Ganska skönt att kunna ägna all uppmärksamhet åt så lite som två matcher redan så här i början av en tävlingsvecka, faktiskt.

Och det vi bjuds på i dag har ju all potential i världen att bli riktigt färgsprakande.

Okej, det kanske inte är skönspel med stort s på menyn när Rafael Nadal och David Ferrer drabbar samman, men efter Ferrers skräll i Paris Masters förra veckan är det som upplagt för en riktigt kryddstark förrätt inför kvällens stora Plat principal – Novak Djokovic mot Roger Federer.

Så, vad tror vi om respektive match då?

Låt oss ta en titt:

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=msltCY8cgfo

√ RAFAEL NADAL (1) – DAVID FERRER (3)

Det mesta har redan sagts om matchen i Paris (själv är jag inne på att Nadal gjorde en ganska blek insats). Ferrer måste spela precis lika bra i dag och samtidigt hoppas att Nadal är lika tafatt som i Bercyhallen.

De yttre omständigheterna i dag är ungefär samma som i lördags: underlaget är ganska långsamt, särskilt för att vara inomhus. Efter att ha tittat på inledningsmatcherna i går känns det som att studsen var lite högre i Paris, men marginellt. Vi har en hel del långa dueller att se fram emot.

Vad behöver Nadal göra för att få snabb revansch på sin landsman?

Framför allt kan han inte låta Ferrer diktera spelet som han gjorde i lördags. Nadal var på tok för passiv. Stundtals kändes det som att han bara stod och bollade, utan högre mål än att hålla liv i spelet. Det håller inte mot Ferrer, särskilt inte på ett underlag som Nadal inte behärskar på samma sätt som grus.

Att Nadal har så stora problem inomhus enbart skulle bero på att det går för fort och han således inte hänger med är ett klassiskt missförstånd. Högt tempo i sig är i regel inte ett bekymmer för Nadal. Allt handlar om vad Nadal själv kan göra med bollen. Det vill säga: hur bollen beter sig på underlaget och vilka möjligheter han får att spela sitt spel.

Hardcourt i allmänhet och inomhus i synnerhet genererar inte den sortens bollar som Nadal är bekväm med att få mot sig. Att bara prata om att han måste spela mer offensivt funkar inte riktigt när man försöker analysera hans spel på olika sorters hardcourt.

På underlaget i Paris och 02 Arena får han inte samma utdelning i sitt defensiva spel. Överskruven genererar visserligen hög studs, men ger samtidigt motståndaren ett helt annat offensivt övertag än på till exempel grus. Här är det främst i defensiven som Nadal måste vara både aggressivare, mer offensiv och slå mer flackt (vilket han annars nästan bara gör i offensiva forehandlägen).

På snabbare underlag kan han försvara sig mer defensivt, som på grus, och ändå hitta snabba spelvändningar – samtidigt som han får mycket högre utdelning både i egen serve och i sitt offensiva spel.

Därför tycker jag att segern i Indian Wells, mot Juan Martín del Potro, var mer imponerande än i Montréal och Cincinnati. Hans justeringar på hardcourt är egentligen i grunden mer lämpade för de lite snabbare hc-underlagen, medan Indian Wells är av det långsammare slaget.

Hur som helst.

Mot Ferrer i dag är det alltså framför allt defensiven som måste justeras. Simmar han tre meter bakom baslinjen och låter Ferrer exploatera hans backhand kommer han få lika stora bekymmer som i förra veckan.

I stället måste Nadal spela ett svårare spel. Personligen skulle jag gärna se honom nyttja sin backhandslice i betydligt högre utsträckning, eftersom Ferrer har svårt med den lite lägre bollstuds slice i regel genererar. Annars måste han pumpa på mycket mer med sin backhand och så ofta som möjligt söka sig till forehandlägen.

Jag tror inte att matchbilden kommer se likadan ut i dag som i lördags. Ferrer har spelat mycket de senaste veckorna och borde vara åtminstone mentalt trött, om inte också fysiskt. Tror helt enkelt inte att han har två raka segrar mot Nadal i sig just nu, inte ens på hardcourt inomhus.

Siffrorna blir säkert jämna, men den här gången tror jag att det blir Nadal som sitter i förarsätet från start till mål.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=WS9-MWBqSsk

√ NOVAK DJOKOVIC (1) – ROGER FEDERER (7)

Federer gjorde en riktigt bra match mot Djokovic i semifinalen i Paris. Fick spelet dit han ville och gjorde det svårt för serben att hitta sin berömda matchrytm.

Men det räckte inte hela vägen. Det hade kunnat bli lite mer spännande om det inte varit för några felbeslut från schweizaren i andra set, men det går inte att säga annat än att Djokovic var överlägsen i de två avslutande seten.

Vad som krävs av Federer i dag?

Att han spelar likadant som i lördags, men ännu bättre. Det vill säga: mycket slice och variation, stabilt servande, försöka styra spelet mot Djokovics forehand, undvika att fastna i malande backhanddueller och absolut inte slå fjösiga andraservar mitt i gapet på Djokovics backhand.

Det som talar för Federer den här gången är att 02 Arena är lite som ett andra hem för honom. Han älskar att spela här. Dessutom är han tveklöst extremt motiverad att tysta alla tvivlar genom att prestera sin absolut bästa tennis just i World Tour Finals. Det skulle faktiskt reparera lite av den skada som åsamkats varumärket Federer under 2013.

Men är det realistiskt att tro att han vinner den här gången?

Njae. Jag tycker egentligen inte riktigt det. Djokovic är i på tok för bra form. Det krävs liksom att serben är oinspirerad, kommer fel in i matchen eller är sliten (främst mentalt), men också att Federer gör en fläckfri insats.

Jag hoppas på en jämn batalj. Att Federer återigen kan plocka första set och sedan verkligen krama ur det allra bästa ur Djokovic. Men att han misslyckades förra året, då han var i betydligt bättre form och spelade en otroligt bra match i finalen, gör det ännu lite svårare att tro att just det scenariot faktiskt inträffar.

För vi ska ju komma ihåg att Djokovic fortfarande har en teoretisk chans att avsluta året som världsetta. Även om han inte erkänner det tror jag absolut att det är en bra sporre för honom. Han gillar som bekant att jaga, den gode herr Novak.

Riktigt matigt avsnitt av Sportbladets Tennispodcast den här gången. Över 60 minuter långt, trots att vi (som alltid med samma resultat) försökte hålla pladdret på ett minimum. Bear with us!

I det här avsnittet snackar jag och Andreas Käck hur som helst om säsongsavslutningen i allmänhet och World Tour Finals i synnerhet, diskuterar Roger Federers chanser att komma tillbaka starkt under 2014, analyserar hur herr- och damtourens unga framtidslöften presterat under året och listar säsongens flippar och floppar.

Mycket nöje!

För iPhone/iPad, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas och där kan man ladda ned avsnitt. När avsittet är nedladdat öppna appen ”Musik”. Under fliken ”Mer” så kan du lyssna på avsnittet.

På dator med iTunes, klicka på länken nedan.
https://itunes.apple.com/se/podcast/sportbladets-tennispodcast/id556031810?l=en
iTunes öppnas då och för att prenumerera på podcasten så trycker du på ”Prenumerera” knappen.

För att prenumerera på Android telefon/tablet kan du installera t.ex apparna BeyondPod eller Google Listen. Dessa appar är gratis och finns i Google Play. Skapa en ny prenumeration i appen och klistra sedan in denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

För att prenumerera på podcasten på annat program/enhet använd denna adress:
http://feeds.podtrac.com/CBNQxxWPPkA$

Om du vill ladda ned avsnittet utan att prenumerera på podcasten så går det att ladda ned ljudfilen från denna länk:
http://www.podtrac.com/pts/redirect.mp3/ss11i01.stream.ip-only.net/podcasts/tennispodcasten/Tennispodcast_avsnitt08.mp3

Jag gillar verkligen World Tour Finals.

Mycket.

Det har kommit att bli en av mina absoluta favoritturneringar under året. Givetvis beroende på hur startfältet och spelarnas formkurvor ser ut, men det finns liksom något väldigt kittlande med att se tourens åtta högst rankade spelare i en Clash of the Titans.

Inga transportmatcher, ingen kanonmat innan det börjar dra ihop sig i slutet av veckan. Dessutom gruppspelsfas, som egentligen går emot hela tenniskonceptet men därför också ger den här tävlingen en ny dimension.

En elitturnering som WTF har onekligen sin charm, med andra ord.

http://www.youtube.com/watch?v=cZouy89gZ7o

Nu blev det tyvärr inte en sprudlande inledning på det här slutspelet. Uttryckte redan inför första matchdagen min förvåning över att Tomás Berdych hölls som favorit mot Stanislas Wawrinka av oddssättarna, men det berodde sannolikt på Wawrinkas rätt bleka insats mot Novak Djokovic i Paris Masters och att det här trots allt är hans första framträdande i WTF.

Stärktes i min övertygelse att Wawrinka skulle fälla Berdych redan några game in i matchen. Schweizaren dikterade spelet fullständigt och gav inte tjecken något offensivt utrymme över huvud taget. Han kändes verkligen spelmässigt överlägsen genom hela matchen – med undantag för ett mycket mycket bra tiebreak av Berdych i andra set – och borde rimligtvis ha vunnit i raka set.

Det här var deras totalt 13:e möte, och det kan inte förvåna någon att Wawrinka nu vunnit sex av deras sju senaste. Efter de här sju matcherna sedan 2010 (plus den sju timmar långa Davis Cup-dubbeln i våras, som Berdych och Lukas Rosol vann mot Wawrinka och Marco Chiudinelli) har de minst sagt koll på varandra, spelmässigt.

Och Wawrinka är den som bäst lyckas utnyttja sina kunskaper. Det han framför allt exploaterar är en av Berdychs största brister – det svaga taktiska spelsinnet. Det räcker oftast för Wawrinka att sätta press ute i hörnen, variera sina slag och spela effektivt lågriskförsvar i väntan på möjligheter till spelvändningar.

Berdych å sin sida försökte sig på en ultradefensiv taktik. Till och med passiv, för att vara Berdych. Ynka fem winners över tre set är ju inte riktigt vad man förväntar sig av en spelare av hans offensiva kaliber.

Det straffade sig i dag. Inte bara passiviteten i sig, utan att han fortsatte på inslagen väg trots att resultaten uteblev. Att han höll sig kvar i matchen berodde främst på ett ganska svagt andra set av Wawrinka samt tjeckens effektiva förstaserve, som schweizaren hade problem med (Berdych slog totalt 16 ess under matchen).

Det var en period i andra set som Berdych faktiskt vann merparten av de längre duellerna, men oftast efter enkla missar från Wawrinka.

Hur som helst välförtjänt seger för den debuterande schweizaren: 6-3, 6-7(0), 6-3. Starkt av honom att inte vika ner sig efter det katastrofala tiebreaket, där han inte tog en enda poäng. Kändes som att Berdych trots allt fick med sig lite momentum inför tredje set, men väl där var Wawrinka återigen överlägsen (vann 20 av 23 poäng i egen serve och nästan hälften av poängen i Berdychs, till exempel).

Väldigt bra läge för honom att ta sig vidare till semifinal nu. Mycket god chans att slå David Ferrer och åtminstone plocka set mot Rafael Nadal. Kanske till och med slå honom för första gången någonsin? Inte omöjligt.

* * *

http://www.youtube.com/watch?v=dGsJgE9QMiE

Juan Martín del Potros seger över världsnian Richard Gasquet var inte lika övertygande som Wawrinkas debutmatch i slutspelssammanhang.

Gasquet gjorde visserligen ett formidabelt första set. Kanske för att tysta alla belackare (inklusive undertecknad), som räknat ut honom totalt inför den här matchupen.

Han bjöd på en choke när han skulle serva hem setet vid ställning 5-3, men vann det senare med briljant spel i tiebreak.

Det ska sägas att del Potro inte på något sätt gjorde ett dåligt första set. Tvärtom. Servade stabilt och hade bra bollträff, trots att han inledningsvis var lite trög i fötterna. Det var snarare så att han inte fick utrymme att spela det spel han ville och nådde aldrig riktigt upp i den nivå som krävdes för att ändra matchbilden.

Han höjde sig dock i andra set och vred omgående taktpinnen ur fransmannens händer. Där Gasquet i första set hindrat argentinaren från att diktera spelet med sin fruktade forehand var det nu i stället världsfemman som fick nian dit han ville – inte sällan med nämnda forehand.

Det momentum han byggde upp under andra set tog han med sig in i avgörande, men var sedan på väg att slarva bort segern fullständigt. Darrade som ett asplöv när han skulle serva hem matchen vid ställning 5-4 och blev bruten blankt. Men i stället för att ta tillvara på den gåva han precis fått serverad på ett silverfat skickade Gasquet i stället tillbaka den med vändande post – och den här gången blev det inget fumlande på mållinjen från argentinarens sida: 6-7(4), 6-3, 7-5.

Men som sagt, en inte särskilt övertygande seger för del Potro. Säger inte att han spelade dåligt, men hade ändå förväntat mig en bättre insats efter de dagars vila han fått efter Paris. Han ser lite sliten ut, helt enkelt.

Kanske har det att göra med den där stulna väskan. Det är i alla fall världsfemmans egen förklaring på varför han haft lite svårt att vara hundra procent fokuserad på tennisen efter Paris Masters. I väskan fanns nämligen saker av stort sentimentalt värde för argentinaren, däribland ett radband som välsignats av påve Franciskus. (Radbandet är alltså ett sådant som används när man ber bönen Rosenkransen – del Potro är djupt troende katolik.)

Att del Potro inte är helt på topp, mentalt eller fysiskt låter vi vara osagt (men alltså mentalt om vi får tro Delpo himself), öppnar i alla fall för Roger Federer. Ska bli otroligt spännande att se hur han tar sig an Novak Djokovic i kväll. Utifrån den matchen kommer vi ju att bättre kunna avgöra hans chanser att ta sig vidare från ”dödens grupp”.

Underlaget ser förresten ut att vara ganska långsamt, särskilt för att vara inomhus. Pretty much som förra året. Vilket ju gynnade Djokovic och Andy Murray. Men gynnar det del Potro mer än Federer i år?

Blir intressant att se. Tyckte underlaget i Paris också var betydligt långsammare än vanligt (hände ju något där i det avseendet redan förra året, troligen började man använda mycket tyngre bollar då) och där vann ju Federer.

This is it.

Det definitiva slutet på säsongen är här (med undantag för Davis Cup-finalen nästa vecka, men World Tour Finals känns mer som det ”riktiga” slutet).

Novak Djokovic avslutade den ordinarie ATP-säsongen med en övertygande seger i Paris Masters – hans 40:e titel i karriären.

En riktigt bra final, tycker jag. Titelförsvararen David Ferrer gjorde en lika stark insats som mot Rafael Nadal i semifinalen, och särskilt i första set var det faktiskt han som mestadels styrde spelet. Väldigt ovanligt att se ett sådant scenario i en match mellan Ferrer och Djokovic. Det hela accentuerades när Ferrer hade breakboll i början av setet. Han stod verkligen fastnaglad i mitten av banan vid baslinjen och jagade Djokovic fram och tillbaka i sidled – och avslutade med en elegant stoppboll.

Som vanligt kändes det dock aldrig riktigt som att han var nära att vinna. När han servade för setet vid 5-4 plockade Djokovic (som så många gånger förr) fram sitt absolut bästa spel, medan Ferrer sviktade under pressen. Fyra raka game tog serben, från underläge 3-5, och bärgade setet.

Andra set blev i princip identiskt. Ferrer fixade break redan i första game och de följdes åt till 5-4, när Ferrer återigen misslyckades med att serva hem setet. 7-5, 7-5 är ändå fina siffror för spanjoren, som på det hela taget gjorde en bra match.

Segern ger dessutom hoppet om att Djokovic trots allt ska avsluta året som världsetta lite konstgjord andning (men då krävs att han vinner hela kalaset).

Nåväl.

World Tour Finals 2013 känns på förhand faktiskt mycket hetare än förra året. Startfältet i 2012 års upplaga kändes visserligen starkare (bortsett från slagpåsen Janko Tipsarevic), men i år är det betydligt mer intressant. Och med tanke på spelarnas form dessutom mycket mer öppet.

Så ja, jag betraktar nog årets startfält även som starkare än i fjol.

Vi tar en titt på grupperna och försöker sia utgången av gruppspel och slutspel:

* * *

GRUPP A:
Rafael Nadal (1)
David Ferrer (3)
Tomás Berdych (6)
Stanislas Wawrinka (8)

Eftersom Andy Murray tvingas stå över årets slutspel efter sin ryggoperation var det givet att antingen Nadal eller Djokovic skulle (eller i alla fall kunde) få en något enklare grupp.

Drömlotten föll på Nadal.

Nu är det i och för sig svårt att framhäva Roger Federer som en mardrömslottning, trots hans stigande form under hösten, men jag tror att Nadal är särdeles nöjd med att slippa möta Juan Martín del Potro.

Ferrer slog visserligen sin landsman i semin i Paris, men maktbalansen dem emellan är alltjämt i Nadals favör med god marginal. Nadal gjorde dessutom en dålig match i Paris – något som inte lär upprepas i London, trots att hardcourt inomhus i allmänhet och World Tour Finals i synnerhet aldrig fallit honom på läppen.

Tomás Berdych är sällan ett hot mot världsettan och Stanislas Wawrinka har aldrig tagit set mot honom på elva matcher (Nadal har alltså 11-0 i matchfacit och 24-0 i setfacit).

Att Nadal ska ta de två gruppspelssegrar som krävs för att han definitivt ska låsa sin position som världsetta känns därför bombsäker på förhand.

Här handlar det framför allt om vem som tar den andra semifinalplatsen. Berdych är knapp favorit i dagens matchup mot Wawrinka (tjecken står i runt 1,70 gånger pengarna, schweizaren i 2,00) trots att Wawrinka leder med 7-5 i inbördes möten och vunnit fem av deras sex senaste bataljer.

Om Wawrinka kan hålla nerverna i styr (det här är trots allt hans första framträdande i ATP-slutspelet och trots enorm utveckling på det mentala planer under den här säsongen så är han inte helt ”chokefri” än) så är jag faktiskt beredd att hålla honom som personlig favorit.

Ferrer ska givetvis inte underskattas, men bortsett från finalen 2007 (förlust mot Federer) är hans framgångar här rätt så begränsade. Likadant är det med Berdych, som utöver semifinalen 2011 (förlust mot Jo-Wilfried Tsonga) inte brukar prestera i de här sammanhangen.

2011, då även Ferrer tog sig till semi, var för övrigt ett märkligt WTF-år. Murray var skadad och ersattes av Tipsarevic efter en match och både Djokovic och Nadal stod inte att känna igen (båda sade sig vara utmattade efter en lång och hård säsong). Eftersom Ferrer och Berdych var i samma grupp som Djokovic och Murray/Tipsarevic ger dessa omständigheter förklaringen till deras framgångar det året.

Men ja, på förhand tror jag på Nadal och Wawrinka. Måstematch för Wawrinka redan i dag, förstås. Likaså för Berdych. De måste liksom sikta in sig på att slå varandra och därefter Ferrer. Ferrer å sin sida måste troligen slå både Berdych och Wawrinka för att ha en chans till avancemang, och jag tror inte att han har det i sig just nu. Han har ett gäng tuffa spelveckor bakom sig och sa själv efter semin mot Nadal i Paris att han är trött.

De går vidare till semifinal: Nadal, Wawrinka.

Slutställning:
1. Nadal
2. Wawrinka
3. Ferrer
4. Berdych

* * *

GRUPP B:
Novak Djokovic (2)
Juan Martín del Potro (5)
Roger Federer (7)
Richard Gasquet (9)

Gasquet klamrade sig kvar på den där niondeplatsen och säkrade sin slutspelsplats, alltså. Starkt gjort ändå. Och väldigt smart av honom att spela 250-turneringen i Moskva, som var betydligt lättare än Stockholm och Wien. I kombination med Tsongas dåliga fysiska form efter skadefrånvaron och Milos Raonics tillkortakommanden räckte det till en guldbiljett.

Så här på förhand går det dock inte att säga annat än att han blir slutspelets slagpåse. Kan inte se honom fälla någon av de tre andra spelarna, såvida de inte har en dålig dag på jobbet. I det avseendet är väl del Potro det svagaste kortet. Är han på bra spelhumör håller jag honom som favorit till andraplatsen – bakom Djokovic – men det kan lika gärna bli en ny flopp för argentinaren. Det är liksom ganska svårt att från vecka till vecka säga vilken form han är i.

Spelade ju inte särskilt bra i Paris, men tillräckligt för att gå till kvartsfinal. Här gäller det dock att han höjer sig avsevärt. Måste spela som i Tokyo, Shanghai och Basel, helt enkelt. Och det tror jag att han kommer göra.

Riktigt jobbig grupp för Federer, det här. Efter semifinalen i Paris har jag väldigt svårt att se honom slå Djokovic. Jag håller det inte för troligt, serben är i på tok för bra form nu. Även del Potro utgör ett massivt hinder för schweizaren.

Att besegra Gasquet, helst i raka set, är ett måste för Federer. Sedan måste han rikta in sig på att plocka set mot Djokovic och fälla del Potro. Att hoppas på att Gasquet ska göra livet surt för någon av de båda är ett alldeles för osäkert kort.

Om han lyckas? Inte omöjligt, men på förhand går det inte att säga annat än att Djokovic och del Potro är favoriter. Djokovic har 17 raka segrar sedan finalförlusten mot Nadal i US Open och har varit den överlägset bästa spelaren under inomhussäsongen. del Potro har tillryggalagt en överlag mycket stark höstsäsong och trivs bra i 02 Arena.

Det vore visserligen ett underbart statement från Federer att vinna hela kalaset, efter all den kritik som riktats mot honom under detta för honom så fiaskobetonade år.

Men att han ska slå del Potro eller Djokovic i gruppspelet, sedan troligen Nadal i semin och Djokovic eller del Potro igen i finalen, back to back… Nej, det låter inte helt rimligt när man säger det out loud.

De går vidare till semifinal: Djokovic, del Potro.

Slutställning:
1. Djokovic
2. del Potro
3. Federer
4. Gasquet

Semifinalerna: del Potro slår Nadal, Djokovic slår Wawrinka.

FINALEN: Djokovic slår del Potro.

Tror vi inte på Nadal? Jodå. Klart vi gör. Om det skulle bli en semi mellan honom och del Potro så känns det som en helt öppen historia, och en match där dagsformen avgör.

Vi måste dock komma ihåg att hardcourt inomhus inte är Nadals arena. Hans förluster på underlaget kan liksom inte bara bortförklaras med ”dålig dag på jobbet” eller dylikt. Han måste verkligen prestera på sin absoluta topp för att vara konkurrenskraftig inomhus.

Dessutom: att han har en enklare grupp innebär ju inte, som ni ser, att han har en enklare semifinal.

Det är precis tvärtom – han lär ju möta antingen Djokovic eller del Potro (alternativt Federer), medan ettan eller tvåan i grupp B (beroende på hur Nadal placerar sig, men nu tror ju jag att han vinner sin grupp) får en betydligt enklare semifinalmotståndare.

Så det hela jämnar ut sig till sist. Nadal får en enklare grupp men svårare semifinal och final. Djokovic har en svårare grupp men enklare semifinal (om han och Nadal vinner respektive grupp).

Ryggskadan som tvingade Andy Murray att stå över Franska öppna i somras har fortsatt plåga honom under säsongen – och nu tvingas han till operation.

Vilket innebär att världstrean kan missa resten av säsongen.

Oerhört tråkigt förstås (trots att Murray med stor sannolikhet nog tvingats stå i skuggan av Novak Djokovic och Rafael Nadal under hela hösten ändå).

Men det skapar också viss spänning i kampen kring slutspelsstrecket.

Det är nämligen som bekant åtta spela som kvalificerar sig till World Tour Finals, även kallat säsongsslutspelet (eller bara ”slutspelet”). Nadal och Djokovic är redan kvalificerade (så även Murray, men måste alltså med största sannolikhet stå över).

Så här ser säsongsrankningen ut i skrivande stund:

• 1. Rafael Nadal               11,015
• 2. Novak Djokovic          8,110
• 3. Andy Murray               5,805
• 4. David Ferrer                4,900
• 5. Tomás Berdych          3,470
• 6. J-M del Potro              3,365
• 7. Roger Federer             3,055
• 8. Stanislas Wawrinka    2,925
• 9. Richard Gasquet        2,765
• 10. Jo-Wilfried Tsonga  2,455

David Ferrers plats bland de åtta-nio bästa måste i stort sett betraktas som säkrad. Förra året var det bara fem spelare som hade uppnått 5,000 poäng vid årets slut (Djokovic, Federer, Murray, Nadal, Ferrer) och detta alltså efter att World Tour Finals spelats. Därför knappast troligt att han blir omsprungen ens av en spelare under hösten – ännu mindre av fem-sex.

Det är i huvudsak Wawrinka och Gasquet som slåss om den åttonde platsen, men i och med att det skiljer blott 300 poäng mellan Federer på sjunde plats och Gasquet på nionde så går även schweizaren en tuff höst till mötes om han vill spela sitt tolfte raka slutspel.

Om nu Murray tvingas stå över ger det Federer lite välbehövligt andrum. Det är helt enkelt mindre sannolikt att tre spelare går förbi honom under de kommande månaderna än att två gör det. Enkel matematik.

I övrigt har även spelarna i segmentet strax utanför topp 10 chans att norpa en av de sista biljetterna. Milos Raonic, Tommy Haas och John Isner ligger alla på runt 2,000-2,200 poäng och har alltså bara 500-700 poäng upp till niondeplatsen. Gör de riktigt bra ifrån sig – medan Federer/Wawrinka/Gasquet haltar – så kan de väldigt snabbt bli krafter att räkna med på upploppet.

För Federers del är hösten den klart viktigaste på många många år. Med nästan 2,000 poäng upp till Ferrer är hans plats inom toppkvartetten i princip förlorad. I stället måste han främst rikta in sig på femteplatsen. I det racet är slutspelet så klart av stor vikt, eftersom han går miste om en hel del potentiella poäng om han inte skulle kvalificera sig.

Ska man våga sig på att spekulera lite så tror jag att Jo-Wilfried Tsonga kommer att gå om Gasquet under hösten. Han har i alla fall goda chanser att göra det. Har sett stark ut i comebacken i Metz (första turneringen sedan Wimbledon), och är framme i semifinal (mot Florian Mayer; ligger just nu under med 1-0 i set).

Hittar han bara formen så har han högre kapacitet än sin landsman. Dessutom skiljer bara 300 poäng på säsongsrankningen – vinner Tsonga i Metz krymper Gasquets försprång till 50.

Wawrinka? Baserat på hans insats i US Open känns hans medverkan i World Tour Finals given, men det förutsätter ju att han fortsätter leverera. Tycker ändå att han känns som ett säkrare kort än Federer och Gasquet. Trots att det här normalt är Federers tid på året.

Inga frågetecken kring Berdych. Däremot del Potro. Succéer och magplask, om vartannat. Han har verkligen inte haft någon consistency i år, och hamnar han i en formsvacka nu efter US Open-fiaskot så krävs det inte jättemycket för att han plötsligt ska hänga löst.

Ska vi försöka oss på att sia? Vad sägs i så fall om:

• 1. Rafael Nadal  
• 2. Novak Djokovic 
• 3. Andy Murray
• 4. David Ferrer 
• 5. Tomás Berdych 
• 6. Roger Federer 
• 7. Stanislas Wawrinka 
• 8. J-M del Potro 
• 9. Jo-Wilfried Tsonga
• 10. Richard Gasquet

Vad tror ni?

Roger Federer förlorade vad som kan ha varit årets match i säsongens sista turnering, World Tour Finals, mot Novak Djokovic i går.

Nu efterlyser 17-faldige Grand Slam-vinnaren snabbare banor till nästa säsong.

– Gör snabbare banor, så är det svårare att försvara sig. Då blir offensiven viktigare, säger 31-åringen.

Federer menar att de långsammare underlagen och bollarna, kombinerat med spelarnas förbättrade fysik, kan ha medfört att balansen tippat över och gett de defensiva specialisterna (som Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray) ett för stort övertag.

– Det är bara på de här långsammare banorna som man kan försvara sig på det sätt vi alla gör just nu. Jag tycker att det är spännande, men det är onekligen tufft. Vad man inte vill ska hända är att man slår 15 fantastiska slag och att det sedan avgörs med en miss. Jag tror att snabbare banor ibland skulle göra nytta. Jag tror att det skulle vara bra om det då och då gick snabbare. Det skulle hjälpa spelarna att lära sig olika spelstilar, att inse att jobba sig fram mot nätet är bra, inte dåligt, hävdar världstvåan.

När Australiska öppna, US Open och många av Masters-turneringarna nu spelas på medelsnabb hardcourt är risken att spelstilarna homogeniseras, särskilt i och med att Wimbledons gräs anpassats efter baslinjespelarna, menar Federer.

– Jag har spelat alla hastigheter. Jag tror att lite variation vore bra, vissa riktigt långsamma banor och sedan riktigt snabba, i stället för att försöka stöpa allt i samma form. Man skyddar toppspelarna genom att göra det eftersom man då har den största chansen att ha dem i en semifinal. Men borde det vara målet? Jag är inte säker, säger han enligt nyhetsbyrån Reuters.

Och ja, det är ju inte så konstigt att Federer drömmer sig tillbaka till en tid då spelet gick mycket snabbare, eftersom det är då han får maximal utdelning på sitt allra mest naturliga spel. Att han kunnat hänga med så bra, bärga Grand Slam-titlar och bita sig fast i toppen på rankningen under denna långsammare era tycker jag är ett tydligt tecken på Federers storhet (om nu inte hans blotta uppenbarelse på banan räcker).

Personligen tycker jag också att det faktiskt ligger en del i det han säger. Visserligen ligger den riktigt långsamma grustennisen mig allra varmast om hjärtat eftersom jag gillar de strategiska element det långsammare spelet medför.

Men att, som Federer väljer att uttrycka det, homogenisera tennisen tycker jag är helt fel väg att gå. Wimbledon borde vara en riktigt snabb Grand Slam-tävling, likaså US Open eller Australiska öppna. En av dem kan spelas på medelsnabb hardcourt, som i dag, så blir det ”rättvist”. I Masters-serien borde både snabb och lite långsammare hardcourt förekomma.

Varför inte? Jag tycker förvisso att den defensiva tennisen är en fröjd att titta på, inte minst för att spelet blir så mycket mer varierat och ovisst när man inte kan bärga så många gratispoäng, men samtidigt känns det inte bra när en enda spelstil premieras så mycket genom att anpassa underlag och bollar.

Det var därför jag hade svårt att uppskatta tennisen under stora delar av 1990-talet och början av 2000-talet, för att serve & volley-taktiken var alldeles för effektiv och således helt dominant på hardcourt och gräs (som upptar en ganska stor del av säsongsschemat). Har verkligen aldrig gillat den förutsägbara s&v-tennisen.

Det känns således inte tråkigt i sig att det är den mer defensiva tennisen som dominerar i dag eftersom jag tycker att den är mer underhållande, men jag ser det som genomgående negativt att mångfalden inom sporten går förlorad.

Vilken sanslös show, vilken hisnande tillställning, vilken galen match.

Ja, finalen av World Tour Finals bjöd verkligen på allt man och hoppats på att få – utom ett tredje avgörande set.

Novak Djokovic fick en precis lika usel start som i finalen i Cincinnati tidigare i höst (även den mot Roger Federer). Efter matchens två första game hade han 0-9 i poäng och ett break emot sig. Första poängen kom efter en lite nonchalant forehand från Federer, bokförd som ett oprovocerat misstag.

Men då, vid ställning 3-0, vaknade världsettan. Att han är en notorisk slow starter visste vi redan, och lika medvetna var vi också om att han nästan alltid hittar en väg tillbaka in i en match – även när uppförsbacken ser ut att vara en mil lång och 90 grader brant.

Djokovic höll med viss möda sin serve, bröt sedan tillbaka och utjämnade till 3-3.

Härifrån fram till setets tiebreak bjöds vi på gastkramande spel, där de båda verkligen pushade varandra så långt som någon möjligtvis kan bli pushad. När Djokovic väl hittat sin matchrytm var Federer sedan länge varm i kläderna, pepprade på med hårda grundslag från baslinjen och dikterade oftast spelet.

Vilket passade Djokovic som handen i handsken. När tempot var uppskruvat till absoluta maxnivå fick han nämligen utnyttja sina styrkor – backhanden, defensiven och spelet i sidled – till fullo och kunde utmanövrera Federer med omöjliga vinklar och framstressade misstag.

I takt med att Djokovic växte in i matchen skiftade också momentum, och när serben bröt till 5-4 kändes loppet kört för Federer. Det är helt enkelt sjukt svårt att få enkla poäng, ja varenda poäng är en mödosam kamp, när man möter Djokovic, vilket passar den offensiva tennis som Federer vill spela väldigt illa.

Och det var först då som världstvåan började mixa upp sina slag och maximera variationen rent taktiskt. Det var väldigt ofta som Djokovic slog bort sig när Federer skickat upp en högstudsande loop efter att först ha brutit av backhandduellen med en lågstudsande slice.

Federer vet nämligen att han inte vinner en match mot Djokovic, eller någon av hans kaliber, på att fastna i mördande cross court-dueller. När han började variera slagen mer och drog ner tempot i spelet under pågående duell var det i stället han som stressade Djokovic.

Som att han bara duttade ner en boll i hörnet och sa ”nå, vad tänker du göra med den där då?”.

Den extra betänketiden av den långsamma loopen använde Djokovic till att… tänka alldeles för mycket på vad han skulle göra, och så fastnade bollen i nät eller seglade ut över linjen.

Det lär ha känts väldigt snöpligt när Federer bröt tillbaka direkt till 5-5, men det var också ett kvitto på att schweizaren inte tänkte ge upp den här striden utan att ha prövat alla strategiska vapen han har i sin arsenal.

Setet gick slutligen till ett nervdarrande tiebreak, som i princip var en liten sammanfattning av hela setet: den ena tog kommandot, den andre bröt tillbaka och vann såväl taktiska som psykologiska övertag, bara för att se sin motståndare samla ihop sig i de viktiga poängen.

Symptomatiskt för Federer svarade han för matchens dittills bästa poäng när han räddade setboll med ett slag bakom ryggen, typ – bara för att i nästa duell gå ut alldeles för hårt och bjuda Djokovic på en ny setboll efter en överilad offensiv.

7-6(6) i första set kändes helt logiskt och hade faktiskt kunnat sluta med seger för endera spelare. Så jämnt var det, och så mycket böljade momentum fram och tillbaka.

I andra set gick Federer ut stenhårt och bröt en något passiv Djokovic direkt. Därefter sjönk tempot avsevärt efter det intensiva första setet. Djokovic höjde sin procent i förstaserve medan Federer började svaja i sin serve. Inte särskilt konstigt – det är otroligt svårt att hålla så hög nivå under en hel match, och eftersom Federer vanligtvis får så många enkla poäng på sin serve märks det smärtsamt tydligt både spel- och poängmässigt när den inte stämmer.

Han höll den dock så stabil att Djokovic inte lyckades bryta tillbaka, ens vid ställning 4-3, 30-40 (då Federer dundrade in ett servess och sedan räddade ytterligare en breakboll).

Förrän vid 5-4 – det som såg ut att bli setets sista game.

Federer hade 40-15. Djokovic hade skrikit ut sin frustration, eftersom han fått lite utrymme att jobba på men missat sina chanser.

Då samlade världsettan ihop sig, ställde sig tillrätta nere vid baslinjen, fäste blicken på bollen – och räddade sig kvar i setet med en grym retur och en makalös backhandcross.

Två poäng senare hade han bärgat sitt tredje break i matchen och kvitterat till 5-5.

Han höll sedan sin serve och gick fram till 40-30 i Federers serve vid ställning 6-5.

Matchbollen förvaltade han på bästa tänkbara sätt, som nästan bara Djokovic kan – med en helt fenomenal backhand under massiv press, som landade på Federers fötter.

Djokovics andra seger i World Tour Finals (första kom 2008, efter finalseger över Nikolaj Davydenko), första i 02 Arena i London, ger honom inte bara totalt 1,63 miljoner dollar i prispengar eftersom han gick igenom turneringen obesegrad, utan också ett perfekt slut på säsongen 2012.

Trots vissa dalar (finalförluster i Franska öppna och US Open, semifinal- och bronsmatchförlust i London-OS) så har han svarat för ett helt otroligt bra år på touren. Under sommaren och hösten har han och Federer många gånger stått i en klass för sig, vilket de båda visade i dag.

Djokovic blir i och med kvällens seger krönt till Kungen av Tennis 2012 (världsetta blev han redan efter Paris Masters) – en oerhört välförtjänt kungatrona.

Som jag dock tycker att han får dela med sig lite av till Federer. Det var nog inte många (jo, jag!) som trodde att han skulle återerövra tronen som världsetta och förmodligen ännu färre som trodde att han skulle vinna en Grand Slam-titel inför den här säsongen. Han har räknats ut så många gånger (även av mig) men gång på gång visat att han fortfarande kan slåss om de stora titlarna.

Att han vid 31 års ålder slutar året som världstvåa, när två spelare under honom också svarat för så makalösa säsonger (Andy Murray och David Ferrer), är också ett kvitto på att han fortfarande har tillräckligt med magi kvar för att vara kvar och fajtas i den absoluta tennistoppen.

Efter den här makalösa avslutningen på 2012 (okej, om man väljer att hoppa över Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien den 16 november, men den orkar jag inte tänka på nu) så känns 2013 om möjligt ännu mer intressant, med en återvändande Rafael Nadal, en motiverad Federer, en överlägsen Djokovic, en hungrig Murray och ett helt koppel andra spelare som knackar på dörren och hoppas få en liten del av kakan (eller i alla fall brödsmulorna som Big Four lämnar efter sig).

Men just precis i detta nu vill jag bara njuta av att jag har fått se en av årets bästa tresetsmatcher mellan årets två bästa spelare.

Ett bättre bokslut hade vi nästan inte kunnat få, i alla fall inte med vad som dukats upp på buffébordet.

Andy Murrays stora genombrottssäsong tog som bekant slut i går efter semifinalförlusten i World Tour Finals mot Roger Federer. Efter matchen valde Murray att se säsongsavslutningen från den ljusa sidan:

– Jag hade ingen jättebra träff i andra set, men jag försökte få saker att hända, försökte hitta mina slag i stället för att låta honom diktera varenda poäng, vilket jag tidigare gjort. Jag tror att det är vad jag ska vara mest nöjd med för när jag hade chanserna i de stora matcherna i år så försökte jag ta dem. Jag har fortfarande en del att lära när jag inte har så bra träff, men det är något som kommer med tiden. Men det är i alla fall det jag är mest nöjd med, att jag har försökt gå ut på banan och vinna matcher i stället för att vänta på att motståndaren ska förlora, menar världstrean.

25-åringens lysande säsong kan bäst sammanfattas i tre milstolpar:

• I juli blev han den första britten att nå en Wimbledon-final sedan 1938. Roger Federer blev dock för svår och skotten föll i fyra set – hans fjärde raka Grand Slam-finalnederlag.

• Drygt en månad senare utkrävde han sin hämnd på Federer inför en extatisk hemmapublik i London när han bärgade OS-guldet (och ett silver i mixade dubbeln).

• Ytterligare en månad senare befäste han sin position i Big Four genom att äntligen få lyfta sin första Grand Slam-buckla mot taket efter en femsetsthriller mot rivalen Novak Djokovic i US Open.

– Jag hade velat avsluta med en seger, men så blev det inte. Men för mig så har det här varit mitt bästa år med hästlängder. Så att se negativt på det vore bara fånigt för jag har åstadkommit saker jag aldrig åstadkommit förut. Jag måste se det positiva. Det hade varit oroväckande om jag inte gjorde det, säger Murray.

Samarbetet med nye coachen, åttafaldiga Grand Slam-vinnaren Ivan Lendl, gav utdelning direkt i och med skottens seger i Brisbane i början av året.

Men att forne världsettan hjälpt honom att hitta den mentala stabilitet som krävs för att bärga de största titlarna såg vi först i London-OS, då han samlade ihop sig så snabbt efter den svidande förlusten i Wimbledon, och därefter US Open.

– Han har bevisligen hjälpt mig mycket. Vi har tagit många svåra beslut, beslut utanför banan som är väldigt viktiga för ens karriär, sammanfattar Murray.

Så vad kan vi då vänta oss under nästa säsong?

Det är i början av året han har som minst poäng att försvara (av sina just nu 7,600 poäng – poängen i World Tour Finals ej inkluderade – har han spelat in 5,000 under säsongens andra hälft, från Wimbledon räknat) och har alltså goda chanser att öka avståndet ner till segmentet under Big Four, om den fina formen från sensommaren/hösten håller i sig.

Vissa menar att han är en trolig världsetta redan under nästa säsong. Det tycker jag är en smula överilat, men det skulle inte förvåna mig om han lägger beslag på andraplatsen under några veckor eller så.

Som att singla slant.

Ja, så känns det faktiskt på förhand inför World Tour Finals-finalen mellan Novak Djokovic och Roger Federer i kväll.

Världsettan mot världstvåan.

Federer jagar sin sjunde titel i år, sin sjunde WTA-buckla, sin 17:e seger över Djokovic (16-12 i inbördes möten) och 77:e titel totalt i karriären (lika många som John McEnroe) – efter att ha firat sin sjunde Wimbledon-triumf och sin 17:e Grand Slam-framgång tidigare i år. Många sjuor, alltså.

Förutom prestigen i att avsluta säsongen på topp betyder också en seger mycket för båda eftersom den som vinner i kväll bärgar sin andra riktigt stora titel för säsongen. Djokovic vann som bekant Australiska öppna och Federer Wimbledon (de har för övrigt vunnit lika många Masters i år: tre var).

Sett till turneringen som helhet har Novak Djokovic onekligen varit snäppet vassare av de båda, och är också den som går obesegrad in i finalen.

Men efter den imponerande insatsen mot Andy Murray i går är det helt och fullkomligt omöjligt att med säkerhet tippa serben som slutsegrare.

Om Federer kan nå upp till den nivå han under stora delar höll i går, ja då kommer Djokovic onekligen att få det riktigt tufft.

Om Djokovic å sin sida kan spela så osannolikt bra under så hård press som mot både Murray i andra omgången och Juan Martín del Potro i semifinalen, ja då finns det inga garantier för att ens en Federer på topp ska kunna sätta stopp för världsettan.

Så, hur kommer det här sluta då?

Min förhoppning är att Federer snabbt hittar det vinnande spel han visade upp mot Murray i går, eftersom det kommer att sätta press på Djokovic – och Djokovic är som vi alla vet som allra bäst under massiv press.

Då kommer vi nämligen att bjudas på en högoktanig, intensiv, gastkramande, bländande, magisk tennisshow och värdig säsongsavslutning.

Och om Federer nu lyckas prestera så där snudd på omänskligt bra som mot Murray i går och på så vis tvinga fram den demoniskt orubbliga Djokovic som vi vant oss vid att få se regelbundet sedan slutet av 2010/början av 2011, ja då kan faktiskt den här finalen sluta precis hur som helst.

Så, är då 2,35 gånger pengarna på Federer bjudodds?

Ja, mer än i går i alla fall. Hade jag tvingats sätta odds på den här finalen efter Federers uppvisning i semifinalen i går så hade jag inte vågat sätta ett så högt på schweizaren.

Därmed inte sagt att han vinner. Det tror jag faktiskt att Djokovic gör. Jag håller nämligen honom som knapp favorit (som med Murray i går, och det gick ju… så där). Djokovic har helt enkelt imponerat mer och fler gånger än Federer under den här turneringen – och under stora delar av hösten, dessutom.

Hur som helst.

Må bäste världsetta eller -tvåa vinna!

Han inledde med några riktigt kackiga game och blev bruten direkt. Andy Murray såg helt överlägsen ut och stressade fram misstag efter misstag från schweizaren.

Men när Roger Federer började komma i gång i fotarbetet och hitta bollträffen fick han också skotten i gungning. Efter att ha brutit tillbaka vid ställning 4-3 tvingade världstvåan fram ett tiebreak, där han var betydligt kyligare än i matchen mot Juan Martín del Potro i går.

I samma veva kändes det lite som att Federer stack hål på Murrays ballong. Världstrean såg helt mentalt dränerad ut efter det där tiebreaket och tappade ledning 40-0 i egen serve till break för Federer i andra sets tredje game.

I och med det var genomklappningen fullbordad. I takt med att Federer växte in i matchen och hittade sin stabilitet, krympte Murrays självförtroende och det ena felbeslutet avlöste det andra.

Skotten var ordentligt uppgivet genom hela setet och när Federer bröt på nytt vid ställning 4-2 och servade för matchen såg det ut som att han helt gav upp, som han ofta gjorde under tiden före Ivan Lendl (som tog över tränarrollen inför den här säsongen).

Federer tvingar mig härmed alltså att äta upp mina ord om att 2,20 inte var bjudodds inför matchen.

Skönt att se Ferrers magi, som lyst med sin frånvaro den senaste tiden – men samtidigt riktigt tråkigt att Murray krampade ihop så totalt så fort Federer började få ordning på sitt spel. Om Murray kunnat hålla uppe en del av det grymma spel han bjöd på i början av första set (och framför allt servat bättre; att bara slå in 47 procent förstaservar och vinna blott 43 procent av poängen bakom andraserve är under all kritik) så hade det här kunnat bli en riktigt spännande match.

Nu känns 7-6(5), 6-2 nästan lite i underkant. Ett väldigt ovärdigt avslut på året för Murray, som i övrigt har en enastående säsong bakom sig – men så klart väldigt imponerande från Federer, som nu jagar sin sjunde World Tour Finals-titel i sin totalt åttonde final (där han möter Novak Djokovic).

Det kanske inte hade räckt till seger ändå, även om Murray hade lyckats hålla i momentum efter den fantastiska matchinledningen.

Men då hade han i alla fall förlorat med flaggan i topp, som del Potro gjorde mot Djokovic tidigare i dag.

Trist, med tanke på potentialen den här semifinalen hade.

Samtidigt måste det ju sägas att man aldrig blir riktigt klok på Roger Federer. Från nätrassel till tennismagi över en natt, typ. Känns som att det kommit att bli hans signum det här året. Blandar och ger, ser loj och omotiverad ut ena dagen för att i nästa bjuda på bländande spel.

Och framför allt: som bäst när det verkligen gäller. Så mycket som jag ogillar den ojämnhet Federer ibland uppvisar, så mycket älskar jag också de där stunderna då han är så där sinnessjukt överlägsen. Och hans lägstanivå är givetvis fruktansvärt imponerande – att vinna över David Ferrer när man servar så uselt, det är minsann ingen barnlek.

Det är med andra ord två värdiga finalister som kommer att göra upp om titeln i morgon.

Jag förväntar mig ingenting mindre än underverk, mirakel och allmänt tennisgodis från båda.