I sedvanlig ordning har det hänt en hel del i den spanska ligafotbollen. Detta tvingar mig till åtta awards efter omgång nio.

Omgångens flax:
Inte nog med att det var trassligt på vägen fram – när bollen till slut nådde Mario Bermejo i Galicien-derbyt och han fick öppet mål, så fick han, trots tid och öppet mål, snedträff och slog bollen på sitt eget stödjeben. Turligt nog för Bermejo så letade sig bollen ändå in i nätmaskorna. Tänk om han missat den chansen!

Omgångens spelare:
Jag har redan nämnt honom i bloggen under helgen. Gonzalo Higuaín stod för en storartad insats mot Mallorca, där inte bara hans mål blev utmärkande. Även hans fantastiska speluppfattning, som ledde fram till två mycket eleganta assist, var storstilade och ett stort kvitto på enorm speluppfattning.

Omgångens målvakt:
Adrián i Betis-målet höll nollan mot Valencia och räddade tre poäng till andalusierna hemma på Benito Villamarín. Valencia fick ett litet tryck i andra halvlek, men gång efter annan stod Adrián i vägen – även om avsluten kunde varit bättre.

Omgångens Golazos:
Ja jösses, vad många fina mål vi fick skåda den gångna omgången. Eller vad sägs om Helder Postigas solomål? Radamel Falcaos patenterade volley? Eller varför inga Antoine Griezmanns fantastiska strut mot Valladolid? Och då har vi inte ens gått in på Álvaro Vázquez debutmål i Getafe-tröjan, när han cykelsparkade in 2-0 mot Athletic.

Omgångens 0-5:
Både Barcelona och Real Madrid vann på bortagräs med hela 5-0. Och även om det var tydliga skillnader och aldrig något snack om saken, var det mer två effektiva lag som gjorde fem mål, än två lag som fullständigt spelade ut sina motståndare. Det är också en styrka.

Omgångens filmning:
Zaragozas succéman Víctor Rodríguez, som ni kommer få läsa lite mer om senare i veckan, stod för omgångens absolut värsta tilltag. Hans absurda filmning mot Sevilla var något av det löjligaste på länge. Mycket riktigt belönades han också med en ostskiva av domaren.

Omgångens sömnpiller:
Den mållösa matchen mellan Espanyol och Málaga innehöll inte mycket av värde. Därför lämnar vi det där.

Omgångens ryck:
Tre av huvudkonkurrenterna i form av Málaga, Valencia & Sevilla tappade poäng, medan Atlético vann igen – och gjorde därmed ett ordentligt ryck i kampen om de åtråvärda Champions League-platserna. För det är trots allt en CL-plats som huvudstadsklubben i första hand satsar på.

I dag presenterades kandidaterna till Ballon d’Or 2012. Det finaste individuella priset man som fotbollsspelare kan vinna. Som väntat var den 23-man stora listan stort dominerad av spelare från La Liga. Real Madrid hade sex kandidater (Iker Casillas, Sergio Ramos, Xabi Alonso, Mesut Özil, Cristiano Ronaldo och Karim Benzema), Barcelona fem (Gerard Piqué, Sergio Busquets, Xavi Hernández, Andrés Iniesta och Lionel Messi) medan Atlético hade Radamel Falcao som representant.

Inga större konstigheter. Ytterligare ett antal namn hade gott och väl kunnat ta plats av spelarna från den spanska ligan, men att ha tolv kandidater är mer än hälften – något som är otroligt imponerande.

—

Även kandidaterna till att bli årets tränare presenterades under dagen. Vid första anblicken är det namn på tio fantastiska tränare man ser. Men, det är ett som saknas. Ett namn som jag till och med hade kunnat se bland de tre främsta.

Diego Simeones namn fanns inte med bland de tio kandidaterna. Att Atléticos revolutionerande tränare inte där är fullkomligt oförståeligt. Simeone har präntat in en sorts vinnarmentalitet i klubben som inte synts på decennier. Han har fört in en spelidé som passar truppen perfekt och gett hela klubben en identitet. En identitet som en klubb som Atlético Madrid förtjänar. De två europeiska titlarna är bara kvittot utåt på Simeones fantastiska underverk i huvudstadsklubben.

Att både ha kommit och och styrt upp i en klubb helt och hållet, men även tagit två titlar, räcker mer än nog som motivering för att Diego Simeone borde varit ett av de tio namnen bland årets tränare. Höstens ligaspel med åtta segrar och en oavgjort på nio matcher talar knappast emot Atlético-tränaren heller.

Nej, det här var allt en besvikelse. Vad tycker ni? Borde inte Simeone tagit plats bland dessa:

Vicente Del Bosque (Spanien)
Roberto Di Matteo (Chelsea)
Alex Ferguson (Manchester United)
Pep Guardiola (före detta FC Barcelona)
Jupp Heynckes (Bayern München)
Jürgen Klopp (Borussia Dortmund)
Joachim Löw (Tyskland)
Roberto Mancini (Manchester City)
José Mourinho (Real Madrid)
Cesare Prandelli (Italien)

Matchen då Higuaín återtog förstaplatsen i hierarkin?
Det blev aldrig riktigt spännande på partyön. Real Madrid körde över Mallorca utan större problem och man upprepade Barcelonas målskörd från lördagen och vann med hela 5-0. Det allra största utropstecknet under matchen var Gonzalo Higuaín. Och inte bara för hans två mycket vackra mål, utan för hans delaktighet i spelet och fantastiska speluppfattning som också ledde fram till två läckra assist.

Sedan den operation Higuaín tvingades göra i januari 2011, som höll honom borta från spel i drygt fyra månader, har det varit en stenhård kamp med lagkamraten Karim Benzema om rollen som spjutspets. Förra säsongen var det Benzema som fick störst förtroende i de allra tyngsta matcherna, även om Mourinho roterade en hel del.

Om Benzema förra säsongen var nummer ett på positionen som striker, tror jag Higuaín stärkte sina aktier enormt med sina prestationer mot Mallorca för att återta den platsen nu. Benzema har inte presterat lika bra den här säsongen, även om han inte alls varit dålig, men El Pipita har både gjort fler mål och varit bättre spelmässigt när han varit på planen.

—

Atlético tog ett stort, stort steg mot CL
Atlético Madrid fortsätter gå som tåget. Osasuna besegrades tämligen enkelt med 3-1 sedan João Miranda, Raúl García och slutligen Radamel Falcao, i den ordningen, gjort Atléticos mål hemma på Vicente Calderón. Roland Lamahs reduceringsmål till 2-1 strax innan paus skapade viss nerv i matchen – en nerv som Falcao definitivt dödade drygt 20 minuter från slutet då han volleysköt in segermålet. Ett mål som även gjorde att han nu nätat i elva raka matcher. Elva! Ett ruggigt bra facit.

I och med segern mot Osasuna hakade huvudstadsklubben inte bara på Barça i toppen av tabellen. Man gjorde också ett ordentligt ryck från flera konkurrenter till Champions League-platserna. För såväl Valencia, Málaga och Sevilla tappade poäng under helgen.

—

Går Athletic i Villarreals fotspår?
Vad är det egentligen som händer i Athletic Club? Javi Martínez lämnade, Marcelo Bielsa hamnade i bråk med en arbetsledare på träningsanläggningen, Fernando Llorente ville lämna men blev kvar. Det var mycket som inte gick klubbens väg under sommaren – men ännu mindre som gått klubbens väg hittills under säsongen.

Under söndagen kom en ny tung förlust när man åkte på torsk hemma på San Mamés mot Getafe. Med en tokoffensiv baserad på bollinnehav, hög intensitet & press charmade Athletic en hel fotbollsvärld förra säsongen. Just nu? Ingen gnista, felpass och allmän grinighet. Det enda som är intakt är stämningen på San Mamés – men jag undrar om inte supportrarna också kommer börja protestera snart. För Athletic är så mycket bättre än vad de just nu visar upp.

Är man på väg att gå samma öde till mötes som Villarreal gjorde i fjol? Att vara förväntat topplag som spelar ute i Europa – men i stället ramla ur högsta divisionen. Jag utesluter inte längre tanken, även om det är en hemsk sådan.

—

Borta så där, hemma bäst
Ja, vi var ju inne på dem nyss. Sevilla, som var ett av lagen som tappade poäng i helgen. Detta borta mot ett starkt Zaragoza, som via effektivitet och en bra första halvlek tog samtliga poäng på La Romareda.

Precis som så många gånger de senaste säsongerna är det just bortaspelet som har varit Sevillas stora problem. Hemma är de alltid starka, men spelet på bortaplan har varit för dåligt. Där har man tagit alldeles för lite poäng.

Frågan är hur långt ett bra hemmafacit räcker när en säsong summeras.

Galiciskt derby – precis som vi ville ha det
Celta Vigo och Deportivo La Coruña delade broderligt på poängen i säsongens första Galiciska derby. Detta i en match som innehöll det mesta man kunde förvänta sig i ett derby – intensitet, kamp, härlig atmosfär, chansrikt och finess i mängder.

Det började annars bäst för Celta, som tog ledningen redan efter åtta minuter genom Mario Bermejo. Depor repade sig dock relativt omgående, och en för dagen strålande Juan Domínguez kvitterade i mitten av första halvlek. Det blev också matchens sista mål – trots mängder av vassa möjligheter.

Det jag däremot kommer minnas allra starkast från matchen är Juan Carlos Valerón. Denne fantastiske fotbollsspelare, som med sina 37 jordsnurr visade att gammal fortfarande är äldst. Den bollbehandling och finess han besitter är mäkta imponerande. I vissa matcher har bollgeniet varit ifrågasatt. Håller han verkligen? Han segar ju bara ner tempot. Mot Celta, i den kanske viktigaste matchen på hela säsongen för Deportivo, bevisade han raka motsatsen. Han håller inte bara måttet – han är fortfarande alldeles briljant.

Visst är det härligt med derbyn. Det är få andra matcher som uppnår samma kvalité på läktarplats som ett stekhett derby.

—

Valencia tar inte de viktiga bortapoängen
Fem bortamatcher. Noll segrar, en oavgjort, fyra förluster. Där har ni Valencias facit den här säsongen. Den hittills enda bortapoängen kom i premiäromgången mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Sedan dess har man åkt på torsk – fyra gånger om. Och visst har de ställts mot tufft motstånd, för man åker aldrig och möter Barcelona, Mallorca, Levante och Real Betis på bortaplan och knallar hem tre poäng. Men att ta noll, det är alldeles för dåligt. I alla fall för en klubb med de ambitionerna som Valencia ändå har.

Under lördagen inkasserades alltså fjärde raka bortaförluten i ligaspelet för Los Ché. Real Betis gjorde en bra match defensivt på Benito Villamarín, och gjorde matchens enda mål tidigt i matchen genom Salva Sevilla. Valencia pressade på – men var alldeles för ineffektiva. Och det är inte helt ovanligt att det går i lås för Valencia när Roberto Soldado inte levererar. Om inte Soldado blir jämnare i sitt målskytte måste fler från mittfältet kliva fram och bidra med fler mål.

Till skillnad från Valencia har toppkonkurrenter som Málaga och Atlético Madrid hittills tagit de där viktiga poängen på bortaplan. De som blir direkt avgörande när säsongen summeras i vår.

Atlético har tre segrar och en oavgjord på bortaplan. Málaga har två segrar, två oavgjorda och en förlust (mot Atlético).

Valencia måste börja plocka poäng på bortaplan. Man har redan halkat efter alltför långt och redan nu känns det som att slaget om Champions League-platserna kommer bli hårdare än någonsin. Atlético har redan ett enormt försprång, något som kan drygas ut ytterligare mot lag som Málaga och Valencia imorgon (även gentemot Real Madrid, om de skulle tappa poäng mot Mallorca) när man tar sig an tabelljumbon Osasuna hemma på Vicente Calderón. Magkänslan säger att Madrid-klubben inte kommer släppa det greppet man redan skaffat sig, och att man dessutom inte har något Champions League-spel att tänka på gör knappast saken sämre.

Apelsinodlarna från öst är fortsatt väldigt svårbedömda. Hur bra är egentligen Pellegrinos Valencia? Kan Banega vända allt när han är tillbaka i full form? Det vilar många frågetecken kring säsongens Valencia.

Sedan ska vi naturligtvis inte ta någonting ifrån Real Betis – som stod för en genuin insats. Det kanske mest imponerade var att man gjorde det utan landslagsmannen och lagets tveklöst största stjärna, Beñat, som var magsjuk. Sevilla-klubben är nu uppe på fjärdeplats i ligaspelet, och det verkar som Pepe Mel hittat en bättre balans i laget den här säsongen. Kan man göra som Levante gjorde i fjol och behålla en topplacering säsongen ut?

—

Cesc Fábregas – har han hittat sin roll?
Ett lag som däremot går bra på bortaplan är Barcelona. Mot Rayo inkasserade man femte raka bortasegern i ligaspelet, på fem möjliga. Detta efter 5-0 och stundtals stor fotbollsunderhållning.
Den spelare som kanske utmärkte sig allra mest, återigen, var Cesc Fábregas. Katalanen noterades för två nya assist, vilket gör att han drar ifrån i assistligan, och även ett mål. Följdfrågan blir naturligtvis – har Cesc äntligen hittat sin roll i Barcelona? Som det har sett ut på senare tid tror jag faktiskt det, men än är det alltför tidigt att bedöma fullt ut. Det känns som han hittat rollen som passar honom allra bäst – och där han varken behöver axla Xavis eller Iniestas skor oavsett om de inte skulle finnas på planen.

Det är bara inse fakta. Cesc är inte Xavi. Han är inte Iniesta. Han kan bara vara sig själv, och skapa sin egna roll. Att han gör saker och ting annorlunda betyder inte att de inte kan vara framgångsrika. Och just nu är Cesc Fábregas synonymt med framgång – för hans senaste prestationer har verkligen varit storstilade.

—

En kuriös sak från mötet Barcelona-Rayo var att elva spelare fostrade i La Masía, Barça ungdomsakademi, startade matchen. Åtta för Barcelona (Valdés, Montoya, Alba, Busquets, Xavi, Fábregas, Pedro & Messi) och tre för Rayo (Rubén, Rodri & Casado).

Det var fem år sedan senast det begav sig. Ett Galiciskt derby i La Liga. Det som utspelar sig mellan storheterna i Galicien – Deportivo La Coruña och Celta Vigo. Men i kväll är det dags igen – när Celta tar emot Depor hemma på Balaídos.

Och nej, jag glömmer inte alls av att derbyt faktiskt spelades två gånger även förra säsongen. Fast då var det i Segundan. Båda gångerna kunde Deportivo lämna planen som vinnare – både gånger efter sena segermål. I våras, när lagen senast möttes på Balaídos, hämtade Celta Vigo upp ett 0-2-underläge till 2-2, efter att ha skickat in kvitteringen med åtta minuter kvar. På tilläggstid slog sedan Borja Fernández in segermålet för Depor. Det kanske mest komiska med historien är att Borja är öppen Celta-supporter. Fast numer är han själv ganska hatad av de övriga supportrarna. Ja, Celtas alltså.

Borja Fernández är inte längre kvar i Deportivo, och även om inte han skulle varit det största offensiva hotet för Celta, slipper man åtminstone tänka på honom den här gången.

Det senaste galiciska derbyt som spelades i högsta divisionen var säsongen 2006/07. Även det mötet utspelades sig på Balaídos, och drygt 24 000 såg Celta kriga hem segern med 1-0. Samma säsong gjorde Celta precis som Villarreal gjorde i fjol, det vill säga spela i Champions League, samtidigt som man också ramlade ur La Liga.

Deportivo har vunnit allra flest derbyn, 25 stycken, men i själva verkar brukar statistik inte spela någon särskilt stor roll i sådana här matcher. Inte tabelläget eller form heller. Det här är en match där allt handlar om vilja, attityd och inställning. Depor-tränaren José Luis Oltra säger inte emot mig:

– I sådana här matcher betyder taktiken och fysiken mest, så det finns inga favoriter, förklarade han på en presskonferens under veckan.

Laget som äntrar Balaídos under kvällen och har bäst inställning och fokus kring sin matchplan lär förmodligen lämna densamma som vinnare.

Gänget från A Coruña har varit ett underhållande lag hittills under säsongen. Det har rasslat i näten både framåt och bakåt när Deportivo spelat – och det finns ingen anledning att tro att det är ett faktum som ändras tills i kväll. Speciellt när defensivt viktiga kuggar i form av Manuel Pablo (ja, han spelar fortfarande) och Abel Aguilar inte finns tillgängliga. Celta har å sin sida varit lite försiktigare, både med att göra och släppa in mål.

Från 20:00 i kväll, när en visselpipa startar igång matchen, står hela Galicien stilla. Det finns få anledningar att inte inta position för att se kvällens match – som vi längtat efter i fem år. För det är i Spaniens finrum det här hemma, ingen annanstans.

Atlético Madrid tog under torsdagskvällen sin 16:e (!) raka seger i Europa League. Man har inte förlorat i turneringen för över ett år. 2-1-segern mot portugisiska Académica var också den 21:e matchen i följd som huvudstadsklubben spelade utan att förlora – något som är nytt klubbrekord.

Jag har varit inne på det förr, men det tål att upprepas. Säsongens Atlético är signifikativt med vinnare. Det mesta går de rötvit-randigas väg den här säsongen – både i ligaspelet och i cupspelet.

Mot Académica lämnade Diego ”Cholo” Simeone spelare som Radamel Falcao, Diego Godín, Mario Suárez och Juanfran helt utanför matchtruppen. Dessutom är Arda Turan sedan tidigare skadad – medan Thibaut Courtois, Cristian Rodríguez och Raúl García var några av spelarna som inte ens startade matchen. Med andra ord ställde El Cholo upp med ett ytterst reservbetonat lag – men det gick ju, precis som tidigare under säsongen, bra även den här gången.

Diego Costa prickade akrobatiskt in 1-0, något som senare följdes upp med en drömfrispark signerad Emre fram till 2-0. Därefter kvitterade Académica, ur offsideläge, och skapade på så sätt lite nerv i matchen. Madrid-klubben kunde dock hålla tätt resterande del av matchen hemma på Vicente Calderón och alltså ta sig 16:e raka seger i Europa League. Ett otroligt fantastiskt facit.

För att göra en lång historia kort: Diego Simeone slår rekord på rekord i Atlético – som just nu svävar på moln.

—

Även lilla Levante gör bra ifrån sig i Europa League. 3-0 hemma mot direktkonkurrenten Twente, efter mål av Michel och Pedro Rios x2, har man tillsammans med Hannover 96 gjort ett litet ryck i sin grupp, där även Helsingborg ingår.

Smygandes, utan att någon direkt märker eller uppmärksammar det, kommer det nog bli en väldigt bra säsong i Europa League för Levante.

—

Ett lag det däremot inte går särskilt bra för är Athletic Club. Nä, Bilbao-klubben inkasserade sin andra raka förlust när man gick på pumpen borta mot Lyon. Fernando Llorente fick, efter att ha suttit på bänken i 90 minuter mot Valencia den gångna helgen, hoppa in – och skapade direkt oreda. Frågan är om Marcelo Bielsa kan hålla lejonkungen borta från startelvan fortsättningsvis? Det behöver ju rimligtvis inte betyda att han petar Aritz Aduriz, som varit väldigt bra. Bielsa själv har ju till och med sagt att det inte är någon omöjlighet att båda anfallarna spelar tillsammans.

Något måste i alla fall hända i Athletic. Om det är Llorente, Bielsa eller något annat som är fel är svårt att svara på. Att Javi Martínez egenskaper i backlinjen saknas råder inga tvivel om – men det kan inte vara hela orsaken. Spelmässigt har det inte sett dåligt ut – men man har svårt att stänga matcher och framför allt svårt att hålla tätt bakåt.

En målvakt, åtta försvarare, samt Aduriz och Llorente framöver?

Dagens snackis har varit ryktet som placerar John Terry, numer 31 år ung, i Valencia. Detta redan i januari. Engelsmannens kontrakt går ut i juni, och efter allt trassel han har gått igenom de senaste åren sägs han ha tröttnat på England och vill bort. I det här fallet kan alltså bort definieras direkt som Valencia.

Att Los Ché skulle behöva en riktig försvarsgeneral råder inga tvivel om. Succévärvningen från i fjol, Adil Rami, har inte alls hållit samma höga standard den här säsongen. Framför allt måste han lära sig att värdera situationer och inte stressa upp sig när det blir ont om tid. Att han i grund och botten är en fantastiskt duktig mittback är glasklart – just nu känns det mer om en fråga om självförtroende. Eller vad förra säsongen en enda lång smekmånad för fransmannen?
Han måste också han också bättre på sitt passningsspel, framför allt om Valencia skall dominera matcherna. Som läget sett ut den här säsongen hade Rami varit klockren i ett lag som Atlético Madrid. Han är tuff, distinkt och drar gärna iväg bollen så långt det bara går. Nej, jag pratar inte om Diego Godín, utan fortfarande om Adil Rami alltså.

Åter till John Terry. Skulle han ta en plats i Valencia? I nuläget är jag övertygad om att han hade gjort det. I framtiden mer osäker. Hans ledaregenskaper är definitivt något som hade behövts, detsamma gäller hans attityd på planen och förmågan att få med sig medspelarna.

Sedan är det värt att poängtera att det är enorm skillnad på spansk och engelsk fotboll. Han kommer ställas mot en helt annan typ av anfallare i La Liga – något han inte är van vid. Hur han kommer klara uppgiften är svårt för oss utomstående, jag även han själv, att svara på.

Något som i nuläget däremot känns tveksamt är om Terry och Rami hade passat att bilda ett mittförsvar tillsammans. För precis så som jag några rader uppåt beskrev fransmannen, hade jag mer eller mindre också kunnat beskriva Terry. Tuff, distinkt, stark i luften. En tung försvarare att möta. Någon som aldrig viker ned sig.

Valencias två övriga mittbackar, Ricardo Costa och Víctor Ruiz, besitter helt andra egenskaper än Rami. De är båda betydligt snabbare, och besitter också ett vassare passningsspel.

Jag skulle inte kunna svära på att Terry och Rami inte hade fungerat tillsammans. Vem vet, det kanske hade blivit dundersuccé? Men jag tvivlar.

Därför utesluter jag heller inte att ryktet kan ha något att göra med Ramis framtid i klubben att göra…

Vi backar bandet några dagar. Till i lördags, närmare bestämt. Joaquín har drömläge att slå in segermålet för Málaga mot Valladolid från elva meter, klockan står på 85 minuter. Han smäller bollen över målet. Två minuter senare revanscherar han sig, och blir sedermera ändå matchvinnare för sitt Málaga.

Vi flyttar fram bandet till i kväll. Málaga mot Milan på La Rosaleda. Årets, nej historiens match för Málaga och dess supportrar väntade. Första halvlek är jämn, hemmalaget pressar Milan högt och är aggressiva. Så får man också ett gyllene läge att gå till paus i ledning – när man tilldöms straff. Joaquín stegar upp – igen. Och han bommar straffen – igen.

Det är med sur eftersmak Málaga nu går till pausvila. Men, Joaquín skulle revanschera sig. Tjugo minuter in i andra slår han till, och skickar Málaga upp i en 1-0-ledning. En ledning som man lyckas hålla tills domaren sätter pipan i munnen och blåser av tillställningen.

Joaquín blev alltså matchhjälte – igen – för Málaga. Detta trots att han åter missade en straff. Och även om han kommer bli hyllad för att kommit tillbaka, lär han inte vara förste straffskytt framöver.

Málaga står nu på nio poäng efter tre spelade CL-omgångar. Full pott, det vill säga. Man har dessutom 7-0 i målskillnad. Jag vet inte vilket som är mest imponerande? Att de tagit Europa med storm är i alla fall något som är glasklart – och nu vill det mycket till för att man inte ska ta sig vidare till åttondelen. Ja, det vill nog mycket till för att man inte ska vinna gruppen – där Milan är närmast bakom med fyra pinnar.

—

Nä, det blev ingen rolig kväll i Dortmund för Real Madrid. Hemmalaget, tillika de regerande tyska ligamästarna, gjorde en strålande insats mot de regerande spanska ligamästarna. När Cristiano Ronaldo smällde in 1-1 rätt så omgående efter Robert Lewandowskis ledningsmål, trodde nog många att Madrid skulle vända matchen helt. Så blev aldrig fallet.

I stället blev Marcel Schmelzer den stora hjälten när han skickade in 2-1 för Dortmund i mitten av andra halvlek.

Och tänk nu vad viktig den där vändningen mot Manchester City i första omgången var för Real Madrid. Utan den hade det sett mörkare ut än vad det nu gör på José Mourinhos skadelista – där Sami Khedira numera kan räknas in sedan han fick utgå skadad under kvällen.

Gruppen är nu helt vidöppen – där Dortmund på sju poäng och Madrid på sex – ändå har övertaget. Ajax på tre pinnar skall dock inte räknas ut på något sätt. Jag tror ändå Real kommer fixa det till slut.

Vem är egentligen Francisco Román Alarcón Suárez? Supertalangen som alla pratar om, och som i kväll ska leda sitt Málaga vidare i CL-äventyret.

Francisco Román Alarcón Suárez, eller Isco, som han kort och gott väljer att kalla sig, föddes i Málaga 1992. Han inledde sin fotbollskarriär i Benamiel, en klubb i Málaga, men flyttade som 14-åring till Valencia, för att fortsätta sin fotbollsutbildning där. I storklubben Valencia tog han snabbt för sig, och blev ett namn på mångas läppar. Det pratades om Isco, den lille store liraren som briljerat i ungdomslagen.

Han gjorde A-lagsdebut för Valencia den 11 november 2010, när han hoppade in och nätade två gånger om i Copa del Rey-matchen hemma mot Logroñés. Det var också i Valencia som Isco spelade sina första minuter i La Liga, efter att ha fått göra ett inhopp mot Getafe, bara tre dagar efter A-lagsdebuten. Det blev till slut sju matcher för Isco i Valencia-tröjan säsongen 2010/11, innan han den efterföljande sommaren flyttade tillbaka till sin hemstad, Málaga.

Fansen i Valencia blev rasande. Isco var den klart mest lysande stjärnan bland ungdomsspelarna, och spåddes en lysande framtid. Samtidigt hade han inte fått särskilt mycket utrymme under Unai Emerys sejour som tränare i klubben, och när Málaga (en klubb han supportat sedan barnsben) kom och knackade på dörren, och var villiga att betala Iscos utköpsklausul på sex miljoner euro, ja då fanns det där inga tvivel.

– I Valencia var det en tränare (Emery) som inte trodde på mig. Att ta steget till Málaga gav mig en chans att utvecklas mer. Det var en väldigt hektisk sommar för mig, men i slutändan blev det bra och jag fick komma till klubben som ligger närmast mitt hjärta, berättar Isco till Málagas officiella hemsida.

I storsatsande Málaga, med offensiva stjärnor som Santi Cazorla, Joaquín och Júlio Baptista, var det en stor utmaning som väntade den då 19-årige mittfältaren.

– Jag visste att det inte skulle bli lätt, men Pellegrini trodde på mig och sa att mina chanser skulle komma, säger Isco.

Och chanserna skulle komma – kanske snabbare än vad någon hade trott. De inledande omgångarna fick Isco inleda matcherna på bänken, men också hoppa in i de flesta. När sedan skadebekymren började hagla i Málaga, där bland annat både Baptista och Joaquín gick sönder, fick Isco sina chanser från start. Och som han tog dem. Med sin otroligt fina teknik, sitt eleganta löpsteg och sitt briljanta spelsinne tog han snabbt plats i Málaga-fansens hjärtan – och blev en oerhört viktig figur i Pellegrinis lagbygge.

– Att det har gått så snabbt med allting har kommit som en överraskning även för mig, förklarar han.

Det allra största kvittot på hans fantastiska prestationer under debutsäsongen kom i maj, när Vicente Del Bosque plockade ut ynglingen i sin preliminära EM-trupp.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade gjort min första riktiga säsong La Liga och blev därefter uttagen till landslaget. Det var överväldigande, berättar huvudpersonen själv.

Och även om Isco inte fick plats i den slutgiltiga EM-truppen – är han en spelare som i framtiden kommer betyda mycket för landslaget. I alla fall om vi får tro den före detta klubbkamraten Santi Cazorla:

– Isco har överraskat oss alla med sitt spel i Málaga, han är redan tillräckligt bra för att spela i A-landslaget. Han är framtiden, säger Cazorla.

Efter ett misslyckat OS, där Isco skulle vara en av nyckelfigurerna för Spanien, återvände han till ett Málaga i kaos. Cazorla lämnade för Arsenal, Rondón stack till Rubin Kazan. Höll luftslottet Málaga på att sprängas i bitar?

Efter ett par månader spelade av den här säsongen kan vi konstatera att så inte är fallet. Málaga som klubb mår mycket bättre än tidigare, och spelmässigt har man klarat sig nästan bättre utan fjolårssäsongens spelmotor Cazorla. En tredjeplats i ligaspelet, och två 3-0-segrar av två möjliga i Champions League. Det är facit så här långt. Av alla kvarvarande stjärnor är det en som stuckit ut lite extra – Francisco Román Alarcón Suárez. Eller Isco, som vi brukar kalla honom.

Den numera 20-årige supertalangen har den här säsongen tagit stora kliv i utvecklingen från just supertalang till världsstjärna. I premiäromgången av Champions League stod han för två mål i 3-0-segern mot Zenit, och blev senare också vald till omgångens bästa spelare.

Isco har ända sedan genombrottet förra säsongen kopplats samman med klubbar som Barcelona & Real Madrid. Det senaste ryktet tar Isco till Manchester City – som sägs ha spanjoren överst på sin önskelista bland spelare. Huvudpersonen själv trivs dock som handen i handsken i Málaga – där han nu får vara den stora stjärnan.

– Jag lever min dröm just nu, jag är oerhört lycklig i här, säger 20-åringen.

I kväll fortsätter drömmen för Isco och hans Málaga när de tar emot Milan hemma på La Rosaleda i Champions League. Med två raka segrar har man chans att göra ett ordentligt ryck i striden om vidare avancemang. Vi kan nog ta för givet att Milano-klubben läst på lite extra om 20-åringen som kommer husera i en fri roll på det offensiva mittfältet för Málaga.

Isco, säsong för säsong
(Säsong, totalt antal matcher/mål)
2010/11: 7 / 2 (Valencia)
2011/12: 35 / 5 (Málaga)
2012/13: 12 / 4 (Málaga)

Citatkällor: MálagaCF.es, Four Four Two & DiarioSur

Under tisdagen tog Barcelona emot Celtic hemma på Camp Nou, samtidigt som Valencia spelade en hyperviktig match i Vitryssland mot Bate Borisov. En enkel match för Barça, och en tuff bortamatch i ett kallt Minsk trodde nog de flesta på förhand. Det blev tvärtom.

Barcelona hade nämligen rejäla problem med Celtic. Inte spelmässigt, utan målmässigt. Skottarna tog tidigt ledningen efter att Mascherano ryggat in Barças fjärde självmål den här säsongen. Och precis som Tito Vilanova sa på den efterföljande presskonferensen, så verkar Barcelona ”sätta alla möjliga rekord”.

En sekvens av totalt briljans signerat Xavi och Iniesta precis innan pausvila och den senare kunde skicka in kvitteringen. Ett mål som länge såg ut att bli matchens sista – tills Jordi Alba (som sprang hela 12,477 kilometer under matchen, vilket var mest av alla) höll sig framme vid bortre stolpen och styrde in Adrianos inlägg i den 94:e matchminuten. Forster i Celtic-målet hade storspelat, och skottarna hade stått upp bra. Sett till spel och målchanser var det dock ett ganska rättvist mål – som nu också sätter Barcelona i ett drömläge inför fortsättningen.

Något annat värt att ta upp är att Marc Bartra, 21, äntligen fick chansen från start i Barças backlinje. Något som han klarade av med bravur, och visade att han blir att räkna med i fortsättningen.

—

För Valencias del i Minsk blev det allra en ganska enkel tillställning. Ja, åtminstone sett till slutresultatet 0-3. Roberto Soldado straffade Bate genom att placera in ledningsmålet från elva meter.

Sedan följde skyttekungen upp med att göra Valencias två andra mål i andra halvlek. Soldados straffmål mot Athletic i helgen verkar alltså gett precis den effekt som vi är vana att se hos den gode Roberto. Ojämn? Ja. Ketchupeffekt? Ja. När han väl för mål – då gör han sannerligen många mål.

Valencia har nu guldläge i sin grupp, som man för tillfället leder på sex poäng. Bate och Bayern München står visserligen på samma poängantal – men har sämre målskillnad.

Slår man Bate hemma i nästa omgång vill det mycket till för att inte klara vidare avancemang.

För Valencias del är det bara hålla tummarna för att Soldado är precis lika het den 20 november som han var mot Bate – då tar Los Ché nämligen emot Bayern hemma på Mestalla i något som kan bli direkt avgörande gällande gruppsegern.

—

Under morgondagen utlovas en hel del läsning om Isco, vars Málaga tar emot Milan på La Rosaleda i något som kan bli en riktig höjdare!