I dag gråter Spanien. I dag gråter en hel fotbollsvärld. En av modern tids största tränare har gått ur tiden. För det är så jag, och många med mig, i första hand kommer minnas honom, Luis Aragonés.

Men den energiske spanjoren, som alltid bjöd på minnesvärda citat, har också en ytterst framgångsrik spelarkarriär bakom sig. Efter att ha inlett karriären i Getafe tog Aragonés chansen att som 20-åring flytta till de norra delarna av den spanska huvudstaden och pröva lyckan i Real Madrid.

Ett misslyckande hos marängerna och tre utlåningar senare skulle så Luis Aragonés till slut få fart på karriären. Först en bra säsonge i Oviedo 1960/61, följt av tre framgångsrika år i Real Betis. Men det var först från 1964, när Atlético de Madrid värvade anfallaren, som han skulle hitta hem.

Aragonés har satt sin prägel på fotbollens alla ting på otroligt många sätt. En del som minns hans tid som spelare lär i första hand komma ihåg hans tio år i Atlético Madrid, som innehöll tre ligatitlar och två cuptitlar. Men de allra flesta kommer minnas honom som mannen som tog det spanska landslaget överst på tronen.

Tränarkarriären för Aragonés började direkt efter att han lämnade fotbollsskorna och spelarkarriären i omklädningsrummet. 1974 bytte han Atléticos matchtröja mot ett klassisk träningsställ och tog över vid tränarbänken.
– Jag tycker tränare ska ha träningsoveraller på sig under matcherna, har han sagt.

Luis Aragonés tränade totalt nio klubblag under sin karriär. Hans fyra sejourer i klubben där han skördade störst framgång som spelare – Atlético de Madrid – var väldigt speciella. Inte minst hans sista vända i klubben, 2001-03, då han förde laget upp från andradivisionen till La Liga igen.

När han tog över det spanska landslaget 2004 införde han det så kallade tiki-taka-spelet. Han ville ge laget en identitet, något som slutligen ledde fram till deras nuvarande speknamn.
– Jag förstår inte varför inte landslaget har något smeknamn, någon tydlig identitet. Brasilien har det, Argentina har det – två nationer som varit framgångsrika genom åren. Jag vill att Spanien kallas för La Roja framöver, sa han när han tog över som förbundskapten.

Spanien började spela ännu mer passningsorienteringat och hela grundidén byggde på stort bollinnehav. I VM 2006 ledde det inte längre än åttondelsfinal, trots att man kom till Tyskland med en stark trupp.

Och det är precis det som varit Spaniens problem genom åren. Det har alltid varit landslaget som många pekats ut som en favorit – men som likväl alltid misslyckades när det väl begav sig. Tills den där sommaren 2008.

”La Roja” kom till spel med en stark trupp, men många trodde, precis som vanligt, att de skulle fallera när det väl kom till krita. Den här gången såg Luis Aragonés till att spelet höll, att spelarna inte vek ned sig, och att laget slutligen också besegrade Tyskland i finalen.
– Finaler är ingenting man spelar, de vinner man.

Luis är och kommer alltid förbli en vinnare.
– Jag säger förmodligen ”håll käften” oftare än god dag, men spelarna ska inte komma till träningarna för att ha en rolig stund.
– Vinna, vinna, vinna och vinna. Det är vad fotboll handlar om.

Den förste februari 2014 kommer förbli en mörk dag i den spanska fotbollens kalender. Luis Aragonés har gått ur tiden – men minnet av honom och hans avtryck i världsfotbollen kommer föralltid leva vidare.

Det var trots allt han som lade grunden till ett av världens mest framgångsrika landslag genom alla tider – ”La Roja”.

Vila i frid.

Luis Aragonés
Född: Den 28 juli, 1938
Bortgång: Den 1 februari, 2014
Klubbar som spelare: Getafe, Real Madrid (spelade dock aldrig A-lagsfotboll), Recreativo de Huelva, Hércules, Úbeda, Plus Ultra (nuvarande Real Madrid Castilla), Real Oviedo, Real Betis och Atlético de Madrid.
Klubbar som tränare: Atlético de Madrid (fyra perioder), Real Betis (två perioder), Barcelona, Espanyol, Sevilla, Valencia, Real Oviedo, Mallorca (två perioder) och Fenerbahce.

Källor: Marca.com, InsideSpanishFootball & LFP.es

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.

Athletic Club krossade Atlético de Madrid i allt – utom den där detaljen som är viktigast. Efter förra säsongen debacle med Marcelo Bielsa har Athletic återigen hittat in på rätt spår spelmässigt. Ernesto Valverde har gjort precis som i Valencia under förra våren,och präntat in både ett vinnande framgångsrecept samt fått igång nyckelspelarna till fullo.

Men mot Spaniens just nu överlägset bästa lag defensivt räckte det inte att ha över 70 % bollinnehav, ha en förkrossande skottstatistik och vinna i stort sett allt. Fotboll handlar ju i grunden om att göra mål också.

Diego Simeone bryr sig inte om hur många lyckade dribblingar hans spelare gör, hur många passningar som går till rätt adress, eller hur mycket boll man har i sin ägo.

Argumentet ”så länge vi har bollen kommer inte motståndarna göra mål” är bra. Men motargumentet ”så länge motståndarna har bollen och inte kommer någonvart bryr vi oss inte” är minst lika bra. Det handlar om att vinna, skapa resultat, och utnyttja sina styrkor.

Athletic har överlag ett spelarmaterial där många rent individuellt vad gäller teknik och spelintelligens är före ett gäng spelare i Atlético. Inte alla, men det finns några stycken. Som lag och grundidé har Ernesto Valverdes manskap däremot en lång bit kvar att vandra för att jämföra sig med Simeones dito.

Atlético vann gårdagens match med 2-1. Om man var bättre spelmässigt? Nej. Om man utförde sin spelplan bättre? Ja.

Det är omöjligt att inte fortsätta imponeras av det här Atlético. Man har en extremt tydlig spelidé som man följer till punkt och pricka. Simeone har ett 15-tal spelare han litar på till fullo, och som han alltid vet vad han får ut av. Raúl García är den tolfte spelare, han som alltid går in när det roteras eller när någon offensiv mittfältare eller anfallare av någon anledning saknas. Han vet vilken roll han har i laget, accepterar den, och levererar varje gång han får chansen.

I Copa del Rey är det just García som varit tungan på vågen för Atleti. Mot Valencia nickade han in det viktiga bortamålet på Mestalla. Det var också han som avgjorde hemmamötet med Los Ché genom att sätta 2-0. På nick, givetvis.

I går, tio minuter in i andra halvlek, klev Raúl García fram på nytt. Efter Aritz Aduriz ledningsmål strax före paus var det helt utjämnat totalt (Atlético vann första mötet med 1-0). Garcías mål på volley betydde att det var kvitterat i matchen – och att Athletic var tvungna att göra två mål för att avancera. Och mot ett så defensivt skickligt Atlético Madrid är det ruggigt svårt att göra tre mål under samma match. Speciellt när Thibaut Courtois storspelar i målet.

Nu är Atlético i semifinal, där det är upplagt för ett drömmöte. Real Madrid hade inga större problem att avfärda Espanyol i sin kvartsfinal, och nu väntar el derbi Madrileño över två möten.

Nu väntar en tuff kommande månad för Atlético. Man fick Filipe Luís på skadelistan i går, och Óliver Torres hamnade på samma lista förra helgen. Nu kommer truppbredden visa om det håller för spel i tre turneringar eller inte. Frågan är om Diego Simeone trots allt måste rotera mer, eller om han stenhårt väljer att fortsätta spela kontinuerligt med i stort sett samma spelare.

—

I den andra semifinalen har Barcelona säkrat en plats efter totalt 9-2 mot Levante. Katalanernas motstånd blir troligtvis Real Sociedad – som kan vinna kvällens avgörande möte med Racing Santander utan att ens behöva snöra på sig skorna.

Historien är redan välkänd, och grunden är att Racings spelare har inte fått lön på flera månader. Spelarna strejkade först i Copa del Rey-matchen mot Almería, när man struntade i att spela första 20 sekunderna av matchen hemma på El Sardinero. Nu, inför kvällens returmöte med Real Sociedad, är hoten betydligt större än så. Spelarna har bestämt sig för att inte spela överhuvudtaget, såvida inte ledningen avgår.

Om Racing väljer att inte spela matchen kommer det kunna få rejäla konsekvenser. Förutom diskvalificering från nästa säsongs upplaga av turneringen kommer också klubben bötfällas. Och för en klubb som inte betalat ut spelarlöner på de senaste fyra månaderna är det knappast en ekonomisk sits man vill hamna i.

Santander-klubbens ledning med presidenten Ángel Lavín i spetsen har inte gett några indikationer på att att lämna och i nuläget ser det ut som att matchen inte kommer spelas överhuvudtaget. Ett misslyckande för fotbollen – men kanske en nödvändighet i det längre perspektivet.

Det har varit en intensiv vecka för FC Barcelona, om vi ska uttrycka det milt. Neymar-härvan har fått nya kapitel, Sandro Rosell har sagt upp sig och Josep María Bartomeu har klivit upp på tronen som president.

Och jag tänkte stanna upp ett ögonblick vid Bartomeu, som på en handvändning blivit ett namn för den stora massan. Egentligen är 50-åringen mest intresserad av basket, men räkna med att det kommer bli en del fotbollsfrågor att ta ställning till framöver. Bartomeu ingick i Joan Laportas styrelse under åren 2003-05 (då med huvudansvar på basketsektionen), tillsammans med bland andra Sandro Rosell. Bartomeu avgick också samtidigt som Rosell efter att ledningen hamnat i oreda med varandra och delats in i olika läger. Det har också lagt grunden till pajkastningen som pågått mellan Rosell och Laporta sedan den förstnämnde valdes till president 2010 (då Bartomeu också återvände till klubben som vicepresident).

Josep själv har varit mindre delaktig i debatten, såväl nu som då. Han är ingen frispråkig herre utan talar ofta bara om det som formellt sett måste sägas. Däremot har han visat en sida som Rosell saknade: tydlighet.

Redan på sin första presskonferens som president för FC Barcelona talade Bartomeu öppenhjärtligt till medlemmarna och pressen och berättade ärligt hur saker och ting låg till.

Och det är tydligheten i vad som händer och kommer ske, samt att förena supportrarna med ledningen som kommer bli Bartomeus primära, och kanske tuffaste, uppgifter som klubbpresident. Medlemmarna tappade allt förtroende för Sandro Rosell efter hans okonsekventa ageranden och otydlighet. Att många medlemmar och supportrar inte har sitt fulla förtroende för Josep María Bartomeu är fullt logiskt då han och Rosell följts åt i över ett decennium. Det är också därför som många skrikit efter omval redan nu till sommaren.

Och man kan givetvis tycka vad man vill om att en medlemsstyrd klubb inte röstar demokratiskt om hur man skall gå till väga när en president avgår och helt sonika tar beslutet om vem som tar över på eget behag.

Nu kommer Bartomeu, i alla fall som det är sagt nu, sitta på posten fram till mandatperioden tar slut 2016. Under sin första presskonferens var han också väldigt skicklig med pressen vilket också redan fått en skara supportrar att ge honom en rejäl chans – något som väldigt många var tveksamma till från början.

Jordi Cases, klubbmedlemen som drog igång hela karussellen och anklagade ledningen från första början, verkar vara en av de som tycker Bartomeu skött sina uppgifter väl än så länge. Han hade till och med tänkt dra tillbaka den anmälan mot klubben (framför allt riktad mot Rosell) som kretsade kring hur Neymar-övergången egentligen gick till, men då klubben ännu inte gått med på att skriva på ett avtal för att inte stämma Cases har han ändrat sig.

Röran lär med andra ord fortsätta ett tag till, men oavsett vad som händer på den fronten är det viktigaste i sammanhanget hur Bartomeu valt att tackla situationen, och det ger tydliga indikationer.
– Det här är en medlemsstyrd klubb och så kommer det förbli. Hade jag varit i Cases skor hade jag gjort likadant, och som delägare har han all rätt att yttra sina åsikter. Vi kommer inte stämma honom, säger han till Rac1.

I det här läget vore det som att skjuta sig själv i foten för Bartomeu om han inte står fast vid sina ord. Ärlighet är förmodligen det enda som kan rädda honom ifrån att få den stora supportermassan emot sig.

Det är inte bara i Real Betis och Valencia det stormar just nu. Även i Real Valladolid har det uppstått problem även utanför planen.

När Patrick Ebert är spelsugen är han allt som oftast lagets bäste spelare, och har så varit under sina två säsonger i klubben. Nu kan dock den kombinationen vara ett minne blott. Tysken har hela säsongen flirtat med andra klubbar och vill lämna Valladolid. Men närmare att få igenom sin vilja än nu, det har han aldrig varit tidigare.

Inför lördagens match mot Villarreal ringde yttermittfältare upp tränaren Juan Ignacio Martínez och sa att ”mitt huvud klarar inte av att spela”. Därefter uteslöts han ur matchtruppen, något som Valladolid svarade upp med på bästa sätt genom att skrälla och vinna med 1-0.

Eberts samtal till JIM är förmodligen bara ytterligare ett försök av tysken att pressa sig bort från klubben. Nu har Real Valladolid vidtagit disciplinära åtgärder mot yttern och kommer bestraffa honom för sitt oprofessionella uppträdande.

– Jag å klubben vägnar tycker att hans inställning varit under all kritik och att han har betett sig oprofessionellt. Han kommer att få stå sitt kast hårt, säger presidenten Carlos Suárez enligt Marca.

Nu uppges också att ett bud på Ebert skall ha kommit in, dock inte från vilket håll. Från Spanien är det framför allt Atlético de Madrid som tidigare visat öppet intresse för Ebert, men under hösten har även Málaga haft ett öga på honom. Det rapporteras att klubben från solkusten är beredda att erbjuda €300 000 för spelarens tjänster nu i januari, och att man också kan tänka sig att släppa Flávio Ferreira eller Samuel Sánchez på lån i motsatt riktning.

– Vi har fått in ett bud på Ebert, men om han kommer säljas är det vi som sätter prislappen,  menar Suárez.

Vi får se om Ebert dyker upp på träningarna framöver, och om han kommer till enighet med Valladolid om framtiden. Det är inte omöjligt att han trots allt blir kvar säsongen ut i Kastillien och León-klubben, men därefter lär Ebert och Real Valladolid vara ett avslutat kapitel.

Det var en La Liga-lördag där formtoppade spelare stod i centrum. Real Madrid-duon Luka Modric och Cristiano Ronaldo fortsatte att leverera, Sergio García imponerade på nytt för Espanyol och Ivan Rakitic bar i vanlig ordning Sevilla på sina axlar. Bäst var dock, som tidigare nämnt, Keylor Navas, som framstod som ett monster i Levante-målet.

Om det var temat på lördagen var temat annorlunda på söndagen. Det skulle framför allt bli en dag i återkomstens tecken. Först hoppade Kike Sola in efter för Athletic Club och satte slutresultatet 5-1 mot sin gamla arbetsgivare Osasuna – anfallarens första mål sedan flytten i somras.

Därefter var det dags för Diego Costas återkomst i målprotokollet, och även om det var precis, så räckte en liten touch med undersidan av foten för att Atlético-anfallaren. Målet betydde 4-1 till Atleti, som trots stundtals vissa problem vann komfortabelt mot lillebror Rayo Vallecano (till slut 4-2).

Men den absolut största återkomsten stod ändå Ibrahim Afellay för. Ja, som fotbollsspelare existerar han faktiskt fortfarande, även om det kan vara svårt att förstå. Holländaren har hunnit bli 27 år, och har sedan han spelade för Barcelona senast hunnit med en utlåning i Schalke 04, återhämtat sig från en svår knäskada, ett par muskelskador och även tvingats operera sig för en lårskada.

Nu, efter över ett år med tuff rehabilitering, har Afellay äntligen fått göra comeback. Han gjorde sitt senaste framträdande för Barcelona för 624 dagar sedan, och sin senaste officiella match för Schalke den tionde november 2012. I Barças segermatch mot Málaga (3-0) fick Afellay hoppa in några minuter på slutet och möttes av stående ovationer.

Och det klart, få spelare har haft sådan otur som Ibrahim Afellay vad gäller skador genom karriären. 27-åringen, som bland annat förlorade sin far redan vid 6-års ålder, ser dock saker från den ljusa sidan.
– När man sätter saker och ting i perspektiv finns det värre saker att råka ut för. Att dra på sig en skada är inte hela världen, har man bara motivationen kan man ta sig tillbaka.

Källa: Sport.es 

Så sent som en vecka sedan skrev jag om Keylor Navas fenomenala insats i Levante-målet mot Barcelona. Den gången räckte det till en poäng för Valencia-klubben.

I går skulle Navas inte bara sätta personligt säsongsbästa, utan stå för den kanske individuellt sett bästa individuella prestationen den här säsongen. En normal dag, för i stort sett vilken världsmålvakt som helst, hade det blivit minst fem, förmodligen fler, baklängesmål mot Sevilla.

Keylor Navas. Bild: elmundodeportivo.es.

Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán var det ett fartfyllt, passningsorienterat och skickligt Sevilla som tog emot Levante. Man dominerade allt spelmässigt. Man vann skotten med förkrossande 28-7, hörnstatistiken med 7-3 och hade över 70% bollinnehav. Målmässigt? Där vann Levante med 3-2.

Det var i mångt och mycket en numera klassisk Levante-seger. Man försökte spela snålt hela matchen, och ställa om när lägen uppstod, och även utnyttja sina styrkor på fasta situationer. Man lyckades också med det mesta offensivt, men defensivt släpptes Sevilla igenom alltför många gånger.

En normal dag skulle matchen slutat 6-3 till Sevilla, och det här hade varit en hyllningstext till det nya och spännande Sevilla. Men för att göra sex mål krävs det ju att man överlistar målvakten lika många gånger. Levante slet för sina liv, och försökte stå upp mot Sevillas press, men man orkade inte i alla lägen. Keylor Navas lämnades i flera smått omöjliga situationer att rädda upp, men allt som oftast ledde han Levante ur knipan.

Räddningarna, som ni kan se i ett sammandrag här, var extraordinära. Vitolos friläge, Kevin Gameiros avslut, styrningen på José Antonio Reyes skottförsök, och inte minst enhandsräddningen på Ivan Rakitic nick.

Costaricanen har, som jag nämnde redan förra veckan, varit en klass i Levante den här säsongen. Men den senaste månaden har varit exceptionell. Det lär i skrivande stund vara ett gäng större klubbar som förbereder bud för målvakten, som dessutom lär spela VM i sommar och har chans att spela till sig ett bättre kontrakt.

Blir han kvar i Spanien är det inte omöjligt att han till slut hamnar i en rödvit klubb från Madrid. Men mycket av det vilar i händerna på… Chelsea.

Vare sig Keylor Navas hamnar i Atlético de Madrid, eller någon annan större klubb, är det frågor att först ta ställning till framöver. Tills dess ska vi bara sätta oss tillbaka och njuta av den mest formstarke spelare i La Liga just nu. För det är han – utan någon som helst konkurrens.

Jag hade en ledig dag, och min plan var att försöka ta det lugnt och njuta till fullo av ett par vänners sällskap. Det blev också en trevlig dag på alla sätt, men den kantades av ständiga uppdateringar kring allt som hände i Barcelona.

Och är det inte typiskt, att en av få dagar man överhuvudtaget inte är hemma, då brinner det som mest i knutarna. Tidigt i går (torsdag) slog bomben ned: ”Sandro Rosell uppges avgå som Barcelona-president senare i kväll”.

Förvånande? Både ja och nej. Första tanken var – förmodligen från allas sida – att det i sådana fall berodde på Neymar-övergången. Den spanska högsta domstolen har tagit beslutet att föra ärendet om Barcelonas värvning av brassen vidare till en rättsprocess mot Rosell gällande förskingringsbrott.

Det har de senaste veckorna florerat oerhört mycket skriverier, inte minst i katalansk press, om att Neymars övergång inte har redovisats på rätt sätt.

Brassens rättigheter var tidigare till 45% ägda av Santos, samt sport managementföretagen DIS och Tiesa. Till dessa betalade Barcelona 17 miljoner euro. Resterande del ägde Neymars fars företag, N&N, som fick 40 miljoner euro.

Det som katalansk media surrat vidare om är att Sandro Rosell och hans ledning inte redovisat hur mycket pengar som i själva verket lagts på Neymar. Det spekuleras bland annat i att Neymar skall ha fått ett förskott långt innan han skrev på för Barcelona, att klubben betalade Santos närmare åtta miljoner euro för rättigheter på tre spelare (Giva, Gabriel & Víctor Andrade) och att Neymars far fick en bunt stålar både för att hitta sponsorer samt scouta spelare i Brasilien (vilket låter helt absurt).

Framför allt var det GO Barça, en grupp bestående av klubbmedlemmar med Jordi Cases i spetsen, som riktade kritiken mot Rosell (samma grupp som tidigare hävdat att Rosell och ledningen inte styrt klubben enligt statuterna). Det har pratats om att övergången skall ha kostat 95 miljoner euro, och inte 57.

På torsdagen hade Barcelona hade extrainsatt styrelsemöte, och kallade sedermera till presskonferens 19:30. En sedvanlig försening senare dök Sandro Rosell upp, och förklarade sig.

– Jag och min familj har varit under hot under den senaste tiden, och det fick mig att börja fundera om det här jobbet som president verkligen är värt det. Jag har kommit fram till att min tid i Barcelona är över, sa han.

Jag förstår att stora hot (katalanska tidningen ARA rapporterar att Rosell blev utsatt för pistolhot i sitt hem) kan göra att bägaren rinner över, men det här var med stor sannolikhet en blandning av flera saker. Trycket har varit hårt på Rosell, och han har inte haft supportrarnas stöd. Frågorna kring Neymar-övergången lät givetvis inte vända på sig, men svaret var lika kort och koncist som tidigare.

– Det är ingenting som undanhålls. Vi har betalat 57 miljoner euro för Neymar, och kritiken som skickats mot klubben har inte varit rättvis.

Men det klart att det ser misstänksamt ut när Rosell, i detta skede, väljer att avgå.

På presskonferensen bekräftades det samtidigt att Josep María Bartomeu, tidigare förste vicepresident, tar över posten tills mandatperioden är slut 2016.

En del supportrar jublar för att de anser att Sandro Rosell har gjort tillräckligt många snedsteg under sin tid som president. Han har skadat varumärket FC Barcelona, skickat ut klubbikoner med huvudet före, och inte förhållit sig till grundideologin på samma sätt som sin föregångare.

Många är däremot besvikna att Bartomeu, som suttit i styrelsen sedan 2010, tar över ända fram till 2016. Förhoppningarna var stora bland fansen att ett nytt val skulle äga rum redan den kommande sommaren. Däremot är ingenting som bekant skrivet i sten, och mycket kan hända inom de närmsta två åren.

Även om långt ifrån allt är kristallklart lär vi få reda på mer, både runt det som varit och det som komma skall, när Bartomeu håller presskonferens senare i dag (fredag).

—

Snacka för övrigt om att Atlético-Athletic, på förhand en fantastisk match både ur ett sportsligt och historiskt perspektiv, fick stå i skymundan. Bevakningen var från de flestas håll på Barcelona och inte Copa del Rey-kvartsfinalen.

Men Atlético gjorde, precis som mot alla topplag som gästat Vicente Calderón under säsongen, det framför allt bra defensivt. Hemmalaget vann med 1-0 efter matchens enda mål inprickat av Diego Godín, och även om marginalerna är små är det ändå fördel huvudstadsklubben inför returen.

Så, ska vi säga Real Madrid-Atlético i ena, och Barcelona-Real Sociedad i den andra semifinalen? Det är en lågoddsare, minst sagt.

Han behövde hålla nollan i 18 minuter för att slå sitt gamla rekord. Iker Casillas passade på att bomma igen hela matchen.

Real Madrids kapten, och numera reservkeeper, slog sitt personliga rekord i antal minuter utan insläppt mål i går. Tidigare var det 520 minuter, men efter 90 nya utan nätrassel bakom sig har den siffran nu stigit till 592.

Någonstans kan jag finna det ironiskt att just den här säsongen, när Casillas fått mindre speltid än under hela sin framgångsrika och långa karriär, bryter ett sådant rekord. Det borde ju rimligen betyda att han är i bättre form än någonsin. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, men att han inte är inne i någon formdipp trots sina blott elva matcher den här säsongen är ett faktum.

Insatsen mot Espanyol var exceptionell, inte minst räddningen på Jhon Córdobas friläge i slutet av matchen.

Att Diego López har ett betydligt sämre snitt än Casillas den här säsongen är snarare ett bevis på att det är, och ska, vara tuffare att stå i ligan. För även om motivationen är enorm finns det en stor kvalitetsskillnad i att möta Olímpic Xátiva från tredjedivisionen på bortaplan i cupen än att åka till ett kokande El Sadar för ligamöte med Osasuna.

López har varit fenomenal hela säsongen, och jag ser ingen anledning varför Carlo Ancelotti skulle byta ligamålvakt nu. Däremot kvarstår ju den ytterst suspekta situationen för Casillas och hans framtid. Det vilar inte minst ett tufft beslut för Vicente del Bosque inför sommarens VM-turnering. Det råder inga betänkligheter om att Iker fortfarande håller hög klass – men räcker Copa del Rey och eventuellt Champions League-spel under våren för att vara ordinarie i VM?

Hade konkurrenterna inte hetat Víctor Valdés, Pepe Reina och i viss mån även David de Gea (det skulle förvåna mig innerligt om del Bosque tog ut Diego López i landslagstruppen, även om han förtjänar chansen) hade det inte varit lika stor debatt. Nu sitter en världsmålvakt på bänken stora delar i klubblaget, medan andra högklassiga konkurrenter levererar varje vecka.

Carlo Ancelotti kan rotera mellan cup- och ligaspel. Jag tror inte Vicente del Bosque är lika sugen att i VM rotera runt mellan spelare på den mest utsatta positionen.

Ni vet att det blåser orkanvindar i Real Betis. I går kväll blev situationen ohållbar för president Miguel Guillén, och han var tvungen att ge Juan Carlos Garrido foten efter bara 48 dagar som tränare i klubben. Som ersättare har man nu tagit in en gammal hjälte från 80-talet i form av Gabriel Calderón. En tränare som tidigare skördat fina framgångar i mellanöstern, men nu får en ny utmaning, och lär kastas in i hetluften direkt.

Även spelare som för tillfället inte representerar Betis, men likväl ägs av klubben, har det stormigt just nu. Vincenzo Rennella, på lån i Segunda-klubben Lugo, var minst sagt i händelsernas centrum mot Numancia i helgen.

I andra halvlek räddade han en boll på mållinjen (2:12 in i klippet), något som huvuddomaren uppfattade som handboll. Figueroa Vázquez tvekade inte en sekund utan drog upp det rödfärgade kortet ur fickan och visade ut Rennella. Det var i alla fall tanken – tills han blev övertalad att låta honom stanna kvar på planen.

Lugo-spelarna bildade en ring runt Vázquez och hävdade att Rennella räddade bollen med huvudet, och inte med handen (något som också var fallet, även om hans reaktion med högerarmen väcker misstankar). Domaren var till en början bestämd, men beslutade sig ändå för att överlägga med sina linjemän, och efter en stund tog han tillbaka sitt domslut och lät Lugo-anfallaren spela vidare.

Numancia, som tryckte på för ett ledningsmål, var förstås av en annan åsikt och tyckte Rennella skulle visats ut. Än värre blev det då för Soria-klubben när Lugo i den 90:e minuten avgjorde med matchens enda mål. Vem som gjorde målet? Jodå, Vincenzo Rennella.

Att matchen dessutom avbröts några minuter i andra halvlek på grund av elektriskt fel förstärker bara att det var helgens i särklass stökigaste match i Spanien.