Världsfyran Rafael Nadal återvänder till ATP-touren i början av februari. Enligt nyhetsbyrån AP meddelade arrangörerna av Brasil Open i Sao Paolo under dagen att elvafaldiga Grand Slam-vinnaren är klar för grusturneringen.

Nadal har inte spelat sedan chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon i slutet av juni förra året. Hans comeback skulle ha skett i uppvisningsturneringen Mubadala WTC i december, men han hoppade av både den och 250-turneringen i Doha veckan därpå på grund av magvirus. Han drog sig sedan ur nu pågående Australiska öppna och hänvisade till samma magvirus. Innan han meddelade sitt avhopp från Grand Slam-turneringen i slutet av december erkände spanjoren för London Times dessutom att knäna inte var redo för tävlingsspel, enligt Tennis.com.

Även arrangörerna av 250-turneringarna i chilenska Vina del Mar (4 februari) och Argentinas huvudstad Buenos Aires (18 februari) försöker också att locka till sig Nadal, som vid sidan av Sao Paolo även är klar för 500-turneringen i Acapulco 25 februari.

Enligt uppgifter är VTR Open i Vina del Mar beredda att ge Nadal åtta miljoner kronor i startpengar för att delta i turneringen.

Nadal vann både Brasil Open och Mexican Open i Acapulco 2005, det enda året han ställt upp i någon av turneringarna. Landsmannen Nicolás Almagro är regerande mästare i Brasil Open och David Ferrer i Mexican Open.

Nyheten om Sao Paolo känns inte det minsta oväntad. Att Nadal föredrar att göra sin comeback på favoritunderlaget grus är ingen hemlighet och att magviruset var ett svepskäl för att hoppa över Australiska öppna på hardcourt känns mer och mer sannolik.

I Sao Paolo är konkurrensen betydligt svagare. Högst rankade spelarna under honom är världselvan (och som sagt titelförsvararen) Nicolás Almagro och -tolvan Juan Mónaco. Övriga seedade spelare i startfältet är i nedstigande led Stanislas Wawrinka, Thomaz Bellucci, Jeremy Chardy,  Pablo Andújar och Fabio Fognini. Inte överdrivet skräckinjagande, om man säger så.

Att han skulle ställa upp i Vina del Mar eller Buenos Aires och på så vis spela tre av fyra tävlingsveckor under februari inför Masters-turneringarna i Indian Wells och Miami känns mindre troligt – men å andra sidan kanske pengarna lockar så mycket att han offrar någon av tusingarna. Båda spelas trots allt back-to-back och på spanjorens stora hatunderlag hardcourt…

Tennisspektaklet är i gång igen. Som vi har längtat!

Och vad passar väl dagen till ära bättre än att gå igenom herrarnas respektive damernas topp 10 och se vad de kan bjuda oss på under 2013?

Blir en härlig nyårspresent från Tennisbloggen.

HERRARNAS TOPP 10:

1. NOVAK DJOKOVIC
25 år, ATP-matchfacit 2012: 75-12 (6 titlar) 

2011 års gigant kom att regera även 2012. Inte fullt så överlägset, men de två Grand Slam-finalerna (Franska öppna och US Open) utöver titeln i Australiska öppna är det som skiljer honom från motståndartrion i Big Four (Rafael Nadal vann en av två finaler, likaså Andy Murray; Roger Federer vann sin enda final). För andra året i rad samlade han dessutom ihop flest segrar av alla på touren.

Superserben har återigen pekat ut Franska öppna som huvudprio, men det ligger betydligt närmare till hands att tro att han försvarar sin titel i Melbourne för andra året i rad (har vunnit 2008, 2011 och 2012). I Paris kan i värsta fall en fullt återhämtad Rafael Nadal återigen grusa hans planer på att inkassera en Career Grand Slam. Om inte är det svårt att se vem som ska kunna stå i vägen för honom. Juan Martín del Potro? Tomás Berdych? Jo-Wilfried Tsonga? De har mycket kvar att bevisa, och varken Federer eller Murray är helt bekväma på underlaget.

Han kommer förmodligen aldrig att dominera Wimbledon på samma sätt som han gjorde 2011, och där kommer troligen Murray och Federer tillsammans få bära favoritskapet. US Open kan dock mycket väl bli Djokovics turnering även den. Tre raka finaler, totalt fyra i karriären (2007, 2010, 2011, 2012), bevisar om något att han trivs på Flushing Meadows – och han lär vara gruvligt sugen på revansch efter nederlaget mot Murray.

Räknar kallt med att 2013 blir någonting mitt emellan 2011 och 2012 för Djokovic: sex-sju titlar totalt, varav en eller två Grand Slams. Avslutar året som världsetta för tredje säsongen i rad.

2. ROGER FEDERER
31 år, ATP-matchfacit 2012: 71-12 (6 titlar)

Meste mästaren svarade för en riktigt bra säsong och bärgade inte bara sin 17:e GS-buckla i karriären, utan nådde (och passerade) även den magiska 300-veckorsgränsen som världsetta. Finns inte mycket kvar för Federer att vinna, förutom OS som ligger tre och ett halvt år framåt i tiden efter nederlaget i London.

Schweizaren har dock visat att han fortfarande håller absoluta världsklass och kan fortsätta slåss om de allra största titlarna. Om Nadals skada är så allvarlig som vi fruktat är det Federer som har allra bäst chans att stoppa Djokovic från att slutföra en Career Grand Slam under 2013.

Annars tror jag att han prioriterar Wimbledon och US Open. Wimbledon är som bekant hans vardagsrum, och i US Open har han chansen att ensam hålla rekordet i totalt antal titlar under Open Era (har fem titlar, samma antal som Jimmy Connors och Pete Sampras).

Räknar med att en taggad Federer tillryggalägger ännu en stark säsong med tre till sex titlar totalt och åtminstone en Grand Slam-final. Avslutar året som världstrea- eller fyra.

3. ANDY MURRAY
25 år, ATP-matchfacit 2012: 56-16 (3 titlar)

Lyckades inte bara ta sig till final i Wimbledon, utan bärgade också OS-guldet inför en extatisk hemmapublik på samma arena – och fick äntligen lyfta sin första Grand Slam-buckla i karriären efter femsetsseger över rivalen Novak Djokovic i US Open.

Att han bara vann tre titlar totalt känns lite i lägsta laget med tanke på hur bra han faktiskt spelade, men det var tveklöst de fyra slamsen och OS som stod i fokus för britten. När han nu bevisat både för omvärlden och sig själv att han kan ta sig hela vägen och vinna de stora titlarna kommer han förhoppningsvis att spela betydligt mer avslappnat och med mycket större självförtroende under 2013.

Räknar kallt med att han når en eller två Grand Slam-finaler. Fullt möjligt att han fördubblar sin Grand Slam-skörd under året och klättrar ännu högre, poängmässigt, på rankningen. Borde vinna åtminstone en Master och det är inte alls osannolikt att han avslutar året som världstvåa bakom Djokovic.

4. RAFAEL NADAL
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-6 (4 titlar)

Inledde 2012 strålande. Bjöd Djokovic på en ordentlig holmgång i Australiska öppna och slog sedan rivalen i tre raka finaler under grussäsongen (Monte Carlo, Rom och Franska öppna), innan resten av säsongen spolierades av knäskadan. Hur 2013 blir är ännu höljt i dunkel – särskilt efter hans beslut att stå över Australiska öppna senare i januari.

Om Nadal ska vinna sin tolfte Grand Slam i karriären under året så lär det bli i Franska öppna. Han trivs förvisso på gräset i Wimbledon och har bärgat två titlar på fem finaler där, men det är helt enkelt inte realistiskt att utgå ifrån att han blir en topputmanare om de största titlarna så snabbt efter det långa skadeuppehållet.

Det troliga scenariot är att Nadal koncentrerar sig uteslutande på de viktigaste turneringarna under grussäsongen (Monte Carlo, Barcelona, Madrid, Rom och Franska öppna). Beroende på hur mycket han spelar och om han inte hämmas av skadan så lär han avsluta året runt 2-5 på världsrankningen.

5. DAVID FERRER
30 år, ATP-matchfacit 2012: 76-15 (7 titlar)

Är redan uppe och nosar på fjärdeplatsen på rankningen. Är i skrivande stund blott 185 poäng bakom landsmannen Nadal, och eftersom Rafa inte kommer att kunna försvara sina 1,200 poäng i Australiska öppna blir Ferrer världsfyra och Spanienetta efter turneringen. Som fjärdeseedad har han dessutom goda chanser att ta sig till semifinal (förlorade mot Djokovic i kvarten förra året).

Välförtjänt med tanke på vilken fantastisk säsong Ferrer tillryggalagt, men att inte nå toppnoteringen världsfyra helt av egen kraft är måhända lite smolk i bägaren. Hur det än är med den saken så kommer Ferrer troligen att fortsätta på den inslagna vägen under 2013.

Med Nadal borta under säsongsinledningen har han kanske sin bästa chans i karriären att bärga en Grand Slam (Franska öppna), men även om Rafa inte hinner hitta tillbaka till storformen lagom till dess håller jag det inte för troligt att det blir någon GS för Ferrer. Den outtröttlige spanjoren kommer förmodligen att få nöja sig med att hamna högt upp på listor över de bästa spelarna som aldrig vunnit en Slam…

Att han lyckas dansa hem en till Master är däremot inte otänkbart. Antingen någon av grusturneringarna (Monte Carlo, Madrid, Rom) eller Paris, där han är regerande mästare.

6. TOMÁS BERDYCH
27 år, ATP-matchfacit 2012: 61-23 (2 titlar)

När Berdych tog sig till semifinal i Franska öppna 2010 och final i Wimbledon samma år – efter imponerande segrar över Roger Federer och Novak Djokovic i kvartsfinal respektive semifinal – utsågs han nog av många till en ny topputmanare om Grand Slam-titlarna. Sedan dess har han dock inte lyckats leva upp till förväntningarna. Semifinalen i US Open (återigen efter kvartsfinalseger över Federer) 2012 är det närmaste han har kommit.

Han har inte heller lyckats utmana om Masters-bucklorna: efter segern över Ivan Ljubicic i Paris 2005 har han tagit sig till blott två finaler (Miami 2010, förlust mot Andy Roddick, och Madrid 2012, förlust mot Federer).

Under 2012 visade han dock att han höjt sin lägstanivå och hittat en stabilitet i sitt spel, bortsett från en formsvacka under senvåren och sommaren (med förluster i första omgången av både Wimbledon och OS som absoluta bottennapp).

De luckor han har i framför allt defensiven behöver tätas för att han ska kunna nå nästa nivå, men precis som alla andra spelare som befinner sig i sfären precis utanför Big Four gynnas Berdych av Nadals frånvaro. Lyckas han bara hitta sätt att kompensera bristerna, exempelvis med större strategisk variation då han tenderar att bli aningen lättläst, har han kapaciteten att nå minst kvartsfinal i samtliga Slams.

7. JUAN MARTÍN DEL POTRO
24 år, ATP-matchfacit 2012 (65-17, 4 titlar)

Lyfts ofta fram som toppkvartettens allra största utmanare – med rätta. Till skillnad från spelare som Tomás Berdych och Jo-Wilfried Tsonga så vet faktiskt del Potro hur det känns att lyfta en Grand Slam-buckla. Det har tagit lång tid för honom att ta sig tillbaka efter den förödande handledsskadan 2010, både spel- och rankningsmässigt, men under 2012 hittade han tillbaka till sin gamla storform.

Problemet är bara att övriga toppspelare har höjt sig sedan del Potro sist befann sig på den här nivån. Det högoktaniga kraftspel som fick motståndarna att darra av skräck och som tog honom hela vägen på Flushing Meadows 2009 räcker helt enkelt inte längre.

Glädjande då att del Potro anammat delar av den mer försvarsinriktade tennisfilosofin under 2012. Personligen tycker jag att han vårdar bollen på ett helt annat sätt än back in the days, och har defensiva kvaliteter som många storvuxna spelare saknar. Kan han bara förbättra uthålligheten och mejsla fram strategier för hur han ska vinna de mest fysiskt krävande matcherna i bäst av fem set så kommer han med stor sannolikhet att leva upp till förväntningarna under 2013.

Och med det menar jag inte nödvändigtvis att han vinner en Grand Slam. Nej, det får nog i dagsläget ses som osannolikt. Men semifinaler och möjligen en final borde han mäkta med.

Vad gäller Masters-turneringarna bör 2012 betraktas som en besvikelse för del Potro. Han har fortfarande bara nått en enda final i karriären (Toronto 2009, förlust mot Andy Murray). Totalt fem semifinaler, varav två under 2012, är godkänt – men en Grand Slam-utmanare måste givetvis kunna leverera och gå hela vägen även i Masters.

8. JO-WILFRIED TSONGA
27 år, ATP-matchfacit 2012: 55-25 (2 titlar)

Ett bra år för Tsonga, trots att han tappat tre placeringar på rankningen sedan februari. Tsonga är dock en spelare som trivs i de stora sammanhangen, så blott en Grand Slam-semifinal (Wimbledon), en kvart (Franska öppna), en åttondelsfinal (Australiska öppna) och en förlust redan i andra omgången (US Open) får ses som ett svagt GS-facit.

Inför 2013 har han anlitat Roger Rasheem som ny coach (har tidigare tränat Lleyton Hewitt och Gaël Monfils). Förhoppningsvis bär samarbetet frukt – sedan finalen i Australiska öppna mot Novak Djokovic 2008 har tennisvärlden gått och väntat på att Tsonga ska blomma ut i sin fulla prakt. Det har han tyvärr inte gjort hittills, trots imponerande insatser i Wimbledon 2011 (vände 0-2 i set mot Roger Federer i kvartsfinalen) och 2012 (tog sig till semifinal, där han föll mot Andy Murray), och i Franska öppna 2012 (hade fyra matchbollar mot Novak Djokovic i kvartsfinalen).

Att han har kapaciteten att slå toppkvartetten och utmana om både Masters och Slams har han redan bevisat. Nu måste han bara börja göra det i praktiken också – och på regelbunden basis.

Jag tror att 2013 kommer att bli ett steg i rätt riktning för Tsonga. Vid sidan av del Potro ser jag honom faktiskt som toppkvartettens klart största utmanare. Blir inte ett dugg förvånad om han tar sig till en GS-final, typ Australiska öppna eller Wimbledon.

9. JANKO TIPSAREVIC
28 år, ATP-matchfacit 2012: 57-28 (1 titel)

Det är onekligen imponerande att Tipsarevic lyckats nagla sig fast inom topp 10 under en hel säsong, men det går inte att ignorera känslan av att han befinner sig där på lånad tid. Han har goda defensiva kvaliteter och har börjat utveckla en riktigt giftig serve, men han har egentligen inte mycket att sätta emot övriga topp 10-spelare och blev föga förvånande totalt överkörd i World Tour Finals i november.

Har väldigt svårt att tro att han höjer sig till den nivå som krävs för att han ska kunna utmana om GS och Masters under 2013. Ett troligare scenario är att han trillar ur topp 10 och parkerar sig någonstans runt 11-20.

10. RICHARD GASQUET
26 år, ATP-matchfacit 2012: 42-22 (1 titel)

”Baby Federer” smög sig igenom 2012 under radarn och seglade obemärkt upp på en tiondeplats, på samma poäng som Nicolás Almagro, efter att ha inlett året på plats 19.

Gasquet har bevisligen kapaciteten att stabilisera sig som en topp 10-spelare, men knappast motivationen och attityden – i alla fall att döma av hans loja uppträdanden både på och utanför banan genom åren.

Är vid sidan av Tipsarevic den svagaste av spelarna i segmentet under Big Four och det ska mycket till för att han ska börja utmana om Grand Slam-titlarna under 2013.

Om han fortfarande är en av världens tio bästa spelare vid årets slut? Det är helt och hållet upp till Gasquet.

DAMERNAS TOPP 10:

1. VICTORIA AZARENKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 69-10 (6 titlar)

”Vika” är en värdig världsetta – trots att hon är WTA-tourens näst bästa spelare. Det kan vi tacka eller beskylla Serena Williams och hennes spartanska spelschema för, beroende på hur man ser på saken.

Azarenka inledde 2012 med att bärga sin första Grand Slam-titel i Australiska öppna och fortsatte sedan med att rada upp segrar. 26 raka blev det totalt under årets första tre månader, innan hon föll mot Marion Bartoli i Miami.

GS-bucklan, finalen i US Open (förlust mot Williams), OS-bronset och de övriga fyra titlarna skvallrar om Azarenkas höga nivå. Hon lär fortsätta hålla ångan uppe under 2013 och är en av Williams farligaste utmanare i GS- och Premier Mandatory-sammanhang.

2. MARIA SJARAPOVA
25 år, WTA-matchfacit 2012: 60-11 (3 titlar)

Lyckades säkra en Career Grand Slam i Franska öppna – åtta år efter hennes första Grand Slam-triumf (Wimbledon 2004). Har dock plågats av skador och sjukdomar även under 2012, vilket gör det svårt att tippa hennes 2013. En frisk Sjarapova är alltid en potentiell GS-vinnare och Azarenkas största konkurrent om förstaplatsen (givet Williams bantade schema), men får hon inte ordning på framför allt axeln, som stör hennes serve något oerhört, kommer hon få ordentliga problem under 2013.

3. SERENA WILLIAMS
31 år, WTA-matchfacit 2012: 58-4 (7 titlar)

WTA-tourens stora gigant har kommit tillbaka med full kraft efter den svåra skadan 2010: Wimbledon, US Open och dubbla OS-guld säger det mesta om hennes dominans.

Under 2013 är det därför inte det minsta långsökt att tro att hon kan mäkta med en äkta Grand Slam (vinna alla fyra GS-titlar under samma säsong) – den första sedan Steffi Graf 1988. Akilleshälen är så klart Franska öppna, en turnering hon bara vunnit en gång (2002). Att hon fortsätter dominera Wimbledon och US Open, som hon vunnit fem respektive fyra gånger, är dock högst sannolikt. Hon får dessutom leva med att bära det stora favoritskapet i Australiska öppna efter den formidabla avslutningen på säsongen 2012.

Är hon frisk och motiverad kommer hon att vinna Australiska, Wimbledon och US Open utan större problem. Franska öppna blir en svårare nöt att knäcka, men tar hon sig bara förbi de knepiga förstarundorna och på så vis vinner tillbaka självförtroendet på grus är det svårt att avgöra vem som har bäst chans att stoppa henne.

4. AGNIESZKA RADWANSKA
23 år, WTA-matchfacit 2012: 59-19 (3 titlar)

Avslutade 2011 som världsåtta och var under senvåren 2012 nära att bli världsetta. Att hon avslutade året som världsfyra får ändå ses som ett väl godkänt resultat. Wimbledon-finalen var hennes första Grand Slam-final i karriären och hon har gott om tid på sig att bärga sin första titel i de största sammanhangen.

Radwanska känns i nuläget lite som en Andy Murray före 2012: en spelare strax utanför (i damernas fall) topptrion, som har kapaciteten och potentialen att utmana, men i praktiken inte riktigt nått ända dit än.

Förväntar mig att Radwanska tar ytterligare kliv framåt under årets säsong. Har goda chanser att upprepa bedriften att nå en GS-final, men håller det för osannolikt att hon vinner en redan under 2013. Framför allt måste hon börja leverera mot tuffare motstånd: nio förluster på tio matcher mot topptrion under 2012 är förstås på tok för dåligt.

5. ANGELIQUE KERBER
23 år, WTA-matchfacit 2012: 60-22 (2 titlar)

En oerhört intressant spelare och ett framtidsnamn på WTA-touren. Tog tennisvärlden med storm under 2012 och klättrade från plats 32 i slutet av 2011 till nuvarande plats 5.

Nådde tredje omgången i Australiska öppna, kvartsfinal i Franska öppna, semifinal i Wimbledon och åttondelsfinal i US Open 2012 – ett strålande Grand Slam-facit, med andra ord. Kan säkerligen upprepa, kanske till och med förbättra, det resultatet i år och lär stabilisera sig som en given topp 10-spelare och framtida titelutmanare.

6. SARA ERRANI
25 år, WTA-matchfacit 2012: 55-22 (4 titlar)

Avslutade de fyra senaste åren inom topp 50 (på plats 45 2011). Det var således många som höjde på ögonbrynen när hon som 21-seedad tog sig hela vägen till final i Franska öppna i år. Hon fortsatte på den inslagna vägen och noterade sina bästa Grand Slam-prestationer under 2012 (kvartsfinal i Australiska öppna, tredje omgången i Wimbledon och semifinal i US Open).

Med 55-22 i singelmatchfacit kan man knappast påstå att hennes position som världssexa är oförtjänt, om än överraskande. Blir väldigt intressant att se vad hon kan åstadkomma under 2013. Min gissning är att den jämnhet hon visade framför allt under årets andra hälft är ett kvitto på att hon etablerat sig som topp 10-spelare och inte har några som helst planer på att lämna den prestigefulla skaran på världsrankningen.

7. LI NA
30 år, WTA-matchfacit 2012: 42-17 (1 titel)

Li Na är en av WTA-tourens största gåtor. Hon har ett kraftfullt och väldigt offensivt spel som tagit henne långt i tennissammanhang (seger i Franska öppna 2011 och final i Australiska öppna samma år), men den mentala biten lämnar mycket övrigt att önska. Det är inte alls ovanligt att hon kollapsar fullständigt och låter solklara segrar glida henne ur händerna.

Det duger förstås inte om man ska slåss om Grand Slam-titlar och höga placeringar på världsrankningen.

Li Na kan mycket väl bita sig kvar inom topp 10 ytterligare ett år, men i så fall snarare närmare 10-strecket än 5-strecket.

8. PETRA KVITOVÁ
22 år, WTA-matchfacit 2012: 46-17 (2 titlar)

Petra Kvitová är tillsammans med Angelique Kerber och Agnieszka Radwanska det mest lovande framtidsnamnet på WTA-touren. Till skillnad från sina något äldre kolleger har hon dock redan bärgat en Grand Slam-buckla – Wimbledon 2011 – och dessutom WTA Championships samma år.

Kvitová har därför inte bara visat att hon har potential, utan likt del Potro på herrsidan visat vad hon faktiskt går för även i praktiken.

Hon har dessvärre plågats av skador under 2012, och får hon inte ordning på det tidigt under 2013 kan hon tyvärr ha en tuff säsong framför sig. Vilket vore oerhört synd eftersom hon spelmässigt är bland de fem bästa i världen när allt klaffar.

9. SAMANTHA STOSUR
28 år, WTA-matchfacit 2012: 44-24 (0 titlar)

Det var faktiskt bara ett år sedan hon besegrade Serena Williams i US Open, men det känns ändå som att tiden börjar rinna iväg för Stosur. En semifinal (Franska öppna) och en kvart (US Open) är ett godkänt Grand Slam-facit, men det räckte bara till en niondeplats på världsrankningen. Länge simmade hon dessutom strax utanför topp 10.

Finns en stor risk för att 2013 blir en besvikelse för Stosur, och att hon landar någonstans runt plats 15 på rankningen innan året är slut.

10. CAROLINE WOZNIACKI
22 år, WTA-matchfacit 2012: 50-21 (2 titlar)

Wozniacki har aldrig varit WTA-tourens bästa men däremot dess högst rankade spelare. I takt med att kvaliteten på touren höjts och topp 10-spelarna stabiliserat sig på en högre (och framför allt jämnare) nivå har verkligheten kommit ikapp Nordens stolthet i tennisvärlden.

Personligen tyckte jag att det var ett genidrag att anlita Thomas Johansson, trots att han inte kunde engagera sig som coach på heltid. Döm därför om min, och förmodligen många andras, förvåning när han hux flux fick sparken i höstas.

Wozniacki är en spelare som likt Lleyton Hewitt lyckats utnyttja en sällsynt lucka mellan två tennisgenerationer (och i Wozniackis fall även distribueringen av rankningspoäng). Att fortsätta på inslagen väg är därför som att klampa runt i kvicksand – det är dödfött och slöseri med både tid och potential.

Wozniacki måste helt enkelt utvecklas som spelare för att någonsin komma tillbaka till toppen igen. Blott 22 år gammal har hon onekligen tid på sig att fixa det, om viljan finns. Det kommer dock inte att hända redan 2013. Blir inte det minsta förvånad om raset på rankningen fortsätter, även om jag tror att det är mer troligt att hon naglar sig fast runt plats 10-15.

Rafael Nadal drar sig ur Australiska öppna.

Inte på grund av knäskadan som hållit honom från touren sedan skrällförlusten i Wimbledon. Boven i dramat är i stället det magvirus som tvingade honom att stå över Mubadala WTC i Abu Dhabi.

Jag var inte det minsta övertygad om att det verkligen var den här påstådda magsjukan som fick honom att hoppa över uppvisningsturneringen i Abu Dhabi – och jag är inte säker på att det är orsaken till hans beslut att inte spela nästa års första Grand Slam-turnering.

– Mitt knä är mycket bättre nu, men viruset har stoppat mig från att träna på slutet och därför måste jag tyvärr meddela att jag inte kommer att spela i Doha eller Australiska öppna, säger han enligt AP.

Jag köper det inte.

Om han är frisk, vilket han med största sannolikhet hade varit vid det här laget om han drabbats av magsjuka (som brukar hålla i sig i knappt en halv vecka), så har han gått om tid på sig att träna och tävla inför Australiska öppna.

Att han inte fick den matchträning han hade hoppats på i Abu Dhabi är helt irrelevant – där hade han ändå bara fått spela max två matcher (en om han förlorat sin semifinal, vilket varit ett fullt sannolikt scenario). Att han missade Mubadala WTC ser jag därför inte som en legitim orsak till att dra sig ur Australiska öppna.

Matchotränad eller inte – en spelare av Rafael Nadals kaliber ställer givetvis inte in sin medverkan i en Grand Slam-turnering så lättvindigt.

Det troliga är att han fortfarande har känningar i knäet och därför inte vågar spela. Dels för att han inte vill riskera ett återfall och dels för att han inte vill samla på sig (fler) knäckande skrällförluster. Han ser förmodligen sina chanser att vinna som minimala och tar därför det säkra före det osäkra, för att inte äventyra vårsäsongen med alla grusturneringar som planenligt ska erövras (Monte Carlo, Barcelona, Rom, Franska öppna).

Nyheten är därför inte bara riktigt tråkig för alla Nadal-fans och tennisälskare – en Grand Slam-turnering är helt enkelt inte densamma utan Big Four intakt – utan därför oroväckande.

Är skadan värre än han ger sken av? Eller vill han bara inte ”skämma ut sig” genom att åka ut med huvudet före redan i första eller andra omgången av en av tourens största turneringar?

Hur det än är med den saken är det svårt att inte befara det värsta när en av tennisens största profiler genom tiderna missar sin andra raka Grand Slam-turnering. Det har aldrig tidigare hänt och innebär ett helt nytt kapitel i sagan Rafael Nadal.

Nu hoppas jag för allt i världen att inte den här avhoppningskarusellen fortsätter under våren.

För då, ja då är det verkligen dags att börja oroa sig.

Jag är som bekant ingen vän av årsbästalistor. Alltid lika förutsägbara, alltid lika tomma på aha-upplevelser.

Betydligt roligare att dra på sig huckle och spå i kaffesumpen, helt enkelt.

Men så här mellan jul och nyår borde man väl åtminstone kunna snyta ur sig någonting om 2012 i listform, kan tyckas. Som en julklapp/nyårspresent (i vissa kulturer firas nyår med en form av motsvarighet till julklapp, för er som inte visste det) i efterskott/förskott.

Nåväl. Här har ni den. Tennisbloggens årsbästalista 2012.

ÅRETS GENOMBROTT: David Ferrer

Det känns onekligen konstigt att man vid 30 års ålder kan vinna en kategori som Årets genombrott – särskilt när man redan varit en stabil topp 10-20-spelare i en herrans massa år. Men något annat går egentligen inte att säga när man summerar 2012. Ferrer vann sju titlar i år, fler än någon annan spelare – en av dem var hans första Master i karriären. Han avslutade säsongen med imponerande 76-15 i matchfacit och en femteplats (med 6,505 poäng) på världsrankningen, tätt bakom skadade landsmannen Rafael Nadal. Förlorade bara en final (mot Nadal i Barcelona) och tog sig till minst kvartsfinal i samtliga Grand Slam-turneringar (semifinal i Franska öppna och US Open). Ferrers tveklöst bästa säsong i karriären, helt enkelt.

Hedersomnämnanden: Andy Murray, Jerzy Janowicz, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

ÅRETS ÖVERRASKNING: Jerzy Janowicz

Kom från ingenstans och tog alla med storm i Paris Masters, där han sluggade sig hela vägen fram till final efter segrar över Philipp Kohlschreiber, Marin Cilic, Andy Murray, Janko Tipsarevic och Gilles Simon.

Hedersomnämnanden: Laura Robson, Sara Errani.

http://www.youtube.com/watch?v=XL5Ls4GDm2M

ÅRETS FÖRLUSTTAL: Andy Murray i Wimbledon

Den grinige skotten har aldrig varit publikens favorit och har många gånger hjälpt till att svärta ner sitt rykte ytterligare. Men efter den svidande finalförlusten mot Roger Federer inför hemmapubliken i Wimbledon höll han ett så hjärtskärande och ödmjukt tal att inte ett enda av arenans tusentals ögon kan ha varit torrt. Murray vann säkerligen en och annan ny supporter tack vare det där historiska förlusttalet.

Hedersomnämnande: Robert Lindstedt i Stockholm Open.

http://www.youtube.com/watch?v=RltKuGkh2jg

ÅRETS SLAG: Grigor Dimitrov, Swiss Indoors

Grigor Dimitrov slår en serve från deuce court placerad nära krysset i Viktor Troickis serveruta. Troicki får över en svag retur, men Dimitrovs inside-out forehand misslyckas kapitalt, hamnar centralt i banan och mitt på Troickis racket. Den backhand serben skickar över borde ha resulterat i en miss från Dimitrov, men på något oförklarligt sätt svarar han i stället med årets – ja, kanske decenniets – märkligaste konstslag.

Hedersomnämnande: Federer mot Djokovic i World Tour Finals.

ÅRETS AVBÖN: Mikhail Juzjnyj, Franska öppna

Han blir totalt utklassad av David Ferrer. Men i stället för att slå sig själv blodig med racketen (ja, det har hänt förr) väljer Mikhail Youzhny att be den betalande publiken om ursäkt – genom att skriva ”SORRI” med foten i sanden.

ÅRETS UTBROTT: Roger Federer, Franska öppna

Den alltid så timide och kylige Roger Federer har svårt att hålla känslorna i styr i den rafflande kvartsfinalen mot Juan Martín del Potro i Franska öppna. Efter att ha slagit en boll i nät, vilket betyder två matchbollar för del Potro i andra sets tiebreak, skriker han ut sin frustration i en klassisk uppmaning till publiken (som tydligen förde för mycket oväsen): ”Håll käften!”

Hedersomnämnande: Novak Djokovic i typ ALLA turneringar – helt osannolikt hur många svordomar den killen kan klämma in i en enda mening…

ÅRETS ANONYMA NÄTHATARE: David Torstensson, 29 år, Uppsala

Den alltid lika kärvänlige uppsalabon David Torstensson sprider sitt evangelium under täckmanteln ”Ralf”/VamosRafa på diverse sajter, däribland Twitter (@svensktennis). Anonymt, givetvis – som sig bör. Det enda som saknas är väl egentligen en Guy Fawkes-mask. Inte mycket är känt om den vilt sluggande 29-åringen, förutom att han är allsmäktig. Ja, enligt egen utsago, alltså.

ÅRETS SPYA: Richard Gasquet i Franska öppna

Maratonduellen pågår i en dryg minut och 38 slag. Medan motståndaren Grigor Dimitrov faller till marken som en säck potatis böjer sig Richard ”baby-Federer” Gasquet ner – och kastar en pizza rakt på banan. Han kanske behöver lite konditionsträning, fransmannen?

http://www.youtube.com/watch?v=IDoNkEp8IPo

ÅRETS BULLSHITTER: Serena Williams

Alla vet hur bra Serena Williams. Alla vet hur dominant hon är. Alla vet hur liten chans hennes motståndare har när hon är på bra spelhumör. Ändå envisas hon med att leverera uppenbart skitsnack i form av ”jag trodde inte att det var sant när jag vann!” eller ”det är en dröm som jag inte vågade tro att den skulle gå i uppfyllelse!” när hon vunnit karriärens femtielfte titel. Hennes ödmjuka segertal känns nästan som hån mot förloraren. Lite ”let me just rub it in your face a little bit”, typ.

Hedersomnämnande: Roger Federer. Han är en fröjd att se men sannerligen inte att lyssna på. Neutral och timid in absurdum.

http://www.youtube.com/watch?v=Z_agvQcgAcc

ÅRETS COMEBACK: Brian Baker

Han missade sex år på grund av skador och operationer. När han väl kom tillbaka så gjorde han det med besked – efter att ha nått karriärens första ATP-final (i Nice), andraomgången i sin första Grand Slam-turnering (Franska öppna) sedan US Open 2005 och åttondelsfinalen i Wimbledon efter kvalspel nådde den 27-årige amerikanske olyckskorpen som högst plats 52 på världsrankningen. Inte illa pinkat.

ÅRETS ARMBÅGE: Rafael Nadal

Det står 1-1 i set och Lukas Rosol ska serva vid ställning 3-2 i tredje. Vid sidbytet tågar en uppretad världstvåa mot bänken och passar på att ge 100-rankade doldisen en liten buff med armbågen när de går förbi varandra nedanför domarstolen. Trots att Rosol stannat upp för att släppa förbi spanjoren. ”Osportsligt!”, ropade tennisälskarna på internet. ”Inte meningen”, ursäktade sig Nadal. Men skadan var skedd – och årets armbåge ett faktum.

http://www.youtube.com/watch?v=jcbJReKAWgo

ÅRETS SKITSTÖVEL: Tomás Berdych

Nicolás Almagro borde i princip prenumerera på den här kategorin, möjligen tillsammans med Radek Stepanek och David Nalbandian, men Berdych snodde åt sig priset i år efter sitt fantastiska trash-talk inför Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien – då han pekade ut Almagro som Spaniens svaga länk, som Tjeckien skulle ”bygga sin seger på”. Underbart skitstövligt.

Hedersomnämnande: Nicolás Almagro, Radek Stepanek, David Nalbandian, Rafael Nadal (efter armbågsincidenten mot Rosol i Wimbledon).

Rafael Nadals comeback dröjer.

Spanjoren skulle ha deltagit i en uppvisningsturnering i Abu Dhabi – hans första turnering sedan chockförlusten i Wimbledon – som inleds på torsdag, men tvingas dra sig ur på grund av ett magvirus.

”Jag måste tyvärr meddela att jag inte kan spela i Abu Dhabi i år. Allting var förberett och jag såg fram emot att återvända, men mina läkare har förbjudit mig att tävla i Abu Dhabi på grund av en maginfektion som gett mig feber. Jag är väldigt besviken. Jag såg verkligen fram emot att spela och jag har alltid underbara upplevelser i turneringen och det här blir första gången jag missar den”, skriver han på sin Facebook-sida.

”Min rehabilitering har gått bra, mitt knä känns bra och jag såg fram emot att tävla. Tyvärr har mina läkare sagt att min kropp behöver vila för att besegra det här viruset. Jag vill be alla mina fans i Förenade Arabemiraten och runtom i världen om ursäkt, men jag hoppas kunna spela i Abu Dhabi igen nästa år”, fortsätter han.

Det är i nuläget oklart när det nya datumet för Nadals comeback blir.

Enligt chilenska tidningen La Tercera planerar arrangörerna bakom 250-turneringen VTR Open i Vina del Mar att erbjuda Rafael Nadal åtta miljoner kronor i startpengar för att spela.

Grusturneringen är den första under Sydamerikas så kallade Golden Swing och inleds den 4 februari, efter första rundan i Davis Cup.

Nadal, som på grund av sin knäskada inte spelat sedan chockförlusten mot doldisen Lukas Rosol i Wimbledon, kommer att återvända till ATP-touren i Doha i början av 2013. Han är också klar för Australiska öppna och överväger att spela Davis Cup för Spanien mot Kanada i Vancouver.

Världsfyran har vid flera tillfällen det här året sagt att han vill reducera antalet hardcourt-turneringar i sitt spelschema för att minska belastningen på sina knän.

Nadal är redan klar för 250-turneringen Mexican Open i Acapulco, som inleds den 25 februari.

Okej, så Rafael Nadal bekräftar alltså att han gör sin comeback i uppvisningsturneringen i Abu Dhabi den 27 december efter knäskadan som hållit honom borta från touren sedan Wimbledon i somras.

Ingen skräll direkt. Eftersom han inte omgående dementerade arrangörens besked i oktober har det helt enkelt inte funnits någon anledning att tro annat än att uppgifterna var tillförlitliga.

Vilket jag skrev redan då.

Ska givetvis bli riktigt kul att se Nadal ute på tennisbanan igen.

Den forne världsfemman Henri Leconte, som nådde finalen i Franska öppna 1988 (förlust mot Mats Wilander), tror att Rafael Nadal bärgade sin sista Grand Slam-titel på hardcourt i US Open 2010.

Fransmannen tror att den knäskadade spanjoren enbart spelar Australiska öppna i januari som ett test inför Franska öppna.

– Han spelar för att vara säker på att han är tillräckligt fit för att vinna Franska öppna för åttonde gången. Det är det enda han vill. Jag tror inte att han åker dit (till Melbourne) för att vinna en Grand Slam, men för att testa sig själv inför Franska öppna. Wimbledon kommer också att vara ett mål för honom eftersom underlaget är okej för hans knä, men att vinna en till hardcourt-slam i karriären, det blir tufft. Jag tvivlar på att han gör det. Det kommer att ta lång tid för honom att komma tillbaka, säger han i en intervju med The Tennis Space.

Samtidigt talar Nadal ut i en intervju med spanska tidningen Farodevigo om skadefrånvaron och den planerade comebacken.

– Jag kunde inte tävla eller träna på hög nivå på fem månader, så vi ska inte förhasta oss. Om jag kan träna på en hög nivå under de återstående veckorna inför Doha så åker jag dit med ambitionen att tävla och spela, utan förväntningar på resultat, säger han.

Detsamma gäller för Australiska öppna.

– Det är väldigt svårt att få bra resultat direkt. Jag hoppas vara i bra form i slutet av februari och början av mars, bra förberedd fysiskt och psykiskt.

Skadorna är annorlunda, men del Potro har kämpat för att komma tillbaka till där han var (2009, före handledsskadan, reds. anm). Är du rädd att samma ska hända dig?

– Det är skönheten med livet i allmänhet, det är en utmaning för mig. Jag vet att det kommer kosta att komma tillbaka till vad jag har åstadkommit under de senaste åren. Jag kommer att lägga ner allt nödvändigt arbete och alltid tänka positivt.

På frågan vilken chockförlust som smärtade mest, den mot Robin Söderling i Franska öppna 2009 eller den mot Lukas Rosol i årets Wimbledon, är svaret glasklart:

– De är inte jämförbara. Det båda har gemensamt är att mitt knä var dåligt, men jag kunde tävla i Franska öppna. Inte i Wimbledon. Förlusten mot Rosol var en förutsedd dödsdom.

Liksom Roger Federer siktar han mot OS i Rio de Janeiro 2016.

– (Jag planerar att spela) så länge kroppen tillåter. Mitt mål är att ta mig till OS i Brasilien 2016.

Så, vad säger vi om Henri Lecontes uttalande då?

Tyvärr kan han mycket väl ha rätt. Att Nadal vinner en Grand Slam på hardcourt under 2013 är knappast troligt. Han kommer helt enkelt behöva mer tid för att komma upp till den nivå han var på före skadan i somras (eller ens i närheten av den).

Dessutom fyller han 27 bast nästa år. Med tanke på hans skadehistorik, hur många säsonger har han kvar i sig? Svårt att säga, men om han inte fortsätter banta sitt schema kraftigt under de kommande åren så är OS 2016 en ouppnåelig dröm.

Min gissning är att han bärgar två, kanske tre till Franska öppna-bucklor under sina kvarstående tre-fyra säsonger på touren. Möjligen en eller två Wimbledon. Men Australiska öppna/US Open? För det krävs nog så pass hård ansträngning och stora uppoffringar att det kan kosta honom en förtidspensionering att ens försöka.

Rafael Nadal, som planerar att återvända till touren i januari efter sin långvariga knäskada, tror inte att han har särskilt stora chanser att vinna Australiska öppna. Spanjoren, som inte tävlat sedan han förlorade mot Lukas Rosol i andra omgången av Wimbledon, har nyligen börjat träna igen.

Den riktiga comebacken är schemalagd till senare i december, då han ska delta i en uppvisningsturnering i Abu Dhabi. Han planerar att spela sin första ATP-turnering sedan Wimbledon i Doha i början av januari.

– Jag vill gärna komma tillbaka i januari. Jag räknar inte med att vinna Australiska öppna, man måste vara realistisk. Jag oroar mig inte över resultaten i de första turneringarna. Jag vill vara hundraprocentig till Monte Carlo genom Roland Garros, säger han till spanska ABC Radio.

Världsfyran övervägde att operera sina knän, men valde i stället rehabilitering. Han säger också att han vill spela Davis Cup nästa år, om ”knäna tillåter det och han blir uttagen”. Spanien möter Kanada i Vancouver fem dagar efter Australiska öppna.

Elvafaldiga Grand Slam-vinnaren Rafael Nadal kommer att börja träna igen nästa vecka, efter att ha varit borta från spel sedan chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon den 28 juni.

Enligt superstjärnans coach Toni Nadal ska han tillbringa helgen med att följa Davis Cup-finalen mellan Spanien och Tjeckien från hemmet och sedan ge sig ut på banan igen.

– Saker och ting går bra. Men doktorn sa att vi behöver stärka hans knäsena, så det är det vi ska göra nu. Det viktiga är att senan är vid full styrka, säger han enligt Tennis.com.

Enligt sajten är planen fortfarande att världsfyran ska göra sin comeback under en uppvisningsturnering i Abu Dhabi i slutet av året, sedan spela i Doha i början av 2013 innan det är dags för säsongens första Grand Slam, Australiska öppna.