Lämnade i morse Abeché och flög med ett gammal Sas plan, som nu används av det lokala flygbolaget, till N´djamena.
Därmed har jag också lämnat soldaterna i plutonen som nu på allvar ska påbörja sitt uppdrag i östra Tchad.

Det har varit väldigt intressant att följa dem och de har varit både trevliga och hjälpsamma. Ni kan inte ana hur mycket problem militärer kan ställa till med för en journalist om de är på det humöret men med amfibiekompaniet har allt flutit perfekt.
(Ok, några soldater var lite misstänksamma till en början men det gick över.)

Att blogga ”live” under konvojresan med allt vad det innebar med ständigt teknikstrul och förödande hetta, var snärjigt. Men alla positiva kommentarer gjorde mig motiverad att försöka göra mitt bästa, tack snälla för ert stöd.

Nu avslutar jag denna blogg, men det kommer fler artiklar i Aftonbladets papperstidning.
Stort tack för att ni har följt med på denna resa i Afrika.
 
Johanne Hildebrandt

Hur är det att vara här i uniform kan en del undra? Livet är helt olikt det hemma. Man vaknar ur sömn tidigt på morgonen och upptäcker att kroppen tycker att 22 grader numera är kallt. Dagstemperaturen klättrar över 45 grader i skuggan vilket kan upplevas som varmt. Allt jag äger och har är täckt med damm och man svettas kopiösa mängder.

Innan jag åkte ned liknades denna insats med en semesterresa i P1 ekot. I så fall vill jag byta resebolag för här arbetas det dygnet runt.

Men stämningen är god och vi löser våra uppgifter. Säkerhetsläget i landet är instabilt vilket gör att man måste vara försiktig men samtidigt inte provocerande.
Svenska soldaters nyfikenhet och öppenhet ger mycket och blir uppskattat. Detta vinner vi på i längden. Det är roligt när man lyckas göra sig förstådd med ett barn som kommer fram och är nyfiken.

Insatsen i Tchad behövs och det krävs mer på andra sidan i Sudan. Människor här nere är i behov av hjälp. En del av detta är hjälp med  säkerhet. Vi kommer att göra vårt allra bästa för att dra vårt strå till stacken.
Arbetet här i Tchad är i sin linda och EUFOR bygger upp sin styrka vilket kommer att bidra till säkerhet i längden men vem kan säga hur länge det varar men jag är optimist, det måste jag vara här nere!

Till Lena skulle jag vilja önska en försenad Glad påsk (satt i en bil i 3,5 dygn) och att jag älskar dig.
Fredrik

Efter att ha varit här i nästan fem veckor har jag anpassat mig ganska bra och nästan börjat trivas. Allt här är bra, eller i varje fall tillräckligt bra. Detta förutsatt att man förstår att definitionen på bra är annorlunda här än hemma.
Att ha det bra här är att ta på sig en torr och hyfsat ren t-shirt på kvällen innan man går och lägger sig eller att dricka vatten som nästan är svalt. Men jag trivs som sagt. De enda jag saknar är min dotter och min tjej Anja men relativt snart får jag träffa er!!
Kramar, Andreas

Jag kan vara utan dusch, toaletter och värdig mat. Om vattnet börjar ta slut dricker jag mindre. Om det blir hett när solen står som högst svettas jag.
Att vara utan dig däremot, nu när jag äntligen fått dig är en utmaning utan dess like. Ägnar hela dagarna åt att dagdrömma om sommaren, havet – och dig.
Må bra, Kalle.

Det är nu nattsvart ute och svetten klibbar fortfarande på ryggen efter ännu en het, gassande dag i öknen. Afrika är häftigt, det är stort. Det finns många skumma människor, mycket vapen och RPG. Man undrar vad de tänker och tycker om oss. Det finns också många nyfikna och glada människor som tittar och fascineras av oss konstiga militärer som är ute i solen mitt på dagen.
Stjärnhimlen är helt fantastisk. Det är så många mer stjärnor här än hemma i Sverige. Karlavagnen är upp och ner. Sverige är underbart, men det är Afrika också.
Lisa

Det är inte svårt att vara chef för ett förband som Internationella Amfibiestyrkan/TD01 när man har så fantastiska kollegor. Natten faller över Afrika och vi sitter under ett maskeringsnät och försöker avsluta dagens stabsarbete. Att vi skulle sitta här vad det inte många som trodde när vi startade arbetet med IAS:en för cirka 18 månader sedan, men nu är Kåren på plats, det är stort.
Att vi gör nytta är det ingen tvekan om, vi, The Swedish Marines är det första av många reguljära förband i operationsområdet. Jag är mycket stolt över personalen och det arbete som uträttas.
Anna och grabbarna jag tänker på er hela tiden.
Kram Peder

Det har hänt massor på camp Outsider.
Grusplanen där pluton Bravo Sierra bor håller på att transformeras till något som är riktigt beboeligt. Här finns ett utedass, vilket alla tycker är ett steg uppåt.

Två containrar med dusch och toalett har ställts upp och i bästa fall kommer den att fungera i kväll. Anette Wiberg och Jenny Svensson håller i alla fall på att skruva för fullt bakom min rygg.

Tälten har fått luftkonditionering. Det saknas dock ett par tält så flera av soldaterna sover fortfarande utomhus.

I natt kröp en stor spindel på Jonas Anderlunds ben, det finns väldigt otäcka insekter här.

Just nu gör soldaterna sig redo för att äta middag. Deras måltider ser ut på samma sätt som de gjort sedan de kom hit: Kex till frukost, konserv till lunch, godis till mellanmål och en till konserv till middag.

För de som undrat består kompaniet består av tre skytteplutoner varav en är kvar i N´djamena och en är finsk och är här. Plutonen som är här i Abeché kommer snart att ge sig ut på sitt första uppdrag, att eskortera brunnsborrare som ska borra efter vatten några mil härifrån.

Vatten är ett problem som hela Euforuppdraget hänger på. De måste hitta vatten till soldaterna som är på väg hit. De måste vara självförsörjande, så att de inte tar det från lokalbefolkningen.
På campen som byggs här bredvid är man nere på sjutton meter men har hitintills inte hittat något.

Just nu sitter jag på en platsstol ser hur solen håller på att gå ned.
Några av soldaterna bränner skräp i en tunna. Luften är ännu varm men svalnar snabbt av. Det luktar från konserverna som värms till middag.
Snart kommer vi att lämna svenskarna i Abeché och det känns faktiskt riktigt tråkigt.

Har suttit på kinesrestaurangen och jobbat hela dagen. På TV visas en hysterisk show där kineser skriker okontrollerat med gälla röster.

Under lunchen träffade jag en fransk, rätt högt uppsatt militär som jobbar med svenskarna. (Han ville inte att jag skulle skriva ut hans namn.)
Han drack en öl till sin biff med ris och öste lovord över det svenska kompaniet, sa att de var väldigt professionella och suveräna att jobba med.

Faktum är att amfibiekompaniet är väldigt smidiga att ha att göra med, även för en journalist. Bland dem finns inga fyrkantiga paragrafryttare som inte vågar göra något utan ett högre befäls tillstånd, inte heller några tröga surkartar.

Det är möjligt att jag i egenskap av journalist behandlas extra väl men under de dagar jag levt med soldaterna har de alla visat sig vara hjälpsamma problemlösare.
Dessutom har de ganska sjuk humor, vilket alltid är ett plus.

Säkert kommer det att bli en dipp när de funnit sig tillrätta och landat på riktigt men just nu råder nybyggaranda på camp Outsider.
När allt är klart ska de ge sig ut på sina första uppdrag och det kan bli snart.

Det finns många perspektiv på svenskarnas uppdrag i Tchad, många skäl till att just de har skickats hit. Det kommer jag skriva om snart.

Abeché är ingen stor stad utan snarare en håla med breda gator av hårdpackad sand kantad av låga byggnader. Enstaka kor står parkerade utanför husen, små affärer säljer allt från bildelar till det mest luxuösa av allt; kall läsk.
Många av stadens stora byggnader är hyrda av alla de hjälporganisationer har sin bas här. I Abeché finns också ett universitet och självklart en marknadsplats.

Det känns som om det är varmare här är i N´djadena. Värmen och de senaste dagarnas långa färd börjar slita på kroppen. Det blir allt svårare att skriva, orden glider undan. Det enda man kan göra är att skratta åt det, samt dricka mycket starkt kaffe.

Värre är det att all utrustning är täckt av ett lager av damm. Det är ett mirakel att de trogna Macarna ännu fungerar. Vår största fasa är att sandkorn ska leta sig ner till hårddisken för då är det kört.

Eftersom det är skrivardag i dag tar vi in på stans enda värdshus.
Två spanare från det svenska kompaniet kör oss dit. Så fort bilen stannar omringas den av barn som tigger godis. De två unga soldaterna pratar vänligt med ungarna, men ger dem ingenting.

De är också försiktiga, väl medvetna om att folksamlingar är instabila och när som helst kan svänga från vänlighet och aggressivitet.
Vad ska de göra om de blir omringade av barn som inte har någonting och pressar sig på dem? Tänk själv att bli omringad av ett par hundra ungar som rycker och river i din bil för att de vill ha godis.
Det är ett av de problem som dessa två unga soldater måste hantera på ett bra sätt, för självklart vill de inte skada någon.

Vi går in på värdshuset som är kombinerat med en kinesrestaurang. Det kan låta märkligt men det finns gott om kineser i Tchad och andra afrikanska länder.
De flesta jobbar med olja, den industri som hela världen hugger efter som vilda gamar, men de bygger de också vägar och håller på med andra affärer. Kina har etablerat sig stort överallt, USA och Europa ligger långt efter. Så på sätt och vis är Eufor styrkan en europeisk markering i Afrika.
Men mer om detta senare.
Nu ska jag, sittandes i en kinesrestaurang i en dammig liten stad i östra Tchad, skriva en annan sak.
Ha en riktigt bra dag där hemma.

Erik Carlson lägger upp sina böcker på den lilla resegarderoben bredvid sin brits.
-Det är viktigt att ha en egen plats, säger han.
Nomadtillvaron är över för ett tag för honom och de andra i plutonen, i alla fall för ett litet tag. Tält har satts upp, överallt på campen håller soldater på att flytta in.

Erik och de andra jag åkt med håller på att packa upp medan de skämtar med varandra. Bilden på kungafamiljen, som tidigare hängde i pansarterrängbilen, har satts upp i tältet. Likaså en tshirt där det står analklåda.
-Varför hänger den där? Frågade jag.
-För att det inte är något att skämmas för, är svaret följt av ett gapskratt.

Stämningen är, som alltid, munter. Dessutom ska de äntligen få duscha för första gången på fem dagar.
Doften av väldigt smutsiga män som befinner sig i ett stekhett tält är mustig, frän och fräter liksom bort alla försök att beskriva den.

Jag är på intet sätt fördömande, jag luktade precis likadant men även jag har fått tvätta av mig i dag.
Märkligt hur saker man tar för givna där hemma, en dusch, el, en stol, en säng inomhus, har blivit viktiga efter bara någon vecka i Tchad.

Vi har så oändligt mycket att vara tacksamma för i rika Sverige.

Klockan är kvar över åtta här på den dammiga grusplan som kallas camp Outsider. Det är redan så varmt att det är jobbigt att vara i solen.
Befälen har morgonmöte i skuggan under ett av de få träden som finns på denna grusåker, stor som två fotbollsplaner.

Några soldater sitter och äter frukost, franska fältransoner, samma mat de ätit varje dag sedan de kom hit. Men enligt uppgift är dessa måltidskonserver betydligt bättre än den svenska motsvarigheten.

 I går kväll fick alla som åkt i konvojen hit en öl och en färsk baguette. Då var det fest.

Toaletten består av en grop i marken. Det är fortfarande så ont om vatten att soldaterna bara kan tvätta av det värsta med en skvätt ur vattenflaskorna. Dammet lägger sig som ett tunt lager över allt och gör att jag måste torka av datorn jag skriver på var femte minut.
Det är ungefär som att campa på en byggarbetsplats.

Här ska soldaterna bo tills förläggningen bredvid är färdigbyggd, vilket lär dröja några veckor. Likväl är de alla muntra över att vara framme.
Dagen ska användas till att slå upp tält och komma i ordning lite bättre.

Svenskarnas chef, Peder Ohsson, är på ett möte. Kompaniet ska få sina order, förmodligen handlar det om att eskortera hjälparbetare som ska ut och jobba i flyktinglägren.
 Eftersom kompaniet är de första ur Eufor styrkan som kommit hit till Abeché rycker alla i dem och vill ge dem uppgifter. Eller ska de kanske åka ut och patrullera, visa upp sig så att folk, rebellgrupper och kriminella vet att de är här.
Kommer de att göra någon skillnad i detta utarmande område som är översvämmade av flyktingar?
Jag antar att det lär visa sig. Förhoppningarna på Eufor-styrkan är i alla fall höga, både bland människorna i Tchad och hos hjälparbetarna.
Behovet av säkerhet i detta laglösa land, är enormt.

Klockan sex i eftermiddag anlände konvojen till sitt slutmål, Abeché i östra Tchad. Stadsborna såg lätt förvånade ut när de svenska fordonen rullade genom den lilla staden men de flesta vinkade glatt.

De 96 milen tog hela påsken att köra. Jag minns knappt när vi lämnade N´djamena på skärtorsdagen och resan har varit lång, slitsam.

För många har resan varit en enda orgie i problemlösning, bilar har gått sönder, lastbilar brutit samman och vattnet höll på att ta slut. Fast stämningen har varit hög. I pansarterrängbilen spelades det hjärter och vi lyssnade på Metallica.

Och nu är vi ändå här, på en grusplan där ingenting finns förutom…grus. Platsen har redan döpts till Camp Outsider.
Plutonen håller på att slå upp sina bäddar, jag tänker göra detsamma för jag är alldeles för trött för att skriva mer i dag. Huden är täckt av ett tjockt lager damm blandat med svett, kläderna är ingrodda med fyra dagars smuts.
I denna stund skulle jag göra precis vad som helt för en dusch…

Från det läger som precis slagits upp på savannen kommer dessa hälsningar.
(De soldater som går vakt kunde inte skriva.)

Till min Sara Rebecka: Jag älskar dig och saknar dig obeskrivligt mycket. Det är du och jag. Eskil.

Glad påsk alla nära och kära i Sundsvall. Erik Eriksson.

Hej Sofia älskar dig. Petter Palgrim

Glad påsk mamma och pappa, Åsa och Per. Christian Löving.

Jag vill hälsa till hela familjen, Mary och alla grabbarna, jag älskar er och saknar er alla, Emir.

Josefin i Göteborg: Älskar dig och tänker på dig och det vi pratade om innan jag stack. Kristian.

En påskhälsning till Tea, Linnea och Atlaz. Jag älskar er alla. Pappa.

Glad påsk familjen Fahlström. Kram! Alexander.

Önskar familjen Niss i Bålsta en riktigt glad påsk. Kramar Sven.

Glad påsk till familjen Roth i Torslanda. Andreas.

Glad påsk till alla jag känner.  Peter Kamph.

Kram till min husvakt. Jannica.

Älskar dig Petra. Saknar dig och kommer snart hem. Anders.

Värme och öken till trots, jag saknar mina flickor i påsk. Tindra, Alva, Martina. Pappa.

Glad påsk till alla där hemma. Kram, Bugge.

Puss på dig Anna//John.

Puss, Eileen. Christian.

Älskar er, Mia, Linnea, Magnus och Sara. Jag har det bra, saknar er. Ta hand om varandra. Mats.

Love you baby darling. Tänker på dig och Knoschi varje dag. Johan.

Glad påsk. Puss på dig, AL, och hej familjen. Andreas.

Glad påsk Ullis. Älskar dig. Magnus.

Glad påsk! Önskar jag kunde ha åkt scoterrallyt i Drevdagen. Fredrik.

Ta det lugnt, Fia. Kärlek och Respekt. L.

NM hälsar till brandkillarna i södra Roslagen.

Hälsningar till Abada Capoeira Göteborg från Bambu i Afrika.

Huss´miki och Nemo! Ah ko vas voli!!

Glad påsk Vanessa, önskar pappa.

Sandra i Malmö, jag saknar dig och kommer snart hem. Jimmy.

Hälsningar till grabbarna på kustjägarkompaniet. Bananen.

Glad påsk familjen i Sundbyberg. Ludvig.

Hälsningar till grabbarna grus i Stockholm. Bobo.

Glad påsk morsan, farsan, brorsan, polarna och värdens bästa norska. Lasse Lis.

Förlåt Maja. Lunkan.

Glad påsk familjen Larsson. Helena Andersson, jag saknar dig. Kim.

Puss Terese. Håkan.

Kram Lisa. Saknar dig. Erik.

Tjena grabbar i gemenskapen. Saknar våra sköna dansmoves. Jonas.

Hoppas ni har det gött i Arvidsjaur familjen Holmström.  Absent son.

Glad påsk morsan, farsan, syrrorna, Veronica och alla ni andra. Kram, Rikard.

Maja, jag tänker på dig som fan. Hoppas vi syns i maj. Glad påsk också till familjen Johansson och alla vänner därhemma. Puss och Kram. Kristofer.

Carro, knäpp västen för sjutton. Du är The Babe! Lägg undan påskägget morsan. Kalle B. ä