–Jag visste inte att Sverige var neutralt, ni tillverkar ju bra vapen. Hur går det ihop? frågade en amerikansk officer i Irak och visade upp kikarsiktet på sin M4 som han påstod var svenskt.

– Åh, det funkar alldeles utmärkt. Köp gärna våra vapen, men snälla använd dem inte för då kan någon skadas, svarade jag och fick ett gapskratt till svar.

Det är alltid svårt att förklara svensk neutralitet och säkerhetspolitik bland folk som dagligen använder granatgeväret Carl-Gustaf. Folk har svårt att förstå att vi kan vara alliansfria men ändå vara med i EU och dessutom tjäna pengar på vapenexport. Ordet hyckleri hörs rätt ofta.

Och de senaste 40 åren har neutrala Sverige faktiskt legat på topplistan bland vapenexporterande länder. Staten sponsrar industrin via försvaret som beställer vapen och materiel, det kallas industristöd.

I år går 30 procent av försvarets budget på 44 miljarder till materiel, forskning och teknikutveckling. Dåligt, tycker Anders Borg, som brutit sig loss från det gammelmoderata militärkramarlägret och gått loss på dessa utgifter likt liemannen själv. Nu ska det skäras ner och effektiviseras och det är vapenindustrin och materialanskaffningen som tar stryk.

Allt detta verkar ju bra men problemet är att ingen verkar begripa det egentliga syftet bakom denna omdaning.

Konspirationsteoretikerna påstår att regeringens egentliga skäl är att baxa Sverige in ett Nato-medlemskap. Och varför inte? Dagens Nato sysslar mycket med fredsbevarande insatser och är inte den djävulens högborg som det emellanåt utmålas som. Dessutom pågår det ändå en massa samarbete med dem, fast det talas det tyst om.

Men om Nato är målet borde faktiskt regeringen lägga korten på bordet och vara ärlig.

Missförstå mig rätt, det är bra att försvarets ekonomi ses över och kanon att försvarsindustrin får reda sig själv, varför ska skattepengar sponsra en industri som uppenbarligen har högkonjunktur?

Det trista är däremot att uppstramningen känns så orutinerat genomförd.

Odenberg avgår, folk förstår inte vad som pågår, försvarsberedningen är rasande, det talas upprört om ministerstyre och kortsiktiga beslut tagna i lönndom även utanför gammelmoderaternas kretsar.

I ett sådant här läge borde någon ur regeringen stiga fram och ge besked, leda landet, lugna känslor, förklara läget, men det har ingen gjort. Och det tycker jag om något är oroväckande