prestigelöst. Föga rockstjärneuppblåst eller egosvullet, snarare avslappnat och så kreativt inskränkt att det genomsnittliga coverbandet framstår som rena fritänkargänget.

Men viktigast är: Satan’s Wrath är satans bra.

Att lyssna ”Galloping blasphemy” på vinyl är en självklarhet.

Witchcraft

Legend

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL Om alla skilsmässor var så här lyckade skulle det vara befogat att beordra allmän äktenskapsskillnad inom den svenska hårdrocksscenen.

Vissa av er har kanske hört talas om ett band som heter Graveyard. Måhända sett dem som uppvärmare till Iron Maiden på Ullevi förra sommaren. Noterat att de Grammisbelönats, kompisskålat med deras öl Hisingen Brew – eller till och med hänförts av deras retromustiga plyschhårdrock via skiva.

Det är så klart helt i sin ordning. Bara en döv, blind eller totalt genrenonchalant lär ha missat Göteborgsgruppens raketuppskjutning förra året med sitt andra album och förväntningarna på uppföljaren ”Lights out” (i handeln den 24 oktober) är högt ställda om något.

Anledningen till att detta i fallet ”Legend” skulle vara relevant är inte så långsökt som det kan tyckas. Se det som en selling point. Ett sätt att väcka ditt intresse, att locka in dig på nya tankebanor.

Såväl Graveyards som Witchcrafts rötter, i alla fall delvis, går nämligen att spåra till en och samma ensemble, kallad Norrsken och som släppte några demotejper och en singel under 1990-talets andra halva.

Det är i och med denna combos upplösning som Witchcraft startade verksamheten, med enda ambitionen att ge ut en singel som hyllning till inspirationsgivande Bobby Liebling (Pentagram) och Roky Erickson.
Nämnda vinyl ledde emellertid till att Rise Above fick upp ögonen för Magnus Pelanders skapelse och via detta Lee Dorrian-ledda bolag presenterades tre fullängdare innan det efter 2007 års ”The alchemist” uppstod något som kan kallas komplett tystnad runt gruppen.

Fram till nu, det vill säga. Och fan vad tacksamt det känns.

”Legend” är nämligen bräddfylld med föredömligt redigerar kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital.

”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr.

Bästa spår: ”Dead end”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.