Nu är jag tillbaks från en närliggande vallokal och där var allt lugnt. Många kvinnor var där för att rösta, kön till deras vallokaler var tidsvis lång och de var inte rädda, däremot optimistiska.

-Jag är här för att jag själv vill välja min president, sa en kvinna iförd burqa innan hon gick in i skolan för att rösta.

Provinsens guvernör, Atta Mohammed Noor kom också dit för att rösta.(Förmodligen på dr.Abdullah som han stöder)

-Det är en stor dag för Afghanistan, i går var det vår självständighetsdag och  i dag väljer vi president, sa han.
Jag frågade hur han tycker den svenska truppen sköter sig.
-När det gäller relationerna med dem är allt bra, men inte när det gäller återuppbyggnaden, blev svaret.

(Det är samma klagomål jag hört ofta inne i Mazar men aldrig när jag frågat utanför stan. )

Jag gjorde en telefonare med TV4 och ställdes omedelbart inför problemet med nyansering när de frågade om säkerheten för journalister.

Det givna svaret hade självklart varit: ”Ja, självklart är här farligt”, med undermeningen att jag minsann är en tapper journalist som trotsar alla faror för att kunna rapportera hem.
Men sanningen är, som alltid, inte så enkel.

Provinsen anses vara bland de lugnaste i Afghanistan och går inte att jämföra med södra delen av landet. Folk är hjälpsamma och jag har inte stött på några som helst problem och behöver inte ens bära schal.
Däremot det finns byar och områden som det är bäst att undvika. Men det går att åka till kringliggande städer i en lokal bil.

Däremot har attackerna mot hjälparbetarna ökat. Nästan varannan vecka har de attackerats, det vanligaste är att de rånats av kriminella men de har också kidnappats och råkat ut vägbomber.
Gängen med kriminella, talibanerna eller vad man nu vill kalla dem, verkar dessvärre ha börjat ge sig på de oskyddade istället för de beväpnade soldaterna.
Så är det farligt här?

Tja, jämfört med Irak är arbetsklimatet rena drömmen. Det som mest skrämmer mig mest är hur folk kör bil. Det är riktigt otäckt. 

I dag går 17 miljoner afghaner till val, klockan är strax över åtta på morgonen lokal tid och redan kommer rapporter om att bomber exploderat i Kandahar och Kabul.

I går var ute på landsbygden och pratade med en polischef som berättade att ”the insurgents” hotat att klippa av fingrarna på några bybor om de röstade. Hela historien finns i dagens tidning.

Vem som ska vinna är oklart. Den nuvarande presidenten, Karzai, har tappat i popularitet eftersom han inte har lyckats ta tag i korruptionen, opiumodlingen och de enorma säkerhetsproblemen.
Här i Mazar e Sharif är utmanaren Abdullah Abdullah populär.

Efter valet kommer valsedlarna lastas på lastbilar och köras till Kabul där de ska räknas. Oron för attentat mot dessa lastbilar är stor, så det är nog inte läge att ge sig ut på vägarna den närmsta tiden.

Nu ska ge mig ut till en vallokal och se vad som händer. 07:15 berättar jag om detta på TV4.

Håkan

Dagens artikel handlar om fängelset vi besökte i går. Jag var också inne på männens avdelning, en stor gård där flera hundra fångar trängdes.(Gissa om jag blev utstirrad)

En mullah hade hamnat där för att ha varit delaktig när en skola brändes ned. Jag talade med honom och en annan man som var dömd för samma sak. De nekade självklart bestämt och hade inte alls haft något med saken att göra.

Talibanerna har bränt ned hundratals skolor i Afghanistan och till och med gasat tjejer för att de ville gå i skolan. Det är bortom all förståelse hur man kan bete sig så.

Har noterat önskemålen på fler bilder och ska ta tag i det snart. Men inte nu, har varit igång i 16 timmar. Men det var det värt..

Jag är tillbaks på hotellet efter en lång, dammig dag på fältet. Berättar mer senare, måste först skriva min artikel.

Jag gillar Mazar e Sharif. Människorna här är vänliga och behagliga, ingen blänger argt och alla har hitintills varit väldigt hjälpsamma.Det sägs att det är Afghanistans tryggaste stad och jag är säker på att stämmer.

De platser där det varit rörligt och hotfullt ligger ute i provinserna.

Vi bor på ett hotell mitt i stan som för åttio dollar natten erbjuder fri internet, luftkonditionering och en hård säng. En sömnig vakt med en gammal kalasjnikov står utanför plåtporten och i morse spelade han indisk musik så högt att han i alla fall väckte mig.

Expressens Terese Christiansson och Jonte Wentzel har också flyttat hit och det känns lätt absurt att två svenska team finns i Mazar, men det är också trevligt. (Faktum är att jag i detta nu hör hur de kommer in genom porten och går över gården.:=)

Tro nu inte att någon har tid att hänga i baren, som faktiskt serverar alkohol. Den gamla krigskorreklyschan gick i graven när bloggandet och webb-tv gjorde sitt intåg i reportervärlden. Här det bara arbete som gäller.

Fast i kväll ska jag faktiskt stirra tomt in i en vägg och vila huvudet. Det var en vecka sedan jag reste från Sverige, med det känns som om jag åkte hemifrån i förrgår.

Här är dagens jobb från BB. Det var en stor upplevelse att vara där i ett par omgångar och se denna helt kvinnliga miljö.

(Fotografen Magnus fick dock inte komma in i förlossningssalen, män är strikt förbjudna.)

Det var lite absurt att stå där mitt i barnafödandet medan släktingar och barnmorskor sprang omkring och pratade och skrattade. Alla var världigt trevliga och stämningen var krass realism blandad med festkänsla. En värld väldigt långt bort från profylaxkurser och diskussioner vilken vagn som är finast.

Klockan är över elva i Mazar och jag är dödstrött, men nöjd med artikeln som kommer i morgondagens tidning.
Det är ett ämne som är önskad av flera av er och berättelsen berörde mig djupt.

Annars finns inte mycket att berätta denna dag som till största delen tillbringats på hotellet.
Dostum stannade inte till i Mazar utan körde en sväng runt den blå moskén och fortsatte sedan en närliggande provins.

Någon undrade om jag skulle vara inbäddad med de svenska trupperna och svaret på det är nej. Det känns som om jag gjort tillräckligt på den fronten de senaste åren. Det går ju att rapportera om svenskarna på annat sätt.

Att göra reportage om svenska afghankommittén hade varit intressant, jag har redan träffat deras representant här i Mazar.
Dessvärre verkar hjälporganisationerna ligga lågt av säkerhetsskäl under dagarna runt valet och det är bättre att träffa folk på fältet, där man kan se vad som görs, än att prata på ett kontor.

Och självklart kommer jag skriva om valet, fast på mitt eget sätt.:=)

Vi hörs i morgon.

Godnatt.

Stor uppståndelse i Mazar e Sharif i dag. Abdul Rashid Dostum, den gamle krigsherren, har anlänt för att hjälpa president Karzai i presidentvalet.

Eftersom Dostum representerar minoritetsgruppen uzbeker har de åkt hit från omgivande provinser och kantade gatorna medan bilar körde omkring och spelade välkomstsånger. Dostum började med att strida för Sovjet under 80-talet, bytte sida på 90-talet till Mujahedin och fortsatte sedan byta allianser och är nu lierad med nuvarande president Karzai.

Han har också anklagats för krigsbrott, bland annat för att ha varit ansvarig för att talibaner stängts in i containrar och lämnats att dö i öknen.

Å ena sidan vore det intressant att se denna krigsherre i verkligheten och försöka ställa några frågor. Fast han kommer å andra sidan knappast komma med några intressanta uttalanden utan förmodligen bara komma med politiska fnoskler. Eftersom jag måste skriva färdigt texten om morgondagens historia, som verkligen berör mig, så stannar jag på hotellet och skriver.

Så här är det jämt när man är ute på sådana här jobb, tusen saker händer samtidigt och det är lätt att splittra upp sig på för mycket så att inget blir ordentligt gjort. Fotograf Magnus är dock på plats med vår pålitliga tolk/fixare/chaufför och bevakar det hela.