Stefan Einhorns nya bok handlar om hur man blir en bra medmänniska. Läser om hur en enda vänlig handling kan bli livsavgörande och skapa en vändning i en människas liv. Snällhet, medkänsla och empati betyder ju allt vid de tillfällen när det är tungt och svårt, samtidigt är det inte helt enkelt att vara schyst. En del går ned sig i självgodhetsträsket, andra stjälper mer än hjälper. Det är en riktigt bra bok, framför allt så behövs den väldigt mycket.

För det känns som om folk blivit alltmer elaka. Man snor åt sig det man kan, tränger sig före, snackar skit och det är tydligen helt ok att kunna vräka ur sig vad som helst, särskilt i skrift.

Att hoppa på någon är ju i och för sig ett klassiskt sätt att skaffa sig uppmärksamhet, underhållningsvåld säljer. Se bara när Alex Schulman tar heder och ära av någon i sin blogg och läsarna hisnar av skräckblandad förtjusning.

Kraften i att spela på folks mörkare, mer undertryckta sidor ska aldrig underskattas. Det är en klassisk teknik, vilket många som blivit mobbade kan vittna om. Men hej, redan de gamla romarna jublade på fullsatta läktare när gladiatorerna slaktade krigsfångar. I Bosnien spann man vidare på skitsnacket om ”de andra” tills det ansågs vara rena rama hjältedådet att bränna ned deras hus, våldta kvinnorna och avrätta männen.

Nu påstår jag inte att Alex Schulman håller på att förvandla sina läsare till psykotiska mördarrobotar, däremot är det alltid nyttigt att fundera över varför det är så underhållande med tasksparkar och elakhet.

Varför är det så lätt att dras med? Bor det en liten mobbare i oss alla, även om vi inte vill låtsas om det? Eller är det så enkelt att det är jobbigare att vara snäll?

Då måste man ju kanske hjälpa någon, ta sig tid och prata med folk, tänka efter, vara lyhörd och börja fundera över vilka konsekvenser ens handlande har i längden. Sånt är ju tidskrävande och besvärligare.

Men snällhet, liksom elakhet, sprider sig snabbt och det man ger ut får man alltid tillbaka i någon form, det vet alla som läst Stefan Einhorns förra bok, ”Konsten att vara snäll”. Så det är kanske inte vasst och utmanande att sträva efter att vara schyst och hedervärd, inte heller att försöka göra något gott och vettigt och våga säga ifrån när något är fel. Ändå är det enda sättet att förhålla sig till världen. Och efter att ha läst Einhorns bok står det klart att mer medmänsklighet är exakt vad världen behöver.

Det märkliga är att det måste påpekas i en bok och att det inte är en självklarhet.

Jag har gått ner mig i Facebookträsket, Playahead för vuxna, som sonen kallar det. Och nej, jag har inga som helst skuldkänslor för att jag jagar gamla bekanta på nätet.

Däremot är det väldigt irriterande med allt koketterande. Hör jag kommentaren: ”Jag vägrar Facebook, jag har faktiskt inte tid utan lever ett riktigt liv”, en gång till kommer jag att steka någons hårddisk. Gör vad ni vill men lägg er inte i vad andra gör, jäkla nätsnobbar.

Och snälla, låt oss slippa dessa ständigt förmanande artiklar. Ni vet där någon psykolog gör tvärsäkra uttalanden som att Facebook kan bli en drog och dess användare kan börja logga in sig FLERA GÅNGER OM DAGEN.

Vi som har datorn som arbetsredskap har lite svårt att förstå detta argument med tanke på att vi varit ständigt uppkopplade de senaste åren utan att det har lett till förfall och undergång.

Minns ni 80-talet då hårdrocken ansågs förvandla fansen till våldsamma djävulsdyrkare som ägnade dagarna åt människooffer? För att inte tala om när internet slog igenom och därmed skulle förvandla mänskligheten till cyborgs som tynade bort i brist på mänsklig kontakt.

Allt som är nytt möts med misstänksamhet och alla besserwissrar börjar förmana. Men allt från muffinsätande till joggning kan gå överstyr, de flesta klarar sig alldeles utmärkt ändå.

Facebook är ett praktiskt och tidsbesparande sätt att nätverka för den som inte har tid och ork att springa på lokal och dricka vin.

Det är ett effektivt sätt att komma i kontakt inte enbart med vänner utan också de man skulle vilja lära känna eller enbart tycker verkar trevliga. Ett forum där många snabbt kan samlas för att protestera mot något eller väcka opinion, som nu senast mot SL:s planer att sluta med nattrafik.

Men det viktigaste av allt är att Facebook ger svaret på en av mänsklighetens största frågor, den som merparten av alla konversationer har handlat om sedan tidernas gryning: Vad har hänt med folk man en gång kände? Och ännu viktigare: Hur ser de ut nuförtiden och vad sysslar de med?

Där, i kombination med att man faktiskt kan identifiera folk eftersom deras namn är kombinerade med en bild, ligger Facebooks storhet.

Detta är ingen nyhet, det är en uråldrig mänsklig drift presenterad på ett nytt och smidigt sätt. Och det är genialiskt.

Tala ut, Reinfeldt

Någon mer än jag som är häpen över kulturvärldens besinningslösa hämndbegär denna höst? Det är ju rena verbala splattermovien där ute i boklådorna.

Maja Lundgren ger igen för gamla oförrätter i boken ”Myggor och Tigrar”. Unni Drougge är skoningslös mot sin gamla pojkvän och skriver om hur han misshandlat henne både psykiskt och fysiskt i ”Boven i mitt drama kallas kärlek.” Emilio Ingrosso har skrivit en bok där han, typ, inte har misshandlat exet Pernilla, trots fällande dom för olaga hot och övergrepp i rättssak. Artisten Martin Svensson hoppar på sin exfru Dilba i sitt alster om livet popartist. Folk smetas ut i böckerna och får äta upp gamla oförrätter.

Denna starka, primitiva råkraft som kickar in när människor är svikna, kränkta och förtvivlade ska aldrig underskattas.

Medea mördade sina barn för att Jason ville dumpa henne för en prinsessa. En bekant kissade på sin pojkväns tandborste när han varit otrogen, en annan klippte sönder hans kläder.

Folk pratar skit om varandra, sprider lögner för att ge igen någon oförrätt, inbillad eller påhittad.

Hämnd, och nu talar jag inte om brott och straff, är ett sätt att få återupprättelse. Frågan är bara hur konstruktivt det är längden.

Det verkar knappast som om Maja Lundgrens bok får kulturvärlden att genomgå en självsanering, bli mer jämställda och förvandlas till bättre människor. Folk verkar snarare sluta sig samman och slå ifrån sig anklagelserna.

Kommer kvinnomisshandlare att sluta slå när de blir utsatta för hämnd, hur mycket de än förtjänat den? Kommer de att tvingas till den vård de behöver för att sluta så att inte deras beteende förs vidare till nästa generation? Blir den som sprider lögner verkligen lyckligare av att se någon bli förtvivlad av skitsnack?

Jag tror inte det, för hämnd är rätt meningslöst i längden.

Jag har lyssnat på människor över hela världen som motiverat sitt handlande, dödande, fördrivande, med något som hände för länge sedan. Fast inte mådde de särskilt bra, hur brutalt de än gett igen. Allt blev snarare värre medan hämndspiralerna emellanåt bröt ut i fullt krig.

Och de enda som verkligen tjänar på höstens bokvendettor är vapenleverantörerna, förlagen, som gläds åt all pr men slipper ta stryk.

Det är inte vad jag kallar särskilt hedervärt, men svinhugg går ju, som bekant, igen.

Att TV 4:s prisade reporter Trond Sefastsson tagit emot 406 000 kronor för att hjälpa en man som dömts till åtta års fängelse för knarkbrott är häpnadsväckande. Att han dessutom anklagas för att ha anlitat en torped när den knarkdömdes familj ville ha tillbaka pengarna när inget hände var en chock.

Så här beter sig inte en journalist, sanningens förkämpe, avslöjare av det fördolda.

Vad var det som hände? Blev han för uppburen och därmed lika fartblind som en bonusfrossande företagsledare? Eller är det hela en komplott? Sefastsson hävdar det sistnämnda fallet, att pengarna han fick var för ett juridiskt uppdrag och att de som anklagar honom vill sätta dit honom.

I TV 4:s Nyhetsmorgon medger han att han hamnat i en olycklig gråzon och säger att ”när man jobbar så här så kommer man väldigt nära brottsligheten. Alla kriminaljournalister hamnar i situationen att de kommer nära de här gränserna.”

Det är sant att journalistik inte är en exakt vetenskap, mig veterligen överlämnas inga plastpåsar med pengar, men gränserna är ändå ibland flytande.

Avtal görs med jämna mellanrum oavsett om det handlar om intervjuer med brottslingar, företagsledare, artister eller författare. ”Om du inte skriver det här så berättar jag detta.” ”Du får det här exklusivt om jag får en framsida.”

Nöjesjournalister måste ­anpassa sig till gängse regler när de gör intervjuer med stora stjärnor, vänner hjälper fram varandra och så vidare.

Jag skrev själv under ett avtal med USA:s armé när jag var i Irak, visserligen fanns det inget konstigt eller graverande med papperet men det var ändå ett avtal.

Hade jag rapporterat om den pluton jag följde begick något hemskt? Jag tror det men kan inte veta säkert eftersom jag inte hamnade i den situationen. Och jag vet hur sinnet kan förändras av att ständigt vara omgiven av soldater, eller andra.

Fast jag försvarar inte Trond Sefastsson, om anklagelserna stämmer är det brutalt illa. Jag bara konstaterar att tydligen kan alla stegvis dras in i saker tills de plötsligt befinner sig i en verklighet där det är okej att tänja på sanningen, mobba kollegor för att de byter kanal eller till och med hyra en torped.

Förhoppningsvis kommer detta, och de flytande gränserna, att debatteras ordentligt framöver. Jag vill verkligen veta mer för ingen är felfri och självrannsakan är aldrig fel, särskilt inte bland oss som ska skildra verkligheten och därmed riskerar att gå ner sig i den.