I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

Medan andra hårdrockare (läs Motörhead, Graveyard, Kiss, Slayer med flera) på senare tid mest har försökt fylla din strupe med mer eller mindre ädel dryck och ditt huvud med skönt promillesnurr tar thrashgiganterna från San Francisco nu sikte – på dina fötter.

In the eye of the beholder:

Metallicas egna signatursneaker.

Samarbetet med ständigt aktuella märket Vans sägs fira att det i juli nästa år är 30 år sedan gruppen släppte debutalbumet ”Kill ’em all” och enligt denna konsekvens lanseras kollektionen redan nästa månad.

I paketet ingår omgörningar av två klassiska Vansmodeller – Sk8 Hi och Slip on – som båda tar fasta på den klassiska omslagsdesignen med en hand och en slägga.

Och detta kalas går loss på?

Oklart. Men troligtvis plånbokstänjande nog att på allvar spränga gemene beundrares julklappsbudget både en och två gånger (ordinarie lägstapris i Sverige för Sk8 Hi i standardutförande ligger på cirka 800 kronor medan Slip On säljs för runt 650 kronor).

Shoe remorse, typ.

(Bilder från Blacklist)

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

Det är svårt att se det som något annat än att en hårdrocksinstution går i graven, även om den avlidne på senare år har fört en verksamhet i skymundan.

För Horns Up Rocks! avslöjar nämligen den senaste programledaren Jose Magnin att MTV2.com ämnar skrota även den internetdistribuerade upplagan av ”Headbangers ball”, ett program som har sänts i en eller annan form sedan 1987.

Ni fattar väl att chocken är total? Speciellt för oss Hedenhösmänniskor som växte upp innan det fanns något som kallades internet (ja, jag förutsätter att alla som läser är födda långt senare än jag själv) var sena söndagkvällar något av veckans höjdpunkt. Speciellt saglade mitt tonårsjag över inslaget ”Tripple thrash treat”, en av få möjligheter på denna tid att få se grupper som Sepultura, Kreator, Slayer, Exodus och andra fartblinda uppstickare i rörlig form. Det här var nämligen tider då till och med Metallica räknades som för extrema för att få ordinarie rotation ens i ett specialprogram och det som i stället supportades med desto mer hängivenhet var välpermanentade akter likt Poison, Def Leppard, Whitesnake och Warrant.

Lik förbannat var söndagkvällarna helig tid på ovanvåningen (enda stället i föräldravillan där det fanns en kabel-tv-box). Jag garvade roat åt de Cheech & Chong-liknande The Bailey Brothers, var nog lite obegripligt hormontänd på Vanessa Warwick här ovan och led mig igenom den ena ickebetydliga LA-dagsländan efter den andra – bara för att få mig en dos mangel, som påpassligt nog serverades strax efter midnatt.

Det var så det var på den tiden. När det visades gällde det att vara på plats (alternativt programmera den där 1900-talsmackapären vi kallade video) annars var det för evigt förbi. Troligtvis var få saker roligare då, men själva ansträngningen att söka efter ny musik gjorde att de guldkornen man fann kändes desto rarare.

Därför känns det tungt att behöva skriva den här dödsrunan över ännu en vän från det förgångna.

Vila i frid, ”Headbangers ball”. Och tack för alla de oförglömliga söndagkvällar vi tillbringade tillsammans.

”Atlas”.

Själva namnet kan tyckas obskyr för bredbandsgenerationen, men för oss över 30 minner dessa tre futtiga stavelser om svindlande upptäcksfärder i fjärran länder – utan att ens lämna pojkrummets trygga konfort.

Via en sådan tingest (en stenåldersversion av Google maps) lärde mig bland annat att Brasiliens huvudstad inte är Rio de Janeiro, utan i stället Brasilia. Att Sovjetunionens sönderfall 1991 resulterade i 15 ”nya” länder – och att Canberra, inte Sydney, är Australiens huvudstad.

Och därmed var det slut på pergamentkunskap à la Hedenhös, och i stället dags för det relevanta.

Nämligen att den ganska så populära metalcoreplutionen från just Australien, även känd som Parkway Drive, i slutet av oktober återvänder med album nummer fyra. Som är döpt till – ”Atlas”.

Skivan, som vanan trogen släpps via Epitaph, är inspelad i Los Angeles tillsammans med Matt Hyde (Hatebreed, Slayer med flera) och sägs stoltsera med en breddning av soundet. Pressreleasen talar om ”tunga, avancerade riff”, ”blixtsnabba blastbeats”, ”dödsgrowlande sång” och ”symfoniska melodier”.

Jo, jag tackar jag.

Av förstasingeln att döma (glutta in nedan) finns det i alla fall viss fog i denna presentation. Och därmed höjs väl spänningen inför den kompletta prestationen till en bit över medelnivå.

Katatonia

Dead end kings

Peaceville/Playground

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste.

Bästa spår: ”Ambitions”.

ÅTERBLICKEN: Metallica sätter griller i huvudet på Sveriges hårdrocksskribenter

Ett rum proppat med kreti och pleti inom svensk metalmedia.

Ett dundrande ljudsystem – och ett ännu osläppt album från genrens giganter.

Det var bevisligen nog för att en kvalitetskollskollaps som än i dag förföljer många av oss närvarande.

VAR? Universals kontor i Stockholm.

NÄR? Den 28 april 2003.

VARFÖR? För att begripa den hausse som Metallicas ”St. Anger” initialt åtnöjt, jag är högst medskyldig, måste man sätta utgåvan i sitt sammanhang.

Det handlade ändå om en grupp som efter dundersuccén med sin svarta skiva tolv år tidigare mest fyllt schemat med den ena obegripligheten efter den andra. En svag dubbelladdning via ”Load” och ”ReLoad”. En omfattande coverskiva vid namn ”Garage inc.” – men också ett infekterat nedladdningsbråk och en James Hetfield som tvingats skriva in sig på torken.

Det är måhända just därför gruppens åttonde riktiga studiomacka till en början mottogs likt tonsatt guld.

Själv gjorde jag nästan i byxan av pur upphetsning över att combon spelade hårt igen. Krystade mig högröd i formuleringarna, refererade till Tool, Discharge, Slayer och Meshuggah, men glömde någonstans bort det mest relevanta:

Att ”St. Anger” som album betraktat är rätt drumligt.

Så kan det gå när ivern vinner över eftertanken.

Whitesnake

Forevermore

Frontiers/Cosmos

HÅRDROCK Med en låtuppställning som närapå uteslutande avhandlar kärlek och lust befäster David Coverdale sin position som veteranrockens brunstigaste bamsebjörn. Låt vara för att det måhända inte görs med samma ståndaktighet som under det karriärsäkrande åttiotalet – ”Forevermore” är ändå så överstyvt amorös att dess blotta uppenbarelse torde få viagratillverkaren Pfizers aktiekurs att gå i backen. Soundet från comebackföregångaren ”Good to be bad” förvaltas härmed gott och med en kvalitet som räcker från start till mål. Men som också saknar några riktiga toppnummer som förvandlar myskvällen till ett riktigt kåtslag.

Bästa spår: ”All out of luck”.

Within Temptation

The unforgiving

Gain/Sony

GOTHROCK I och med sjundespåret ”Where is the edge” väcks, troligtvis högst omedvetet, en fråga som lämnas obesvarad. För det är ju precis det som saknas. Lite styrka och jävlar anamma. En helhjärtad ansats i känslostormarna, likt den som så hjärtevärmande verkningsfullt introducerades på de tidiga millenniesläppen ”Mother earth” och ”The silent force”. 

Här och var gör den grandiosa nerven sig påmind, som en svag vindpust gömd under gigantiska radioharmonier, mer eller mindre tydliga stölder från Chris Isaak (”Faster”) och Metallica (”Lost”) och arrangemang så feta att de skulle kunna avvärja en mindre hungerkatastrof. Men hur läckert utförandet än tycks vara och hur hänförande Sharon den Adel än må lägga fram serietidningskonceptet blir det sällan mer än snyggt på ytan. Inte ens vid de tillfällen då gitarrerna på allvar släpps igenom den ack så keyboardkompakta ljudmattan.

Allt är inte refrängguld som gnistrar. Även om det vid första anblicken kan tyckas så.

Bästa spår: ”Iron”.

Cavalera Conspiracy

Blunt force trauma

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Om inte albumets dopnamn reder ut sammanhanget är det närmast övertydligt i och med titlarna ”Torture”, ”I speak hate” och ”Thrasher”. 

När bröderna Cavalera gör gemensam sak för andra gången sedan den familjära återföreningen med ”Inflikted” finns få stunder som talar till ditt vett eller förstånd. I stället är ”Blunt force trauma” en hårt kramad dos köttbullemetal som torde kunna mätta den mest brutalitetshungrige. Att det är ett format den forna Sepultura-duon behärskar till fullo torde det knappast råda någon diskussion om. I exempelvis Slayer-smockan ”Warlord”, ”Arise”-rappa ”Target” eller ”Lynch mob” (gästad av Agnostic Fronts Roger Miret) används lyssnaren konsekvent som slagpåse, vilket också gör att man lätt känner sig mörbultad då machojabbarna avlöser varandra med sådan envishet. 

Och därför är det extra trist att de andningspauser som erbjuds, ”Killing inside” och ”Genghis Khan”, också hör till de svagare (in)slagen.

Bästa spår: ”Lynch mob”.

Anthrax ser ut att dyka upp i Sverige med en decimerad trupp den 3 juli.

Det avslöjar Sepultura-gitarristen Andreas Kisser på sin Twitter (bild ovan) – och tillkännager samtidigt att han ska göra ett tillfälligt inhopp i gruppen. Gästspelet ska pågå i åtta spelningar.

Anledningen till detta sägs vara att Scott Ians fru Pearl Aday (dotter till rondörsångaren Meatloaf) väntar parets första barn i sommar och att den blivande pappan hellre är hemma i USA vid nedkomsten än kuskar runt på arenascener i Europa.

Detta innebär att Anthrax kan bli det andra bandet på The Big Four-tillställningen på Ullevi som tvingas uppträda utan komplett lineup. Sedan tidigare är Slayer decimerade sedan Jeff Hanneman sjukskriven efter att ha akutopererats i höger arm efter ett spindelbett. Han ersätts för stunden av Exodus-medlemmen Gary Holt och något datum då han ska vara åter i gruppen är inte tillkännagett.

Pearl Aday tillsammans med Scott Ian.

(Ett stort tack till Johan Jakobsson för tipset. Läs hans blogg här.)

Just som denna så smått tokiga metalsommar redan kändes uppskruvad till max kommer beskedet som drar åt nitbältet ytterligare.

Och de rykten som har florerat i metalvärlden det senaste året visar sig stämma.

Thrashens fantastiska fyra – Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax – gör Sverige i sommar.

Den 3 juli gör dunderkvartetten gemensam sak på Ullevi i Göteborg. Det vill säga, bara två kvällar efter att Iron Maiden har uppträtt på samma arena. Och blott två veckor efter att Metaltown (med dragnamn som System Of A Down, Volbeat, Avenged Sevenfold och At The Gates) har invigt sin nya festivalplats på Göteborg Galopp.

Det är mycket nu?

Det är väl bara ett så kallat mellannamn med extra riffgrädde på toppen.

Men samtidigt kändes det oundvikligt att turnépaketet (som gjorde några utvalda spelningar i Europa förra året) i år skulle kunna missa Sverige. Och med detta morgonbesked finns det nog ingen utväg:

Det är bara att skrota vårt landsnamn och ansöka inträde i världssamfundet som Metalnation.

Biljetterna till rumlarfesten släpps på måndag den 7 mars klockan 09.00 via bland andra Live Nation på webben samt Ticnet (077-170 70 70) och Got Event Biljett Scandinavium (031-81 10 20).

Så ställ klockan. Och gör dig redo för en rejäl laddning metal upp i rumpan den första söndagen i juli.

Jag får då säga en sak – trots att det är julhelg och Sverige i stort befinner sig i någon slags skinkkoma så finns det sug efter lite tuff veteranthrash.

Således var gensvaret på jultävlingen – där tre exemplar av Slayers senaste album ”World painted blood” sökte nya ägare – överraskande stort. Och om jag hade fått råda hade alla fått varsitt exemplar.

Men, tre var antalet. Vilket ger tre vinnare.

Och dessa är:

• Albin Lund, Storvreta.

• Johan Wiik, Umeå.

• Emmelie Reilander, Östhammar.

Ond fortsättning på er, alla tre. Och om posten sköter sig uppdrag rätt kan ni skåla in det nya året till tonerna av ”Hate worldwide”, ”Psychopathy red”, ”Not of this God” och de andra godbitarna på denna cd.