När Sverige 1993 skickade en bataljon FN-soldater till inbördeskrigets Bosnien hördes upprörda utrop om att Sverige är i krig för första gången på 200 år och vad har vi där att göra, de skjuter ju på våra soldater?!

För oss som var på plats och såg övergreppen på civilbefolkningen och det enorma lidande var däremot insatsen självklar.

Just hemkommen från Afghanistan känns det som om allt är ett enda stort deja vu. Dumvänstern och bombhögern utkämpar samma verbala boxningsmatch som på 90-talet, tjuvnyp är viktigare än fakta och som vanligt lyssnar ingen på civilbefolkningen, trots att de är de är de enda som verkligen vet vad de pratar om.

De flesta afghanerna avskyr krigsherrarna i regeringen, korruptionen och droghandeln. De utländska trupperna tolereras motvilligt, många fruktar att inbördeskriget ska bryta ut om de lämnar landet innan den afghanska armén är tillräckligt stark att skapa någon form av stabilitet.

Att bekämpa fattigdomen är ett viktigt steg mot säkerhet, men trots att omvärlden pumpat in miljarder i bistånd lever folk fortfarande i armod och man kan undra vart pengarna tar vägen.

Av Sveriges bistånd hamnar av någon outgrundlig anledning bara 20 procent i det område där de svenska soldaterna finns. Och medan Tyskland och Norge stolt sätter upp stora skyltar framför sina biståndsprojekt så syns inga skyltar i Mazar-e-Sharif som berättar att här byggs en skola eller sjukvårdsklinik för svenska pengar.

Detta är en enorm pr-miss som gör att alla, från mannen på gatan till provinsens guvernör, tycker att de svenska soldaterna inte gör någonting för återuppbyggnaden. Därför måste detta självklart åtgärdas, upp med skyltarna, de svenska soldaterna behöver sannerligen all goodwill de kan få.

För oavsett vad man tycker om insatsen så har Sveriges riksdag och regering beslutat att skicka ner 500 kvinnor och män till Afghanistan. Dessa soldater sliter hårt och riskerar sina liv när de gör sitt jobb och förtjänar allt tänkbart stöd de kan få från oss här hemma.

Det är också dags att börja fokusera på det som verkligen är viktigt. 17 000 kvinnor dör i barnsäng i Afghanistan varje år, vart tredje barn dör innan det fyllt fem.

Borde inte dessa döda mammor och barn vara i fokus i stället för soldater, politik och material? Är det inte dags att sluta tjafsa om politik och i stället fokusera på att rädda liv?

För mig är i alla fall svaret självklart.