Jag klarar inte av att se på programmen där ensamma mammor och bönder letar efter någon att älska.

Det är så hemskt när presumtiva partner radar upp sig på led i hopp om att bli utvalda och sedan väljs bort, ratade och bortkastade inför hundratusentals tittare. Jag må vara tråkig och oromantisk men det gör helt enkelt för ont i själen att se deras förnedring. När sedan kvinnorna i Ensam mamma söker hävdade att de inte själva fått välja ut dem de skulle träffa utan att allt var ett enda setup med tv-mässiga eventuella partner så blev det riktigt sorgligt, särskilt med tanke på de barn som var inblandade. Kidsen ville ju ha en ny pappa, för dem var det på riktigt. Men för produktionsbolaget som gjorde programmet var det självklart en stor framgång, fortsättning följer med nya ensamma mammor eller pappor. Jo, jag förstår allmän- intresset i det hela. Alla vill ha någon, alla vill träffa en livspartner som gör dem hela och lyckliga, och det är jättesvårt att hitta rätt. Fast chansen att någon skulle dyka upp i tv torde vara extremt minimal. Men det stora problemet med alla ensamma människor verkar snarare vara att många är så rädda för att bli sårade att de inte vågar släppa någon nära. Det letas och letas, men få verkar ta sig tid att lära känna någon ordentligt. I stället söks det ständigt nya, bättre och snyggare partner. Att sätta på en främling är mindre hotfullt än att tala om för någon att man har känslor för henne eller honom. Det verkar ibland som om det blivit rena rama hobbyrörelsen att gå på klubbar och knulla loss men ändå blev det ett ramaskri bland läsarna när Svenska Dagbladet hade en artikelserie om folk som har flera partner. Det hela är väldigt förvirrande. Sverige är världsetta på ensamhushåll, det lär snart finnas en miljon singlar i landet. Vi, människorna i det mest jämställda landet i världen, glider längre och längre bort från varandra och förvandlas till små självförsörjande enheter som bor i var sin låda och umgås via internet och sms. Framtiden är befolkad av känsloenucker – kärlekskranka men oförmögna att få det att funka. I detta läge behövs inte ännu en förnedrande dejtingsåpa utan program om hur man skapar närhet och odlar djupa, innerliga relationer utan rädsla och stress. Det är ett program jag gärna hade tittat på.

johanne.hildebrandt@aftonbladet.se