16-16 i segrar, 1-1 i oavgjorda, 1-1 i förluster och 49-49 i poäng.
Det har pratats i månader, veckor och dagar. I kväll är det så dags, när Atlético Madrid och Barcelona gör upp på Vicente Calderón.

För tio år sedan var det otänkbart att man inte ledde La Liga efter 18 omgångar om man hade skrapat ihop 49 poäng. Nu för tiden är läget annorlunda.

Barcelona och Real Madrid har ekonomiska förutsättningar och resurser som de andra klubbarna inte ens kan drömma om. Därför har också de sportsliga avstånden vuxit allt mer de senaste åren.

2004 var senast ett lag tog hem ligatiteln (Valencia). 2008 var senast ett lag spräckte Barça och Real som toppduo (Villarreal). Och däremellan har det egentligen aldrig varit något lag som varit riktigt i närheten att utmana i det absoluta toppskiktet – förrän nu.

Sedan Diego Simeones ankomst som tränare till Atlético för nästan exakt två år sedan har Madrid-klubben tagit i snudd på orealistiska kliv framåt med tanke på att de ekonomiska resurserna minst sagt varit begränsade. Man har tagit tre titlar, brutit den 14 år mardrömslånga sviten med uteblivna segrar mot värsta antagonisten Real Madrid, och ligger i nuläget på delad förstaplats i La Liga.

Det sedvanliga tvålagsracet är i dagsläget en kamp som innefattar tre lag (Real Madrid skuggar trots allt bara fem poäng bakom, något som kan ha reducerats efter helgen). Hade någon kommit fram till mig och sagt det för två år sedan hade jag förklarat den personen högst verklighetsfrämmande. Men det är ju precis en sådan här liga, där många lag slåss om titeln och där alla matcher hela tiden betyder liv och död, som vi optimister vill ha. Precis som det var för tio år sedan.

Fast tror jag ingen kan sträcka upp handen och ärligt medge att ”jag såg det här komma”. Atlético har lyckats med det sett omöjligt ut, och fått alla att häpnas av deras utveckling. Det kanske inte räcker till en ligatitel eller ens till en andraplats, men ska Madrid-klubben fortsätta utvecklas i samma takt under Simeone kommer Atlético bli ett lag att räkna med även de kommande åren.

”Medan andra sover, drömmer vi” har Atlético myntat med inför matchen. I kväll kan La Liga ha en serieledare efter halva säsongen som inte heter Barcelona eller Real Madrid. Bara möjligheten är ett stort steg framåt för den spanska fotbollen.

Nu hoppas jag på säsongens hittills häftigaste matchupplevelse inför ögonen på alla världens fotbollsälskare, även om själva matchbilden givetvis inte är svårtippad. Barcelona kommer äga mest boll och via snabba kombinationer och individuell skicklighet försöka låsa upp Atléticos försvar. Hemmalaget kommer å sin sida försöka ligga rätt i försvarsspelet, utnyttja omställningarna och fasta situationer.

Men vem har sagt att det behöver betyda en tråkig match?

—

Här nedan har jag tagit ut preliminära startelvor (kommentera gärna hur ni hade ställt upp lagen om ni vore Simeone/Martino) och dessutom betygsatt spelare för spelare. Jag har bedömt utefter prestationerna den här säsongen i första hand, varför exempelvis Juanfran får högsta betyg (varit helt fenomenal) och Dani Alves får ett par snäpp lägre (varit ojämn). Överlag är det oerhört höga betyg, men trots att jag verkligen ansträngt mig är det svårt att sänka någon spelare. Å andra sidan, har man samlat ihop 49 poäng av 54 möjliga är det inte utan spelare av yppersta klass.

Atlético de Madrid

Målvakt: Thibaut Courtois +++++
Bäst snitt i ligan och har bevisat match efter match vilken världsmålvakt han redan är, trots sin ringa ålder.

Högerback: Juanfran Torres +++++
Spelar sin livs fotboll för tillfället och har varit ligans klart bästa högerback. Borde vara ett givet val för Del Bosque i VM.

Mittback: João Miranda +++++
Ligans bästa mittback och har så varit under de senaste två säsongerna. Komplicerar sällan saker.

Mittback: Diego Godín ++++
En tuffing som aldrig lägger fingrarna emellan. Har spelat på en hög och stabil nivå i flera år nu.

Vänsterback: Filipe Luís ++++
Brassen är en evighetsmaskin som aldrig slutar löpa längs sin kant. En av Atléticos mest stabila spelare de senaste åren.

Defensiv mittfältare: Tiago Cardoso +++
Har fått stort förtroende i Mario Suárez frånvaro och gjort det väldigt bra. 32-åringen har inte samma tempo som förr, men desto mer rutin i bagaget.

Defensiv mittfältare: Gabi Fernández ++++
Utvecklats mer och mer under Diego Simeone och är spelaren som personifierar Atlético på planen. Oerhört nyttig med sitt presspel och sina ledaregenskaper.

Offensiv mittfältare: Koke ++++
22-åringen har stått för en enastående säsong med fyra mål och åtta assist i ligaspelet. Finns på många klubbars önskelista men kommer stanna i Atlético. En nyckelspelare, framför allt på fasta situationer.

Offensiv mittfältare: Arda Turan ++++
Turken är en energiknippe som betyder A och O för lagets kreativitet. Ger Atlético en dimension extra när han är som bäst.

Anfallare: Diego Costa +++++
Hela ligans bästa spelare under hösten. Har egentligen inga svagheter, men största styrkan är respektlösheten och modet.

Anfallare: David Villa +++
Barcelona-bekantingen har fått stå i skuggan av Diego Costa men ändå lyckats göra en hel del mål. Inte samma spelare som för några år sedan.

Totalt: 46/55.

Kommentar: Diego Godín och Filipe Luís hade småskavanker före matchen, men kommer med största sannolikhet finnas med från start. Det finns även Juanfran, trots att han fick sitt femte gula kort i förra ligaomgången mot Málaga och därmed skulle varit avstängd. Atlético överklagade kortet, något man fick igenom. I övrigt lär det inte bli några stora överraskningar av Diego Simeone.

FC Barcelona

Målvakt: Víctor Valdés +++++
Gjort sin hittills bästa säsong i karriären och räddat åtskilliga poäng för under hösten.

Högerback: Dani Alves ++++
Har blandat prestationer av världsklass med riktigt dåliga insatser, och dessutom varit skadadrabbad på slutet.

Mittback: Gerard Piqué ++++
Efter ett par halvdana säsonger har Piqué börjat hålla en mer stabil och jämn nivå igen. I sina bästa stunder en av världens absolut främsta på sin position.

Mittback: Javier Mascherano +++
Hög högstanivå med glidtacklingar av världsklass, men när allting inte klaffar kan det få oerhörda konsekvenser. Är sällan klockren under en hel match.

Vänsterback: Jordi Alba ++++
En av världens bästa vänsterbackar, men det enda som talar emot Alba är att han bara har några matcher i kroppen sedan sin långa skadefrånvaro. Har dock visat god form direkt.

Defensiv mittfältare: Sergio Busquets +++++
Barcelonas överlägset bästa mittfältare det senaste året. Medan många andra tagit ett kliv tillbaka har Busquets tagit ett framåt.

Offensiv mittfältare: Xavi Hernández ++++
Är fortfarande en av världens bästa passningsspelare, men slår numera sällan den avgörande bollen. Lever mycket på sin rutin.

Offensiv mittfältare: Andrés Iniesta +++++
Började säsongen något oroväckande men Iniesta har successivt vuxit och nu återfunnit formen på allvar.

Högeranfallare: Alexis Sánchez ++++
Har till slut hittat rätt på riktigt i Barcelona. Är numera inte bara en stor arbetskraft utan också en poängspelare.

Central anfallare: Lionel Messi +++++
Har visserligen varit borta i två månader, men visade i comebacken mot Getafe, där han slog till med två mål direkt, att formen knappast lagt sig.

Vänsteranfallare: Neymar Jr ++++
Har knappt gjort en dålig insats i Barça sedan ankomsten i somras och snabbt etablerat sig i laget. Levererar både mål och assist på löpande band.

Totalt: 47/55.

Kommentar: Det är mycket som är oklart kring Tata Martinos val av startelva. Marc Bartra har varit betydligt bättre än Javier Mascherano, men jag tror ändå att Tata ”fegar” och väljer den betydligt mer rutinerade argentinaren. De största lyxproblemen finns i anfallet, där Martino har många olika konstellationer att välja mellan. Neymar lär starta på vänsterkanten, och centralt är Messi given om han är fullt redo. Det skulle förmodligen betyda att Fàbregas får inleda matchen på bänken, då jag har väldigt svårt att tänka mig att två så formtoppade spelare som Alexis och Pedro båda skulle sättas utanför startelvan. Mer om just den konkurrenssituationen kan ni läsa här.

Jag liverapporterar matchen i kväll här på Sportbladet.se och drar igång en dryg kvart före matchstart. 

Det är alldeles för tidigt att göra någon större analys av Juan Antonio Pizzis förändring av Valencia, men att det redan hänt någonting är odiskutabelt. Det finns en betydligt mer klar spelidé, han använder kanterna mer (vilket är helt rätt) och dessutom verkar han ha fått fart på ett par spelare som tidigare fått utstå en hel del kritik.

Men framför allt har vi sett ett Valencia som under de två senaste matcherna inte bara spelar bra i 80 minuter, för att sedan ge upp när bollen inte studsar deras väg. Tvärtom.
De tröttade ut Levante, och spelade med hög intensitet matchen igenom. I går, i Copa del Rey mot Atlético de Madrid, blev man bara bättre och bättre ju längre matchen led. Trots ett ganska ologiskt 1-0-mål för gästerna och ett tillika psykiskt tungt mål för Valencia gav man aldrig upp. När så Hélder Postiga nickade in kvitteringen på matchens sista möjlighet efter en strålande passning av Sofiane Feghouli utbröt eufori på Mestalla.

På väg ut från planen direkt efter slutsignalen kunde man se att João Pereira vad påtagligt rörd. Han grät medan han kramades om av några lagkamrater.

– Det var på grund av utmattning och betydelsen av matchen. Glädjen när vi fick in kvitteringen framför fansen var enorm, sa han enligt Cadena SER efteråt.

Den här bilden twittrade João Pereira ut i dag, efter att ha vilat ordentligt efter matchen: ”Mestalla var imponerande i går”.

Spelare med den moralen, klubbkänslan och passionen för sporten är älskvärda. Och det säger en hel del om att Pizzi fått med sig spelarna under sin första vecka som tränare i Valencia.

I hemmalaget var det annars många som imponerade, men främst de som kom in från bänken. Feghouli och Sergio Canales bidrog med kreativitet som krävdes för att skapa det där lilla extra trycket, och Pablo Piatti äntrade planen med pigga ben och en arbetskapacitet som till och med Stefan Schwarz hade blivit imponerad av.

Vem som var planens bäste spelare fanns dock inge tvivel om. Thibaut Courtois bevisade återigen vilken världsmålvakt han är, och i andra halvlek var det han som räddade Atlético från en förlust med ett par ruggiga räddningar (inte minst på Canales skott).

Matchen slutade 1-1 och det är klar fördel Atlético inför returen. Men någonstans känns ändå Valencia som vinnaren. Det sena kvitteringsmålet gav precis den självförtroendeboost och moralhöjning som laget behövde. En sådan här match förlorade man med uddamålet i höstas.

Transferfönstret för januari har precis öppnat och en del klubbar har sedan veckor och månader planlagt och förberett hur man ska gå till väga för att stärka truppen eller inte tappa för många nyckelspelare. En klubb som redan nu gjort klart med ett nyförvärv är Atlético Madrid, som plockat in José Ernesto Sosa på lån från ukrainska Methalist Kharkiv. En playmaker av profilen som Diego Simeone eftersökt, och att just dessa två jobbat tillsammans i Estudiantes har förstås varit en nyckelfaktor för att alla bitar i pusslet har lagts på plats.

Men det finns förstås en hel del andra klubbar som kommer och bör se sig om för nya spelare under transferfönstret. Fast det var i huvudsak inte det jag tänkte skriva om nu, utan lite om de spelarna som sitter på utgående kontrakt. Det finns ju nämligen en hel hög av spelare vars kontrakt tar slut till sommaren, vilket gör att de är fria att prata med andra klubbar redan nu, i januari.

Följande spelare har utlöpande kontrakt med sina respektive klubbar:

Almería: Esteban Suárez, Rafita, Fernando Soriano, Corona & Óscar Diaz.
Atlético: Daniel Aranzubía & Tiago Mendes.
Celta Vigo: Carlos Bellvís, Mario Bermejo & David Rodríguez.
Espanyol: Joan Capdevila & Simão Sambrosa.
Barcelona: José Manuel Pinto, Víctor Valdés, Marc Bartra & Martín Montoya.
Getafe: Alberto Lopo, Borja Fernández, Pedro Mosquera, Jaime Gavilán & Ciprian Marica.
Granada: Hassan Yebda.
Levante: Juanfran, Nikos Karabelas, Pedro López, Miguel Pallardó, Chris Lell, Nabil El-Zhar, Pedro Ríos & Ángel Rodríguez.
Málaga: Carlos Kameni & Eliseu.
Osasuna: Marc Bertrán, Lolo, Patxi Puñal, Álvaro Cejudo, Nino, Damià Abella & Eneko Satrústegui.
Rayo Vallecano: Rubén Martínez, Alejandro Gálvez, Anaitz Arbilla, Tito, Alberto Perea, Rodrí, Joaquín Larrivey, José Carlos, Adrián González & Seba Fernández.
Real Betis: Antonio Amaya & Salva Sevilla.
Real Madrid: Xabi Alonso.
Real Sociedad: Dani Estrada & Javi Ros.
Sevilla: Juan Cala.
Valladolid: Jaime Jiménez, Alcatraz, Javi Baraja, Víctor Pérez, Álvaro Rubio, Patrick Ebert, Humberto Osorio, Javi Guerra & Manucho.
Villarreal: Javier Farinós.

Ett par namn är ganska givna, en del andra mer överraskande. Det som mest av allt sticker ut är förstås Xabi Alonso, som hittills inte valt att förlänga sitt kontrakt med Real Madrid. Klubben har fortfarande tid på sig att övertala den spanske landslagsmannen att krita på, men räkna med att de får konkurrens.

Övriga namn som på förhand kan vara rejäla fynd att knyta åt sig på fri transfer är Patrick Ebert, Eliseu, Javi Guerra, Nabil El-Zhar & Martín Montoya.

Montoyas lagkamrat Víctor Valdés kommer definitivt att lämna Barcelona gratis, även om det är oklart vilken adress han tar sikte på härnäst. Målvaktskompanjonen José Manuel Pinto sitter också han på utgående kontrakt, vilket öppnar för inte bara en, utan eventuellt två nya målvakter i den katalanska storklubben till sommaren. Utöver Marc-André Ter Stegen, som är huvudfavorit till att ersätta Valdés, hålls också Pepe Reinas namn högt.

Marc Bartra lär däremot inte lämna Barcelona gratis, högst sannolikt inte alls. Mittbacken har gjort en sensationellt bra höst, och alla inblandade parter är i slutfasen för att nå en överenskommelse om förlängt kontrakt. Även Atléticos Tiago lär förlänga ytterligare ett år med Madrid-klubben om han fortsätter storspela som han har gjort hela hösten.

I sedvanlig ordning lär Rayo Vallecano – oavsett om de fixar nytt La Liga-kontrakt eller ej – tappa flest spelare till sommaren. Som synes sitter extremt många på utlöpande kontrakt, och då ska man också ha i åtanke att klubben har en handfull inlånade spelare också. Och är det i någon klubb det lär hända en del redan nu i januari är det i Rayo. Ja, ett nyrikt Valencia hade förstås kunnat bli extra intressant att följa också.

Vi har snart vattnat ut allt som 2013 haft att erbjuda. I fotbollsväg om vi pratar La Liga har det betytt en hel del. Ja, mer än så faktiskt. Faktum är att 2013 har varit ett helt fantastiskt år, och avstampet kan få enorm betydelse för framtiden ur många aspekter.

På ett personligt plan har jag varit i Spanien och kollat fotboll mer än någonsin. Mallorca, Barcelona, Vila-Real, Valencia, Madrid och Valladolid har besökts under året, liksom totalt nio arenor. Jag har fått uppleva mitt första el Clásico på plats, jag har sett och känt maktdemonstrationen när Villarreal tog över som storebror i regionen efter derbykross mot Valencia, jag har lidit med Mallorca-borna, förundrats av Rayo Vallecano-supportrarna och deras engagemang och en hel del annat som skulle ta mer än ett blogginlägg att återberätta.

Och vi som har följt den spanska fotbollen tillsammans under året har fått uppleva enormt mycket, både glädje- och sorgeämnen. Alla matcher har sina berättelser och sina bakgrunder. Alltid fastnar man lite extra för några stycken. Som när Villarreal packade ihop en fjärdedel av stadens befolkning på 50 000 i bussar för att stötta laget när de mötte Barcelona B i andra divisionen. Eller den sjuka tillställningen mellan Real Madrid och Sevilla nu i höstas, som slutade 7-3, men lika gärna kunde slutat 10-5. Eller kanske allra mest den där junikvällen på Riazor i A Coruña, då Deportivo hade allt i egna händer för att fixa La Liga-kontraktet. Problemet? Motståndarna på andra sidan planhalvan var ännu mer motiverade, men för Real Sociedad stod en kvalplats till Champions League på spel. Gästerna från Baskien vann, tog CL-platsen före Valencia, och skickade Depor ner till Segundan igen efter bara en ettårig vistelse i Spaniens finrum.

Men det jag utan tvivel kommer minnas och ta med mig allra mest ifrån det spanska fotbollsåret 2013 är det faktum att det skett en stor förändring. En mäktig trend har brutits med besked. Två har blivit tre.

Säsongen 2007/08 var senast ett lag rubbade Barcelona eller Real Madrid, i det här fallet de förstnämnda, från att vara toppduo i ligan. Den gången var det Villarreal, och man placerade sig före ett energilöst Barcelona med en idéfattig Frank Rijkaard på tränarbänken.

Den här säsongen, för första gången sedan 2008, har ett lag på allvar blandat sig i toppstriden. Den stora skillnaden nu gentemot då? Både Barcelona och Real Madrid har inget mellanår. De levererar mer eller mindre toppresultat varje vecka och tappar oerhört sällan poäng. Därför är Atlético de Madrids prestation såväl den här hösten som hela året en dunk i ryggen för alla som är optimistiska kring den spanska fotbollens framtid.

Sedan Diego Simeone tog över klubben för två år sedan har allting successivt vuxit sig starkare och i dagsläget känns det som att planet Atlético kan lyfta hur högt som helst. Spelarna känner inte längre någon fruktan eller oro, utan ser bara möjligheter. Simeone fick spelarna att inse att de vita monstren från samma stad inte är omöjliga att besegra. Med rätt metod så går det. Och visst, han hade rätt.

Efter 14 år av hånskratt lyckades Atlético bryta trenden mot storebror Real Madrid, och vinna Copa del Rey-finalen på antagonistens hemmaplan. Man följde upp det med att återupprepa samma sak en gång till på Santiago Bernabéu, när man vann 1-0 i ligaspelet i höstas.

Med tre titlar på två år i bagaget har Simeones Atlético vuxit sig starka nog för att utmana de allra största – både om de inhemska titlarna som i Champions League. Laget tappade bara två poäng av 18 möjliga i höstens CL-gruppspel. Man har bara tappat fem poäng av 51 möjliga i höstens ligaspel.

När WhoScored.com presenterade listan över de bästa lagen under säsongen som hittills gått gällande de fem största europeiska ligorna toppades den av Atlético Madrid. Före Bayern München, före Barcelona, före Real Madrid.

Tidigare har det bara pratats om två spanska lag. Det här året, och framför allt den här hösten, har alla fått upp ögonen för ett tredje. Och för er stackare som inte följt den spanska fotbollen alls under de tolv senaste månaderna och fortfarande tror att allt handlar om två lag, ni har tur. Atlético är nämligen ingen uppstickare som kommer fastna i kvicksanden i februari utan att ta sig upp. De är här för att stanna. Något annat kommer inte Diego Simeone tillåta.

Som La Liga-älskare och ständig optimist för att ligan en dag åter kommer bli det den en gång var, är Atlético de Madrid ljuset i tunneln. De har bevisat att det går att skapa stora saker utan presidenter som kan öppna plånboken och lägga sinnesrubbade summor på en eller ett par spelare. Och med ett potentiellt nyrikt Valencia nästa år känns det bara som att fantasin kan sätta gränser för vad som kan ske och inte ske. Säkert är i alla fall att det inte är någonting man vill missa.

Jag hoppas vi kan fortsätta diskutera, spekulera och analysera den spanska fotbollen tillsammans även under 2014. Förutsättningarna för ett extraordinärt år är högre än någonsin.

Gott nytt år allesammans!

Så här i mellandagarna passar jag på att titta tillbaka på vad som har hänt under hösten. Här presenterar jag tio spelare som överraskat positivt i La Liga så här långt in på säsongen. Det enda kriteriet är minst tio spelade ligamatcher, vilket gör att exempelvis Lisandro López (Getafe) och José Ángel (Real Sociedad) snällt får stå åt sidan.

Noterbart är att det är helt utan rangordning vem som överraskat mest.

Jeison Murillo (Granada)
21 år, mittback, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Efter lånesejourer i först Cádiz och förra säsongen Las Palmas fick så Jeison Murillo äntligen chansen på allvar i Granada och La Liga. Och den unge colombianen har utan tvekan bevisat att han har potential att bli något alldeles extra. Han har lugnet, styrkan och bra passningsfötter. Kan mycket väl lämna för större uppdrag redan till sommaren.

—

Raúl García (Atlético de Madrid)
27 år, offensiv mittfältare, totalt 14 ligamatcher (sex från start).

Motivering: Från att vara en given reserv har Raúl García tagit klivet och börjat utmana om en startplats i Atlético på allvar. Har smällt in sex ligamål, tre i Champions League samt ett i Copa del Rey under hösten och därtill stått för en handfull assist. Det är mer än vad självaste David Villa åstadkommit, och det är ”el Guaje” som riskerar sin plats i startelvan allra mest.

—

Marc Bartra (Barcelona)
22 år, mittback, totalt tio ligamatcher (sju från start).

Motivering: Fick först chansen när såväl Carles Puyol och Javier Mascherano var på skadelistan, men då svarade 22-åringen med att imponera rejält. Bartra har lyfts i hierarkin och utmanar nu på allvar om en ordinarie plats i Barcelonas mittlås. Har dessutom fått chansen att debutera i det spanska A-landslaget.

—

David López (Espanyol)
24 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Återvände till Espanyol, som han har tillhört sedan 2007, i somras för att första gången på allvar konkurrera om en plats i A-laget. Och lånesäsongerna i först Leganés och i fjol Huesca – där han imponerade rejält – visade sig vara nyttiga. López har kommit tillbaka och verkligen varit en injektion på det defensiva mittfältet och utöver sina egenskaper att städa undan framför försvaret är han också ett farligt hot på fasta situationer.

—

Mikel Rico (Athletic Club)
29 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (13 från start).

Motivering: Värvades in sent under sommaren men har varit en av de som imponerat mest i Athletic den här hösten. Har trots ett otroligt starkt mittfält och konkurrens av bland andra Beñat Extebarria och Ander Herrera bitit sig fast i startelvan permanent. 29-åringen har dessutom stått för fyra mål – vilket är bäst internt tillsammans med Mikel San José.

—

Manu Trigueros (Villarreal)
22 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (elva från start).

Motivering: Gjorde väldigt bra ifrån sig i Segundan förra säsongen och visade prov på ett spelsinne och en teknisk förmåga som få andra i Villarreal. Frågan var hur han skulle klara sig på en nivå högre upp. Resultatet? Ytterligare ett steg i rätt utveckling för Manu Trigueros som på allvar bevisat att han kan bli något riktigt stort. Kan enkelt beskrivas som en vacker blandning mellan Borja Valero och Santi Cazorla – även om det är en lång väg kvar innan han når upp i deras standard.

—

Sergi Darder (Málaga)
20 år, central mittfältare, totalt 14 ligamatcher (tolv från start).

Motivering: Har fått otroligt stort förtroende under Bernd Schuster vid tränarrodret och dessutom visat varför. Trots orutin och blott 20 år har Darder agerat lugnt och stabilt på Málagas defensiva mittfält tillsammans med Fernando Tissone, och dessutom belönats med en plats i det spanska U21-landslaget.

—

Álex López (Celta Vigo)
25 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (14 från start).

Motivering: Blommat ut ordentligt under nye tränaren Luis Enriques vingar och är numera en nyckelspelare i Celta Vigo. Väldigt bra på att fylla på i straffområdet och fånga upp andrabollar.

—

Carles Gíl (Elche)
21 år, yttermittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Valencia-utlånade Carles Gíl imponerade redan förra säsongen i Elche, men gick ner sig något under våren. Men formdippen har varit som bortblåst nu i höst och yttermittfältaren har visat sig från sin absolut bästa sida och känns definitivt redo för större uppgifter. Däremot hade han behövt producera mer poäng för att slå sig in i ett topplag på allvar.

—

Suso (Almería)
20 år, offensiv mittfältare, totalt 15 matcher (14 från start).

Motivering: Är inlånad från Liverpool har stått för den ena bländande insatsen efter den andra i Almería. Kreativ, kvick och ett fantastiskt spelsinne. Har charmat Almería- och La Liga-publiken den här säsongen. Dags att utmana på allvar i Pool nästa säsong?

Höstsäsongen är förbi, och det är dags att stanna till ett ögonblick och kolla tillbaka vad som hänt. Först tänkte jag plocka ut höstens elva, som består av enorm offensiv styrka och en backlinje där tre fjärdedelar utgörs av Atlético de Madrid-spelare.

Så här ser laget ut i sin helhet:

Víctor Valdés (Barcelona)
—
Juanfran (Atlético)
João Miranda (Atlético)
Mateo Musacchio (Villarreal)
Filipe Luís (Atlético)
—
Sergio Busquets (Barcelona)
Ivan Rakitic (Sevilla)
—
Antoine Griezmann (Real Madrid)
Neymar JR (Barcelona)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
—
Diego Costa (Atlético)

Här nedan följer motiveringarna.

Målvakt: Víctor Valdés (Barcelona)
13 matcher från start, åtta insläppta mål.

Motivering: Atléticos belgiske jätte Thibaut Courtois leder förvisso Zamoran överlägset med snittet 0,65 insläppta per match, men mycket tack vare att han haft det nästan oförskämt lugnt under hösten. Víctor Valdés har däremot haft det betydligt svettigare, och när han deklarerat att det definitivt inte kommer bli Barcelona nästa säsong för att i stället testa en ny utmaning har han gjort sin hittills bästa säsong i karriären. Barça har inte varit lika slipade defensivt som man exempelvis var under Pep Guardiola, vilket inneburit att Valdés haft mycket att stå i under matcherna och knappast stått och skakat tänder. Bland ett gäng otroliga prestationer sticker insatserna mot Rayo Vallecano, Real Madrid och Real Betis ut.

—

Högerback: Juanfran (Atlético de Madrid)
16 matcher från start, noll mål, tre assist.

Motivering: Efter den succéartade våren 2012, där Juanfran hade skolats om och imponerat stort i sin nya position som ytterback, hade spanjoren ett tuffare 2012. Han var inte dålig, miste aldrig sin startplats i Atlético, men var för den delen långt ifrån toppformen. Den har han däremot hittat tillbaka till nu, något vi såg delar av även sent i våras. Juanfran har varit ligans tveklöst bästa högerback under hösten och blandar en utomordentlig defensiv, något han utvecklat enormt, med en erkänt stark offensiv lust där hans snabbhet och bra inlägg ofta leder fram till målchanser. Vicente del Bosque borde spela Juanfran från start i VM.

—

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, en assist.

Motivering: Ligans bästa mittback och har så varit under en längre tid nu. Krånglar aldrig till det utan väljer det enkla alternativet om inget givet passningsläge finns. Är otrolig svår att möta i luftrummet, följsam på marken och lugnet själv när det kommer till tilltråcklade situationer. En av höstens bästa spelare alla kategorier. Borde givetvis få spela VM på hemmaplan.

—

Mittback #2: Mateo Musacchio (Villarreal)
17 matcher från start, ett mål, en assist.

Motivering: Hade många blickar åt sitt håll när Villarreal åkte ur La Liga 2011/12, men valde att stanna i den spanska lilla staden för att hjälpa klubben upp till finrummet igen. Han lyckades, och har nu kommit tillbaka med en större dos rutin och bättre ledaregenskaper. Man brukar säga att anfallare vinner matcher och försvarare vinner titlar. Nu har Villarreal ingen chans på ligatiteln, men att man gjort den bästa comebacken i La Liga som nykomling någonsin har inte bara att göra med ett gäng offensivt skickliga spelare. Varje lag behöver en ledare i försvaret, någon som styr laget bakifrån och som manar på sina lagkamrater. Mateo Musacchio är den spelaren för Villarreal.

—

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, två assist.

Motivering: Brassen flyger fram likt ett yrväder längs vänsterkanten och besitter en lungkapacitet som få andra kan mäta sig med i ligan. Är den spelare i Atlético tillsammans med Miranda och Diego Costa som hållit jämnast nivå det senaste året, där dåliga matcher för samtliga tre kan räknas på en hand. Konkurrerar just nu med Leighton Baines och David Alaba som titeln världens bästa vänsterback.

—

Defensiv mittfältare #1: Sergio Busquets (Barcelona)
13 matcher från start (plus ett inhopp), ett mål, noll assist.

Motivering: När Xavi Hernández sett trög ut och Andrés Iniesta inte kommit upp i samma formtopp som förra säsongen har mycket ansvar vilat på Sergio Busquets axlar under hösten. Och även om det fanns en period då Barcelona blev kritiserade talar resultaten sitt tydliga språk. Detta trots att flera stjärnor inte levererat som tidigare, att Leo Messi varit skadadrabbad och att Tata Martino kastades in i hetluften utan att hinna arrangera en ordentlig försäsong. Barcelona är fortfarande det bollspelande Barcelona man var under såväl Pep Guardiola som Tito Vilanova, och den stora anledningen att resultaten fortsätter gå katalanernas väg den här hösten är Sergio Busquets. Han är lugnet på mittfältet som transporterar bollen från A till B och ser till att det görs utan komplikationer.

—

Defensiv mittfältare #2: Ivan Rakitic (Sevilla)
15 matcher från start, sju mål, sex assist.

Motivering: Rakitic är ingen defensiv mittfältare i sin rädda benämning, men trivs väldigt bra som sittande mittfältare så länge han har en ”städgumma” vid sin sida. Kroaten har varit en av få helt ordinarie spelare i Unai Emerys ständigt trupproterande Sevilla, och i vissa stunder burit laget på egen hand. Med sju mål och sex assist har han också lyckats väldigt bra, och har störst anledning att Sevilla till och med ser ut att kunna utmana om den sista Champions League-platsen.

—

Ytteranfallare #1: Antoine Griezmann (Real Sociedad)
14 matcher från start (plus ett inhopp), elva mål, två assist.

Motivering: I flera år har många ställt sig frågan när Antoine Griezmanns stora genombrott kommer. Han har varit tongivande för Real Sociedad ända sedan comebacken i La Liga, men inte tagit det där sista steget från talang till stjärna. Förrän nu. Den 22-årige fransmannen har både utvecklats i spelet men framför allt när det gäller målproduktionen. I dag går han betydligt mer rakt på mål och tvekar aldrig att skjuta vilket är två punkter han var långt efter på om man jämför med hur situationen såg ut bara för ett år sedan. Medan många tragglat och haft en ganska ojämn höst i La Real har Griezmann levererat vecka efter vecka. Och till skillnad från en ett år yngre kollega med liknande utveckling i grannklubben Athletic, är nu fransmannen på väg att ta det där sista steget. Dags även för Iker Muniain nästa år?

—

Släpande anfallare: Neymar JR (Barcelona)
Tolv matcher från start (plus två inhopp), sex mål, åtta assist.

Motivering: Spelar mest till vänster i anfallet men har i och med Messis skadebekymmer flyttats in centralt en del under hösten och levererat ännu bättre. Neymar har acklimatiserat sig väldigt snabbt till livet och fotbollen i Katalonien, och blivit en stor kelgris på Camp Nou. Och bakom alla magiska trollerinummer finns också en väldigt produktiv spelare som bidrar till väldigt många poäng. Det känns som Barcelona hittat spelaren som kan kliva fram även när Messi skadar sig eller hamnar i formdippar. Men den stora frågan är hur argentinaren förhåller sig till den saken om nu brassekollegan skulle få för sig att sno rubrikerna när det väl gäller i vår.

—

Ytteranfallare #2: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
16 matcher från start, 18 mål, fyra assist.

Motivering: Slutar aldrig varken leverera eller slå målrekord i Real Madrid. Att göra 18 ligamål på 16 matcher – men ändå inte leda skytteligan – är helt ofattbart. Och någon vidare detaljerad beskrivning av Cristiano Ronaldo tror jag knappast behövs. Alla vet att han skjuter som en häst, besitter en otrolig teknik, är bra på huvudet, har förmågan att alltid söka sig till rätt yta i straffområdet och viktigast av allt aldrig slutar sukta efter nya mål och möjligheter. Det är det som gör Ronaldo till den världsartist han är.

—

Spetsanfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
16 matcher från start (plus ett inhopp), 19 mål, en assist.

Motivering: När Radamel Falcao såldes var det en del som trodde att skeppet Atlético de Madrid skulle sjunka. De som hade insett vad Diego Simeone höll på att skapa visste att förlusten av colombianen inte skulle bli särskilt tung. Men jag tror inte ens Simeone själv hade kunnat ana vad som lurade i vassen. När Falcao lämnade fick Diego Costa kliva in i rampljuset på allvar, och tog emot alla bollar som tidigare serverades till colombianen. Resultatet? Ett anfallsmonster som inte bara är stor, stark och kan plocka ner bollar och skapa ytor åt medspelarna. Nu har man också en målskytt av högsta kvalité och som liksom Cristiano Ronaldo och många världsanfallare därtill bara hungrar efter mer.

Barcelona är vintermästare i La Liga. Men det var på det berömda håret borta mot Getafe, för matchinledningen var allt annat än harmonisk och behaglig för katalanerna.

Medan Barças försvar såg ut att gå på en dag för tidig julsemester utnyttjade Getafe misstagen till max. Framför allt var det via Dani Alves högerkant man anföll, där brassen som nyligen kommit tillbaka från en skada, hade rejäla bekymmer. Han blev överspelad enkelt, låg helt fel i positioneringen och slarvade också i markeringsspelet.

Först klackade Ángel Lafita fullkomligt magiskt fram Sergio Escudero som tryckte in 1-0 för Getafe. Strax därefter kunde en helt ensamstående Lisandro López knoppa in 2-0 från nära avstånd. Och är det två spelare Barcelona bör ha markering på är det mittbackarna Alexis Ruano och Lisandro López. Om Tata Martino och hans ledarstab inte gjort läxan rätt, eller om spelarna ute på planen helt enkelt inte tagit sina uppgifter på fullt allvar låter jag vara osagt. López var i alla fall helt omarkerad när han nickade in tvåan och uppförsbacken till tre poäng och fortsatt serieledning var just där och då enorm för Barça.

Med Leo Messi fortsatt på skadelistan och Neymar avstängd var frågan vem eller vilka som skulle kliva fram. När Undiano Mallenco blåste av för halvtid visste vi svaret.

Det blev varken Alexis Sánchez eller Andrés Iniesta som var tungan på vågen och stod för den där lilla extra dosen briljans när Barcelona som mest behövde det. I stället var det Pedro Rodríguez, som varit fjärdevalet som anfallare i stort sett hela hösten, som tog sin chans.

Först frispelades han och elegant satte något som han själv trodde var ett reduceringsmål, men den gången dömdes det bort felaktigt för offside. Pedro gav inte upp för det, utan lade i stället in en ny växel. Han lobbade in 2-1, lirkade in 2-2 i bortre krysset och satte 2-3 från nära avstånd. På bara åtta minuter vände Pedro matchen helt på egen hand.

I andra halvlek fortsatte Pedro visa vägen och assisterade Cesc Fàbregas till 4-2, fixade straff som ledde fram till 5-2 innan han slutligen blev utbytt och fick stående ovationer.

Kanarierns tre fullträffar innebär också hans tolfte, trettonde och fjortonde mål. Med det är han bäste målskytt den här hösten i Barcelona, tillsammans med Messi. För att vara en anfallare som inte ens är ordinarie är det helt makalöst bra.

Efter en halvtimme såg det ut som att det skulle bli en jobbig kväll för Barcelona, och att alla delar av Madrid skulle jubla hela natten lång. Men när storstjärnorna saknades klev Pedro Rodríguez fram och ristade in att han inte tänker nöja sig med att sitta på bänken i fortsättningen.

Diego Costa var skillnaden för Atlético – igen
När alla väntade sig en storseger och att Atlético skulle sätta stor press på Barcelona blev i stället tvärtom. Madrid-klubben chockerades efter bara en minut av Levante, och fick sedan kämpa och slita hela lördagskvällen hemma på Vicente Calderón för att fixa tre poäng.

Men har man höstens bäste spelare i sitt lag finns alltid såväl hoppet och chansen. Och som så många gånger förr var Diego Costa skillnaden för sitt Atlético.

I ett ganska tamt och fantasilöst Atleti var det Costa som med sin vilja och fart brummade igång lagmaskinen, och till slut också ledde laget till seger. 2-1-målet på volley strax efter paus var briljant, och trots tre missade straffar under hösten klev förstås Costa fram till straffpunkten en kvart från slutet och fastställde slutresultatet 3-2.

Med 19 mål på 17 ligamatcher undrar man var det här ska sluta. Fortsätter det här målsnittet kommer anfallsstjärnan nå över 40 mål när säsongen summeras. Bara tanken på det är helt ofattbar, men sett till höstens prestationer känns det långt ifrån omöjligt.

MADRID. Jag hade väntat mig en matchbild där bollinnehavet fördelades mer jämnt mellan Atlético och gästande Valencia. Efter den obligatoriska ta-inga-risker-kvarten där lagen kom in i matchen kändes det däremot som det skulle skiftas om vilket lag som höll i taktpinnen. Men den känslan varade alltså bara i en kvart.

Ju längre såväl första halvlek som matchen led, ju mer tog hemmalaget över. Det var mållöst i paus, men känslan var aldrig att det kunde sluta hur som helst. Atlético Madrid har förvandlats till en segermaskin utan dess like, och jakten på mål blev allt intensivare i den andra akten.

Det handlade aldrig om, utan när ledningsmålet skulle komma. Och vi fick svaret tidigt in på andra när Diego Costa stormade fram längs vänsterkanten och via en fin soloprestation satte han dit 1-0.

Tidigare i veckan skrev jag om Europas just nu kanske bäste reserv – Raúl García. När Atléticos tryck blev allt större, och bara målen fattades, dröjde det inte länge innan Diego Simeone kallade på García och satte in honom i spel. Två minuter senare hade han dunkat in 2-0 för hemmalaget, ett helt matchavgörande mål. Det blev till slut klara 3-0 på resultattavlan.

Straffmissen stärkte bara Costa – överlägset bäst på plan
Han har dragit rubriker hela hösten, men det är omöjligt att inte nämna Diego Costa efter den här matchen. Han slet på egen hand sönder Valencia-försvaret, och kombinerade såväl fart, styrka och teknik. När han brände sin första straff vid ställningen 2-0 reagerade han med att bli ännu bättre, ännu mer hungrig, och en ännu större mardröm för motståndarförsvaret.

Till slut kom så en ny chans från elva meter, och trots att Costa missat tre (!) straffar under hösten hade han modet att gå fram på nytt. Den här gången hade han också kylan att slå bollen i mål, men få spelare hade inte ens vågat ta reda på det.

Costa har nu gjort mål i samtliga ligamatcher på Vicente Calderón den här säsongen. Och 17 mål på 16 matcher totalt – ett hyfsat facit.

Valencia saknar fortfarande en tydlig spelidé
Jag satt hela matchen och försökte komma fram till en ordentlig slutsats av Valencias spelidé under Miroslav Djukic. Tyvärr misslyckades jag.

Precis som hela hösten var det ett lag utan organisation och spelidé. Samtidigt mötte man ligans just nu kanske bästa lag, men det är inte bara kollektivet som inte fungerar. Även spelarnas individuella prestationer har inte varit något vidare den här säsongen. När Antonio Barragán – en spelare som egentligen inte har i en klubb av Valencias kaliber att göra – är formstarkast säger det en hel del mellan raderna.

En situation som var signifikativ för såväl Atlético som Valencia kom drygt 25 in i andra, när Juanfran tappade bollen och Paco Alcácer hamnade i en en-mot-en-situation. Paco blev stressad, och visste inte vad han skulle hitta på, medan ytterligare två Atlético-spelare tog maxlöpningar i riktning hemåt för att vara behjälpliga, och slutligen var det mycket riktigt Juanfran som återerövrade bollen igen.

I Valencia tycks man inte veta vad man ska hitta på, varken spelarna eller tränaren. I Atlético har man ett grundspel som fungerar enligt perfektion, och varje enskild individualist vet exakt som roll i laget.

Det är fascinerande hur fort det kan vända. För ett par år sedan vad trots allt Valencia fortfarande det tredje bästa laget i Spanien. Nu vet de inte ens själva vad de är.

MADRID. Matchen målades upp som Pitis stora återkomst. Hjälten, den numera förlorade hjälten, skulle komma tillbaka till Vallecas – i en annan tröja. Men det var knappast några burop från läktarplats när Piti trädde in på planen i Granadas färger, snarare tvärtom.

Innan, under och efter matchen hyllades han rejält, och det med all rätt efter allt han uträttat i Rayo Vallecano under sina år i klubben.

Hade Rayo haft ett lika bra fotbollslag som supportrar hade man varit topp fem i Spanien. Mot Granada höll den trogna skaran fans igång precis som vanligt.

Återkomsten då? Nja, Piti stod mest i centrum när hyllningarna betades av. I övrigt var han ganska anonym, och såg mest grinig och frustrerad ut. Kanske går det hand i hand med hans tidigare skadebekymmer, och att han fortfarande inte är i full form.

Som tur var, för Piti, finns det däremot andra i Granada som är i bra form. Roberto Fernández – som har varit en av ligans bästa målvakter i höst – var återigen säkerheten själv mellan stolparna. 92-modellen Jeison Murillo visade inga prov på ungdomlighet utan snarare lugn och kontroll när han styrde sitt försvar på bästa sätt. Även Manuel Iturra på det defensiva mittfältet och Yacine Brahimi hade avgörande roller i Granadas 2-0-seger.

Men nyss nämnda får ändå stå som biroller då matchens centralfigur tyvärr var domare Muñiz Fernández. För bara några månader sedan hittade han en straff från ingenstans när Real Madrid mötte Elche – nu missade han en betydligt mer solklar straff och gav i stället Nacho Fernández sitt andra gula för filmning.

Ett helt befängt domslut – som ägde rum redan i slutet av första halvlek – fick förstås matchbilden att ändra skepnad. Rayo höll förvisso fortfarande bollen, medan Granada försvarade kompakt och försökte ställa om, men hur mycket man än rullade bollen i hemmalaget blir det tydligt när man helt plötsligt blivit av med en spelare.

Däremot lyckades Rayo ändå vaska fram ett par riktigt farliga lägen, men då spökade ineffektiviteten och obeslutsamheten – precis som tidigare under säsongen. Granada var på alla sätt värda segern, men Muñiz gav en hjälpande hand som i sådana här sammanhang bara förstör något som på förhand kan bli en väldigt trevlig och underhållande fotbollsmatch. Rayo? Ja, klubben får nog ta tag i anfallsproblemen i januarifönstret, annars står divisionen under och knackar på dörren.

För övrigt är det fortfarande svårt att ta in att Youssef El-Arabi brände en målchans som knappt förtjänar att kallas målchans. Yacine Brahimi la upp bollen på straffpunkten, knöt och putsade skorna åt El-Arabi, för att sedan lura målvakten åt fel håll. Allt som kvarstod var att sätta till en enkel bredsida och se bollen förpassa mållinjen. Men ibland är fotboll svårare än i teorin – även om ett betalt fotbollsproffs, och i detta fallet en anfallare, naturligtvis inte får missa en sådan chans.

Neymars storform fortsätter
”När Leo Messi är borta har Neymar klivit fram”, har det sagts. Och jo, efter några svala insatser från såväl Barcelona som Neymar har brassen definitivt styrt laget i rätt riktning igen med ett par fenomenala prestationer.

Anfallaren följde upp sin drömmatch mot Celtic i veckan, där han stod för tre mål och en assist, med att föra katalanerna till en ny viktig seger. Den här gången bjöds man dock på betydligt tuffare motstånd – även om Villarreal hade väldigt svårt att ens låna bollen, och när man väl fick den spela sig ur Barcelonas intensiva press.

Det blev 2-1 på Camp Nou, och Neymar stod för båda målen. Inget av dem tillhör hans varken snyggaste eller svåraste i karriären, men att gå fram och slå in en straff utan den minsta oro, och befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt är också styrkor som inte bör förkastas.

Osasuna – en av säsongens svåraste bortamatcher
När jag får ett meddelande av något slag innehållande ”Real Madrid tappade poäng mot Osasuna, är det krisstämpel nu?” svarar jag kort och koncist nej. Det är definitivt ingen krisstämpel på Real Madrid för tillfället.

För att ge en klen tröst: Barcelona tappade också poäng på El Sadar.

För att ge sig lite djupare in i analysen: Osasuna är ett av ligans bästa hemmalag, och att åka till El Sadar är alltid en av säsongens tuffaste matcher – oavsett tidpunkt eller form. Det är sällan Osasuna släpper till mycket på hemmaplan, speciellt mot topplagen, men inte annars heller.

Av lagen på nedre halvan tillhör Osasuna det lag som på bortaplan för topplagen bör betraktas som den svåraste bortamatchen. Nu tappar visserligen Real Madrid mark i toppen, mark som kan bli svår att jobba i kapp, men det är varken kört eller någon krissituation som råder i klubben.

—

I morgon väntar klassikermöte några meter bort från mitt hotellrum. Atlético de Madrid tar emot Valencia på Vicente Calderón, och Atleti kan fortsätta irritera Barcelona i toppen, men också rycka ifrån lokalantagoinsten Real Madrid vid seger.

Valencia söker många svar efter en hittills väldigt miserabel säsong där mycket gått snett. Och man kommer inte till huvudstaden med starkaste truppen då en del nyss kommit tillbaka från skadebekymmer och en del andra nyligen lagts till på skadelistan.

Men, Valencia är fortfarande Valencia, och ska aldrig under några omständigheter räknas bort i ett sådant här möte. Det kan sluta hur som helst –även om Atlético givetvis bär favoritskapet.

Resan från att höra burop och vara oönskad till att bli älskad publikfavorit är lång. Raúl García vet precis hur lång den är – han har nämligen genomfört den.
Nu är han en av många som leder Atlético vidare i framgångssagan.

Raúl García med kaptensbindeln på armen i Copa del Rey-matchen mot Sant Andreu. BILD: clubatleticodemadrid.com. 

Vi backar bandet till säsongen 2010/11 – en säsong som Atlético Madrid minns tillbaka på med bitterhet. Med en VM-formtoppad Diego Forlán i truppen och Sergio Agüero som var på väg att ta nästa steg hade man förväntningar på sig att ta upp kampen med Barcelona och Real Madrid.

Bortsett från UEFA Supercup – där man slog Inter med 2-0 – blev det däremot ett ordentligt magplask, med en nionde plats i ligan och uttåg redan i Europa League-gruppspelet. Men det var en spelare som hade det värre än övriga – Raúl García.

Mittfältaren från Pamplona var inne på sin fjärde säsong i Madrid-klubben, och hade dittills inte gjort något större avtryck. Han spelade visserligen i Europa League-finalen 2010, som Atlético sedermera vann, men hade överlag undepresterat rejält sedan flytten från Osasuna 2007. Han kom med stora förhoppningar om att bli en ny spansk stjärna som kunde lyfta sig ytterligare en nivå med en bättre omgivning. Dittills hade ett precis omvänt scenario inträffat.

Supportrarna buade ut honom under hemmamatcherna, och många krävde att man gjorde sig av med mittfältaren. Klubbens gensvar? Man gav honom ett nytt treårskontrakt – men lånade sommaren 2011 tillbaka honom till Osasuna för att han skulle få en nytändning.

Och i jämförelse med ett mål och tre assist på 29 matcher 2010/11 var elva mål och åtta assist i Osasunas röda tröja en ordentlig nytändning. Men näsan för mål, viljan i straffområdet och styrkan att söka sig till rätt ytor har alltid funnits i Raúl Garcías sinne.

En av anledningarna att han inte fick ut i närheten av sin fulla potential i Atlético Madrid var att man hade använd honom i fel position. I stället för att spela honom som en offensiv mittfältare fick han i huvudstadsklubben agera tvåvägsspelare längre ner på det centrala fältet. När García inte kan ge sig i väg på offensiva löpningar, söka sig in i boxen eller komma på andrabollar är han i mångt och mycket oanvändbar.

I Osasuna kom han åter till sin rätt, men när han sommaren därpå återvände till Madrid var det med blandad kompott han blev bemött. Supportrarna var definitivt inte övertygade och hade redan sett tillräckligt – de ville aldrig mer se honom i Atlético Madrid rödvita tröja. Många i klubbens ledning samtyckte, och hävdade att hans fina säsong i Osasuna bara hade höjt hans marknadsvärde och det vore smart att ”slå till” med en försäljning.

– Det var tufft att komma tillbaka. Jag hade en fantastisk säsong i Osasuna och ville representera Atlético igen, men det var en tid av ovisshet där jag inte alls hade någon aning om vad som skulle ske, har han berättat.

Men hans högklassiga säsong i Osasuna gick inte helt obemärkt förbi. Raúl García imponerade åtminstone på en person i Atlético Madrid – Diego Simeone. Och det var fullt tillräckligt. ”El Cholo” hade mycket att säga till om och fick fria tyglar om hur han skulle forma sin trupp utefter de förutsättningar som fanns.

Simeone såg potentialen och hade direkt en klar bild av hur han ville använda García.
– När han spelade i Atlético tidigare fick han spela alldeles för långt ner i planen. Där hör han inte hemma. Raúl García är ingen playmaker som styr tempot i matcherna – han avgör dem med sina enorma egenskaper i straffområdet. Kan vi utnyttja det kommer vi få stor användning av honom, sa han.

Av trion Diego Costa, Raúl García och Eduardo Salvio var minst en tvungen att säljas. Vid den tidpunkten, sommaren i fjol, hade Salvio högst marknadsvärde och när man fick sålt argentinaren var det upp till Simeone att avgöra hur det skulle bli med den kvarstående duon. Han behöll båda – något som gett en effekt av ett ännu mer oförutsägbart och effektivt Atlético Madrid.

El Cholo började använda Raúl García i en alltmer offensiv roll, även om han ibland fick utgå från kanten. Resultatet blev nio mål och två assist med samtliga turneringar inräknade under comebacksäsongen, och det var framför allt på bortaplan där Garcías mer fysiska egenskaper kom till stor nytta.
– Raúl erbjuder någonting unikt till truppen och förtjänar supportrarnas uppskattning, uttalade sig Diego Simeone.

Det tog tid, men successivt började Atléticos supportrar vända kappan efter vinden och hylla Raúl García. Men det är först den här hösten García på allvar vunnit supportrarnas hjärtan.

Raúl García kramas om av Diego Costa. BILD: clubatleticodemadrid.com.

I andra ligaomgången hemma mot Rayo Vallecano fick han chansen från start. García tackade Simeone för förtroendet, och gav supportrarna två mål och en helt bländande insats. När han avrundar målskyttet med att sätta 5-0 utbröt ett stort jubel på läktarplats och supportrarna började skandera hans namn.

Och huvudpersonen själv var påtagligt berörd efter matchen.

– Att få höra sitt namn och applåder i stället för högljudda burop känns som en stor seger för mig. Att få ha de här fantastiska supportrarna på sin sida gör en ännu starkare, sa han.

Sant som det är sagt. Raúl García var knappast nöjd med att vinna över supportrarna på sin sida. Nästa mål var att förtrolla dem fullständigt. Och det har han lyckats med.

Från utbuad och fullständigt oönskad har Raúl García vunnit kampen och är nu en hyllad spelare och publikfavorit på Vicente Calderón. Men han är framför allt också en av Diego Simeones absoluta favoritspelare, och utan Cholo är det ingen som vet var García befunnit sig i dag. Atlético-tränaren pumpade in en dos självförtroende i mittfältaren, hittade rätt position för honom, och fick en poängmaskin i gengäld.

Under hösten har García varit högst delaktig i Atléticos framfart i såväl ligaspelet som Champions League. I den sistnämnda turneringen har han på sex matcher gjort tre mål, lika många assist, och därtill fått UEFA:s officiella pris som matchens spelare tre gånger. Och då pratar vi fortfarande om en spelare som inte är helt gjuten i startelvan, utan varvar speltid med en plats på bänken.

– Raúl är en av de mest pålitliga spelarna jag har, menar Diego Simeone.

Pamplonasonen har gjort en fantastisk resa de senaste åren och är nu den där matchvinnartypen som Simeone såg potentialen i förra sommaren. I nuläget finns det få lag i Europa som har en lika pålitlig spelare att skicka in om någon av de ordinarie startspelarna inte finns tillgängliga.

Å andra sidan har Raúl García imponerat så pass mycket att alla Atléticos offensiva startspelare hela tiden känner flåset i nacken. Och fortsätter han göra världsklassmål som mot Porto vore det konstigt om medspelarna inte gjorde det.

Källor: ESPN, LFP.es, AS.com & clubatleticodemadrid.com.