I tv-serien Diplomaterna framstod UD:s personal som riktigt fåniga. Ambassadrådet Klas Ljungberg skuttade runt med en drink i handen, glad som en labrador, över att få posera med flygvärdinnor på en strand. När svenska medborgare skulle evakueras från Libanon ville några diplomattanter inte stiga av båten eftersom det kunde vara farligt. Diana Janse ger i sin personliga, frispråkiga och välskrivna bok ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” en helt annan bild av jobbet.

Hon arbetade i Kabul under två år och hennes skildring av denna tid är det bästa jag läst på mycket länge.

Janse berättar inte bara om vardag och konfliktens bakgrund utan också om en djup frustration över hur kvinnor behandlas, möten med krigsherrar, elbrist, en ödslig ensamhet, städerskan som snor hennes sprit samt alienkänslan när hon besöker det välordnade Sverige. Igenkänningsfaktorn är, i alla fall för mig, mycket hög. Personalhandläggaren hon träffar på UD i Stockholm har så dålig koll att hon inte kan skilja Istanbul från Islamabad.

Byråkraten från Stockholm som ska inspektera Janses arbetsplats vågar inte åka till Kabul, hon tvingas flyga till honom. Ytterligare bevis på att Sverige måste öppna ett veterancenter där utlandspersonal bemöts av kompetent personal som förstår deras situation, i stället för okunniga stolpskott.

Boken borde vara obligatorisk läsning för dumvänstern som reflexmässigt skrålar ”Sverige – ut ur Afghanistan” utan att fundera på konsekvenser eller lösningar, samt för populistiska tyckare som aldrig satt sin fot i landet. För det Afghanistan hon beskriver är kaotiskt och komplext och Janse kan verkligen sitt ämne, vilket är en befrielse i denna tyckarkultur där pajkastning ger större rubriker än sanning och fakta. Men så är hon inte heller nådig i sin kritik mot massmedia utan kallar dem ”banaliserande och fördummande som bäst, hånande och förlöjligande som sämst”.

Något att fundera över när utrikesbevakningen haltar fram i brist på pengar, soldaterna själva får sköta rapporteringen via bloggar och dokumentärböcker är vår tids tidningsreportage. Man kan också undra var reportrarna har tagit vägen i allt detta? Kanske är det verkligen ett utdöende yrke som det påstås ibland. Men nej, så kan det ju inte vara.

De är nog bara beordrade att bevaka viktigare saker, Melodifestivalen till exempel.

Före detta polischefen Göran Lindbergs dubbelliv är fascinerande i sin skrämmande dubbelmoral. Feminismens riddare som i skinande genusrustning kämpade mot sexuella trakasserier och för kvinnors rättigheter sitter häktad misstänkt för våldtäkt och tre fall av förberedelse till grov våldtäkt mot barn.

Bestörtningen är enorm. Att en betrodd människas ansikte spricker och personen, likt ett alienmonster från tv-serien V, visar sig vara någon helt annan är en urgammal fasa gestaltad i många myter och sagor.

Frågorna är många. Om han är en svikare, vem kan man då lita på? Och hur hanterade han sitt hycklande? Var genusarbetet en botgöring för oönskade sexuella preferenser eller en politisk korrekt perfekt täckmantel?

Kanske trodde han efter alla år i maktposition att han hade rätt att inte behöva leva som han lärde, ett fenomen som drabbar en del kända och framgångsrika. Måhända fick han helt enkelt en kick av det hela, människans förmåga att bortrationalisera konsekvensen av sina handlingar är beundransvärd.

Polisen gör tack och lov sitt jobb, de sopar inte skandalen under mattan som katolska kyrkan gjorde med sina pedofilpräster. Att polisens kvinnosyn ifrågasätts och kritiseras känns därför helt irrelevant just i detta fall.

Förra året dömdes en hög chef på ett börsbolag för köp av sexuella tjänster till sina gruppsexträffar där flera företagare, och en grundskolelärare, deltog. Folkpartiets toppolitiker i Huddinge, Åke Blomqvist, ingick i samma gäng och dömdes till böter för att ha köpt sex av en minderårig, och fick lämna sina politiska uppdrag.

Sedan har vi förskolläraren på den kristna förskola i Jönköping som har åtalats för att våldtagit fem flickor som var mellan två och fem år.

Vad vuxna människor gör i sängkammaren är deras ensak men gangbangande brödraskap av maktmän som utnyttjar och våldtar minderåriga borde bestraffas med hårda fängelsestraff, alternativt stegling.

Någon undrade hur man skulle varna barnen nu när vem som helst tydligen kan visa sig vara en ful gubbe. Mitt tips är stor och djup skepsis mot felfria, goda, pk-människor. De som vägrar visa några sprickor i fasaden har nästan alltid något att dölja. Om något verkar för bra för att vara sant så är det oftast inte heller på riktigt.

Därför är det tryggare med en ärlig, ifrågasättande skitstövel som står för sina åsikter och brister. De behöver i alla fall inte hålla upp några falska fasader.

Katarina Wennstams nya bok ”Alfahannen” handlar om sextrakasserier och våld inom filmvärlden. Hon säger att hon aldrig träffat så många rädda människor som när hon gjorde sin research i denna värld. Där hankar sig de flesta fram på projektanställningar och är därför rädda för att anses som besvärliga.

Ingen vågade säga något om det som alla vet finns där: våld, sextrakasserier, alkoholproblem.

Med tanke på alla berättelser om hur män tagit arbetssökande tjejer mellan benen, bett om avsugningar, krävt sex, etc, så verkar det onekligen som branschen borde införa en värdegrund, á la Försvarsmakten. En chef vid operan har till exempel skickat sexmejl till en kvinnlig anställd. Operans chef Anders Franzén försökte bortförklara det hela med att chefens latinska temperament tog över och torde därmed ha slagit någon form av rekord i dåligt chefskap.

Åsa Beckman på DN beskriver hur författaren Stig Larsson först sågade henne som kritiker och sedan förklarade för henne att: ”Jag ska pissa i din gom så att du aldrig mer kan prata.”

Beckman hävdar att det manliga geniet är så omhuldat i kulturkretsar att dessa personer kan svina hur mycket som helst utan att någon protesterar.

Efter att ha sett både manliga och kvinnliga groupies trängas runt kulturidoler med tindrande ögon och förhoppningar om att skaffa sig egna fördelar genom att smickra stjärnorna är jag benägen att hålla med. Varje drucken plattityd tas emot som en stor sanning, det smickras och krumbuktas så vida pass att det inte är konstigt att de svagare själarna till slut slukas av myten om sig själv.

Däremot förstår jag inte varför man inte säger ifrån. I den övriga världen ber man snuskgubbar fara åt helvete.

Rätt måste ju ändå vara rätt, även inom kulturvärlden, och det enda sättet att förändra något är att man själv börjar ta ansvar för omgivningen.

Å andra sidan; när Beckman blev trakasserad av Larsson såg kollegorna stillatigande på utan att ens ifrågasätta författaren. Här har vi alltså en kulturelit som pratar

vackert om tryckfrihet, feminism och människors lika värde, men när det väl gäller är de inte rakryggade nog att omsätta sina ord i praktiken.

Det tycker jag förklarar det mesta om tillståndet inom kultur- och mediavärlden, och varför några av dess medlemmar fortfarande befinner sig på ”Mad men”-nivå.

I Snillen spekulerar diskuterade 2009 års Nobelpristagare framtiden och berättade om sina upptäckter och hur de tagit sig fram i livet. Kemiprisvinnaren Ada Yonath hade vuxit upp under fattiga förhållanden, medicinprisvinnaren Carol Gredidy beskrev hur hon övervann sin dyslexi i skolan, till och med den akademiska världens stenhårda konkurrens och rävspel togs upp i debatten. Att se programmet, och lära sig saker, var en befrielse.

Merparten av all tv är numera korkad, tråkig eller späckad med lyteskomik designad för att få folk att hånskratta.

Att Färjan-Håkan åker till Thailand för att öppna bar, människor handlar för massor av pengar i Ullared och ungdomar super och knullar i Paradise hotel känns mest av allt som en cynisk jakt på tittare.

Stjärnorna på slottet kunde ha varit undantaget i dessa förnedrande golgatavandringar till tv-kvällar. Det verkade så lovande att spärra in fem äldre människor på ett slott, alla har erfarenhet, kunskap och är så etablerade att de inte behöver bevisa något utan kan vara ärliga. Det kunde ha blivit en sorts Snillen spekulerar i artistvärlden men i stället blev det bara en massa poserande.

Björn Ranelid lägger verbala bombmattor späckade med plattityder och klarar inte av att släppa det som hänt för många år sedan.

Meg Westergren verkar uppskruvad, Tommy Körberg lufsar runt och drar dåliga skämt, Siw Malmkvist är snäll och Kjell Bergqvist verkar mest undra vad i hela friden han egentligen gör där. Själv undrar jag varför jag slösar bort mitt liv på detta och zappar besviket vidare i en meningslös jakt på något bättre.

Kanske är all denna konstiga tv som visas ett tecken i tiden.

Under 00-talets ytorgie fanns det ju inte någon absolut sanning, allt var på låtsas och att bygga varumärken, vara snygg och bjuda på sig själv var viktigare än kunskap, utbildning, intelligens och värdighet, Förhoppningsvis kommer detta förändras under 10-talet då vi alla kommer få jobba hårdare och tvingas bli bättre för att stå oss i konkurrensen. Kompetens, allmänbildning och sanning har redan uppgraderats som önskvärda egenskaper. Så vem vet, det går kanske till och med att få fram lite smart och rolig television med tiden?

Människor är trots allt inte idioter, även om tv-bolagen verkar tro det emellanåt.

Hemfärd i minusgrader på juldagskvällen, snön svepte förbi i vertikala streck och modden gjorde att dubbdäcken började släppa redan vid 60 kilometer i timmen. Det gick med andra ord långsamt. Jag är livrädd för att dö i en bilolycka, bli krossad och förblöda, fastklämd i ett bilvrak. Alltför många vänner och bekanta har fått sina liv förstörda av trafikolyckor, antingen för att de själva blivit skadade eller för att de har mist någon närstående.

Men medan vi harvade fram i all stillsamhet på E?20 dånade plötsligt en Saab, med baksätet fyllt med barn, förbi i vänsterfilen.

En rad frågor inställde sig omedelbart: Hur tänker en föräldrar som i ena stunden förmodligen gör allt för att skydda sina barn, och i nästa spänner fast dem i en entonsprojektil av plåt och sedan kör en kamikazefärd i 120 på glashala vägar? Råder här någon form av förträngning, en övertro på att däcken kommer lyckas bita sig fast i snömodden eller är det en villfarelse om den egna förmågan som bilförare? Förstod inte föraren att det bara handlar om ett par sekunder ouppmärksamhet och lite otur så är katastrofen ett faktum?

I Vimmerby fick en förare sladd och frontalkrockade med en mötande bil. En 80-årig kvinna avled fastklämd i bilvraket, ett par i 70-årsåldern trasades sönder och vårdas på sjukhus. En pappa i den mötande bilen skadades allvarligt och hans 15-årige son bröt

armen. På bara några sekunder drabbades två familjer av en tragedi.

Och detta var bara en av de hundra olyckor som inträffade under juldagen.

Ändå blir trafiken säkrare.

2008 dog 420 människor vilket är de lägsta siffrorna sedan 40-talet, i år har antalet omkomna sjunkit med 10–20 procent. Men även om de flesta kör förståndigt kommer Saab-föraren, rattfylleristerna och alla andra idioter som riskerar sitt eget och andras liv befinna sig i ett fordon nära dig.

Jag vet att det är nära nyår och att det förmodligen vore mer passande att skriva något krystat om decenniet som gått eller om framtiden men det enda jag hoppas på är att alla ska komma hem, och att ingen ska råka illa ut. Så snälla, sakta ned och ta det lugnt på vägarna, låt också bilen stå dagen efter. Jag vill i alla fall inte dö på grund av dig.

Belgrad för nio år sedan var en dyster plats där sanktioner gjorde att svartabörshandeln frodades, maffian härjade och arbetslösheten var skyhög. Milosevicregimens krig i Bosnien och Kosovo hade isolerat landet, gjort serberna till Europas parior och misstänksamheten mot främlingar och offermentaliteten var stor.

Men nu är det minsann nya tider. Milosevic är död och i helgen lyftes visumtvånget så landets invånare kan nu resa fritt inom EU-länderna. Det känns som att slippa ut ur ett mentalt fängelse, berättar en man.

Beslutet kom efter en intensiv lobbykampanj som kulminerar på tisdag då Serbien med största sannolikhet kommer att ansöka om EU medlemskap.

Förhoppningsvis släpps de in i gemenskapen. Att isolera och straffa ett helt folk skapar ju sällan framsteg, särskilt inte när de försöker göra upp med sitt förflutna.

Samtidigt läser jag hur ­Andreas Malm – författaren till boken hatet mot muslimerna – skriver att massakern i Srebrenica där 7?000 muslimska män mördades av serberna var början på islamofobin som sveper genom Europa och underblåses av liberalismen i allmänhet och Expressens kultursidor i synnerhet.

Sant är att Srebrenica är en skam för Europa och att serberna använde sig av muslimhat som verktyg i sin propaganda.

Men det bakomliggande skälet till Bosnienkriget var hänsynslösa krigsherrars kamp om makt och territorium när Jugoslavien föll sönder.

Genom att ta kontrollen över medierna, pumpa ut etnisk propaganda, hetsa fram rädsla och tysta oliktänkare drevs folkmordet och de etniska rensningarna fram. Glöm inte heller bort att kroaterna, som utmålades som fascister, och serberna, de kommunistiska nationalisterna, också dödades och fördrevs.

Är det något man kan lära sig av Balkankriget så är det hur förödande det är att bunta ihop människor i etniska, religiösa eller ideologiska grupper, demonisera dem och sedan tysta all form av diskussion.

Därför är det obehagligt hur Malm klumpar ihop muslimer med islamister till en enda smet och pekar ut alla som inte tycker exakt som honom som muslimhatare. Ingen kritik får framföras, oliktänkare ska tystas, samma retorik som hördes i kriget i Bosnien.

Men om till och med serberna släppt offerrollen och börjat nyansera sig borde Malm kunna göra detsamma. Det hade han vunnit mycket på.