http://blogg.aftonbladet.se/12463
Jag borde kanske engagera mig mer i bloggandet, har ju inte haft så mycket tid på sistone…
Enligt senaste opinionsmätningen kommer SD att få över fem procent i nästa val. När man läser om detta är det som om djävulen själv hade steppat in på hallmattan och nu skulle slå sig ned på släktmiddagen med bockhorn och allt.
Framgången framställs som ett mysterium.
Främlingsfientligheten har nämligen inte alls ökat i Sverige, tvärtom har den minskat sedan början på 90-talet då naziskinheads skrålade på gatorna med Ny demokratis berömda drag under kängorna.
Marie Demker, forskare i svensk opinion, slår fast att svenskarnas uppfattning om människor från andra delar av världen som kommer till Sverige på det stora hela taget i stället blivit allt mer generös. Så varför är ett parti som framställs som ren ondska plötsligt så här populärt? Spaltmeter har ju skrivits i medierna om att de är främlingsfientliga och inte har någon egentlig politik att komma med förutom invandringsfrågan.
På tv åkte man till och med till Landskrona och intervjuade människorna där eftersom en rapport visar att väljarna i Skåne är helt vanliga människor, trots sina extrema åsikter.
Inte ett enda rödglimmande demonöga syntes på dem som uttalade sig, fast det är väl med dem som med pingstvänner eller medlemmar i Livets ord: i ena sekunden är de helt normala, i nästa talar de i tungor och börjar skrika att de är det utvalda folket.
Förra helgen visades Evin Rubars dokumentär om hur en handfull islamister påstår sig förespråka landets samtliga 400 000 muslimer. Välmenande politiker som vill föra en dialog vänder sig till dessa ortodoxa eftersom de inte förmår att skilja mellan muslimer och islamister. Det är ungefär som om Jimmie Åkesson eller en valfri pingstpastor skulle representera hela den svenska befolkningens åsikter.
Kanske är det faktum att högljudda extremister och inte medelmuslimen hörs i debatten en del av förklaringen till SD:s framgångar.
Eller så kan den havererade integrationspolitiken som skapar getton och gör att det tar sju år för en invandrare att ta sig in i samhället ha något med saken att göra, vad vet jag?
Bara en sak är säker, så länge politikerna ägnar mer tid åt att förfasa sig över SD än att förbättra integrationspolitiken kommer ingenting att förändras eller bli bättre.
I dag hölls den sista avslutningsceremonin för soldaterna från FS 17 som kommit hem från Afghanistan.
För en gång skull var det inget undanskymt medaljutdelande på en avlägsen kaserngård. Ceremonin hölls utanför Armémuseum, mitt framför de stora flaggorna vid ingången som har texten ”hjältar”.
ÖB var på plats samt försvarsminister Sten Tolgfors som faktiskt höll ett riktigt hyfsat tal:
”Ni är ett unikt svenskt förband på grund av att ni utsatts för återkommande attacker. Flera av er har skadats och er lokale tolk stupade”. ”Tack för era insatser. Ni har gjort oss stolta.”
Man ska aldrig underskatta vikten av offentligt erkännande så lovorden under en ceremoni som var öppen för alla var sannerligen ett steg framåt.
(Texten fortsätter efter bilderna)
Tolgfors utlovade också en bättre veteranpolitik nästa år, och att materiel, Medevac helikoptrar till exempel, skulle skickas ned så snart som möjligt.
Det låter ju positivt och jag hoppas verkligen att veteranpolitiken förbättras inte bara med tanke på de soldater som skadats och nu ska rehabiliteras.
Många av de soldater som tjänstgjort i Afghanistan går dessutom ut i arbetslöshet efter att ha varit anställda av försvaret i över två år. Att söka jobb i ett samhälle som inte alls förstår sig på deras kompetens eller förmår uppskatta deras insats upplevs som extremt stressande. Förhoppningsvis kommer kampanjen ”Stöd våra trupper” även nå fram till arbetsgivarna.
Försvarsministern lovordade också insatsen och förutom det faktum att fem av de sex riksdagspartierna nu står bakom insatsen sa han inte ett ord om varför politikerna inte ville skicka fler soldater till Afghanistan.
För i nuläget finns bara två alternativ:
1. Ta hem soldaterna och lägg ner. (Om alla länder gör så kommer inbördeskrig att bryta ut och talibanerna ta över makten igen. )
2. Skicka fler soldater och göra en helhjärtad satsning på att slå tillbaka talibaner och kriminella.
Det svenska ansvarsområdet är stort som Norrbotten och har usla vägar, händer det något kan de ta timmar att få förstärkning från campen i Mazar e Sharif. Därför är 500 soldater ingenting, betydligt fler kängor behövs på marken för att kunna garantera både sin egen och lokalbefolkningens säkerhet.
Men försvarsmaktens begäran om att förstärkning avslogs av politikerna utan någon vidare motivering.
Kanske agerar de helt enkelt som sina tyska kollegor som också skickat soldater till Norra Afghanistan men bakbundit dem så att de inte kan utföra något ordentligt alls.
När FS17 kom till Afghanistan kallades de ”fittor” av den afghanska armén, ANA, som inte alls litade på dem.Men med tiden lyckades de vinna de afghanska soldaternas respekt.
Mandatet tillåter inte att svenskarna öppna eld om de inte först blivit beskjutna. Därför följer de med afghanerna när de åker ut på uppdrag men när ANA har blivit beskjutna har de gripit in.
Vid ett tillfälle, under ett anfall i en dalgång kallades stridsflyg in av signalisten, som råkade vara en 165 centimeter lång blondin…
Genom att vara aktiva, backa upp ANA och framför allt fått ner stridsfordon 90 vilket har gett dem mer kraft att gripa in har de lyckats uträtta något.
Andra aspekter, som att ett val hölls som talibanerna ville störa, att ANA med nyfunnet självförtroende började patrullera byar som de tidigare undvikit, att ISAF öppnat upp nya försörjningsleder genom det svenska ansvarsområdet samt att välutrustade talibanstyrkor börjat ta sig till trakten, har gjort mission mycket händelserik.
Faktum är att inga soldater sedan Kongo på 60-talet och Bosnien i början på 90-talet råkat ut för så mycket. I år har soldaterna i Afghanistan råkat ut för 25 vägbomber, 18 beskjutningar och åtta soldater har sårats.
Merparten av detta har FS17 drabbats av, nu är de hemma och ska landa i den grå vardagen.
Jag hoppas innerligen att de tas väl om hand.
Den slarvigt pålästa Jan Guillou skriver följande i sin senaste kolumn:
”..bombliberaler som Expressen och somlig ”krigsreporter” försöker blanda bort korten när de kampanjar för stöd till ”våra pojkar” i Afghanistan. Det är renodlad amerikansk retorik – att det är förräderi att kritisera kriget.”
Guillou har, som han alltför ofta har nuförtiden, helt fel. Min ståndpunkt är tydligt redovisad i min kolumn den 4/10 2009:
”Oavsett vad man tycker om insatsen i Afghanistan förtjänar soldaterna förtjänar all respekt, de har riskerat sina liv när de försökte göra en insats i världen. De har förtjänat en riktigt bra hemkomst.
Det är ord jag hoppas blir verklighet för kvinnorna och männen i FS17. Man kan kritisera insatsen, att Sverige är i Afghanistan samt Försvarsmakten men det är ohederligt att inte uppskatta de kvinnor och män som offrat över ett halvår av sina liv för att försöka göra något för människorna i ett av världens fattigaste länder.
Jag önskar också att Guillou vågat åka till Afghanistan för jag vet att han där skulle ha upptäckt att världen inte lika svartvit eller enkel som vänsterdebattörerna så gärna önskar och tror.
Och vi behöver verkligen mer fakta om kriget i Afghanistan, inte fler utspel. För till syvende och sist är det människors liv det handlar om, inte att vinna ett val, sälja böcker eller kasta paj.
Samtliga bilder kommer från Combat camera.
I dag flögs nya stridsfordon 90 till Afghanistan med en C17 Globe Master. Det innebär att det nu finns sammanlagt 8 stycken stridsfordon , inklusive bärgningsvagn, hos svenskarna i Mazar e Sharif.
Och för den som undrar så betyder ”Möp” militärt överintresserad person…
Samtliga bilder från Combat camera.
Samtidigt som medierna vältrade sig i Tiger Woods otrohetsaffärer avslutades Sveriges största arbetsmiljömål i Solna tingsrätt.
Rättegången handlade om vem som bär ansvaret för olyckan på bygget i Kista galleria 15 juli 2008 då en stålbalk gav vika och en montör föll åtta meter och dog under rasmassorna. En annan arbetare skadades svårt men överlevde, likaså en bilist som träffades av betongblock.
Orsaken till olyckan var ett konstruktionsfel, stålbalken som gav vika borde ha varit 25 millimeter men var bara sju, vilket den döde montören tidigare påpekat. Livlinor och säkerhetsselar gick inte att fästa, säkerheten var med andra ord katastrofal.
Fyra personer står åtalade. De arbetar på Ruukki i Sverige som ansvarade för monteringen, Forsen Projekt som hade samordningsansvar för bygget och konstruktionsföretaget Cremona som gjorde ritningen där det felaktiga balkmåttet skrevs in.
Enligt åklagaren tar ingen något som helst ansvar för det som hände, i stället slingrar de sig och skyller på varandra. Att vara hedervärd och värna om de människor som fått sina liv förstörda på grund av olyckan är inte alls intressant.
Skrämmande är det, men dessvärre inte ovanligt. Olyckor är vanliga i byggbranschen, konkurrensen är hård och säkerhet kostar pengar. Resultatet av detta är att 70 byggnadsarbetare dödats under fem år. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Om lika många journalister, politiker, soldater eller polismän hade dött på jobbet hade ramaskrina ekat, debatter rasat och ansvariga ställts till svars. Att byggnadsarbetare dödas passerar däremot obemärkt, det är uppenbart att alla inte är lika värda.
Tiger Woods påstås ha betalat en älskarinna sju miljoner för att hålla tyst om deras förhållande. Montören som överlevde olyckan i Kista får inte en spänn i skadestånd om de åtalade fälls, trots att han är så skadad att han inte ens kan hålla i sitt lilla barn. I stället betalas en företagsbot, pengar som går till staten, vilket är helt obegripligt. Tvinga i stället företagen att betala feta skadestånd till dem som drabbats. Se till att kostnaderna för dem som inte följer säkerhetsföreskrifterna blir oändligt mycket högre än de eventuella besparingar företagen kan göra genom att tumma på säkerheten.
Det är fullständigt oacceptabelt att 70 byggnadsarbetare dödats under fem år. Nu måste ta mig fan något radikalt göras för att rädda liv.
Filmprofessorn Astrid Söderbergh Widding rasar i en kolumn i SvD över att läsarna kan kommentera artiklar på nätet eftersom en del är elaka, dumma och cyniska.
”De ger näring åt en det ogenomtänkta tyckandets kultur, där det är fritt fram att häva ur sig det som råkar komma för en, i tid och otid”. Söderbergh Widding anser också att fria kommentarer är ett ”misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn.”
(Jag visste inte att jag i egenskap av journalist hade röstats fram för att tolka allmänhetens åsikter.)
Kulturetablissemangets don quijote-artade kamp mot yttrandefriheten börjar uppenbarligen ta sig allt mer desperata former. Folk får inte säga vad de tycker för stunden, bara de som tycker rätt är sanktionerade och agerar inom de ramar som för stunden anses vara politiskt korrekta.
Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga? skriver professorn. Tja, man kan ju undra om dessa otäcka läsare som tänker på fel över huvud taget borde få rösta. Tänk om de skulle rösta fram fel parti? Så kan vi ju inte ha det, det var väl aldrig meningen med demokratin. Fast egentligen är professorns reaktion lite sorglig. En gång hade hon och hennes gelikar tolkningsföreträde när det gällde verkligheten, de hade makt att bestämma hur det skulle vara, de satt på all information.
Nu har bloggar och kommentatorsfunktioner vittrat sönder deras forna makt och likt en utmärglad hjord dinosaurier vandrar de över en sönderbränd stäpp av global information i jakt på internetfria vattenhål där artfränder kan bekräfta deras svunna storhet.
Det måste vara ett ensamt liv eftersom de flesta redan har anpassat sig till nuet där kommentatorsfunktionen är en tillgång, där journalisterna tvingas bli bättre eftersom faktafel omedelbart påpekas och flödet av fakta och åsikter är konstant. Det går inte att fuska, allt kommer fram i dagern, borta är elfenbenstornen där de upplysta kunde se ned på pöbeln utan att behöva lyssna på deras åsikter.
Visst är det trist med de dårar, rasister och foliehattar som finns på nätet, men hellre blir jag kallad för äcklig idiot än ser åsiktsfriheten bli strypt i den goda smakens namn. De demokratiska principerna omfattar trots allt även dem vars åsikter man verkligen avskyr och måste alltid försvaras, även om det svider ibland.
Debattartikel på Newsmill:
Våra soldater i Afghanistan riskerar sina liv när de försöker göra en insats för världen. Som tack blir de svikna av såväl försvarsmakten som regeringen. Inte heller svenska folket visar dem den respekt de förtjänar. Det skriver författaren och krigskorresreportern JOHANNE HILDEBRANDT.
Världen går under den 21 december 2012. I alla fall enligt en Mayakalendern som tar slut denna dag eftersom krigsguden Bolon Yokte då kommer att nedstiga från skyn. Undergångsstämningen underblåses självklart av en Hollywoodfilm, 2012, som har premiär nästa vecka.
Apokalypsen är onekligen något som ligger i tiden. Svininfluensan sveper över världen, ingen går säker, konserter ställs in, köerna till massvaccinationerna växer.
Och precis som i katastroffilmerna tränger sig hänsynslösa vuxna före sjuka och barn för att få sin spruta. I Tierp hotade en man att hämta geväret om han inte fick sin dos.
Till och med en konspirationsteoretiker har dykt upp. Fettdoktorn Annika Dahlqvist hävdar att viruset är tillverkat i laboratorium av läkemedelsföretag som sedan planterat ut det på strategiska ställen i världen så att det utbryter epidemier. Orsaken är självklart att företagen vill tjäna pengar, vi vet ju alla hur fabrikörerna och de galna vetenskapsmännen är.
Hittills har fyra svenskar dött i svininfluensan. Om alla inte vaccinerar sig kommer 38 svenskar att dö, enligt läkaren Mats Reimer. Detta kan jämföras med de 7 000 svenskar som röker ihjäl sig eller de 17 000 mammor som dör i barnsäng i Afghanistan varje år. Men logik har inget med saken att göra när rädslan för något så hotfullt som en osynlig virusfiende som kan slå till var som helst härjar i vår prydliga, kontroll-maniska kultur. Fast chanserna att överleva är nog goda, till och med om man skulle bli sjuk. Och på samma sätt som mänskligheten tog sig igenom Ragnarök och millenuimskiftet kommer vi förmodligen också att klara oss igenom 2012.
Mayaindianernas äldste, Apolinario Chile Pixtun, försöker nämligen dementera kalenderns undergångsprofetia och är mer bekymrad för vattenbristen i Mexiko. Det finns dessutom fler Mayakalendrar, en sträcker sig till 4 772, så påståendet att de forntida indianerna förutspått att tiden tar slut 2012 är bara en myt. Men visst, gå på undergångspratet, sup upp dina pengar, ägna dig åt new age-flum och sluta ta ansvar eftersom allt snart är över. Själv tänker jag vaccinera mig mot influensan och dansa på gatorna den 22 december 2012, sjungandes ”I’m still standing, yeah, yeah, yeah”.
Newton trodde däremot att världen skulle gå under 2060, det är något att fundera över.
Är det ingen som har märkt att läget i Afghanistan har trappats upp?I torsdags blev svenska soldater anfallna i en dalgång och kallade då in flyg som bombade talibanerna på bergssidorna.
Det var första gången som svenskarna bad Isaf-flyg att öppna eld. Ändå har inte ett enda ”Stoppa mördarimperialisterna”, hörts från tokvänstern. Tydligen har de åkt på höstlov, annars borde de ha reagerat.
Det är snart val i Afghanistan, med allt vad det innebär av attentat. Dessutom har vältränade talibanförband gått in det svenska ansvarsområdet. En förstärkt pluton på 50 soldater skickas därför till Mazar e Sharif nästa vecka, då blir de 500 svenskar i ett område stort som Norrbotten. Försvaret vill skicka ner ännu mer trupp.
Om den svenska insatsen ska kunna göra någon verklig nytta behövs betydligt fler soldater på plats. Men för våra politiker verkar effektivitet inte vara prioriterat. Viktigare är att visa militär närvaro så politikerna kan vinna poäng i Bryssel. Eftersom det verkar som att det börjar bryta ut ordentligt där nere är det dags att Tolgfors presenterar någon form av strategi. Vad ska uppnås i Afghanistan och hur ska man gå till väga? Det borde faktiskt en försvarsminister kunna svara på, även om han kallas tomhylsan.
De soldater som snart kommer hem från Afghanistan har varit med om så mycket att de närmast kan jämföras med Kongoveteranerna.
Som tack för sina insatser lovades de fortsatt anställning inom försvarsmakten, deras enhet skulle hållas samman, erfarenheter skulle tas tillvara. Besvikelsen blev därför enorm när generaldirektören dök upp på lägret i Mazar e Sharif och förklarade att LAS dessvärre gjorde att denna anställning inte kunde genomföras Men militärerna ska få förtur om de söker tjänster inom försvarsmakten. Det blev med andra ord bara en tummetott av den utlovade vanten, vilket sannerligen inte var vad de slitna soldaterna behövde.
Just nu håller Försvarsmakten på att omvandlas till en professionell utlandsstyrka, den största omdaningen sedan de slutade använda hästar. De ska försöka anställa de bästa soldaterna som finns och sedan skicka dem utomlands för att skapa fred. Politiker som förstår vad de håller på med och en försvarsmakt som håller sina löften hade förmodligen underlättat rekryteringen.