I går kväll kom kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson hem från Afghanistan. Livgardets hedersvakt tog emot de stupades kistor, dystra trummor ekade i det dimmiga vintermörkret, överbefälhavaren la medaljer på kistorna som svepts in i den svenska flaggan.

Det var en värdig hemkomst, respektfull mot de två stupade och deras familjer.

Det verkade komma som en chock att svenska soldater dödats och att de faktiskt befinner sig i en krigslik situation i Afghanistan. De har ju tidigare framställts som snälla fredsbevarare, det var bara några år sedan som förre ÖB började öppet tala om att de kunde dö i krig.

Men svenskar stupade i Kongo på 60-talet, slogs och sårades i samma land 2003, stred i Bosnien på 90-talet och exemplen är fler. Soldater sätts aldrig in om där inte finns risker, det har bara inte talats öppet om det, vilket har varit ett svek mot både trupper och deras anhöriga.

Därför är det bra att försvarsminister Sten Tolgfors har börjat tala klarspråk, att han säger att vi inte är neutrala längre och att det är slut med den politiska luddigheten och hyckleriet.

Att Tolgfors sökt upp skyttesoldater för att få en ofiltrerad bild hur verkligheten ser ut på marken tyder på ett genuint engagemang. Fotsoldaterna är de som tar de yttersta konsekvenserna av politikernas och försvarshögkvarterets beslut, och de skräder sällan orden när något är fel.

Därför är det svårt att förstå de som påstår att man inte kan stötta soldaterna samtidigt som insatsen och politikerna granskas och diskuteras.

För bilden som ges av Afghanistan är för ensidig och måste fördjupas och nyanseras. Hur kan afghanerna hjälpas på bästa sätt? Vad har soldaterna åstadkommit? Hur ska det afghanska samhället byggas upp? Hur stor effekt har egentligen den halva miljard som Sverige skänker i bistånd varje år?

De flesta av dem som vill ta hem trupperna, Lars Ohly, v´s utrikespolitiske talesman Hans Linde, Jan Guillou och Åsa Lindeborg till exempel, har inte besökt landet – vilket är synd. Det är lätt att sitta på läktaren och klaga men betydligt svårare att befinna sig på plan.

Om kritikerna rest dit hade deras bild nyanserats och kanske hade de också kommit på konstruktiva förslag till hur det afghanska folket ska få fred och ett drägligt liv. För det är väl trots allt det som är syftet med Sveriges militära närvaro i Afghanistan, och det som Johan Palmlöv och Gunnar Andersson gav sina liv för.