Dagen D – det är upp till bevis för Valencia. Ikväll möter man PSG, och man har alla förutsättningar till att få med sig ett bra resultat inför returen.

Sedan Ernesto Valverde tog över som tränare för Valencia har man stött på de flesta topplag i La Liga, och gjort det med blandade resultat. Men det är först nu det gäller på allvar, det är först nu man skall lärt sig av sina misstag och dra nytta av det man allra bäst på. Först ikväll ställs man inför sitt första riktigt stora uppdrag. Det är lite ”nu eller aldrig”-känsla över Valencia idag. Dubbelmötet med PSG betyder så mycket på så många olika sätt.

I början av 2000-talet spelade Valencia två Champions League-finaler, och man var ett ständigt återkommande lag långt fram i turneringen. Nu var det sex år sedan klubben nådde CL-kvartsfinal, något som måste ses som ett stort misslyckande. Valencia har alltid haft ambitionerna att vara ett topplag i Europa, men de senaste årens ekonomiska bekymmer har gjort det omöjligt att kunna mäta sig med de allra största. Ändå har man lyckats överträffa många, kanske till och med sig själva, i ligaspelet där man gjort väldigt bra resultat. Men ute i Europa har det gått sämre för fladdermössen, som de kallas, något som kanske vänder i afton.

Sett till det spelarmaterialet Valverde har till sitt förfogande är ett ett väldigt bra lag. Man har en av Spaniens mest lovande och redan främsta målvakter i Vicente Guaita. Adil Rami är en mittback av hög europeisk kvalité en bra dag, portugisen João Pereira var EM:s kanske bästa högerback och på de offensiva mittfältspositionerna kryllar det av små tekniska lirare som är väldigt underskattade.

Först nu efter nyår har Valencia fått tillgång till hela sitt spelarmaterial efter flera år av stora skadeproblem. Sergio Canales är tillbaka efter ett och ett halvt års frånvaro, och har redan visat fin form, även om han förmodligen är mer lämpad för ett inhopp mot PSG. Éver Banega, som körde över foten med sin egen bil när han skulle tanka för ett drygt år sedan, har också han kommit tillbaka och på allvar nått toppformen igen.

Det var längesedan vi såg ett Valencia i sitt rätta jag – ett Valencia där alla bitar fallit på plats. Trots att det finns ett par spelare borta till kvällens match finns nu inga ursäkter. Man har en starkare trupp än på många år och det finns nu inga ursäkter. Man har alla förutsättningar som finns för att göra kvällens match till en historiskt väldigt minnesvärd och skaffa sig ett utomordentligt utgångsläge inför returen.

Mestalla, klubben och hela staden Valencia suktar efter framgång. Och det finns nog inget bättre läge än att möte ett storsatsande PSG i ett sådant här tidigt skede av deras projekt. Ibrahimovic, Lavezzi och Pastore? Äh, det är dags för spelare som Soldado, Banega och Feghouli att kliva fram och verkligen bevisa hur bra de är och vilken kapacitet de faktiskt besitter.

—

Mitt i all Champions League-yra kommer här också omgångens awards från den senaste ligaomgången.

Omgången genomklappning #1:
Aj aj, Depor. Det går riktigt tungt för A Coruña-klubben just nu. När supportrarna hoppades på en vändning inför hemmamötet med bottenkonkurrenten Granada blev pressen på spelarna för stor – och det gick åt andra hållet istället. Deportivo klappade ihop fullständigt och föll på Riazor med hela 3-0.

Omgångens genomklappning #2:
För två helger sedan visade Athletic fjolårsform när man slog tabelltvåan Atlético med 3-0 hemma på San Mamés. I lördags förlorade samma lag, med i princip samma lag på banan, med 4-0 hemma mot Espanyol. Gnetiga och hittills underpresterande Espanyol, som dessutom inte överdrivit i sin målproduktion under säsongen. Snacka om genomklappning, Athletic.

Omgångens passning:
Andrés Iniestas passning som skar igenom hela Getafes försvar i söndags tål att ses om och om igen. Och att det var det som krävdes för att Alexis Sánchez skulle hitta rätt i ligaspelet gör passningen än mer värdefull. Ögongodis på allra högsta nivå.

Omgångens målskytt:
Ett långskott, ett friläge och ett mål från nära avstånd efter en fantastisk 100-meters löpning. Cristiano Ronaldo hann med det mesta mot Sevilla, och bevisade för jag vet inte vilken gång i ordningen vilken otrolig målskytt han är. Pass på, United.

Omgångens förlängda svit:
Jag skrev om det även förra veckan, Real Sociedads rekord i att ha spelat flest raka matcher där motståndarlaget fått minst en spelare utvisad. Den sviten förlängdes i helgen, då Real Zaragoza-debutanten Hector Hernández blev utvisad redan efter 20 minuter. ”La Real” vann sedan även matchen med 2-1 efter mål av Antoine Griezmann och Imanol Agirretxe.

Omgångens ”supersub”:
Nelson Valdez hoppade in för sitt Valencia när bara två ordinarie spelminuter återstod mot Celta Vigo. När matchen fem minuter senare blåstes av hade paraguayanen blivit stor matchvinnare efter att ha knoppat in segermålet i matchens sista sekund. Det var för övrigt Valdez FEMTE mål på tilläggstid sedan han kom till Valencia i somras. Och då är det värt att notera att han inte fått särskilt mycket speltid.

Espanyol har klättrat från jumboplats till en 13:e i La Liga efter att Javier Aguirre tog över som tränare. En tillfällighet? Absolut inte.

Det råder inga tvivel om vilket lag som var höstens stora besvikelse och negativa överraskning. Espanyol vann bara två ynka matcher under de 13 omgångarna som Mauricio Pochettino styrde och ställde vid tränarbänken. Bägaren rann över när man förlorade hemma mot Getafe med 2-0, och Javier Aguirre fick gå in i Pochettinos ställe.

Sakta men säkert började så poängen trilla in. Efter tre oavgjorda matcher, där man bland annat lyckades ta en pinne på Santiago Bernabéu, kom så första segern under Aguirre hemma mot Deportivo La Coruña. Därefter har det blivit ytterligare fyra segrar på de sex senaste matcherna, något som nu gör att Espanyol befinner sig på en stabil 13:e plats i ligan.

Vad har Aguirre förändrat?
I fotbollsvärlden pratar man ofta om tränareffekter. En tränare kan tillträda på fredagen, för att på lördagen leda sitt nya lag till en storstilad seger. Man behöver inte vara raketforskare för att inse att det inte enbart är tränaren som skall ha cred för segern, utan att det handlar om en nytändning i hela laget.

Går ett lag däremot bra under en lång tid, då kan man prata om en tränareffekt på allvar. Då har en person kommit in och förändrat något till det positiva i en klubb, något som också gett resultat. Det är precis det som Javier Aguirre har gjort i Espanyol.

Under Pochettino gjorde laget 13 mål på 13 matcher i höstas. Sedan Aguirre tillträdde har man mäktat med 17 mål på 10 matcher – en enorm skillnad. Och då skall man komma ihåg att Espanyol också mött riktigt tunga motståndare under Aguirre, så som Barcelona, Real Madrid och Sevilla.

Det är inte så att Espanyol börjat dominera matcherna och trilla boll á la Barcelona. Nej, snarare tvärtom. Mot Athletic i söndags var man grovt underlägsna när det gäller bollinnehavet. Ändå vann man matchen på ett sanslöst imponerande sätt med hela 4-0 på San Mamés. Man gjorde det med hög press, stor intensitet och enorm kämpaglöd. Ungefär så som det sett ut under nye tränaren. Det är ett tätare försvarsspel, och man ställer om på ett mer effektivt sätt. Espanyol är inget lag där stjärnorna sticker ut. Javier Aguirre har fått ihop ett kollektiv som har förstått innebörden av fotboll – lagspelet fotboll.

Espanyol har ingen etablerat målskytt i laget. Man har ingen Leo Messi, Cristiano Ronaldo, Radamel Falcao eller Rubén Castro. På gott och ont, så klart. Det skadar aldrig att ha en spelare som man alltid vet levererar mål. Samtidigt har målskyttet spridits ut, vilket på så sätt gör att man inte bli lidande på samma sätt om en eller ett par spelare saknas. Under Pablo Osvaldo-tiden såg vi det scenariot. När den numera AS Roma-anfallaren spelade var Espanyol livsfarliga. När han däremot var skadad, det vill säga i snitt varannan match, led laget enormt utan sin målkung.

Mot Athletic gjorde Espanyol fyra mål. Hector Moreno nickade in ett, Víctor Sánchez krigade in ett, Cristian Stuani styrde in ett och Juan Verdú slog in sin egen retur. Fyra olika målskyttar, och fyra olika sätt som målen gjordes på. Sedan tränarbytet är det inte bara en eller två spelare som tagit sig i kragen. Hela laget har börjat prestera, och alla drar sitt strå till stacken.

En annan väsentlig skillnad Aguirre kontra Pochettino är den förstnämndes laguttagningar. Mexikanen har gett stort förtroende till de äldsta och mest rutinerade spelarna i truppen, så som Simão Sambrosa och Joan Capdevila. Och så här, tio omgångar sedan tränarbytet, kan vi enkelt konstatera att det varit en vinnande melodi. Simãos vassa högerfot har redan inbringat många poäng, och Capdevilas lugn och trygghet med bollen har smittat av sig på resten av truppen.

Små detaljer, små förändringar. Men de har hjälpt Espanyol upp på banan igen, och nu har jag svårt att se att man skulle falla tillbaka ner i träsket.

Espanyol 2012/13
Tränare – antal matcher (segrar, oavgjorda, förluster) – antal gjorda mål/insläppta mål
Pochettino – 13 matcher ( 2, 3, 8 ) – 13 mål/22 insläppta
Aguirre – 10 matcher ( 5, 4, 1 ) – 17 mål/12 insläppta

Ligaomgången är i full rulle, och hittills har redan sex matcher avverkats. Här kommer tankar om det mest noterbara från helgens matcher så här långt.

Det blev bara en poäng i nypremiären för Gregory Manzano som ny Mallorca-tränare. Spanjoren har nu gått in på sin tredje sejour i klubben, med ett enda uppdrag: fixa nytt kontrakt. Men mot Osasuna blev det alltså en pinne, och det var precis på håret. Försvararen Pedro Geromel kvitterade nämligen till 1-1 i absoluta slutskedet av matchen.

Fortsatt tungt med andra ord för Mallorca, som ligger kvar under nedflyttningssträcket.

—

Om det går tungt för Mallorca undrar jag vad vi skall kalla det som händer i Deportivo La Coruña. Man har bytt tränare, man försökt ändra om i spelet, värvat in nya spelare, men ingenting verkar hjälpa. Mot Granada i lördags gick man in till matchen med kniven mot strupen. Men Depor höll inte för trycket, och föll hemma på Riazor med klara 3-0. Det ser sannerligen tungt ut för Domingos Paciencia och hans manskap. Som en liten tröst går fortfarande en hel del andra lag väldigt dåligt, men skall A Coruña-laget spela kvar i Spaniens finrum nästa säsong måste man ta sig i kragen och börja leverera. Och man kan framför allt inte fortsätta förlora mot sina direktkonkurrenter.

Bättre går det alltså för Granada, som med nye Lucas Alcaraz vid tränarbänken tog andra raka segern. Nyförvärvet från Benfica, Nolito, har varit inblandad i det mesta i offensiv väg de första två matcherna för klubben, och ser ut att kunna bli en enorm tillgång för andalusierna under våren.

—

När vi ändå är inne på lag som för tillfället går väldigt bra, respektive väldigt dåligt. Celta Vigo och Valencia drabbade samman på Balaídos i Galicien i söndags, där ”Los Ché” gick vinnande ut striden efter ett mål i sista sekunden av inhopparen Nelson Valdez. Celta gjorde en väldigt bra match, och visade kvalitéer, men lyckades aldrig överlista Vicente Guaita som var strålande i gästernas mål. Men stundtals bra spel spelar faktiskt ingen roll så länge man inte plockar poäng.

Valencia å sin sida gjorde ingen vidare match, men tog likväl med sig tre friska poäng i bagaget. Ernesto Valverde har därmed som första Valencia-tränare någonsin vunnit de fyra första bortamatcherna. Det har även räknats ut att hade ligasäsongen startat då Valverde tog över efter Mauricio Pellegrino skulle ”Los Ché” ligga på en andraplats. Bara en sådan sak.

—

Tankarna på onsdagens Champions League-möte med Manchester United? Tja, kanske på vissa håll, men knappast hos Cristiano Ronaldo. Portugisen visade fantastisk form när han slog till med ett otroligt hattrick mot Sevilla. Framför visade Ronaldo och hans Madrid det de kanske är bäst i hela världen på – snabba omställningar.

4-1-resultatet mot Sevilla får räcka som en hyfsad passning i riktning mot Manchester United. Real Madrid, Santiago Bernabéu och framför allt Cristiano Ronaldo är i strålande form.

—

Apropå bra form. Barcelona visade vinnartakter när man enkelt besegrade Getafe hemma på Camp Nou med 6-1 i söndagens tidiga match. Något som för övrigt var den första 12:00-matchen på Camp Nou sedan 1965.

Allra mest utmärkte sig Andrés Iniesta. Spanjoren har visat upp en enastående form hela säsongen, men mot Getafe gjorde han en sådan där match där allt träffade rätt. Passningarna, dribblingarna, nedtagningarna, och även brytningarna lyckades. Att Iniesta också fick kröna sin magiska insats med att göra 5-1 i slutskedet av matchen kändes inget annat än fullt logiskt. Den stora behållningen var däremot hans eminenta genomskärare som gav Alexis Sánchez ett friläge och sedermera ledde fram till 1-0.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att Iniesta just nu är i sitt livs form. När han spelar på den nivån han befann sig på mot Getafe, då är det knappt att en viss Leo Messi kan mäta sig med spanjoren.

Valencias säsong har varit minst sagt turbulent så här långt. Men sedan Ernesto Valverde tillträdde som tränare har en negativ trend bytts ut mot något positivt. Och planen från klubbens sida för att nå framgång i fortsättningen är redan glasklar.

Till skillnad från många andra spanska klubbar har Valencia de senaste åren haft svårt att få fram egna produkter som slagit sig in och stannar kvar i A-laget. Men igår gick Valenciansk media ut med att klubben har tänkt att satsa mer lokalt i framtiden. Av de spelarna som redan finns i truppen som uppfyller de kraven är keepern Vicente Guaita en av de som sticker ut. Och mycket riktigt har nu också tränaren Ernesto Valverde bestämt sig för att låta den 25-årige Valencia-produkten vara förstavalet framöver. Igår bekräftade han på en presskonferens att Guaita nämligen kommer stå såväl i dagens ligamatch mot Celta Vigo, som i stormötet med PSG i Champions League på tisdag.

Guaita skall också vara den första, och kanske viktigaste, pusselbiten i att få ett mer lokalinspirerat lag framöver. Klubben sägs vilja skapa en centrallinje med Vicente Guaita i mål, Raúl Albiol i försvaret, Vicente Iborra på mittfältet och Roberto Soldado längst fram i banan.

Valencia-produkten Raúl Albiol har spenderat den mesta av sin tid på Real Madrids bänk sedan han lämnade för huvudstadsklubben 2009. Trots det har han behållit sin landslagsplats, och värderas fortfarande väldigt högt i Valencia. Trots att 27-åringen förnyade sitt kontrakt med Madrid i somras finns stora chanser att han återvänder till ”Los Ché”, så länge klubbarna sinsemellan kommer överens. Valencia har som bekant inte den största plånboken och kan inte lägga ut jättesummor på värvningar.

Vicente Iborra har aldrig representerat Valencia CF, men har sagt sitt sympatisera med klubben sedan barnsben. 25-åringen är född och uppvuxen i staden Valencia, och har spelat hela sin karriär i Levante. Först de senaste åren har han tagit jättekliv i utvecklingen och etablerat sig på allvar i startelvan hos de blåröda. Levante har lagt fram ett kontraktsförslag till Iborra, som själv är osäker. Han tar med största sannolikhet chansen att gå till Valencia om han får den.

Roberto Soldado, en av klubbens nuvarande storstjärnor, är född i Valencia. Han en av vicekaptenerna, och har många gånger erkänt sin kärlek till klubben. I somras tackade han nej till ett anbud från Tottenham, och sådana aktioner värderas skyhögt i Valencia.

Enligt rykten är det alltså en sådan här centrallinje Valencia vill skapa till nästa säsong. Men den lokala inspirationen tar inte slut där. Klubben har en väldigt bra ung generation på gång, med spelare som Paco Alcácer (19 år, anfallare, utlånad till Getafe), Juan Bernat (19 år, yttermittfältare), Portu (20 år, innermittfältare) & Carles Gil (20 år, yttermittfältare, utlånad till Elche).

Jag tänkte stanna upp vid en speciell detalj. Nämligen klubbens samarbete med Elche, dit Carles Gil är utlånad och gjort succé. Klubben, som tillhör Valencia-regionen, leder Segunda División stort och kan mycket väl spela i La Liga nästa säsong. Det har redan ryktats om att spelare som Gil och Portu redan är ”klara” för Elche inför den kommande säsongen, och det klart att värdet på sådana utlåningar höjs till det dubbla om klubben håller till i den högsta divisionen.

Vad jag vill komma fram till är att detta känns som en fenomenal plan från Valencias sida. Man har fortfarande enorma skulder att betala av, därför kommer man, oavsett hur bra man presterar, inte ha samma ekonomiska muskler som övriga topplag. Att då satsa ungt och lokalt, med spelare som brinner för klubben, känns som en genuin och smart plan.

Den närmaste tiden har dock Valencia annat att tänka på. Om bara några timmar möter man Celta Vigo på bortaplan, fast de allra största fokuset ligger så klart på tisdagens Champions League möte med PSG.

Förra veckan slog nyheten ner som en bomb. Real Sociedads förre klubbpresident Iñaki Badiola berättade då i den spanska tidningen AS att klubben systematiskt dopade sina spelare under flera år. Det skall börjat 2002 (samma säsong som La Real slutade tvåa i La Liga) och nått sitt slut när Badiola själv kom till makten 2008.

Samma år som Iñaki kom till makten anmäldes klubbens doktorer för att de hade använt otillåtna preparat med pengar som egentligen aldrig existerade.

Det har dock varit oklart hur vida spelarna kände till det här eller inte. Sander Westerveld, som var målvakt i klubben mellan åren 2001-04, berättar dock i onsdagens upplaga av AS att han kände till att spelare med injicerade.

– Jag såg aldrig något konstigt eller annorlunda med att spelare injicerades före och efter matcherna, säger han.

Dessutom ska han själv inte märkt av några skillnader, varken förbättringar eller försämringar.

Den stora frågan i sammanhanget är förstås det faktum att Real Sociedad gick som tåget säsongen 2002/03, då man också kom tvåa i ligan. Men till AS menar Westerveld att det knappast rörde sig om varken dopning, eller att de preparat som användes skulle vara det som förde laget till en så hög tabellplacering.

Ännu en i raden som uttalat sig i ärendet är Cristiano Ronaldo. Om det ligger någon relevans i vad han tycker eller tänker om saken är i sig något att diskutera, men det klart att han svarar för sig när journalisterna ställer honom mot väggen.

Och föga förvånande så blev det varken bu eller bä från Ronaldos sida, även om han säger sig tro att ”fotbollsvärlden är fri från dopning”. Jag förstår honom. Han om någon vill väl inte ha mer att stå i än nödvändigt.

Det blåser starka vindar kring Real Sociedad just nu – oavsett vad Ronaldo hävdar eller inte hävdar. Och jag är rädd att det krävs mer än att bara en superstjärna uttalar sig om det. Sanningen kommer förr eller senare fram. Vad skulle egentligen hända om det som påstås nu också stämmer?

Omgångens rekord:
Real Sociedad har slagit ett nytt La Liga-rekord. Flest antal gjorda mål? Flest insläppta mål? Mest mål på huvudet? Nej nej, inget sådant. Man har nämligen i sex raka matcher spelat i numerärt överläge. Det började redan mot Sevilla den 20 december, och har fortsatt med Real Madrid, Deportivo, Barcelona, Celta Vigo och nu allra senast Mallorca. Alla nyss nämnda lag har alltså fått minst en man utvisad mot Real Sociedad, och sviten på sex raka matcher innebär alltså nytt ligarekord.

Omgångens tifo:
Hemmapubliken på Mestalla stod för en enastående tifo när Valencia mötte Barcelona i söndags. Det man formade var överdelen av Valencias klubbmärke innehållandes en fladdermus. Det verkade också ha gett en extra dimension till hemmalagets spel, då de gjorde en av sina bättre insatser under säsongen.

Omgångens självmål:
Att Cristiano Ronaldo är den som avgör Real Madrids matcher hör till vanligheten. Men att han avgör – för motståndarlagets skull – är desto ovanligare. Det var dock precis det han gjorde när han skallade bollen i eget nät mot Granada. Men han kan alltid trösta sig med att nu ha nätat mot samtliga lag i ligan.

Omgångens comeback #1:
Efter närmare 16 månader gjorde Júlio Baptista comeback på La Rosaleda för sitt Málaga. Men det var ungefär det man kommer minnas från matchen mot Real Zaragoza, som slutade oavgjort.

Omgångens comeback #2:
Apropå comebacker och skadebekymmer. Felipe Mattionis karriär har så här långt inte blivit riktigt vad han hade tänkt sig, men i helgen fick han äntligen spela fotboll igen. Detta för första gången i officiella sammanhang på över två år och åtta månader. Ett par besvärliga korsbandsskador är det som hållit brasilianaren borta från spel så pass länge, men mot Levante var han återigen tillbaka. För första gången för sin ”nya” klubb Espanyol också. Ja, han har ju varit i klubben i flera år, men inte förrän nu fått göra debut.

Omgångens vidrigaste:
Diego Costa är inte världens mest sympatiske och ödmjuke fotbollsspelare. Men ingen förtjänar att bli så förnedrad som brassen blev när Real Betis-försvararen Antonio Amaya spottade Costa rakt i ansiktet. Domaren missade situationen, men jag hoppas avstängningen blir lång och smärtsam för Amaya.

Valencia-Barcelona och Atlético-Real Betis var söndagens stora matcher i La Liga. Den förstnämnda slutade oavgjort, den senare med en Atlético-seger. Här kommer lite tankar efter de båda toppmötena.

Ett resultat som båda lagen är nöjda med
Det slutade 1-1 på Mestalla mellan Valencia och Barcelona. Ett rättvist resultat som båda lagen är nöjda med. Det klart tre poäng hade varit pricken över i:et för båda, men en poäng är alltid bättre än noll. För Valencias del innebär poängen att man inte tappar gentemot sina huvudkonkurrenter i kampen om den sista CL-platsen, men samtidigt inte heller knappar in. Hade Barcelona tagit tre nya poäng hade man tagit ett nytt jättekliv mot ligatiteln, där nu Atlético, efter segern mot Betis, fortsatt hakar på i racet. Men en poäng på Mestalla är alltid bra för oavsett lag, något som också såväl spelare som ledare påpekade efter matchen.

Valencias försvarsspel imponerade
Jag trodde steget från att släppa in fem mål mot Real Madrid till att göra en fläckfri försvarsinsats mot Barcelona var större än bara ett par veckor. Men, Valencia bevisade motsatsen. Men hög press och ett stort mod skapade man stundtals stor oreda hos de gästande katalanerna.

Kan man spela med samma höga press och vara lika distinkta i eget straffområde om drygt en vecka, då kommer Paris Saint-Germain få en tuff resa på Mestalla i Champions League.

Juan Bernat – bättre som inhoppare än startspelare?
Supertalangen Juan Bernats inhopp mot Deportivo La Coruña förra helgen var ruggigt imponerande. Efter hans prestationer i den matchen belönades med en plats i startelvan mot Barça. Men mot serieledarna lyckades den unga yttermittfältaren inte lika bra, även om man såg intentioner på vilken potential han besitter.

Frågan jag ställer mig efter matchen är om Bernat inte är ett giftigare vapen för Valencia när man kastar in honom i slutskedet av matcherna. Med sin speed och fina teknik kan han skapa ordentligt med oreda mot ett tröttkört försvar. Även om ”El Juan” har potential att bli en världsspelare och en otroligt viktig kugge för Valencia i framtiden tror jag han i nuläget gör sig bäst som ett så kallat ”supersub”. Då slipper han samtidigt den stora pressen som naturligt faller på när man startar matcher.

Vad anser ni? Bör Ernesto Valverde låta Juan Bernat agera inhoppare istället för att spela honom från start framöver?

Diego Costa – tungan på vågen för Atlético
Radamel Falcao var tillbaka efter ett par veckors skadefrånvaro, men märktes knappt av. Adrián López fick en ny chans från start av Diego Simeone men gjorde inte heller mycket väsen av sig. Arda Turan försökte, försökte och försökte, men lyckades inte.

Nej, det krävdes att Simeone bytte in sin brasilianske joker Diego Costa. Samma spelare som gjorde båda Atléticos mål mot Sevilla i Copa del Rey senast, och som varit en stor positiv överraskning hela säsongen. Efter att Costa byttes in tog det fem minuter för honom att hamna i målprotokollet, och också spräcka nollan på Vicente Calderón. Därefter blev stämningen på planen oerhört irriterad, och de gula korten började hagla. Anledningen? Diego Costa – som knappast är den som lägger fingrarna emellan. När Antonio Amaya spottloskade på brassen i slutskedet av matchen var det säkerligen inte helt oprovocerat. Men det gör inte aktionen i sig korrekt. Förmodligen kan Betis-försvararen vänta sig ett rejält straff i efterhand, då domaren missade situationen under matchens gång.

När matchen stod och vägde äntrade Diego Costa planen och vände allt för Atlético. Och han passade på att reta upp Real Betis rejält på traven.

Betis lider av Beñats formdipp
Han har bekräftat det själv, Beñat. Hans formsvacka alltså. Det var ingen stor överraskning att mittfältaren inte blev uttagen i Vicente Del Bosuqes landslagstrupp som den kommande veckan skall möta Uruguay i en träningsmatch. Beñat har nämligen inte varit sig helt lik de senaste månaderna, och framför allt inte sedan nyår. Passningarna sitter inte längre lika klistrade vid medspelarnas fötter. Om det är på grund av att motståndarna går allt tuffare på honom och försöker plocka bort honom ur matcherna är svårt att svara på. Klart är i alla fall att Betis lider när Beñat inte levererar på en lika hög nivå som man blivit vana vid det senaste året.

Nä, även om Real Betis gjorde en relativt bra insats på Vicente Calderón var det ändå inget direkt minnesvärt. Med svenska ögon var så klart Guillermo Molins inhopp med tio minuter kvar det roligaste. Dessvärre han den förre MFF-spelaren aldrig sätta sin prägel på matchen.

Januarifönstret är stängt och säsongen fortsätter att rulla vidare. Men vilken spansk klubb gjorde egentligen bäst respektive sämst ifrån sig på transfermarknaden – sett på förhand?

Det har blivit en vana på senare år att de flesta spanska klubbarna tappar sina bästa spelare under transferfönstren. Och det klart, befinner man sig i en ekonomiskt svår sits, samtidigt som det kommer en annan part och kan punga upp rejält med stålar, då finns det inte så mycket att tveka på. Faktum är att många klubbar i stort sett lever på att värva billigt och sälja dyrt.

Men det går ju faktiskt förstärka truppen på ett väldigt bra sätt utan att värva de absolut dyraste spelarna med de högsta lönerna. Januarifönstrets självklara bevis på det är Granada, som på förhand är den stora vinnaren.

Under hösten har andalus-klubben blandat och gett väldigt mycket. Framför allt är det offensiven som har varit lagets stora problem. På hittills 22 omgångar har man bara mäktat med 19 mål, det vill säga ett snitt på under ett mål per match. Det är alldeles för dåligt. Som tur är – för Granada – är det många andra lag som presterat ännu sämre.

Under januari månad har det dock skett en hel del i klubben. Man deklarerade tidigt att megafloppen Antonio Floro Flores efter nyår inte längre var välkommen tillbaka till klubben. Dessutom fick Kabiru Akinsola (Katakopias), Fabian Orellana (Celta Vigo), Migue (Huesca) och Moíses Hurtado (Girona) också lämna.

Som ersättare tog man in fyra nya namn, och samtliga riktigt spännande sådana. Först lånade man in unge Recio, en defensiv mittfältare som inte fick överdrivet mycket speltid på det konkurrenskraftiga mittfältet i Málaga. Även Diego Buonanotte hämtades in från samma klubb, men honom passade man på att köpa loss för struntsumman 2,3 miljoner euro. På förhand en värvning som kan bli oerhört värdefull. De två övriga spelarna som värvades in är Carlos Aranda, veteranen som inte lyckades helt hundra i Zaragoza och ville ha mer speltid, samt Nolito. Den sistnämnde kommer på lån från Benfica och har tidigare representerat Barcelonas B-lag, där han gjorde stor succé.

Fyra väldigt spännande nyförvärv som på sikt alla kan ta en fast plats i startelvan. Framför allt känns den offensiva trion i Buonanotte, Aranda och Nolito ytterst spännande och kan vara exakt vad Granada behöver.

Men allra främst så gjorde man också ett tränarbyte. Juan Antonio Anquela lyckades aldrig sätta den prägel som han förväntades på klubben, och fick således sparken. Han ersätts av Lucas Alcaraz, som senast kommer ifrån grekiska Aris, men har stor erfarenhet inom den spanska fotbollen sedan tidigare. Och det kunde väl knappast börjat bättre för det ”nya” Granada. Igår lördag hemmaslog man Real Madrid med 1-0 och inkasserade tre välbehövliga poäng i bottenstriden.

Kan Alcaraz vara rätt man för att leda Granada till ett nytt kontrakt? Och kan nyförvärven vara rätt kryddning för att han skall lyckas med detta? Tiden får utvisa svaret, men jag tycker projektet ser väldigt spännande ut och en seger mot Real Madrid försämrar knappast den uppfattningen. Eller självförtroendet i truppen för den delen.

—

Om Granada var vinterns stora vinnare, vilken klubb vad då den stora förloraren? Tja, det var aldrig särskilt svårt att räkna ut. För tappar man landslagsförsvararen Nacho Monreal och därtill släpper Diego Buonanotte på permanent basis utan att värva in några värdiga ersättare (Vitorino Antunes & Pedro Morales) kan Málagas transferfönster inte klassas som annat är ett misslyckande. Framför allt är det förlusten av Monreal som svider för andalusierna. Och det blev väl knappast bättre när Eliseu – som annars kommer vara förstavalet som vänsterback framöver – vred knät och fick lämna planen i Málagas möte med Real Zaragoza under dagens lunchmatch.

Som lite plåster på såren kan Málaga åtminstone glädja sig åt att man har kvar Isco att njuta av ytterligare minst ett halvår. Dessutom gjorde Júlio Baptista comeback mot Zaragoza efter 1,5 års skadehelvete. Det är alltid något.

Det är dagen innan Valencia och Barcelona drabbar samman på Estadio Mestalla. Utan att behöva gissa kan man enkelt konstatera att träningspasset så här dagen före är ganska viktigt, för att uttrycka det milt. De avgörande detaljerna skall putsas till, och förmodligen pratas det en hel del om hur man har tänkt att lägga upp det taktiska. Det är helt enkelt en sådan träning man inte missar, eller för den delen kommer för sent till. Men, hur obegripligt det än kan låta, var det precis det som Valencia-stjärnan Éver Banega gjorde.

Och det var knappast första gången argentinaren dyker upp sent på en träning – det var tredje gången. Enligt SuperDeportes rapporter var han inte i ett helt nyktert tillstånd heller, vilket bara gör aktionen än mer beklämmande och bekymmersam.

Många tror att det kan finnas ett samband med landsmannen Fernando Gagos utlåning från Valencia till Vélez. Fran Guaita från Cadena SER skrev häromdagen följande: ”Vem ska nu se efter Éver när Gago lämnat klubben?”. Bevisligen har den ersättaren inte hittats ännu. Fast det klart, Éver Banega är 24 år gammal och bör kunna ta vara på sig själv, åtminstone kan man tycka det.

Efter att Banega kommit tillbaka från sin fotskada han ådrog sig i mitten av förra säsongen har han sakteliga börjat hitta storformen igen. Med sin kreativitet, sin fantastiska högerfot och sin blick för spelet är han ovärdelig för Valencias spel, och en vital pusselbit för att spelet skall fungera på bästa sätt.

Under tränaren Ernesto Valverdes presskonferens idag bekräftades ingenting om vad för straff man kommer ge Banega. Många spekulerar i en petning mot Barça, och ytterligare ett gäng matcher framåt i tiden. Även om det är precis vad Valencia inte behöver, kanske det är precis vad Éver själv behöver. En väckarklocka och ett tydligt kvitto på att hans aktioner inte är hållbara om man ska spela fotboll på den absolut högsta nivån.

Det återstår att se om det springer ut någon med nummer tio på ryggen i hemmalaget på Mestalla imorgon. Om inte? Då hoppas jag Banega ångrar sig djupt och skärper till sig en gång för alla. Om han spelar? Tja, då får vi i alla fall njuta av en alldeles fantastisk fotbollsspelare.

* Som en kort uppdatering kan det tilläggas att Banega blivit uttagen i truppen som ställs mot Barcelona.

Profiler som Nacho Monreal och Fernando Gago har lämnat Spanien och La Liga – åtminstone för den här gången. Men det har ju faktiskt, trots den ekonomiska situation som råder, värvats in ett antal spelare till ligan också. Här nedan följer tio värvningar som är värda att hålla ett extra öga på framöver. Notera att det inte rör sig om en lista, utan bara tio intressanta övergångar.

Diego Buonanotte (Granada)
Från Málaga för 2,3 miljoner euro.

Kommentar: Trots hans fenomenala prestationer de senaste månaderna har han inte fått alls den speltid han förtjänade i Málaga. Samtidigt som klubben bevisligen inte trodde fullt ut på den tekniske lille argentinaren, ville spelaren också lämna för mer regelbunden speltid. Granada nappade på det, och 2,3 miljoner euro senare var affären klappad och klar. Om Buonanotte fortsätter i de fotspår han trampat i de senaste matcherna kommer han bli en sanslös tillgång för Granada. Han är en spelare som rentav kan fixa ett nytt La Liga-kontrakt till klubben.

—

Diego Lugano (Málaga)
Från Paris Saint-Germain på lån med köpoption.

Kommentar: Manuel Pellegrini har fått använda sitt mittlås bestående av Martín Demichelis och Weligton väldigt mycket under säsongen. Anledningen? Det finns inga andra alternativ som håller lika hög standard. Sergio Sánchez är ett undantag ibland, men på sistone har han ofta huserat som högerback och då faller han bort som ett alternativ oavsett. Därför kommer förstärkningen av Diego Lugano lägligt. Nu kommer han till en klubb där han enkelt kan göra sig förstådd i – något som annars var ett problem i PSG. Dessutom har han stor rutin och är känd för sina ledaregenskaper.

—

Miguel De Las Cuevas (Osasuna)
Från Sporting Gijón på lån.

Kommentar: Har varit en nyckelspelare i Sporting Gijón under flera säsonger, och det är definitivt en spelare som bör hålla till i den högsta divisionen. Efter att Roland Lamah lämnat Osasuna för Swansea, kommer värvningen av De Las Cuevas bli en stor tillgång för Pamplona-klubben. Yttermittfältaren lär med största sannolikhet ta en ordinarie tröja på någon av kanterna direkt. Frågan är dock om han är rätt man får att hålla Osasuna kvar i Spaniens finrum?

—

Raúl Tamudo (Rayo Vallecano)
Från Pachuca gratis.

Kommentar: Espanyol-ikonen vänder tillbaks till Spanien efter en misslyckad sejour i mexikanska Pacheca. Han gör det till den spanska klubb han representerade allra senast – Rayo Vallecano. Förra säsongen gjorde den nu 35-årige anfallaren nio mål på 32 matcher i klubben, något som ändå måste klassas som ett väldigt bra facit. Om han lyckas ta en ordinarie plats i startelvan är det troligt att Léo Baptistão flyttas ner i banan ett snäpp, men det får tiden utvisa.

—

Emiliano Insúa (Atlético Madrid)
Från Sporting Club de Portugal för 1 miljon euro*.

Kommentar: Som en blixt från klar himmel rapporterades det att Emiliano Insúa var på väg till Atlético Madrid. Och det dröjde inte lång tid efter de första rapporterna innan argentinaren också var officiellt klar för Madrid-klubben. Vänsterbacken, som hunnit fylla 24 år, kommer i första hand vara komplement till Filipe Luis, men höjer samtidigt konkurrensen till en helt annan nivå än tidigare. Att han dessutom kan spela ytter gör anledning att tro att han ändå kommer få en del speltid. Dessutom är ju Atlético fortfarande kvar i tre turneringar.

* De första uppgifterna sa att övergångssumman låg på 3,5 miljoner euro, men enligt senare rapporter var summan alltså betydligt mindre. Anledningen var att portugiserna sedan tidigare var skyldiga Atlético pengar för Elías, som lämnade Spanien för spel i Sporting inför förra säsongen.

—

Nolito (Granada)
Från Benfica på lån.

Kommentar: Det som började så fantastiskt bra i Benfica har sedan fortsatt med mindre och mindre speltid i Portugal. Därför lånas nu Barcelona-bekantingen Nolito ut till Granada, där han i mina ögon har stora möjligheter att bli en riktig joker. Med sin målfarlighet och teknik har han alla förutsättningar att lyckas i La Liga. Vem vet, tillsammans med Buonanotte kanske han bildar ligans giftigaste radarpar under våren?

—

Lucas Piazón (Málaga)
Från Chelsea på lån.

Kommentar: Supertalang som är född 1994 och trivs allra bäst i en offensiv mittfältsroll. Kommer förmodligen få en hel del speltid med tanke på att Nacho Monreal lämnar Málaga för spel i Arsenal. Varför? Jo, den normalt sett ordinarie yttermittfältaren Eliseu lär med stor sannolikhet ta ett steg ner och bli bofast vänsterback under våren. Kommer Lucas Piazón blomma ut i den himmelsblå tröjan? Förutsättningarna är i alla fall goda.

—

Diego López (Real Madrid)
Från Sevilla för 4 miljoner euro.

Kommentar: Trots att han har varit en av ligans främsta målvakter under flera säsonger tog han aldrig en fast plats i Sevillas startelva i höstas. Nu seglar han vidare till Real Madrid – en klubb han representerat förr. Att han kommande säsonger skall peta Iker Casillas är väl mindre troligt, men att han kan vakta buren de närmsta månaderna när landslagskaptenen är skadad är desto troligare. Oavsett hur bra Antonio Adán har sett ut på träningarna inför José Mourinho saknar han något som Diego López har – ovärdelig rutin. Sådant som kommer behövas när Real Madrid nu går in i ett livsviktigt skede av säsongen.

—

Federico Fernández (Getafe)
Från Napoli på lån.

Kommentar: Har fått knapert med speltid i Napoli, men ändå varit frekvent återkommande i det argentinska landslaget det senaste året. Har potential och är fortfarande bara 23 år, men behöver putsa till vissa bitar för att kunna spela på den absolut högsta nivån. Det finns konkurrens i Getafe, men troligtvis lär han få en del speltid.

—

Paulo Assuncão (Deportivo La Coruña)
Från São Paulo gratis.

Kommentar: Den stenhårde mittfältaren återvänder till Spanien efter ett halvår i São Paulo. Med sin rutin och skicklighet att städa undan framför backlinjen är han på förhand en väldigt nyttig värvning för Deportivo.

—

För oss svenskar blir det naturligtvis också högintressant att fortsätta följa våra nytillkomna landsmän Daniel Larsson (Valladolid) och Guillermo Molins (Real Betis) i La Liga framöver. Båda har redan hunnit debutera och fortsätter det som det börjat lär de få ganska mycket speltid i sina respektive klubbar.