Ni trodde att den stora grejen med Melodifestivalen var Charlotte Perrelli och om rätt låt vann, eller hur? Fel, fel, fel. Med all respekt för menlös musik, paljetter och ystert glammande så är det betydligt mer fascinerande att tävlingen hålls i Belgrad. Vi snackar faktiskt om Serbien, ett macholand med dåligt rykte och starkt utvecklad homofobi.

I DN skriver Christina Wassholm om den belägrade HBT-världen i Belgrad. Glöm allt vad Pride heter. Den 30 juni 2001 gjordes ett tappert försök att hålla en parad men tusentals fotbollshuliganer från klubbarna Röda Stjärnan och Partisan sparkade sönder allt. 40 personer blev allvarligt skadade, 32 personer greps, ingen åtalades.

Det faktum att en romsk lesbisk tjej vann tävlingen har varken gjort till eller från, Marija Serifovic används istället som en symbol för Serbiens seger över väst.

Med bakgrund av detta känns det underbart att den gayiga schlagercirkusen har tagit staden i besittning.

Det kommer förmodligen inte förändra något för medelserben, han lär nog mest tycka det är kul med brudar med silikonbröst och korta kjolar, kvinnosynen är sådär på Balkan, men vem vet. Det kanske blir som så många hoppas, att Serbiens skamfilade rykte förbättras. Det öppnar i alla fall upp lite av isolationen mot omvärlden, serber är belagda med visumtvång om de vill resa till väst.

Detta är ett av många skäl till den legendariska bitterheten mot väst som finns i landet. Konspirationsteorier är också stort, likaså nationalism vilket gjort att Kostunica varit premiärminister de senaste åren. Många serber har dessutom en offermentalitet större än AIK:s.

Jag vet inte hur många gånger jag hört om hur serberna kämpat för kristendomen och stått emot muslimerna sedan slaget vid Kosovo Polje 1389, de har försvarat väst och bara fått skit som tack.

Nu senast fråntogs de Kosovo, en oförrätt av många.

I början på 90-talet var landet utsatt för sanktioner, 1999 bombades de av Nato, dessutom tjatar omvärlden om att de ska utlämna krigsförbrytare. Men i går var de värdar för det ystra schlagerspektaklet. Det är kul. Häftigt är också att trots det blodiga kriget för femton år sedan fick Serbien tolvor av både Kroatien och Bosnien i kvalomröstningen.

Det är extremt optimistiskt, men förhoppningsvis leder ändå denna fåniga tävling till något bra. Jag hoppas i alla fall det, för alla unga serbers skull. De förtjänar att bli av med sitt förflutna och komma med i europamatchen, oavsett vem som vann.

Var femte man saknar en nära vän, enligt statistiska centralbyrån. Det innebär att 800 000 män i Sverige har polare som de kan garva med i bastun och spela fotboll med, men när det kommer till riktigt, nära, öppet diskuterande av känslor och problem har de ingen att vända sig till.

Det är lika sorgligt som att se två medelålders män kramas, hur de tvekande och tafatt klappar om varandra för att sedan snabbt rygga undan i någon form av rädsla för att bli för intima samt, ve och fasa, uppfattas som bögiga.

Ändå är vänner livsviktiga, både fysiskt och psykiskt. Kvinnor har väninnorna som fångar upp, stöttar, hänger med och alltid finns kvar när männen strular eller drar. Vi lyssnar tappert på varandras långa utläggningar om problem, relationer, kläder och annat livsviktigt som kommer att vara bortglömt nästa vecka. Med tanke på att så många tjejer satsar på karriären skulle deras singelliv bli ohållbart utan vänskapskretsen, vår tids självvalda familj.

I detta läge framstår männen som känslomässiga dinosaurier som hasar sig fram på klumpfötter över den sociala spelplanen.

”Många män är känslomässigt störda jävlar. Det är klart att de mår dåligt av att inte ha kontakt med sitt känsloliv men de saknar verktygen för att komma ur situationen. Kvinnor är däremot hysteriska som balkanska gråterskor, de ska älta och vrida och vända på allt in i absurdum. Det är helt enkelt två oförenliga världar”, förklarar en manlig vän med en bitterhet som annars bara går att finna på Flashbacks debattforum.

Han tillägger att det bara är inom sport känslor är accepterade.

”Fotboll är den lille mannens känsla av att vara vinnare i ett liv han redan förlorat”.

”Ja men sex då, det är ju ändå intimt umgänge men som kräver vissa emotioner”, försöker jag.

”Helt fel, män kan ha sex helt utan känslor och kommer någon för nära drar de, säger kamraten och citerar sedan Arne Anka: ”Man kan inte knulla sig fram till själen, men man kan ju försöka i alla fall.”

Med andra ord finns det en dryg miljon män som inte förmår ha nära vänner, säkert lika många som bara kan vara glada när de ser sport och får panik när de närmar sig något som liknar känslor. Och i ett närbeläget universum sitter en grupp väninnor och analyserar vad han EGENTLIGEN menade med det där sms:et.

Någon som fortfarande undrar vad som är fel?

Att gå ut på krogen har inte varit detsamma sedan Neil Strauss skrev ”Spelet”. Boken handlar om hur män får kvinnor i säng och innehåller en massa knep. Typ att lägga ludd på en tjejs axel samt snärtiga öppningskommentarer som ska göra henne intresserad. Som en spinnoffeffekt av boken har en kurs startats: för 6 000 spänn förvandlas blyga grabbar till supercasanovor med förmåga att dra fram som slåttermaskiner hos det täcka könet.

I SvD beskrivs hur kursen lär ut ”banterlines”, skojbråkiga meningar som andas sex, typ ”Jag vet inte vem din pojkvän är men du kan inte ha blivit spankad på länge”. Deltagarna får också lära sig andra spännande trick, som att ta på sig en glittersjal som kan vara en inledning på en diskussion, så kallad ”peacocking”.

Efter teoridelen ska kunskaperna omsättas i praktiken på krogen.

Ser ni scenen framför er? Beväpnade med glitterschalar, en påse ludd och vässade öppningsrepliker går jägarna ut till sina jaktmarker för att fälla sitt byte. De är tända, de är på, de är redo – men sorry grabbar.

Singelväninnor rapporterar att de kan känna igen taktiken på en mils avstånd. En grabb som går fram och juckar mot en tjejs ben likt en liderlig tax skulle förmodligen ha större framgång än någon som kör en utnött Spelet-replik.

Dessutom känns konceptet att tjejer skulle vara passiva byten väldigt 1952, faktiskt nästan lika slitet som att killar med många partners är coola bockar medan tjejer i samma läge är slampor.

En läsare hävdade att detta beror på att grabbarna måste kämpa hårt för att få en tjej i säng och om han lyckas ofta så måste han ha något speciellt att komma med. Kvinnor kan däremot välja och vraka om de vill ha sex. Därför känner sig inte killen utvald om han blir uppraggad, han blir bara en i mängden.

Så om tjejen i stället för att vara svårtillgänglig och därmed exklusiv kommer skuttande kåt som ett penntroll förlorar hon sin attraktionskraft. Jägarna når sitt mål men känner sig ändå lurade eftersom de inte får fälla sitt byte på rätt sätt. Det är faktiskt riktigt tragikomiskt.

För det andra så är det inte glittersjalar och spel som gäller, utan människor som är på riktigt, i all sin styrka och bräcklighet. För bortom alla drinkbjudanden och tillfälliga kontakter finns längtan efter riktig närhet – och skräcken för att bli sårad.

Och att allt ska vara så enormt komplicerat är nog det sorgligaste av allt.