”If you’re gonna do it do it live on stage, or don’t do it at all.”

En strof ur öppningsnumret ”Earth rocker” säger mycket om hur det är och hur det görs. På en scen. Live. Och på något sätt större än så mycket annat.

Mycket denna smygstartsdag av Metaltown har handlat om en vingklippning. Hur festivalen liksom pyste ur då Motörhead ställde in tidigare i veckan.

Strax före elva på kvällen spelar sånt mindre roll. Plötsligt är gråkyla, allt annat än tajta publikled och ett inte helt överspännande introprogram speciellt betydelsefulla. Förutsättningarna finns där, men försvinner i något som mest kan kallas för ett vanvettigt sväng.

Det är sådant som Marylandkvartetten slår ner likt en påle i marken. Kaxiga toner som knappast ber om ursäkt för sig, bereder plats i soffan för annat eller går ut med soporna. I stället är det en timmes fantastisk uppvisning i självförtroende och kunnande som tar sats i nyss nämnda jordbävning och som får sin upplösning i en smakfullt ihopbakad ”Electric worry” och ”One eye dollar”.

Som min gode vän Stuart Ness, oväntat men välkommet konsertsällskap, uttryckte det:

– De är så bra att de inte behöver glänsa med sina kunskaper. De är som rörmokare. De kröker rör fantastiskt, och är nöjda med det. Inget tjafs.

Ett extra plus är att repertoaren till största delen viks åt gruppens årsfärska skiva. Vilket ger oss såväl ”Cyborg Bette”, ”The wolf man kindly requests…” och en makalöst cowbellplonkande ”DC sound attack”. Och därutöver några insprängda stycken ur karriären där såväl ”The mob goes wild” och ”Profits of doom” låter fantastiska.

Vilket hela förbannade konserten gör. Bara för att det är så live. Så scennärvarande. Och så jordskälvande fantastiskt att plussen i en recension skulle flyga.

Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Det är ju inte utan att det är lite skakigt och nervöst så här blott dagar före skarpt läge.

Detta är inte helt obefogat. Vis av erfarenhet har jag nämligen lärt mig att världspremiärer sällan brukar vara helt smidiga. Vare sig det handlar om uruppförandet av en föreställning, en liveshow eller – en festival. Det spelar liksom ingen roll om arrangörerna torde vara riktiga proffs i sammanhanget, efter att ha klampat runt i dåligt preparerade gyttjepölar på ett regnsjukt Sonisphere i Stockholm för tre år sedan eller fått halsbränna av alla barnsjukdomar under Metaltowns premiärår i Hisingespenaten 2011 finns det därför en mental beredskap för att dygnen nere i Norrköping kan bli lite hur som helst.

Märk väl, detta icke grundat på någon misstro mot vare sig nu hovhållande FKP Scorpio, Live Nation, Kulturbolaget eller någon annan arrangör. Jag är medveten om att det tar tid innan rutiner sätter sig, innan volontärer och övriga festivalanställda riktigt finner sina roller. Speciellt med ett event som troligtvis i det nu aktuella fallet, mycket talar för det, redan under första året lockar 50 000 människor till en och samma yta.

Jag är medveten om att alla gör vad de ska. Eller i alla fall så gott de förmår utifrån de förutsättningar som ges. Men trots detta finns det ju en risk för att saker och ting inte går som planerat – utan i stället käpprätt åt skogen.

I Bråvallas fall ser jag ett svart orosmoln på himlen. Och nej, det handlar inte om de väderleksrapporter som talar om ett stadigt strilande under onsdagen följt av ett mer avslappnat småskvättande under de följande dagarna. Värre är den busstrejk som innebär att spårvagnarna i Norrköping står stilla från och med i går.

Vilket närmast isolerar festivalområdet i stadens ytterkanter från dess centrum när det gäller allmäna kommunikationer. Eller som Östgötatrafikens trafikoperativa chef Mattias Näsström förklarade det för Norrköpings Tidningar:

– De (besökarna) kommer att vara tvingade att gå till och från Bråvalla.

Hårda papper med extra mycket sand, med andra ord. Och ett läge som med ens kan förvandla förhandssuccén till ett riktigt kaos. Minns bara hur det var på Metaltown för två år sedan, då utelovade bussar i sista stund drogs in och den större delen av festivalpubliken fick se sig strandad på Hisingen mitt i natten.

Då var det riktigt illa. Folk som i desperation försökte slita upp bildörrar. Som gick i stora klungor på en dåligt upplyst väg. Folk som grät, frös och svor – att aldrig återvända till festivalen. Vilket de säkert inte heller gjorde, vilket innebar att evenemanget förra året också tappade 10 000 besökare.

Vi får hoppas att parterna i busskonflikten når en snar lösning. För FKP Scorpio, för banden, för alla volontärer som sliter häcken av sig – och inte minst för publiken.

***

Men om vi nu bortser från domedagsscenariot ovan, som när detta skrivs likväl är en rimlig realitet och i stället vänder fokus mot musiken så finns det desto fler anledningar att se ljust på de närmaste dagarna.

Det är tydligt att FKP Scorpio tagit i från fotknölarna när det gäller bokningarna, vilket också har gett oss ett metalutbud som känns bekant men ändå en smula upphetsande.

För ett par veckor sedan listade jag fem tänkta höjdpunkter i Aftonbladet Hårdrock! – ett urval som får funka även i dag. Som en slags guide inför det som inte bör missas inom festivalens mer strängsprängande program. Som några tips så här inför själva premiären i övermorgon.

Neurosis, Red Stage, fredag 01.35

Det Oaklandgruppen gör är egentligen själva motsatsen till festivalyrsel. Det är musik som målar upp en karg ljudkuliss, som bildsätts av meditativa projektioner och som faktiskt, en skivtitel konstaterar just det, är en fiende till solen själv. Personligen förväntar jag mig magi. Postmetalliskt rangnaröksmalande i fyra nyanser av grått.

Rammstein, Blue Stage, torsdag 23.00

Achtung! Troligtvis kan du inte missa tyskarnas pyroteknikbombardemang ens i grannkommunen, än mindre i dess absoluta närhet. De musikaliska svackor gruppen har, och de är många, väger den alltid upp med en show så vansinnigt prålig och galghumoristisk att det är rent av korkat att inte ta del av den.

Green Day, Blue Stage, fredag 23.10

Efter frontmannen Billie Joe Armstrongs offentliga spritkollaps och en svag trippelgiv har bandet mycket att bevisa. Exempelvis att nyss nämnda bakslag inte har sänkt ett av poppunkscenens mest sprudlande liveakter. Att en rehabiliterad Armstrong klarar att axla pressen. Och, lika viktigt, att ”Basket case” fortfarande är så där festivalförenande som den bör vara.

In Flames, Blue Stage, torsdag 20.30

En viss turnétrötthet må vara befogad, så här två år efter releasen av ”Sounds of a playground fading”. Lik förbannat lär Göteborgs största bidrag till populärmetalgenren lägga manken till för att bevisa att den inte är redo att ta semester än. Hur stor showen blir? Större än störst, troligen.

Trash Talk, Red Stage, fredag 28/6

Rapporter talar om rena kaosföreställningar. Om en sångare som hellre befinner sig i publiken än på scenen. Om kroppsdelar som tycks flyga runt i ett galet sammelsurum av nötta tatueringar och rasande Black Flag-riff. Lite som en spontan antites till Rammsteins hårdkoreograferade monstershow, med andra ord. Men säkert minst lika energigivande.

Fotnot: Missa för den sakens skull inte heller konserterna med exempelvis Ghost, Danko Jones, Volbeat, Parkway Drive, Kvelertak, Thåström, Stone Sour och The Gaslight Anthem. För att nämna några.

Länge har Lemmy tyckts vara en evighetsmaskin. En människa som trotsar alla fysikens lagar genom att röka som en borstbindare och dricka bourbon som ett hel charterresa – och ändå verka någorlunda opåverkad av sitt ohälsosamma leverne.

Men nu tycks livets orubbliga gång även ha hunnit ifatt Motörheads 67-årige basistiske frontman. Ett bevis på att inte ens en av hårdrockens största konstanter är för evigt eller att även ett liv ständigt i omkörningsfilen också kan ta slut då vägen gör det.

I helgen tvingades trion nämligen ställa in sitt framträdande på den österrikiska festivalen See-Rock sedan herr Kilmister drabbats av blödningar under huden. Exakt hur allvarliga dessa så kallade hematom är eller hur de har uppkommit förtäljer inte historien, men trion har därefter även tvingats hoppa av morgondagens planerade gig i Milano.

Med lite mer än en vecka till Metaltown i Göteborg – där bandet är bokat som ett av dragplåstren den 4 juli – väcker detta så klart oro. Inte minst då Lemmy nyligen avslöjade att han tvingats operera in en liten mackapär i bröstet efter att ha dragits med hjärtproblem.

Huruvida sångarens nuvarande hälsoproblem har med denna operation att göra är oklart i dagsläget. Liksom hur lång huvudpersonens nuvarande sjukskrivning egentligen kommer att bli.

Bara att hålla tummarna för ett snabbt tillfrisknande, med andra ord.

Egentligen har det här inlägget bara ett viktigt syfte:

Jag vill tacka alla er som på ett eller annat sätt har spridit min raljanta krönika/nyhetsuppdatering angående rättsprocessen i Prag. Vare sig det handlar om delningar via Facebook, kommentarer eller bara genom att visa att ni bryr er om vad som händer – engagemanget är hedervärt. Så sträck på er, det är ni värda.

Och kanske gör det också att metalbevakningen i dinosauriemedier och dess digitala kanaler också i längden blir mer nyanserad och rättvis. Något som jag under min så kallade karriär har lagt mycket engagemang och energi på – och så tänker fortsätta göra.

Under de snart tolv år som jag har ägnat en stor del av min lediga tid – för så är det, i min fasta anställning på redaktionen ingår inte musikskrivande utan det får jag sköta med vänsterhanden när tillfälle så ges – åt att ge min älskade musik och dess figurer det utrymme jag tycker den förtjänar. Genom åren har det gett visst resultat, men dessa ska jag inte på något sätt ta åt mig äran för.

För sant är att Aftonbladet under 2000-talet har ökat bevakningen av hårdrock och dess genresläktingar avsevärt. Vilket följande exempel också tydliggör:

• 2002 täckte jag min första Sweden Rock Festival. Som ensam recensent på darrande knän och med en frilansfotograf vid min sida. 2012 var vi tre recensenter, två fotografer samt en nyhetsreporter som rumlade runt i Norjes lera. Det vill säga – en tredubbling av arbetsstyrkan.

• Samma resultat gäller också bevakningen av många av de större artisterna och andra festivaler. Vi åker exmpelvis till Estland och Norge och skriver om Metallica om de spelar där, även om de under samma år inte ämnar avlägga besök i Sverige. Vi piper i väg på Europapremiärer av arenaakter inför rockmonstrens gig på exempelvis Stadion i Stockholm eller Ullevi i Göteborg.

• 2011 var också ett närmast historiskt hårdrocksår i Aftonbladets historia. Inte nog med att vi var med och lanserade ett tv-program kallat ”Big rock show”, under ledning av musikredaktören Jocke Persson sjösatte vi även Aftonbladet Hårdrock! – en specialtidning i lyxtryck som då kom ut i två nummer och ett under 2012.

Syftet med denna uppräkning är inte på något sätt att slå mig för bröstet eller att hävda min arbetsgivares suveränitet. Snarare ser jag ovan nämnda exempel som ett tecken på att det går att förändra från insidan. Att sakta men säkert lyfta fram det man brinner för och därigenom ge det mer utrymme i spalterna.

Denna process är å andra sidan långt ifrån slutförd. Och redan inom de närmaste månaderna kan jag förhoppningsvis avslöja mer om vad som händer under inför den galna rocksommar (Kiss! Bon Jovi! Iron Maiden! Rammstein! System Of A Down!) som trots allt väntar på andra sidan islossningen.

Därför känns det extra bra att just du väljer att läsa det jag skriver och tar det på allvar. Genom att dela inlägg ni gillar, kommentera och engagera er bidrar ni till att bevisa för räknenissarna att hårdrock är en bra affär.

Och på så sätt en win-win situation för alla inblandade.

Inom journalistikens förlovade ankdamm räcker det ju som bekant inte att ”veta” saker. Man måste ju också kunna presentera dem och få dem bekräftade på ett vattentätt sätt.

Därför är det bara att gratulera konkurrentorganet Expressen, som i dag ”kan berätta” (egen formulering) att såväl spektakelensembeln Rammstein som albumaktuella Green Day är klara för FKP Scorpios festivalsatsning i Norrköping den 27–29 juni nästa år.

Den för dagen aktuella Entombed-mössan åker av. Jag erkänner mig slagen i jakten på den här nyheten, som officiellt kommer att presenteras på en presskonferens i riktnummerområde 011 i morgon. Det hade så klart varit kul att breaka det här först, speciellt som jag har anat nyhetens innehåll i ett oar veckor men inte har lyckats få den bekräftad.

Oh well. You win some, you lose some. Sådana är spelets regler. Och liknande avslöjanden kommer att dugga allt tätare ju mer temperaturen skruvas upp inför kommande festivalsäsong.

Men om vi återvänder till rena hårdfakta så är såväl Rammstein som Green Day självklart tunga bokningar för Sverigeexpanderande FKP Scorpio, som sedan tidigare har tagit över såväl Hultsfredsfestivalen som Getaway Rock i Gävle. Speciellt som den största lokaltidningen Norrköpings Tidningar även spekulerar om såväl Metallica som Queens Of The Stone Age och för mig totalt egala Daft Punk. Som en del av festivalkriget mot hårt ekonomiskt ansatta Peace & Love i Borlänge, som anordnas samma helg, är det en offensiv attack av knockoutsnitt som utdelas. Och som borde bemötas snart, inte bara från Dalahåll, utan även av publikkonkurrenter likt Göteborgsbaserade Metaltown.

En sak är säker – rocksommaren 2013 kan bli den svettigaste på länge. På många fler sätt än de mest uppenbara.

Jodå. Nog kan man kalla Dalkarlarnas framträdande på Metaltown den 16 juni i år för en pangsuccé.

Publiken var tokig. Jag var imponerad nog att dela ut i en utskälld recension som ingen tycktes fatta, eller orkade ta till sig, kontentan av (läs och bli upprörd här). Och bandet dessutom bättre än tidigare i all sin nyrenoverade prakt.

Det må vara hur det vill med mina ”antisvenska” undertoner eller annat konspiratoriskt foliehattsdravel – att gruppen gjorde rent hus i Göteborg är inget att snacka om. Varför den nu också har det yttersta nöjet att få se sin konsert i staden uppgraderad från aviserade Lisebergshallen till Scandinavium, en förflyttning som även innebär att giget flyttar från den 19 oktober till 16 november.

Detta innebär att det kommer släppas fler biljetter till konserten och att redan köpta plåtar till det tidigare giget så klart kommer att gälla. Mer info om detta på bokningsansvariga Skrikhults hemsida.

Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.

Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.

Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.

Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.

Det är mycket nu?

Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.

Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:

Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.

Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).

Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.

2008 gjorde death metal-legendarerna från Göteborg ett framträdande på Sweden Rock som fick vanligtvis betygsparsamme kollegan Marcus Grahn att plocka fram den grovkalibriga pluskanonen på allvar.

”Vill inte använda andra beskrivningar än svordomar.

För det är fan så bra, det här.

Fan så privilegierat att få höra de stilbildande, de eviga riffen, att få se Tomas Lindbergs iver, tacksamhet och energi.

Det är sjuttio historiska minuter, om man hör till dem som blir entusiastiska av inräkningen bam, bam, bam, bam, bam … go!”, skrev Grahnen entusiastiskt men korrekt i tidningen fredagen den 6 juni om At The Gates livecomeback i Sverige efter en tolvårig träda.

Själv tog jag mig an bandet några månader senare på KB i Malmö med samma entusiasm, men med ett fyrplusbetyg som ändå kunde ha blivit en femma. Men som inte blev det.

”I ramadantider halalslaktar At The Gates sin gyllene kalv och serverar bitar till var och en som något förskrämt kysser det brinnande mörkret”, hette det i Aftonbladet den 4 september i samband med premiären på det som skulle bli bandets fyra sista spelningar i Sverige någonsin.

Men ibland blir det ju inte som det är tänkt. Och förbannat trevligt är ju det.

I dag presenterar Göteborgsfestivalen Metaltown att kvintetten, vars svanesång ”Slaughter of the soul” helt rättvist ses som en av de starkaste blågula metalskivorna genom tiderna, återuppstår ännu en gång nästa sommar. Framträdandet i hemstaden blir det enda på svensk mark under 2011. Vilket ju så klart inte gör peppen desto mindre.

Metaltown flyttar nästa år från den väl inkörda skådeplatsen i Frihamnen i Göteborg till galoppbanan nära Säve flygfält på Hisingen. Övriga hittills bokade band är System Of A Down, Raubtier, Cradle Of Filth samt Parkway Drive.

Den 17–18 juni nästa år är det… bam, bam, bam, bam, bam, go!

Ja, det här blev ju lite konstigt. Genom mina källor fick jag reda på nedanstående tilldragelse redan i mitten av förra veckan, men lovade att hålla på det till tidningen i dag.

Ändå publicerade bland andra Blabbermouth.net nyheten i går. Och lurade mig på egosmörjelsen att få berätta det först.

Men, skit samma, egentligen. En god nyhet är en god nyhet, oavsett leverantören av densamma.

Därför är det så: System Of A Down återförenas – och spelar på Metaltown i Göteborg nästa år.

Läs mer om detta här.