Tre mål, tre straffar, tre röda kort. Copa del Rey-semifinalen mellan Atlético Madrid och Sevilla innehöll det mesta. Bäst av allt? Det är vidöppet inför returen.

Domaren satte nivån – och höll den
Wow, vilken match. Från en relativt tillknäppt men ändå intensiv och fartfylld första halvlek som slutade mållös, exploderade så Copa del Rey-semifinalen mellan Atlético och Sevilla i andra. Redan efter ett par minuter visades Emir Spahic ut efter att ha tagit bollen med handen i straffområdet. Följden blev så klart straffspark, och Diego Costa skickade Atlético upp i ledning. Men från att det för stunden kändes som att Atlético skulle kamma hem den här matchen ganska enkelt med en man mer på plan, ändrades så allt på en sekund.

Álvaro Negredo spelades igenom och chippade bollen mot mål. I vägen stod Diego Godíns arm – varpå domaren visade det röda kortet och belönade Sevilla med en straffspark. Negredo gjorde naturligtvis inga misstag, och matchen var således utjämnad.

Men det var inte slut där. Fernando Navarro ville inte vara sämre, utan tog även han bollen med handen innanför straffområdet, i en situation som minst sagt såg tveksam ut. Straffspark blev det, och Diego Costa rullade in 2-1 – något som också blev slutresultatet. Navarro, som bara fick gult i straffsituationen, visades sedermera också ut efter en brutal kapning av, just det, Diego Costa, vilket gjorde att Atlético satsade allt på slutet. Men Vicente Calderón fick nöja sig med tre mål (samtliga från straffpunkten), tre utvisningar och rejält heta känslor på planen.

Det som jag dock direkt när jag tänker tillbaka på matchen kan reagera på som något positivt är domarens nivå. Det går diskutera handsituationer i straffområdet dagarna till ända, men regler än trots allt till för att följas. Dessutom är de erkänt alltid enormt hårda på just hands i Spanien. Men Ayza Gámez, domaren för dagen, bestämde nivån tidigt och höll sedan densamma hela matchen. Hade han blåst straff för ena situationen, men friat den andra hade det blivit ett sjuhelsikes liv efteråt. Nu skötte han det hela på ett väldigt bra sätt, och det ska han ha cred för.

Diego Costa – inblandad i allt
Han är inte Radamel Falcao, men Diego Costa är ett monster som Atlético Madrid skall vara oerhört tacksamma att de har. Han kör över allt som kommer i hans väg, och är knappast rädd för någon eller något. Han är lite av Atléticos svar på Zlatan Ibrahimovic. Ofta inblandad i det mesta – positivt som negativt. Det är ingen tillfällighet att det var just Costa som blir kapad i slutet vilket tvingade Ayza Gámez att visa ut Fernando Navarro.

Brassen hade flera lägen i första halvleken, som han brände. Men han tappade knappas stinget eller modet för det. Att någon annan än Diego Costa skulle slå straffsparkarna var det aldrig tal om. Gabi, har han överhuvudtaget missat någon straff i sin proffskarriär? Om än väldigt få i sådana fall, och det var väldigt längesedan senast. Äh, det spelar ändå ingen roll. När Radamel Falcao inte spelar är det Diego Costa som tar på sin den stjärnrollen, och han gör det förträffligt bra.

—

Atlético vann matchen hemma på Vicente Calderón, men det återstår fortfarande 90 minuter. Att göra mål på Calderón är för det första väldigt svårt, och lär ha varit ett av Sevillas huvudmål. Att man sedan släpper in två är inte hela världen. Det råder inga tvivel om att Sevilla åker hem med glada miner och gott hopp inför returen på Ramón Sánchez Pizjuán.

Årets första el Clásico slutade oavgjort. Cesc Fàbregas gav Barcelona ledningen innan Raphaël Varane utjämnade för Real Madrid. Och det var den sistnämnde som skulle var kvällens stora profil.

Raphaël Varande – yngst på planen, men likväl bäst
Nervositet verkar inte vara någonting som ingår i Raphaël Varanes vokabulär. Åtminstone var det ingenting som syntes utåt när årets första el Clásico ägde rum. Trots att Varane var klart yngst på planen (född 1993) agerade han som den mest rutinerade och spelade med en pondus som ingen annan i Real Madrid gjorde.

Duellen Lionel Messi vs. Cristiano Ronaldo? Äh, ingen av superstjärnorna stod för någon storartad insats. Det var en 19-årig fransman som istället stod i fokus på Santiago Bernabéu. Gång efter annan var han på rätt plats vid rätt tillfälle och räddade sitt Real Madrid. Antingen var det långa benet, en löpduell, säkert passningsspel eller en seger i luftrummet.

Det är en sak att imponera mot lagen på den nedre halvan av tabellen i La Liga, eller göra bra ifrån sig i de första omgångarna av Copa del Rey. Det är en helt annan att vara bäst på plan – och det överlägset – i ett el Clásico. I mångas ögon världens största klubblagsmatch. Känslorna väller ofta över och det står så extremt mycket mer på spel bara ett matchresultat.

Det är inte för ingenting som Raphaël Varane kallas ”El nuevo Hierro”, enkelt översatt ”den nye Hierro” efter försvarsikonen med samma namn. När vi om kanske 15-16 år summerar ihop Varanes karriär kan jag redan nu garantera att den där kvällen på Santiago Bernabéu mot Barcelona kommer vara en väsentlig pusselbit. Kvällen då fransmannen gick från pojke till man. Han tog sig an utmaningen som vilken annan vanlig match, och gjorde någonting extraordinärt av det.

Inför matchen pratades det om Real Madrids försvarsproblem. Vilka? Ja, det är lätt att ställa sig den frågan med facit i hand. För även om Ricardo Carvalho var ytterst nära att göra bort sig och bjuda Barcelona på ett mål, så var Madrid solida i defensiven – trots att man fick klara sig utan såväl Sergio Ramos, Fàbio Coentrão och Pepe. För övrigt var det – så klart – Varane som räddade upp situationen som Carvalho skapade.

Jag gissar att Varane inte har spelat sitt sista el Clásico. Frågan är om han rent av inte är en utmanare till att ta en ordinarie startplats. Han har ju redan bevisat att han är tillräckligt bra.

Spänningen lever kvar
Matchen slutade 1-1. Ett rättvist resultat, sett till matchbilden och de chanser som skapades. Det kunde ramlat in fler bollar bakom såväl José Manuel Pinto som Diego López, men stod inte de själva i vägen så agerade respektives försvar på ett perfekt sätt.

Pedro Rodríguez var decimeter ifrån att göra 2-0 i mitten av andra halvleken. Nu brände han friläget mot Diego López, och istället klev planens gigant Raphaël Varane upp och skallade in kvitteringen. Tänk vad mycket ett mål, eller för den delen ett uteblivet mål kan göra. Istället för 2-0 och enormt Barça-övertag inför returen lever nu dubbelmötet i allra högsta grad. Det klart att mål och oavgjort resultat på bortaplan är guld värt för Barcelona, men Real Madrid har spelat upp sig på Camp Nou sett över de senaste mötena och nu kan allting hända.

Årets första el Clásico ligger runt hörnet. Real Madrid tar emot Barcelona på Santiago Bernabéu i Copa del Rey. Den stora frågan alla ställer sig inför matchen är: vem kommer stå? Diego López eller Antonio Adán?

Förra veckan kom beskedet som Real Madrid-supportrarna befarade. Iker Casillas handskada var inte lika lindrig som det först verkade – den var mycket värre. Två till tre månader, beroende på hur rehabiliteringen går, får nu Real Madrid klara sig utan sin lagkapten mellan stolparna.

Den efterföljande frågan att ställa är naturligtvis: hur ställer sig José Mourinho till det här? Portugisen som har bänkat Casillas flera gånger den senaste tiden till förmån för Antonio Adán. Det går bara spekulera i om Mourinho faktiskt tycker Adán är en bättre målvakt, eller om det var någonting annat som hänt bakom kulisserna som faktiskt gjorde petningen till verklighet. Att det på något sätt funnits en spricka mellan Madrid-tränaren och Casillas har länge varit tydligt. Exakt vad det varit är desto mindre självklart, men oavsett vilket ska det ändå mycket till för att sätta en sådan viktig kugge som Iker på bänken. Det handlar trots allt om lagkaptenen, själen och på något sätt den som skall personifiera det Real Madrid vill stå för utåt.

Som en ersättare har man värvat in Diego López, som tidigare varit i Real Madrids ungdomsakademi, från Sevilla. Det som först ryktades i att kunna bli ett lån säsongen ut blev istället en permanent övergång, och López kritade på till 2017. Var det Mourinhos beslut att signa Diego López permanent? Vad är i sådana fall planen med honom?

Nu blir det verkligen upp till bevis för José Mourinho. Kommer Antonio Adán ges fullt ansvar framöver eller blir det Diego López som i första hand kommer vakta målet?

Adán stod helgens ligamatch mot Getafe där han, även om han inte fick överdrivet mycket att stå i, höll nollan. Spaniens största tidning Marca, som dessutom är Madrid-baserad, tror Adán även kommer vakta målet ikväll. Men det finns också flera som spekulerar i att Diego López kommer få chansen.

Eftersom Real Madrid är 15 poäng bakom serieledande Barcelona i La Liga finns all anledning att tro att man satsar hårdare än någonsin på att åtminstone tvåla dit sina stora rivaler i Copa del Rey. Därför blir målvaktsfrågan än mer intressant. För min tolkning är i alla fall den att den som vaktar målet ikväll är Mourinhos förstaval. Samtidigt kan man aldrig vara helt säker när det gäller honom.

José Manuel Pinto kommer naturligtvis stå för Barça, som i övrigt har sitt bästa lag tillgängligt. Att Barcelona gjort sin kanske bästa säsong någonsin medan Real Madrid sin sämsta på flera år behöver inte betyda någonting. I dessa möten är mentaliteten och inställningen minst lika viktig som själva formen.

Jag håller tummarna för att det är fotbollen vi kommer minnas från kvällen – ingenting annat.

Omgångens överraskning:
Sett till hur det sett ut för Athletic Club respektive Atlético Madrid under säsongen måste slutresultatet 3-0 till de förstnämnda ses som en stor överraskning. Det var åtminstone det som hände under söndagskvällen, och Bilbao-laget vann på ett storstilat sätt. Ser man däremot till Atléticos hårda spelprogram, att man saknade Radamel Falcao och dessutom vilade spelare som Koke, Gabi & João Miranda blir det inte lika ologiskt. Men det går inte ta ifrån Athletic sin fina insats. Har man äntligen prickat in formen nu?

Omgångens överraskning #2:
Det är bara lyfta på hatten för Rayo Vallecano. Med ytterst små marginaler har man lyckats något osannolikt bra den här säsongen. Och sämre gick det inte i omgångens toppmötet mot Real Betis – som man enkelt slog med klara 3-0. Det är bara konstatera att Rayo kommer blanda sig i striden om Europa-platser under våren.

Omgångens självmål:
Självmål tenderar ofta att vara väldigt vackra, på sitt egna lilla vis. Så även Antonio Rukavinas mot Levante, där serben mer eller mindre sprang in med bollen i eget mål efter att Obefemi Martins dragit med sig den i straffområdet. Oturligt nog – för både Rukavina och hans Valladolid – blev självmålet till ett segermål för Levante.

Omgångens inhopp:
Juan Bernat stod för ett fantastiskt inhopp för sitt Valencia mot Deportivo. Med sin kvickhet och fina teknik var han en direkt bidragande orsak till att Valencia till slut lyckades vända och vinna på Riazor. Ge oss lite mer av Bernat, Valverde. Tack på förhand.

Omgångens ”bara för att”:
Cristiano Ronaldo trodde han skulle ta alla rubriker efter sitt hattrick mot Getafe. Då gjorde Leo Messi fyra mål mot Osasuna. Gemensamt för båda är att formkurvan pekar spikrakt uppåt i alla fall, vilket känns lovande med tanke på onsdagens el Clásico.

Omgångens väckarklocka:
Sevilla stod för en utomordentlig insats när man besegrade Granada med klara 3-0. Låt se det som en rejäl väckarklocka till Atlético, som inte riktigt var på tårna mot Athletic. På torsdag möts som bekant de båda lagen i Copa del Rey-semifinal. Formmässigt just nu fördel Sevilla.

Gjorde igår ett kort besök i huvudstaden. Träffade upp ett gäng andra La Liga-fantaster och brände av samtliga fyra spanska matcher under eftermiddagen/kvällen. Även om det inte må varit de absolut hetaste matcherna, så uppstod en hel del dramatik och oanade vändningar i matcherna. Här kommer lite tankar kring detta.

Deportivos vendetta får vänta
Tidningen Estadio Deportivo slog på stort inför gårdagens sena match, som på förhand också var den absolut hetaste: Deportivo La Coruña mot Valencia. För er som inte känner till historien var det nämligen så att Valencia förstörde för Depor i sista ligaomgången säsongen 1993/94 – något som gjorde att de sistnämnda tappade ligatiteln till Barcelona. Deportivo var i ledning inför omgången, men efter 0-0 på Riazor hade Barça sprungit förbi.

Som om det vore nog, var det även Valencia som satte huvudet på spiken när Deportivo ramlade ur La Liga säsongen 2010/11. Ett Valencia som då inte hade något att spela för, men vann mot Depor som i sin var i enormt poängbehov.

Därför hade matcherna lagen emellan blivit ruskigt upptrissade, framför allt från Deportivos håll, vilket är fullt förståeligt. Men precis som historien talar om så hade A Coruña-klubben det tufft även i lördags hemma på Riazor. Jonas knoppade in 1-0 för gästerna redan efter fyrtio sekunder, och Los Ché var nära att utöka ledningen strax därpå. Sedan lyckades Deportivo komma tillbaka in i matchen, och via två väldigt fina mål av Riki innan paus så hade man helt plötsligt vänt på steken.

Som ni förstår var det dock inte över. Atlético-lånet Sílvio blev utvisad för Depor bara ett par minuter in i andra – som resten av tiden bestod av ett stort tryck mot hemmamålet. Kvitteringen kom via Nelson Valdez, och på tilläggstid skallade Ricardo Costa in segermålet för Valencia.

Otroligt viktiga poäng för fladdermössen som kan resa hem och på allvar blicka uppåt i tabellen och dessutom lägga triologi-spektaklet mot Real Madrid helt bakom sig. Deportivo fick däremot inte sin revansch, utan är fortsatt kvar som tabelljumbo. Som tur är – för Depors skull – så finns det andra lag som också underpresterar för tillfället.

Juan Bernat måste få mer speltid
Valencia hade chanser att göra mål mot Deportivo under hela matchen, men först när Juan Bernat äntrade planen tidigt i andra halvlek fick man ordentlig fart på anfallsspelet. Med sin snabbhet och tekniska briljans svängde han ut och in på Manuel Pablo och gjorde lite som han ville på vänsterkanten.

Mycket riktigt var det också Bernat som hade direkt inverkan på vändningen. Med ett par överstegsfinter var han förbi Pablo på sin vänsterflank, och hittade sedan in med ett precist inlägg via marken till Nelson Valdez. Det behöver inte vara svårare än så, och Bernat fick det att se väldigt enkelt ut.

Den kvicke yttermittfältaren har fått mer och mer speltid i Valencia de senaste månaderna, och gång efter annan visad sin potential och kapacitet. När han hoppade in mot Real Madrid i ligaspelet förra helgen var han en av få ljusglimtar hos Valencia. Och inhoppet mot Depor vara bara ytterligare ett bevis på att 93-modellen förtjänar mer speltid. Det är trots allt bara Valencia som vinner på det i slutändan.

Säsongens giftigaste självmål
Matchen mellan Levante och Valladolid stod länge och vägde. De sistnämnda tog tidigt ledningen på Ciutat de Valencia, men José Barkero ville annorlunda och kvitterade med en drömfrispark strax innan paus. I andra svängde det sedan fram och tillbaka, även om Levante låg på för ett segermål. Ett mål som till slut kom – men på ett väldigt komiskt sätt. Valdo fick fram bollen mot Obafemi Martins, som tog emot bollen, men därefter aldrig han få iväg något skott innan Valladolids högerback Antonio Rukavina tog saken i egna händer. Serben knallade nämligen in med bollen i eget mål, och gav Levante segern med 2-1.

—

Mötena mellan Celta Vigo–Real Sociedad (1-1) och Real Zaragoza–Espanyol (0-0) blev aldrig de mest spännande. Chansfattigt men ändå tufft spel kan enkelt sammanfatta båda matcherna, där bortalagen var mest nöjda med poängen.

—

Kvällens La Liga-matcher i all ära, men idag är det en annan match som får betydligt högre fokus i Spanien. Det är nämligen dags för ett mini-Clásico – med andra ord Barça B mot Real Madrid Castilla. Reservlagen möts på Mini Estadi i Barcelona klockan 17:00, och biljetterna såldes slut på ett par ynka timmar. Det brukar annars vara ganska glestbefolkat på Mini Estadi när Barça B spelar, men den här gången är det helt annorlunda. Fullsatt läktare, framtidens stjärnor och ett möte mellan två klubbars vars rivalitet är enorm.

Det som började alldeles strålande i Racing fortsatte sedan med ett misslyckande i Real Madrid. Därefter har Sergio Canales haft 1,5 år av rent skadehelvete. Nu har han återhämtat sig från sin andra svåra knäskada, och hoppas kunna rädda Valencias hittills miserabla säsong.

Det var i Racing Santander som allting startade för Sergio Canales. Spanjoren började spela i klubbens ungdomsakademi redan som 9-åring, och gick sedan alla steg innan han till slut nådde A-laget. Efter imponerande insatser i Racing B säsongen 2008/09 blev Canales allt mer förekommande i A-laget.

Redan i september 2008, vid 17 års ålder, gjorde han seniordebut. Detta i en match mot FC Honka i UEFA-Cupen. La Liga-debuten lät inte vänta på sig mer än ett par veckor senare, då Racing mötte Osasuna. Men det var bara början. Den efterföljande säsongen (2009/10) kom Canales definitiva genombrott. Hans fenomenala insats borta mot Sevilla i början av 2010 är en av hans bättre i karriären – så här långt – då han mäktade med två mål när Racing vann med 2-1.

Mitt under sin fantastiska säsong i Santander-klubben slog så nyheten ner: ”Sergio Canales är klar för Real Madrid”. Redan i februari 2010 offentliggjordes övergången som först skulle äga rum den efterföljande sommaren. Men innan det blev sommar fortsatte Canales att leverera för sitt Racing, och hjälpte klubben att fixa nytt La Liga-kontrakt.

Som 19-åring tog supertalangen från Santander alltså steget till Real Madrid. Att han hade potentialen var det ingen som tvivlade på. Desto fler var frågande om han verkligen var redo för en klubb som Real Madrid. Med facit i hand kan vi enkelt konstatera att Canales inte var redo. I alla fall inte om vi ska tro José Mourinho, som trots lovorden inför säsongen bara gav spanjoren speltid i 15 matcher – de allra flesta via inhopp.

– Det var en tuff tid i Madrid. Jag lärde mig mycket på träning, men jag ville ju spela också, förklarar han.

– Jag tror dock att ju längre tiden går kommer jag lära mig mer från det jag upplevde i klubben.

Sergio hade mått bra av en utlåning direkt när han skrev på för Madrid. Nu gick han från att vara Spaniens kanske största talang till en plats på Real Madrids bänk (i bästa fall, emellanåt blev han också satt på läktaren). Vid den ringa åldern är speltid väsentligt för utvecklingen, kolla bara på Isco och Iker Muniain. Canales var klok och insåg sitt eget bästa. Han ville bort från huvudstadsklubben, och Valencia var direkt intresserade av att låna ynglingen. Så blev också fallet.

– När säsongen led mot sitt slut kände jag att jag ville lämna Real Madrid, men jag visste samtidigt att allt inte hängde på mig. När sedan Valencia var intresserade och nådde en överenskommelse med Madrid så fanns där inga tvivel från min sida, säger han.

– Jag kände att Valencia är ett lag med många unga och hungriga spelare. Det passade mig utmärkt. Hade Valencia inte varit mitt förstaval då hade jag inte varit här idag, fortsätter han.

Canales skrev på ett lånekontrakt med Valencia, men de första träningarna med klubben dröjde, då talangen då var i väg och spelade U20-VM i Colombia.

– Jag blev ivrig att börja träna direkt, men var samtidigt tvungen att hålla fokus på landslaget.

Efter ett spansk misslyckande i U20-VM flyttade så Canales till Valencia, och det dröjde inte länge innan publiken på Mestalla hade skaffat sig en ny kelgris. Men när mittfältaren steg för steg hade börjat etablera sig i startelvan förstördes allt på en sekund. I en hemmamatch mot Athletic Club ådrog han sig en korsbandsskada som skulle hålla honom borta från spel i minst sex månader.

Rehabiliteringen var lång och smärtsam för Canales, som annars hade fått en så bra start i sin nya klubb. Men tillbaka kom han, och det med besked. När Valencia var i ett tufft skede under säsongen kom återkomsten av Sergio som ett lyckobrev på posten. Starkare och bättre än någonsin tog han efter bara ett fåtal matcher en ordinarie plats i startelvan. Men som om supertalangen inte hade haft det tufft nog, slog så nästa skada till. I hans blott femte match sedan comebacken drog han på sig en ny korsbandsskada, detta i Europa League-semifinalen mot Atlético Madrid hemma på Mestalla.

Nu var frågeställningen helt annorlunda: kommer Sergio Canales någonsin komma tillbaka?

– Det var tufft att åka på en ny skada. Flera gånger kändes det hopplöst, men stödet från såväl klubben som supportrarna har hjälpt mig att ständigt vara motiverad, berättar han.

Sedan skadan mot Atlético i slutet av april i fjol, har Canales återigen fått kämpa med att återhämta sig. I december, drygt åtta månader efter skadan, började han träna för fullt igen. Han fick grönt ljus till spel i mitten av januari, och i onsdags gjorde han efterlängtad comeback igen. Detta mot sina förra lagkamrater i Real Madrid under Copa del Rey-kvartsfinalen på Mestalla.

– Att få spela igen var spännande. Det kändes fantastiskt att få ta emot hyllningarna från publiken.

– Jag hoppas kunna komma tillbaka starkare än någonsin. Skadorna har gjort att jag har fått nya perspektiv och blivit mentalt starkare. Jag har aldrig gett upp, säger han.

Och Canales hjälp kommer vara välbehövlig – om han förblir skadefri. Valencia har minst sagt haft en tuff säsong. Man har redan åkt ut Copa del Rey, och så här långt stått för ett misslyckande i ligaspelet (där 5-0-förlusten hemma mot Real Madrid senast på något sätt personifierar det). Man är dock kvar i Champions League – något som kan bli en stor räddning såväl sportsligt som ekonomiskt för klubben.

– Jag hoppas kunna hjälpa laget så mycket som möjligt framöver. Jag är skyldig Valencia allt efter det stöd de har gett mig, och jag vill visa det på planen.

Kan Canales återfinna den fina form han visat upp i de 16 framträdanden han hittills gjort i Valencia kommer Ernesto Valverde ha en utomordentlig playmaker att tillgå resten av säsongen. Och jag hoppas – för allas bästa – att han håller den här gången. Det rör sig trots allt om en alldeles briljant fotbollsspelare.

Sergio Canales, säsong för säsong
(Klubb – säsong, totalt antal matcher/mål/assist)
Racing – 2008/09, 8/0/1.
Racing – 2009/10, 31/7/5.
Real Madrid – 2010/11, 15/0/1.
Valencia – 2011/12, 15/1/2.
Valencia – 2012/13, 1/0/0.

Källor: SuperDeporte, ValenciaCF.es, Marca, LFP & VCFCentral.

När Júlio Baptista skrev på för Málaga i januari 2011 gjorde han det som en räddare i nöden. Storsatsande Málaga hade fått in en stor stjärna som skulle skjuta klubben kvar i högsta divisionen. Det var precis det han gjorde, besten från Brasilien.

Den form Júlio Baptista befann sig i under sina första månader i Málaga hade jag dessförinnan inte sett skymten av sedan hans fantastiska sejour i Sevilla 2003-05. Idel skadebekymmer har gjort att brasilianaren aldrig fått den kontinuitet i sitt spel, även om hans formtoppar i såväl Real Madrid, Roma och Arsenal höll absolut högsta klass.

Den där första våren i Málaga klaffade dock allt för Baptista. Han var oemotståndlig i luftrummet, hans långskott satt som klistrade i kryssen och han trivdes utomordentligt i rollen strax bakom den ensamme anfallaren.

Utan Baptista hade förmodligen inte Málaga varit där man nu befinner sig. Tillsammans med Salomon Rondón var han den tveklöst största anledningen till att klubben fixade nytt kontrakt säsongen 2010/11, och hade man i stället ramlat ner till Segundan behöver man inte vara någon raketforskare för att inse att oljepengarna hade uteblivit. I alla fall inte pumpats in i samma stora mängd som ändå gjordes under sommaren 2011.

Den efterföljande hösten blev desto tyngre för Baptista. Anfallaren hann bara spela fyra matcher innan en skada satte stopp. Det pratades om ett par-tre månader först, men hela tiden utökades rehabiliteringstiden.

I nuläget har Júlio Baptista fortfarande inte spelat en enda minut sedan han cykelsparkade in segermålet för Málaga mot Getafe den 1 oktober 2011. Men så har han nu, efter nästan ett och ett halvt års skadefrånvaro, börjat träna för fullt igen. För tredje gången förvisso, sedan ett par månader tillbaka.

Är det då äntligen dags för Júlio Baptista, nu 31 år gammal, att lyckas ta sig tillbaka nu? Trots att det känns som en smärre evighet han har hållit till i Málaga, har han bara hunnit med 15 matcher i den ljusblå tröjan. Och jag gissar att jag inte är den enda som har hans fantastiska vår 2011 färskt i minnet och mer än gärna återupplever den spelaren.

*Uppdatering: Under dagens träning kunde inte Júlio Baptista fullfölja till hundra procent. Alltså är det tillbaks till rehabstugan för brassen. Frågan är om det någon som helt säkert kan fastslå vad som egentligen är med Baptista, och varför han aldrig kan bli spelklar.

Jag summerar på sedvanligt vis ihop den gångna ligaomgången med att dela ut ett gäng utmärkelser.

Omgångens mål:
I vanlig ordning fick vi uppleva en hel del vackra mål, men Kokes fullträff mål Levante sticker ändå ut från mängden. Atléticoprodukten väggade sig fram med Diego Costa och knorrade in bollen i målvaktens vänstra kryss. Fantastiskt mål av en fantastisk spelare.

Omgångens överraskning #1:
Real Betis hade inför omgången inte fått en straffspark med sig sedan september 2011 (!). Nu fick man det efter 42 sekunder mot Athletic, och Rubén Castro bevisade, om nu någon mot förmodan hade börjat tvivla, att han också är säkerheten själv från straffpunkten.

Omgångens sexpoängare:
Det vankades bottenmöte i Pamplona när Osasuna tog emot Deportivo i söndags. Och det var hemmalaget som gick vinnande ur striden sedan Kike Sola och Nino frälst laget i 2-1-segern. Osasuna lämnade därmed jumboplatsen som i stället Depor övertog.

Omgångens förnedring:
Nä, det var sannerligen inte Valencias helg. Underläge 0-5 mot Real Madrid i halvtid (!) på Mestalla är inte bara historiskt uselt utan en ny nivå av förnedring. Mer läsning om matchen finns här.

Omgångens miss:
Jesús Navas blev helt frispelad med ett öppet mål mot Getafe – men lyckades mirakulöst fösa bollen rakt på målvakten i stället. Det är en duktig fotbollsspelare Navas, men göra mål, det har han aldrig varit någon höjdare på.

Omgångens överraskning #2:
Det krävdes ett rött kort. Sedan drabbades Barcelona av någonting man annars inte sett till under säsongen – stress. Real Sociedad utnyttjade det på bästa sätt, och vände 0-2-underläge till seger. Imponerande.

Omgångens P12-misstag:
Andrés Palop är en av ligans mest rutinerade målvakter. Ändå tog han ett par steg för mycket när Adrián Colunga skulle skjuta en frispark från lågt avstånd. Resultatet av det? Getafe-anfallare såg möjligheten, och satte bollen över Palop rakt in i nät.

Det händer att det blir storsegrar inom världsfotbollen emellanåt. Men de segrar som gränsar till förnedring är desto ovanligare – även om de också förekommer ibland. Något som däremot är väldigt ovanligt är att de förekommer när två storlag möter varandra. Det var precis det här som inträffade när Real Madrid fullständigt trampade ner Valencia i skorna under söndagskvällen.

Ordet förnedring har precis nått en ny nivå. Att ett lag har en dålig dag medan ett annat lag har en bra dag händer var och varannan helg inom den europeiska toppfotbollen. Att Real Madrid krossar Real Zaragoza på hemmaplan är ingen som höjer på ögonbrynen för. Att man gör detsamma mot Valencia på bortaplan är desto mer häpnadsväckande – men det har hänt förr.

Bara för ett par säsonger sedan vann Real Madrid med 6-3 på Mestalla, då mot ett Valencia vars försvar var i det närmaste obefintligt. Om man jämför det med söndagens match de båda storlagen emellan, var Valencias försvar bättre den gången. Och det säger inte lite om hur det faktiskt såg ut.

6-3-matchen på Mestalla var förnedring. Barcelonas 5-0-seger mot Real Madrid för några år sedan var också förnedring. Men att leda med 5-0 i paus – på bortaplan – är på en helt ny nivå. Det är knappt så det ordet förnedring räcker till för att förklara.

Spelmässigt var det ingen brutal överkörning som man lätt kan luras av sett till resultatet. Real Madrid utnyttjade bara Valencias horribla defensiv – och var effektiva. I den första halvleken hade Cristiano Ronaldo två skott på mål – bägge gick in. Angel Di María hade lika många skott på mål – bägge gick in. Även Gonzalo Higuaíns enda skott på mål i den första halvleken hittade in i nätmaskorna.

Man pratar om Valverde-effekten i Valencia. Laget har äntligen hittat tillbaka igen och kommit in på vinnarspåret. Men efter söndagens match är jag osäker på om det kommer pratas om Valverde-effekten, åtminstone inte den kommande veckan. Valencia är trots allt en klubb med ambitioner att mäta sig med spansk fotbolls två stora giganter. Att förnedras och ligga under med 5-0 inför hemmapubliken går inte sätta ord på. Det svider mer än något annat för supportrarna.

Det är en sak att förlora med flaggan i topp, som Valencia gjorde mot just Real Madrid bara för några dagar sedan, då i Copa del Rey. Med marginalerna på sin sida hade man kanske till och med lyckats få ett oavgjort resultat på Santiago Bernabéu. Hemma på Mestalla under söndagskvällen blev man dock övermodiga och ville framåt för mycket framåt. Det straffade sig åt andra hållet.

Kuriosa: Det senaste laget som låg under med 5-0 på hemmaplan i halvtid var Almería. Man gjorde det mot Barcelona säsongen 2010/11 i en match som slutade 8-0. Vem som stod i mål? Diego Alves – samme keeper som vaktade målet för Valencia mot Real Madrid under söndagen. Man kan inte skylla alla insläppta målen på brassen i någon av matcherna, men det är ändå ett komiskt sammanträffande. Det kanske är dags för Ernesto Valverde att trots allt tänka över om inte Vicente Guaita även skall stå i ligaspelet fortsättningsvis?

Ja, den gode Ernesto behöver så klart tänka över defensiven också.

—

Efter en sådan här match skall man naturligtvis tokhylla Real Madrid för sin prestation. Och det är viktigt att poängtera att Madrid gjorde en strålande insats såväl defensivt som offensivt och verkligen visade en lagmoral som inte setts skymten av på länge. Tyvärr är det svårt att i första hand fokusera på det när ett lag är så märkbart dåligt.

Real Sociedad vände 0-2-underläge till 3-2 hemma på Anoeta, vilket gjorde att Barcelona inkasserade sin första poängförlust den här säsongen i ligaspelet.

Dejá vú – med ett annorlunda slut
Vi backar bandet till förra säsongens möte mellan Real Sociedad och Barcelona på Estadio Anoeta i San Sebastian. Under den första halvleken var Barça brutalt överlägsna, och skaffade sig tidigt en 2-0-ledning. Ett enkelt misstag senare – som La Real utnyttjade – och det var match igen. I den andra halvleken gjorde Sociedad en rejäl uppryckning och fixade till slut 2-2 – ett klart rättvist resultat. Men då ska man komma ihåg att de blåvita också hade bud på ett segermål.

Det segermålet lät vänta på sig – tills i dag. Matchbilden och matchutvecklingen var precis densamma i dagens möte lagen emellan som förra säsongens möte. Barça glänste i början och såg ut att gå mot en busenkel seger. Leo Messi rullade in 1-0, Pedro Rodríguez stötte in 2-0 efter ett drömanfall. Det kändes som Barcelona skulle göra en sådan där match där man både skapade mycket och hittade närmaskorna flera gånger. Men det stannade vid två mål. Sedan utnyttjade Real Sociedad ett misstag, och den specielle målskytten Chory Castro (han gör nämligen ofta mål mot just Barça) dunkade in reduceringen.

När sedan Gerard Piqué blev utvisad i början på den andra halvleken och Sociedad strax därpå kvitterade (genom Chory Castro, så klart, även om målet tog på Javier Mascherano och in i mål). La Real gjorde det välförtjänt, och kom in i en stark period. Barça spelade upp sig, men hade med tio man svårt att skapa några vassa målchanser. Ska vi vara ärliga – vilket vi ska – skapade man faktiskt inga målchanser alls. Andrés Iniesta försökte och lyckades med mycket, men fick för alldeles för lite hjälp. Messi kom inte loss, och Pedro sprang sig trött. De blåröda visade prov på enorm styrka att hålla bollen inom laget trots en man mindre – men vad hjälpte det? Man tappade fokus en halv sekund, och helt plötsligt stod det 3-2 på resultattavlan. Imanol Agirretxe hade hoppat in och gett sitt La Real segern.

Välförtjänt? Ja, sett till den andra halvleken var det fullt rättvist. Barça var förstås klart överlägsna spelmässigt, men bortsett från den första halvtimmen skapade man knappt någonting framåt. Real Sociedad låg å sin sida hela tiden och vakade, och när man högg så blev det farligt gång efter annan.

Oavsett vad det här poängtappet för Barcelona betyder för den fortsatta guldstriden så är det i alla fall ganska skönt för omvärlden att kunna konstatera att laget är mänskligt. Det kanske för övrigt är dags att ge Marc Bartra fler chanser i backlinjen efter idel misstag mot Sociedad? Mascherano har agerat klumpigt hela säsongen och gjorde detsamma mot La Real sedan han byttes in för att fylla Piqués tomrum i backlinjen. Den senare är dessutom avstängd i den kommande ligamatchen mot Osasuna.

En annan sak som Tito Vilanova har att fundera på är hur han skall handskas med Dani Alves. Det borde finnas två alternativ. Bänka honom, eller se till att han tränar inlägg efter varje träning. Brassen borde ta lärdom av Real Sociedads vänsterback Alberto De La Bella.

Varför gör inte fler som Iniesta?
En annan sak jag reagerade på starkt under matchen var ett scenario som utspelade strax efter 2-2-målet. Iniesta drar på sig en frispark strax utanför eget straffområde efter en klar fällning. Vad som händer efteråt? Barça-spelarna protesterar och försöker tillrättavisa domaren, medan Real Sociedad-spelarna vädjar efter ett gult kort. Domaren väljer – helt riktigt – det senare alternativet. Vad Iniesta gör? Han ställer direkt upp för att bilda mur, utan att ens öppna munnen.

Det finns naturligtvis fler än Iniesta som agerat korrekt, men i just den här situationen blev allt så löjligt tydligt. Det jag vill komma fram till är att jag hoppas fler tar lärdom och kliver i samma fotspår i fortsättningen. Jag menar, finns det någon spelare som någonsin lyckats ändra ett domslut via protester? I sådana fall är den skaran ofattbart liten.