Barcelona är vintermästare i La Liga. Men det var på det berömda håret borta mot Getafe, för matchinledningen var allt annat än harmonisk och behaglig för katalanerna.

Medan Barças försvar såg ut att gå på en dag för tidig julsemester utnyttjade Getafe misstagen till max. Framför allt var det via Dani Alves högerkant man anföll, där brassen som nyligen kommit tillbaka från en skada, hade rejäla bekymmer. Han blev överspelad enkelt, låg helt fel i positioneringen och slarvade också i markeringsspelet.

Först klackade Ángel Lafita fullkomligt magiskt fram Sergio Escudero som tryckte in 1-0 för Getafe. Strax därefter kunde en helt ensamstående Lisandro López knoppa in 2-0 från nära avstånd. Och är det två spelare Barcelona bör ha markering på är det mittbackarna Alexis Ruano och Lisandro López. Om Tata Martino och hans ledarstab inte gjort läxan rätt, eller om spelarna ute på planen helt enkelt inte tagit sina uppgifter på fullt allvar låter jag vara osagt. López var i alla fall helt omarkerad när han nickade in tvåan och uppförsbacken till tre poäng och fortsatt serieledning var just där och då enorm för Barça.

Med Leo Messi fortsatt på skadelistan och Neymar avstängd var frågan vem eller vilka som skulle kliva fram. När Undiano Mallenco blåste av för halvtid visste vi svaret.

Det blev varken Alexis Sánchez eller Andrés Iniesta som var tungan på vågen och stod för den där lilla extra dosen briljans när Barcelona som mest behövde det. I stället var det Pedro Rodríguez, som varit fjärdevalet som anfallare i stort sett hela hösten, som tog sin chans.

Först frispelades han och elegant satte något som han själv trodde var ett reduceringsmål, men den gången dömdes det bort felaktigt för offside. Pedro gav inte upp för det, utan lade i stället in en ny växel. Han lobbade in 2-1, lirkade in 2-2 i bortre krysset och satte 2-3 från nära avstånd. På bara åtta minuter vände Pedro matchen helt på egen hand.

I andra halvlek fortsatte Pedro visa vägen och assisterade Cesc Fàbregas till 4-2, fixade straff som ledde fram till 5-2 innan han slutligen blev utbytt och fick stående ovationer.

Kanarierns tre fullträffar innebär också hans tolfte, trettonde och fjortonde mål. Med det är han bäste målskytt den här hösten i Barcelona, tillsammans med Messi. För att vara en anfallare som inte ens är ordinarie är det helt makalöst bra.

Efter en halvtimme såg det ut som att det skulle bli en jobbig kväll för Barcelona, och att alla delar av Madrid skulle jubla hela natten lång. Men när storstjärnorna saknades klev Pedro Rodríguez fram och ristade in att han inte tänker nöja sig med att sitta på bänken i fortsättningen.

Diego Costa var skillnaden för Atlético – igen
När alla väntade sig en storseger och att Atlético skulle sätta stor press på Barcelona blev i stället tvärtom. Madrid-klubben chockerades efter bara en minut av Levante, och fick sedan kämpa och slita hela lördagskvällen hemma på Vicente Calderón för att fixa tre poäng.

Men har man höstens bäste spelare i sitt lag finns alltid såväl hoppet och chansen. Och som så många gånger förr var Diego Costa skillnaden för sitt Atlético.

I ett ganska tamt och fantasilöst Atleti var det Costa som med sin vilja och fart brummade igång lagmaskinen, och till slut också ledde laget till seger. 2-1-målet på volley strax efter paus var briljant, och trots tre missade straffar under hösten klev förstås Costa fram till straffpunkten en kvart från slutet och fastställde slutresultatet 3-2.

Med 19 mål på 17 ligamatcher undrar man var det här ska sluta. Fortsätter det här målsnittet kommer anfallsstjärnan nå över 40 mål när säsongen summeras. Bara tanken på det är helt ofattbar, men sett till höstens prestationer känns det långt ifrån omöjligt.

Det var inte vilken bortamatch som helst. Det var en både vemodig men samtidigt upprymd och förväntansfull Willy Caballero som tog sikte på Elche under fredagskvällen.

För den nu 32 år gamle målvakten, som har fått sitt stora genombrott i Málaga och vuxit ut till en av Europas främsta målvakter under sina snart tre år i klubben, var det mer än att åka och möta en av säsongens nykomlingar.

För många spelare i Málaga var det premiär att få glida igenom Elches gator och äntra Estadio Martínez Valero. För Willy var det annorlunda. Argentinaren spenderade sju år i klubben, som också var hans första utanför Sydamerikas gränser.

Elche har ett helt annat lag nu jämfört med 2011, men för en del spelare, och inte minst Willy Caballero själv, var det ett kärt återseende. Framför allt fick han återvända till staden, klubben, och arenan som var hans hem under sju år. De åren som också lagt grunden till den spelare han är i dag.
– Det kändes speciellt att återvända till Martínez Valero. Jag hoppades att jag skulle bli mottagen bra, men jag har fått mer kärlek än jag kunnat ana och detta kommer jag bära med mig i mitt hjärta i framtiden, säger argentinaren, som fick stora hyllningar av Elche-publiken.

Matchen i sig var inte bara speciell, den var viktig också. Två lag i stort poängbahov ställdes mot varandra, och kändes det inte skrivet i sten att Willy Caballero skulle bomma igen butiken fullständigt och leda Málaga till seger? Jo då, sant som det är sagt.
Ignacio Camachos tidiga mål blev matchens enda, eftersom Willy – på ett sådant sätt han kan göra ibland – helt enkelt bestämde sig för att inte släppa in något mål.

Emellanåt, eller rättare sagt ganska ofta om vi talar om hösten, har hjälpen från försvaret varit avsevärt underhaltig jämfört med hur det såg ut i fjol. Det har förstås gett Willy ännu större chanser att briljera med sina målvaktskunskaper, och även om det inte alltid räcker till tre poäng, har 32-åringen återigen bevisat vilken enorm högstanivå han besitter.

En hållen nolla, tre poäng och fina hyllningar på bortamark gjorde förstås Willys kväll fulländad.
– Det här var inte den bästa versionen av Málaga, men sådana här segrar är otroligt viktiga och ger oss både andrum och självförtroende inför uppehållet, säger han.

Nu kan Málaga andas normalt igen efter en ganska vilseledande höst där mycket varit svajigt men där potentialen alltid funnits skyhög. Jag är helt övertygad om att de kan ta en Europa-plats om Bernd Schuster får alla bitar på plats efter nyår. Málaga har åtminstone en målvakt som är i klass nog att avgöra matcher på egen hand. Bara det är en vinst i sig.

Nu är det dags att Alejandro Sabella också inser det.

Källor: Diario Sur & Eldesmarquemalaga.

MADRID. Hade en väldigt trevlig pratstund med La Ligas ende svensk, Daniel Larsson, i Valladolid  i går. Han berättade vilken försvarare som är jobbigast att möta i ligan, vilken spelare han imponerats av mest, och vilken arena som hittills varit häftigast att spela på. Och utan att avslöja för mycket var det inte Real Valladolids hemmaarena José Zorilla han valde.
– Det finns ju en anledning att den kallas för lunginflammationsarena, konstaterade Daniel.

Nu, när jag själv varit i Spaniens erkänt kallaste stad, kan jag inte annat än att hålla med honom. José Zorilla är inte bara gammal – den är ruskigt kall också. Men för den sakens skull inte oattraktiv, snarare tvärtom. Hade det bara varit lite mer fart på läktarplats hade det varit en än mer angenäm skådeplats under fotbollsmatcherna.

I det kommande reportaget får ni också läsa om Larssons syn på sina landslagschanser och hur han firade Malmö FF:s SM-guld (han lämnade MFF för Valladolid förra hösten).

Apropå landslag kan jag köpa det argumentet att Erik Hamrén velat fortsätta på den inslagna vägen och köra vidare med den trupp som spelat VM-kvalet hela vägen in i det berömda kaklet. Tyvärr räckte det inte hela vägen över Atlanten, men för att vända det till något positivt innebär det att resan mot EM 2016 i Frankrike börjar redan nu.

Och inte bara där och då, utan med start nu hoppas jag att Daniel Larsson ingår i Hamréns planer. Det finns ingen annan anfallare förutom en viss Zlatan Ibrahimovic som går så bra i en av de största ligorna som Larsson.

Emellanåt känns det som många mindre spanska klubbar blir bortglömda. Henok Goitom smällde in tio mål för just Valladolid säsongen 2008/09 utan att få en vettig chans i landslaget. Detsamma gällde Kennedy Bakircioglü, som var en nyckelspelare i Racing Santander mellan 2010-12 (framför allt under sin första säsong, då den andra präglades av skador).

Förhoppningsvis kommer den svenska tränarstaben på bättre tankar, och inser värdet i att plocka in spelare med erfarenhet från de absolut största ligorna. Och med Daniel Larssons energiska spelstil och snabbhet hade han kunnat vara nyttig i landslaget. Som jag ser det ett perfekt alternativ till Johan Elmander, då Daniel också trivs bra och kan göra sig väldigt användbar utan boll – en egenskap som är ovärderlig. Alla lag behöver sådana spelartyper.

Senare i eftermiddag lyfter planet hem till Sverige igen. Förmodligen lär det vara lika kallt som på José Zorilla.

VALLADOLID. Vi var under 7 000 på Estadio José Zorilla i går kväll, varav 200 Celta-supportrar och två svenskar (högst troligt). Daniel Larsson var i alla fall på plats, och från start, när Real Valladolid till slut tog en klar 3-0-seger.

Men när Charles helt obegripligt blev utvisad i början av andra halvlek stod det fortfarande 0-0 på resultattavlan, så återigen spelade mannen med pipan en högst avgörande roll.

Efter utvisningen tog Valladolid över allt mer, och det var framför allt Javi Guerra som bidrog med det där lilla extra. Först sköt han distinkt in ledningsmålet, utökade med en utsökt nicklobb och avslurade med en elegant styrning efter en ännu mer elegant framspelning av Óscar González.

I stället för att byta klubbadress i somras efter att varit petad stora delar av fjolårssäsongen tog Guerra upp kampen. Han lade ner ett ännu större jobb för att kriga sig tillbaka, ett jobb vi nu ser frukten av. Och när spelare varit nummer ett, tappat sin plats, och sedan tagit sig tillbaka genom blod, svett och tårar är det allt som oftast med en framstörtande kraft och enorm hunger. Så även i fallet Javi Guerra.

Anfallarens tre fullträffar mot Celta innebar mål nummer åtta, nio och tio i ligan, vilket nu gör att han delar tredjeplatsen i skytteligan med Antoine Griezmann.

För ett lag som Valladolid betyder det A och O – eller rättare sagt skillnaden mellan överlevnad och nedflyttning – att ha en spelare som kan stå för det lilla extra och producera mål.

Och apropå spelare som tillför det där lilla extra. Kelgrisen Óscar, som varit en nyckelfigur i Valladolid de senaste åren, var tillbaka efter flera månaders skadefrånvaro och briljerade direkt.

Även om Larsson inte gjorde bort sig var han relativt osynlig matchen igenom. Det kommer nog krävas mer i längden om han ska behålla sin startplats, speciellt nu när Óscar är tillbaka. Patrick Ebert petar han definitivt inte, och Javi Guerra är lagets just nu formstarkaste spelare.

Det ska bli intressant att höra vad Larsson säger om livet och fotbollen i Spaniens kyligaste stad när jag träffar honom för en pratstund senare i dag (tisdag).

Amadeo Salvo har levt i en stor lögn hela hösten. Hela Valencia trodde, hoppades och ville att Miroslav Djukic skulle lyckas. Efter bara några månader var Salvo nästan ensam kvar. Supportrarna, spelarna och stora delar av ledningen visade inget större förtroende för Djukic, som varken visat tillräckligt med karaktär eller presenterat en tillräckligt tydlig spelidé för att få tillräckligt bra resultat.

Djukic har inte lyckats överhuvudtaget i klubben, där han som spelare annars var fantastisk. Salvo fortsatte att tro på serben, gav honom förtroende och sa att han blir kvar till säsongens slut, och sparkade i stället sportchefen Braulio Vázquez. Men även den envise optimisten måste ibland nypa sig i armen och vakna upp från drömmarnas land.

Till slut kunde inte ens Salvo se mellan fingrarna. Han var tvungen att se till klubbens bästa, och då fanns det bara en väg att gå – sparka Djukic.

I ett lag med så mycket individuell kvalité är det varken sunt eller normalt att det går så dåligt. Organisation och kollektiv har bara funnits i fantasin. Elva enskilda spelare har match ut och match in sprungit runt och vilseledda inte åstadkommit någonting utefter vad man kan begära.

Valencia tog ett steg i rätt riktning när man anställde Rufete som ny sporthef. Nu tar man ett ännu större steg i rätt riktning när Djukic får gå. Det är en sorgens dag för Salvo, och många med presidenten ville djupt in i själen att serben skulle lyckas, men allt som skulle slå rätt blev i stället helt omvänt.

Av en hel del namn som redan florerat kring en ersätta känns Luis Milla väldigt spännande. Hade jag varit Amadeo Salvo hade jag dock plockat upp telefonen och slagit en pling Marcelo Bielsa – även om han är krävande, emellanåt svårtolkad och alldeles säregen. Han har i alla fall karaktär och en tydlig spelidé.

MADRID. Jag hade väntat mig en matchbild där bollinnehavet fördelades mer jämnt mellan Atlético och gästande Valencia. Efter den obligatoriska ta-inga-risker-kvarten där lagen kom in i matchen kändes det däremot som det skulle skiftas om vilket lag som höll i taktpinnen. Men den känslan varade alltså bara i en kvart.

Ju längre såväl första halvlek som matchen led, ju mer tog hemmalaget över. Det var mållöst i paus, men känslan var aldrig att det kunde sluta hur som helst. Atlético Madrid har förvandlats till en segermaskin utan dess like, och jakten på mål blev allt intensivare i den andra akten.

Det handlade aldrig om, utan när ledningsmålet skulle komma. Och vi fick svaret tidigt in på andra när Diego Costa stormade fram längs vänsterkanten och via en fin soloprestation satte han dit 1-0.

Tidigare i veckan skrev jag om Europas just nu kanske bäste reserv – Raúl García. När Atléticos tryck blev allt större, och bara målen fattades, dröjde det inte länge innan Diego Simeone kallade på García och satte in honom i spel. Två minuter senare hade han dunkat in 2-0 för hemmalaget, ett helt matchavgörande mål. Det blev till slut klara 3-0 på resultattavlan.

Straffmissen stärkte bara Costa – överlägset bäst på plan
Han har dragit rubriker hela hösten, men det är omöjligt att inte nämna Diego Costa efter den här matchen. Han slet på egen hand sönder Valencia-försvaret, och kombinerade såväl fart, styrka och teknik. När han brände sin första straff vid ställningen 2-0 reagerade han med att bli ännu bättre, ännu mer hungrig, och en ännu större mardröm för motståndarförsvaret.

Till slut kom så en ny chans från elva meter, och trots att Costa missat tre (!) straffar under hösten hade han modet att gå fram på nytt. Den här gången hade han också kylan att slå bollen i mål, men få spelare hade inte ens vågat ta reda på det.

Costa har nu gjort mål i samtliga ligamatcher på Vicente Calderón den här säsongen. Och 17 mål på 16 matcher totalt – ett hyfsat facit.

Valencia saknar fortfarande en tydlig spelidé
Jag satt hela matchen och försökte komma fram till en ordentlig slutsats av Valencias spelidé under Miroslav Djukic. Tyvärr misslyckades jag.

Precis som hela hösten var det ett lag utan organisation och spelidé. Samtidigt mötte man ligans just nu kanske bästa lag, men det är inte bara kollektivet som inte fungerar. Även spelarnas individuella prestationer har inte varit något vidare den här säsongen. När Antonio Barragán – en spelare som egentligen inte har i en klubb av Valencias kaliber att göra – är formstarkast säger det en hel del mellan raderna.

En situation som var signifikativ för såväl Atlético som Valencia kom drygt 25 in i andra, när Juanfran tappade bollen och Paco Alcácer hamnade i en en-mot-en-situation. Paco blev stressad, och visste inte vad han skulle hitta på, medan ytterligare två Atlético-spelare tog maxlöpningar i riktning hemåt för att vara behjälpliga, och slutligen var det mycket riktigt Juanfran som återerövrade bollen igen.

I Valencia tycks man inte veta vad man ska hitta på, varken spelarna eller tränaren. I Atlético har man ett grundspel som fungerar enligt perfektion, och varje enskild individualist vet exakt som roll i laget.

Det är fascinerande hur fort det kan vända. För ett par år sedan vad trots allt Valencia fortfarande det tredje bästa laget i Spanien. Nu vet de inte ens själva vad de är.

MADRID. Matchen målades upp som Pitis stora återkomst. Hjälten, den numera förlorade hjälten, skulle komma tillbaka till Vallecas – i en annan tröja. Men det var knappast några burop från läktarplats när Piti trädde in på planen i Granadas färger, snarare tvärtom.

Innan, under och efter matchen hyllades han rejält, och det med all rätt efter allt han uträttat i Rayo Vallecano under sina år i klubben.

Hade Rayo haft ett lika bra fotbollslag som supportrar hade man varit topp fem i Spanien. Mot Granada höll den trogna skaran fans igång precis som vanligt.

Återkomsten då? Nja, Piti stod mest i centrum när hyllningarna betades av. I övrigt var han ganska anonym, och såg mest grinig och frustrerad ut. Kanske går det hand i hand med hans tidigare skadebekymmer, och att han fortfarande inte är i full form.

Som tur var, för Piti, finns det däremot andra i Granada som är i bra form. Roberto Fernández – som har varit en av ligans bästa målvakter i höst – var återigen säkerheten själv mellan stolparna. 92-modellen Jeison Murillo visade inga prov på ungdomlighet utan snarare lugn och kontroll när han styrde sitt försvar på bästa sätt. Även Manuel Iturra på det defensiva mittfältet och Yacine Brahimi hade avgörande roller i Granadas 2-0-seger.

Men nyss nämnda får ändå stå som biroller då matchens centralfigur tyvärr var domare Muñiz Fernández. För bara några månader sedan hittade han en straff från ingenstans när Real Madrid mötte Elche – nu missade han en betydligt mer solklar straff och gav i stället Nacho Fernández sitt andra gula för filmning.

Ett helt befängt domslut – som ägde rum redan i slutet av första halvlek – fick förstås matchbilden att ändra skepnad. Rayo höll förvisso fortfarande bollen, medan Granada försvarade kompakt och försökte ställa om, men hur mycket man än rullade bollen i hemmalaget blir det tydligt när man helt plötsligt blivit av med en spelare.

Däremot lyckades Rayo ändå vaska fram ett par riktigt farliga lägen, men då spökade ineffektiviteten och obeslutsamheten – precis som tidigare under säsongen. Granada var på alla sätt värda segern, men Muñiz gav en hjälpande hand som i sådana här sammanhang bara förstör något som på förhand kan bli en väldigt trevlig och underhållande fotbollsmatch. Rayo? Ja, klubben får nog ta tag i anfallsproblemen i januarifönstret, annars står divisionen under och knackar på dörren.

För övrigt är det fortfarande svårt att ta in att Youssef El-Arabi brände en målchans som knappt förtjänar att kallas målchans. Yacine Brahimi la upp bollen på straffpunkten, knöt och putsade skorna åt El-Arabi, för att sedan lura målvakten åt fel håll. Allt som kvarstod var att sätta till en enkel bredsida och se bollen förpassa mållinjen. Men ibland är fotboll svårare än i teorin – även om ett betalt fotbollsproffs, och i detta fallet en anfallare, naturligtvis inte får missa en sådan chans.

Neymars storform fortsätter
”När Leo Messi är borta har Neymar klivit fram”, har det sagts. Och jo, efter några svala insatser från såväl Barcelona som Neymar har brassen definitivt styrt laget i rätt riktning igen med ett par fenomenala prestationer.

Anfallaren följde upp sin drömmatch mot Celtic i veckan, där han stod för tre mål och en assist, med att föra katalanerna till en ny viktig seger. Den här gången bjöds man dock på betydligt tuffare motstånd – även om Villarreal hade väldigt svårt att ens låna bollen, och när man väl fick den spela sig ur Barcelonas intensiva press.

Det blev 2-1 på Camp Nou, och Neymar stod för båda målen. Inget av dem tillhör hans varken snyggaste eller svåraste i karriären, men att gå fram och slå in en straff utan den minsta oro, och befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt är också styrkor som inte bör förkastas.

Osasuna – en av säsongens svåraste bortamatcher
När jag får ett meddelande av något slag innehållande ”Real Madrid tappade poäng mot Osasuna, är det krisstämpel nu?” svarar jag kort och koncist nej. Det är definitivt ingen krisstämpel på Real Madrid för tillfället.

För att ge en klen tröst: Barcelona tappade också poäng på El Sadar.

För att ge sig lite djupare in i analysen: Osasuna är ett av ligans bästa hemmalag, och att åka till El Sadar är alltid en av säsongens tuffaste matcher – oavsett tidpunkt eller form. Det är sällan Osasuna släpper till mycket på hemmaplan, speciellt mot topplagen, men inte annars heller.

Av lagen på nedre halvan tillhör Osasuna det lag som på bortaplan för topplagen bör betraktas som den svåraste bortamatchen. Nu tappar visserligen Real Madrid mark i toppen, mark som kan bli svår att jobba i kapp, men det är varken kört eller någon krissituation som råder i klubben.

—

I morgon väntar klassikermöte några meter bort från mitt hotellrum. Atlético de Madrid tar emot Valencia på Vicente Calderón, och Atleti kan fortsätta irritera Barcelona i toppen, men också rycka ifrån lokalantagoinsten Real Madrid vid seger.

Valencia söker många svar efter en hittills väldigt miserabel säsong där mycket gått snett. Och man kommer inte till huvudstaden med starkaste truppen då en del nyss kommit tillbaka från skadebekymmer och en del andra nyligen lagts till på skadelistan.

Men, Valencia är fortfarande Valencia, och ska aldrig under några omständigheter räknas bort i ett sådant här möte. Det kan sluta hur som helst –även om Atlético givetvis bär favoritskapet.

Resan från att höra burop och vara oönskad till att bli älskad publikfavorit är lång. Raúl García vet precis hur lång den är – han har nämligen genomfört den.
Nu är han en av många som leder Atlético vidare i framgångssagan.

Raúl García med kaptensbindeln på armen i Copa del Rey-matchen mot Sant Andreu. BILD: clubatleticodemadrid.com. 

Vi backar bandet till säsongen 2010/11 – en säsong som Atlético Madrid minns tillbaka på med bitterhet. Med en VM-formtoppad Diego Forlán i truppen och Sergio Agüero som var på väg att ta nästa steg hade man förväntningar på sig att ta upp kampen med Barcelona och Real Madrid.

Bortsett från UEFA Supercup – där man slog Inter med 2-0 – blev det däremot ett ordentligt magplask, med en nionde plats i ligan och uttåg redan i Europa League-gruppspelet. Men det var en spelare som hade det värre än övriga – Raúl García.

Mittfältaren från Pamplona var inne på sin fjärde säsong i Madrid-klubben, och hade dittills inte gjort något större avtryck. Han spelade visserligen i Europa League-finalen 2010, som Atlético sedermera vann, men hade överlag undepresterat rejält sedan flytten från Osasuna 2007. Han kom med stora förhoppningar om att bli en ny spansk stjärna som kunde lyfta sig ytterligare en nivå med en bättre omgivning. Dittills hade ett precis omvänt scenario inträffat.

Supportrarna buade ut honom under hemmamatcherna, och många krävde att man gjorde sig av med mittfältaren. Klubbens gensvar? Man gav honom ett nytt treårskontrakt – men lånade sommaren 2011 tillbaka honom till Osasuna för att han skulle få en nytändning.

Och i jämförelse med ett mål och tre assist på 29 matcher 2010/11 var elva mål och åtta assist i Osasunas röda tröja en ordentlig nytändning. Men näsan för mål, viljan i straffområdet och styrkan att söka sig till rätt ytor har alltid funnits i Raúl Garcías sinne.

En av anledningarna att han inte fick ut i närheten av sin fulla potential i Atlético Madrid var att man hade använd honom i fel position. I stället för att spela honom som en offensiv mittfältare fick han i huvudstadsklubben agera tvåvägsspelare längre ner på det centrala fältet. När García inte kan ge sig i väg på offensiva löpningar, söka sig in i boxen eller komma på andrabollar är han i mångt och mycket oanvändbar.

I Osasuna kom han åter till sin rätt, men när han sommaren därpå återvände till Madrid var det med blandad kompott han blev bemött. Supportrarna var definitivt inte övertygade och hade redan sett tillräckligt – de ville aldrig mer se honom i Atlético Madrid rödvita tröja. Många i klubbens ledning samtyckte, och hävdade att hans fina säsong i Osasuna bara hade höjt hans marknadsvärde och det vore smart att ”slå till” med en försäljning.

– Det var tufft att komma tillbaka. Jag hade en fantastisk säsong i Osasuna och ville representera Atlético igen, men det var en tid av ovisshet där jag inte alls hade någon aning om vad som skulle ske, har han berättat.

Men hans högklassiga säsong i Osasuna gick inte helt obemärkt förbi. Raúl García imponerade åtminstone på en person i Atlético Madrid – Diego Simeone. Och det var fullt tillräckligt. ”El Cholo” hade mycket att säga till om och fick fria tyglar om hur han skulle forma sin trupp utefter de förutsättningar som fanns.

Simeone såg potentialen och hade direkt en klar bild av hur han ville använda García.
– När han spelade i Atlético tidigare fick han spela alldeles för långt ner i planen. Där hör han inte hemma. Raúl García är ingen playmaker som styr tempot i matcherna – han avgör dem med sina enorma egenskaper i straffområdet. Kan vi utnyttja det kommer vi få stor användning av honom, sa han.

Av trion Diego Costa, Raúl García och Eduardo Salvio var minst en tvungen att säljas. Vid den tidpunkten, sommaren i fjol, hade Salvio högst marknadsvärde och när man fick sålt argentinaren var det upp till Simeone att avgöra hur det skulle bli med den kvarstående duon. Han behöll båda – något som gett en effekt av ett ännu mer oförutsägbart och effektivt Atlético Madrid.

El Cholo började använda Raúl García i en alltmer offensiv roll, även om han ibland fick utgå från kanten. Resultatet blev nio mål och två assist med samtliga turneringar inräknade under comebacksäsongen, och det var framför allt på bortaplan där Garcías mer fysiska egenskaper kom till stor nytta.
– Raúl erbjuder någonting unikt till truppen och förtjänar supportrarnas uppskattning, uttalade sig Diego Simeone.

Det tog tid, men successivt började Atléticos supportrar vända kappan efter vinden och hylla Raúl García. Men det är först den här hösten García på allvar vunnit supportrarnas hjärtan.

Raúl García kramas om av Diego Costa. BILD: clubatleticodemadrid.com.

I andra ligaomgången hemma mot Rayo Vallecano fick han chansen från start. García tackade Simeone för förtroendet, och gav supportrarna två mål och en helt bländande insats. När han avrundar målskyttet med att sätta 5-0 utbröt ett stort jubel på läktarplats och supportrarna började skandera hans namn.

Och huvudpersonen själv var påtagligt berörd efter matchen.

– Att få höra sitt namn och applåder i stället för högljudda burop känns som en stor seger för mig. Att få ha de här fantastiska supportrarna på sin sida gör en ännu starkare, sa han.

Sant som det är sagt. Raúl García var knappast nöjd med att vinna över supportrarna på sin sida. Nästa mål var att förtrolla dem fullständigt. Och det har han lyckats med.

Från utbuad och fullständigt oönskad har Raúl García vunnit kampen och är nu en hyllad spelare och publikfavorit på Vicente Calderón. Men han är framför allt också en av Diego Simeones absoluta favoritspelare, och utan Cholo är det ingen som vet var García befunnit sig i dag. Atlético-tränaren pumpade in en dos självförtroende i mittfältaren, hittade rätt position för honom, och fick en poängmaskin i gengäld.

Under hösten har García varit högst delaktig i Atléticos framfart i såväl ligaspelet som Champions League. I den sistnämnda turneringen har han på sex matcher gjort tre mål, lika många assist, och därtill fått UEFA:s officiella pris som matchens spelare tre gånger. Och då pratar vi fortfarande om en spelare som inte är helt gjuten i startelvan, utan varvar speltid med en plats på bänken.

– Raúl är en av de mest pålitliga spelarna jag har, menar Diego Simeone.

Pamplonasonen har gjort en fantastisk resa de senaste åren och är nu den där matchvinnartypen som Simeone såg potentialen i förra sommaren. I nuläget finns det få lag i Europa som har en lika pålitlig spelare att skicka in om någon av de ordinarie startspelarna inte finns tillgängliga.

Å andra sidan har Raúl García imponerat så pass mycket att alla Atléticos offensiva startspelare hela tiden känner flåset i nacken. Och fortsätter han göra världsklassmål som mot Porto vore det konstigt om medspelarna inte gjorde det.

Källor: ESPN, LFP.es, AS.com & clubatleticodemadrid.com.

Då var Champions League-hösten över för den här gången, vilket lämnar tid och rum för en kort summering.

Till skillnad från Real Sociedad, som hade stolpe ut genom hela gruppspelet, hade de övriga spanska lagen en betydligt mer bekväm resa i riktning mot slutspelet.

Effektivt Real Madrid och en viss Cristiano Ronaldo
Real Madrid promenerade hem sin grupp bestående av Galatasaray, Juventus och Köpenhamn. Att man bara tappat två poäng, gjort 20 mål, och har hela nio poäng ner till grupptvåan Galatasaray räcker för att summera Madrids överlägsenhet.

Om man ska peka på två faktorer till Reals framfart under CL-hösten är det först och främst Cristiano Ronaldo. Portugisen har visat strålande form och slagit nytt Champions League-rekord med nio fullträffar i gruppspelet – något som tidigare aldrig inträffat. Ronaldo har alltså nästan stått för hälften av lagets målproduktion, vilket i sig också understryker formtoppen.

Det andra är effektiviteten. Real Madrid har visserligen bränt en del chanser också, men ändå varit konsekventa i sina uppgifter och egentligen aldrig varit riktigt hotade.

I ett lag som fortfarande håller på att formas ihop kommer Real Madrid definitivt bli ett lag att räkna med när CL-slutspelet tar sin början i vår. En stor titelutmanare till favoriten Bayern München.

Defensivt starkt Atlético blir att räkna med
Grannlaget Atlético de Madrid har inte heller haft en krånglig väg fram till slutspelet. När man först slog Zenit hemma med 3-1 och följde upp det med att vända och vinna borta mot Porto kändes avancemanget redan klart. Därefter fixade man snabbt gruppsegern efter två komfortabla segrar mot Austria Wien, medan gruppkonkurrenterna schabblade bort poäng lite varstans.

Atlético är tillsammans med Real Madrid det lag som inkasserat flest poäng i gruppspelet den här CL-upplagan – 16. Man har dessutom släppt in minst antal mål, tillsammans med Manchester United och Chelsea – ynka tre stycken.

Om det fortfarande finns folk ute i stugorna som inte tar Atlético Madrid på allra största allvar bör man göra det nu. Med en urstark defensiv, och ett effektivt anfallsspel där man framför allt är livsfarliga i omställningar och på fasta situationer, kommer man kunna gå riktigt långt.

Att överhuvudtaget slå Porto i sista omgången med 2-0 utan Thibaut Courtois, Juanfran, Diego Godín, Filipe Luís, Arda Turan & David Villa från start säger det mesta om mentaliteten och vilken bredd som finns.

Räkna aldrig bort ett individuellt skickligt Barça
Inte heller Barcelona hade några större bekymmer att fixa gruppsegern före Milan, Ajax och Celtic. Även om man förlorade borta mot Ajax och var piskade att ta poäng mot Celtic i sista omgången (något man gjorde med besked efter klar 6-1-vinst) blev det egentligen aldrig någon spänning om förstaplatsen i gruppen. Barcelona var en nivå bättre än övriga lag men visade både i bortamatcherna mot Milan och Ajax att man inte är övermänskliga.

Offensivt har det fungerat bra för katalanerna, inte minst på hemmaplan. Men ska man blanda sig i titelstriden måste presspelet bli ännu bättre, något som hänger ihop med ett mer kompakt och stabilt försvar.

Med den individuella kvalité som finns i truppen kan Barcelona däremot inte räknas bort under några omständigheter. Man har trots allt tagit sig till sex raka Champions League-semifinaler.

Ett är borträknat, men tre spanska lag är vidare i Europas och världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Gemensamt för samtliga? De har visat så mycket klass att de kan gå hela vägen till final. Men på vägen dit är det många berg som skall bestigas – och på finalarenan Estadio da Lúz i maj finns det bara plats för två lag.

Medan tre lag har vandrat stabilt igenom Champions League-hösten hade det fjärde och minst erfarna spanska laget rejäla problem. I en grupp med Manchester United, Shakhtar Donetsk och Bayer Leverkusen kändes det på förhand inte alls omöjligt för Real Sociedad att överraska och med lite tur knipa en andraplats, eller åtminstone greja tredjeplatsen och få fortsätta äventyret i Europa League efter nyår.

Men när vi nu, sex gruppspelsmatcher senare, summerar La Reals CL-höst landar vi i en djup besvikelse. Kanske var man inte redo, kanske var man inte tillräckligt bra, kanske saknade man den där rutinen som krävs i sådana här sammanhang.

När jag ser tillbaka och ska analysera Real Sociedads miserabla gruppspel – som slutade med bara en poäng (0-0 hemma mot gruppsegraren Manchester United) – är det en match jag vill peka på som fällde hela avgörandet.

För ett lag som slår underifrån och vill utmana jättarna är det viktigt att man får igång ett flyt. Det är framför allt viktigt att få en bra start, så man har någonting att bygga vidare på. Det fick inte Real Sociedad.

Men även om det blev förlust med 2-0 hemma mot Shakhtar i premiäromgången är det viktigt att understryka att man var långt ifrån dåliga. 15-6 i målchanser och 8-2 i hörnsparkar talar sitt tydliga språk. Sociedad var och är inget sämre fotbollslag är Shakhtar – man är bara betydligt mer ineffektiva.

Ukrainarna hade blott fyra skott på mål – två gick in. La Real hade nio, men lyckades aldrig peta in lädret i nätmaskorna. Redan från första minuten av gruppspelet hade Sociedad stolpe ut – bokstavligen – och sedan dess har man inte kunnat repa sig.

Man går inte vidare från en Champions League-grupp med ett gjort mål, varav noll på hemmaplan, och tio insläppta. Enkel matematik.

Och finns det något man kan peka på som den främsta anledningen till att Sociedad inte ens varit i närheten att blanda sig i kampen om slutspelsplatser så landar vi på ineffektiviteten. Detta är något som givetvis tränaren Jagoba Arrasate håller med om.

– Jag tycker inte vi har spelat så dåligt som resultaten visar. Vi borde ha vunnit vissa matcher, och tagit poäng i fler matcher. Men gör man inte det fotboll går ut på – mål – så gör man inte det. Vi har varit alldeles för klena framför mål, summerade han enligt Marca.

Det tog nio år mellan de senaste gångerna La Real medverkade i Champions League. Vi får se hur lång tid det tar till nästa gång, och hur väl förberedda laget är då.

Mer om de spanska CL-lagen som faktiskt tagit sig vidare till slutspelsfasen blir det senare.