Det är dagen efter det baskiska derbyt. Real Sociedad vann hemma på Anoeta mot Athletic Club, och närmade sig markant sina antagonister från Bilbao då man nu skuggar en ynka poäng bakom i tabellen.

18 av 22 spelare som klev in på gräsmattan i går var basker. Men han det pratades mest om inför, under och efteråt kommer från en liten stad i östra Frankrike. Antoine Griezmann har stått för en sensationell säsong så här långt. 2013 var året då den 22-årige ytteranfallaren tog det stora klivet från talang till stjärna. Tillsammans med sin radarpartner på andra flanken, Carlos Vela, är han den som lyser klarast i La Real.

Inför el derbi Vasco, som det baskiska rivalmötet mellan Sociedad och Athletic kallas, hade Griezmann stått för elva fullträffar i ligan på 15 matcher. Hans bästa notering någonsin är från förra säsongen. Då gjorde han tio mål – på 34 matcher.

Nu kan vi räkna in ytterligare ett mål på Griezmanns konto. Hans fullträff på volley som innebar 1-0 i första halvlek blev nämligen högst avgörande för hur såväl matchbilden som det slutliga resultatet (2-0) skulle bli.

Men karriären har inte alltid gått som på räls för fransmannen. Faktum är att ingen klubb i hemlandet ville ha honom när han var yngre. ”Du är för vek, för lätt”, fick han som svar från alla klubbar han var och provspelade för. Och det var en hel del.

Det var aldrig några tvivel om att Griezmann var en bolltalang. Han kunde göra saker som många andra bara drömde om, och hade redan som väldigt ung en fantastisk bolltouch. Men vad hjälpte det när de franska klubbarna var ute efter mer fysiska spelare.

2005 skulle dock karriären få en vändning. När Antoine provspelade för Montpellier i en träningsmatch mot Paris Saint-Germain imponerade han nämligen på scouter från Real Sociedad. Den unge yttern fick komma på provspel i San Sebastián en vecka, något som snabbt blev två veckor, innan klubben erbjöd Griezmann ett ungdomskontrakt. Hans föräldrar var till en början väldigt tveksamma, men efter en tids funderingar, samt att de blev lovade boende, lät de Antoine ta chansen.

Det är ingenting varken föräldrarna eller huvudpersonen ångrar i dag. I Real Sociedad hittade Antoine Griezmann hem. Hann fann ro och glädje till sin fotboll, men framför allt uppskattades han av klubben.

Efter fyra år i ungdomssektionen lyftes Griezmann upp till A-laget under Martín Lasarte som tränare, då La Real var belägna i andradivisionen. Fransmannen hjälpte ett lag i mångt och mycket bestående av basker tillbaka till La Liga igen, och därefter har såväl Sociedad som Griezmann skjutit i höjden.

Ända sedan sin första säsong i A-laget, 2009/10, har Antoine haft en fast plats i startelvan. Men sedan La Liga-genombrottet säsongen därpå, där han stod för sju mål på 37 matcher, har många väntat på det där steget. Steget från talangfull spelare till storstjärna. Potentialen har ju alltid funnits där.

Nu är det ingen i San Sebastián som väntar längre. Nu går tankarna åt helt andra håll. ”Vi hoppas få behålla vår stjärna så länge som möjligt”, låter det bland fansen. För det är just vad han nu har utvecklats till, Antoine Griezmann – en alldeles lysande stjärna.

Hela kalenderåret 2013 har varit fransmannens år. Och det är framför allt den här hösten som Griezmann tagit både ett och två steg ytterligare i sin utveckling mot att bli en av de riktigt stora.

– Antoine har alla kvalitéer som krävs för att individuellt sett bli en av de bästa i Europa. Han har speeden, touchen, känslan för mål och mentaliteten, har La Reals nuvarande tränare Jagoba Arrasate berömt tidigare under säsongen.

Både Real Sociedad och Griezmann själv vet att det inte stannar i Baskien. Han vill och kommer gå vidare i karriären, men det behöver inte bli redan till sommaren. Till skillnad från många andra spanska klubbar är inte Sociedad i nödvändigt behov av att sälja stjärnspelare för att gå runt ekonomiskt. Om storstjärnan lämnar San Sebastián till sommaren kommer den köpande klubben få ta i med de finansiella musklerna rejält.

– Om en spelare vill lämna och ett bra bud kommer in skulle vi givetvis överlägga det. Men sanningen är den att vi inte har några intentioner eller behov att sälja våra stjärnspelare, berättar presidenten Jokin Aperribay.

En VM-joker i Brasilien
Antoine Griezmann borde i dagens läge, och i sin nuvarande form, vara helt given den franska landslagstruppen. Vi får vänta och se om Didier Deschamps tar ut 22-åringen till nästa samling, men faktum är att förklaringen är enkel till varför A-landslagsdebuten hittills fått vänta. Sedan november 2012 har Griezmann nämligen varit avstängd från såväl U21- som A-landslag. Anledningen? Tillsammans med ett par andra dåvarande U21-lagkamrater roade han sig i Paris nattliv inför det avgörande kvalmötet mot Norge till U21-EM för ett par år sedan. Att Frankrike förlorade och missade mästerskapet höjde knappast varken Griezmanns eller hans lagkamraters status.

Men nu, sedan årsskiftet, är han helt fri och kan nu bara fortsätta spela fotboll och invänta samtalet. För som bäste franske målskytt i de europeiska toppligorna under hösten vore det tjänstefel av Deschamps att inte åtminstone ge Griezmann chansen att spela in sig i VM-truppen.

Han har vandrat och vandrat i flera år, men nu har Antoine Griezmann äntligen lämnat talangstämpeln bakom sig och är redo att löpa vidare mot nya höjder. Och så länge han lägger partyhumöret åt sidan och enbart fokuserar på fotbollen kommer Frankrike ha en ordentlig VM-joker i Brasilien.

Antoine Griezmann, säsong för säsong
2009/10 – 39 ligamatcher, sex mål (Segunda División)
2010/11 – 37 ligamatcher, sju mål
2011/12 – 35 ligamatcher, sju mål
2012/13 – 34 ligamatcher, tio mål
2013/14 – 16 ligamatcher, tolv mål

Källor: L’Equipe, LFP.es, Marca, El País, The Mirror & RealSociedad.com.

Mellan åren 2006-10 tog Sevilla sex titlar där de två raka UEFA Cup-titlarna 2006 och 2007, samt Copa del Rey-segrarna 2007 och 2010 är de mest minnesvärda. På den tiden åkte lag till Ramón Sánchez Pizjuán med en känsla av rädsla och fruktan. Sevilla var ett lag som alltid spelade frejdigt och fartfyllt och ofta anföll man längs kanterna.

De senaste åren har det varit annorlunda. Tränare har avlöst varandra, många spelare har varit kommit och gått, och framför allt har de fina resultaten uteblivit. Men efter två raka niondeplatser i ligaspelet och en ordentlig rensning av truppen i somras är känslan att Sevilla är på väg uppåt. Tillbaka dit de hör hemma.

Med Unai Emery som tränare har Sevilla äntligen fått kontinuitet. Man sålde av stjärnor som Álvaro Negredo, Jesús Navas och Gary Medel för stora pengar, och satsade på yngre ersättare för att kunna jobba fram ett långsiktigt projekt.

Redan nu börjar vi se frukten av det nya, unga Sevilla. Säsongen började si så där för andalusierna, och supportrarna suckade i förtvivlan över ännu en ”mellansäsong”. Man allt eftersom har Emerys manskap vuxit in i kläderna och spelarna har mer och mer hittat sina roller (även om Unai alltid har och alltid kommer rotera ordentligt mycket bland spelare).

På söndagen tog man en ny tung skalp när man hemmabesegrade Getafe med glasklara 3-0. Nu må motståndarlaget vara ett av säsongens mest ojämna i La Liga, där rejäla djupdyk blandats med riktigt höga toppar, men det hade nog inte spelar någon roll hur bra Getafe hade spelat. Sevilla var aggressivare, fångade in samtliga andrabollar, och styrde lite som man ville matchen igenom.

Ända sedan bortasegern mot Espanyol den tionde november – som var den första utanför Pizjuán på över ett år i ligaspelet för Sevilla – har laget lyft sig både ett och två snäpp. Betis krossades i derbyt, man vann direkt en ny bortamatch mot Granada, och i förra omgången tog man tredje raka trean på bortagräs men den klart tyngsta då man besegrade Villarreal.

Ivan Rakitic – nyckeln till framgång
Det råder inga som helst tvivel om vem det är som har lyft Sevilla till den nivån man befinner sig på just nu. Man är i första hand ett kollektiv och när allt fungerar som bäst deltar alla på sitt sätt. Men när allt kommer kring spelar det ingen roll hur man vänder eller vrider – allt leder i slutändan ändå till Ivan Rakitic.

Kroaten är kaptenen, pådrivaren, mittfältsmotorn, passningsspelaren och numera också en av lagets mest pålitliga målskyttar. Mot Getafe var han precis överallt, och med sin skicklighet att hela tiden söka sig till nya, öppna ytor, och därifrån förpassa bollen vidare till en medspelare är en fröjd att skåda.

Om inte Rakitic hade funnits med i bilden hade någon annan haft rollen som spelmotor, frisparksläggare och kapten. Men det Sevilla vinner i sin mittfältsgigant är att man får allt av väldigt mycket. Rakitic har många sidor och är en av en knappt handfull spelare som är helt givna i Unai Emerys startelva. Jag sätter mig mycket frågande till om Sevilla i dag hade hållit samma höga nivå utan sin skicklige kroat som med honom.

Det är också Rakitic som är den största anledningen till att Sevilla nu verkligen får anses som en het kandidat till den sista Champions League-platsen. Inför baskderbyt står man på samma poäng som Real Sociedad (som var femma inför omgången), och fyra bakom Athletic Club.

Och ska Sevilla fortsätta på den inslagna vägen kommer man definitivt inte bli sämre under våren, snarare tvärtom. Det är upplagt för en rysare.

Jul- och nyårsfirandet är över och vi har redan avverkat några dagar av 2014. Och i La Liga-världen kastas vi rakt in i en 18:e omgång som framför allt innehåller två derbytillställningar.

Det första, som spelas i kväll lördag, äger rum på Mestalla. Hemmalaget Valencia tar emot lillebror Levante i en match som är lite mer speciell än vanligt.

Framför allt gör nye tränaren Juan Antonio Pizzi sin första match på tränarbänken för Valencia vilket kommer bli en väldigt intressant utveckling att följa. Och i ett lag där mycket varit kaotiskt och intetsägande under hösten är det mycket som kan, och kanske bör, ändras direkt.

Enligt rapporter från lokal media i Valencia har den nye fystränaren Alejandro Richino för att tala klarspråk kört skiten ur spelarna under de inledande träningspassen.
– För att kunna genomföra mina idéer till verklighet ute på planen krävs det ett oerhört hårt jobb av spelarna, säger tränaren Pizzi enligt SuperDeporte.

Hur den tillträdde coachen kommer formera sitt lag och vilka som kommer få förtroendet direkt återstår att se. Klubbens första januarivärvning Rubén Vezo, Antonio Barragán samt Paco Alcácer kommer definitivt inte få speltid. Samtliga tre har ställts utanför Pizzis första matchtrupp. De två första namnen mer väntade, men att Paco, som varit lagets bäste anfallare bakom Jonas Goncalves den senaste tiden, är desto mer häpnadsväckande. Speciellt med tanke på att ryktena går att Hélder Postiga redan fått beskedet av Pizzi att han inte kommer satsas på till fullo.

Den som lever får se. Men om Peter Lim investerar sina buntar med pengar i klubben lär såväl Postiga som ett par andra namn få stiga åt sidan ganska snart.

Och räkna inte med något enkel premiärmatch för Pizzi. Levante är ständigt underlägsna Valencia, men man hyser desto större agg gentemot sin grannklubb än tvärtom, och vill ingenting annat än att framhäva sig själva och vinna matchen. Dessutom har man sannerligen den minoritet av Levante-supportrar som finns i staden på sin sida i kväll.

Så här såg det ut på Levantes sena träning i går fredag.

Vandalism har infekterat känslorna i San Sebastián
I morgon söndag spelas helgens stora match och Estadio Anoeta är skådeplats för tillställningen. De baskiska derbyna mellan Real Sociedad och Athletic Club de Bilbao brukar kallas för Spaniens vänligaste derby. Detta med all rätt, och det är ofta kompisar som håller på olika lag syns med respektive lagtröja sida vid sida på derbymatcherna.

Frågan är dock om det kommer bli lika vänligt den här gången. Dels så slåss båda klubbarna om den sista och ack så viktiga fjärdeplatsen som genererar i Champions League-kval. Athletic innehar densamma just nu, och med fyra poäng ner till Sociedad på femteplats riskerar man inte heller att bli omsprungna oavsett resultat. Men att dryga ut sin ledning gentemot antagonisten från öst vore givetvis den bästa tänkbara starten för Athletic på det nya året, precis som ett rejält hopp närmare Bilbao-klubben vore en smakstart för Real Sociedad.

En annan aspekt, som kanske är ännu viktigare att väga in gällande känslorna inför, under och troligtvis efter matchen är skådeplatsen: Anoeta. Inför säsongen revs Athletics gamla arena ner till grunden för att ge utrymme för nya San Mamés att bli färdigbyggd. Men det dröjde ett gäng omgångar in på säsongen innan laget kunde äntra sin nya arena, och därför fick man tillåtelse att spela sin första hemmamatch på, just det, Real Sociedads Estadio Anoeta.

Över 300 bussar fullpackades (bokstavligen talat) från Bilbao till San Sebastián och ”hemmasupportrarna” fick se sitt Athletic vinna mot sin andra lokalrival Osasuna med 2-0. Men det var inte det som skedde inne på planen som var intressant i det här fallet, utan snarare det som hände utanför.

Athletic-supportrarna var för att uttrycka det milt inte särskilt rädda om sin vikarierande arena. Det målades graffiti och vandaliserades rejält. Men det som irriterade Real Sociedad allra mest var det faktum att flera urinerade på statyn föreställande klubbikonen Alberto Ormaetxea, som står precis utanför Anoeta. Detta har rört om ordentligt i grytan och gjort att de vänliga känslorna klubbarna sinsemellan blivit betydligt mer infekterade.

Vi får se om det märks av även på läktarplats den här gången.

Transferfönstret för januari har precis öppnat och en del klubbar har sedan veckor och månader planlagt och förberett hur man ska gå till väga för att stärka truppen eller inte tappa för många nyckelspelare. En klubb som redan nu gjort klart med ett nyförvärv är Atlético Madrid, som plockat in José Ernesto Sosa på lån från ukrainska Methalist Kharkiv. En playmaker av profilen som Diego Simeone eftersökt, och att just dessa två jobbat tillsammans i Estudiantes har förstås varit en nyckelfaktor för att alla bitar i pusslet har lagts på plats.

Men det finns förstås en hel del andra klubbar som kommer och bör se sig om för nya spelare under transferfönstret. Fast det var i huvudsak inte det jag tänkte skriva om nu, utan lite om de spelarna som sitter på utgående kontrakt. Det finns ju nämligen en hel hög av spelare vars kontrakt tar slut till sommaren, vilket gör att de är fria att prata med andra klubbar redan nu, i januari.

Följande spelare har utlöpande kontrakt med sina respektive klubbar:

Almería: Esteban Suárez, Rafita, Fernando Soriano, Corona & Óscar Diaz.
Atlético: Daniel Aranzubía & Tiago Mendes.
Celta Vigo: Carlos Bellvís, Mario Bermejo & David Rodríguez.
Espanyol: Joan Capdevila & Simão Sambrosa.
Barcelona: José Manuel Pinto, Víctor Valdés, Marc Bartra & Martín Montoya.
Getafe: Alberto Lopo, Borja Fernández, Pedro Mosquera, Jaime Gavilán & Ciprian Marica.
Granada: Hassan Yebda.
Levante: Juanfran, Nikos Karabelas, Pedro López, Miguel Pallardó, Chris Lell, Nabil El-Zhar, Pedro Ríos & Ángel Rodríguez.
Málaga: Carlos Kameni & Eliseu.
Osasuna: Marc Bertrán, Lolo, Patxi Puñal, Álvaro Cejudo, Nino, Damià Abella & Eneko Satrústegui.
Rayo Vallecano: Rubén Martínez, Alejandro Gálvez, Anaitz Arbilla, Tito, Alberto Perea, Rodrí, Joaquín Larrivey, José Carlos, Adrián González & Seba Fernández.
Real Betis: Antonio Amaya & Salva Sevilla.
Real Madrid: Xabi Alonso.
Real Sociedad: Dani Estrada & Javi Ros.
Sevilla: Juan Cala.
Valladolid: Jaime Jiménez, Alcatraz, Javi Baraja, Víctor Pérez, Álvaro Rubio, Patrick Ebert, Humberto Osorio, Javi Guerra & Manucho.
Villarreal: Javier Farinós.

Ett par namn är ganska givna, en del andra mer överraskande. Det som mest av allt sticker ut är förstås Xabi Alonso, som hittills inte valt att förlänga sitt kontrakt med Real Madrid. Klubben har fortfarande tid på sig att övertala den spanske landslagsmannen att krita på, men räkna med att de får konkurrens.

Övriga namn som på förhand kan vara rejäla fynd att knyta åt sig på fri transfer är Patrick Ebert, Eliseu, Javi Guerra, Nabil El-Zhar & Martín Montoya.

Montoyas lagkamrat Víctor Valdés kommer definitivt att lämna Barcelona gratis, även om det är oklart vilken adress han tar sikte på härnäst. Målvaktskompanjonen José Manuel Pinto sitter också han på utgående kontrakt, vilket öppnar för inte bara en, utan eventuellt två nya målvakter i den katalanska storklubben till sommaren. Utöver Marc-André Ter Stegen, som är huvudfavorit till att ersätta Valdés, hålls också Pepe Reinas namn högt.

Marc Bartra lär däremot inte lämna Barcelona gratis, högst sannolikt inte alls. Mittbacken har gjort en sensationellt bra höst, och alla inblandade parter är i slutfasen för att nå en överenskommelse om förlängt kontrakt. Även Atléticos Tiago lär förlänga ytterligare ett år med Madrid-klubben om han fortsätter storspela som han har gjort hela hösten.

I sedvanlig ordning lär Rayo Vallecano – oavsett om de fixar nytt La Liga-kontrakt eller ej – tappa flest spelare till sommaren. Som synes sitter extremt många på utlöpande kontrakt, och då ska man också ha i åtanke att klubben har en handfull inlånade spelare också. Och är det i någon klubb det lär hända en del redan nu i januari är det i Rayo. Ja, ett nyrikt Valencia hade förstås kunnat bli extra intressant att följa också.

Vi har snart vattnat ut allt som 2013 haft att erbjuda. I fotbollsväg om vi pratar La Liga har det betytt en hel del. Ja, mer än så faktiskt. Faktum är att 2013 har varit ett helt fantastiskt år, och avstampet kan få enorm betydelse för framtiden ur många aspekter.

På ett personligt plan har jag varit i Spanien och kollat fotboll mer än någonsin. Mallorca, Barcelona, Vila-Real, Valencia, Madrid och Valladolid har besökts under året, liksom totalt nio arenor. Jag har fått uppleva mitt första el Clásico på plats, jag har sett och känt maktdemonstrationen när Villarreal tog över som storebror i regionen efter derbykross mot Valencia, jag har lidit med Mallorca-borna, förundrats av Rayo Vallecano-supportrarna och deras engagemang och en hel del annat som skulle ta mer än ett blogginlägg att återberätta.

Och vi som har följt den spanska fotbollen tillsammans under året har fått uppleva enormt mycket, både glädje- och sorgeämnen. Alla matcher har sina berättelser och sina bakgrunder. Alltid fastnar man lite extra för några stycken. Som när Villarreal packade ihop en fjärdedel av stadens befolkning på 50 000 i bussar för att stötta laget när de mötte Barcelona B i andra divisionen. Eller den sjuka tillställningen mellan Real Madrid och Sevilla nu i höstas, som slutade 7-3, men lika gärna kunde slutat 10-5. Eller kanske allra mest den där junikvällen på Riazor i A Coruña, då Deportivo hade allt i egna händer för att fixa La Liga-kontraktet. Problemet? Motståndarna på andra sidan planhalvan var ännu mer motiverade, men för Real Sociedad stod en kvalplats till Champions League på spel. Gästerna från Baskien vann, tog CL-platsen före Valencia, och skickade Depor ner till Segundan igen efter bara en ettårig vistelse i Spaniens finrum.

Men det jag utan tvivel kommer minnas och ta med mig allra mest ifrån det spanska fotbollsåret 2013 är det faktum att det skett en stor förändring. En mäktig trend har brutits med besked. Två har blivit tre.

Säsongen 2007/08 var senast ett lag rubbade Barcelona eller Real Madrid, i det här fallet de förstnämnda, från att vara toppduo i ligan. Den gången var det Villarreal, och man placerade sig före ett energilöst Barcelona med en idéfattig Frank Rijkaard på tränarbänken.

Den här säsongen, för första gången sedan 2008, har ett lag på allvar blandat sig i toppstriden. Den stora skillnaden nu gentemot då? Både Barcelona och Real Madrid har inget mellanår. De levererar mer eller mindre toppresultat varje vecka och tappar oerhört sällan poäng. Därför är Atlético de Madrids prestation såväl den här hösten som hela året en dunk i ryggen för alla som är optimistiska kring den spanska fotbollens framtid.

Sedan Diego Simeone tog över klubben för två år sedan har allting successivt vuxit sig starkare och i dagsläget känns det som att planet Atlético kan lyfta hur högt som helst. Spelarna känner inte längre någon fruktan eller oro, utan ser bara möjligheter. Simeone fick spelarna att inse att de vita monstren från samma stad inte är omöjliga att besegra. Med rätt metod så går det. Och visst, han hade rätt.

Efter 14 år av hånskratt lyckades Atlético bryta trenden mot storebror Real Madrid, och vinna Copa del Rey-finalen på antagonistens hemmaplan. Man följde upp det med att återupprepa samma sak en gång till på Santiago Bernabéu, när man vann 1-0 i ligaspelet i höstas.

Med tre titlar på två år i bagaget har Simeones Atlético vuxit sig starka nog för att utmana de allra största – både om de inhemska titlarna som i Champions League. Laget tappade bara två poäng av 18 möjliga i höstens CL-gruppspel. Man har bara tappat fem poäng av 51 möjliga i höstens ligaspel.

När WhoScored.com presenterade listan över de bästa lagen under säsongen som hittills gått gällande de fem största europeiska ligorna toppades den av Atlético Madrid. Före Bayern München, före Barcelona, före Real Madrid.

Tidigare har det bara pratats om två spanska lag. Det här året, och framför allt den här hösten, har alla fått upp ögonen för ett tredje. Och för er stackare som inte följt den spanska fotbollen alls under de tolv senaste månaderna och fortfarande tror att allt handlar om två lag, ni har tur. Atlético är nämligen ingen uppstickare som kommer fastna i kvicksanden i februari utan att ta sig upp. De är här för att stanna. Något annat kommer inte Diego Simeone tillåta.

Som La Liga-älskare och ständig optimist för att ligan en dag åter kommer bli det den en gång var, är Atlético de Madrid ljuset i tunneln. De har bevisat att det går att skapa stora saker utan presidenter som kan öppna plånboken och lägga sinnesrubbade summor på en eller ett par spelare. Och med ett potentiellt nyrikt Valencia nästa år känns det bara som att fantasin kan sätta gränser för vad som kan ske och inte ske. Säkert är i alla fall att det inte är någonting man vill missa.

Jag hoppas vi kan fortsätta diskutera, spekulera och analysera den spanska fotbollen tillsammans även under 2014. Förutsättningarna för ett extraordinärt år är högre än någonsin.

Gott nytt år allesammans!

Tyckte ni det surrades hej vilt i spansk media i går? Om potentiella spelarövergångar, förändringar av arenor och nya matchställ? Lugna, sådant förekommer den 28 december i Spanien. Det är nämligen ”Dia de los Santos Inocentes”, landets motsvarighet till första april här i Sverige.

Så för er som undrar kommer inget lag ändra sina matchställ helt och hållet, Santiago Bernabéu kommer se ut som den tidigare gjort och någon spektakulär dragkamp om Dmytro Chygrynskiy lär det knappast bli.

Just det skämtat, om den ukrainske försvararen, satte ett leende på läpparna på mig. Chygrynskiy handplockades av Pep Guardiola inför säsongen 2009/10, främst på grund av hans insats mot Barcelona i UEFA SuperCup dessförinnan. Men trots att han gavs chans efter chans blev det ett brutalt magplask för mittförsvararen, som med sin spelstil och ett slående Puyol-utseende vad gäller frisyren, hade stora förhoppningar på sig om att vara ”the next one”.

Efter ett halvår i Katalonien hade fansen fått nog. Det gick ett sus runt hela Camp Nou varje gång Chygrynskiy fick bollen, eftersom det inte var en ovanlig upplevelse att han tappade densamma.

Efter en säsong i Barcelona återvände Chygrynskiy till Shakhtar Donetsk – trots att Pep Guardiola fortfarande sades tro stenhårt på honom.

Så även om Mundo Deportivo slog på hårt om att både Barcelona och Bayern München (där som bekant Guardiola bär tränaransvaret i dag) var intresserade av Chygrynskiy var det ganska självklart att det bara var ett skämt. Speciellt när den katalanska tidningen också målade upp Barcelona som favoriter till att värva ukrainaren – på grund av en lockande spelning i staden.

Vissa gick på det bland såväl svenska som andra utländska medier. Fast vi borde se den 28 december som dagen då allt är möjligt – men ingenting skall tas på största allvar.

Så här i mellandagarna passar jag på att titta tillbaka på vad som har hänt under hösten. Här presenterar jag tio spelare som överraskat positivt i La Liga så här långt in på säsongen. Det enda kriteriet är minst tio spelade ligamatcher, vilket gör att exempelvis Lisandro López (Getafe) och José Ángel (Real Sociedad) snällt får stå åt sidan.

Noterbart är att det är helt utan rangordning vem som överraskat mest.

Jeison Murillo (Granada)
21 år, mittback, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Efter lånesejourer i först Cádiz och förra säsongen Las Palmas fick så Jeison Murillo äntligen chansen på allvar i Granada och La Liga. Och den unge colombianen har utan tvekan bevisat att han har potential att bli något alldeles extra. Han har lugnet, styrkan och bra passningsfötter. Kan mycket väl lämna för större uppdrag redan till sommaren.

—

Raúl García (Atlético de Madrid)
27 år, offensiv mittfältare, totalt 14 ligamatcher (sex från start).

Motivering: Från att vara en given reserv har Raúl García tagit klivet och börjat utmana om en startplats i Atlético på allvar. Har smällt in sex ligamål, tre i Champions League samt ett i Copa del Rey under hösten och därtill stått för en handfull assist. Det är mer än vad självaste David Villa åstadkommit, och det är ”el Guaje” som riskerar sin plats i startelvan allra mest.

—

Marc Bartra (Barcelona)
22 år, mittback, totalt tio ligamatcher (sju från start).

Motivering: Fick först chansen när såväl Carles Puyol och Javier Mascherano var på skadelistan, men då svarade 22-åringen med att imponera rejält. Bartra har lyfts i hierarkin och utmanar nu på allvar om en ordinarie plats i Barcelonas mittlås. Har dessutom fått chansen att debutera i det spanska A-landslaget.

—

David López (Espanyol)
24 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Återvände till Espanyol, som han har tillhört sedan 2007, i somras för att första gången på allvar konkurrera om en plats i A-laget. Och lånesäsongerna i först Leganés och i fjol Huesca – där han imponerade rejält – visade sig vara nyttiga. López har kommit tillbaka och verkligen varit en injektion på det defensiva mittfältet och utöver sina egenskaper att städa undan framför försvaret är han också ett farligt hot på fasta situationer.

—

Mikel Rico (Athletic Club)
29 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (13 från start).

Motivering: Värvades in sent under sommaren men har varit en av de som imponerat mest i Athletic den här hösten. Har trots ett otroligt starkt mittfält och konkurrens av bland andra Beñat Extebarria och Ander Herrera bitit sig fast i startelvan permanent. 29-åringen har dessutom stått för fyra mål – vilket är bäst internt tillsammans med Mikel San José.

—

Manu Trigueros (Villarreal)
22 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (elva från start).

Motivering: Gjorde väldigt bra ifrån sig i Segundan förra säsongen och visade prov på ett spelsinne och en teknisk förmåga som få andra i Villarreal. Frågan var hur han skulle klara sig på en nivå högre upp. Resultatet? Ytterligare ett steg i rätt utveckling för Manu Trigueros som på allvar bevisat att han kan bli något riktigt stort. Kan enkelt beskrivas som en vacker blandning mellan Borja Valero och Santi Cazorla – även om det är en lång väg kvar innan han når upp i deras standard.

—

Sergi Darder (Málaga)
20 år, central mittfältare, totalt 14 ligamatcher (tolv från start).

Motivering: Har fått otroligt stort förtroende under Bernd Schuster vid tränarrodret och dessutom visat varför. Trots orutin och blott 20 år har Darder agerat lugnt och stabilt på Málagas defensiva mittfält tillsammans med Fernando Tissone, och dessutom belönats med en plats i det spanska U21-landslaget.

—

Álex López (Celta Vigo)
25 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (14 från start).

Motivering: Blommat ut ordentligt under nye tränaren Luis Enriques vingar och är numera en nyckelspelare i Celta Vigo. Väldigt bra på att fylla på i straffområdet och fånga upp andrabollar.

—

Carles Gíl (Elche)
21 år, yttermittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Valencia-utlånade Carles Gíl imponerade redan förra säsongen i Elche, men gick ner sig något under våren. Men formdippen har varit som bortblåst nu i höst och yttermittfältaren har visat sig från sin absolut bästa sida och känns definitivt redo för större uppgifter. Däremot hade han behövt producera mer poäng för att slå sig in i ett topplag på allvar.

—

Suso (Almería)
20 år, offensiv mittfältare, totalt 15 matcher (14 från start).

Motivering: Är inlånad från Liverpool har stått för den ena bländande insatsen efter den andra i Almería. Kreativ, kvick och ett fantastiskt spelsinne. Har charmat Almería- och La Liga-publiken den här säsongen. Dags att utmana på allvar i Pool nästa säsong?

Höstsäsongen är förbi, och det är dags att stanna till ett ögonblick och kolla tillbaka vad som hänt. Först tänkte jag plocka ut höstens elva, som består av enorm offensiv styrka och en backlinje där tre fjärdedelar utgörs av Atlético de Madrid-spelare.

Så här ser laget ut i sin helhet:

Víctor Valdés (Barcelona)
—
Juanfran (Atlético)
João Miranda (Atlético)
Mateo Musacchio (Villarreal)
Filipe Luís (Atlético)
—
Sergio Busquets (Barcelona)
Ivan Rakitic (Sevilla)
—
Antoine Griezmann (Real Madrid)
Neymar JR (Barcelona)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
—
Diego Costa (Atlético)

Här nedan följer motiveringarna.

Målvakt: Víctor Valdés (Barcelona)
13 matcher från start, åtta insläppta mål.

Motivering: Atléticos belgiske jätte Thibaut Courtois leder förvisso Zamoran överlägset med snittet 0,65 insläppta per match, men mycket tack vare att han haft det nästan oförskämt lugnt under hösten. Víctor Valdés har däremot haft det betydligt svettigare, och när han deklarerat att det definitivt inte kommer bli Barcelona nästa säsong för att i stället testa en ny utmaning har han gjort sin hittills bästa säsong i karriären. Barça har inte varit lika slipade defensivt som man exempelvis var under Pep Guardiola, vilket inneburit att Valdés haft mycket att stå i under matcherna och knappast stått och skakat tänder. Bland ett gäng otroliga prestationer sticker insatserna mot Rayo Vallecano, Real Madrid och Real Betis ut.

—

Högerback: Juanfran (Atlético de Madrid)
16 matcher från start, noll mål, tre assist.

Motivering: Efter den succéartade våren 2012, där Juanfran hade skolats om och imponerat stort i sin nya position som ytterback, hade spanjoren ett tuffare 2012. Han var inte dålig, miste aldrig sin startplats i Atlético, men var för den delen långt ifrån toppformen. Den har han däremot hittat tillbaka till nu, något vi såg delar av även sent i våras. Juanfran har varit ligans tveklöst bästa högerback under hösten och blandar en utomordentlig defensiv, något han utvecklat enormt, med en erkänt stark offensiv lust där hans snabbhet och bra inlägg ofta leder fram till målchanser. Vicente del Bosque borde spela Juanfran från start i VM.

—

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, en assist.

Motivering: Ligans bästa mittback och har så varit under en längre tid nu. Krånglar aldrig till det utan väljer det enkla alternativet om inget givet passningsläge finns. Är otrolig svår att möta i luftrummet, följsam på marken och lugnet själv när det kommer till tilltråcklade situationer. En av höstens bästa spelare alla kategorier. Borde givetvis få spela VM på hemmaplan.

—

Mittback #2: Mateo Musacchio (Villarreal)
17 matcher från start, ett mål, en assist.

Motivering: Hade många blickar åt sitt håll när Villarreal åkte ur La Liga 2011/12, men valde att stanna i den spanska lilla staden för att hjälpa klubben upp till finrummet igen. Han lyckades, och har nu kommit tillbaka med en större dos rutin och bättre ledaregenskaper. Man brukar säga att anfallare vinner matcher och försvarare vinner titlar. Nu har Villarreal ingen chans på ligatiteln, men att man gjort den bästa comebacken i La Liga som nykomling någonsin har inte bara att göra med ett gäng offensivt skickliga spelare. Varje lag behöver en ledare i försvaret, någon som styr laget bakifrån och som manar på sina lagkamrater. Mateo Musacchio är den spelaren för Villarreal.

—

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, två assist.

Motivering: Brassen flyger fram likt ett yrväder längs vänsterkanten och besitter en lungkapacitet som få andra kan mäta sig med i ligan. Är den spelare i Atlético tillsammans med Miranda och Diego Costa som hållit jämnast nivå det senaste året, där dåliga matcher för samtliga tre kan räknas på en hand. Konkurrerar just nu med Leighton Baines och David Alaba som titeln världens bästa vänsterback.

—

Defensiv mittfältare #1: Sergio Busquets (Barcelona)
13 matcher från start (plus ett inhopp), ett mål, noll assist.

Motivering: När Xavi Hernández sett trög ut och Andrés Iniesta inte kommit upp i samma formtopp som förra säsongen har mycket ansvar vilat på Sergio Busquets axlar under hösten. Och även om det fanns en period då Barcelona blev kritiserade talar resultaten sitt tydliga språk. Detta trots att flera stjärnor inte levererat som tidigare, att Leo Messi varit skadadrabbad och att Tata Martino kastades in i hetluften utan att hinna arrangera en ordentlig försäsong. Barcelona är fortfarande det bollspelande Barcelona man var under såväl Pep Guardiola som Tito Vilanova, och den stora anledningen att resultaten fortsätter gå katalanernas väg den här hösten är Sergio Busquets. Han är lugnet på mittfältet som transporterar bollen från A till B och ser till att det görs utan komplikationer.

—

Defensiv mittfältare #2: Ivan Rakitic (Sevilla)
15 matcher från start, sju mål, sex assist.

Motivering: Rakitic är ingen defensiv mittfältare i sin rädda benämning, men trivs väldigt bra som sittande mittfältare så länge han har en ”städgumma” vid sin sida. Kroaten har varit en av få helt ordinarie spelare i Unai Emerys ständigt trupproterande Sevilla, och i vissa stunder burit laget på egen hand. Med sju mål och sex assist har han också lyckats väldigt bra, och har störst anledning att Sevilla till och med ser ut att kunna utmana om den sista Champions League-platsen.

—

Ytteranfallare #1: Antoine Griezmann (Real Sociedad)
14 matcher från start (plus ett inhopp), elva mål, två assist.

Motivering: I flera år har många ställt sig frågan när Antoine Griezmanns stora genombrott kommer. Han har varit tongivande för Real Sociedad ända sedan comebacken i La Liga, men inte tagit det där sista steget från talang till stjärna. Förrän nu. Den 22-årige fransmannen har både utvecklats i spelet men framför allt när det gäller målproduktionen. I dag går han betydligt mer rakt på mål och tvekar aldrig att skjuta vilket är två punkter han var långt efter på om man jämför med hur situationen såg ut bara för ett år sedan. Medan många tragglat och haft en ganska ojämn höst i La Real har Griezmann levererat vecka efter vecka. Och till skillnad från en ett år yngre kollega med liknande utveckling i grannklubben Athletic, är nu fransmannen på väg att ta det där sista steget. Dags även för Iker Muniain nästa år?

—

Släpande anfallare: Neymar JR (Barcelona)
Tolv matcher från start (plus två inhopp), sex mål, åtta assist.

Motivering: Spelar mest till vänster i anfallet men har i och med Messis skadebekymmer flyttats in centralt en del under hösten och levererat ännu bättre. Neymar har acklimatiserat sig väldigt snabbt till livet och fotbollen i Katalonien, och blivit en stor kelgris på Camp Nou. Och bakom alla magiska trollerinummer finns också en väldigt produktiv spelare som bidrar till väldigt många poäng. Det känns som Barcelona hittat spelaren som kan kliva fram även när Messi skadar sig eller hamnar i formdippar. Men den stora frågan är hur argentinaren förhåller sig till den saken om nu brassekollegan skulle få för sig att sno rubrikerna när det väl gäller i vår.

—

Ytteranfallare #2: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
16 matcher från start, 18 mål, fyra assist.

Motivering: Slutar aldrig varken leverera eller slå målrekord i Real Madrid. Att göra 18 ligamål på 16 matcher – men ändå inte leda skytteligan – är helt ofattbart. Och någon vidare detaljerad beskrivning av Cristiano Ronaldo tror jag knappast behövs. Alla vet att han skjuter som en häst, besitter en otrolig teknik, är bra på huvudet, har förmågan att alltid söka sig till rätt yta i straffområdet och viktigast av allt aldrig slutar sukta efter nya mål och möjligheter. Det är det som gör Ronaldo till den världsartist han är.

—

Spetsanfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
16 matcher från start (plus ett inhopp), 19 mål, en assist.

Motivering: När Radamel Falcao såldes var det en del som trodde att skeppet Atlético de Madrid skulle sjunka. De som hade insett vad Diego Simeone höll på att skapa visste att förlusten av colombianen inte skulle bli särskilt tung. Men jag tror inte ens Simeone själv hade kunnat ana vad som lurade i vassen. När Falcao lämnade fick Diego Costa kliva in i rampljuset på allvar, och tog emot alla bollar som tidigare serverades till colombianen. Resultatet? Ett anfallsmonster som inte bara är stor, stark och kan plocka ner bollar och skapa ytor åt medspelarna. Nu har man också en målskytt av högsta kvalité och som liksom Cristiano Ronaldo och många världsanfallare därtill bara hungrar efter mer.

Jättetalangen Jesé Rodríguez hoppade in, testade med ett överraskande skott, och Vicente Guaita lämnade luckan vid första stolpen. Real Madrids matchavgörande 3-2-mål mot Valencia i går var både fingertoppskänsla av Carlo Ancelotti att sätta in en mer renodlad målskytt på planen, men framför allt också en rejäl målvaktstavla av Guaita.

Efter att Diego Alves stått för flera halvdana ageranden mot Atlético Madrid i förra omgången fick Valencia-produkten Guaita – som länge varit andravalet – chansen att på allvar ta tillbaka sin plats mellan stolparna. Men i stället för en konkurrenssituation med två målvakter som är alldeles för bra för att sitta på bänken har nu Valencia två burväktare som båda underpresterat den senaste tiden. Mot Atlético kostade det ett tidigt ledningsmål i andra halvlek – mot Real Madrid ett sent segermål.

Ángel di María är för bra för att inte vara given
Apropå spelare som inte varit helt givna under hösten. Ángel di María har kanske varit Real Madrids formstarkaste spelare hela säsongen, tillsammans med ett par uppenbara namn, men får ändå bara speltid från start när Cristiano Ronaldo, Isco eller Gareth Bale på ett eller annat sätt är frånvarande. Nu är det visserligen tre spelare som är ruskigt svåra att peta, men di Marías höstform är alldeles för bra för att låta honom sitta på bänken.

Mot Osasuna var Bale tämligen blek och lämnade planen tidigt i andra halvlek. Hade walesaren spelat i stället för di María mot Valencia och gjort en liknande insats är jag övertygad om att slutresultatet sett annorlunda ut. Argentinaren var nämligen allt som oftast inblandad i de farliga situationer som Real Madrid skapade och gjorde själv 1-0 med matchens prestation, och spelade senare fram Ronaldo till 2-1.

Jag antyder inte att di María varken är bättre eller bör starta före Gareth Bale, men att han är alldeles för bra för att inte vara helt given när han är i sin nuvarande form. Det är förmodligen en och annan klubb som håller ögonen öppna och följer händelserna i den spanska huvudstaden. Ángel di María vill givetvis spela så mycket han förtjänar, ha chansen att lysa i de stora matcherna, men framför allt komma formtoppad till VM.

Juan Bernat höstens utropstecken i Valencia
När mycket har varit stormigt i Valencia finns ändå ett par ordentligt utropstecken att se tillbaka på under hösten. Juan Bernat är det största. 93-modellen har spelat mest vänsterback, men också en del i sin naturliga position som högerytter. Mot Real Madrid tog han platsen som ytterback och var tillsammans med Dani Parejo bäst i hemmalaget.

Med sin otroliga speed, sin fart och sitt sinne för spelet tog han sig gång efter annan upp längs vänsterkanten och hotade hela tiden Álvaro Arbeloa och hans försvarskollegor.

Förra säsongen gnällde många över att Bernat fick alldeles för lite speltid. Den här hösten är han en av de som spelat mest, och verkligen tagit sina chanser. Som den Valencia-produkt han är och med hjärtat på Mestallas gröna matta är Bernat en spelare klubben måste fortsätta bygga sitt lag runt.

Att han dessutom spelar i klubbikonens Vicente Rodríguez tröja nummer 14 gör inte 20-åringen till en mindre publikfavorit.

—

Nu tar bloggen ett par dagars julledigt, innan det i mellandagarna blir lite höstsummeringar. Första helgen i januari drar ligaspelet igång på fullt allvar igen.

Det är mycket som varit kaotiskt i Valencia de senaste månaderna. Avgående president, sparkad sportchef och nu senast en sparkad tränare. Men just i dag är det många i såväl klubben som runt omkring densamma som är fyllda till tusen med optimism. Anledningen? Peter Lim.

Det handlar om en affärsman tillika mångmiljardär som lagt ett enormt bud på att köpa klubben. Lim är börsmäklare och har investerat i många olika företag genom åren, och detta inom flertalet olika branscher. Han har under flera års tid velat ge sig in i fotbollsvärlden, och har tidigare velat investera i Atlético de Madrid och Liverpool. Nu har han alltså lagt ett bud på Valencia, något som bekräftades under dagen när president Amadeo Salvo höll presskonferens.

– Planen är att långsiktigt bygga ett slagkraftigt lag nog att utmana de allra bästa på alla fronter. Högsta prioritet ligger i att betala klubbens skuld och att färdigställa Nou Mestalla, sa Salvo.
– Peter Lims bud är oerhört bra och täcker allting: Skulderna, färdigställa bygget av nya arenan och dessutom investera i nya spelare. Detta är ett av de två eller tre största erbjudanden i fotbollshistorien.

Skulle allting gå i hamn – vilket det mesta tyder på – kommer detta bli något som kan ge Valencia det som behövs för att återigen vara med och utmana i toppen. Det enda som just nu krävs är att Bankia, som äger klubben, ger ett definitivt klartecken.

– Detta är en historisk chans, och kan bli en vändpunkt för klubben. Det kan få Valencia till en ekonomiskt hälsosam klubb, säger Amadeo Salvo.

Jag har väldigt svårt att se att det här inte blir av. Just nu har inte Valencia så många andra alternativ, och även om det finns en del som är emot en försäljning av klubben, skulle det på sikt kunna bli lösningen på oändligt många problem.

Sedan gäller det givetvis att man spelar efter metoden tålamod. Vi har sett bevis tidigare på hur fel allt kan gå när man vill skynda fram framgång genom att lägga astronomiska summor på storstjärnor, i stället för att bygga en långsiktig och stabil grund att stå på och därefter jobba vidare uppåt.

Amadeo Salvo också berättade att ”Lim vill spendera 30-40 miljoner euro på spelare i januari”.

Det fortsätter att vara dramatiskt och spännande när det gäller Valencia. Och om Peter Lim skulle investera enorma summor i klubben lär ingenting avta – även om det förmodligen skulle bli helt andra tongångar.