Villarreal har inlett säsongen fullkomligt lysande. Sett till spelarmaterialet är facit fem segrar, två oavgjorda och en förlust på de åtta inledande omgångarna ingenting överraskande. Men då Villarreal trots allt är en nykomling höjer det ändå prestationen ytterligare ett snäpp. Faktum är att ingen nykomling har inlett en säsong så bra någonsin som Villarreal gjort.

Den femte trepoängaren för säsongen kom på fredagskvällen hemma mot Granada. Ett Granada som kom till matchen fyllda av självförtroende efter 2-0-segern hemma mot Athletic i måndags, medan Villarreals dessförinnan hade åkt på säsongens första plumt i protokollet efter en 0-1-förlust borta mot Real Betis. Skulle vi få se någon negativ reaktion från Villarreal? Var smekmånaden över nu för nykomlingen?

Nej, blev svaret på båda frågorna. Villarreal är ingen vanlig nykomling. De är inte bara i La Liga för att stanna – de är redan nu redo att ta sig tillbaka till toppen och utmana högt upp i tabellen.

Giovani dos Santos var en stor värvning för ”de gula ubåtarna” i somras, och mexikanen har inlett sin sejour i klubben fantastiskt bra. Men det är ändå en annan spelare som har utklassat alla andra i Villarreal med sina prestationer under säsonginledningen – Rubén Cani.

32-åringen var bra även förra säsongen, framför allt under våren. Men den formen han har visat upp nu är något helt annat. Bra har bytts ut mot briljant och Cani har i många matcher varit tungan på vågen för Villarreal.

Under Juan Carlos Garridos tid som tränare i klubben, när man bland annat nådde semifinal i Europa League, var det Santi Cazorla, Guiseppe Rossi och Borja Valero som ofta stod i centrum. Cani har varit i Villarreal sedan 2006, men fortfarande inte riktigt fått det där erkännandet han förtjänar. Nu är det dags att spanjoren hylls till skyarna för jag kan inte dra mig till minnes att jag sett honom så här bra någonsin.

Han var riktigt bra i Zaragoza, och har hållit en jämn och hög nivå även i Villarreal. Men nu har allting tagits ett steg längre. I dagens moderna fotboll snackas det mycket om ”latebloomer”. Jag skulle inte kalla Rubén Cani en sådan, då han varit bra väldigt länge, men kanske är han av den sorten som bara blir bättre när han tagit sig över 30-strecket.

Flytet i steget, den briljanta tekniken och inte minst spelförståelsen är bättre än någonsin hos Cani. Han har varit inblandad i det mesta offensivt för Villarreal under säsongsinledningen, och är i särklass den individuellt största anledningen till klubbens fantastiska start.

Av de 15 mål som Villarreal producerat yttermittfältaren varit direkt inblandad i sex mål. Han har själv gjort två – och spelat fram till fyra. Därtill har han också ett gäng ”hockeyassist” på kontot.

Mot Granada spelade ubåtarna från den lilla staden Vila-Real sprudlande fotboll. Det gick snabbt, det var fantasifullt och man gjorde tre mål. Gästerna från andalusien stod mest och tittade på när Villarreal gav en rejäl lektion i hur anfallsfotboll spelas – även om man hade kunnat vinna med 6-0 ifall någon av anfallarna varit mer effektiv.

Rubén Cani stod återigen i centrum och noterades för två målgivande passningar och en hockeyassist. 32-åringen är i sitt livs form och fortsätter han så här kan Villarreal-supportrarna redan nu börja se fram emot spel även utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Ligaspelet är äntligen igång igen och här kommer lite tankar och analyser från de två stora matcher som lördagen bjöd på.

Neymar imponerade mest – men Messi var skillnaden
Rafflande och spännande är ord otillräckliga för att beskriva. När Neymar serverade Lionel Messi till 2-0 såg det ut att vara spiken i kistan för Sevilla – som kort dessförinnan hade fått ett mål märkligt bortdömt. Men andalusierna hade långt ifrån gett upp. Ivan Rakitic tryckte in reduceringsbollen, och kroaten serverade i den sista ordinarie spelminuten Coke till kvitteringen på hörna.

Från en match som var relativt tillknäppt och såg ut att vara klappat och klar i och med Messis 2-0-mål blev det till en alldeles hårresande historia. För det var inte kvart vid 2-2. Trots att Neymar hade varit Barcelonas ledande stjärna och imponerat med flera fantastiska aktioner, var det ändå en viss argentinare som skulle stå i centrum efteråt. Messi hade överlag inte övertygat om såg mest ut att lalla omkring på planen och vänta på att bli serverad. Men med en kvart kvar hände något – Messi började kämpa febrilt både i offensiv och defensiv riktning. I matchens sista anfall forcerade han så fram längs högerkanten och fick in bollen framför mål, där Alexis Sánchez lyckades trycka in en retur från Beto i Sevilla-kassen.

Det går förstås inte göra annat än att lida med Sevilla som dels fick ett bortdömt mål, men ändå lyckades samla styrka och hämta upp ett 0-2-underläge till oavgjort. Att trots det falla på målsnöret måste förstås vara blytungt och ett slag under bältet för laget – som redan haft en tuff säsongsinledning.

Diego López överbevisade alla på nytt
Är det fortfarande någon som tvivlar på Diego López kvalitéer? Någon som undrar varför han på största allvar kan gå före Iker Casillas i både José Mourinhos och Carlo Ancelottis världar? Tja, det lär förmodligen finnas en hel del där ute i stugorna som har sina tvivel och sitter förundrade över hur kaptenen, själen och hjärtat i Real Madrid fortsatt sitter på bänken, men för er som såg Villarreal-Real Madrid lär det åtminstone vara några som ändrat sin uppfattning.

Nu har vi visserligen inte sett Casillas i aktion mer än i en VM-kvalmatch och under försäsongen, men det Diego López visade upp mot ”de gula ubåtarna” på El Madrigal under lördagskvällen var fullkomligt enastående. Den gänglige målvakten gjorde paradräddning efter paradräddning och var den som på egen hand såg till att det bara stod 1-0 till hemmalaget efter en halvtimmes spel. López har alla egenskaper en målvakt av absolut världsklass ska ha, och agerar dessutom med allra största lugn. En framstörtande Jonathan Pereira? Det fixar jag. Ett kanonskott av Rúben Cani? Äh, det plockar jag. Ungefär så måste det låta i Diego López huvud – annars markerar han allting väldigt bra.

Nu släppte visserligen Real Madrid-målvakten två bollar förbi sig, men var tvivelaktigt matchens bäste spelare på El Madrigal. Utan att säga varken ditt eller datt undrar jag innerligt vad Vicente del Bosque har i tankarna just nu. Han lär ju inte missat matchen, menar jag.

Gareth Bale då? Jovars, han fick sina utlovade 60 minuter och hann göra ett mål. Utöver det såg man att det fortfarande saknas en hel del från toppformen. Däremot kan ett mål vara otroligt mycket värt i ett så här tidigt skede. Asier Illarramendi, som också debuterade, såg mer varm ut i kläderna.

Villarreals kreativa mittfält imponerade
De gula ubåtarna från den lilla staden Vila-Real fortsätter att imponera i säsongsupptakten. Efter tre raka segrar kom dock första poängtappet, men jag är fullt övertygad om att man snarare ser det som en vunnen poäng än någonting annat eftersom motståndet hette Real Madrid.

Och Villarreal var definitivt värda poängen. Den första halvtimmen var den bästa på hela säsongen och hade det inte varit för just Diego López makalösa räddningar hade det lika gärna kunnat stått 3-0 istället för 1-0 efter en halvtimme. Framför allt var det hela mittfältet med Javier Aquino och Rúben Cani på kanterna, samt bolltrollaren Manu Trigueros och kapten Bruno Soriano centralt som imponerade. Modet och sättet att gå ut och möta Real Madrid på är inte bara övertygande utan också väldigt kaxigt. När man dessutom lyckas väldigt bra är det bara applådera.

Ni som blev överraskade över Villarreals insats kan nog spänna fast säkerhetsbältena och göra er redo för mer. De gula ubåtarna är inte i La Liga för att slåss i botten – de är tillbaka för att ta sig tillbaka och etablera sig som det topplag man trots allt var.

Det tidiga landslagsuppehållet är över och nu får ligorna vind i seglen igen. På lördagskvällen fortsätter den spanska ligafotbollen och det är en minst sagt intressant och spektakulär omgång vi står inför.

Bland många förmodade godbitar finns det en match som sticker ut från mängden – Villarreal mot Real Madrid. Och detta i många aspekter. Först och främst kommer Gareth Bale högst troligt göra debut i den vita Madrid-tröjan – även om det är oklart var han kommer få spela. Det självklara vore förstås att han tar en plats till höger på det offensiva mittfältet, men då det råder vissa problem i försvaret spekulerar många i att walesaren kan få chansen som vänsterback. Och visst vattnas det i munnen att tänka på vilken fruktansvärd offensiv vänsterkant Real Madrid skulle ha i form av Gareth Bale och Cristiano Ronaldo. På förhand kan det bli en tuff kväll för Villarreals ibland hårt kritiserade högerback Mario Gaspar. Speciellt då en av hans tydligaste brister är positionsspelet.

Men utöver Bale-aspekten finns det mycket annat intressant att följa. Ur den förhandstippade topptrion innehållande Barcelona, Atlético Madrid och just Real Madrid är det bara de sistnämnda som ännu inte ställts mot något topplag. Barcelona mötte Valencia på Mestalla förra omgången, och vann, medan Atlético redan besegrat såväl Sevilla och Real Sociedad på bortagräs.

Även om Villarreal är en nykomling är det inte vilket lag som helst. Man hade ett kanonlag redan förra säsongen när man spelade i Segundan, och har under sommaren kryddat truppen med ett par högintressanta spelare, där Giovani dos Santos och Tomás Pina förstås sticker ut allra mest. På pappret har ”de gula ubåtarna” ett lag som skulle kunna ta en topp sex-placering utan att det vore särskilt överraskande. Och ligastarten har knappast ingett något annat än förtroende. Tre raka segrar och stundtals bländande anfallsfotboll med snabba kombinationer och teknisk briljans.

Lördagens sena match blir säsongens hittills tuffaste utmaning för såväl Villarreal och Real Madrid – som båda står på full pott hittills. Ubåtarna från Vila-Real har både spelat bra och visat upp en otrolig moral och vinnarmentalitet då man i två av tre matcher vänt underläge till seger i slutskedet. I Madrid finns redan vinnarmentaliteten inpräntat bakom pannbenen på varenda spelare, och även om man inte övertygar spelmässigt, som fallet var mot Granada, lyckas man ändå vinna. Båda l

Nu ställs två spelande lag mot varandra och jämfört med många andra lag som möter Real Madrid lär det inte bli någon defensiv inställning hos Villarreal. För de gula finns bara en taktik, och det är full fart framåt. Det är med andra ord upplagt för en högdramatisk tillställning på El Madrigal innehållande allt det där spansk fotboll står för: anfallsglad fotboll, hög intensitet, målrikt och spännande. Vi får se om en och annan domartabbe lär undvikas, annars brukar ju det också vara ett kriterie för en normal spansk fotbollsmatch.

Utöver nyss nämnda match finns förstås en hel del annat att se fram emot. Barcelona-Sevilla brukar alltid bjuda på underhållning, medan Real Betis-Valencia blir ett möte mellan två lag som är tippade högt upp men som hittills tagit snålt med poäng.

Det blir också första testet för Javi Gracia som ny Osasuna-coach när man gästar Getafe i hopp om säsongens första poäng.

Atlético-Almería sparkar igång den fjärde omgången som har allt, och lite till, att se fram emot.

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?

Här kommer tankar och analyser från några av helgens matcher.

Miroslav Djukic har sig själv att skylla
Valencia imponerade knappast i premiären hemma mot Málaga, men vann trots allt med 1-0. I lördags, när man ställdes mot Espanyol på Cornella Él-Prat, gjorde man en ny riktigt uddlös match. Den här gången räckte det dock inte ens till poäng.

Det hjälpte inte att Hélder Postiga gav Valencia ledningen i första halvleken. Espanyol var det klart bättre laget från första till sista minut och gnuggade sig sakteliga i kapp målmässigt. David López nickade in kvitteringen innan paus, Cristian Stuani gjorde 2-1 tidigt i andra och Thievy Bifouma satte spiken i kistan strax före slutet. Ett kompakt och kollektivt försvarsspelande Espanyol såg otroligt starka ut och bjöd inte Valencia på mycket.

Medan Javier Aguirre förstås hyllade sina spelare efter matchen kokade Miroslav Djukic på presskonferensen. I mina ögon har han dock ingen annan än sig själv att skylla. För det första – varför spela Jérémy Mathieu som vänsterback när han är hästlängder bättre som mittback? Som grädden på moset gjorde också Mathieu en av sina svagare insatser någonsin i Valencia-tröjan och har fått utstå en hel del kritik efteråt.

För det andra – varför sätta försäsongens två kanske bästa spelare Jonathan Viera och Juan Bernat, som dessutom var en av få ljusglimtar i premiären mot Málaga, på bänken? Offensivt såg det oroväckande grått och fantasilöst ut. Dessutom väntade Djukic alltför länge med att byta in Sergio Canales i matchen.

Inställningsmässigt fanns mycket mer att kräva av Valencia-spelarna, men Miroslav Djukic får allt se över sitt lag och ge de som verkligen förtjänar chansen framöver.

Villarreal visade klass
Efter fyra minuter visade Valladolid upp ett passningsspel utom denna värld när man klapp-klappade sig igenom hela Villarreal och Javi Guerra placerade in 1-0. Men det blev framför allt en väckarklocka för Villarreal – som därefter öste på rejält, medan Valladolid föll väldigt lågt.

Och efter många om och men i form av chanser i mängder skulle också Villarreal vinna matchen. Giovani dos Santos satte kvitteringen från straffpunkten, innan han utgick skadad tidigt i andra halvlek. Då klev istället Rubén Cani fram och hur kyligt som helst smekte in bollen i bortre krysset efter en blixtsnabb kontring där även målvakten Sergio Asenjo hade stor del i målet.

Spelmässigt imponerade Villarreal enormt. Framför allt visade innermittfältaren Manu Trigueros vilken enorm potential han besitter, medan såväl Giovani dos Santos och ytterspringaren Javier Aquino visade goda intentioner. Det skulle vara en megaskräll om Villarreal slogs i botten av tabellen den här säsongen. Man har ett lag för den övre halvan och väl det.

Barcelona vinner en dimension med Adriano
Det är väldigt delade meningar kring Adriano Correias vara som högerback i Barcelona. Många menar på att Martín Montoya, som anses vara en av Spaniens största talanger på positioner, och dessutom varit ordinarie i två raka U21-EM, skulle få chansen allt oftare. I bortamötet med Málaga till Montoya inte ens hänga med. Det fick däremot Adriano – som startade matchen som högerback.

Det katalanerna däremot vinner på att spela med brassen på planen är en extra och väldigt viktig dimension. Adriano är nämligen en av få som dels vågar ta skott utanför straffområdet, och gör det dessutom väldigt bra.

Förra säsongen gjorde ytterbacken hela fem mål i ligaspelet. Mot Málaga gjorde han säsongens första när han vek in i plan och smällde dit en vänsterslägga lågt i Willy Caballeros högre hörn. Målet blev högst avgörande då matchen slutade 1-0 till Barcelona, och även om kritiken fortfarande känns befogad till varför Montoya inte får fler chanser, var den här segern ett bevis på att dimensionen att spela Adriano också är väldigt nyttig.

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Det är dags att presentera det sista laget inför ligastarten på lördag. Det rör sig om en ny nykomling som är tillbaka för att stanna.

VILLARREAL

Förändringar:
Redan förra säsongen, när Villarreal spelade i Segundan, hade man ett på pappret väldigt bra lag. Klasspelare som Mateo Musacchio, Jaume Costa, Bruno Soriano och Cani valde att stanna kvar och hjälpa klubben tillbaka till La Liga. Nu är man där igen, och har dessutom förstärkt ordentligt. Framför allt är det Mallorca-duon Giovani dos Santos och Tomás Pina som väger tungt. Den förstnämnde växte allt eftersom i Mallorca förra säsongen och har sett otroligt vass ut under försäsongen. Har den La Masía-skolade mexikanen äntligen hittat hem på riktigt nu?

Förutsättningar:
Villarreal har ett lag bra nog att redan den här säsongen kunna utmana om Europa-platser. Den stora frågan är vem som ska göra målen, men klarar Giovani dos Santos, Ike Uche och Jérémy Perbet av den uppgiften kan det bli ett bra kommande år för ”de gula ubåtarna”. Tränaren Marcelino har erfarenhet och har fått tid och ro att jobba med sitt projekt i Villarreal.

Tänkbar startelva:

(4-4-2)

Sergio Asenjo
—
Mario Gaspar
Mateo Musacchio
Chechu Dorado
Jaume Costa
—
Hernán Pérez
Bruno Soriano
Tomás Pina
Cani
—
Giovani dos Santos
Jérémy Perbet

Rimlig målsättning:
Med tanke på degraderingen säsongen 2011/12 lär Villarreals primära målsättning vara att på nytt stabilisera sig som ett lag i högstadivisionen och fixa nytt kontrakt. Men efter en snabb blick på spelarmaterialet förstås vi alla att klubben har råd att sikta betydligt högre. En Europa-plats är fullt realistiskt.

De övriga toppligorna i Europa må kunna locka med stora summor pengar, och trots att profiler som Radamel Falcao, Jesus Navas och Iago Aspas har lämnat för utlandet är jag inte alls orolig för framtiden. Det finns ju trots allt få andra ligor som ständigt pumpar fram nya talanger och stjärnor. När dessutom spelare som Beñat Extebarria, Piti, Léo Baptistão och Joan Verdú väljer att byta klubbar, men ändå gör det inom Spaniens gränser får det gälla som ett kvitto att det fortfarande finns lite ekonomiska muskler i de spanska klubbarna.

Det faktum att La Liga hela tiden får fram nya talanger gör mig inte ens en gnutta orolig för framtiden oavsett hur många stjärnspelare som redan har och de som kommer lämna Spanien för nya utmaningar. Det har ju trots allt varit ständigt förekommande de senaste åren att stjärnor försvinner från ligan – samtidigt som nya talanger pumpas fram och slutligen växer ut till stora spelare. Därför tänkte jag göra en snabb genomgång med några spelare jag tror kan bli utropstecken till nästa säsong.

Óliver Torres (Atlético Madrid)
Född 1994, offensiv mittfältare
Atléticos egna juvel har vi redan fått en skymt av med hans åtta inhopp under den gångna säsongen. Till nästa säsong lär dock speltiden bli mer, då han är en spelare Diego Simeone både tror och litar på väldigt mycket. Med sitt utomordentligt spelsinne och sin oerhörda bollbehandling finns ingen anledning att inte tro att Óliver Torres är Spaniens nästa stora spelfördelare.

Álvaro Vadillo (Real Betis)
Född 1994, yttermittfältare
En megatalang som debuterade tidigt, men tyvärr stagnerat lite i utvecklingen på grund av skadebekymmer. Fick dock mer och mer speltid i Betis under våren och totalt blev det 14 framträdanden i ligan, varav tre från start. Nu när de grönvita ska ut och pröva vingarna i Europa finns stora möjligheter för ökad speltid för Vadillo. Tar han vara på möjligheterna kan han gå väldigt långt – för potential finns det gott om.

Bryan Rabello (Sevilla)
Född 1994, yttermittfältare
En spännande chilensk talang som kom till Sevilla redan inför förra säsongen och genomförde en väldigt bra försäsong med A-laget. Spenderade därefter säsongen i Sevillas B-lag, och fick därtill göra tre framträdanden i La Liga. Kan mycket väl ta ytterligare ett kliv i utvecklingen den här säsongen och bli en injektion i Sevilla.

Pablo Iñiguez (Villarreal)
Född 1994, mittback
Spelskicklig mittback som i slutet av den gångna säsongen fick mycket speltid i Villarreal, trots konkurrensen i form av Mateo Musacchio, Olof Mellberg och Chechu Dorado. Kan lånas ut för att få mer speltid, men har samtidigt visat upp en mognad i spelet vilket inte alls gör det omöjligt att han får chansen av Villarreal i La Liga kommande säsong. Varningsfinger för blivande storback.

Juan Bernat (Valencia)
Född 1993, yttermittfältare
Vindsnabb och teknisk yttermittfältare som trivs bäst till vänster. Gjorde visserligen tolv framträdanden i ligan för Valencia förra säsongen, men lär få ännu mer speltid framöver. Har potential för att växa ut till en ny version av David Silva, och det stora genombrottet kan mycket väl komma inom en snar framtid.

Jesé Rodríguez (Real Madrid)
Född 1993, offensiv mittfältare/anfallare
Jättetalang som briljerat för Real Madrid Castilla i andradivisionen den gångna säsongen. Kan agera både som spjutspets men även släpande anfallare vid behov. Har känsliga fötter, ett målsinne av rang och är dessutom en bra framspelare. Det är olika meningar sagt om Jesés framtid, och det är oklart om han stannar i Real Madrid den kommande säsongen eller lånas ut. En försäljning bör inte finnas på kartan.

Iñigo Ruiz de Galarreta (Athletic Club)
Född 1993, central mittfältare
Efter en stark försäsong och mycket speltid de tre inledande ligamatcherna ifjol skadade sig Iñigo Ruiz de Galarreta så illa att han blev borta resten av säsongen. Nu ska han vara återställd och om han visar upp samma kvalitéer på fotbollsplanen som innan skadan kommer Athletic ha nytta av den kreative innermittfältaren. Konkurrensen på mittfältet är dock stor i Bilbao-klubben.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Barcelona)
Född 1993, central mittfältare
Spelskicklig och teknisk innermittfältare som är flexibel nog att båda husera längre ned i planen som i en mer utpräglad offensiv roll. Flyttas permanent upp till Barcelonas A-lag under sommaren men kommer med allra högsta sannolikhet lånas ut. Ny destination blir troligast Celta Vigo med den förra Barcelona B-tränaren Luis Enrique på tränarbänken, där Rafinha i sådana fall kan komma att ersätta Iago Aspas i en ren nummer tio-roll. Har potential för att lyckas blir något stort, och har dessutom lite att brås på. Storebrorsan heter Thiago och pappan Mazinho, som bland annat vann VM med Brasilien 1994.

Spelare som Rubén García (Levante), Léo Baptistão (Atlético, förra säsongen Rayo) och Aymeric Laporte (Athletic Club) är praktexempel på spelare som dykt upp från ingenstans. De talanger jag plockat ut här ovanför är mer välkända, men väntar fortfarande på att slå igenom.

Det tål inte heller att glömma bort Barcelona-talangen Gerard Deulofeu, som tillsammans med Jesé och Óliver är en av de stora stjärnorna i Spaniens U20-lag i VM som just nu pågår i Turkiet. Anledningen att jag inte nämnde 1994-modellen mer djupgående var att han enligt många källor ryktas vara på väg utomlands – fast givetvis på lån. Han är ändå, för er som inte redan gjort det, ett namn att lägga på minnet.

Summa summarum: det kommer förmodligen, eller rättare sagt högst sannolikt, fortsätta säljas stjärnor från La Liga. Troligtvis hinner flera stora namn lämna innan ligaspelet drar igång i augusti. Men som jag ser det finns ingen anledning att vara orolig. Den professionella träningsgrunden och talangutvecklingen som finns i Spanien är svårtoppad och det forceras fram talang på talang runt om i klubbarna. Det är någonting som inte försvinner.

Det finns fördelar och nackdelar med allt. I ett rent cupspel får man fram intensiteten och känslan av att varje situation är livsviktig i en match på ett helt annat sätt än i en vanlig seriematch, där man kan ha råd att göra misstag och plattmatcher.

När det så skapas rena ”finalmatcher” i ett seriespel växer bara känslan ännu mer, vilket också gör den genuina fotbollskärleken allt större. Det är ju de stora matcherna, de som betyder något och de som engagerar flest personer, som är allra roligast att snacka upp, följa och analysera i efterhand. Precis en sådan utspelade sig på El Madrigal igår kväll, då Villarreal och Almería gjorde upp om den sista direktplatsen till La Liga.

Elche är som bekant redan klara mästare. Villarreal och Almería har båda hängt med i toppen hela säsongen, främst tillsammans med Girona. Inför den avslutande omgången låg båda lagen på samma antal poäng, men på bättre målskillnad hade Villarreal den stora fördelen att oavgjort skulle räcka för att knipa andraplatsen i tabellen. Å andra sidan är det inte alltid en fördel att ha de på förhand bästa förutsättningarna. Det kan sätta sig i huvudet, spelarna kan undermedvetet bli något mer passiva och försiktiga i sina aktioner. Ungefär det vi fick se från Villarreal-spelarna i första halvlek, då Almería var de som trycka på mest.

När sedan Jonathan Pereira, som började säsongen i Real Betis men i vintras återvände till Villarreal där han en gång började sin karriär, placerade in 1-0 tio minuter in i andra exploderade El Madrigal av glädje. Villarreal backade hem, och Almería fick sina chanser mot slutet, men tog inte vara på någon. ”De gula ubåtarna” vann matchen, och säkrade därmed platsen i Spaniens finrum nästa säsong.

Det som fascinerat mig mest med årets upplaga av Villarreal är supportrarna. I den lilla staden Vila-Real, med drygt 50 000 invånare, har alla involverat sig och engagerat sig i klubben. Till bortamötet mot Barça B förra helgen reste närmare 11 000 supportrar till Barcelona för att stötta sitt lag. Över 175 bussar åkte på rad i ett 6,5 kilometer långt ekipage från Vila-Real till Barcelona, och fansen gjorde Mini Estadi, som tar in knappt 16 000, fullkomligt gul. Ena långsidan och båda kortsidorna var fyllda av gula tröjor, och stämsången ljöd högre än vanligt.

Likadant var det mot Almería igår. El Madrigals 25 000 åskådarplatser var utsålda och ljudnivån var högre än någonsin. Villarreal må ha tappat både ekonomiskt (även om man fortfarande är den bäst skötta klubb i Spanien med en väldigt sund ekonomisk situation) och stjärnspelare som Borja Valero, Diego López & Nilmar lämnade i och med degraderingen ifjol. Man har gjort långt ifrån en perfekt säsong, som började ödesdigert redan förra sommaren då Manuel Preciado inte hann vara tränare ett dygn innan han drabbades av hjärtattack. Energiske Júlio Velázquez som tog över höll fram till mitten av januari, innan till slut Marcelino Toral García kom in och fick ordentlig snurr på ubåten. Men å andra sidan har den här säsongen gjort klubben, supportrarna och staden Vila-Real mer enade än någonsin. Nu återvänder man till högsta divisionen med besked, och jag hade inte alls blivit förvånad om vi får se att Villarreal som slåss om Europa-platser redan nästa säsong. Vi kan i alla fall räkna med att inga lag kommer åka till El Madrigal och plocka enkla poäng. Fansen är nämligen mer livade än någonsin i Vila-Real.