Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

Sista inlägget för året blir, föga originellt, ännu en tillbakablick. En uppföljning på mastodontgenomgången från i fredags, då de trevligaste plattorna som släpptes under 2012 presenterades med pompa och ståt och väldigt många adjektiv.

Och ord må vara en sak. Det är mitt gebit, mitt sätt att skildra och analysera. Men det centrala för denna blogg är ändå musiken, det där känslomedium som gör att jag med jämna mellanrum och med ojämnt resultat finner det befogat att formulera mina tankar i skrift.

Därför är det spellistedags nu. En ljudlig rekapitulation av de förflutna månadernas albumsläpp som på Spotify ger hela 1606 låtar med en sammanlagd speltid på över fyra dygn. Och som i rättvis ordning kompletteras med en Wimp-lista med de plattor som inte finns tillgängliga hos den förstnämnda streamingtjänsten. Ett tydligt exempel på hur bra de olika lyssningsplattformarna kompletterar varandra.

Listorna som omfattar årets albumsläpp (med några ep-releaser som extra garnityr) tar du del av här och här.

Den som inte känner för dygnetruntlyssnande veckan ut kanske hellre kollar in 2012 års fräckaste låtar. En nätt kollektion mätande 222 stycken på Spotify och 203 bitar på Wimp som visar på årets bredd och spänning. Endast 16 timmar av ditt liv per pjäs tar dessa kollektioner i anspråk. Väl värda varje sekund, må jag säga.

Och med detta knyts påsen ihop om det här året. Tolv månader som har bjudit på få triumfer, men desto fler förluster.

2012 – fuck you.

2013 – du är så otroligt välkommen.

Rått nytt år, kära vänner och fiender. Vi ses på andra sidan raketerna och champagnekorkarna.

Sådär ja, då gör vi oss redo att lägga ännu ett år till handlingarna.

Tänkte inte raljerna något ytterligare om detta, och inte heller försöka simulera någon spåkula inför 2011. Det är det så många andra som gör. Och säkert mycket bättre än vad jag skulle kunna.

Men – i kväll är det fest. Årets sista, icke desto mindre.

Och bara för att jag kan och vill så har jag därför satt ihop lite partymusik som räcker ända till den 1 januari (såvida man inte tjuvstartar lyssningen innan kvällens fördrink).

Två Spotifylistor finns att botanisera bland – en vågad och en säker.

Som namnen antyder är den förstnämnda rena festen för allätaren inom hård musik, medan den mer sansade kollektionen mer vänder sig till den som aldrig skulle få för sig att blanda Rainbow med Hatebreed eller The Gaslight Anthem med Morbid Angel.

I kväll är valet ditt. Oavsett vilket det blir hoppas jag att du får ett riktigt pangslut på 2010.

Vi ses på andra sidan krutdimmorna.