Konvojen rör sig långsamt framåt, tiden går långsamt och det blir varmare för varje timme som går.
Musik är viktigt, Emir är diskjockey i sin pansarterrängbil och spelar allt från Rammstein till Iron Maiden.
Nu ska detta kompani få en egen låt. Sabaton går i nästa vecka in i studion och gör om en av sina låtar till amf1, för att stödja dem i deras uppdrag. Alla i denna konvoj, som befinner sig mitt i Tchads ödemark, är väldigt glada över detta.
Kvällen håller på att lägga sig. Vi har slagit läger under bar himmel, igen.
De fjorton civila lastbilarna i konvojen är i dåligt skick och det gör att färden går långsamt. Bilar sackar efter, stannar och byter däck eller stannar de och reparerar något. Major Sperling skrattar bara och rycker på axlarna.
Det är inget att göra åt saken.
Soldaterna sitter och småpratar i skuggan medan de väntar. Dricker vatten, mycket vatten. Några av dem har tagit av sig kängorna och doften av fotsvett blandat med sololja ligger tung under kamouflagenätet.
Emirs soldater bjuder på kaffe i platsmugg.
Erik Carlson, som i vanliga fall är civilingenjör, pratar om Narniaböckerna och Science fiction De är på intet sätt några dumskallar, dessa rättrådiga soldater. Inte heller ger de intryck av att är vara några matchotyper, de är bara väldigt sansat…..svenska.
-De flesta av oss är ute för första gången. Det som känns bra att vi gör något som är riktigt bra utan att gå någon annans ärenden. Vi är här för att skydda FN´s operationer i området, och flyktingarna, inte för att föra krig, säger Erik.
Kristofer Johanson fyller år 22 år i dag. Kalle Blomberg ger honom en Coca Cola i present och han dricker den ljummen liggande på rygg på marken. Därefter sjunger alla ”Ja må han leva”.
Snart är det middag, franska ransoner. Jag ska äta konserverat fläsk i grönsaksblandning med en sked.
Och medan månen stiger över bergen väcks en rad frågor?
Vad kommer detta kompani att uträtta för de 380 miljoner vi skattebetalare pungar ut?
Kommer ni som sitter där hemma kunna förstå hur det är här i Tchad där mänsklighetens bästa och värsta sidor har mötts, med ett svenskt kompani i mitten?
Fast det soldaterna verkligen undrar mest över är hur det gick för Frölunda – Modo.
I natt sov jag under bar himmel, liggande på en tältsäng överspänd med ett moskitnät. Det var fullmåne, stjärnklart och tyst sånär som ett djurs skrik i fjärran.
De civila chaufförerna, som kör denna konvojs lastbilar, tände en eld och slaktade sedan en get de hade med sig. Deras eld var det enda ljuset i den månklara natten.
Soldaterna ställde upp sina pansarterrängbilar en bit därifrån och slog sedan upp de små tält av moskitnät de sover i. Innan alla lagt sig kom Emir förbi.
Han verkade förundrad över att vara i Afrika, i en miljö så långt hemifrån Stockholm man nästan kan komma, letade efter ord att beskriva känslan att sova under främmande stjärnhimmel på en slätt i Tchad.
”Det är otroligt häftigt.”
”Det är som att ha tränat i hela sitt liv och äntligen få spela match”.
Fast naturligtvis finns det en annan sida av saken, åtminstone för mig. Det är vansinnigt varmt. Det sedvanliga teknikstrulet har infunnit sig så det är bökigt att få iväg dessa inlägg.
Vi lämnade lägret tidigt, och då menar jag väldigt tidigt. Frukosten bestod av några kex, en näve jordnötter och vatten. Sedan fortsatte den långa, dammiga färden genom detta land. Trots att det verkade omöjligt så har det faktiskt blivit ännu varmare.
Det kommer att bli en låååång fredag.
Det svenska kompaniet har, som första Euforförband, lämnat N´djamena och på väg mot världens största humanitära katastrof.
Efter allt politiskt strul och diplomatiska förvecklingar har omvärlden ingripit – och det är det svenska kompaniet som är spjutspetsstyrkan.
De seglar de fram som bepansrade skepp genom den söndertorkade savannen med marinens örlogsflagga svajade från fordonen.
Runda lerhus med stråtak passerar förbi. Tre barn dyker upp mitt ute i ingenstans och vinkar glatt till konvojen.
-Det känns som om jag kommer dra mitt strå till stacken. Även om vi gör lite så betyder det väldigt mycket för människorna där. Jag tror stenhårt på att de som kan hjälpa till i världen också tar sitt ansvar också gör det, säger Lars Persson, ställföreträdande chef på stabsplutonen.
En blåklädd beduin rider förbi på en dromedar. Ett Mirageplan stryker förbi konvojen på ett par hundra meters avstånd i en sorts ”Hej, kompisar vi håller koll på er” hälsning.
En död ko ligger vid vägrenen. En flock gamar dricker ur ett vattenhål.
-Korsa landet så här är ett äventyr men man vet inte riktigt vad som väntar på andra sidan, Lars Persson.
Det är både mäktigt och absurt. Mäktig eftersom det splittrade EU äntligen lyckades skicka trupp till Tchad för att stabilisera och hjälpa de som flytt från en konflikt som pågått längre än andra världskriget.
Absurt, för att medan ni där hemma äter ägg och firar påsk reser vi genom ett land så torrt att det kallas Afrika döda hjärta tillsammans amfibie, ett förband som vanligtvis kör stridsbåt 90 och umgås med vatten.
Fast skytteplutonen, de som kallas skyttesluskar, har en väldigt oglamorös tillvaro. De sitter instängda i pansarterrängbilar, utan att se ut eller ens kunna gå på toaletten. Kärl har medtagits för att uträtta behoven i. Likväl är de väldigt nöjda med att vara på väg.
-Det är ju för det här vi har kommit hit, säger Emir Kadric´, 26.
Han är löjtnant och har arbetat som officer i fem år. Att följa med amfibiestyrkan hit var en självklarhet.
Förra gången vi sågs var på ett snöigt och iskallt övningsfält utanför Stockholm. Nu har han precis ätit en av de franska ransonerna och vilar i sanden under ett kamoflagenät. Runtomkring finns savann med några enstaka buskar och träd, och inte hydda så långt ögat når.
-Det är ett mäktigt äventyr. Hela tillvaron här känns abstrakt. Det är väldigt långt borta från allt där hemma.
-Trots alla filmer jag sett från Afrika och så förberedd vi varit är jag ändå väldigt tagen att få vara här och se misären, säger Emir Kadric.
Själv börjar jag först nu förstå vilken strapatsrik färd det här kommer att bli.
-Vi har fått bra mottagande, allt har gått över förväntan, säger kontingentschefen Peder Ohlsson.
I det hav av containers och tält som utgör Camp Europa har svenskarna ett eget hörn som kallas Camp Thorleif. Vi sitter på platsstolar under ett uppspänt kamouflagenät ger lite skugga i den dallrande hettan.
Det är 52 grader varmt i solen, kroppen dryper av svett, tankarna flyter trögt som tjära genom skallen. De som kan ligger och vilar, väntar på att kvällen ska komma och dagen ska svalnar av. Själv håller jag mig undan tältet, mitt nya hem. Där är alldeles för varmt men sjukvårdarna jag bort tillsammans med verkar inte ha problem med värmen. De har å andra sidan varit längre i landet.
Peder Ohlsson pratar om logistik, ett ämne som kan tyckas tråkigt men om man tänker efter på att alla svenskar måste ta med sig allt de behöver, från toapapper till ammunition, blir det intressant.
En båt med utrustning har lagt till i Kamerun, 2700 ton utrustning håller på att flygas hit med enorma Antonovflygplan, AN 124. Sedan ska allt hämtas och ställas i rätt ordning så det kan användas när det behövs.
-Annars faller allt samman som ett stort tetrisspel, säger Peder Ohlsson som är ansvarig för att pusslet ska fungera.
Förutom logistiken gäller det att anpassa sig. Tchad är världens femte fattigaste land och skillnaden mellan den trygghetsknarkande Sverige där allt farligt ska undvikas och alla skydd ska på, är minst sagt stor.
Peder berättar om hur kvinnor tvättar kläderna i en liten sjö som inte ens djuren dricker ur. Och om treåringar som leker ensamma vid flodkanten där det både finns krokodiler och spindlar.
-Det är lätt att bli berörd av nöden här, framför allt när man ser småbarn, säger han.
Tidigare har en annan soldat berättat om hur hemskt det kändes att sitta och äta sina ransoner när hungriga, magra barn ser på. Att säga till dem att hålla sig undan eftersom de inte kan eller får ge dem sin mat och hur de storögt följer varje rörelse soldaterna gör när de äter. Något som är väldigt svårt för en pappa, med barn i samma åldrar, att hantera.
Ändå är detta bara början på den nöd kompaniet kommer att möta.
Camp Europa i N´djadema där kompaniet är just nu är bara ett transitläger. Snart kommer de åka till österut, till den del av landet där flyktinglägren finns.
Den resan kommer att bli ett riktigt äventyr.
-Det är bättre än väntat, säger löjtnant Patrik Berge när han stiger ur bilen och första gången ser ut över Camp Europa.
Han är den sista soldaten från amfibieförbandet, Afm 1, som kommer till Tchad. För några timmar sedan tog han farväl av sin fru Anna. De är nygifta och har precis gift sig och varit på bröllopsresa i Thailand.
Han var bara hemma några dagar innan han tog farväl och satte sig på flyget till N´djadema.
Nu har han åkt genom staden till Camp Europa, den plats där EUFOR styrkan byggt upp sin transitbas på ett område som för bara några veckor sedan var en stor grusplan.
Sist jag såg Patrik Berge var en regnig novembereftermiddag då han höll på att hämta ut utrustningen på Livgardet i Kungsängen utanför Stockholm.
Nu går han över dammiga campen där fordon står parkerade och tälten står i snörräta rader. Han verkar dock belåten att vara här, säger att han vill göra en insats.
-Det var tråkigt att åka hemifrån men kul att vara tillbaks hos grabbarna.
Han hälsar på sin pluton, efter en stund visar de honom tältet där han ska bo tillsammans med sju andra soldater. Det är minst sagt spartanskt, en brits under ett moskitnät. Ödlor stora som Paris Hiltons hund springer runt på marken, här finns också ludna kamelspindlar och det lär finnas skorpioner fast ingen sett någon, än.
Om det är någon som undrar varför i hela friden Patrik Berge, en nygift amfibiesoldat, befinner sig här i världens femte fattigaste land beror det på följande:
I östra Tchad finns 450000 flyktingar som antingen fördrivits från grannregionen Darfur eller är interflyktingar inom Tchad.
Dessa människors situation är hopplös och hjälporganisationerna har svårt att nå fram med mat och skydd till dem.
De som har fördrivit dem, en koalition av Sudanunderstödda rebeller, försöker dessutom störta Tchads president. För några veckor lyckades de nästan, men kuppförsöket slogs tillbaka.
Här är med andra ord väldigt instabilt och en massa människor är beroende av omvärldens hjälp. Det har de visserligen behövt i fem år, men nu har något äntligen hänt.
EU har, efter mycket möda och stor besvär, lyckats samla ihop en styrka på 2700 man som ska skydda flyktingar och hjälpkonvojer.
Den kallas EUFOR och består till 80 procent av fransmän, resten av irländare, finnar, portugiser, belgare, polacker, rumäner österrikare samt ett svenskt amfibieskyttekompani.
Löjtnant Patrik Berge fick frågan om han ville delta och svarade ja. Därför står han nu och hälsar på sina soldater på en stekhet grusplan i ett snustorrt, afrikanskt land.
Patrik Berge går in i tältet och ställer ned väskan, byter om från civila kläder till uniform.
Med detta börjar berättelsen på det som kan bli det mest krävande uppdraget svensk trupp ställts inför.
Ingen vet vad som kommer att hända, men tro mig, det kommer att bli väldigt intressant att följa dem.
Vänta bara…
För mig, liksom för så många andra, var Anna en förebild. Hon manövrerade sig runt bland kostymerna i utrikespolitiken, var väldigt smart men också mänsklig och avslappnad. Anna gjorde det okej att vara mamma, barnen var en självklar del av livet oavsett om hon var hemma eller på ett toppmöte i Bryssel.
Vi träffades ibland när hon levde, drack vin och pratade om livet. När jag var väldigt nervös inför ett föredrag jag skulle hålla ringde hon strax innan jag skulle upp på scenen. Det gjorde mig lugn och stark. Hur kunde jag misslyckas om landets utrikesminister var övertygad om att jag skulle fixa att hålla fördraget?
Anna var viktig och hon använde sin makt till att stötta, hjälpa fram och bekräfta andra kvinnor. Vi borde alla följa hennes exempel genom att göra detsamma.
Män har ju alltid har hjälpt fram andra män, förmodligen eftersom alla har lättast att identifiera sig med dem som påminner om dem själva. Bekräftelse och stöd är livsviktigt. Den unga, kvinnliga journalist jag träffade i Jemen hade inte orkat jobba om hon inte haft stöd från sin kvinnliga chefredaktör. Mona Sahlin är superidol för många unga tjejer. Jag hade inte ägnat mig åt krigsrapportering om inte Barbro Alving hade funnits som förebild.
I helgen hade Maj Wechselmanns dokumentär ”Bang och världshistorien” premiär. Det är en fantastisk film om en reporter som rapporterade om alla stora världshändelser men som betalade ett högt pris privat, alla borde se den.
Deprimerande är det däremot att så lite förändrats på 50 år, både i den lilla och stora världen.
För naturligtvis är det inte de testosteronstinna manliga kollegorna som gör en dokumentär om Sveriges bästa journalist genom tiderna, grabbarna är väl för upptagna av att hylla varandra. Tydligen måste det till en kvinna att lyfta fram, förstå och bekräfta någon av samma kön.
Tur att Maj Wechselmann finns och att hon gjort en sådan otroligt bra och viktig film. Det behövs fler av hennes, Bangs, Anna Lindhs och Monas Sahlins kaliber. Världen är trots allt full av goda förebilder, bara man börjar leta efter dem.
Om jag kan hjälpa en enda människa är det värt att åka.” Det sa Emir Kadric, en soldat som nu är på väg till Tchad. Det svenska skyttekompaniet vet att deras insats är viktig, en halv miljon flyktingar från Darfur behöver omvärldens hjälp för att överleva. Med tanke på detta är det tragiskt med den försvarspolitiska fars som utspelat sig i veckan.
Försvarsminister Tolgfors säger att de svenska soldaternas insats måste förkortas så att de kan lämna Tchad i juni då regnperioden börjar. I en debattartikel i SvD förklarade han detta genom att skylla på allt och alla: brist på pengar, långsamma EU-länder som inte ville ställa upp med trupp, kuppförsöket och den kommande regnperioden.
Detta fick naturligtvis debattörer och opposition att gå i spinn och kräva att insatsen ska förlängas.
Onekligen verkar det vansinnigt att lägga ut 380 miljoner på att 203 soldater ska åka till Tchad med all sin utrustning bara för att vara operativa i 4–6 veckor. Att stanna skulle kosta ytterligare 300 miljoner, vilket Tolgfors tjurigt förklarade är medel som saknas i budgeten.
Det märkliga är att uppgiften om att kompaniet måste hem före regnperioden bygger på ett worst case scenario, missionens befälhavare har ännu inte fastslagit exakt var i Tchad svenskarna kommer att placeras.
Dessutom kommer försvaret i morgon att lämna in en plan på en förlängning av uppdraget, så det är mycket möjligt att Sverige blir kvar. Fast det beror på politikerna och Gud vet vad de vill med försvarspolitiken.
I ena stunden säger försvarsministern att Sverige ska hjälpa till att rädda världsfreden genom att fördubbla antalet soldater utomlands, i nästa stund finns inga pengar. Trots att han blir informerad om läget varje vecka har han nämligen upptäckt att det saknas 1,5–2 miljarder i försvarets budget.
Men soldater ska ändå åka till Tchad i några veckor, fast det blir kanske längre, trots att det inte finns några pengar och det kommer att regna på dem. Inte undra på att alla, från militärerna på försvarshögkvarteret till vanligt folk, blir förvirrade.
Nej, det märks att försvarsministern är ny och oerfaren, ännu tydligare är det att han har usla rådgivare.
För det enda som är viktigt är att en halv miljon människor i Tchad befinner sig i en desperat nöd och behöver vår hjälp för att överleva. Då går det inte att vara sniken och tjurig, då får det faktiskt kosta vad det kosta vill.
Ghalia väcktes mitt i natten av de onda ryttarna, Janjawed. De anföll byn och förvandlade den till ett brinnande inferno, dödade män och pojkar, våldtog flickorna.
Ghalia tog sin bebis, höll henne hårt i famnen medan hon sprang för livet. Hon var så rädd, så fruktansvärt rädd. På bara några minuter krossades den 21-åriga mammans värld. Nu är hon änka och bor i en koja gjord av plast och tyg i ett av de enorma flyktinglägren.
Den arabiska milisen, Janjawed, understöds av Sudans regering och driver bort den afrikanska befolkningen från deras byar i västra Sudan.
Drygt 200 000 människor lär ha dödats i konflikten och två miljoner har tvingats lämna sina hem.
Det här kallas vanligtvis folkmord och etnisk rensning, vilket innebär att FN har rätt att skicka trupp för att skydda civilbefolkningen, men inte i Darfur. Medlemsstater i FN stretar emot eftersom de själva ägnar sig åt snuskiga övergrepp eller trånar efter Sudans olja. Så istället för att använda storsläggan tassar FN runt Sudans regering och tigger om lov att få skicka trupp och nödhjälp till flyktingarna. Typ, snälla, får vi mata de flyktingar ni inte haft ihjäl?
Det enda land som har makt att påverka Sudans regering är dess handelspartner Kina. Men eftersom de tar lätt på sådant fjoll som mänskliga rättigheter gör de självklart inte något för att stoppa övergreppen.
I år har alla länder en unik möjlighet att sätta press på Kina och hota med bojkott av OS om de inte agerar, men nej. Spelen innebär en möjlighet för internationella företag att ta sig in på den nya, rika kinesiska marknaden. Ekonomi, sport och politik är betydligt viktigare än Ghalias och hennes barns grundläggande mänskliga rättigheter. Mördade barn och världens värsta humanitära katastrof får inte förstöra feststämningen.
Fast nu i veckan fick någon nog; Steven Spielberg hoppade av sitt jobb som konstnärlig rådgivare till OS-spelen i protest mot situationen i Darfur och Kinas samarbete med Sudan. Det ska tydligen till regissören av ”Schindlers list” för att höja rösten mot OS-hyckleriet. Kina säger i sin tur att spelen inte ska politiseras vilket är ett stort skämt, allt i världen handlar ju om realpolitik.
Men ha det så kul under spelen, tänk inte på Ghalia eller hennes barn, sport är självklart viktigare än några trista folkmord i ett avlägset Afrika. OS i Berlin 1936 var säkert också en festlig upplevelse, ja förutom för dem som hade vett att skämmas ögonen ur sig.