Det finns fördelar och nackdelar med allt. I ett rent cupspel får man fram intensiteten och känslan av att varje situation är livsviktig i en match på ett helt annat sätt än i en vanlig seriematch, där man kan ha råd att göra misstag och plattmatcher.

När det så skapas rena ”finalmatcher” i ett seriespel växer bara känslan ännu mer, vilket också gör den genuina fotbollskärleken allt större. Det är ju de stora matcherna, de som betyder något och de som engagerar flest personer, som är allra roligast att snacka upp, följa och analysera i efterhand. Precis en sådan utspelade sig på El Madrigal igår kväll, då Villarreal och Almería gjorde upp om den sista direktplatsen till La Liga.

Elche är som bekant redan klara mästare. Villarreal och Almería har båda hängt med i toppen hela säsongen, främst tillsammans med Girona. Inför den avslutande omgången låg båda lagen på samma antal poäng, men på bättre målskillnad hade Villarreal den stora fördelen att oavgjort skulle räcka för att knipa andraplatsen i tabellen. Å andra sidan är det inte alltid en fördel att ha de på förhand bästa förutsättningarna. Det kan sätta sig i huvudet, spelarna kan undermedvetet bli något mer passiva och försiktiga i sina aktioner. Ungefär det vi fick se från Villarreal-spelarna i första halvlek, då Almería var de som trycka på mest.

När sedan Jonathan Pereira, som började säsongen i Real Betis men i vintras återvände till Villarreal där han en gång började sin karriär, placerade in 1-0 tio minuter in i andra exploderade El Madrigal av glädje. Villarreal backade hem, och Almería fick sina chanser mot slutet, men tog inte vara på någon. ”De gula ubåtarna” vann matchen, och säkrade därmed platsen i Spaniens finrum nästa säsong.

Det som fascinerat mig mest med årets upplaga av Villarreal är supportrarna. I den lilla staden Vila-Real, med drygt 50 000 invånare, har alla involverat sig och engagerat sig i klubben. Till bortamötet mot Barça B förra helgen reste närmare 11 000 supportrar till Barcelona för att stötta sitt lag. Över 175 bussar åkte på rad i ett 6,5 kilometer långt ekipage från Vila-Real till Barcelona, och fansen gjorde Mini Estadi, som tar in knappt 16 000, fullkomligt gul. Ena långsidan och båda kortsidorna var fyllda av gula tröjor, och stämsången ljöd högre än vanligt.

Likadant var det mot Almería igår. El Madrigals 25 000 åskådarplatser var utsålda och ljudnivån var högre än någonsin. Villarreal må ha tappat både ekonomiskt (även om man fortfarande är den bäst skötta klubb i Spanien med en väldigt sund ekonomisk situation) och stjärnspelare som Borja Valero, Diego López & Nilmar lämnade i och med degraderingen ifjol. Man har gjort långt ifrån en perfekt säsong, som började ödesdigert redan förra sommaren då Manuel Preciado inte hann vara tränare ett dygn innan han drabbades av hjärtattack. Energiske Júlio Velázquez som tog över höll fram till mitten av januari, innan till slut Marcelino Toral García kom in och fick ordentlig snurr på ubåten. Men å andra sidan har den här säsongen gjort klubben, supportrarna och staden Vila-Real mer enade än någonsin. Nu återvänder man till högsta divisionen med besked, och jag hade inte alls blivit förvånad om vi får se att Villarreal som slåss om Europa-platser redan nästa säsong. Vi kan i alla fall räkna med att inga lag kommer åka till El Madrigal och plocka enkla poäng. Fansen är nämligen mer livade än någonsin i Vila-Real.

Tidigare i veckan presenterade jag det mig anser vara säsongens bästa elva. Nu är det dags för den inte lika smickrande uttagningen – säsongens floppelva. Det gäller spelare som helt enkelt inte presterat utefter förutsättningarna och på ett eller annat sätt underpresterat.

Här kommer min floppelva för säsongen, med längre motiveringar på varje spelare längre ned. Systemet är ett 4-4-2.

Målvakt: Iker Casillas
—
Högerback: Dani Alves
Mittback #1: Fernando Amorebieta
Mittback #2: Alberto Botía
Vänsterback: José Ángel
—
Högerytter: Adrián
Innermittfältare #1: Javi Hervás
Innermittfältare #2: Luka Modric
Vänsterytter: Jonathan Viera
—
Anfallare #1: Joseba Llorente
Anfallare #2: Fernando Llorente

——

Målvakt: Iker Casillas (Real Madrid)
Motivering: Även om jag inte sett honom i aktion på ett bra tag är han fortfarande en av världens främsta målvakter i mitt tycke. Däremot kan man inte snacka bort att det varit en väldigt miserabel säsong för Iker Casillas. Oavsett om det funnits personliga duster mellan José Mourinho och Iker har den sistnämnde blivit petad av såväl Antonio Adán, och sedan inte ens fått chansen att rubba Diego López sedan han värvades till klubben i vintras. Det har långt ifrån varit en höjdarsäsong för Madrid-kaptenen.

Högerback: Daniel Alves (Barcelona)
Motivering: Det är först och främst viktigt att klargöra en del saker här. Dani Alves är fortfarande en av ligans, och världens, bästa högerbackar. Den stora anledningen att jag sätter honom i säsongens floppelva är på grund av att han prestationsmässigt gått ner sig väldigt mycket gentemot ifjol, och dessutom stått för flera ödesdigra misstag som egentligen bara handlar om slarv under säsongen. Skulle jag gått efter säsongens rakt av sämsta högerback hade nog Antonio Barragán legat högt upp, men sett utefter förutsättningar och förväntningar, har Dani Alves underpresterat.

Mittback #1: Fernando Amorebieta (Athletic Club)
Motivering: Förra säsongen var venezuelanen i vissa stunder en av ligans främsta försvarare. Den här säsongen har han hamnat i trubbel på både på och utanför planen, och till slut också hamnat i frysboxen med utebliven speltid. Nu lämnar Fernando Amorebieta Athletic med en katastrofsäsong i ryggen och flyttar till London för spel i Fulham.

Mittback #2: Alberto Botía (Sevilla)
Motivering: När Sevilla vann kampen om Alberto Botía förra sommaren var jag en av många som applåderade klubben till en på förhand väldigt bra värvning. Den förre Sporting Gijón-spelaren är förvisso fortfarande ung, och har en del brister, men har trots det varit en stabil försvarare i flera säsonger och jagats av de flesta storklubbar i Spanien. I Sevilla har Botía dock haft svårt att ta en startplats, och har mestadels fått nöja sig med en plats på bänken. Det var nog många som hade väntat sig mer av Alberto i Sevilla-tröjan.

Vänsterback: José Ángel (Real Sociedad)
Motivering: José Ángel hämtades in från Roma på lån inför säsongen och var på förhand en riktigt tuff utmanare till Alberto De La Bella om vänsterbacksplatsen. Men, den sistnämnde tog varningsfingret på allvar och höjde sig istället flera snäpp vilket gjorde honom till ohotad etta. José Ángel, som för ett par år sedan bara var detaljer ifrån att skriva på för Barcelona, kan räkna in ännu en ytterst medioker säsong på cv:t.

Högerytter: Adrián (Atlético Madrid)
Motivering: Jag minns inte sist en spelare var så ruggigt bra en säsong, för att säsongens därpå inte vara i närheten av samma spelare. Ifjol var Adrián en nyckelspelare i det Atlético Madrid som tog hem Europa League – den här säsongen har hans form lyst med sin frånvaro. Noll självförtroende, missade lägen och i allmänt väldigt osynlig har symboliserat Adriáns säsong. Frågan är om han blir kvar i Atlético.

Innermittfältare #1: Javi Hervás (Sevilla)
Motivering: Javi Hervás var årets genombrottsspelare i Segundan ifjol när han imponerade stort med sina prestationer i Córdoba. Sevilla vann dragkampen om spelaren, men efter adressändringen har det gått stelt. Bara en start plus åtta inhopp är Hervás facit i ligaspelet den här säsongen vilket måste ses som ett stort misslyckande med tanke på att han på förhand var en kanonvärvning. Oklar framtid.

Innermittfältare #2: Luka Modric (Real Madrid)
Motivering: Precis som i fallet med Dani Alves tål att upprepas även här: Luka Modric är inte i närheten att vara en av ligans sämsta innermittfältare. Det är sett till förväntningarna, och framför allt prislappen på 300 miljoner, som gör att han tar plats här. Värvar man en spelare för de summorna kan man enligt mig kräva betydligt mer än vad Modric presterat. Undantaget borta mot Manchester United i Champions League, där kroaten kom in och vände matchen för Madrid, samt en handfull matcher till, har han generellt sett inte alls levt upp till förväntningarna som ställdes när han köptes för Tottenham. Att han är en värvning för framtiden håller till viss del som argument för den stora prislappen, men inte fullt ut. Madrid kan kräva mer av Modric.

Vänsterytter: Jonathan Viera (Valencia)
Motivering: Värvades som ett stort löfte inför säsongen och många trodde han skulle få sitt definitiva genombrott. Men nja, det gick aldrig riktigt Vieras väg. Av varken Mauricio Pellegrino eller Ernesto Valverde fick yttermittfältaren något förtroende, och den uteblivna speltiden beror förstås på någonting. Kan mycket väl lämna Valencia om inte nye tränaren Misoslav Djukic övertalar honom att stanna.

Anfallare #1: Joseba Llorente (Osasuna)
Motivering: Var utlånad till Pamplona-klubben från Real Sociedad med en huvudsaklig uppgift: att göra mål. Resultatet? 24 matcher, och endast ett mål. Spelmässigt har det heller inte sett särskilt bra ut för Llorente, som inte heller lär få någon mer chans i Sociedad framöver. Åldern har tagit ut sin rätt på Joseba Llorente som för några år sedan var skyttekung i Villarreal.

Anfallare #2: Fernando Llorente (Athletic)
Motivering: Det verkar inte vara någon passande kombo att heta Llorente och spela i La Liga. Ligans andre spelare med samma efternamn, Fernando Llorente, har liksom Joseba inte heller stått för en särskilt minnesvärd säsong. Efter uttalandena om att han ville lämna klubben blev han satt i frysboxen, vilket gjorde att speltiden blev knaper, och att landslagsplatsen förlorades. Han gjorde totalt bara en fjärdedel av sina 16 mål från förra säsongen.

—

Saknar ni redan klubblagsfotbollen i all landslagsyra? Lugna, i kväll spelas en fantastisk match inom den spanska fotbollen. Villarreal tar emot Almería hemma på El Madrigal i en match som blir direkt avgörande om vilket av de två nyss nämnda lagen som roffar åt sig den sista direktplatsen till La Liga. Villarreal innehar den just nu, och klarar sig med oavgjort. Almería, med skyttekungen Charles i laget, måste vinna. Ett fullsatt Madrigal kommer bokstavligen koka.

Det här med att ta ut säsongens bästa lag är alltid vanskligt. Samtidigt är det en väldigt rolig del att göra, och något som åtminstone jag ser som väldigt utmanande då det gäller att försöka sitta sig in i många saker och utvärdera spelarnas prestationer från olika vinklar. Här kommer mitt val av säsongens lag.

Laget har jag ställt upp i ett numera ganska klassiskt 4-2-3-1-system, men likväl ett väldigt offensivt sådant. Så här ser laget ut följt av lite längre motiveringar nedanför.

Målvakt: Thibaut Courtois
—
Högerback: Carlos Martínez
Mittback #1: João Miranda
Mittback #2: Iñigo Martínez
Vänsterback: Jordi Alba
—
Innermittfältare #1: Beñat Extebarria
Innermittfältare #2: Andrés Iniesta
—
Högerytter: Carlos Vela
Släpande anfallare: Lionel Messi
Vänsterytter: Cristiano Ronaldo
—
Anfallare: Radamel Falcao

———

Målvakt: Thibaut Courtois (Atlético de Madrid)
Belgaren tog stora kliv framåt i utveckling redan under fjolåret, men har den här säsongen tagit enorma steg mot världstoppen. Den unge målvakten är reflexsnabb som få, en gigant i luftrummet och agerar alltid med stor pondus. Med sina 20 hållna nollor är han överlägset bäst sett till de europeiska toppligorna, och i Spanien var han ohotad etta vad gäller bästa snitt på insläppta mål kontra spelade matcher. Den Chelsea-ägda spelaren blir med stor sannolikhet även Atlético-spelare nästa säsong, även om ingenting är bekräftat ännu. Världens just nu största målvaktstalang har lämnat talangstadiet och tillhör redan nu en av världens främsta på sin position.

Högerback: Carlos Martínez (Real Sociedad)
I början av säsongen var det Daniel Estrada som var Philippe Montaniers förstaval som högerback, men efter några halvdana insatser fick Carlos Martínez chansen tio omgångar in. Därefter har den 27-årige spanjoren inte släppt greppet om sin startplats och liksom hela Real Sociedad successivt bara blivit bättre och bättre. På ett sätt personifierar Martínez La Reals säsong som först började lite knackigt, innan det mot senhösten vände för att under våren gå som en dans på rosor.
Med ett stabilt spel både defensivt och offensivt har Carlos Martínez växt med ansvaret i Real Sociedad – som numera har en av ligans bästa högerbackar.

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
Ligans främsta mittback den här säsongen. Har gått om försvarskollegan Diego Godín som nummer ett i Atlético Madrids backlinje. Miranda är precis som han ser ut att vara ganska snäll på planen, men är samtidigt otroligt resolut i det han gör. Med sin snabbhet och följsamhet är han svårpasserad, och i luftrummet är han lika svår att rubba, vilket också gör honom till ett ständigt hot i offensivt straffområde.

Mittback #2: Iñigo Martínez (Real Sociedad)
La Reals supertalang har tagit ytterligare ett kliv framåt i utvecklingen efter genombrottet förra säsongen. Med sin enorma pondus styr han och ställer som om han vore 30 i Real Sociedads försvarslinje. Iñigo är fortfarande ung, och har fortfarande mycket att lära, men för sin åldern besitter han otroligt mycket kvalité och är Spaniens just nu klart största försvarstalang. Utöver pondusen kännetecknar man Iñigo mest för styrkan i luftrummet samt sin känsliga vänsterfot. Han är inte riktigt uppe och nosar på världenivå än, men fortsätter han prestera som han gjort den nyss avslutade säsongen kommer Sergio Ramos och Gerard Piqué få lite konkurrens på allvar i landslaget.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Med sin snabbhet är han svår att ta sig förbi, och med sin otroliga lungkapacitet är han svår att stoppa offensivt. Jordi Alba har erbjudit precis det Barcelona ville ha när man värvade honom från Valencia förra sommaren. Den unge vänsterbacken har bara gjort några år som ytterback, men är redan en av världens främsta på sin position. Att tala utefter form- och utvecklingskurvan finns inga skäl att tro att det kommer bli sämre heller.

Innermittfältare #1: Beñat Extebarria (Real Betis)
Real Betis har gjort en alldeles strålande säsong. Tillsammans med stjärnanfallaren Rubén Castro finns det ytterligare en spelare som sticker ut från mängden: Beñat. Utan mittfältsmotorn är jag helt övertygad om att Betis inte hade spelat till sig den fina sjundeplats man till slut parkerade på. Beñat betyder A och O för Betis med sitt lugn, sitt spelsinne och framför allt sina otroligt känsliga fötter. Ryktas nu vara på väg till modersklubben Athletic.

Innermittfältare #2: Andrés Iniesta (Barcelona)
Den bleke mittfältaren har levt vidare på EM-formen från förra sommaren och kanske gjort sin bästa säsong någonsin. Utöver Leo Messi har Andrés Iniesta varit den som stuckit ut allra mest i säsongens upplaga av Barcelona. Hans 16 assist i ligaspelet, vilket är hans klart bästa notering i karriären, är ett kvitto på att han utvecklat sitt passningsspel ytterligare. Samtidigt som Xavi gått ner en nivå, har Iniesta höjt sig.

Högerytter: Carlos Vela (Real Sociedad)
Som ytter i Philippe Montaniers 4-2-3-1-system gjorde Carlos Vela närmare 25 poäng i ligaspelet. Med det var han överlägset bäst i årets överraskning Real Sociedad, vilket också gör att platsen i säsongens lag känns ganska given. Att valet till slut föll på Vela och inte Isco, som också gjort en fantastisk säsong, var det faktum att mexikanen är mer av en ytter än den unge spanjoren. Nu får Vela och La Real ladda om batterierna och ta nya tag i augusti då ett Champions League-kval väntar. En Carlos Vela i form, eller bara på rätt plats vid rätt tillfälle, kan bli helt avgörande.

Släpande anfallare: Lionel Messi (Barcelona)
Det finns inte så mycket att säga som tidigare aldrig sagts. Leo Messi slutar inte längre överraska med sina nya målrekord. Fjolårets notering på 50 ligamål spräcktes aldrig, utan argentinaren fick nöja sig med 46 mål. Han kan däremot trösta sig med att ingen spelare någonsin gjort över 45 mål två säsonger i rad.

Vänsterytter: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
Likt Messi finns inte heller så mycket att tillägga kring den här spelaren. Han fortsätter trycka in boll efter boll i nätmaskorna och har i Real Madrid ett snitt på över ett mål per match – vilket är ett ruggigt facit. Med sina 34 ligamål hade han sprungit hem skytteligan i alla andra stora ligor i Europa.

Anfallare: Radamel Falcao (Atlético Madrid)
Det stannade till slut på 28 ligamål för Radamel Falcao. Men, det räckte för en tredjeplats i skytteligan, och samma placering för Atlético Madrid i tabellen.
Falcao är kanske världens främsta spelare inne i boxen. Han är allra bäst på huvudet, men har också fördelen gentemot sina motståndare att han kan avsluta lika bra med båda fötterna. Tekniken är det inget fel på, och spelsinnet finns där. Falcao är en komplett anfallare, som på nytt gjort en alldeles magisk säsong i Atlético Madrid.

Spelare som hamnade precis utanför listan: Willy Caballero, Sergio Ramos, Filipe Luis, Asier Illarramendi, Isco, Piti & Roberto Soldado.

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

På lördag spelas den sista omgången för den här säsongen i La Liga. Det är fortfarande öppet kring Europa-platser, men det råder inga tvivel om vart störst fokus riktas inför avslutningsspurten: bottenstriden. Fyra lag inom två poäng kämpar om en sista plats i högsta divisionen. Här kommer alla förutsättningar.

Gemensamt för alla fyra lag som kämpar i botten, vilka är Deportivo La Coruña, Celta Vigo, Real Zaragoza samt Mallorca, är att samtliga spelas på hemmaplan i den sista omgången. Det kommer med andra ord bli tårar på fyra arenor spanska arenor på lördag, men bara en har plats för glädjetårar.

Så här ser tabelläget ut just nu:

17. Deportivo La Coruña 35 poäng
————
18. Celta Vigo 34 poäng
19. Real Zaragoza 34 poäng
20. Mallorca 33 poäng

Vi börjar med laget på plats 17, som också har klart bäst förutsättningar för att klara sig kvar och är det enda laget som har precis allt i sina egna händer. Deportivo spelar hemma mot Champions League-jagande Real Sociedad. En på förhand otroligt tuff match, varför ett fullsatt Riazor måste göra sitt yttersta för att stå bakom sitt lag. Eftersom det i Spanien räknas inbördes statistik före målskillnad, kan de övriga mötena med de andra bottenkonkurrenterna tidigare under säsongen bli helt avgörande. Nedan följer den inbördes statistiken kontra konkurrenterna för Deportivo.

Deportivo – Mallorca totalt 4-2 (3-2 borta, 1-0 hemma)
Deportivo – Celta totalt 4-2 (3-1 hemma, 1-1 borta)
Deportivo – Zaragoza totalt 6-7 (3-5 borta, 3-2 hemma)

För att Deportivo skall fixa nytt kontrakt krävs att något av följande inträffar:
* Att man slår Real Sociedad – då kan inget lag komma i kapp poängmässigt och A Coruña-klubben spelar La Liga-fotboll även nästa säsong. Detsamma gäller förstås om konkurrenterna förlorar sina matcher.
* Att man tar en poäng mot Sociedad, samtidigt som varken Celta Vigo eller Zaragoza vinner sina respektive matcher.
* Att man förlorar sin match, men att samtidigt både Zaragoza och Mallorca förlorar sina matcher, och att Celta tar max en poäng.

—

För ett par månader sedan var Celta uträknade av många, men Vigo-klubben har ryckt upp sig mot slutet. 2-1-segern hemma mot Zaragoza, 1-0-vinsten borta mot Levante och i den senaste omgången 2-0 borta mot Valladolid har sett till att Celta Vigo fortfarande är med i striden om ett nytt kontrakt i Spaniens finrum. Förberedelserna inför den avgörande matchen hemma mot Espanyol har dock inte varit ultimata då man har väldigt många spelare på skadelistan. Det som dock talar för Celta Vigo är att lördagens motståndare Espanyol inte har något annat än hedern att spela för, vilket borde innebära att de ljusblåa träder in till matcher med en betydligt större dos av motivation. Nedan följer Celtas inbördes statistik mot bottenkonkurrenterna.

Celta – Zaragoza totalt 3-1 (2-1 hemma, 1-0 borta)
Celta – Deportivo totalt 2-4 (1-3 borta, 1-1 hemma)
Celta – Mallorca totalt 1-2 (0-1 borta, 1-1 hemma)

För att Celta Vigo skall fixa nytt kontrakt krävs att följande inträffar:
* Att man slår Espanyol på hemmaplan, medan Deportivo får max en poäng mot Real Sociedad.

—

På plats 19 hittar vi Real Zaragoza. Detta ständiga Zaragoza, som mot slutet av varje säsong bara inte klarar av att hålla sig ifrån den där kittlande bottenstriden. Ändå såg det väldigt bra ut för Aragón-klubben till en början av säsongen, då man låg stabilt placerade i mitten av tabellen. Efter nyår har man dock rasat successivt och nu, med en omgång kvar, står man vid klippkanten och är helt beroende av andra lag om man skall undvika att trilla ner. I den avslutande omgången möter man Atlético Madrid, som redan är klara treor, men som oavsett vilket lag man ställer på benen ändå har ett slagkraftigt manskap. Här kommer Zaragozas inbördes statistik.

Zaragoza – Deportivo totalt 7-6 (5-3 hemma, 2-3 borta)
Zaragoza – Mallorca totalt 4-3 (3-2 hemma, 1-1 borta)
Zaragoza – Celta totalt 1-3 (1-2 borta, 0-1 hemma)

För att Zaragoza skall fixa nytt kontrakt krävs att följande inträffar:
* Att man vinner mot Atlético Madrid, samtidigt som både Deportivo och Celta Vigo får max en poäng i sina matcher.
* Att man tar en poäng mot Atlético, medan Deportivo och Celta förlorar, och Mallorca tar max en pinne.

—

Sist men inte minst finns fortfarande Mallorca kvar i fighten om förnyat kontrakt i La Liga. Men efter en genomgående dålig säsong lever man knappast med de bästa förutsättningarna inför den sista omgången, där man möter Valladolid. Mycket måste träffa rätt för att Mallorca inte ska spela fotboll i Segundan nästa säsong.

Mallorca – Zaragoza totalt 3-4 (2-3 borta, 1-1 hemma)
Mallorca – Celta totalt 2-1 (1-0 hemma, 1-1 borta)
Mallorca – Deportivo 2-4 (2-3 hemma, 0-1 borta)

För att Mallorca skall fixa nytt kontrakt krävs att följande inträffar:
* Att man slår Valladolid, medan Deportivo förlorar sin match, och Celta & Zaragoza tar max en poäng i sina respektive matcher.

—

Varje spark, varje duell och varje minut kommer vara livsviktig på lördag. Sett till förutsättningarna har Deportivo La Coruña allt i sina egna händer, men då man samtidigt möter Real Sociedad, som jagar Valencia i kampen om den sista Champions League-platsen, har man också den tuffaste matchen på pappret. Celta Vigo och Mallorca har på förhand de enklaste matcherna, även om det inte finns några sådana i detta läget.

Mitt tips: det är, som alltid, fruktansvärt svårt att tippa i ett sådant här läge, där varje mål kan ändra om precis allting. Men jag tror inte, trots att Riazor kommer koka, att Deportivo slår Real Sociedad. Det skulle i sådana fall öppna upp för Celta Vigo, som dels har fördel vad gäller inbördes statistik på Zaragoza som ligger på samma poäng, och även har en på pappret enklare match. Så utefter förutsättningarna tror jag att Celta Vigo fixar nytt kontrakt, medan Deportivo, Zaragoza och Mallorca får lämna finrummet för den här gången.

Carles Puyol och Xavi Hernández har spelat i Barcelona sedan slutet av 90-talet. De har styrt och ställt i försvaret respektive på mittfältet i över ett decennium. Och även om de fortfarande håller väldigt hög nivå går det inte för varken tränaren eller supportrarna att blunda för verkligheten. De har tappat tempo, blivit mer skadedrabbade, och kommer definitivt inte bli yngre. Sakta men säkert måste nya förmågor slussas in för att på sikt ta över efter fanbärarna. Den frågan jag ställer mig i nuläget är om Barças nuvarande tränare, Tito Vilanova, är rätt man för det uppdraget. Jag är kluven.

Att vara tränare i Barcelona är tufft. Man har ohyggligt stora krav på sig att dels vinna titlar, och dels att spela underhållande anfallsfotboll för att hålla publiken på Camp Nou tillfredsställda. Samtidigt är det också en emellanåt ganska angenäm uppgift. I den katalanska klubben finns resurser framför allt inom ungdomsakademin som få andra har tillgång till. Blir det många skador finns alltid någon eller några underifrån att plocka upp till en match – och ofta handlar det om spelare med kvalité nog för att utmana om en plats i många andra La Liga-klubbar.

Av de ungdomar som tillhör Barcelonas A-lagstrupp i dagsläget är fyra stycken födda 1991. Alla anses vara stora löften på sina respektive positioner, och har vandrat genom ungdomsleden i Barcelona och slutligen nått A-laget. Samtliga representerar dessutom Spanien på ungdomslandslagsnivå. Trots detta har ingen fått särskilt mycket speltid. Thiago Alcântara, som är ledfiguren från 91-generationen, är den som kommit klart längst i utvecklingen och mer och mer börjar ta plats bland de riktigt stora. Han har också fått klart mest speltid, trots två skador i början av säsongen. Ändå är det mittfältaren som det ryktas om allra mest för tillfället.

I och med att Thiago inte spelat 60 procent av säsongens matcher (mycket på grund av de två skadorna han ådrog sig under hösten) har hans utköpsklausul sänkts från 90 miljoner euro till 18. En brutal sänkning, något som spelarens far tillika agent Mazinho inte varit sen att påpeka. Detta har fått många storklubbar intresserade samtidigt som det sätter rejäl press på Barcelona. Thiago är den störste mittfältstalangen i klubben sedan Andrés Iniesta kom fram. Han bidrar med sin briljanta teknik och spelsätt till något unikt på Barcelonas mittfält och har länge setts som Xavis framtiga arvtagare. Dessutom vill han ha en ärlig chans att kunna bli uttagen till VM-truppen nästa år – något han knappast lär ha om han är fjärdevalet på mittfältet i Barcelona.

Att Thiago har råtalang nog så det räcker och blir över finns inga tvivel om. Han passar betydligt bättre i Xavis roll än exempelvis Cesc Fàbregas, och har dessutom ett bredare register än båda nyss nämnda. Han har också bevisat att han hanterar rollen som defensiv mittfältare, och har utvecklat sina defensiva kunskaper väldigt mycket de senaste två åren. Men ska spelaren bli nöjd måste han få en mer betydelsefull roll, och få spela fler viktiga matcher. Det är kravet – annars lär han med stor sannolikhet spela i en annan tröja till hösten. Frågan är hur Tito Vilanova, som säger sig tro väldigt mycket på mittfältaren, ställer sig till det här. Kan han lova Thiago mer speltid? En mer viktig roll i laget? Det är förmodligen svårt att lova något, men samtidigt handlar det om en av klubbens absolut största framtidshopp. Jag skulle bli väldigt förvånad om man gick miste om en sådan spelare, och vill man inte göra det måste man leva upp till kraven. Även här kommer Vilanova in i bilden. Jag är tveksam om han har pondusen och karisman för att bidra till att spela in Thiago i laget på allvar. Skulle han verkligen våga bänka en helt frisk Xavi i en viktig match? Som sagt, jag är tveksam.

Det är inte bara Thiago av de yngre spelarna som både fått för lite speltid och vill ha mer. Marc Bartra är en av dessa. Mittbacken har fått ytterst sparsamt mer speltid den här säsongen och i ligaspelet har han bara fått chansen åtta gånger, varav blott fyra från start. Att han startade båda Champions League-semifinalerna mot Bayern München hade enbart att göra med att Carles Puyol och Javier Mascherano var skadade, samt att Adriano var avstängd i första mötet och användes som vänsterback i returen. Trots den uteblivna speltiden har Tito flera gånger lovordat Bartra och sagt att han verkligen uppskattar hans ”hårda slit och inställning”. Nu har klubben lagt fram ett nytt kontraktsförslag till mittförsvararen som sträcker sig fyra år framåt. Högst troligt om Bartra skulle krita på ett nytt avtal är att han dock blir utlånad nästa säsong för att få regelbunden speltid, för det, om något, har han inte fått den här säsongen.

Försvarskollegan Martín Montoya, som trivs bäst på kanterna, har inte heller fått den speltid som många trodde på förhand. Redan förra våren blev Montoya uppkallad av Vicente Del Bosque till A-landslaget, trots att han då fortfarande tillhörde Barcelona B. I slutet av förra säsongen startade han Copa del Rey-finalen mot Athletic Club, som Barcelona sedermera vann, och även i höstas fick han flera chanser. Under våren har dock minuterna på planen uteblivit, då han varit tredjevalet både som höger- och vänsterback. Montoya har haft konkreta bud från exempelvis Inter, men Barcelona vill inte sälja spelaren, utan i värsta fall bara låna ut honom. Att man inom klubben tror på honom finns inga som helst tveksamheter om. Återigen kan dock frågan om Tito Vilanova är rätt man för att framöver göra Montoya till en startman ställas?

Den siste spelaren från 91-generationen i dagens Barcelona är Cristian Tello. Den vindsnabbe yttern har inte fått särskilt många minuter, men likväl spelat många matcher. I början av säsongen var han inte ens inskriven i A-laget, men överbevisade Vilanova när han fick chansen vilket gjorde att han blev permanent uppflyttad i vintras. Tello är den som tillsammans med Thiago av ungdomarna fått mest chanser, men det kunde samtidigt blivit betydligt mer speltid. Trots en kanonmatch borta mot Real Zaragoza med två mål, fick han veckan därpå inte ens sitta på bänken mot Bayern München. Inte heller i returen fick han någon speltid – trots att Barcelona behövde mål och finurlighet i anfallsspelet.

Tello har gjort en väldigt stark säsong, och fått mycket mer speltid än vad många hade trott. Däremot borde han, sett till sina prestationer, fått fler chanser när Barcelona verkligen spelade med kniven mot strupen i de viktiga matcherna. Med en utköpsklausul på bara tio miljoner euro är han ett hett önskemål för många klubbar runt om i Europa. Frågan är om Barcelona kan locka kvar ytteranfallaren eller om han lämnar för en klubb där han skulle få en mer betydelsefull roll och dessutom utökad speltid?

Det finns mycket att spekulera kring vad gäller Barcelona och deras ungdomar. Det går inte säga emot att katalanerna har en av världens främsta ungdomsakademier, som skrapar fram talang efter talang varje år. Det som skilt Barcelona från många andra klubbar med bra akademier, exempelvis Real Madrid, är att de samtidigt fått talangerna att stanna kvar och dessutom gett dem chanser i A-laget.

Barcelonas 91-generation är den bästa sedan årskullen födda 87, med bland andra Leo Messi, Gerard Piqué och Cesc Fàbregas i laget. Det lyser av talang och stjärnpotential hos många av spelarna, det gäller bara att Barcelona använder rätt metod för att få ut max. Av den här säsongen att döma har ungdomarna snarare stagnerat än att ha tagit ett kliv framåt i utvecklingen. Fortsätter det så kommer man förlora några av klubbens största framtidslöften.

När Pep Guardiola tog över Barcelona sommaren 2008 skakade han om rejält i truppen. De lata stjärnorna som Deco och Ronaldinho fick lämna, samtidigt som han plockade upp och gav Sergio Busquets och Pedro Rodríguez chansen från B-laget. Ni vet alla hur det slutade – med succé. Sedan Tito Vilanova tog över efter Guardiola förra sommaren har han inte ändrat särskilt mycket varken i truppen eller spelmässigt. Han har hellre spelat Adriano på fel kant än att använda Montoya som högerback. Han har hellre spelat Fàbregas när inte Xavi funnits tillgänglig än Thiago, som bevisat flertalet gånger att han bemästrar rollen som lagets spelmotor bättre än Cesc. Han spelade Alex Song som mittback under hösten istället för att ge Bartra chansen. Och när Tello väl var i form spelade Tito ut det han trodde var ett säkrare kort: en underpresterande Alexis Sánchez.

Barcelona kommer tvingas göra en generationsväxling. Ja, den har faktiskt redan börjat. Den stora utmaningen är att göra balansgången så lindrig som möjligt, och dessutom se till att arvtagarna från de tidigare fanbärarna är varma i kläderna. Jag börjar villigt tro att Tito Vilanova inte är rätt man för att klara av det, med tanke på att han vänt ryggen åt ungdomsspelarna och mycket väl kan vara den som gör att många lämnar klubben i sommar.

För att göra det så rättvist som möjligt spelades samtliga spanska ligamatcher på samma tid igår kväll. I botten av tabellen krigade sex lag vidare för sin överlevnad, medan Valencia och Real Sociedad fortsatte sin kamp om den sista Champions League-platsen.

La Real, som inför omgången hade allt i sina egna händer, räddade poäng i absoluta slutskedet hemma mot Real Madrid. Ett Madrid som inte alls såg särskilt motiverat eller inspirerat ut, men som likväl lyckades trycka in tre fina mål bakom Claudio Bravo. Ett direkt uruselt försvarsspel och enorm ineffektivitet i offensivt straffområde gjorde att Real Sociedad inte gjorde fler än tre mål. Sett till antalet kvalificerade målchanser borde man nog gjort ytterligare ett par. En av de som inte lär sovit särskilt gott efter matchen var Antoine Griezmann, som spelmässigt var mycket involverad, men som i avslutningslägena var riktigt dålig och dessutom slarvade en hel del på fasta situationer.

Samtidigt som La Real och Madrid spelade 3-3 tog Valencia chansen hemma på Mestalla. Roberto Soldado, som annars blivit kritiserad för att inte kliva fram när det som mest gäller, gjorde matchens enda mål mot Granada. Det betyder att fladdermössen från östkusten seglade förbi Sociedad i tabellen och vid seger mot Sevilla definitivt kommer ta fjärde platsen. De baskiska konkurrenterna om CL-platsen möter Deportivo La Coruña på Riazor, en match som inte lär gå av för hackor.

Inför sista omgången är det med andra ord klar fördel Valencia.

I bottenstriden fixade såväl Granada som Osasuna nytt kontrakt. Det betyder att Mallorca (33 poäng), Zaragoza (34), Celta Vigo (34) och Deportivo (35) slåss om den sista platsen ovanför nedflyttningsstrecket den sista omgången. Det kan gå precis hur som helst.

Här kommer lite övriga reflektioner från den intensiva söndagsomgången.

Omgångens mål:
Málaga tog en komfortabel seger hemma mot Deportivo La Coruña. Isco var en av de som visade vägen, och supertalangen avslutade målskyttet i 3-1-segern med att lura upp Aythami på läktaren, och dunka in bollen i mål via ribban.

Omgångens matchvinnare:
Jag har redan varit inne på honom, Roberto Soldado. Men faktum är att Valencia-anfallaren inte bara blev matchvinnare mot Granada, utan har varit fenomenal hela slutspurten på säsongen. Åtta mål i ligaspelet under april och maj vittnar om det, och klarar Valencia att knipa den sista CL-spoten kan man ta Soldado i handen för hans viktiga mål.

Omgångens kross:
Det var två lag i vardera ändar av tabellen som ställdes mot varandra på Benito Villamarín. Gästande Zaragoza ville ta poäng i bottenstriden, Real Betis ville vinna och säkra spel i Europa. Det blev det sistnämnda, efter en urladdning där Rubén Castro och hans manskap i Betis var betydligt effektivare. Det slutade till slut 4-0.

Omgångens kontraktsfixare:
Det spelade ingen roll att Granada förlorade på Mestalla, man blev vinnare ändå. I och med de övriga bottenlagens resultat fixade andalusierna nytt kontrakt. Detsamma gällde Osasuna, som å sin sida tog en rejäl skalp när man 2-1-slog Sevilla hemma i Pamplona.

Omgångens avtack:
Efter Málagas 3-1-seger mot Deportivo tackades en överväldigande och väldigt emotionell Manuel Pellegrini av efter en fantastisk tränarsejour i klubben. När chilenaren tog över som tränar efter Jesualdo Ferreira har Málaga på ett sportsligt plan levt sin dröm. Man blev ifjol fyra i ligaspelet och lyckades kvala in till Champions League, där man i år var en minut ifrån att spela semifinal. Utan Pellegrini hade inte Málaga-supportrarna levt den dröm de nu gjort under två och ett halvt år. Han kommer vara saknad, inte bara av Málaga, utan av hela Spanien.

Omgångens farväl:
Igår spelade Athletic Club sin sista match någonsin på klassiska San Mamés. Sedan arenan byggdes i Bilbao tidigt 1913 har det spelats 1738 matcher på arenan. Erkänt hemmastarka Athletic har förstås ett bra facit, med 1155 segrar, 320 oavgjorda samt 268 förlorade matcher. Framåt har man lyckats trycka in hela 4309 mål, det sista inprickat av Fernando Llorente, och man har fått vittja det egna nätet 1740 gånger.

Matchen i sig, som spelades mot Levante, kommer till skillnad från San Mamés inte gå till historien som något minnesvärt. Gästerna från Valencia-trakten vann med 1-0 efter mål av Juanlu, i en annars ganska tam tillställning.

Under sommaren packar nu Athletic flyttlådan och slår revir på nya, moderna San Mamés Barria, som ligger precis bredvid den gamla arenan. Som tur är ser det ganska maffigt ut även på den nya arenan.

I fredags natt exploderade allt när Santos bekräftade att man mottagit två bud på Neymar från två klubbar vars känslor gentemot varandra knappast kan beskrivas som kärvänlig.

Det stod mellan antagonisterna Barcelona och Real Madrid. Katalanerna har sedan länge varit favoriter, varför det aldrig kom som en chock för någon när Neymar offentliggjorde sitt val.

Det han inte ens gå ett dygn innan Santos bekräftade att Neymar har två bud på sitt bord och det är upp till brassen själv att bestämma. Men det var nog aldrig några större tvivel från 21-åringen, som flirtat med Barcelona i flera års tid.

Trots att katalansk media spekulerat i att klubbpresidenten Sandro Rosell helst hade velat vänta tills måndag innan affären gjordes officiell, kunde inte Neymar hålla sig, varpå han skickade ut nyheten till sina fans via instagram. Kort därefter bekräftade också både Santos och Barcelona övergången.

Vad kommer Neymar kunna tillföra Barcelona?
Först och främst är brassen en enorm prestigevärvning för katalanerna, speciellt när man värvar honom mitt framför ögonen på Real Madrid. Men bara för att det handlar om världens kanske största fotbollstalang och en väldigt duktig spelare, finns där inga garantier för att han kommer lyckas till 100 procent. Här kommer dock några punkter som gör att han har de förutsättningar som krävs för att göra det väldigt bra i Barcelona.

* Målskytt. När Leo Messi inte får igång sitt målskytte, även om det inte händer särskilt ofta, måste fler kliva fram. Det är någonting som Barcelona haft problem med de senaste åren – någon som regelbundet gör mål och någon som kan göra viktiga mål mer än en viss argentinare.

Neymar har redan gjort fler mål än vad såväl Leo Messi och Cristiano Ronaldo gjorde tillsammans vid samma ålder. Han är bra i djupled, har ett fruktat skott och kan framför allt gå på egna genombrott.

* Fantasi. När det låser sig i spelet och inte ens trollerigubbar som Messi och Andrés Iniesta kan lirka sig igenom försvaret har Barcelona vissa stunder fått det ofantligt svårt. Man har saknat fler spelare som kan göra det oväntade, som kan göra sin gubbe, som kan ta ett överraskande skott. Neymar besitter en teknik som få andra, han har ett bra spelsinne och backar sällan för att pröva på saker som majoriteten av de övriga fotbollsspelarna i världen inte ens skulle komma på i drömmen. Här kommer brassen bidra med ytterligare en dimension i Barcelonas spel.

* Åldern. Det har pratats om Neymar i hur många år som helst nu. Ändå fyllde brassen 21 år för bara några månader sedan. Det råder inga tvivel om att Barcleona värvar Neymar för att han en dag ska ta på sig skorna som en världsstjärna och förgylla de tillresta supportrarna på Camp Nou. Om han klarar det direkt, eller överhuvudtaget, är omöjligt att svara på. Däremot talar åldern för brassen, som har några år på sig att lyckas.

1993 värvade Barcelona Romarío, som blev en jättesuccé. Tio år senare kom Ronaldinho, som revulotionerade en hel fotbollsvärld med sitt spel, och som förde upp katalanerna till toppen igen. Nu, ytterligare tio år senare, är det alltså dags för nästa stora brassevärvning. Frågan är – hur går det den här gången?

En match där två lag kämpade för två helt olika saker summerade på måndagskvällen den 36:e omgången i La Liga. Mallorca, som vann med 1-0 efter mål av Tomer Hemed, tog sista chansen och hakar på lagen framför sig i bottenstriden. Real Betis å sin sida sumpade chansen att bärga en Europa-plats till nästa säsong. I och med det resultatet är ingenting i närheten av klart varken när det bottenstriden eller Europa-platserna. De två avslutande omgångarna kommer bli ohyggligt spännande.

Här kommer ytterligare några reflektioner från omgången som gått.

Omgångens bisarra:
Sevilla var på väg framåt i början av andra halvlek mot Real Sociedad när domaren blåser av för offside. För det första var det flera meter onside, men det mest bisarra är domaren Alfonso Álvarez Izquierdos aktion direkt efteråt, då han visar ut José Antonio Reyes från bänken (!) för protester. Vi har sett betydligt vildare protester genom åren som inte belönats med ens en tillsägelse.

Omgångens topplagsflyt:
Backar vi tiden ett gäng år var Sevilla ett ständigt förekommande lag i toppskiktet av tabellen. I lördags förlorade man i en jämn match hemma mot Real Sociedad med 2-1, där La Real visade att man har mentaliteten som gör dem till ett topplag. Sevilla å andra sidan har inte samma mentalitet eller samma marginaler på sin sida längre. Man har blivit omsprungna av många lag. Och för att poängtera ytterligare så var det otroligt starkt av Sociedad att vinna på svåra Ramón Sánchez Pizjuán. Det är få lag som gör det.

Omgångens halmstrå:
Man ska aldrig räkna ut Mallorca. Jag blir inte alls förvånad om laget lyckas fixa nytt kontrakt till slut efter att i stort sett ha varit helt uträknade. I måndags grep Mallorca efter det sista halmstrået när man hemmaslog Real Betis med 1-0. Nu är man inne i getingboet igen på största allvar och går resultaten Mallorcas väg spelar man fotboll i Spaniens högsta division även till hösten.

Omgångens ras:
När Helder Postiga mycket elegant knoppade in ledningsmålet för Real Zaragoza hemma mot Athletic efter bara en kvart kändes det bara som början. Zaragoza inledde matchen starkt, men man fick aldrig in mer än en boll. I andra halvlek tappade man så successivt samtidigt som en del nerver högst sannolikt spökade för hemmalaget också. Genom Fernando Llorente och Ibai Gómez vände till slut Athletic på steken, och petade samtidigt Zaragoza under nedflyttningsstrecket.

Omgångens oväntade:
Att Jérémy Mathieu överhuvudtaget hamnar i målprotokollet hör inte till vanligheterna. Än mer oväntat var det därför att försvararen gjorde ett briljant mål utanför straffområdet i Valencias 1-0-seger borta mot Getafe. Fransmannen fick bollen av Éver Banega efter en frisparksvariant, han tittade upp innan han fick bollen, och slog till direkt. Bollen satt perfekt i bortre och gav Valencia tre poäng. Ibland kliver oväntade målskyttar fram – på än mer oväntade sätt.

Omgångens nöjdaste:
Det är troligvis Lucas Alcáraz och hans Granada, som i lördags tog en imponerande 3-0-triumf mot direktkonkurrenten Osasuna. Spelet var dock jämnt fram tills Nanos utvisning med tio minuter kvar, som gjorde att Granada sprang ifrån och gjorde två mål på slutet. De tre poängen för Alcáraz manskap innebär högst troligt att nytt kontrakt är säkrat för klubben.

På måndagskvällen kallade Real Madrids president, Florentino Pérez, till presskonferens. Alla förstod förstås vad det handlade om – José Mourinho. Pérez klargjorde direkt att portugisen gör sin sista match som tränare för klubben när laget möter Osasuna i säsongens sista ligamatch.

– José blir inte sparkad, vi har kommit överens om att gå skilda vägar då vi tror det är bäst för klubben, sa Florentino på presskonferensen.

Detta kommer naturligtvis inte som någon överraskning, det har snarare legat i luften under stora delar av säsongen. Redan när Real Madrid tidigt halkade efter Barcelona i ligaspelet började det surras om att det skulle bli skilsmässa mellan Mourinho och Real Madrid efter säsongen. Champions League kunde bli livlinan som såg till att portugisen avslutade sin treårssejour i Madrid med flaggan i topp, och efter att ha skickat ut både Manchester United och Galatasaray såg det riktigt bra ut. Fyra mål av Robert Lewandowski i första CL-semifinalen senare och minerna var återigen dystra från Madrid-håll, och vad det inte 100 procent innan, var det nog tidpunkten då Florentino verkligen bestämde sig att det måste ske en förändring.

Ser man tillbaka på Mourinhos tre år i Real Madrid hittar man två självklara höjdpunkter. Den första, och absolut högsta, är förstås ligaguldet från ifjol, då Real Madrid slog både poäng- och målrekord. Den andra höjdpunkten är Copa del Rey-guldet 2011 när man slog Barcelona i finalen med 1-0.

Den stora frågan att ställa sig med det ovanstående i åtanke är förstås: kan José Mourinho, och framför allt Real Madrid, vara nöjda med det här? Ur ett perspektiv tror jag klubben är ganska nöjda med vad Mourinho har åstadkommit i den spanska huvudstaden. Han har brutit trenden då Madrid under flera års tid hade det otroligt tufft mot värsta antagonisten Barcelona, vilket ligaguldet 2011/12 är det största kvittot på, då man samma säsong också vann ligamatchen på Camp Nou.

– Under Mourinho har vi utvecklats på många plan, hävdade Florentino Pérez på måndagens presskonferens. Hur mycket han egentligen menar är oklart, men det klart att klubben hade hoppats på mer sportslig framgång.

Tänker man däremot i ett något större perspektiv är jag övertygad om att Real Madrid känner stor irritation över hur Mourinho skadat varumärket Real Madrid under dessa tre år. Den klassiska gentlemannaklubben har under José förvandlats till raka motsatsen, där krig mot egna styrelsemedlemmar, spelare och inte minst media hört till vardagen.

Madrid behöver en förändring. Klubben hade hoppats på mer av José Mourinho, men det har redan gått för långt. Nu har man inte råd att ge honom mer tid – nu måste man tänka framåt, med nya idéer och nya projekt.

– Vi har inget konkret namn just nu, men vi kommer jobba intensivt för det den närmsta tiden, försäkrade Pérez.

Av de potentiella ersättarna som redan omnämnts i media är det framför allt tre som sticker ut: Carlo Ancelotti, Jupp Heynckes och Michael Laudrup.

Ancelotti, som den gångna helgen deklarerade att han vill lämna Paris Saint-Germain i sommar, har varit det namn det pratas om mest. Italienaren själv har flera gånger uttalat sig om att ”Real Madrid är ingenting man tackar nej till” och när han också lämnar franska PSG, som nybliven ligamästare, höjs knappast oddsen på att nästa adress är Madrid. Det har surrats om att två spelare Ancelotti vore angelägen att plocka till Real Madrid om han får jobbuppdraget är Serie A-bekantingarna Borja Valero (Fiorentina) och Andrea Pirlo (Juventus), åtminstone en utav dem.

Ett annat namn som nämnts flitigt är Jupp Heynckes, som mycket väl kan föra Bayern München till en trippel den här säsongen. Oavsett hur Champions League-finalen slutar (även om en seger förstås hade vägt ohyggligt tungt) har Heynckes gjort ett alldeles strålande jobb hos FC Bayern, som han lämnar i sommar då Pep Guardiola tar över som tränare för den tyska storklubben. Heynckes har fördelen att han redan varit en vända i Real Madrid säsongen 1997/98, då han förde klubben till en Champions League-titel. En knaper fjärdeplats i ligan var däremot inte tillräckligt för att få fortsätta. Men nu, 15 år senare, och med betydligt tyngre bagage, kan Heynckes vara på väg till Madrid igen. Frågan är hur Real tänker kring tränarfrågan – vill man ha en långsiktig tränare som kan bygga från grunden, eller en som kan gå in och leverera resultat per omgående? Gäller det sistnämnda kommer Jupp Heynckes utan tvekan vara ett av namnen som står överst på önskelistan.

En annan Real Madrid-bekanting, nämligen Michael Laudrup, har kopplats samman med den spanska huvudstadsklubben. Den 48-årige dansken har gjort succé med Swansea och kan vara en tränarkandidat för ett långsiktigt projekt. Däremot är Laudrup fortfarande oprövad på den absolut högsta nivån.

Två andra namn som kan vara värt att baka in i diskussionen är Borussia Dortmunds Jürgen Klopp samt Real Madrid Castilla-tränaren Alberto Toril. Personligen har jag väldigt svårt att se någon av dessa ta över nästa säsong, även om det absolut inte bör uteslutas för någon av nyss nämnda herrar längre fram i tiden. Klopp har sitt projekt med Dortmund, och Toril är alldeles för oprövad, även om han gjort att bra jobb med Castilla.

Får jag gissa tror jag Carlo Ancelotti inom de närmsta dagarna anställs som ny Real Madrid-tränare, med Jupp Heynckes som största konkurrent. Oavsett vilket lär det ändå hända en hel del inom klubben i sommar. Sista kortet är inte lagt ännu.