Tack för alla snälla mail och meddelanden, blir så glad över att folk bryr sig!

Som svar på frågorna om vad jag sysslar med, vilka mina planer är, om jag överhuvudtaget har något liv etc, kommer här en resumé:

Just nu skriver på min nya krigsroman ”Älskade krig” som utspelar sig i Irak. Alla som följt denna blogg kommer att känna igen vissa delar av berättelsen.
Deadline är den 15/6 och boken kommer ut i slutet av september.

Allt är väldigt stressigt och att TT gick ut med ett telegram om att jag skriver boken minskade inte direkt min prestationsångest…
Men jag tröstar mig med Douglas Adams odödliga ord: ”I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.”

När jag kom hem från Tchad låg jag sjuk i några dagar. Magen. Väldigt beach 2008 främjande.

Därefter åkte jag till Paris för att vara med när Anders Gerdin gifte sig med Cina Rönn på svenska ambassaden. Mycket vackert, nästan alla grät, jag var tärna.
Amelia Adamo, förebild och omdanare av synen på äldre kvinnor, var bestgirl. Hennes man Torbjörn Larsson, chefredaktör för DN, var självklart också där samt Magnus Janson, administrativ chef på DN, Olof och Anna Lena Brundin samt släktingar.

Bröllopsföljet stannade i Paris under tre dagar, mina första lediga dagar på månader.  Det var skönt att ta långa promenader, dricka champagne, äta goda middagar och inte tänka på någonting, dock en märklig kontrast till livet i Tchad med tältsängar och fältransoner.

I fredags drack jag vin med Mona Sahlin och i sedvanlig ordning hamnade vi på favorithårdrockbaren. Det är roligt att hänga med Mona , hon är klok, rolig och väldigt, väldigt avslappnad. (Inte alla av mina vänner gillar hårdrock och dess opretentiösa fans, men de som gör de får extra plus.)

I går åt jag middag med kloka och stencoola Åsa Nilsonne, författarkollega och professor i psykiatri. Vi pratade om våra söner, hennes mellanson Carl är i Tchad, och naturligtvis om bokskrivande. Välbehövligt, jag behövde älta med min bok med en levande människa.

Jacob ringde från Fort Bragg.  Förra året firade vi midsommar  i Irak när allt var som eländigast och folk bara dog.
För att muntra upp oss  gjorde vi en pakt: Om vi överlevde skulle vi träffas i Stockholm och dricka massor av öl. Jacob berättade nu att han kommer hit någon gång i juli för att hålla sitt löfte. Roligt!

Jag har med andra ord ett liv, även om det just nu mest består av arbete. Jag kommer därför inte hinna uppdatera bloggen så ofta som jag borde…
Men jag hoppas ni har överseende med det och söndagen blir trevlig.

Och så här när jag är ledig, typ ibland. (Tillsammans med Cina Rönn på Kunskapsgalan)

Den franska befälhavaren för EU-truppen i Kongo, överste Christophe Rastouil, ledde skenavrättningen och tortyren av en kongolesisk fånge vid namn Josef. Detta trots att syftet med hela EU operationen var att  säkra fredsprocessen i landet. Sådant kallas brott mot folkrätten men den franske befälhavaren blev befordrad när han kom hem.

Soldater från den svenska specialenheten, SSG, bevittnade tortyren men ingrep inte. Sedan påstod försvarets presschef Roger Magnegård att svenskarnas högste befälhavare Hans Alm ingripit så att tortyren slutade och sedan informerat den franske befälhavaren. Fast det förnekar soldater som var på plats. En av dem skrev dock en mycket detaljerad utredning om händelsen men den stoppades av Hans Alm som istället skickade en annan version till högkvarteret.
Det är sannerligen mycket som är anmärkningsvärt i historien som grävartrion i Uppdrag granskning rotat fram.
ÖB, Håkan Syrén, säger att han bara hört rykten om händelsen och att han därför inte har utrett händelsen men andra personer i försvarsledningen påstår att möten hållits där saken diskuterats.
Ursäkta, men tillhör mörkläggning och stoppade rapporter försvarets värdegrund?
Att de svenska soldaterna inte ingrep kan jag faktiskt förstå. De var i underläge mot fransmännen som var fler och har en, låt oss kallad det, annorlunda kultur inom det militära. Just därför är det bra att sådant här kommer fram, Sverige ingår ju i den till största delen franska Euforstyrkan i Tchad.
Soldaterna befann sig dessutom i en hierarkisk militär miljö där alla ska veta sin plats. Ytterst få människor klarar av att ingripa mot övergrepp i ett sådant läge. Men de ska ha heder av att de vågar berätta om vad som händer.

När det gäller SSG är det nog inte så nyttigt att ta en grupp soldater, skilja dem från resten av försvaret och sedan tuta i dem att de är speciella och superhemliga. Deras motto är för övrigt ”fit in or fuck off.” Mångfald är alltså inte en del av värdegrunden, i alla fall inte hos dem. Dessutom är hemlighetsmakeriet larvigt. SSG-soldaterna kan inte ens vinka på sina kollegor i de reguljära enheterna ute på fältet, även om de gått samma utbildning, utan att skriva sekretessavtal.

Jo, jag fattar att det krävs sekretess i vissa lägen men ibland blir det helt enkelt för mycket. Och är det något som hela den här historien visar är att hemlighetsmakerier och mörkläggningar är det sista Försvaret behöver. Det behövs mer öppenhet, bara det skapar tillit och förtroende.

Alla behöver en anthem… Sabaton har spelat in en hyllning till amfibiekompaniet i Tchad. Lyssna på den här.

Svar på frågan om vad som hänt med Jacob, den svenska soldat jag följde i Irak:

Efter den mycket intensiva våren och sommaren klarade sig bataljonen utan några fler förluster och återvände i oktober till sin hemmabas i Anchorage, Alaska. (Där det då var runt 40 grader kallt)

Nu har Jacob fått förflyttning till 82:nd airborne, som har sin hemmabas i fort Bragg.
Han hann knappt anlända till sin nya enhet förrän han fick redan på att den skulle skickas till Bagdad.
Det verkar med andra ord som om Jacob kommer att tillbringa ytterligare femton månader i Irak.

Kelly Kennedy, den journalist jag träffade i Kuwait när jag väntade på Jacob, hamnade i ett myteri och har skrivit en helt otrolig artikelserie om detta. Läs om Kelly och hennes arbete här.

Den första artikeln från Tchad är i tidningen i dag. Läs här. Tyvärr har, av någon obegriplig anledning, slutet strukits bort på nätupplagan så en del av kontexten är försvunnen.

Ursprungstexten ser ut så här:

Det svenska kompaniet rullar in i på Abechés dammiga gator med flaggorna fladdrande från pansarterrängfordonen.
Det liknar ett segertåg. Det första reguljära Euforförbandet har nått fram till östra Tchad. Omvärlden har äntligen skickat hjälp till människorna i världens största flyktingkatastrof.
Erik Carlson från Växjö liknar en kung när han vinkar åt stadsborna från skyttetornet.
De flesta vinkar tillbaka och ler, andra ser uppriktigt förvånade ut som om de ställer sig frågan vi alla borde ställa:
Vad gör 203 svenska soldater i Tchad?

”800 grader, du kan lita på mig, lita på mig”.
Historien börjar fyra dagar tidigare när konvojen lämnar huvudstaden N´djadema för att köra de 96 milen, tvärs över landet till sitt operationsområde.
Längst bak i ett av pansarterrängfordonen sitter sju soldater, packade tätt som amfibiesoldatssillar och lyssnar på Ebba Grön. Efter en stund de tar de fram en kortlek och spelar ett parti hjärter. Någon försöker sova.
Gruppchefen Eskil Gröning, ger upp försöket att läsa en pocketbok och öppnar istället luckan i taket och ställer sig upp för att se ut på savannen.
-Det är väldigt skönt att vi äntligen kommit iväg, säger han.

Det var ingen självklarhet att just han och de andra soldaterna i pluton Bravo Sierra befinner sig på denna färd.
Turerna har varit många, men i somras började planerna på att skicka en Euforstyrka till östra Tchad bli verklighet. Fast EU länderna var splittrade i frågan, att skicka soldater kostar pengar, men till slut skrapades en trupp ihop.
Efter att utrikesminister Carl Bildt besökt Tchad i september beslutades det att Sverige skulle bidra med ett svenskt kompani. Försvaret ska ju numera ägna sig åt fredsuppdrag och att skicka soldater ger poäng i Bryssel.
203 soldater från amfibieregementet fick det statusfyllda uppdraget att åka. Efter inrikespolitiskt tjafs om pengar sändes till slut soldater som i vanliga fall åker stridsbåt 90 till hettan och misären i världens femte fattigaste land. Uppdraget: Att skydda civila och FN personal samt att eskortera hjälptransporter.

”666, the number of the beast”.
Soldaterna piggnar till när Iron maiden börjar spelas. Kortleken tas fram igen men stoppas snabbt undan när de får meddelande om att de ska passera en checkpoint där det kanske kan bli problem. De drar på sig stridsvästen, stämningen i vagnen tätnar. Falskt alarm.
Den enda som står vid vägspärren är en gammal tant. Soldaterna slappnar av och skrattar.
De vet inte riktigt vad de har att vänta sig, det vet å andra sidan ingen eftersom Eufor-styrkan är helt ny. Men deras mandat är starkt, de får försvara flyktingar med våld, skjuta om det så krävs.
Soldaterna är beredda på allt från barnsoldater till giftormar, men det största problemet är stråtrövarna.
Östra Tchad är ett laglöst land, fullt med gangsters som anfaller byar och stjäl människors boskap.
-Att vara stråtrövare är en livsstil här, som att vara snickare hemma i Sverige, säger Peder Ohlsson, det svenska kompaniets chef.
Rövandet har gjort att 180000 människor, som blivit bestulna på allt, sökt sig till flyktinglägren.
Där finns också en kvarts miljon flyktingar från grannregionen Darfur, människor som blivit fördrivna från sina byar av regeringsunderstödd arabisk milis.
Nästan en halv miljon människor är alltså strandade i ett område med ofruktbar jord och kärvt klimat. De har ingen möjlighet att försörja sig, utan omvärldens hjälp skulle de gå under.
Euforstyrkans uppgift är att införa stabilitet så att åtminstone internflyktingarna vågar återvända hem.
Genom att patrullera och visa upp sig ska de avskräcka stråtrövarna.
Det är en ny sheriff i stan och han är europé. 

” I walk the line”, sjunger Jonny Cash.
Konvojen stannar under dagens varmaste timmar, några av de fjorton civila lastbilarna svenskarna eskorterar har börjat koka igen. Färden går väldigt långsamt, pauserna är många och väntan lång.
Major Sperling, en robust yrkesmilitär, kliar sig bekymrat i nacken medan han försöker komma på ett sätt att få lokala chaufförerna att köra fortare.
-Fast de har ju kört här i tjugo år så vem är jag att tala om för dem hur de ska göra? Säger han på klingande småländska.

Soldaterna spänner upp ett kamouflagenät mellan fordonen för att få lite skugga. Det är dags för lunch, konserver från de franska fältransonerna som smakar helt ok. Flera tar av sig kängorna, doften av matos blandas med den fräna lukten av fotsvett. Några nyfikna barn dyker upp som från ingenstans och ser suktande på när soldaterna äter. En flock dromedarer glider värdigt förbi på stäppen.

Svetten rinner över kroppen, allt är insvept av ett lager damm men skyttesoldaterna, eller The Swedish marines” som de kallas, skämtar muntert med varandra. Det är lite konstigt att se dem nedsläppta i det ändlösa ödelandskapet där bara torra buskar och enstaka träd växer. Ett gäng svenska grabbar ute på ett stort äventyr i en främmande kontinent, besjälade av viljan att hjälpa behövande, små brickor i ett stort politiska spel.
-Jag tror på den ärliga avsikten, att det är bättre att försöka än att inte göra något alls, säger Erik Carlson när vi sitter i skuggan lutade mot en av pansarterrängbilarnas stora däck.

Han är civilingenjör i det civila, en eftertänksam humanist som tycker om att läsa filosofi. När han fick frågan att delta i kompaniet tvekade han inte en sekund.
-Som soldat kan man göra något konkret, som att eskortera hjälparbetare som borrar en brunn så att en by får vatten. I ett större perspektiv är vi kanske här för att plocka politiska poäng, men på individnivå spelar det ingen roll, säger han och räcker över en mugg kaffe.
Timmarna rinner långsamt förbi. En lastbil har gått sönder och kommer inte att vara lagad förrän mörkret faller.
Major Sperling ger order om att pluton Bravo Sierra ska slå läger för natten. Soldaterna slår upp sina bäddar med myggnät och börjar laga middag. Mörkret faller och fullmånen sveper in allt i skimrande silverljus.
-Det är magiskt, säger Erik Carlson och ser riktigt lycklig ut.

Ett par dagar senare sitter han i skyttetornet när konvojen rullar in i den håla som döpts till Abeché. Invånarna står på den dammiga grusvägen utanför lerhusen och de flesta vinkar tillbaka. En del för att hålla sig väl med främlingarna, andra för att de känner till Eufor och har höga förhoppningar på dem.
Två söta flickor i femårsåldern sitter och bajsar på en skräphög. En flock getter flyr undan pansarfordonen. Svenskarna slår upp ett provisoriskt läger på en dammig grusplan ett par kilometer utanför staden.

Snart ska Erik Carlson och de andra soldaterna i Bravo Sierra eskortera brunnsborrare som ska borra efter vatten på den plats där polackerna ska ha sin bas när de anländer. Eftersom de är först måste de också fixa säkerheten till dem som kommer efter. Till och med oktober kommer missionen att pågå, fast de flesta av dessa soldater kommer hem reda i juni.
-Vi kanske inte kommer göra någon skillnad på kort sikt, men i det längre, ja, det tror jag vi kommer att göra, säger Martin Pernar, kompaniets chefsläkare.
Däremot kommer förmodligen inte soldaterna i pluton Bravo Sierra lämna över matpaket till en flykting eller göra något annat konkret som som de längtat efter.
Men de är i östra Tchad. Erik Carlson står i ett dammigt tält och packar upp ett par böcker och en dator som gått sönder.
Visst, det är många faktorer gör att han är där; Europa vill visa närvaro i Afrika där Kina redan har en stark position.
Darfur är en skam för omvärlden som på fem år inte lyckats stoppa mördandet och fördrivandet av människor, Euforstyrkan i Tchad sätter press på Sudans regering.
-Soldaterna kommer ha en dämpande effekt och det är i sin tur bra för mig, då kan jag få parterna till förhandlingsbordet, säger Jan Eliasson, FN´s speciella sändebud i Darfur.

Visst, Sverige skickar trupp eftersom de vill plocka poäng i EU, det nedläggningshotade amfibieregementet vill visa vad de går för både inom Försvaret och inom Euforstyrkan.
Men mitt i detta spel finns också en uppriktig vilja att göra gott och hjälpa till, att som Erik Carlson göra något istället för inget alls.
Och det är gott nog.
Johanne Hildebrandt