Málaga CF är – under sin första säsong i Champions League någonsin – klara för kvartsfinal. Man är det efter att ha vänt ett 0-1-underläge från första mötet mot Porto till en total 2-0-seger.

Med bara ett fåtal minuter kvar av matchen zoomades en äldre man iklädd Málaga-keps in. Hans ögon var fyllda med tårar, och det hade redan börjat rinna lite längs kinderna. Den här mannen, som förmodligen varit Málaga CF trogen i större delen av sitt liv och upplevt motgångar som degraderingar och ekonomiska bekymmer, måste suttit där med en helt makalös känsla av att hans Málaga faktiskt är på väg mot kvartsfinal.

Här kommer några viktiga faktorer varför Málaga drog det längsta strået och nu får drömma vidare i världens mest ärofyllda klubblagsturnering.

En solid defensiv och en av Europas främsta målvakter

Man brukar säga att en skarp offensiv vinner matcher, men att en solid defensiv vinner titlar. Málaga lever efter det mottot. Man har individuellt skickliga spelare på flera positioner, även offensiva, men man har framför allt nått kvartsfinal i Champions League tack vare ett otroligt samspelt försvar. Man har därtill en av Europas främsta målvakter i form av Willy Caballero. Ja, jag vågar faktiskt säga att han är på den nivån nu, så som han presterat den här säsongen. Att Willy fortfarande inte fått chansen i det argentinska landslaget är ett smärre under, speciellt med tanke på att de andra målvaktsnamnen som istället plockas ut samling efter samling inte håller i närheten av samma nivå.

I La Liga har Málaga släppt in 25 mål på 27 matcher. Bara Atlético Madrid har släppt in färre mål (24 stycken). I Champions League har samma Málaga släppt in sex mål på nu åtta spelade matcher, vilket är ett ruggigt facit. Då bör man också ha i åtanke att två av målen släpptes in i den sista gruppspelsmatchen, då man ställde upp med ett reservlag eftersom man redan var klar gruppetta.

Det går inte förneka Iscos talang och storhet eller Joaquíns återuppståndelse, men det är i första hand en smart spelande defensiv och en av säsongens bästa målvakter som har hållit ihop Málaga och gjort Champions League-drömmen sann.

Om Málaga fortsätter vara lika täta bakåt kommer man definitivt kunna skapa oreda fortsättningsvis i CL – oavsett vilket lag man ställs mot. De som följt spanjorerna genom turneringen vet deras styrka och vad de är kapabla till. De kommer inte bli en enkel motståndare för något lag.

Utvisningen och Santa Cruz-bytet matchavgörande

Det går trots allt inte komma ifrån hur betydelsefull Steven Defours utvisning för Porto blev för Málaga på La Rosaleda. Med en stark defensiv kan man hålla tätt bakåt, men Málaga ville framåt. Utvisningen gjorde att man fick det utrymmet och den tid som krävdes för att hålla mer boll och skapa fler målchanser.

Ändå var det ett genialt byte av Manuel Pellegrini som fällde avgörandet. Han satte in Roque Santa Cruz för hans styrka i luftrummet, och paraguayanen svarade med att några minuter senare knoppa in segermålet 2-0 på Iscos hörna.

En utvisning och ett succéartat byte, i samband med den alltid lika genuina försvarsinsatsen från Málagas sida har tagit klubben till sin första CL-kvartsfinal någonsin. Och man har bara försökt en gång. Nu väntar ännu större äventyr.

Javier Mascheranos misstag i den första halvleken kunde bli ett ödesdigert sådant – i alla fall ur katalanernas synvinkel. Men det var Barças kväll. En sådan kväll då passningarna satt på foten, då intensiteten var högre än någonsin, och då ljudvolymen på Camp Nou uppmättes till en av de högsta genom alla tider på den historiska arenan.

Barcelona stod vid klippkanten, men man vågade och ville inte titta ner. Man hade en livlina kvar – att slå Milan med tillräckligt många mål för att avancera i Champions League. Katalanerna hade bestämt sig, de hade inte gett upp än. Barça gjorde mer än att bara slå Milan – man körde fullständigt över italienarna. Hade man förlorat och ramlat ner från den klippa som i mångas ögon varit den högsta under många års tid, hade vi nog kunnat markera slutet på en era. Tillfällig eller långvarig, det vore en annan fråga, men nu behöver vi inte ställa oss den.

Barça reste sig från den miserabla och direkt usla och oengagerade insatsen i Milano och spelade ut alla sina kort helt rätt på Camp Nou. Javier Mascherano startade på grund av att hans passningsfot är bättre än Carles Puyols. Xavi Hernández var tillbaka i startelvan efter sin hamstringskada och tystade alla kritiker som påstått att han inte håller måttet längre. Andrés Iniesta spelade på sin absolut bästa positionen – som central mittfältare – och visade ännu en gång varför det är tjänstefel att ens tänka tanken att experimentera med honom och flytta ut honom på kanten fortsättningsvis. David Villa startade för sin styrka i djupled och sin målfarlighet, och svarade med att sätta dit 3-0-målet.

Det taktiska upplägget från Tito Vilanova och Jordi Rouras sida var perfekt. Att det även fungerade perfekt i praktiken gjorde att det såg så enkelt ut och att spelet flöt på så snabbt som det gjorde.

Hade Barcelona åkt ur Champions League nu hade deras säsong i mångt och mycket varit förstörd. Nu kan den fortfarande bli något alldeles extra. Men tänk vilka små marginaler det trots allt handlar om. En stolpträff åt ena hållet, anfallet därpå ett mål åt andra hållet.

Här kommer ytterligare några punkter som låg bakom Barcelonas seger mot Milan:

Superstjärnorna lyfte sig till maxnivån
Det har klagats på att i första hand Lionel Messi och Xavi inte presterat på den absolut högsta nivån de senaste veckorna. Det är omöjligt att alltid vara på topp, men faktum är att kritiken mot de båda storstjärnorna inte helt är taget ur intet. Båda hade varit ganska så anonyma i de senaste veckornas stormatcher, istället för att kliva fram och visa vägen.

Var det på några pressen var än större mot Milan var det på Barcelonas största stjärnor. Men såväl Messi som Xavi och även den tredje länken i form av Iniesta klev fram, och bevisade på nytt sin storhet. Xavi väggspelade med Messi fram till 1-0. Iniesta assisterade samme argentinare till 2-0. Xavi spelade elegant fram Villa till trean, efter att i sin tur fått bollen av Iniesta.

Det var Barças stjärntrio som visade vägen offensivt, och som presterade på sin respektive maxnivå när pressen var som allra störst. Det är en av många anledningar att de är just världsspelare.

Barcelonas mest underskattade spelare – bäst på planen?
När man pratar om FC Barcelonas framgångar de senaste åren nämns i nästan alla fall de stora stjärnorna som Messi, Iniesta, Xavi eller för all del den forne tränaren Pep Guardiola. Men en spelare som definitivt inte får den uppmärksamhet han förtjänar sett sin sina prestationer är Sergio Busquets.

Det defensiva mittfältsankaret har väldigt många bolltouch under en match, men syns för den delen inte till särskilt mycket. Han gör grovjobbet i det tysta – han bryter bollar, och fördelar enkelt vidare. Uppstår möjligheten tvekar han för den sakens skull inte heller för att slå en längre och avgörande passning.

Busquets stod för en utomordentlig insats mot Milan. Han agerade precis som den länk mellan försvar och mittfält som han skall vara. Han får aldrig de stora rubrikerna, och han uppmärksammas sällan för sina prestationer. Men det är ingen tillfällighet att han gång på gång hyllas av sina tränare och lagkamrater.

Sergio Busquets är en underskattad fotbollsspelare. Mot Milan var det får som såg till honom på planen, men det var han som såg till att Barcelonas spel flöt på så snabbt och enkelt som det gjorde. Om han var bäst på planen är en fråga jag lämnar över till någon annan – det var många som stack ut i hemmalaget. Men utan honom hade spelet inte varit lika rappt som med honom på planen.

Jordi Alba – Barcelonas bästa värvning på många år
Jag flaggar inte för Jordi Albas insats bara för att han gjorde 4-0-målet. Men att det var just han som gjorde målet personifierar vilken enorm skillnad han har gjort i Barcelona. När ingen annan orkade tog 23-åringen en lång löpning från eget straffområde – trots att det återstod ett par minuter och Barça var tvungna att hålla tätt bakåt – upp till motståndarnas straffområde för att sedan få bollen och placera in den i mål.

Jordi Alba har kommit in och bidragit med enorm löpvilja och energi i Barcelona. Matchen mot Milan var inget undantag. Han löpte otroligt mycket på sin vänsterkant, och släppte inte till något i defensiven.

Jag skulle vilja påstå att Alba är Barças bästa värvning på många, många år. Till den låga summan (omkring 14 miljoner euro) gjorde Barcelona ett stort kap när man värvade honom från Valencia. Att han bara är 23 år (fyller visserligen 24 om en dryg vecka) och fortfarande har sina bästa år framför sig försämrar inte värdet i köpet.

—

Real Madrid och Barcelona tog sig vidare efter rysare – Valencia åkte ur mot Paris Saint-Germain. Nu hoppas Spanien på att få ett tredje lag till kvartsfinalspelet i Champions League, då Málaga i kväll skall försöka vända ett 0-1-underläge från bortamötet med Porto.

Málaga CF spelar i afton sin största match genom tiderna. Man har hittills genomfört sin debutsäsong i Champions League på ett prickfritt sätt. Ja, i alla fall sånär. Insatsen borta mot Porto i första mötet kunde man förvänta sig mycket mer av. Manuel Pellegrini valde en alltför defensiv uppställning och satsade helt enkelt på att hålla tätt bakåt, och i bästa fall kontra in en boll. Något fel taktik, kan tyckas, med tanke på hur viktigt det är att göra mål på bortaplan.

Men lyckas Barcelona vända ett 0-2-underläge finns naturligtvis alla chanser i världen för Málaga att också vända på steken i sitt dubbelmöte. Förutsättningarna har varit bättre i klubben, men man kommer ändå till spel med ett slagkraftigt lag. Något vi i alla fall kan vara säkra på är att Pellegrini kommer slopa den defensiva taktiken – nu kommer det bli full fart framåt.

På bara en vecka förändrades allt. Barcelona gick från ostoppbara till avslöjade. Nu har man en sista livlina kvar för att rädda upp situationen. Klarar man det?

Fram tills den 20 februari 2013 hade Barcelona i mångt och mycket gjort en perfekt säsong. Man hade slagit poängrekord i ligan, som man ledde överlägset. Man hade dessutom avancerat som gruppetta i Champions League och var vidare till semifinal i Copa del Rey. Men på bara en vecka förändrades allt. Barcelona gick från ostoppbara till avslöjade.

Det var 20 februari som var startskottet. Barcelona kom till San Siro i Milano som storfavoriter. Ett AC Milan som var sämre än på många år och som tappade sina största stjärnor i somras, skulle de ha botemedlet på katalanernas framfart? Svaret var ja, skulle det visa sig. Åtminstone för matchen på San Siro, där man via en solid defensiv och effektivt kontringsspel vann med 2-0.

En hel fotbollsvärld stannade upp för en stund och undrade nog både en och två gånger om det som precis hade hänt faktiskt hade hänt. Ja visst, AC Milan slog Barcelona, och man gjorde det övertygande. Men det var knappast över där för Barcelona. Veckan efter förlorade man förödmjukande på hemmaplan mot Real Madrid i semifinalen av spanska cupen, och slogs därför ut ur turneringen. På bara en vecka hade både Milan och Real Madrid slagit Barça på övertygande sätt. Att katalanerna dessutom hann med att förlora mot Madrid i ligaspelet gjorde knappast att deras självförtroende steg eller att pressen inför framtiden mindre.

Nu står Barcelona vid ett vägskäl. Lyckas man inte gå vidare mot Milan i Champions League i kväll kommer den här säsongen bara bli ihågkommen som den då en era brutits och då Barça blivit avslöjade. Kvällens match betyder så oerhört mycket mer än bara ett avancemang i världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Det gäller för Barcelona att slå tillbaka, och visa att man fortfarande är det lag man var i början av säsongen.

Om man är det, och har kylan och effektiviteten för att klara av det, är en fråga vi får svar på i kväll.

En annan fråga vi får svar på är dels hur Barcelona väljer att starta matchen, både sett till startelvan och framför allt det taktiska. På presskonferensen efter helgens match mellan Barcelona och Deportivo La Coruña på Camp Nou fick Jordi Roura just frågan hur man kommer ta sig an Milan rent taktiskt – tokanfalla från start eller inleda matchen mer försiktigt?

– Vi måste anfalla eftersom vi behöver göra flera mål. Men samtidigt är det viktigt att inte blanda ihop intensiteten och viljan att gå framåt med att förhasta sig något. Vi måste hitta balansen, sa Roura.

Och det är precis vad Barcelona måste göra. Först se till att komma in i matchen, sedan successivt börja skapa ett tryck mot motståndarnas mål. Det hade dock inte förvånat mig om det där trycket hade startat redan från först matchminuten, för det kommer sannerligen bli fullt fart framåt. Det är förstås något som såväl spelarna, ledarna som hela klubben om.

Messi lyste med sin frånvaro
Poängrekord, målrekord och världens bäste spelare. Men vart var poängen, målen och världens bäste spelare när Barcelona mötte Milan på San Siro?

Barcelona har stått för en makalös säsong så här långt. Man har gjort i princip allting rätt, och i det närmaste kört över varenda motstånd som kommit i deras väg. Onsdagens Champions League-åttondel var säsongens hittills viktigaste. Då passade katalanerna på att stå för säsongens sämsta insats. Xavi Hernández slog ut med armarna, Andrés Iniesta gled inte förbi sina motståndare som han brukar, och Leo Messi lyste med sin frånvaro. Det gick helt enkelt inte att känna igen Barcelona.

Samtidigt som flera i Barça underpresterade finns en intressant fråga att ställa sig. Var det verkligen bara Barcelona som var dåliga, eller var det Milan som gjorde Barcelona dåliga? Jag gissar på en blandning, men främst det sistnämnda.

Milan har knappast rosat marknaden den här säsongen. Nu var det annorlunda. Kanske är det så enkelt att Mario Balotellis intåg i klubben gjort att de övriga spelarna fått luft under vingarna? Klart är i alla fall att italienarna stod för en hundra procentigt klockren insats och gjorde livet riktigt surt för Barça. Vem visste att Massimo Ambrosini fortfarande höll den nivån? Att Philippe Mexés och Cristian Zapata kunde vara helt vattentäta i defensiven?

Massimiliano Allegri valde Mexés och Zapata i mittförsvaret med Riccardo Montolivo som defensiv mittfältare. Allt för att ha så passningssäkra spelare långt ned i planen för att på så sätt kunna spela sig ut Barças höga förstapress. Planen lyckades. Jag tror till och med den lyckades bättre än vad Allegri själv hade trott. Milan spelade sig ut Barcelonas press gång efter annan, och gjorde också därefter alltid något vettigt. Man var inte rädda för att hålla i bollen lite extra och spela några extra varv mellan varandra. Det var längesedan jag såg ett lag spela med sådant självförtroende som Milan gjorde. Stundtals vågade man utmana Barça och spela samma melodi.

Någon måste bryta mönstret i Barcelona
Katalanerna hade endast två skott på mål. Två skott. Det är ungefär vad de brukar ha de inledande fem minuterna under en ligamatch på Camp Nou. Och även om Milan stod för en utomordentlig insats defensivt kan man både förvänta sig och kräva mer av den spanska tabellettan.

Återigen blev det extremt tydligt att när Leo Messi inte presterar eller kommer loss som han brukar, då lider Barcelona enormt mycket. Man behöver någon som kan bryta mönstret emellanåt. När målen inte kommer, och framför allt när man måste jaga mål så tenderar det att låsa sig. Med Xavi, Iniesta, Messi & Cesc Fàbregas på planen samtidigt blir det ofta väldigt statiskt. Man måste ha någon banbrytande, någon som kommer in och ändrar mönstret.

Alexis Sánchez byttes in med en halvtimme kvar och åstadkom ungefär lika mycket som han gjort tidigare under säsongen – det vill säga ingenting positivt. Chilenaren värvades in av klubben i förhoppning om att han kunde bli en injektion i spelet. En spelare som kunde utmana, ta sig runt sin försvarare, och även bidra med en hel del mål. Alexis har inte lyckats med något av det. Men det är precis vad Barcelona hade behövt. Någon som inte bara tar emot bollen och spelar den vidare, utan någon som vågar chansa och göra det oväntade.

Man måste våga misslyckas för att till slut lyckas.

Räkna med en rafflande retur på Camp Nou. Och räkna med att Barcelona kommer satsa allting framåt.

Pellegrini valde en för defensiv taktik
Det var tydligt vad Málaga var ute efter på Estadio Dragão – man ville hålla tätt bakåt. Att gå framåt och göra ett mål (som skulle kunna betyda väldigt mycket med tanke på bortaplan) verkade inte finnas på Manuel Pellegrinis radar.

Istället för att möta Porto med ett spelskickligt offensivt lag satsade Pellegrini alla kort på defensiven. Visst, en stark och solid defensiv är något som för ett lag framåt i turneringen. Men det finns även gränser. Att tuffe Manuel Iturra spelade istället för ett av säsongen utropstecken i Málaga, Ignacio Camacho, personifierade Málagas och Pellegrinis inställning till matchen och hur det var han hade tänkt att genomföra den. Spela snålt, ligg tätt på motståndet och helst inte släppa in något mål. Man räknade iskallt med att Willy Caballero skulle plocka ned långskotten och alla inlägg. Det gjorde han också. Han kunde däremot inte stoppa João Moutinhos styrning i början av andra vilket också gav Porto segern. Att målet egentligen skulle varit avvinkat för offside kan mycket väl bli avgörande i slutändan. Ser man däremot till matchbilden var 1-0 i underkant, för Porto var det klart bättre laget.

Jag hade önskat att Málaga mött Porto högre upp i planen. Att man hade vågat spela den fotboll som de underhållit oss med tidigare under säsongen. Man vågade spela ut sina kort mot Milan på San Siro. Varför gjorde man det inte nu? Hade Pellegrini alltför stor respekt för Porto? Eller räknar han helt enkelt med att man vänder allt på hemmaplan?

Statistiken från matchen talar sitt tydliga språk:

Porto FC – Málaga CF 1-0
Bollinnehav: 61% – 39%
Totalt antal chanser: 17 – 1
Chanser mot mål: 7 – 0
Hörnor: 11 – 2

Málaga vann istället kortstatistiken och drog på sig flest frisparkar. Vissa lag använder sig alltid av den taktiken. De spelar småfult, snålt och emellanåt rent av grisigt. Men Málaga är inget sådant lag. Med spelare som Camacho, Jérémy Toulalan, Isco, Joaquín och Francisco Portillo hade man utan tvekan kunnat möta Porto med samma medicin – ett snabbt passningsspel, mycket offensiv rörelse och hela tiden viljan att hela tiden gå framåt. Tyvärr fanns inte det hos Málaga-spelarna på Dragão i tisdags, och det finns ingen annan än Pellegrini att beskylla för det.

Jag tror Málaga hade vunnit mer på att spela som man brukar. Att förlora med 2-1 hade varit bättre än att göra det med 1-0. Nu har man inget mål med sig till returen på La Rosaleda, och det kan mycket väl kosta kvartsfinalplatsen. Fast spelar Pellegrini sina kort rätt i den återstående matchen, då har Málaga fortfarande goda möjligheter att fortsätta sitt äventyr i Europa.

Spelarflykter, ägare som inte håller vad de lovat, eller för den delen gömmer sig och inte uttalar sig när de bör, ekonomiska problem, avstängning av UEFA och fantastiskt bra på planen. Hitta en gemensam nämnare.

Nä, jag vet. Det var inte särskilt svårt. Ändå är det otroligt fascinerande att Málaga CF – trots problemen vid sidan av planen och trots att spelare som Santi Cazorla, Salomon Rondón och Nacho Monreal lämnat klubben – fortsätter övertyga spelmässigt. På den gröna mattan verkar det inte finnas någon hejd på Málagas succésäsong. Monreals försäljning i januari? Äh, nye vänsterbacken Vitorino Antunes har skött sig exemplariskt sedan han kom till klubben från Pacos de Ferreira. Manuel Pellegrino verkar ha en magiskt kraft som kramar ur det bästa av varje individ.

Han har återupplivat Joaquín. Han har gjort Martín Demichelis till en gigant. Han har trott på Ignacio Camacho. Han har sett Willy Caballeros enorma kapacitet. Han har till och med gett såväl Javier Saviola som Roque Santa Cruz luft under vingarna – i alla fall emellanåt.

Det verkar inte spela någon roll för Pellegrini vilka som lämnar Málaga. Han tar det han har, och gör något utöver det vanliga med det materialet. Vem hade trott att Málaga skulle vara en av höstens stora överraskningar i Champions League efter den kaosartade sommaren med spelarförsöljningar av både Cazorla och Rondón? Om det nu fanns ett par stycken, så var det inte mer än så. Resten blev rejält överraskade.

Vem hade trott att Málaga skulle vara en lika stor överraskning i ligaspelet och vara det lag som just nu innehar fjärdeplatsen? Nä, jag tror inte det var särskilt många heller. Och inte heller idag, när klubben från den spanska solkusten för första gången ger sig in i ett Champions League-slutspel tror jag inte många har särskilt stora förhoppningar på Málaga. Kanske är det bäst så, det brukar uppenbarligen vara då de presterar som allra bäst.

Jag tror Málaga kommer ordna ett finfint resultat på Dragão ikväll, för att sedan fixa avancemanget till kvartsfinalen hemma på La Rosaleda. Jag kan mycket väl ha fel, men en sak har jag lärt mig under säsongen. Vad som än händer kan och ska man aldrig underskatta Málaga CF och deras förmåga. Förmodligen överraskar de oss igen. Eller har ni börjat tro på Málaga nu?

—

Här kommer omgångens awards från helgens ligaspel. Lite i skymundan av den stundande Champions League-omgången – men ändå inget som får glömmas bort.

Omgångens självklara:
Att Real Sociedad, för åttonde (!) matchen i rad spelar med en man mer. Denna gången var det Levante och Nikos Karabelas som drog på sitt rött kort. Det påverkade dock inte matchen nämnvärt då slutresultatet 1-1 även var detsamma innan utvisningen i den 57:e matchminuten. Men den stora frågan är hur länge den här trenden kommer hålla i sig för La Real?

Omgångens kontrast:
18 minuter av dominans och en 2-0-ledning. Sedan fick Real Madrid Sergio Ramos utvisad, och Rayo Vallecano tog istället över taktpinnen och förde resten av matchen. Det blev dock aldrig något mål vilket gjorde att det där riktigt spänningen aldrig existerade.

Omgångens målskytt:
Leo Mess… Nä, faktiskt inte. För att argentinaren gör två mål i en ligamatch hör snarare till vanligheterna än tvärtom. Omgångens målskytt heter Gary Medel. Den stentuffe chilenaren, som i många fall mer efterliknar en rugbyspelare än en fotbollsspelare, satte två baljor i Sevilla segermatch mot Deportivo. Att Medel gör mål är i sig högst ovanligt. Att han gör två han i snudd på aldrig hänt förut. Det har åtminstone aldrig gjort det sedan hans ankomst till Sevilla.

Omgångens målsumpare:
Jösses Alexis Sánchez. När man trodde det skulle vända efter målet mot Getafe blev det istället tillbaka på ruta ett. Mot Granada sumpade Alexis tre jättelägen. Han borde se och lära lite av landsmannen Gary Medel. Hur han kan ha gjort fler ligamål än Alexis är smått otroligt, både med tanke på hur mycket speltid den sistnämnde fått och de chanser som medspelarna skapat åt honom. Jag tror tyvärr Barcelona kommer lägga ut Sánchez på transfermarknaden i sommar om du inte börjar prestera. Det hade åtminstone jag gjort.

Omgångens hatmöte:
Helgens kanske hetaste match sett till temperatur runt om matchen och sett till den historiska aspekten var helt klart den mellan Osasuna och Real Zaragoza. En vattenflaska sägs ha inlett det som idag kallas för ett hatmöte. Varken Osasuna eller Zaragoza har några direkta rivaler om man ser geografiskt. Därför ter det sig inget konstigt att de heta känslor som blossat upp mellan klubbarna faktiskt gjort det. Vem vill inte ha en fiende att slåss emot? Mer om hur det en gång startade och hur relationen står sig utlovas vid ett annat tillfälle.

Matchen lagen emellan den här gången vann Osasuna,efter tidigt avgörande av Kike Sola, och knallar därmed förbi Zaragoza i tabellen. Bara det gör förlusten än yngre för Aragon-klubben – som för övrigt inte legat under strecket vid ett enda tillfälle den här säsongen. Nu ligger man i farozonen på platsen precis ovanför, men har fortfarande fyra pinnar ner till Celta Vigo.

Under torsdagsförmiddagen lottades den kommande omgången av Champions League (åttondelsfinal) och Europa League (sextondelsfinal), och de spanska lagen står inför riktigt tuffa drabbningar. Precis som det ska vara, med andra ord.

Valencia – PSG (CL)

Kommentar: Wow, vilken lottning för Valencia! Oavsett vilket motstånd det hade blivit hade man stått inför två tuffa matcher, men PSG känns ändå som en ”bra” lottning för Los Ché. Man slapp de allra tyngsta lagen och får nu ett storsatsande PSG som är svåra att sätta fingret på. En bra dag kan det franska topplaget prestera på en oerhört hög nivå. Däremot har man blivit väldigt beroende av en viss Ibrahimovic – något som kan komma att bli såväl en fördel som nackdel för Valencia.

I Sverige står PSG som storfavoriter till att vinna mötet. Och med Valencias miserabla säsong i åtanke – framför allt sett till ligaspelet – är det inget konstigt i det. Kollar man däremot igenom spelartrupperna mer noggrant skulle åtminstone inte jag vilja framföra PSG som särskilt stora favoriter. Visst, det är några namn som står ut, men samtidigt är det många som saknar rutin från dessa sammanhang. Precis som PSG som klubb – det var inte igår man var i Champions League-slutspel. Dessutom har man ännu inte ställts på särskilt tuffa prov. Franska ligan i all ära, men motståndet där kan inte jämföras med det Valencia ställs mot till vardags i Spanien. PSG har för övrigt en ganska enkel Champions League-grupp också, så detta kommer bli en tuff utmaning.

Jag förstår att man i vårt avlånga land pekar ut PSG som favoriter. Men jag tror Valencia är väldigt nöjda med lottningen, och helt klart ser chansen att ta sig till kvartsfinal. Jag skulle vilja säga att det här är ett möte som är så vidöppet det bara kan bli. För lika mycket som PSG är svåra att i dagsläget veta vart de står, är det ingen som vet vilket sorts Valencia vi får se om ett par månader. Underskattning skulle bli fransmännens stora förlust. Man ska inte på något sätt räkna ut Los Ché.

Valencias chans på avancemang: 50%.

—

Barcelona – Milan (CL)

Kommentar: Barcelona har haft ett stort psykologiskt övertag på Milan de senaste åren. En sådan här lottning för några år sedan hade fått de flesta fotbollsfantaster att dregla av längtan. I dag är det på förhand inte lika hett. Samtidigt som Barça tagit ytterligare ett kliv framåt och blivit bättre och bättre – upplever vi just nu en av de sämsta Milan-upplagorna på 2000-talet.

Med tanke på att de blåröda dessutom får avsluta på hemmaplan har jag väldigt svårt att se Milan klara av det här.

Barcelonas chans på avancemang: 90%.

—

Real Madrid – Manchester United (CL)

Kommentar: Om första reaktionen på Valencia-PSG var ”wow”, kan vi enkelt dubbla den när vi nu går på en riktig tungviktare. Real Madrid fick en av de tuffast möjliga lottningarna och ställs nu mot Manchester United i åttondel. Ett United som fick en enkel resa i gruppspelet, och som leder Premier League.

Real Madrid har å sin sida inte övertygat lika mycket under hösten. Tvåa i ”dödens grupp” innehållande Dortmund, City och Ajax, samt en tredje plats i La Liga går knappast till historien som klubbens främsta säsongsstart. Ändå håller jag Madrid som knappa favoriter inför mötet med United. Det är Champions League man satsar på nu – fullt ut. Och man har en klar spelidé och man har en gråhårig tränare som kan konsten att gå långt i den ädlaste av alla turneringar. Å andra sidan har den kommande motståndaren detsamma…

Real Madrids chans på avancemang: 60%.

—

Málaga – Porto (CL)

Kommentar: Ännu ett väldigt ovisst möte. Känslan hos de flesta Málaga-supportrar verkar vara ”nej, inte Porto”. De anser att de fick tuffast möjliga lottning, och jag ser inga skäl till att inte instämma. Trots andraplatsen bakom PSG har Porto hittills imponerat i Champions League. Dessutom har man rutinen från den här situationen förr – något som Málaga saknar. Å andra sidan kan man inte kalla andalusiernas framfart under hösten annat än otroligt imponerande.

Det kommer bli två väldigt tuffa matcher, och jag kan garantera att ingenting är avgjort inför returmatchen på La Rosaleda.

Málagas chans på avancemang: 50%.

—

Atlético – Rubin Kazan (EL)

Kommentar: Tuff lottning för Atlético, då det aldrig är enkelt att åka till kyliga Ryssland. Däremot bör Madrid-laget gå segrande ur dubbelmötet, om man matchar ett bra lag. Det kunde varit värre, men det kommer inte bli en enkel uppgift för Atlético.

Atléticos chans på avancemang: 70%.

—

Levante – Olympiacos (EL)

Kommentar: Kul och spännande utmaning för Levante. Det råder inga tvivel om att man kommer göra allt för att försöka ta sig vidare, och Olympiacos är tveklöst ett lag man kan slå över två möten. Men det kommer inte bli någon enkelt nöt för Levante att knäcka. Den första matchen hemma på Ciutat de Valencia kommer bli oerhört avgörande. Det gäller att få ett bra resultat där.

Levantes chans på avancemang: 50%.

I morgon vid halv tolv-tiden lottas den kommande slutspelsomgången i såväl Champions som Europa League. Därför tar jag mig en titt på hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen kvar i turneringarna, och hur stora deras chanser på vidare avancemang är.

Málaga (CL)

Efter den kaosartade sommaren fylld av stjärnor som flydde från klubben och ovisshet kring om man ens skulle få spela Champions League. Spel i fotbollens finrum har det blivit – och som Málaga, som debutanter, gjort det! Man blev tidigt klara för vidare avancemang och överrumplade såväl Zenit, Anderlecht och Milan ganska enkelt.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Shakhtar Donetsk, Celtic eller Galatasaray.

Drömlottningen: Celtic bevisade sin styrka i båda matcherna mot Barcelona, och kommer inte bli en lätt nöt för något lag att knäcka. Därför anser jag att Galatasaray, som tog sig vidare på håret, vore den absolut största drömlottningen för Málaga.

Mardrömslottningen: Även om Arsenal besitter stor erfarenhet inom Champions League-sammanhang och det skulle kännas som ödets ironi om Málaga lottades mot London-laget (främst på grund av Cazorla-övergången) känns ändå Shakhtar som en tuffare motståndare. Dels för att man imponerat spelmässigt hela hösten, men också är oerhört svårslagna hemma på Donbass Arena i Donetsk. Att åka till kyliga Ukraina brukar aldrig vara något hit – för något lag. Men visst vore det intressant om Málaga fick Arsenal på sin lott?

Chans på avancemang: 8/10.
Så som Málaga spelat under hösten så känns inget av de potentiella motståndarna i åttondelen som en omöjlig motståndare. Dessutom avslutar man på hemmaplan, vilket genom

—

Barcelona (CL)

Trots favoritskapet och att man gått som tåget i ligaspelet har det hackat lite för katalanerna i Champions League. Man vann förvisso sin grupp – och var klara som gruppsegrare redan inför den sista omgången – men segrarna satt hårt inne. Både mot Celtic och Spartak Moskva hemma på Camp Nou fick man slita ont. Dessutom räckte man inte till på Celtic Park utan åkte på pumpen. Ändå odiskutabel gruppetta och fortsatt en av huvudfavoriterna till turneringssegern.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Milan, Shakhtar Donetsk och Galatasaray.

Drömlottningen: Utan några som helst tvivel Galatasaray. Känns som det enklaste laget att besegra på pappret av de fem ovannämnda.

Mardrömslottningen: Precis som i fallet Málaga tror jag den tuffaste motståndaren för Barcelona i åttondelsfinalen hade varit Shakhtar. Efter mellanåret i Champions League förra säsongen verkar ukrainarna (eller rättare sagt brassarna, för utan dem hade Shakhtar inte varit i närheten av lika slagkraftiga) fått fart på grejerna igen. Ett lag som Barcelona dessutom haft problem med förr.

Chans på avancemang: 9/10.
”Klarar Celtic att slå Barça klarar vi det också”. Det är så motståndarna måste tänka, annars är det kört. Däremot har jag väldigt svårt att se att Barcelona skulle missa kvartsfinal. Det gäller som bekant inte att vinna ett möte – utan vinna totalt över två matcher.

—

Valencia (CL)

Var tillsammans med Bayern München stora favoriter i sin grupp, och mycket riktigt blev det Valencia och tyskarna som tog sig vidare. Dessvärre för spanjorernas del räckte man inte till mot Bayern, och lär därför få en tuffare lottning.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Borussia Dortmund, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Eftersom Valencia kommer ställas mot en gruppsegrare kan inget av ovannämnda lag klassas som någon drömlottning, men det finns förstås lag man undviker hellre än andra. Som Manchester United, Borussia Dortmund och Juventus. Både Schalke och PSG känns – både rutinmässigt i turneringen och sett till spelarmaterialet – som de två mest gynnsamma lottningarna för Valencia.

Mardrömslottning: Det råder inga tvivel om att Valencia helst undviker United, Dortmund och Juventus. Kanske främst de två förstnämnda. United för deras enorma rutin, Dortmund för sin briljanta Champions League-höst där de vann ”dödens grupp”. Där hade Valencia fått det tufft.

Chans på avancemang: 5/10.
Det känns väldigt 50-50 här. Har Valencia en bra dag kan man vinna mot samtliga av de potentiella motståndarna. Den stora nöten att få hål på är hur man ska fixa det över två möten, mot de allra tuffaste lagen. Sedan är det väldigt ovisst att ge en statusbedömning av Valencia nu. Om ett par månader, när Valverdes spelidé satt sig, och en spelare som Canales kommit tillbaka, kanske det är ett helt nytt Valencia. Men med tanke på förutsättningarna och att det oavsett vilket kommer bli ett tufft dubbelmöte ger jag Los Ché 50% chans på vidare avancemang.

—

Real Madrid (CL)

Tog sig som tvåa vidare i ”dödens grupp” där Manchester City och Ajax var de två övriga lagen utöver suveräna Dortmund. Andraplatsen innebär nu att man kommer få en tuff lottning i åttondel.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Bayern München, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Real Madrid har haft problem med tyska lag den senaste tiden, därför säger jag kort och gott Paris Saint-Germain. På pappret må man ha ett bättre lag än Schalke 04, men fotboll spelas ju som bekant inte på pappret, utan på planen. Dessutom finns i PSG inte samma rutin av liknande situationer – något som vore en klar fördel för Real Madrid. Man är trots allt den klubb med flest europeiska titlar.

Mardrömslottning: Även om såväl Manchester United som Juventus säkerligen blivit en tuff men spännande lottning känns Bayern München som Real Madrids mardröm. Tyskarna slog ut Madrid ur CL-semifinalen förra säsongen och kan på så sätt ha ett litet psykiskt övertag. Att man dessutom vann på straffar försämrar inte det faktumet.

Chans på avancemang: 7/10.
Jag tror Real Madrid vinner över två möten mot såväl PSG, Schalke och Juventus. United är aldrig enkla att handskas med, och Bayern München har skickat ut Madrid ur turneringen förr. Allt beror på lottningen – men oddsen talar ändå för Real Madrid.

—

Atlético Madrid (EL)

Diego Simeone valde att vila storstjärnorna i gruppspelet, och det var otroligt nära att bli gruppseger ändå. Nu lyckades man inte ta poäng mot Viktoria Plzen i sista omgången och får möjligen en lite tuffare lottning i sextondelen.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Alla har tagit sig till slutspel av en anledning, men ett motiverat Atlético som hade kört med mer eller mindre bästa laget, hade nog besegrat belgiska Genk ganska enkelt i två möten.

Mardrömslottning: Vissa kallar det dröm, vissa kallar det mardrömslottning. Det råder väl i alla fall inga tvivel om att Chelsea har det på pappret vassaste laget av de potentiella motståndarna. Däremot slog ju Atlético London-gänget i den europeiska Supercupen tidigare under säsongen och kan på så vis ha ett psykologiskt övertag på Chelsea. Även ruskigt hemmastarka Hannover 96 – som Atlético visserligen slog ut i samma turnering i våras – är en motståndare Madrid-klubben helst slipper.

Chans på avancemang: 8/10.
Allt beror på hur högt Simeone värderar Europa League till våren. Satsar man med bästa möjliga manskap bör man slå de flesta över två möten. Men även om det roteras lite i startelvan anser jag att Atlético har mer än goda möjligheter för vidare avancemang.

—

Levante (EL)

Har klarat Europa League-debuten galant under hösten. Hannover 96 blev som väntat lite för svåra i gruppen men en andraplats räcker gott och väl till vidare avancemang. Nu kan man inte göra annat än att lyckas.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Precis som i Atléticos fall känns Racing Genk som det klart enklaste laget på förhand att ställas mot. Även mot lag som Steaua Bukarest och Bordeaux bör Levante gälla som knappa favoriter.

Mardrömslottning: Ett toppat Chelsea hade blivit svårt för Levante. Däremot är jag osäker på hur mycket London-laget kommer satsa på turneringen – i alla fall i ett sådant här tidigt skede. Därför säger jag att såväl Dnipro som Metalist skulle vara riktigt mardrömslottningar för Levante. Två lag som satsar stort på Europa League – och som är riktigt starka hemma i Ukraina.

Chans på avancemang: 6/10.
Levante kommer gå in för att gå vidare i Europa League. Många av spelarna i truppen är inne på sista versen och vill självklart spela sådana här typer av matcher. Och även om man som klubb är nya i sammanhanget finns i truppen gott om rutin. Dessutom är man väldigt svåra att slå och har haft ett bra hemmafacit under gruppspelet. Levante kommer inte bli en enkel motståndare för något lag, och jag tror man har alla chanser i världen att ta sig vidare ytterligare ett steg.

Det kom som en liten överraskning när José Rodríguez, 17, plockades ut av José Mourinho inför bortamatchen i Copa del Rey mot Alcoyano tidigare i höstas. Anledningen stavas inte brist på talang, utan snarare det faktum att han faktiskt inte ens varit en startspelare i Real Madrid Castilla (B-laget) under säsongen. Ändå blev han uttagen, fick hoppa in, och gjorde succé med bland annat ett mål. Därefter har José Rodríguez även fått speltid i hemmamötet med Alcoyano i samma turnering. Han fick också hoppa in i slutminuten mot Atlético den gångna helgen. Senast i går tisdag fick han så göra sin Champions League-debut, när han äntrade planen mot Ajax med drygt 20 minuter kvar att spela. Återigen gjorde ynglingen ett väldigt positivt intryck, och känslan säger att vi inte fått sett det sista av José i A-lagströjan den här säsongen.

– Jag svävar på moln just nu. Detta är en dröm. Jag har Mourinho att tacka för allt, han tror på mig och har gett mig förtroende, säger huvudpersonen själv om sin nuvarande situation.

José Rodríguez har på elva matcher i Real Madrid Castilla bara startat en den här säsongen. Trots det hade han något som Mourinho fastnade för, något som gjorde att han blivit uttagen fler gånger än andra mittfältare från akademin.

– Vi gillar José Rodríguez och den kompetens han kan bidra med i laget. Han är en spelare för framtiden, säger Mourinho om ungtuppen. Det råder sannerligen inga tvivel om att portugisen är ett stort fan av José.

Just det faktum att A-lagstränaren kallar upp spelare som inte varit en av de mest utmärkande i reservlaget är inget ovanligt scenario. Ett praktexempel kan ses hos Real Madrids värsta rivaler, Barcelona. I fjol gjorde Isaac Cuenca visserligen en stark försäsong med A-laget, men tillhörde ändå Barça B när säsongen väl drog igång. Väl där hade han svårt att ta en plats – ändå var det just Cuenca som fick chansen att hänga med A-truppen de gånger Pep Guardiola var i behov av anfallare. Till slut fick han också chansen att debutera, en chans han tog väl till vara på. Efter debuten tog karriären fart på allvar för Cuenca, som i januari fick ett A-lagskontrakt, och i slutet av säsongen till och med fick spela från start i flera matcher av högsta betydelse. Bland annat hemmamatcherna i Champions League mot Milan och Chelsea i kvarts- respektive semifinal.

Hur snabbt det kommer gå för José Rodríguez är svårt att svara på. Men med sina blott 17 år har han definitivt framtiden för sig. Och det är ingen nackdel att hans just nu kanske största supporter heter José Mourinho.

– Det är en stor talang. Tyvärr får han inte spela särskilt mycket i Castilla, men han besitter stor potential. Han är redan väldigt duktig och är bara 17 år. Jag är övertygad om att han kan vara en permanent A-lagspelare när han är 20, menar Mourinho.

Det är bäst ni håller hårt i José, Real Madrid. Annars finns chansen att Mourinho, den dagen han lämnar den spanska huvudstaden för nya äventyr, vill plocka med sig sin nya favoritungdom.

—

Utöver José Rodríguez spelade även ett gäng andra spännande Real Madrid-ynglingar mot Ajax. Nacho Fernández och Raphaël Varane spelade från start i backlinjen, medan Álvaro Morata hoppade in sista tio och krönte sitt fina inhopp med en assist. Dessutom satt mittfältaren Denis Cheryshev, 21, på bänken men fick aldrig äntra planen.

Det var inte bara Real Madrid som spelade reservbetonat under tisdagen. Även Málaga, som sedan tidigare var klar gruppetta, gav flera normalt sett bänknötare chansen att få stå i rampljuset. Allra bäst klarade Málaga-ikonen Duda av den uppgiften, då han var en av planens giganter och dessutom gjorde andalusiernas båda mål i matchen. Det slutade 2-2 mot Anderlecht, men det spelar ingen större roll. Málaga har i det stora hela lekt hem sin Champions League-grupp – detta i sin turneringsdebut! Imponerande är bara förnamnet.

—

När vi ändå är inne på reservbetonat. Barcelona, som också är klara gruppsegrare, väljer att vila sex ordinarie spelare till matchen mot Benfica. I stället lär vi få se yngre spelare som Thiago Alcântara, Gerard Deulofeu, Sergi Roberto, Jonathan dos Santos & Rafinha få speltid. Och så Leo Messi förstås, som har ett makalöst rekord att jaga. Dessutom gjorde Ronaldo en balja mot Ajax och därmed gick upp i ensam skytteligaledning i säsongens Champions League.

Ja, Messi har nog sina anledningar att vara motiverad även denna kväll.

—

Valencia är det enda spanska lag som har något att spela för – även om man har oddsen emot sig. Man måste nämligen ta fler poäng än Bayern München (som möter Bate hemma) i den avslutande omgången för att gå vidare som gruppetta. Fast det primära målet just i matchen mot Lille bör vara att visa glöd, vilja och en sammanhållning – som ett tunt plåster på såren efter de senaste dagarna bestående av kaos.

Det hade nog åtminstone Ernesto Valverde mått bra av.

Citatkällor: RealMadrid.com & Marca.com.

Redan inför onsdagens Champions League-match mot Manchester City hade Real Madrid i princip säkrat vidare avancemang. Efter 1-1 (som borde blivit en klar Madrid-seger) på Etihad Stadium säkrade man det också i praktiken. Men det som alltså borde blivit en klar seger, blev till slut ett oavgjort resultat. Detta gör att Real Madrid inte längre har möjlighet att gå om Borussia Dortmund i den sista omgången, utan slutar tvåa i sin grupp.

Nog om det Champions League. Jag kastar mig i stället in på ett ämne som det pratats en del om den här säsongen – vem ska egentligen spela som ”nummer tio” i säsongens Real Madrid? För José Mourinho finns tre alternativ, där samtliga bidrar på olika sätt.

Mesut Özil värvades till Real Madrid sommaren 2010, efter ett lyckat VM-slutspel med Tyskland. Många trodde det skulle bli ett jämnt race mellan Özil och Kaká kring platsen som lagets centrala offensiva mittfältare, men det blev aldrig någon match. Özil tog per omgående en ordinarie tröja, och 25 assist och tio mål på 54 matcher blev facit under debutsäsongen. Han följde upp det med att roffa åt sig tröja nummer tio, och stå för en i det närmaste lika bra säsong när han var en ledande figur i Real Madrids ligatitel förra säsongen. Ändå har Mourinho haft haft sina tvivel kring tysken. Det har hänt flera gånger, i de allra viktigaste matcherna, att Özil lämnats utanför startelvan. Det senaste exemplet var i går, mot Borussia Dortmund, då han satt på bänken hela matchen.

I Özils ställe spelade Luka Modric. Kroaten som blev Real Madrids stora värvning i somras kom närmast från Tottenham, där han skördat fina framgångar under flera säsonger. Däremot har han i första hand gjort det som en mer djupt spelfördelande mittfältare. Det är också i den rollen som de allra flesta, även jag, ser hans framtid i Real Madrid. Just nu innehar Xabi Alonso den rollen, men med tanke på att han ännu inte förlängt sitt kontrakt med klubben kan han mycket väl vara inne på sista versen. Just i rollen som en sittande spelfördelare är Luka Modric som allra bäst, med sin spelskicklighet och oerhörda blick för spelet.

Det har däremot hänt att Mourinho använt Modric som nummer tio flertalet gånger under säsongsupptakten. Förmodligen för att Mourinho inte vill peta Alonso – och samtidigt vill behålla en städgumma på mittfältet, oftast Sami Khedira. Kroaten är ingen lika bra poängspelare som Özil, och besitter inte riktigt samma kreativa spelsinne. Däremot är han en bättre spelare när det gäller att behålla bollen inom laget, och slår väldigt sällan bort passningar.

Den tredje och sista alternativet, som just nu känns som klar trea i hierarkin, är Kaká. Brassen som vann Ballon d’Or 2007 värvades för sinnessjuka summor till Real Madrid sommaren 2009. Därefter har karriären pekat spikrakt nedåt för Kaká – som aldrig lyckats ta en fast plats i startelvan. Sejouren i den spanska huvudstaden har dessutom kantats av idel skadebekymmer, vilket knappast underlättat för brassen.

Den här säsongen har Kaká gjort sju framträdanden. Det kom som en liten överraskning när han fick spela från start i den viktiga bortamatchen i Champions League mot Ajax. En match där brassen var en av planens giganter – medan Mesut Özil och Luka Modric båda inledde matchen på bänken. Därefter har Kaká fått inrikta sig på mestadels inhopp – men han har gjort det bra. Att han kommer nå till samma nivå som han höll under sina bästa år i Milan är nog de flesta överens om, men att han är helt slut som fotbollsspelare kan vi direkt avslå. Fast med konkurrenter som Özil och Modric kommer brassen naturligtvis inte få mycket speltid, så det gäller att han tar vara på de chanser som dyker upp. Å andra sidan är Kaká en giftig inhoppare, då han med sin fart och energi ofta kan kan ändra matchbilden.

Något som Mesut Özil, Luka Modric och Kaká har gemensamt är att samtliga är riktigt duktiga passningsspelare.

Vem bör spela?
I min värld är Mesut Özil det självskrivna valet som Real Madrids nummer tio. Han besitter ett fantastiskt spelsinne och har en otrolig förmåga att hitta fram till sina medspelare. Luka Modric kommer säkerligen få en hel del speltid i den positionen även fortsättningsvis, men ur ett långsiktigt perspektiv är jag övertygad om att han är värvad för att spela längre ner i planen. Kaká är just nu trea i rangordningen, och ska han högre upp måste han leverera varje gång han får chansen.

Det finns naturligtvis också flera sätt att få in kreatörerna i samma elva. Özil och Kaká huserade flera gånger förra säsongen tillsammans på planen, men då fick någon ta en utgångsposition på kanten. Att det kan ske i enstaka matcher är ingen omöjlighet, men att någon av dem skulle ta en ordinarie startplats som ytter känns tvivelaktigt när konkurrenterna heter Cristiano Ronaldo och Ángel Di María. Även Modric och Özil har spelat tillsammans en rad gånger under säsongen, då kroaten fått en utgångsposition längre ner i plan. Men som tidigare nämnt blir det svårt för Modric att peta ner Xabi Alonso från tronen som lagets spelmotor redan den här säsongen.

Spelare för spelare säsongen 2012/13
Spelare, antal matcher – mål/assist
Özil: 18 matcher – 2/8
Kaká: 7 matcher – 1/2
Modric: 14 matcher 1/2

Vad anser ni? Vem är egentligen bäst lämpad att ha rollen som nummer tio i Real Madrid?

Málaga CF har varit höstens stora utropstecken i Champions League. När man chockade Zenit St Petersburg i första omgången och vann med 3-0 trodde nog de flesta att det rörde sig om en engångsföreteelse. När man sedan slog Anderlecht borta med samma siffror, och hemmaslog Milan med 1-0 förstod fotbollseuropa att Málaga menade allvar.

Efter 1-1 på San Siro mot Milan fixade man avancemanget till åttondelsfinal, och under onsdagskvällen säkrade man också gruppsegern. Detta efter 2-2 i iskalla Ryssland mot Zenit – trots en rejält reservbetonad startelva. Frågan man då kan ställa sig är; hur kan det ha gått så här bra för Málaga CF? Klubben som tappade stjärnorna Santi Cazorla och Salomón Rondón i somras och befann sig i allmänt kaos. Ja, ingen vet väl fortfarande exakt vad som hänt och händer i klubben. Något som däremot är glasklart är att spelarna och Manuel Pellegrini inte påverkats någonting alls av allt som pågått utanför planen. På densamma har man presterat, och det till den grövsta grad.

Prioriterat defensiven
Ett gammalt ordspråk är ”anfallare vinner matcher, försvar vinner titlar”. Manuel Pellegrini har satsat stenhårt på defensiven den här säsongen, och det har verkligen gett resultat. På fem omgångar i Champions League har man släppt in tre mål (varav två kom borta mot Zenit, där man inte matchade bästa möjliga lag). Men det är inte bara i CL man har spelat bra defensivt, även i ligaspelet har man hållit tätt och är tillsammans med Real Madrid det lag som släppt in minst antal mål – nio stycken på tolv matcher.

Den defensiva spelare som kanske förtjänar allra mest cred är keepern Willy Caballero. Den numera 31-årige argentinaren spelade för ett par säsonger sedan i Segundan med Elche, men har nu gjort sig ett namn på den riktigt stora scenen. Varför han däremot aldrig får chansen i landslaget är en fråga omöjlig att svara på, speciellt med tanke på de erkänt stora målvaktsproblem Argentina haft de senaste åren. Något som gör det ännu knepigare är att Espanyols Cristian Álvarez blev uttagen till den senaste landslagssamlingen.

Men även om många spelare höjt sig avsevärt gentemot förra säsongen (Willy är ett exempel, Martín Demichelis, Weligton och Ignacio Camacho några andra) är det framför allt kollektivet Málaga som har imponerat defensivt. Pellegrini har byggt laget bakifrån och prioriterat defensiven stenhårt – men samtliga elva som befinner sig på planen har en livsviktig roll i det defensiva spelet. De offensiva spelarna är de som sätter in den första pressen, och helst ska se till att motståndarna inte ens når fram till det egna försvaret.

Det är lätt att lyfta på hatten till de mer renodlade defensiva spelarna när ett lag släpper in få mål. I fallet Málaga bör samtliga spelare ha en stor eloge för det hårda jobb man lägger ner match efter match. Det är nämligen det som gjort att laget skördat så här stora framgångar under hösten.

Cazorla lämnade – då klev andra fram
Det var många som var fundersamma kring hur Málaga skulle klara sig ute i Europa utan storstjärnan Santi Cazorla. Så här, några månader in på säsongen, kan vi konstatera att gänget från solkusten klarat sig ypperligt utan landslagsmannen. I Cazorlas frånvaro har nämligen andra klivit fram i stället. Camacho har tagit enorma kliv och blivit en hyperviktig kugge på det defensiva mittfältet, och med sitt fina passningsspel bidrar han med en del i det tomrum som Santi lämnade efter sig. Isco är naturligtvis den spelaren som fyllt rollen efter Cazorla allra bäst. 20-åringen har tagit ett betydligt större ansvar, och huserar numer enbart centralt i banan. Det mesta går genom Isco, och medspelarna försöker allt som oftast hitta spelgeniet som sedan kan sända bollen vidare.

Även spelare som Joaquín, ofta kallad den eviga talangen, och Eliseu har tagit större plats i laget och vuxit ut till stora nyckelspelare.

När Santi lämnade Spanien trodde nog dem allra flesta, inklusive undertecknad, att Málaga skulle få det riktigt kämpigt. Nu i efterhand känns det snarare som att försäljningen av Cazorla bidragit till en effekt att övriga spelare blivit ännu mer taggade och dragit ytterligare ett strå var till stacken. För det Málaga vi har lärt känna under hösten är minst lika bra som det Málaga vi såg förra säsongen – i vissa stunder ännu bättre. Och det är naturligtvis inte bara defensivt det sett bra ut för Málaga – även offensivt har man spelat bra. I Isco har man fantasin, i Saviola har man spelet i djupled, i Eliseu har man tyngden och i Joaquín har man finurligheten. Med dessa spelare, samt en joker i form av Júlio Baptista (som nu är helt skadefri efter ett helvetesår i sjukstugan) att använda sig av längre fram i turneringen, kan det sluta riktigt väl för Málaga.

Nu seglar man vidare och gruppsegern gör framför allt att man kommer få en lättare lottning i åttondelen. Manuel Pellegrini har erfarenhet att föra underdogs långt i Champions League (tog Villarreal till semifinal 2005/06 då man föll på målsnöret mot Arsenal), och han kan tveklöst göra Málagas resa i Europa betydligt längre än en åttondelsfinal.

Málaga matcher i säsongens Champions League
Málaga – Zenit 3-0 (Målskyttar: Isco x2 & Saviola)
Anderlecht – Málaga 0-3 (Eliseu x2 & Joaquín)
Málaga – Milan 1-0 (Joaquín)
Milan – Málaga 1-1 (Eliseu)
Zenit – Málaga 2-2 (Buonanotte & Seba Fernández)