Stefan Einhorns nya bok handlar om hur man blir en bra medmänniska. Läser om hur en enda vänlig handling kan bli livsavgörande och skapa en vändning i en människas liv. Snällhet, medkänsla och empati betyder ju allt vid de tillfällen när det är tungt och svårt, samtidigt är det inte helt enkelt att vara schyst. En del går ned sig i självgodhetsträsket, andra stjälper mer än hjälper. Det är en riktigt bra bok, framför allt så behövs den väldigt mycket.

För det känns som om folk blivit alltmer elaka. Man snor åt sig det man kan, tränger sig före, snackar skit och det är tydligen helt ok att kunna vräka ur sig vad som helst, särskilt i skrift.

Att hoppa på någon är ju i och för sig ett klassiskt sätt att skaffa sig uppmärksamhet, underhållningsvåld säljer. Se bara när Alex Schulman tar heder och ära av någon i sin blogg och läsarna hisnar av skräckblandad förtjusning.

Kraften i att spela på folks mörkare, mer undertryckta sidor ska aldrig underskattas. Det är en klassisk teknik, vilket många som blivit mobbade kan vittna om. Men hej, redan de gamla romarna jublade på fullsatta läktare när gladiatorerna slaktade krigsfångar. I Bosnien spann man vidare på skitsnacket om ”de andra” tills det ansågs vara rena rama hjältedådet att bränna ned deras hus, våldta kvinnorna och avrätta männen.

Nu påstår jag inte att Alex Schulman håller på att förvandla sina läsare till psykotiska mördarrobotar, däremot är det alltid nyttigt att fundera över varför det är så underhållande med tasksparkar och elakhet.

Varför är det så lätt att dras med? Bor det en liten mobbare i oss alla, även om vi inte vill låtsas om det? Eller är det så enkelt att det är jobbigare att vara snäll?

Då måste man ju kanske hjälpa någon, ta sig tid och prata med folk, tänka efter, vara lyhörd och börja fundera över vilka konsekvenser ens handlande har i längden. Sånt är ju tidskrävande och besvärligare.

Men snällhet, liksom elakhet, sprider sig snabbt och det man ger ut får man alltid tillbaka i någon form, det vet alla som läst Stefan Einhorns förra bok, ”Konsten att vara snäll”. Så det är kanske inte vasst och utmanande att sträva efter att vara schyst och hedervärd, inte heller att försöka göra något gott och vettigt och våga säga ifrån när något är fel. Ändå är det enda sättet att förhålla sig till världen. Och efter att ha läst Einhorns bok står det klart att mer medmänsklighet är exakt vad världen behöver.

Det märkliga är att det måste påpekas i en bok och att det inte är en självklarhet.