Minnet inom fotbollen är som bekant kort. Barcelona är inte högst upp på fotbollstronen igen efter en 7-0-seger mot Osasuna i bagaget. Och Real Madrid har inte dippat formmässigt trots att man hade rejäla problem och ”bara” vann med uddamålet borta mot Málaga förra helgen.
Vi måste komma ihåg att Barcelona fortfarande är starka hemma på Camp Nou, mötte ett för dagen väldigt blekt Osasuna, som dessutom lät det rinna iväg utan att slita håret av sig efter ett par-tre baklängesmål. Real Madrid? De åkte till La Rosaleda, möttes av en himmelsblå mur som inte tänkte ge en tum i onödan. Málaga såg varenda möjlighet att sno åt sig en poäng, och även om man inte lyckades gav man Madrid en tuff match inför hemmasupportrarna.
Det är skillnad på match och match. Och trots at det är två lag i vinstform som trippar ut på Santiago Bernabéus gräsmatta i kväll måste vi se det i ett större perspektiv.
Barcelona har tappat idel poäng efter nyårsskiftet där förlusterna mot Valencia, Real Sociedad och Valladolid de senaste två månaderna varit tyngst. Real Madrid har bara spelat två oavgjorda under 2014 – alla turneringar inräknade – och vunnit resten.
Förra omgången var Barça det lag som imponerade mest, då man spelade ut hela sitt register. Men sedan vinteruppehållet har den katalanska klubben tragglat på många plan och i vissa matcher inte alls fått det att stämma. Real Madrid har å sin sida utstrålat stabilitet och självförtroende ut i fingerspetsarna sannerligen visat guldform, både i sättet de spelat fotboll på och sättet de vunnit matcher på.
Men nu handlar ju el Clásico inte bara om form, utan mer om rätt inställning.
De som hanterar sin matchplan på bästa sätt och framför allt går in till matchen med störst dos vilja sitter i förarsätet. I höstas på Camp Nou hade Carlo Ancelotti inte läst på läxan korrekt, när han skickade Sergio Ramos på det defensiva mittfältet och spelade helt utan renodlad centerforward. Samma misstag kommer inte göras om en gång till. Den här gången har Ancelottis Madrid en grundplan de lugnt kan luta sig tillbaka mot och känna sig trygga med.
Nu är det över Barcelona och Gerardo Martino frågetecknen vilar – frågetecken som måste rätas ut till utropstecken om Barça ska ta sista chansen att haka på i titelstriden. Att Real Madrid är och varit fenomenala de senaste månaderna kan bara bestyrkas. Frågan är hur bra det lag som slog Osasuna med 7-0 egentligen är?
För tre omgångar sedan såg livet dystert ut för Rayo Vallecano. Spelmässigt såg det – precis som det gjort under hela säsongen – ganska bra ut, men resultaten gick inte Vallecas-klubbens väg. Och för en rejält begränsad klubb rent ekonomiskt hade en degradering blivit väldigt ödesdiger.
Men hoppet har och kommer aldrig överge Rayo, och supportrarna kommer alltid, i alla lägen, tro på sitt lag. Efter att ha släppt in sex mål på Camp Nou och förlorat med uddamålet hemma mot Sevilla – två matcher Rayo själva inte ens mäktade med att göra mål – var det få som trodde på poäng hemma mot Valencia. Med sänkta biljettpriser kom storpublik till Campo de Vallecas – och förde sitt lag till en 1-0-seger.
Nu, ett par veckor senare, har Rayo tre raka segrar och har helt plötsligt studsat upp till säker mark. Efter den enastående triumfen borta mot Real Sociedad förra omgången följde man upp det med att slå direktkonkurrenten Almería med 3-1.
Vad som har hänt med laget? Förutom att de fått lite välbehövligt självförtroende, egentligen ingenting. Paco Jémez har sedan dag ett i klubben förespråkat samma sorts fotboll och det är någonting han är tydlig och står fast vid.
– Vi spelar som vi alltid har gjort, säger han till Marca.
I vissa fall är det väldigt lättläst för många motståndare, men i vissa fall råder det ingen bot på Rayos anfallsglada fotboll. När presspelet stämmer, passningarna inte slås bort på mittplan, och anfallslänkarna fungerar är man ett svårslaget lag.
En spelare som har vuxit de senaste månaderna är Joaquín Larrivey. I början av säsongen ifrågasatte jag hans roll i laget, då jag ansåg att den gänglige anfallaren mest segade ned Rayos anfallsspel. Nu, när han kommit in i systemet och lärt sig hålla i bollen bättre och dessutom komma till fler lägen fungerar hela Rayo bättre.
Mycket återstår av säsongen och det kan svänga både en och två gånger till för Rayo Vallecano. Men fortsätter man spela med samma självförtroende och genuina vilja kommer man befästa sin plats över nedflyttningsstrecket.
Madrid-lagen i topp gjorde jobbet – inte mer
I den andra delen av tabellen slåss som bekant två grannklubbar till Rayo – Real Madrid och Atlético. Och båda lagen gjorde jobbet mot Málaga respektive Espanyol, även om det satt långt inne.
På La Rosaleda hade Real problem mot ett hemmaskickligt Málaga. Det var inte snyggt, inte helt smärtfritt och inte utan lite flyt, men marängerna tog en uddamålsseger och vände åter till huvudstaden med tre poäng. Det är sådana segrar, där marginalerna avgör, som i slutändan kan vara helt avgörande.
För Atléticos del satt nog bakfyllan från segerchampagnen efter Milan-segern kvar i benen. Det var inte med samma intensitet och välvårdade spel man tog sig an Espanyol hemma på Vicente Calderón, men en stunds briljans av Diego Costa banade vägen för tre poäng.
Real Madrid visar guldform
Det råder inga tvivel om att Real Madrid kopplat ett grepp om ligatiteln. För även om spelschemat är riktigt tufft framöver för marängerna känns det i nuläget som om det inte finns någon hejd på deras framfart.
Carlo Ancelottis övergång till ett 4-3-3-system med Xabi Alonso i en ensam defensiv roll har varit ytterst succéartad. Ángel di María, Luka Modric och Gareth Bale har alla hittat sina roller i laget och växer alltmer för varje match.
Hemma mot Levante kunde inte ens ligans just nu bäste målvakt, Keylor Navas, stå emot. Han gjorde visserligen ett par bra räddningar, men Real Madrid tog till slut en väldigt bekväm och övertygande 3-0-seger.
Villas två fullträffar en personlig revansch
Lika viktig som 2-0-segern mot Celta Vigo var för Atlético de Madrid, lika viktiga var de två målen för David Villa personligen.
När Diego Costa var avstängd (liksom Arda Turan & Diego Godín) krävdes det att någon annan skulle kliva fram. Det var precis vad Villa gjorde, och det kunde inte komma mycket lägligare för 32-åringen.
Villa har haft det kämpigt den senaste månaden och tappat sin startplats i laget. Han spelade inte en minut mot varken Milan på San Siro eller i senaste ligamötet mot Real Madrid, och har varit påtagligt missnöjd med de faktumen.
I och med segern mot Celta är nu Atlético förbi Barcelona i tabellen, men fortsatt tre poäng efter Real Madrid. Ska de fortsätta haka på kommer det krävas att de har flera olika målskyttar igång. Och att det dessutom skapats en rejäl konkurrenssituation, både på det offensiva mittfältet, men framför allt om platsen bredvid Diego Costa kan knappast vara annat än positivt.
Vem som startar CL-returen mot Milan i morgon? Det kanske borde bli David Villa, men det vore lika logiskt med Raúl García i en mer släpande roll. Med 1-0-ledningen att försvara lär det inte bli något tokoffensivt lag som Diego Simeone ställer ut på banan.
Sevilla greppar tag om den sista Europa-platsen
Innan bortasegern mot Espanyol med 3-1 i november hade inte Sevilla vunnit en bortamatch i ligan på över ett år. Efter det? Då har man slagit Granada, Villarreal, Rayo Vallecano och i går också Almería.
Lyftet på bortaplan har gjort att Sevilla lyft i tabellen och just nu har ett järngrepp om den sista Europa-platsen. Faktum är att man bara är tre poäng bakom Villarreal på femteplats.
Det mest imponerande med 3-1-segern mot Almería i går var att man vann utan Ivan Rakitic från start. Spelaren som burit laget på sina axlar den här säsongen.
Något jag har klagat på tidigare med säsongens Sevilla är Unai Emerys rotationer. Han gillar att ha igång samtliga spelare i truppen – helst hela tiden om det hade gått. Men efter nyår har det blivit allt tydligare vilka som får anses som ordinarie i startelvan, och vilka som är reserver – även om det fortfarande skiftas en del på vissa positioner.
Att Rakitic vilade 70 minuter mot Almería kan också ses som att Emery kommer satsa 110 procent på torsdagens Europa League-derby hemma mot Real Betis. Och konstigt vore väl annars. Sevilla vill inget annat än att förstöra Betis säsong till max.
Jag har knappt hämtat mig. Det här var ett derby i dess rätta bemärkelse. Visst gick det överstyr vad gäller filmningar och fulnyp – men hur kul blir en derbytillställning helt utan att det tänjer på gränserna?
Utöver det fanns alla ingredienser vi bara hade kunnat hoppas och drömma om inför matchen. Ett högt tempo, många vackra sekvenser, chansrikt, målrikt, intensivt och framför allt väldigt irriterat. Det gick att ta på den känsloladdade stämningen och den personifierades inte minst av German Burgos, Atléticos assisterande tränare, som blev rosenrasande på domaren i andra halvlek och visades upp på läktaren.
Och Karim Benzemas tidiga 1-0-mål för Real Madrid satte verkligen färg på matchen. Det gjorde att Atlético var tvungen att gå framåt, något man gjorde med kvalité och stor hunger. Efter det, när man hade både kommit i kapp och tagit ledningen, tvingade det Real Madrid att forcera framåt.
Matchen böljade fram och tillbaka, och kan delas in i tre skikt. Real var bättre inledningsvis och i slutet, mittenperioden tillhörde Atlético helt och hållet. Därför känns också slutresultatet fullt rättvist.
Ancelottis byten blev helt avgörande
Real Madrid är i fantastisk form, men den offensiva trion kom inte riktigt till sin rätt som man gjort under de senaste veckorna. Det som imponerade mest på mig hos gästerna var mannen på tränarbänken: Carlo Ancelotti. Real blev tagna på sängen när Gabi skickade iväg en projektil fram till 2-1 precis i slutet av första halvlek. Och man skulle inte vakna förrän den gode Carlo gjorde sina byten i andra halvlek. Först, en dryg kvart in, lämnade Fàbio Coentrão till förmån för Marcelo. Tio minuter senare byttes den andre ytterbacken, Álvaro Arbeloa, ut mot Dani Carvajal.
Två offensiva ytterbacksbyten – två lyckade utfall för Real Madrid. Marcelo och Carvajal erbjöd helt andra anfallsmöjligheter för Real och tillät också Cristiano Ronaldo och Gareth Bale att vandra inåt i planen. Marcelo hade många bra aktioner på sin vänsterkant. Carvajal fick inte lika mycket tid, men hann med att skapa en hel del. Framför allt var han högst delaktig i 2-2-målet då han kom loss och slog in bollen från högerkanten.
Man kan fråga sig varför inte Ancelotti startade med Marcelo och Carvajal, men jag tror det handlade om ren respekt för motståndet. Han ville inte satsa alla offensiva kort från start, utan tog det säkra före det osäkra. Och så här i efterhand, med 2-2 i bagaget, tror jag Real Madrid och Carlo Ancelotti är ganska nöjda med det.
Atlético har en moral som få andra lag
För tre år sedan hade Atlético förlorat en sådan här match. De hade förmodligen inte orkat tillbaka rent mentalt efter mardrömsstarten.
Dagens Atlético är annorlunda. Trots det har många tvivlat på om laget verkligen håller och om inte höstens framgångar bara var en engångsföreteelse.
Det är möjligt att det inte blir någon stor titel för Atlético den här säsongen, men att höstens spel bara var en tillfällighet kan vi avslå direkt. Och för de som tvivlade var el derbi Madrileño en rejäl bekräftelse. Att de lyckas komma tillbaka så starkt och till och med vända matchen tyder på en harmoni och en moral som få andra kan jämföra sig med.
Guldracet är fortfarande helt öppet
Som jag skrev tidigare i dag tror jag det hade behövts en seger i dag för Atlético om man skall knipa ligatiteln. För Real Madrids del hade det också krävs en trea för att koppla ett rejält grepp om ligatiteln. Nu är ledningen skör – även om man har precis allting i sina egna händer.
Däremot ska vi inte avskriva Atlético. De har ett tufft återstående schema, och möter Barcelona på Camp Nou i sista omgången, men det är fortfarande bara tre poäng upp till Real Madrid. Dessutom har Atleti bättre statistik när det gäller inbördes möte gentemot sin lokalrival. Placerar sig Madrid-giganterna på samma poäng är det således Atlético som parkerar överst.
Framför allt kan vi konstatera att guldracet fortsätter leva i allra högsta grad. Och om några veckor väntar el Clásico på Santiago Bernabéu.
El derbi Madrileño i kväll, el Clásico i slutet av mars och Barcelona-Atlético i sista andetaget. Med bara 13 spelomgångar kvar blir varje poäng ytterst viktig i kampen om ligaguldet. Det är nu krig skall bekämpas, det är nu hjältar föds.
Inför slutsporten dyker jag ned i spelschemat för de tre topplagen och spekulerar kring hur det kommer sluta.
1. Real Madrid (63 poäng)
Återstående spelschema:
Atlético de Madrid (borta)
Levante (hemma) Málaga (borta) Barcelona (hemma) Sevilla (borta)
Rayo Vallecano (hemma) Real Sociedad (borta)
Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma) Valencia (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma)
Kommentar: Real Madrid har ett riktigt tufft spelschema kvar, inte minst på bortaplan. Först väntar som bekant lokalantagonisten Atlético de Madrid, men därefter Málaga (som kämpar för sin existens i ligan), Sevilla (som jagar Europa) och Real Sociedad (som jagar Champions League). Däremellan tar man också emot Barcelona hemma på Santiago Bernabéu. Utöver el Clásico har man däremot ett på pappret relativt enkelt spelschema på hemmagräs.
—
2. Barcelona (60 poäng)
Återstående spelschema:
Almería (hemma)
Valladolid (borta)
Osasuna (hemma) Real Madrid (borta)
Celta Vigo (hemma) Espanyol (borta)
Real Betis (hemma)
Granada (borta) Athletic Club (hemma) Villarreal (borta)
Getafe (hemma)
Elche (borta) Atlético de Madrid (hemma)
Kommentar: Överkomligt spelschema där man undantaget Real Madrid möter de tyngsta motståndarna på hemmaplan (Atlético & Athletic). Däremot har man ett tufft derby mot Espanyol framför sig, samt en resa till Vila-Real. Överlag dock ett enklare spelschema än konkurrenterna.
—
3. Atlético de Madrid (60 poäng)
Återstående spelschema:
Real Madrid (hemma)
Celta Vigo (borta)
Espanyol (hemma) Real Betis (borta)
Granada (hemma) Athletic Club (borta) Villarreal (hemma)
Getafe (borta)
Elche (hemma) Valencia (borta) Levante (borta)
Málaga (hemma) Barcelona (borta)
Kommentar: En ruggigt tuff slutspurt väntar Atlético de Madrid. På de fyra sista matcherna har man tre på bortagräs vilka dessutom är tre svåra uppgifter. Därtill möter man också ett CL-jagande Athletic på San Mamés och åker till Sevilla för att slå Real Betis som kämpar för nytt kontrakt. Det kommer bli en väldigt tuff avslutning för Atlético.
—
Slutsats: Den spontana känslan är att det, för Atléticos del, kommer krävas segrar både mot Real Madrid och Barcelona för att nå hela vägen. Man har det på papprets tuffaste återstående spelschemat och går man även vidare i Champions League kommer spelarna matchas väldigt hårt.
Lokalrivalen från Madrid och den katalanska jätten har andra förutsättningar och rutin när det gäller sådana här situationer. Det talar för giganterna. Likaså gör spelshemat. Barcelona har det på förhands enklaste – men möter Real på bortaplan, och är redan nu tre poäng efter.
Därför är min slutsats att matcherna mellan de tre topplagen kommer vara det som fäller avgörandet. Alla lag har – på sitt sätt – allt i sina egna händer för att knipa ligatiteln.
Det är bara spänna fast sig och göra sig redo för en ligaavslutning som kan bli något utöver det vanliga.
Fotboll handlar inte om vilket lag som har bollen mest, eller vilket lag som springer mest. Det handlar om vad man gör när man har bollen, och hur man springer.
Fråga bara Schalke 04. I gårdagens match löpte Max Meyer, Julian Draxler, Roman Neustädter, Klaas-Jan Huntelaar och Felipe Santana mer än övriga på planen. Till vilken nytta? Real Madrid behövde inte springa mer än Schalke 04, så länge de höll huvudet på kallt och låg rätt i sina försvarspositioner.
6-1-resultatet bekräftade bara det vi redan visste: Real Madrid är i sanslöst bra form och kvarstår som en av huvudfavoriterna i turneringen.
Framför allt fick vi se en uppvisning i omställningsfotboll. Jag hävdar fortfarande att Real Madrid är bäst i världen på att ställa om, och framför allt har de mest ultimata spelarna för att göra det. Cristiano Ronaldo och Gareth Bale är inga tiki-taka-spelande yttermittfältare som gillar att rulla bollen i sidled. De vill ha en passning på foten och explodera. Det är då de är som allra bäst – det är då Real Madrid är som allra bäst.
Jag var osäker på värvningen av Bale, hur han skulle fungera i spelsystemet, hur han skulle fungera tillsammans med Ronaldo. Men i stället för att försvåra för varandra har världsartisterna hittat en lösning som gynnar båda två. Real Madrid är i säsongens upplaga ännu mer oförutsägbara – och motståndarna har två snarlika spelartyper som kan vika inåt i planen och explodera så fort man gör ett ynkligt misstag. Framför allt verkar de trivas med varandra, och så länge de gör det kommer Real Madrid också fungera.
Gårdagens match bjöd aldrig på den där nervkittlande känslan man kan länga till när det är Champions League-kvällar. Den där känslan när varenda duell, varenda domslut, varenda rörelse kan vara skillnaden mellan vinst och förlust.
Men Real Madrid var alldeles för bra för Schalke. Huvudstadsklubben gjorde en klockren insats från Carlo Ancelotti på tränarbänken, via Iker Casillas mellan stolparna, försvaret, mittfältet och ända upp till trion Gareth Bale-Karim Benzema-Cristiano Ronaldo.
De har för övrigt gjort 70 (!) mål tillsammans den här säsongen, den offensiva trion. I går stod de för samtliga sex mål, två vardera, och formmässigt är det möjligtvis bara Bayern München som kan matcha Madrid just nu.
Cristiano Ronaldo blir aldrig mätt på mål
Det jag slogs över mest när jag tittade på gårdagens match var inte Schalkes bedrövliga försvarsspel, Casillas storspel eller Ángel di Marías perfekta insats. Det var Ronaldos ständiga hunger efter mer mål. Att aldrig vara tillfreds. Att aldrig vara helt nöjd. Det är just den egenskapen som gör att portugisen har fortsatt leverera på en hans sinnesrubbas hög nivå under så många säsonger i följd.
I första halvlek fick han inte till det. Han gjorde allting rätt förutom i avslutningslägena. Att Real Madrid ledde med 2-0 spelade ingen roll. Ronaldo skulle framåt. Han skulle göra mål. Visa att han är nummer ett.
Och visst, en halvlek senare stod han där, med bollen i handen och hade gjort två mål och dessutom en elegant assist. För stunden säkerligen väldigt nöjd och belåten – men i dag börjar jakten på nya mål. Det är så han funkar, det är därför han kan hålla den nivån.
I ett miljardbygge där blickarna alltid är riktade mot de tyngsta titlarna är det svårt för unga, egenproducerade spelare att få chansen. Många sållas undan, säljs i väg eller glöms bort på bänken. Jesé Rodríguez är en annorlunda spelare. Han är en målmedveten vinnare, en ”superstar in the making” som redan kommit en bra bit på vägen. Och han är redo att utmana mångmiljonvärvningarna i Real Madrid.
Det spelar ingen roll hur mjuka de är på utsidan. Inuti måste unga spelare som ska slå sig in i stora klubbar ha en speciell mentalitet för att lyckas. De kommer bli nedtrampade, pressade till max och påtryckningarna utifrån kommer vara enorma. Jag påstår inte att de måste vara osympatiska egoister som bara tänker på sig själv i första, andra och tredje hand. Då hade de nog gjort sig bättre i en annan sport.
Men det går inte leka sig in i A-laget i Real Madrid, Barcelona eller någon annan europeisk toppklubb. Man måste kriga sig dit, ha lite tur på vägen, och vara redo när chansen dyker upp. Ödmjukhet är en vital ingrediens – men utan rätt målmedvetenhet och inställning kommer det inte leda någonvart.
Ännu tuffare är det om man tidigt målas upp som en stor talang. Då pratas det, pressen blir ännu större och jämförelserna med världsstjärnorna går om varandra. Långt ifrån klarar den pressen. Långt ifrån alla får ens chansen.
Jesé Rodríguez är en spelare som både har råtalang och rätt mentalitet. Han är en av få egna produkter som Real Madrid har lyft upp i sin A-lagstrupp de senaste åren. Och nu är han på väg att etablera sig på allvar.
Något som skiljer Jesé från många konkurrenter i samma ålder är just mentaliteten. 21-åringen är en hyvens kille utanför planen, inte mer märkvärdig än någon annan. Han sköter sig, tränar och har sina övriga intressen – precis som alla andra. Men på fotbollsplanen är han någon annan. Jesé är en spelartyp som lockar uppmärksamhet. Han tar för sig, vågar och har bara en sak i sikte: att vinna.
Få spelare skulle ge Cristiano Ronaldo en uttömmande blick och slå ut med händerna efter en utebliven passning. Ännu färre 21-åringar skulle göra det. Men Jesé Rodríguez är inte som alla andra.
– Jag hatar att förlora, jag tål det inte. Fotboll är det bästa jag vet, men lika mycket som jag spelar för att det är kul spelar jag för att vinna. För att göra mål. Det är det jag kan bäst.
Ronaldo kan, och har, tänt till på de flesta lagkamrater i Real Madrid. Många sväljer stoltheten och accepterar det utan att tänka vidare på det – trots att de i själva verket kanske tog rätt beslut genom att inte passa bollen. Med Jesé har Ronaldo varit försiktig med, trots att portugisen själv fått ett par gliringar när bollen inte alltid slagits vid rätt tillfälle. Det säger både en del om hur Ronaldo mognat som spelare, men ännu mer om Jesé.
Ynglingen är långt ifrån färdig som fotbollsspelare. Han är fortfarande oerfaren och har sina brister, men är djupt respekterad i Real Madrid. Man trampar inte på Jesé. Och han är ingen spelare som viker ned sig.
Påtryckningarna utifrån är dock väldigt stora på supertalangen, vilket är naturligt nä tidigt blir stämplad som ”den nye Cristiano”.
– Jag försöker att inte tänka så mycket på alla jämförelser. Men det är smickrande att bli jämfört med en ikon som Raúl med allt vad han har betytt för Real Madrid, eller Cristiano, som är bäst i världen. Jag hoppas kunna skapa min egen identitet, min egen status. I framtiden vill jag inte vara spelare som skulle bli en ny Ronaldo, utan bara Jesé. Då hoppas jag att andra spelare kan jämföras med mig.
Säsongen i Segundan ett perfekt mellansteg
Efter framgångarna i Real Madrids ungdomslag blev det ett stort steg för Jesé när han säsongen 2011/12 började spela seniorfotboll på reguljär basis i Real Madrid Castilla. I fjol, som nykomlingar i den spanska andradivisionen, växte Jesé enormt som fotbollsspelare.
– Min säsong i Segundan har varit den viktigaste i karriären. Den hjälpte mig att mogna som spelare, bli bättre defensivt och framför allt ta mer ansvar och bli mer osjälvisk i mitt spel.
Det blev hela 22 mål för Jesé i Segundan förra säsongen, något som också gjorde att Emilio Butrageño inte längre är bäste målskytt under en och samma säsong i Castilla, med sin målnotering på 21 fullträffar från 1983/84. Succén till trots blev det dock knapert med framträdanden i A-laget för ynglingen i fjol, även om han blev inkallad till en del träningspass.
Att talangen fanns där var det få som tvivlade på, men inte alla var lika säkra på att Jesé var redo för A-laget. Han spelade trots allt i Real Madrid, där pressen är olidligt stor och ett misstag kan kosta dyrt. Men en Zinedine Zidane-övertalning och en Gonzalo Higuaín-försäljning senare blev Jesé kvar, förlängde sitt kontrakt, och i dagsläget är det nog ingen i klubben som ångrar hur det blev.
Efter nyår har Carlo Ancelotti i det täta matchandet gett Jesé stort förtroende. Han har spelat mer än Isco, mer än Álvaro Morata. Två jättetalanger som dessutom är äldre.
– Jesé besitter något unikt. Jag vet det, han vet det – alla vet det. Håller han fötterna på jorden kommer han bli en världsstjärna, säger Ancelotti.
Än så länge gör han det, Jesé.
– Det gäller att vara ödmjuk, njuta och försöka ta tillvara på alla chanser man får. Jag spelar för världens största klubb och det är bara världsspelare man konkurrerar med. Det är inte enkelt.
För att vända på det hela är det i sanningens namn inte enkelt för varken Gareth Bale, Karim Benzema eller någon annan att konkurrera om en plats heller. Nu slåss de om speltid med en av fotbollsvärldens största råtalanger – och Jesé Rodríguez är ingen spelare som snällt tittar på och ser när kamraterna lirar boll.
Diamanten är inte bara en juniorspelare med extremt stor talang längre. Jesé har vuxit till sig, mognat, och är redan nu redo att utmana både mångmiljonvärvningarna i Real Madrid samt om en plats i den spanska VM-truppen. Och hans rörelsemönster, näsa för mål och framför allt flexibilitet att spela på alla offensiva positioner gör att konkurrenterna känner flåset i nacken.
– Real Madrid är min klubb och det är min stora dröm att lyckas här. Jag lär mig nya saker varje dag och mina lagkamrater hjälper mig väldigt mycket, men jag kommer aldrig vara nöjd med att sitta på bänken. Jag är här för att bidra, för att vinna och föra klubben framåt.
Källor: Marca, RealMadrid.com, Football Espana & ESPN.
Matchbilden var ungefär likadan som när Atlético de Madrid reste sydost för möte med Almería för ett par veckor sedan. Den stora skillnaden då, gentemot söndagens bortamatch mot Osasuna, var att Almería inte skapade särskilt mycket framåt.
På El Sadar möttes inte Atlético av bara ett försvarande lag som låg rätt i sina positioner och spelade fysiskt smart. De möttes också av ett lag som ville anfalla, och framför allt vågade anfalla. Osasuna var bra, riktigt bra. De utnyttjade att Atlético luftade truppen och inte hade samma välorganiserade och samspelta lag som vanligt, och det tidiga ledningsmålet inprickat av Álvaro Cejudo (och vilken hörnvariant!) gav givetvis vind i seglen direkt.
Emiliano Armenteros utnyttjade ett försvarsmisstag och bombade in 2-0. Roberto Torres utnyttjade ett annat försvarsmisstag när han helt omarkerad nickade in 3-0.
Därefter bommade Osasuna igen butiken, och ledda av sin tolfte spelare på läktaren stod man pall utan större bekymmer mot ett ganska tafatt Atlético.
Jag är osäker på om Atlético hade lyckats vinna, eller ens ta poäng, om man ställt upp med bästa laget (João Miranda, Koke & Arda Turan satt på bänken), men det råder inga tvivel om att det hade sänt ut starkare signaler. Nu kände sig Diego Simeone tvungen att rotera, och laget hoppades det skulle gå vägen ändå.
Även om Simeone långt ifrån gjorde en lika stor taktisk miss som Gerardo Martino i lördags, får Atlético skylla sig lite själva. Utan rätt inställning och motivation plockar man inga enkla poäng – speciellt inte på El Sadar.
Diego Ribas – fyra starter, fyra förluster
Jag kan inte låta bli att notera att Diego Ribas startat fyra matcher sedan ankomsten i januari – och att Atlético har förlorat samtliga. Brassen kan inte beskyllas någon av förlusterna – i ett par av matcherna har han varit Atléticos bästa spelare – men jag ställer mig ändå frågan till hur han kommit in i laget så här långt.
Diego var spelaren Simeone så djupt ville ha. Spelaren som uppfyller de kreativa kriterierna och kan ge en extra dimension i passningsspelet. Men hittills har nästan allting gått igenom den brasilianska playmakern, och frågan är om man inte lagt lite väl stort ansvar och centrerat spelet väl mycket runt honom.
Jag tror fortfarande både Koke och Arda kommer få slita ont för att behålla sina startplatser, men i nuläget råder det inga tvivel om att de går före Diego Ribas. Inte för att brassen förlorat alla matcher han har startat, utan för att han inte passar lika bra in i Atléticos mest framgångsrika spelsystem.
Nästa vecka kliver Real Madrid in i Champions League
Barcelona och Atlético hade tuffa bortamatcher i Champions League tidigare i veckan. Därefter åkte de till bortagräs och förlorade varsin ligamatch.
Om ett par dagar är det Real Madrids tur att först spela bortamatch i CL, sedan i ligan.
Om Real kommer vinna i CL för att sedan plumpa i ligan? Nja, det vill jag inte spekulera kring, men i nuläget verkar det inte finnas någon hejd på marängernas framfart. I början av januari var Real Madrid fortfarande fem poäng bakom Barça och Atlético – nu är man tre före båda. Trots att de inte alltid spelat på topp har de vunnit, och det med klara besked hela 2014.
Nästa helg väntar som bekant el derbi Madrileño och en match som mycket väl kan ge en vink om hur det här titelracet slutar. Däremot har vi vant oss vid att mycket kan hända och att ingenting kan tas för givet i säsongens upplaga av La Liga. Så lär det också förbli – även om Real Madrid nu på allvar, för första gången, kopplat greppet om guldet.
Det råder ingen tvekan om att man är helgens definitiva vinnare.
8 december 2010: Två flugor i en smäll för hemmasupportrarna på Santiago Bernabéu. Fjärdedomaren håller upp skylten där en sjua visas. Det är inte sju tilläggsminuter – det är nummer sju som skall ut. Publiken ställer sig upp, och det med all rätt. Cristiano Ronaldo har gjort en bra match Champions League-match mot Auxerre och är värd hyllningarna. Det mest intressanta är ändå vem som är på väg in i spel. ”Det är han, nu är det äntligen dags”, viskas det på Bernabéu.
Grabben med 33:an på ryggen var Pablo Sarabia. 18-åringen som hade tillhört Real Madrid sedan 2004 spåddes en alldeles bländande framtid. Det visste förstås supportrarna på Santiago Bernabéu om den där kyliga decemberdagen. Så även huvudpersonen själv, liksom Cristiano som kramade om ynglingen.
Men utvecklingskurvan pekar ju inte ständigt spikrakt uppåt för alla talanger, och vissa stagnerar av en eller annan orsak. Pablo Sarabia är en spelare som hittills inte lämnat talangträsket och tagit det där stora klivet.
Det blev bara en A-lagsmatch i Real Madrids tröja för mittfältaren. Trots att han gjorde en kanonavslutning på säsongen 2010/11 i Castilla, klubbens reservlag, såldes han den efterföljande sommaren. Sarabia hade fått stort ansvar och blev en allt större nyckelfigur under Alberto Torils ledning i Castilla. Det var självklart att han var redo för större uppgifter – men klubben ansåg inte att han var redo för Real Madrids A-lag.
Han såldes till grannklubben Getafe, och en återköpsklausul som kunde utnyttjas efter två säsonger bakades in. Inga konstigheter. Det är ofta så Real Madrid jobbar, och de har lyckats på det viset tidigare (Dani Carvajal, från samma årskull som Sarabia, är ett lyckat exempel*). Däremot är det någonstans en indikation på var det barkar när man säljer en spelare, och inte lånar ut.
Pablo Sarabia har hittills inte blivit den stjärnan han en gång spåddes att bli. Med sin spelvision, passningsskicklighet och förmåga att tillföra det där lilla extra gjorde att han målades ut som ”the next big thing” i Real Madrid. I dag är han en i mängden i Getafe.
Faktum är att det har tagit tid för Sarabia att slå sig i Getafe. Nu är han inne på sin tredje säsong i klubben (Real Madrid har alltså inte utnyttjat sin återköpsklausul) men även om han fortfarande blandar inhopp med starter har han en mer tydlig roll och får mer speltid än tidigare.
– Jag har lärt mig mycket i Getafe. Nu uppskattar jag alla chanser jag får och försöker göra det bästa av alla situationer. Mitt mål är att bli ännu viktigare för laget och kunna bidra till ännu mer, säger Sarabia.
I kväll möter Getafe-mittfältaren sin gamla klubb på Coliseum Alfonso Pérez i Madrid. Det är långt ifrån säkert att han startar, det mesta talar för att han inte gör det. Oavsett vilket kommer det bli en speciell match för Sarabia.
– Med min bakgrund och alla år i klubben, det är ingenting jag glömmer utan något jag är stolt och evigt tacksam för, säger han.
Och det klart att man hyser starka känslor till en klubb där man spenderat sju år av sin karriär. Lika klart är det förstås att Sarabia inte vill annat än att möta Real Madrid.
– Jag vill alltid spela, ännu mer mot Real Madrid. Det blir alltid som en extra chans att bevisa någonting för mig själv. Jag hoppas att jag får spela och att jag, liksom hela laget, gör en bra match.
– Men det kommer bli tufft. Även om vi har hemmastödet i ryggen kommer det krävas både en perfekt match och lite tur för att vinna.
Pablo Sarabia är fortfarande en knopp som väntar på att blomma ut. Mittfältaren fyller 22 i vår, och har fortfarande potentialen inom sig att bli den där stjärnan han en gång spåddes till.
Han blir det förmodligen aldrig i Real Madrid, men kanske i Getafe.
* Dani Carvajal, precis som Sarabia född 1992, såldes sommaren 2012 till Bayer Leverkusen. Real Madrid bakade in en återköpsklausul i affären (som var högre än försäljningssumman), och utnyttjade den efter bara ett år. Nu får Carvajal regelbundet med speltid och håller sannerligen på att spela sig in i startelvan.
Källor: Marca, LFP & UEFA.
—
Apropå talanger och just Real Madrid. En längre text om en talang i årskullen under Sarabia, som har slagit sig in i klubbens A-lag på riktigt, är på väg. Många kan säkert lista ut vem det handlar om.
Ingen har undgått Atlético de Madrids fantastiska säsong, men nu har man hamnat i sin hittills största formdipp. Tre raka förluster, sju baklängesmål och inte ett enda framåt. Och det är inte de offensiva spelarna som skall klandras för det. Ansvaret vilar på Diego Simeone själv.
Tränaren har haft en tydlig inställning till hela säsongen. ”Vi kommer inte ge upp någon turnering, bortprioritera någon match eller ge bort några poäng”.
Det är en inställning jag personligen gillar och anser att alla tränare, ledare och spelare i grunden borde använda sig av – men det finns också gränser. Man måste se över sina spelare, bredden på truppen och tänka efter vad som egentligen är viktigast.
Atlético har en underskattad bredd. En spelare som Raúl García, med ett makalöst målfacit och en poängmaskin som få andra, är inte ens ordinarie. Toby Alderweireld är alldeles för bra för att sitta så mycket på bänken. Man har också klarat sig utan Mario Suárez – normalt sett en nyckelspelare – nästan hela hösten. Och nu kommer det bli en hård fight mellan Koke, Diego Ribas och Arda Turan på de offensiva mittfältsplatserna – då alla inte kommer kunna spela från start i alla matcher.
Bredden är betydligt större än förra säsongen, och att det finns kvalité råder inga tvivel om.
Däremot krävs det att man använder en bred trupp på bästa möjliga sätt. Att låta elva spelare kontinuerligt start matcherna gör inte en helt trupp nöjd, och framför allt leder det till att spelare kan ha svårt att ställa om till en viktig match om speltiden dessförinnan varit knapp.
Detta är en balansgång och något som är svårt för alla tränare, men det kan vara Diego Simeones största svaghet. Han har lyft detta Atlético Madrid till skyarna, och tagit laget till en position ingen trodde var möjlig för ett par år sedan. Men är det något han måste lära sig att handskas med bättre är det rotationsspelet.
Det är omöjligt att – om man ska satsa på samtliga turneringar man ställer upp i – spela med samma startelva under en hel säsong. Det har, i mångt och mycket, Simeone gjort.
Därför är det inte särskilt anmärkningsvärt att Atlético nu, i februari där matcherna tuggar tätt, drabbats av en formdipp. Spelare är slitna, spelare skadar sig.
Filipe Luís hade startat tio raka matcher under en kort tidsperiod innan han blev skadad mot Athletic Club för några veckor sedan. Ersättaren Emiliano Insúa? Ja, han kastades rakt in i hetluften efter att senast ha spelat en Champions League-match mot Porto (som inte var av största betydelse) den elfte december.
Klubbens dyraste värvning i somras, Joshua Guilavogui, har trots Mario Suárez skadebekymmer knappt fått speltid överhuvudtaget. Nu har han lånats ut resten av säsongen, och vidare märkligt är väl knappast det. En ynka minut fick han spela i ligan, då Simeone spelade med Tiago vecka ut och vecka in. Nu har även portugisen skadat sig – även om Almerías Hélder Barbosa visserligen får ta på sig skulden i det fallet.
Atlético kommer varken falla som en sten i tabellen eller förödmjukas av Milan i Champions League. De kanske inte vinner ligatiteln, de kanske inte tar sig vidare i CL, men detta är knappast slutet på en era.
Diego Simeone och inte minst fystränaren Óscar ”profe” Ortega triggar sina spelare väldigt hårt på träning. De är fysiskt förmodligen bäst tränade i hela ligan, vilket förstås har en grund i att lagets spelstil kräver enormt mycket. Och det är fullständigt naturligt att spelarna är slitna efter en oerhört intensiv period me hårt matchande.
Nu kommer man få det något lugnare, och i alla fall inte ha två matcher varje vecka. Däremot blir fighterna viktigare och viktigare, och vid det här laget vet vi alla om att Diego Simeone knappast kommer rotera avsevärt mycket mer än tidigare. Frågan är om han däremot inte är tvungen att göra det om Atlético ska få snurra sina rödvita halsdukar och fira en stor titel i maj. För prioritera bort någonting, det lär man inte göra.
—
Ett annat hett ämne i Spanien just nu är givetvis den kommande Copa del Rey-finalen. Det blir, precis som 2011, en kamp mellan landets två största klubbar – Real Madrid och FC Barcelona. Och det i sig betyder så mycket mer än bara en match, en final, en titel. Prestigen att vinna väger högre än allt annat.
Det är ännu inte bestämt vilken arena som står för arrangemanget, men Mestalla – som också var värd 2011 – är en lågoddsare. Själv har jag ett kört öga till Mestalla och tycker det vore optimalt att ha finalen i Valencia.
Matchen kommer spelas antingen 18 eller 19 april (långfredagen eller påskafton). Det är svårt att inte längta dit redan nu.
