Dagen efter den stora finalen. Det är fortfarande svårt att ta in allt, svårt att sätta fingret på alla olika känslor som strömmar omkring. Det finns inte så mycket nytt att tillägga om gårdagens match. Det mesta har redan sagts. Bayern München styrde spelet, var laget som anföll, som skapade chanser. Chelsea var laget som ville att den där nollan skulle stå sig, när den inte gjorde det skickade man fram fantastiske Didier Drogba. Bayern var laget som inte tog tillvara på matchbollarna. Chelsea stod till sist som vinnare i München. Fick höja den där åtråvärda pokalen i München-natten. Och det är inte så mycket att orda om. Det handlar om att vinna – det är just vad Chelsea gjorde. Spelarna slet som djur och behöll kylan och tron.

Igår skrev jag en text, mitt i nattens känslourladdningar. En aning förvirrad är kanske texten. För att förtydliga vad jag egentligen var ute efter: jag kommer aldrig att förlika mig med tanken på miljardärer som går in i en fotbollsklubb och pumpar in miljarder. Jag kommer aldrig att gilla det. Med det sagt så är det väl på plats att påpeka att jag unnar Chelseas spelare och ledare den här segern. Fan, jag unnar till och med Abramovich det här. Han spelar efter fotbollens regelverk. Han har investerat och drömt om den här titeln. Äntligen fick han den. Hans spelare visade hjärta igår och Di Matteo är en fantastiskt effektiv och smart cup-tränare. Det är inte Chelseas fel att den moderna fotbollen ser ut som den gör.

Men jag gillar det inte. Jag avskyr det.

FC Bayerns president, Uli Hoeneß, har fått sin värsta mardröm besannad. Den gode korvtillverkaren är knappast fotbollens mest sympatiske man, men han är definitivt en av fotbollens smartaste ledare. Det var han som var härligt skadeglad när Bayer Leverkusen slutade tvåa i alla turneringar. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Det fanns ingen vinnargen där, så fort det gällde föll Neverkusen ihop, tyckte Hoeneß.

Nu är det hans FC Bayern som har tagit över den rollen. Inga titlar på två säsonger är inte mindre än en katastrof för de tyska rekordmästarna. Det här är man inte van vid. 2012 slutade Bayern tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League. Då är det en klen tröst att man spelar attraktiv fotboll. För vem bryr sig om det i Bayern-lägret? Inte en jäkel just nu.

Bayern Münchens spelare och ledare snackade om en vinst mot Borussia Dortmund inför en avgörande ligamatch i april. Man skulle visa vem som rockade tysk fotboll. Dortmund svarade inte med ord utan med ett energiskt spel, en galen inställning. Dortmund vann med 1-0 och Arjen Robben brände en straff i slutet av matchen. Borussia Dortmund vann ligan.

Inför cupfinalen kunde vi höra att ”ytterligare en förlust är inget alternativ”. Det var inte sant. FC Bayern, som brukar ha så lätt för att vinna allt, förlorade med 5-2. Vad hände egentligen?

Nåväl. Vad är en tappad ligatitel och cuptitel mot en Champions League-final på hemmaplan? Det var nu Bayern skulle visa att man är vinnare, att man har haft det här som det stora målet för säsongen. Bayern spelade bättre fotboll, men inte lika framgångsrik. För de vann ju inte. Visst är straffläggning lite av ett lotteri, men när vissa Bayern-spelare inte ens vågade ta en straff – då är något riktigt fel i södra Tyskland. Vad har hänt med den här segervissa, självsäkra och självgod föreningen? Man har gått och blivit förlorare. Tvåa i ligan, tvåa i cupen och tvåa i Champions League – Uli Hoeneß mardröm.

Uli Hoeneß deppar – en allt för vanlig syn på sistone.

Vi kan se det som karma kanske, men jag tror att förklaringen är mycket enklare. Då Bayern är som de är, krävs vissa profiler även på plan. Jupp Heynckes är en mysfarbror, Christian Nerlinger syns inte till och på planen saknas en Effenberg, Kahn, Hoeneß eller en Beckenbauer. Bayern Münchens spelare är för vanliga, för tillbakadragna. Och det finns för mycket utrymme för egoism. Man har tappat sitt kantra, man har förlorat Mia San Mia-stämpeln.

Visst kunde allting ha slutat annorlunda. Om inte Petr Cech hade varit en fantom i målet igår, om Drogba inte hade nickat in den där bollen, om Robben hade satt den där straffen, om Gomez hade haft en normal dag och gjort mål på någon chans. Då hade Bayern vunnit. Då hade ingen brytt sig över Borussia Dortmunds nationella dominans. Bayern har spelat fantastiskt bra fotboll, kämpat otroligt hårt, visat hjärta och ledarskap. Men inte när det verkligen, verkligen har gällt. Det är inte likt den här klubben, snarare brukar det vara tvärtom. Det är när det gäller som mest som ledarna brukar träda fram och vinnargenen brukar genomsyra allt.

Nu var det ju inte så. Chelsea försvarade sig bra och spelade med mycket hjärta. Men chanserna för Bayern fanns där, likaså 20 hörnor som inte resulterade i något. Det är inte en slump, det var inte en straffläggning som vanns av Chelsea på ren tur. Det var helt enkelt ett Bayern som har tappat hammaren och som inte längre förmår att sätta sista spiken i kistan. Och det var ett Chelsea som inte brydde sig om något annat än att vinna.

De tyska giganterna kommer förstås att resa sig igen och komma tillbaka. Det är en naturlag. Men just nu önskar nog Hoeneß att han själv hade kunnat snöra på sig fotbollsskorna igen och visa killarna vad det handlar om.

”Jag har ingen förklaring till varför vi förlorade matchen. Chelsea hade inte en enda chans. Ändå så fixar vi inte det – det är oförståeligt. När man har så många chanser att avgöra en match, då måste man också nyttja dem. Det är svårt att smälta förlusten. Och fortsättningsvis har jag ingen lust på att komma tvåa. Det är inget tillstånd som jag accepterar. Man måste fråga sig varför det här händer”, säger Hoeneß.

Jag tror att mycket kommer att hända i den här föreningen den här sommaren. Det är min gissning.

Och än en gång: givetvis ett stort grattis till Chelsea. Men spelet bakom klubbens nyvunna framgångar är inget som jag kan förlika mig med.

/Wingren

1-1. Förlängning, Robben tar en straff. Lägger den givetvis i målvaktens vänstra hörn. Lika givetvis vet Cech om det här. Han räddar. Finalen ska avgöras på straffar. Tyskarna förlorar, engelsmännen vinner. Bara det är historia.

Vi fick se ett FC Bayern som inte är vinnare. Ett FC Bayern som sjukt nog är förlorare. Ett rikt Chelsea som spelar destruktivt, ett Bayern som inte sätter sina chanser. Ett Bayern som inte ser ut som ett hemmalag. Ett Chelsea som spelade med vilja och hjärta – och som helt välförtjänt tog hand om pokalen.

Bayern München var det bättre laget matchen igenom. Tyskarna ville mest, spelade mest fotboll. Men Chelsea var smartare än Bayern, slugare. Helt enkelt skickligare på det de gjorde just den här kvällen. Bayern höll tillbaka lite, det kändes. Det var inte samma offensiv som vanligt, det var inte den här röd-vita bisvärmen som flög fram. Bayern var fega. Man vågade inte vinna på Allianz Arena.

Chelsea var smarta. De visste att destruktiv fotboll skulle vinna över det vackra. Okej, lugn nu alla, jag inser också att ett gediget försvarsspel kräver väldigt mycket. Jag ser till och med Chelsea som värdiga vinnare av Champions League. Men vackert och underhållande, det är det väl ändå inte? Om Bayern också skulle spelat så defensivt och destruktivt som Chelsea – hur rolig hade fotbollen varit då? Tar vi inte död på det vi älskar med den här cynismen i spelet?

Men som sagt – hatten av till Chelsea. Det var smart, det var kyligt, det var rutinerat och det var effektivt. Bayern skickade fram Arjen Robben (som gjorde en värdelös match) till straffpunkten, Thomas Müller byttes ut och Mario Gomez brände som aldrig förr. Inget stämde, inget beslut var det rätta.

Samtidigt gör det här ont i mitt fotbollshjärta. Chelseas spelare och Di Matteo förtjänade det här, verkligen. Men projektet ”Chelsea” är som en kniv i mitt hjärta. Orden jag behöver skriva är sylvassa och de genomborrar mig. Miljardprojektet Chelsea, ett ohälsosamt jävla spektakel, tar en titel från ett Bayern som trots allt har jobbat för sin framgång och goda ekonomi. Jag vill inte leva i en sån här fotbollsvärld, jag vill inte att mina framtida barn växer upp i en fotbollsvärld där pengar köper all framgång. Jag tycker inte att det är rätt. Jag tycker att det är ett hån mot alla fotbollsklubbar som vill göra något på egen hand. Genom hårt arbete. Ska det vara så här? Är det så här vi vill ha det? Är det verkligen det? På riktigt? Det kan det bara inte vara. För att inte tala om Manchester City som köpte en Premier League-titel. Det är rent ut sagt åt helvete. Jag kommer aldrig att förlika mig med tanken.

Å andra sidan är inte Bayern några änglar. Man har försvagat sina konkurrenter och levt i en helt annan värld än sina konkurrenter. Pengarna har styrt Bayerns framgång i flera årtionden. Men, och det här tycker jag är så viktigt, Bayern har gjort sig förtjänt av sina pengar. Långsiktigt och hårt arbete har banat väg för framgången. Det är en stor skillnad. Om någon rik klubb hade vunnit finalen i kväll – och för all del varit rikare än Bayern – inte fasen hade jag brytt mig om det ifall pengarna hade varit välförtjänta.

Inte för att jag är förälskad i den här synen på fotboll, men ty den kampen har jag gett upp för längesen. Pengar styr fotbollen i dag, i stor utsträckning. Men låt det åtminstone vara välförtjänta pengar, låt pengarna komma från en klubb som åtminstone går runt på egen hand.

Nog vet jag är fotbollen är kommersiell och att vårt samhälle är kapitalistiskt. Men kan vi inte nöja oss med loger, barntillverkade tröjor och sponsorer som avskedar folk? Måste vi dessutom tillsätta mer skit?

Om matchen i övrigt..vad ska man säga? Det var två fega lag, inte värdig en Champions League-final. Men det var ett piggare Bayern, ett Bayern som ville mer. Men också ett smartare och effektivare Chelsea. Ett Chelsea som avgjorde på straffar. Ett Chelsea som gjorde allt för att vina. Och en generation Bayern-spelare som är förlorare.

Vissa saker tror jag dock att alla visste. Alla förutom Jupp Heynckes och spelarna på plan. Alla visste att Thomas Müller borde fått stanna kvar på plan, alla visste att Arjen Robben skulle bränna straffen han fick ta. Alla visste, åtminstone just i nuvarande form, att Arjen Robben inte är nyttig för ett lag. Som han brände, den gode Arjen. Det var smärtsamt.

Chelsea förtjänade verkligen den här titeln, och jag glädjs med de härliga gamlingarna i Chelsea. Det här var deras kväll.

Men kan man verkligen glädjas över det här?

/Wingren

Den stora dagen har kommit. Dagen som Uli Hoeneß ringade in i sin kalender för ungefär 30 månader sedan. Det stora målet, den långa resan. Nu är det dags. Bayern München står i CL-final. På hemmaplan. I München. En dröm som går i uppfyllelse. Mer eller mindre hela Tyskland sitter och håller tummarna för FC Bayern.

Problemet är att det förstås kan sluta med en katastrof. En förlust finns inte på kartan. Bayern kan inte gå utan titlar två säsonger i rad. Vinner man i kväll så är det ingen som bryr sig om Bundesliga-titeln eller den tyska cupfinalen. Då är allt förlåtet, då är spelarna för evigt inskrivna i historieböckerna. Men en förlust, på hemmaplan dessutom, det hade smärtat. Det hade gjort ont. Det hade varit en flopp.

Och tro inte att Joachim Löw blir glad heller. Han vill inte att halva hans startelva ska ha en värdelös säsong i bagaget.

Hur kan man tänka sig att det går då? Känslan är att hela Europa målar upp FC Bayern som stora favoriter, det är givetvis skitsnack. Jag hoppas verkligen att den mentaliteten inte har smittat av sig på spelarna. Visst har man hemmaplan, och det är en enorm fördel för Bayern. Men Chelsea är inget blåbärsgäng bara för att deras tröjor är blå. Det här laget murade ut Barcelona, lyckades på något lustigt vis ta sig förbi ett energiskt Napoli och ett värdigt Benfica. Det är ett vinnarlag. I en final, in en turnering som Champions League, går det inte att bortse ifrån hur viktigt det är.

Och ärligt talat – det är ju inte så att Drogba, Mata, Cech och Lampard är några dåliga spelare.

I min värld låter det precis lika skrämmande som Gomez, Kroos, Neuer och Schweinsteiger.

Bayern München har framför allt bättre kantspelare dock. Franck Ribéry och Arjen Robben håller absoluta världsklass när de är på rätt humör. Och det torde de väl vara en kväll som denna. Men om Chelsea spelar lika disciplinerat som tidigare så är det inte säkert att det räcker. Bayern måste ha tålamod, och mycket av den varan. Dessutom, som jag har varit inne på, måste spelarna vara ödmjuka inför kvällens uppgift.

”Givetvis kan vi fortfarande slarva bort allt på hemmaplan. Chelsea är ett lag som måste vinna, med tanke på den tveksamma säsongen i ligan. Så om några tror att det här är klart på förhand, så har de verkligen fel”, säger Uli Hoeneß till SZ.

Chelsea känns bra mycket farligare än Barcelona i en final. Uträknade, gamla, trötta, avstängda spelare och en tveksam säsong i Premier League. Det är nu ”gubbarna” lyfter sig för den sista striden. Den sista stora kampen. Champions League-pokalen ska till London.

Det kan bli livsfarligt. Bayern måste se upp. Framför allt måste man se till att Mata och Drogba får så lite utrymme som möjligt. Jag vill inte veta vad de två kan uträtta mot en nykomponerad och föga imponerande backlinje. Så, respekt tack. Då ska det gå vägen. Nu är det förstås givetvis så att även FC Bayern är en klubb som är van vid att vinna, van vid att spela dessa matcher. Jag tror att det kommer att bli oerhört jämnt. Vi har sett ett München som har spelat underhållande, fartfylld och målrik fotboll i Europa. Ett Bayern som verkligen har imponerat. I matcherna med Real Madrid syntes det också att laget gör allt för den här titeln, den här drömmen.

Det jag menar är att ingen får glömma att Chelsea har gjort precis likadant. Med en mindre attraktiv, men effektiv, fotboll har engelsmännen tagit sig till final. Man har övervunnet hindren och gett allt.

Bayern ordförande, Karl-Heinz Rummenigge, ger sin syn på kvällens motstånd:

”Chelsea kommer säkerligen att mura igen, på samma sätt som de slog ut Barcelona. Då gäller det att bevara lugnet och hålla nerverna i schack. Det gäller att ha stenkoll på Drogba. Jag hade hellre sett Barcelona i München. Det är ett lag som man normalt sett inte vinner mot över två matcher, men som man har en chans mot i en match, och då dessutom inför sin egen publik. Å andra sidan har Chelsea visat att det går – men med en enligt mig oansenlig och destruktiv fotboll, som verkligen inte är alls rolig. Det var inte härligt att se”, säger han till bundesliga.de.

Känslan är alltså att hungern avgör, och någon individuell insats. Ett misstag eller en soloräd.

Båda lagen lider av jobbiga avstängningar. Det är tråkigt att finalen drabbas av ett sådant manfall. Men man kan faktiskt se det positivt – det torde öppna upp för en galen match. Det borde helt enkelt vara enklare att göra mål. För båda lag. Vilka vinnarskallar är hetast?

Den som möjligtvis kommer att avgöra matchen – det är Mario Gomez. Han har faktiskt gjort mål mot alla sju lag som Bayern München har ställts mot i Champions League. Det är ett imponerande facit som anfallaren visar upp. Med lite hjälp av Ribéry och Robben borde Gomez kunna trycka in en boll bakom Cech i kväll.

En sak är åtminstone säkert – det här är den största finalen i FC Bayerns stolta historia. Och man har alla chanser i världen att göra något riktigt bra av det här. En normal dag vinner dagens Bayern mot dagens Chelsea. En normal dag eller kväll är det dock inte. Det är Champions League-final, det är nu fotbollen visar sig från sin bästa och mest förrädiska sida. Man kan inte annat än älska det.

FC Bayern lär formera laget på följande vis:

Neuer
Lahm – Tymo – Boateng – Pranjic (Contento)
Schweinsteiger – Kroos
Robben – Müller – Ribéry
Gomez

Auf geht’s Bayern!

/Wingren

Ett nederlagstippat Borussia Dortmund besegrade favoriterna från Italien – Juventus. Matchen slutade 3-1 till tyskarna och vi fick se unge Lars Ricken avgöra med sitt historiska 3-1-mål. Den Champions League-finalen spelades i München, närmare bestämt på Olympiastadion. På den här tiden fanns ingen Allianz Arena. Men Philipp Lahm, han fanns.

FC Bayerns nuvarande lagkapten var 13 år gammal när han ivrigt kunde iaktta Zidane, Chapuisat, Kohler och Deschamps på plan. Han var en av ”bollkallarna” då.

Lite drygt 15 år senare är det han som ska leda sitt Bayern München mot ett nederlagstippat Chelsea. I Champions League-final. I München. Men den här gången på Allianz Arena.

”På den tiden så drömde jag definitivt inte om att få spela om den här titeln en dag”, säger Lahm Süddeutsche Zeitung.

Och det är inte vilken final som helst. Bayern München kan bli det första klubblaget någonsin att vinna Champions League på hemmaplan. 1984 var Roma i final och tog emot Liverpool hemma på Olympiastadion i Rom. Men italienarna förlorade på straffar. Bayern kan bli historiskt i kväll.

”Det här är höjdpunkten i Bayerns historia. Det säger allt, med tanke på alla stora stunder i klubbens historia. Först och främst måste du bli tilldelad en sådan final och sen behöver du ett lag som kan ta sig till en sådan match”, säger presidenten, Uli Hoeneß.

Det är dock inte bara ”Finale dahoam”, det är även upp till bevis för främst Bastian Schweinsteiger och Philipp Lahm. Tillsammans har de lett ett Bayern, och ett Tyskland, genom många stora turneringar och det är inte vilken generation tyska spelare som helst – det är en förbaskat bra generation. Men titlarna har uteblivit och de båda herrarna börjar komma upp i åldern. 2010 förlorade man finalen mot Inter i Champions League. EM-finalen 2008 gick förlorad och i VM 2006 och 2010 tog det stopp i semifinal. Det är dags att plocka en stor titel nu om man inte vill bli ihågkomna som de eviga förlorarna. Som spelarna som alltid stupade i finalen eller strax före.

Nu väntar ett högintressant EM för Tyskland i sommar – men vi kan avgränsa oss till Bayern i stället. Lahm och Schweinsteiger vill förstås också bli ihågkomna som stora vinnare, som Beckenbauer, Hoeneß, Effenberg och Kahn. Ikoner.

”Du behöver en internationell titel för att bli en gyllene generation. Du vill lyfta pokalen när du är i final. Och givetvis hade det varit fint att vara den första som lyfter den”, säger Lahm.

Och sen sätter han fingret på det som alla känner: ”Jag har inte många år kvar på den här nivån”.

Lahm är 28, Schweinsteiger är 27. De är inte lastgamla, men knappast purunga heller. Och en final på hemmaplan, ja, den bara måste man vinna. Det är en chans man måste ta.

Chelsea och Bayern München har stött på varandra en gång tidigare i Champions League. Säsongen 2004/2005 möttes lagen i kvartsfinal. I London slutade matchen 4-2 till Chelsea, i Tyskland vann München med 3-2.

Imorgon tar vi en titt på Bayerns troliga uppställning, förväntningar inför jättefinalen och Rummenigges kritik mot Chelsea.

/Wingren

Just nu, eller rättare sagt sedan 13:30, sitter representanter från Hertha Berlin och Fortuna Düsseldorf i sporträtten. Hertha Berlin har lagt in en protest mot kvalmatchen som slutade med en för tidig planstormning. Hertha vill ha omspel, Fortuna tycker att det är skitsnack. En del experter inom området har uttalat sig i tysk media och gett Berlin goda chanser att faktiskt vinna i domstolen.

Det kan alltså bli aktuellt med omspel. Helt säkert är att ett antal straff kommer att delas ut mot spelare och klubb. Hertha-fansen kastade in bengaler på plan, Fortuna-fansen stormade planen. Herthas kapten, Kobiashvili, ska ha slagit domare Wolfgang Stark. Christian Lell ska ha hånat domaren. Fortuna kapten, Lambertz, firade kvalvinsten med en bengal i hand. Förbundet har minst sagt fullt upp. Det är mycket som ska redas ut.

Dit Toten Hosens sångare, Campino, är ett stort Fortuna-fan sedan flera årtionden (Toten Hosen har till och med sponsrat Fortuna). Hans band har släppt en ny skiva med en låt som gjord för att fira Fortunas återkomst i Bundesliga. En låt som har spelats mycket i Tyskland redan, särskilt i samband med Borussia Dortmunds ligaseger och cuptitel.
Campino var, givetvis, själv på plats i tisdags. Han tycker absolut inte att det ska bli omspel, han tycker snarare att det inträffade var olyckligt och att Hertha överdriver sina utspel om dödsångest.

”Dödsångest? Det är demagogi. Och med såna uttalanden häller man bara olja på elden. Det vore verkligen dåligt, när människorna, som tycker så, skulle få gehör. Och det skulle vara dåligt, om matchen skulle avgöras av advokater i efterhand”, säger han till sz.de.

Och hur han själv upplevde det inträffade?

”Det var ren eufori. Det hade inget med våld att göra, inte en enda örfil, inte någon blåtira, inga skadade. Kanske var det några som skrek något hånfullt, men huliganism är verkligen något helt annat. Nu pratar alla om en skandalmatch, om ”Düsseldorf-kaoset”, men de första pyrotekniska pjäserna kom från Berlin-klacken!”, säger Campino till sz.de.

Jag ger Campino rätt i att det här inte hade med våld att göra, att man inte ska svartmåla matchen som en våldsmatch. Det var glädje, men det var glädje som gick över styr. Jag förstår att Hertha tycker det är bedrövligt, jag tycker också att det är bedrövligt. Men dödsångest? Hertha framstår i mina ögon som dåliga förlorare ändå, de hade 185 minuter på sig att visa Bundesliga-klass. Det gjorde de inte. Och att då snacka om rädsla för att dö samtidigt som klubbens egna supportrar missköter sig, klubbens spelare uppges slåss och spottas och håna, nja, det känns inte helt rätt. Samtidigt finns det inget som rättfärdigar att hundratals supportrar får ta sig in på plan innan slutsignal. Det är för dåligt.

Det är en jäkla knivig situation. Vad tycker ni – omspel eller ej?

/Wingren

Lördagens stora final närmar sig med stormsteg. Bayern München mot Chelsea på Allianz Arena. Uli Hoeneß, Karl-Heinz Rummenigge, spelarnas och hela klubbens drömfinal. Och Bayern är verkligen där. Resan har varit lång men till sist fixade man uppgiften. På lördag är det allt eller inget som gäller – för båda klubbarna egentligen. Den inhemska säsongen har varit en besvikelse för båda klubbar och en drös med spelare börjar komma upp i åren. Då är det dags att vinna Champions League-finalen. Men mer om det i morgon.

Nu tänkte jag istället bjuda på ett utdrag från Spox intervju med Patrik Andersson – som givetvis befinner sig i Tyskland när finalen ska spelas i München. Det var ju han som med en frispark krossade Schalkes drömmar om en ligatitel 2001, och några dagar senare vann han Champions League med Bayern München.

Patrik Andersson om…

…vad som händer just nu: ”I december fick jag min tränarlicens i Sverige och för just nu samtal med förbundet om en eventuell roll. Vilken roll det handlar om kan jag inte avslöja”.

…Roy Hodgson: ”Hodgson är väldigt duktig på att utbilda unga spelare och är en väldigt duktig taktiker. Hans problem är dock att han egentligen bara har varit framgångsrik med lag där pressen inte har varit så stor. Det blir nytt för honom att inte dagligen kunna arbeta med laget. Och man känner ju till engelsmännen: media lägger sig i och det råder ständig oro. Det gillar jag med er tyskar: hela landet står bakom laget”.

…John Guidetti: ”John Guidetti är riktigt bra. I Feyenoord gick det riktigt bra för honom, men han måste bekräfta sina prestationer i en bättre liga. Jag kan tänka mig honom som Marco Reus ersättare i Gladbach”.

…CL-festen 2001: ”Jag kunde inte släppa loss besten. Tre dagar senare hade jag en viktig kvalifikationsmatch med det svenska landslaget, och ville förstås inte vara helt förstörd när jag sprang ut på plan. Det var synd, jag kunde inte riktigt njuta av segern just då”.

…CL-finalen 2012: ”I de båda mötena med Real Madrid så blev jag verkligen övertygad av Bayern. Särskilt i returmötet, det var en grym laginsats. Chelsea är dock ett lag, som spelar väldigt tillbakadraget i Champions League och som gör ytorna väldigt små. Bayern har ofta haft problem med det den här säsongen”.

…Resultatet: ”Jag tippar med hjärtat: 2-1 för Bayern”.

Källa: spox.com

Vad tycker ni, har Patrik rätt? Slutar matchen med Bayern-seger? Skulle Guidetti passa i Gladbach?

/Wingren

Så var det äntligen dags för de tyska ungdomarna att spela final i kväll. Istället för sedvanlig blogg slänger jag in en artikel som jag har skrivit ihop:

”Dagsformen avgör”

För tredje gången på fyra år ställs Tyskland mot Holland i finalen av U17-EM.
Holland är regerande mästare, men tyskarna har vunnit 28 av 29 matcher under tränare Stefan Bögers ledning.
– Jag är väldigt glad över att vi är här igen och att vi har chansen att försvara titeln. Förra årets match har dock inget med den här att göra, allting är annorlunda, säger Albert Stuivenberg, Hollands tränare.

U17-EM i Slovenien avgörs i kväll. Klockan 18:00 blåser domaren igång matchen mellan två av Europas största fotbollsnationer. Det här är tredje gången på fyra år som lagen ställs mot varandra i en final. Förra året vann de unga holländarna med 5-2. Men det är ett annat Tyskland som väntar i kväll.
Den tyske U17-förbundskaptenen, Stefan Böger, har vunnit 28 av 29 matcher som ansvarig för laget. Och han har inte behövt förlora någon match ännu. I årets turnering har tyskarna inte ens behövt hämta bollen ur eget mål.

– Förhoppningsvis får vi lön för vårt arbete och vår otroliga statistik i kväll. Men det här blir en tuff uppgift. Båda lagen är precis lika bra. Dagsformen kommer att avgöra, säger Böger till förbundets hemsida.

”Vi är inte favoriter”
På gårdagens presskonferens lät det som om endast en person blev intervjuad. De båda förbundskaptenerna och lagkaptenerna hade egentligen bara samma sak att säga: inget lag är favoriter, spelarna ska njuta och det kommer att bli jämnt.

– Vi måste ta oss an den här matchen som vilken match som helst. Vi måste behålla lugnet, spela vårt egna spel och hjälpa varandra. Bara för att vi är regerande mästare så ser vi inte oss som favoriter, det här är ett nytt lag, precis som Tyskland, säger Nathan Ake, Hollands lagkapten, på presskonferensen.

Turneringens stjärna
Spelaren som har stått för årets genombrott är den tyske mittfältaren Maximilian Meyer, 16, till vardags i Schalke 04. Den offensive mittfältaren förfogar över en strålande teknik och speluppfattning. Så här långt har det blivit tre mål och ett assist på fyra matcher för Meyer, som leder skytteligan inför finalen.
– Vi litar på Max på plan, och han har en speciell karaktär då han är väldigt tyst. Han har spelat bra den här turneringen och vi är glada över att ha honom, säger lagkapten Leon Goretzka.

Slovaken Ivan Kruzliak, 28, dömer kvällens match.

***
Angående gårdagens kvalkaos kan ni läsa en artikel som sammanfattar en del av läget här. Själv är jag alldeles för matt för att även blogga om det just nu. Jag laddar för kvällens final istället, det känns bra mycket roligare. Men vad jag kan konstatera är att den icke skötsamma minoriteten än en gång har spottat, sparkat och våldfört sig på den stora, fotbollsälskande massan. I tyska tidningar går det inte att läsa om annat än alla utredningar som ska startas, diskussionen om ståplats, pyroteknik och vandaler.

Fortuna Düsseldorf förtjänade verkligen att vinna det här kvalet. Tyvärr uppmärksammas deras bedrift i andra hand. Och det är så tråkigt.

/Wingren

Ett kort, väldigt kort inlägg bara (som blev längre): jag finns på twitter. Har aldrig varit något fan av det, men vill sprida vad som händer inom tysk fotboll på så många sätt jag kan. Alltså kan ni alltid kika där för snabbare uppdateringar av det mesta. Tiden räcker inte alltid till för att det omgående ska komma ett inlägg här, vilket jag hoppas att ni förstår.

Men när jag ändå har er på tråden: Fortuna Düsseldorf går helt välförtjänt upp i Bundesliga efter 2-2 (4-3) mot Otto Rehhagels Hertha Berlin. Återigen står Tyskland, som enda storliga, utan representation av huvudstaden i högstaligan. Jag vill ha Hertha där, men Michael Preetz vansinnesstyre gör att jag känner att de hör hemma i Zweite Bundesliga. Åtminstone en säsong.

Fortuna Düsseldorf har gjort en fantastisk säsong och förtjänar platsen i Bundesliga. Die Toten Hosen är lyckliga, fansen är lyckliga och spelarna är lyckliga. Det har varit en lång säsong, men den slutade på bästa sätt.

Efter dryga 25 sekunder gjorde höstens bäste spelare 1-0. Maximilian Beister lurade bort en virrig Hubnik och satte bollen i mål. ”Hjältebock” för Berlin blev Änis Ben-Hatira som först gjorde mål, men som sen drog på sig två onödiga gula kort. Försvarsmisstag och fina passningar ledde till matchens andra tre mål.

Berlin-fansen kastade in Bengaler. Början på kaoset denna kväll.

Det blev 28 minuters tilläggstid efter en för tidig planstormning av Fortuna-fansen. Oerhört onödigt och inte alls vackert. Skamligt. Och jag förstår att Rehhagel beordrade sina spelare att stanna kvar i omklädningsrummet. Men till sist kom de ut och spelade av matchen. Men vad annat kunde de göra? Domaren ville spelare vidare, alla andra på arenan ville spela vidare. Så vad kunde Herthas killar göra?

Efter matchen fick vi höra att ”Herthas spelare fruktade sina liv, och ingen beskyddade oss”.

Hertha lär överklaga det här, för det var inget värdigt eller vackert slut. DFB lär bötfälla Fortuna – kraftigt. Men jag tror att Fortuna Düsseldorf kvarstår som kval-mästare. Det är Fortuna som vi får se i Bundesliga nästa år. I en fin fotbollsarena med plats för cirka 54 000 åskådare.

Jag har svårt att se ett omspel då matchen spelades klart, samtidigt spelades den klart under vidriga omständigheter. Hertha skulle bara göra ett mål till. Ett mål. Allt kan hända i fotboll, det vet vi. Nu fick spelarna dock vila i 20 minuter och den resterande tilläggstiden speldes bara av. Det var inte korrekt.

Samtidigt bör kanske Hertha skylla på sina egna supportrar som orksade tilläggstiden på sju minuter från första början, då de kastade in bengaler och smällde knallskott.

Men vilken match det var, vilka känslor, vilka mål, vilka misstag, vilka störda supportrar, vilka ledsna supportrar, vilka glada supportrar. Vilken fotboll.

Men kaos, det var det. Fruktansvärt tråkigt och onödigt. Tysk fotboll sörjer den här kvällen, samtidigt som man gläds med Fortunas sportsliga bedrift. Ståplats-hatarna får vatten på sin kvarn nu. Det mesta fungerar ypperligt, men när sånt här inträffar drar debatten igång med full kraft. Trots att det nu inte var ståplatsens fel, så lär ändå motståndarna propagera för arenor utan stämning samt med 55 000 säkerhetsvakter. Det är bedrövligt.

Det som skulle vara en fest, en glädjens kväll, slutade med säsongens kanske tråkigaste scener och efterspel.

Wolfgang Stark agerade modigt tycker jag ändå, men om det var korrekt? Han väntade ut kaoset i 20 minuter och lät sedan matchen gå vidare. Men vilken ovärdig kväll på alla vis. Inte värdigt den så ofta hyllade tyska fotbollen. Vi ska inte heller glömma att Hertha-supportrar kastade in bengaler under matchen. Nej, det här var bedrövligt.

Men en jäkla match.

/Wingren

Okej, en sak i taget. Vi börjar med en snabb notis från Bundesliga: Werder Bremens målkung Claudio Pizarro, 33, meddelade i dag att han inte kommer att förlänga sitt kontrakt. Sedan tidigare har Bayern München och Borussia Mönchnengladbach nämnts som möjliga adresser. Igår menade dock Kicker att Schalke 04 och Borussia Dortmund är de hetaste alternativen. För Bundesligas utländske målkung kan det förstås även bli aktuellt med Qatar, Usa eller Kina.

Jag hoppas att han stannar i Bundesliga – Pizarro är en ikon.

Och för den som har missat det: Sascha Lewandowski och Sami Hyypiä har förlängt sina kontrakt till 2015. Tränarduon får alltså fortsatt förtroende i Bayer Leverkusen efter 14 av 18 poäng på sex matcher.

Så var det det här med kval. Ikväll gör Hertha Berlin och Fortuna Düsseldorf upp om vilket lag som ska få spela i Bundesliga nästa säsong. Matchen spelas i Düsseldorf och sparkas igång klockan 20:30. Fortuna vann det första mötet med 2-1 i Berlin, alltså får vi ge Norbert Meiers lag en viss fördel mot Otto Rehhagels dito.

För Fortuna hade det förstås varit otroligt härligt att få kliva upp i finrummet igen efter en lång frånvaro. För Hertha vore det förkrossande bedrövligt att åka ur. Men det hade känts typiskt efter en sån här säsong. En säsong som började på topp och slutade i avgrunden. Det brukar vara svårt att hämta sig ifrån. I det första mötet syntes det också tydligt att Fortuna var mer av ett lag, ett lag där spelarna peppade varandra, ett lag som aldrig gav upp. Hertha spelade bättre fotboll de första 60 minuterna, men sen såg det nattsvart hopplöst ut.

Hertha måste visa en annan inställning i kvällens dramatiska match. En match som kommer att bjuda på mycket spänning och heta känslor. En match som faktiskt avslutar den här Bundesliga-säsongen.

”Två mål på bortaplan, det har vi gjort några gånger förr den här säsongen! Vi åker trots allt inte till Barcelona”, skriver Hertha-tuffingen Maik Frantz på Facebook.

Han har förstås rätt, och Hertha har varit bättre på bortaplan än hemma på Olympiastadion. Men förhoppningsvis har spelarna en hälsosam respekt inför kvällens uppgift.

Fortuna Düsseldorf kommer att ha ett otroligt hemmastöd och någon extra motivation behövs förstås inte. Men det finns dock mycket att se fram emot vid en succé. Inte bara att laget trotsar oddsen och spelar bort Bundesliga-representanten – utan även att Die Toten Hosen kommer att köra en spontankonsert för sin älskade klubb och att resebolaget Vietentours tänker bjuda 18-mannatruppen på en EM-resa. Euforin är stor i Düsseldorf just nu, det är helt klart.

I huvudstaden är läget mer spänt. Det blir en jäkla knall ikväll, det känns säkert.

***

Kravaller var det också ja. Igår såg SSV Jahn Regensburg till att spela bort Karlsruher SC från Zweite Bundesliga. En jätteframgång för Regensburg och ett superfiasko för KSC. Efter 1-1 i Regensburg räckte 2-2 i Wildparkstadion igår. Det var ett Regensburg som spelade med hjärtat, som kämpade frenetiskt. Ett bevis på det är väl de två utvisningarna (gul-rött) i slutminuterna. Det oavgjorda resultatet skulle helt enkelt försvaras till varje pris.
Men det är inte helt enkelt för någon inom klubben att bara slappna av och njuta. Det finns stora problem att ta tag i.

”Jag befarar att det här laget kommer att falla samman. Det är synd. Vi börjar om på noll”, säger sportchefen Franz Gerber.

Och så illa ser det ut att vara. När laget äntligen fick komma hem så firades det givetvis – men uppgiften som väntar Gerber känns övermäktig. Det känns tyvärr som om att Regensburg tar Karlsruhers plats bara för att trilla ner igen. Eller? Franz Gerber har stått för ett strålande arbete och förtjänar mycket beröm. Kanske underskattar jag hans prestation, kanske löser han det hela. Men Zweite Bundesliga är ingen lekplats.

Inte nog med att stadion måste rustas upp för att hålla andraliga-klass, dessutom måste laget byggas om och kanske måste tränaren, Markus Weinzierl, ersättas. Han ryktas nämligen vara mycket nära jobbet som Jos Luhukays efterträdare i FC Augsburg.

Lagkapten, tillika målkungen i Jahn, Tobias Schweinsteiger är redan klar för Bayern München II. Rutinerade Stefan Binder inleder en karriär som spelande tränare i Bezirksliga. Christian Bickel och Ronny Philp är redan avskrivna i Gerbers notisblock. Sammanlagt är det bara sex spelare, av de 14 som stod för bragden mot KSC, som har kontrakt med klubben nästa säsong.

Och tro inte att det här är RasenBall (Red Bull) Leipzig eller någon vidrig olje-klubb. Resurserna är helt enkelt knappa. Franz Gerber har en lång och tuff sommar framför sig. Låt oss se hur det går.

Trots allt får vi gratulera Jahn Regensburg till den här bedriften. Lika mycket känner jag att Karlsruher SC måste sågas. Det var inte någon godkänd säsong, och likt Hertha var kämpaglöden mindre än den som uppstickarna visade upp. Det är trist att ännu en förening som hör hemma i topp-divisionerna lämnar oss.

Det tyckte klubbens fans också. Det utbröt kaos på, och runt, Wildparkstadion igår. En del så kallade supportrar valde att storma planen, en del gav sig på de tillresta fansen och vissa levde jävel utanför stadion. De 200 poliserna hade fullt upp. Totalt 76 personer uppges ha skadats i samband med kravallerna. Det var först klockan tre på natten som det lugnade sig. Tråkigt, oerhört tråkigt.

Scener från gårdagens kaos.

***
Då är det mer glädjande att följa det tyska U 17-lagets framsteg i EM. Jag har twittrat lite om det, men jag har inte nämnt det här. De unga killarna står nu i final mot Holland – en match som spelas i morgon klockan 18:00. Missa inte det. Tyskland har inte släppt in något mål i turneringen än, och Schalkes jättetalang, Maximilian Meyer, bjuder på riktigt sött fotbollsgodis. Som så många andra i laget.

Men först: Fortuna Düsseldorfs kamp mot Hertha Berlin i kvällens stekheta kval!

/Wingren

Borussia Dortmund befäster sin ställning som Tyskland bästa lag. Kanske inte det bästa tyska laget, men det bästa tyska laget i Tyskland. På nationell nivå rockar Ruhr-laget från Dortmund och har klätt av Bayern München fem gånger i rad. Internationellt är FC Bayern fortfarande det största laget i Tyskland. Man har flest landslagsspelare och man gör slarvsylta av motståndet i Champions League. Gårdagens finalförlust mot Dortmund kommer bara att göra Bayern hetare inför finalen mot Chelsea på lördag. En final som Bayern ska vinna, en final som jag tror att de vinner.

Jag har legat under täcket hela dagen, däckad av ett virus. Nu försöker jag bjuda er på en snabbanalys av gårdagens final. Särskilt mycket energi har jag inte. Men något litet ska jag väl kunna bjuda på.

Vad ska man säga? 5-2 till Borussia Dortmund mot Bayern München i cupfinalen, en seger som innebär att Dortmund har tagit sin första dubbel någonsin, en seger som innebär ett tillfälligt tronskifte inom tysk fotboll. När Münchens spelare var upptagna med att hitta på bortförklaringar klev ordförande Karl-Heinz Rummenigge fram och talade sanning. Det var bra och viktigt tycker jag, det är dags för Bayern att vakna och inse allvaret.

”När man förlorar med 2-5 så är det ingen tillfällighet. Då är det inte heller otur, istället måste man vara tydlig och säga: det var skamligt, det vi upplevde i dag”, sa han igår efter finalen.

Borussia Dortmund dansar och ler. Man är giganter i Tyskland för tillfället. Bayern kommer att komma igen, med all säkerhet, man måste haka av arrogansen och känslan av att ”det löser sig självt” och i stället börja jobba och spela med hjärtat – i samtliga matcher i Tyskland. Bayern är inte så överlägset för tillfället att man bara kan ställa ut skorna. En reaktion krävs. Mia san Mia.

Redan på lördag tror jag dock att Bayern får fira en gigantisk framgång som sätter aloe vera-plåster på såren.

Om man ska försöka sammanfatta den helt galna matchen lite snabbt då? Först och främst vidhåller jag att det var en ren och skär stöld av svensk tv som berövade publiken på den här matchen. Vilken fotbollsfest, vilken match, vilken inramning. 5-2-segern speglar inte matchbilden, det gör den inte. Bayern München spelade bättre än Borussia Dortmund, framför allt under första halvlek. Man skapade fler chanser (inte jättefarliga sådana), man ägde mer av spelet och var laget som bestämde.

Kapten Sebastian Kehl får höja pokalen i Berlin-natten.

Men det här var också den första matchen där Borussia Dortmund var som Bayern München och vice versa. Kagawa, Lewandowski (med ett hat-trick) och Hummels var kyliga framför mål. På kanske sju chanser gjorde man fem mål. Bayern München hade ungefär lika många storchanser, men gjorde bara två mål. Det var skillnaden. Båda lagen bjöd på försvarsmisstag och en straff var. Men trots spelmässigt underläge ville Jürgen Klopps Borussia Dortmund mer, man kämpade om bollarna och ville göra mål. Man ville vinna och man var effektiva. Desto längre matchen led, desto mer tog Dortmund över. När domaren blåste av hade man verkligen förtjänat segern och framgången.

Och det med en skadad målvakt. Roman Weidenfeller stötte ihop med Mario Gomez och ficka lämna planen efter 30 minuter. Unge och orutinerade Mitchell Langerak ersatte honom – och det påverkade absolut ingenting. Den här kvällen tillhörde Dortmund.

Borussia Dortmund förtjänade segern, verkligen – men Bayern München ska inte heller målas upp som ett krossat lag. Nog är man stukade nu, ty det här är man inte van vid. Men Chelsea är inte Dortmund och redan på lördag har man en chans till revansch, en chans till en första titel.

Nu säger jag grattis till Borussia Dortmund, grattis till en välförtjänt dubbel, den första i klubbens historia.

Vilken fotbollsfest det var.

/Wingren