Italien gjorde en mycket bra match. Italien spelade, enligt mig, ganska oitalienskt. Man spelade som Tyskland gjorde i VM 2010. En säker och stabil defensiv med blixtsnabba omställningar. Hatten av för det. Det var helt enkelt väldigt välförtjänt. Så grattis, Italien.

Nu till Tyskland. Nu till arma Tyskland. Inför matchen kändes det ganska bra. Det här var ett av de absolut starkaste tyska landslagen på väldigt, väldigt länge. Inför turneringen var defensiven ett frågetecken. Såväl spetsmässigt som i bredden. I gruppspelet och i kvartsfinalen var inte defensiven några större problem. Snarare var den helt plötsligt väldigt orörliga offensiven ett problem. I kvartsfinalen mot Grekland valde så Joachim Löw att matcha Marco Reus, André Schürrle och Miroslav Klose för Thomas Müller, Lukas Podolski och Mario Gomez.

Vad gör sen Löw inför den viktiga semifinalen mot Italien?

Jo, mot ett Italien som Tyskland aldrig vunnit över i EM eller VM så valde Löw att skicka in Gomez och Podolski för Klose och Schürrle. Dessutom tyckte han att det vore en god idé att spela Toni Kroos för Thomas Müller. Han utnyttjade inte sin starka trupp, han läste inte av läget.

Vad hände?

Absolut ingenting. Tyskland skapade ett par farliga halvchanser inledningsvis, precis som mot Portugal, Holland och Danmark. Men man dominerade inte, man hotade inte på allvar. I stället var det Italien som vågade spela sitt aggressiva spel. De vågade trycka på, de vågade gå i offensiven och försvararna tankade så mycket självförtroende.

Italien gjorde 1-0 genom Mario Balotelli. Mats Hummels såg inte bra ut mot Antonio Cassano som skickade in bollen mot Mario Balotelli. Balotelli nickade in bollen i ett ganska lätt läge då Holger Badstuber misslyckades i markeringsspelet. EM:s hittills kanske bästa mittbackspar gjorde ett misstag var. 1-0.

När Balotelli gjorde 2-0 var det Philipp Lahms tur att se misslyckad ut. Som en pojke.

Tre individuella misstag resulterade i två mål för Italien. Två helt välförtjänta mål för ett smart och gott kämpande Italien. Men tre fruktansvärda misstag.

Det är dock inte bara dessa tre herrar som ska hängas ut. Det är även Joachim Löw. Han valde att satsa på Mario Gomez, som får sina medspelare att se dåliga ut. Han valde att satsa på Lukas Podolski som inte alls är i form, och han var usel. Han valde att satsa på Toni Kroos, som för all del har gudabenådade passningar, skott och frisparkar, men som är en ganska odynamisk och arrogant fotbollsspelare. Han valde att, än en gång, spela stackars Bastian Schweinsteiger som har varit skadad och mest ägnar sig åt att slå felpassningar. Joachim Löw gjorde helt fel, när det gällde som mest. Spelarna gjorde som mest misstag, när det gällde som mest.

Bastian Schweinsteiger, Philipp Lahm och Lukas Podolski ser ut att gå en mörk landslagskarriär till mötes. Och det känns inte alls rättvist.

Joachim Löw reagerade redan i halvtid, och bevisade egentligen det vi alla visste: Mario Gomez och Lukas Podolski borde inte ha startat. De byttes ut direkt. In kom i stället Miroslav Klose och Marco Reus. I tio minuter såg det riktigt bra ut, det var intensivt, säkrare och mer hotfullt. Men målet kom aldrig. Och Klose är en sämre inhoppare än Gomez – det borde även Löw förstå. Klose etablerar en matchbild mer än vad han förändrar.

Mesut Özil fick sätta en tysk straff på tilläggstid. Alldeles försent. Endast av kosmetisk karaktär.

2-1 slutade spektaklet. Italien vann välförtjänt, de spelade bra och smart. Tyskland gjorde det dock fantastiskt enkelt för Italien. Än en gång så misslyckades Tyskland när det gällde som mest. Förr i tiden lyckades Tyskland vinna, landslaget kallades för en maskin. Nu är tyskarna ett gäng förlorare, som oftast spelar väldigt underhållande fotboll. Det värsta är att kvällens resultat var helt i onödan. Okej, Schweinsteiger var inte sig själv, men det var inte problemet. Problemet var att misstagen kom när det gällde som mest och att Löw valde att satsa på spelare som drar ner tempot i det tyska spelet, spelare som inte är i form. Löw är en förbundskapten med väldigt god fingertoppskänsla – det visade han inte alls i kväll och det avgjorde.

Och varför i helvete spelar Schweinsteiger en kort boll när sekunder återstår?

Och troligtvis, förhoppningsvis, kan man förvänta sig en mer nyanserad bild av det hela i morgon. Nu utlyser jag landssorg så länge.

/Wingren

Sommaren 2006. Dortmund. Alla sagor har inte ett lyckligt slut. Efter 90 intensiva minuter gick matchen till förlängning. VM-semifinal mellan två fotbollsmakter, Tyskland och Italien. Så gjorde Fabio Grosso det där 0-1-målet. Matchen slutade 0-2. Tyskland var utslaget i sitt eget VM. Inför 60 000 gråtande tyskar i Dortmund. På planen låg spelarna ner, suckade, hade tårar i ögonen. Allt var över. Drömmen förblev en dröm. Det blev ingen VM-final. Än en gång hade Italien överlistat Tyskland. Som alltid i EM eller VM. Tyskland har aldrig vunnit mot Italien i dessa turneringar. Tyskland har inte vunnit en tävlingsmatch mot Italien sedan 1988.

Nu är det dags igen. Sex år efter det bittra nederlaget möts Italien och Tyskland igen. I en semifinal, i EM, i Warszawa.

”Det är ett sånt tillfälle där man står på planen och tänker: nu är det över. Men vad ska man göra?”, säger Lukas Podolski angående nederlaget 2006. Han tror också att Tyskland har bättre chanser den här gången. Det tror jag med.

Det är dags att bryta förbannelsen nu. Italien måste besegras. Joachim Löw har bättre kort på handen den här gången. Tyskland har fått vila längre och spelar en helt annan fotboll jämfört med 2006. Men framför allt har man fått ett nytt gäng med vinnare. Ett gäng som redan har slagit ut Italien i en semifinal.

Det var inte någon överlägsen uppvisning. Men Tyskland slog ut Italien i semifinal 2009. I U21-EM. Sen gick man och vann över England, ganska överlägset faktiskt. Sami Khedira, Manuel Neuer, Mesut Özil, Jerome Boateng, Benedikt Höwedes, Mats Hummels och Marcel Schmelzer är samtliga med i Joachim Löws EM-trupp. Dessa killar var även med den där sommaren i Sverige. När man slog Italien i semifinal. Det här är en ny generation spelare, en fräckare generation. En generation som har alla förutsättningar i världen att bli bäst såväl i Europa som i världen.

Sami Khedira och Mats Hummels har varit ledstjärnorna i det tyska landslaget den här sommaren. När Bastian Schweinsteiger har varit blek och lidit av en krånglande vad har Khedira klivit fram och tagit över ledarrollen på mittfältet. 2009 var hans lagkapten för det lag som vann U21-EM. Det är han inte i dag, men han är en sann ledare på plan.

”Mitt ansvarstagande blir allt större. Det är viktigt att visa vägen på den centrala positionen”, säger Khedira.

Och det är just han som ska se till att det största italienska hotet, Andrea Pirlo, blir osynligt. Pirlo ska inte få ha tid med bollen. Han ska inte få slå sina fenomenala passningar.

De italienska spelarna är säkra på sin sak, de räds inte Tyskland. Den nya generationen tyska spelare känner likadant. De räds inte mardrömsmotståndet, de tror på att förbannelsen kan brytas.

”Om vi visar vad vi kan så kommer vi att slå dem”, säger Mesut Özil.

Benedikt Höwedes säger att ”jag är inte särskilt orolig för den här semifinalen”.

Jag ger de tyska killarna rätt. Om Tyskland spelar så bra som de kan göra så har inte Italien någon chans. Men Tyskland har inte nått sin fulla potential i den här turneringen ännu. Det borde oroa herr Löw. För det är dags nu. Om förbannelsen ska brytas kan inte Schweinsteiger lämna luckor på mitten och ge bort bollen, Boateng kan inte hamna på efterkälen, Podolski kan inte springa runt i tomma intet, Mesut Özil måste få leka med Klose och mittbackarna måste stå för noll misstag.

Och Manuel Neuer måste visa sig vara bättre än Gianluigi Buffon. En match mellan två av världens bästa målvakter.

Italien ska inte underskattas. De har spelat en mycket bra fotboll och förtjänar verkligen en plats i den här semifinalen. Det är ett annat Tyskland, men det är också ett annat Italien.

Efter att startelvan har läckt ut alldeles för tidigt den här turneringen så har Löw valt att hålla den hemlig även för spelarna. Först vid halv sex så kommer spelarna att informeras om vem som får chansen från start.

Ska vi tro på kicker kan startelvan se ut så här:

Neuer
Boateng, Hummels, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger
Müller, Özil, Podolski
Klose

Personligen hoppas jag att vi får se Marco Reus från start. Han behövs i den tyska offensiven som faktiskt har sett ganska trög ut i gruppspelet. Podolski borde få ta plats på bänken igen. Men när han tre gånger i samma intervju säger att ”jag är övertygad om att jag får starta” så lär det väl bli så. Anfallspositionen är alltid en het potatis, men efter Özils explosion mot Grekland så torde Klose få chansen på nytt. Trist för Gomez, förstås.

På träningen spelade Marcel Schmelzer vänsterback i ”förstaelvan” – betyder det att Löw flyttar över Lahm till höger? Skulle inte tro det.

Bastian Schweinsteiger har inte imponerat, men sägs vara på 100 procent igen. Det hoppas jag. Dels för att han behövs, dels för att hans sviktande form annars blir kostsam. Löw har sagt att han spelar.

20:45 är det dags. Ett nytt tyskt landslag ska försöka göra det som inget tyskt landslag har lyckats med – att slå Italien i en stor turnering. Det här är fotboll när det är som bäst.

/Wingren

Tysken ställs mot Tyskland. I en semifinal i EM. Ett speciellt ögonblick förstås, man behöver knappast vara någon raketforskare för att förstå det.

”Det är en speciell match. Lite familjegräl lär det bli. Jag tror dock att min mamma kommer att hålla tummarna för Italien lite också”, säger Riccardo Montolivo.

Det är alltså mannen vi talar om. Tysken, som han kallas av sin italienska lagkamrater. 27-årige Montolivo har även låtit brodera in en tysk flagga på en av sina fotbollsskor. Till nästa säsong byter Montolivo Fiorentina mot Milan – men landet förblir detsamma. Italien. Solen och citronernas förlovade land, höga bergstoppar och friska insjöar som fylls på året om av smältvatten. Det var här Riccardo Montolivo föddes, det är här han känner sig som mest hemma.

Montolivos fotbollsskor – med den tyska flaggan.

Den kreative mittfältaren föddes i orten Caravaggio och det var här han växte upp. Men familjens sommarsemestrar spenderades inte i Italien – utan i Tyskland. I lilla Ascheberg i Schleswig-Holstein närmare bestämt. Riccardo Montolivo har ett dubbelt medborgarskap och talar flytande tyska, men det är Italien som ligger närmast hjärtat.

”Det är en speciell match för mig. Jag kan inte ignorera mina rötter. Men jag älskar den italienska landslagströjan, jag älskar det här landet”, säger han.

Montolivos mamma Antje växte upp i Ascheberg och jobbade på ortens apotek – som tidigare hade ägts av hennes pappa. Mannen som skulle visa sig vara hennes livs kärlek jobbade i Milano, och till sist bestämde Antje sig för att flytta till i Italien. Och det var här som Riccardo, och den äldre brodern Luca, föddes.

”Pojkarna spenderade varje sommar i Antjes hemstad. Jag såg aldrig Riccardo utan en boll. Han var helt galen i bollen, han hade med sig den överallt. Eftersom att jag själv var en helt okej fotbollsspelare i St. Paulis ungdomslag en gång, så spelade jag med bröderna. Varje dag, från tidig morgon till sen kväll”, säger Michael Tolle, mannen som äger det apotek som Antje jobbade på.

Familjerna Montolivo och Tolle är goda vänner. Och har varit det i många, många år. Michael Tolle träffade Riccardo och Luca varje sommar när de var yngre, men det skulle inte dröja länge innan lille Riccardo var den bäste fotbollsspelaren.

”När han var sju år så låg han före oss andra. Eftersom att jag bara träffade Riccardo under sommaren så kändes hans utveckling ännu större. Jag kollade på honom och tänkte: wow! Riccardo har en otrolig teknik”, säger Michael.

Det syntes alltså tidigt att Riccardo hade rätt anlag. I dag är han en firad mittfältare i Italien, trots att han brände den där straffen som kunde ha skickat ut Italien från EM. Nu blev det inte så och i stället väntar en semifinal mot Tyskland. Riccardos andra hemland.

”Förr i tiden var han 30 procent tysk och 70 procent italienare. Med tiden har den fördelningen blivit annorlunda, mer åt det italienska, eftersom att hela hans liv är förankrat i faderns hemland. Sommarsemester här hos oss blir det inte så ofta längre. Men det är härligt att han minns sina rötter. Jag hoppas att Riccardo gör ett mål på oss – men att Tyskland vinner med 2-1”, säger Michael Tolle.
I morgon är det dags. Montolivo själv tycker att matchen blir extra speciell, inte bara för att det är ett klassiskt möte eller för att det är en semifinal i EM. Och det kan man ju förstå.

”Det är helt klart ett starkt lag, ungt, talangfullt och med få svagheter”, säger Montolivo om det tyska landslaget. Han och hans kollegor är ganska självsäkra. Tyskland har inte vunnit över Italien i en tävlingsmatch sedan 1988. Frågan är om det är dags nu. Jag tror på en underhållande match.

Och om Riccardo skulle göra ett avgörande misstag som bryter förbannelsen, så vet han åtminstone att han har gjort sin mamma glad. Det är alltid något.

/Wingren

I samband med EM-sändningarna lottades den första huvudomgången av tyska cupen i gårkväll. Som vanligt blir det alltid ett par väldigt speciella matcher för några mindre klubbar. Vi får bland annat njuta av ett Bayern-derby mellan Jahn Regensburg och Bayern München. FC Bayerns spelare behöver inte resa mer än drygt en mil, och gissa om Jahn Regensburg kommer att vara skrällsuget – klubben tog sig trots allt upp i 2. Bundesliga i somras.

De tyska mästarna, Borussia Dortmund, åker till Bremen där Regionalliga-laget FC Oberneuland väntar. Även det blir förstås en match där stora delar av publiken hoppas på en härlig knall, en riktig skräll.

Ett annat härligt möte blir det mellan Borussia Mönchengladbach och Alemannia Aachen. Det är inte särskilt många mil som skiljer städerna åt och den sportsliga situationen gör det extra intressant. Gladbach återerövrade sin stolthet förra säsongen och går in i den nya säsongen som ett förmodat topplag. Aachen däremot klarade inte ens av att säkra kontraktet i 2. Bundesliga och måste nu starta om i 3. Liga. Lär bli en het duell.

Vi har även två lag från division sex (Verbandsliga) med i turneringen. FC Schönberg 95 tar emot VfL Wolfsburg. ”Det blir en upplevelse”, säger en av spelarna, Kamil Krol. SV Falkensee-Finkenkrug är den andra klubben från Verbandsliga och de kan se fram emot en stormatch mot VfB Stuttgart. Alltid trevligt med den här typen av matcher, där historia kan skrivas. Och blir det inte så, ja, då bjuds stadens invånare på en ordentlig fest i alla fall.

Matcherna spelas mellan den 17 och 20 augusti, exakta datum och tider kommer senare. Som vanligt är det endast ett möte som gäller i tyska cupen och är det oavgjort efter 90 minuter blir det förlängning och eventuellt straffar.

Nu börjar den äntligen närma sig, den nya säsongen.

Här är alla 32 möten:

Jahn Regensburg – Bayern München
Erzgebirge Aue – Eintracht Frankfurt

Karlsruher SC – Hamburger SV
1. FC Saarbrücken – Schalke 04
Alemannia Aachen – Borussia Mönchengladbach
Wacker Burghausen – Fortuna Düsseldorf
Kickers Offenbach – SpVgg Greuther Fürth
Preußen Münster – Werder Bremen

FC Oberneuland – Borussia Dortmund
SC Victoria Hamburg – SC Freiburg
SV Falkensee-Finkenkrug – VfB Stuttgart
TSV Havelse – 1. FC Nürnberg
SV Wilhelmshaven – FC Augsburg
FC Schönberg 95 – VfL Wolfsburg
Carl Zeiss Jena – Bayer Leverkusen
SV Roßbach/Verscheid – FSV Mainz 05
Berliner Athletik Klub 07 – 1899 Hoffenheim
FC Nöttingen – Hannover 96

VfR Aalen – FC Ingolstadt
SV Sandhausen – Energie Cottbus

1. FC Heidenheim – VfL Bochum
SpVgg Unterhaching – 1. FC Köln
Arminia Bielefeld – SC Paderborn
Hallescher FC – MSV Duisburg
Chemnitzer FC – Dynamo Dresden
Hansa Rostock – 1. FC Kaiserslautern

FV Sonnenhof Großasbach – FSV Frankfurt
Wormatia Worms – Hertha BSC
Offenburger FV – FC St. Pauli
FC Hennef 05 – 1860 München
VfB Lübeck – Eintracht Braunschweig
Rot-Weiss Essen – Union Berlin

/Wingren

Vilken succé. Så otroligt skönt att få se sprudlande anfallsfotboll. Mesut Özils liv leker igen. Sami Khedira är en jätte, Marco Reus ett utropstecken. Nu är det bara Bastian Schweinsteiger jag oroar mig för. Och det kan bli ett problem. Skönt för Löw att hans taktiska förändringar betalade av sig, annars hade det blivit ett jäkla liv, förstås.

Tyskland inledde väldigt överlägset och avslutade på samma sätt. Inledningsvis spelade Tyskland kvickt och häftigt, men utan att göra mål. Sen kom målet, men då kom också kvitteringsmålet. Efter det växlade Tyskland upp och punkterade matchen. Den tveksamma straffen gav Grekland 4-2 – men det var inget annat än av kosmetisk karaktär.

Så vad kan man säga? Tyskland hanterade favoritskapet, spelade bättre anfallsfotboll, slarvade i onödan ibland, hade svårt för att göra mål, hade lätt för att göra mål. Ganska lysande, trots allt.
Tyskland hade ett bollinnehav på 70 procent och är nu klart för sin åttonde EM-semifinal på elva försök. Mäkta imponerande.

”Vi misslyckades med att göra mål i början av matchen, trots alla våra chanser. Men laget reagerade utmärkt efter kvitteringen”, sammanfattar Joachim Löw det hela.

Mot ett defensivt Grekland valde Löw att ändra om ordentligt i startelvan. Mario Gomez, Lukas Podolski och Thomas Müller fick snällt sätta sig på bänken. In kom Miroslav Klose, André Schürrle och Marco Reus. En taktisk förändring som skulle visa sig vara ett genidrag. De nya kantspelarna satte direkt fart, spelade ett härligt kombinationsspel och den tyska offensiven fick ett helt nytt ansikte. Ännu viktigare var Mesut Özils explosion. Plötsligt var playmakern tillbaka, skapade chanser för sina lagkamrater och försökte själv gå på avslut. Något vi kan tacka Miroslav Klose för. Det är förstås trist för Mario Gomez som har gjort tre fantastiska mål. Men det är bra för Tyskland. Och plötsligt har Löw ännu fler spelare som kan hjälpa laget.

Philipp Lahm öppnade upp målskyttet med ett härligt långskott som fick oss att tänka på Costa Rica-matchen i VM 2006. I andra halvlek tappade Tyskland boll och helt plötsligt stod det 1-1 efter att Jerome Boateng varit steget efter Samaras. Då vaknade Tyskland till liv på riktigt. Man fortsatte att spela bra fotboll, men nu lyckades man dessutom peta in bollarna i mål. Sami Khedira nätade med ren och skär vilja, Miroslav Klose nickade elegant in bollen och Marco Reus dundrade upp 4-1-målet i nättaket. Och så fick Grekland ett tröstmål på straff.

Misstagen och bolltappen oroar, men kanske är det inte så konstigt heller när man dominerar en match så mycket. Den nya livfulla offensiven känns bra, det kändes nödvändigt att Tyskland hittade sitt snabba kombinationsspel. Det är fotboll på högsta nivå.

Det som verkligen oroar, det är Bastian Schweinsteiger. Bortsett från matchen mot Holland så har han varit…dålig. I går var absolut inget undantag. Han tappade boll, han slog bort enkla passningar, han fegade och han var blek. Sami Khedira var ensam på det centrala mittfältet – så kändes det. Jag hoppas fortfarande att Bastian ska hitta formen, men nu är det som mest två matcher kvar av turneringen. Kommer Bastian att hitta sig själv innan turneringen är över? Joachim Löw har ett stort problem här. Ska han peta den annars så fantastiske mittfältsgeneralen, eller ska han hoppas på att Schweini tar sig tillbaka? Och vem ska annars spela för honom? Orörlige Toni Kroos på det centrala mittfältet i en semifinal? Bevare mig väl. Men det är endast Kroos som är delvis inspelad i landslaget på denna position. Förstå mig rätt nu: en Kroos på spelhumör är en berikning för varje lag och hans passningsfot är inte av denna värld. Men hans arbetsinsats på den så viktiga positionen är troligtvis inte tillräcklig i en semifinal. Då kommer Hummels och Badstuber få jobba häcken av sig. Den bästa lösningen är troligen att ge Schweinsteiger nytt förtroende och hoppas på en reaktion. Som mot Holland.

Desto positivare är då Özils väg tillbaka till toppen och Reus fina insats. Det lovar gott. Och som vanligt, helt plötsligt, imponerar Mats Hummels och Holger Badstuber som mittbackspar.

Mina kommentarer på spelarna i startelvan:

Manuel Neuer: Inför matchen undrade den gode Neuer hur Grekland över huvud taget har gjort sina mål eftersom att de knappt skapar några chanser. Nu släppte han in två och undrar säkerligen fortfarande hur tusan det gick till. Kunde sett bättre ut vid 1-1-målet, hade annars inte särskilt mycket att göra. Läste som vanligt spelet bra och agerade som en femte försvarare.

Jerome Boateng: Tillbaka i startelvan efter avstängningen och gjorde det helt okej. Försökte att ge understöd i offensiven och stod även för assisten till det viktiga 2-1-målet. Hängde inte med, eller ville inte hänga med, när Samaras fick stöta in 1-1. Det som om att han inte trodde på att grekerna skulle kunna hota.

Mats Hummels: Det är inte märkligt att Barcelona sägs vilja köpa loss Hummels. Han imponerar med sina uppspel, sina offensiva kvaliteter och sitt gedigna försvarsarbete. Han vinner närkamper och springer omkring som en majestätisk general. Ett par missade passningar igår men som han själv korrigerade. Men han får gärna sluta med felpass i nästa match.

Holger Badstuber: Löw såg rasande ut inledningsvis när Badstuber visade ett sämre passningsspel än vad vi har vant oss vid. Valde att kliva upp mot mittlinjen vilket öppnade för grekernas kontringsmål. Hade dock också några bra aktioner när det väl behövdes och han utgör alltid ett hot på offensiva fasta. Sämre än vanligt dock.

Philipp Lahm: Gjorde det ack så viktiga 1-0-målet och det kändes som en repris från 2006. Ett härligt avslut som gav hela laget en knuff i rätt riktning. Som en kapten ska agera. I princip felfri i försvarsarbetet och pigg i offensiven efter de första 20 minuterna. En mycket bra insats.

Sami Khedira: Planens gigant, kungen på mittfältet. Han var överallt hela tiden. Han vann boll på egen planhalva, stormade mot motståndarnas mål, kastade sig in i närkamper, tog över Bastians jobb, gjorde det viktiga 2-1-målet och var helt enkelt bäst på plan. Så viktig för Tyskland då han även tar det prestigelösa jobbet.

Bastian Schweinsteigers: En av mittfältsgeneralens sämre matcher i landslaget. Tyvärr. Mängder med felpass i inledningen av matchen, ett förvirrat kroppsspråk, stor osäkerhet och osynlig när han inte gjorde misstag. Som tur var stod Grekland, och inte Spanien, för motståndet. Visade ändå klokhet och rutin när han i mitten av andra halvlek valde att säkra upp matchen istället för att försöka ta sig framåt.

Marco Reus: Fick äntligen göra sin mästerskapsdebut och fick fira det med ett praktmål till 4-1. Borde ha gjort ett eller två mål redan i första halvlek, men han kan vara nöjd ändå. Var i princip inblandad i samtliga tyska kombinationer i första halvlek, blev lite blekare i andra men gjorde då mål istället. Helt klart en kandidat för startelvan även nästa match.

Mesut Özil: Har fått utstå en hel del kritik, och det med all rätt. Nu blev det Gomez som ”offrades” för att Özil skulle komma igång. Och med Klose på planen fungerade allting plötsligt mycket bättre för Özil. Han hade ett gäng tama avslut på mål, men i övrigt var även han inblandad i det mesta. En insats som lovar gott inför slutfasen av turneringen. En av giganterna på plan.

André Schürrle: Precis som Reus kom Schürrle plötsligt in i startelvan och bidrog med mycket fart samt en del okej avslut. Gjorde det helt klart bättre än Podolski, men inte tillräckligt bra för att övertyga någon om en startplats. För mycket bolltapp och felbeslut, men ett härligt hastighetsvapen. Växer fram som den perfekte inhopparen. Härligt att vänsterkanten blev ett alternativ igen.

Miroslav Klose: Gamlingen kom in i startelvan och stackars Gomez fick sätta sig på bänken. Kombinationsstarke Klose bidrog med just det alla hade hoppats på – det blev en helt annan fart i offensiven och alternativen för Tyskland blev fler. Fick göra ett tjusigt nickmål men missade också ett par lägen. Såg pigg ut.

Thomas Müller kom in med lite drygt 20 minuter kvar och förstärkte Tysklands dominans i matchen. Han och Reus bör starta nästa match enligt mig. Schürrle är som sagt en perfekt inhoppare med den farten. Nu återstår det att se om Joachim Löw går tillbaka till ursprungselvan, eller om även han vann några nya intryck i går.

Nu väntar alltså England eller Frankrike i semifinal…eller, nej, förlåt, England eller Italien menar jag förstås. Det var André Schürrle som sa att det kvittade om det blev England eller Frankrike i nästa match, journalisterna blev förvirrade och presschefen, Harald Stenger, fick korrigera Schürrle. Men han tycker ändå att det kvittar.

P.S I kväll lottas förresten tyska cupen. Trevligt, säsongen närmar sig. D.S

/Wingren

Dags för kvartsfinal nummer två. Nu är det Tysklands tur att kliva in i handlingen. Grekland står för motståndet. En politiskt infekterad match. Tabloiderna vältrar sig i ”fyndiga” rubriker och aggressiviteten är påtaglig på vissa håll. En tråkig inramning, och något jag väljer att lägga åt sidan här. Och jag hoppas att kvällens kvartsfinal kommer att handla om fotboll.

Grekland har verkligen imponerat som lag den här turneringen. Man har varit defensivt skickliga och lyckats göra mål utan att skapa målchanser. Det är, som alla förstår, en löjligt värdefull egenskap. När det går tungt reser grekerna sig. Tillsammans. Som ett lag. Det kanske inte är den roligaste fotbollen, men uppenbarligen fungerar det ändå ganska bra. Grekland är i kvartsfinal i EM. Holland, Sverige, Danmark och Kroatien har redan åkt hem – bara för att nämna några nationer.

Schalke 04:s reslige och robuste mittback, Kyriakos Papadopoulos, har inför matchen sagt att Grekland ska spela precis som Chelsea gjorde mot Bayern München i Champions League-finalen. Om de lyckas göra det lika framgångsrikt så kommer Tyskland att få problem.

”En sak kan vi lova vårt folk: vi kommer att kämpa, kämpa, kämpa”, säger Papadopoulos.

Tyskland kommer förstås också att kämpa. Det ligger liksom i spelarnas DNA. Frågan är om de kommer att kämpa på ett lika motiverat sätt? Troligen inte. Tyskland är gigantiska favoriter och tar gärna på sig den rollen också. Underskattning är en av fotbollens obehagligaste, brutalaste och farligaste sjukdomar. En sjukdom som kan leda till depression och en tråkig hemresa. Medicinen som finns är respekt och mental förberedelse. Biverkningarna är inte särskilt många, kanske att man får vänta länge på resultatet.

Om Tyskland gör matchens första mål så kommer grekerna att få det oerhört jobbigt. Men om Grekland orkar hålla ut så kan det bli en gastkramande upplösning av matchen. Nyckeln till framgång för Tyskland är anfallsspelet. Joachim Löw har antagligen, äntligen, insett det. Enligt tyska rapporter så ändrar förbundskaptenen om ordentligt i startelvan. Ut går Podolski, Müller och Gomez – in kommer Schürrle, Reus och Klose. Vissa hävdar att det är för att Löw är så där härligt arrogant segerviss. Det tror jag inte ett dugg på.

Marco Reus var Bundesligas bäste spelare den gångna säsongen. Han bidrar med fart, djupledslöpningar, fin teknik och ett grymt driv mot mål. Thomas Müller är mer en klurig och irrationell typ. Mot ett defensivt Grekland är Reus ett mycket hetare alternativ än en Müller som inte ens är i form.

André Schürrle är i bättre slag än trötte Lukas Podolski. Han kommer in med ännu mer fart än vad Reus gör, och en förkärlek till att kliva in i banan och knorra in bollen i mål likt Arjen Robben i sina bästa stunder (alltså inte den här säsongen).

Miroslav Klose är en mycket mer dynamisk och spelskicklig anfallare än vad Mario Gomez är. Han har dessutom rutinen och han kan landslaget utantill. Med Klose på plan kommer dessutom Mesut Özil äntligen tycka att livet leker igen. Och det behövs. Jag tror inte heller att Löw har något emot att kunna slänga in en vansinnigt revanschsugen bulldog i form av Gomez om matchen står och väger.

I mina ögon är det alltså inte fråga om arrogans eller självsäkerhet – i så fall hade inte Schweinsteiger spelat – utan det är klassisk matchcoachning från Löw. Något som dessutom känns förbannat viktigt för Tyskland. Anfallsspelet har varit statistiskt och ganska tempofattigt. Grekland måste besegras med fart och nya idéer. Det bjuds vi på nu.

Bastian Schweinsteiger har haft lite skadekänningar och vilat i två dagar, men enligt Joachim Löw är han helt klar för spel igen. Alltså lär startelvan se ut så här enligt tysk media:

Neuer
Boateng, Hummels, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger
Reus, Özil, Schürrle
Klose

Personligen är jag mycket nöjd med startelvan. Det här är förändringar som jag, och många med mig, har efterfrågat. Det känns fräscht och spännande. Det känns som helt rätt vapen mot tuffa Grekland.

Se nu för tusan till att röra er, bjud på de spetsegenskaper som alla vet att ni besitter. Bjud på fotbollsgodis och ha hjärtat utanpå tröjan. Gör den här kvällen till en kväll att minnas. Låt den här kvällen bli midsommaren då Tyskland slog världsrekord. Världsrekord, vadå för världsrekord?

Jo, sen den bittra 0-1-förlusten mot Spanien i VM så har Tyskland inte förlorat någon tävlingsmatch. Men det är inte bara det. Sen vinsten mot Uruguay i bronsmatchen så har Tyskland vunnit samtliga tävlingsmatcher. I kvalet till EM vann man mot Turkiet, Österrike, Belgien, Kazakstan och Azerbaijan två gånger om. I EM slog Tyskland Danmark, Portugal och Holland. 14 segrar i rad alltså – och nu väntar Grekland. Grekland som slog ut Frankrike i kvartsfinal 2004, Frankrike som då hade 14 segrar i rad…

/Wingren

Gruppspelsfasen är över och nu dröjer det två år innan vi får en sommar fylld av fotboll varje dag. Somliga tycker att det är skönt, andra lider. I morgon kliver Tyskland in i slutfasen av detta EM och Grekland står för motståndet i kvartsfinalen.

Så för att sysselsätta mig med något i dag har jag följt upp den statistik som jag publicerade efter två omgångar av gruppspelet. Nu är det alltså dags att ta en titt på hur det ser ut efter gruppspelsfasen.

Och så här ser poängskörden ut efter tre omgångar:

Bundesliga: 12 mål & 8 assist (44 deltagande spelare) (0,454 poäng per spelare)

Premier League: 17 mål & 12 assist (72 deltagande spelare) (0,402 poäng per spelare)

La Liga: 7 mål & 5 assist (33 deltagande spelare) (0,363 poäng per spelare)

Serie A: 5 mål & 4 assist (30 deltagande spelare) (0,3 poäng per spelare)

Ligue 1: 1 mål & 3 assist (23 deltagande spelare) (0,174 poäng per spelare)

Bundesliga är fortfarande den liga som har samlat flest poäng per spelare, Premier League befäster sin andraplats och går på attack. I botten har Serie A passerat Ligue 1.

För Bundesligas del så är det framför allt Tyskland, Tjeckien, Kroatien och Polen som har plockat in poäng. Två av dessa nationer har fått lämna turneringen, men en kille som Mario Mandzukic kan nog vara säker på att han slipper Felix Magath nästa säsong.

Fotnot: givetvis är det så att alla ligor har spelare som enbart har fått sitta på bänken eller representerat mindre lyckade nationer. Det här är helt enkelt en generell bild över vilket inflytande de olika storligornas spelare har haft på turneringen. Ett underlag för en diskussion helt enkelt.

***

I morgon väntar alltså Grekland. Ett defensivt präglat landslag som förvånansvärt nog lyckades ta sig till kvartsfinal. Vad som hände vet jag egentligen inte, men grekerna har spelat en disciplinerad fotboll och varit löjligt effektiva framför mål. Det är beundransvärt. Jag gläds med det grekiska folket, jag hoppas att framgången kan få dem att glömma vardagsproblemen för ett tag. Jag hoppas att de tyska och grekiska tabloiderna håller sig i skinnet och ger fan i att göra en politisk debatt av den här fotbollsmatchen.

Joachim Löw förfogar över en stark bänk, jag har varit inne på detta några gånger tidigare. Troligtvis blir det inga förändringar i startelvan inför matchen mot Grekland – förutom att Jerome Boateng lär ta tillbaka sin plats som högerback efter avstängningen. Det finns ingen direkt anledning för Löw att ändra på något heller, Tyskland vann trots allt sina tre matcher i dödens grupp. Rent spelmässigt finns det mycket att önska, men det är helt rätt att sätta resultaten i första hand. Antagligen hoppas väl Löw på att få en Bierhoff-från-1966-effekt.

Lukas Podolski, Mesut Özil och Thomas Müller har dock spelat under sin nivå. Detsamma gäller Bastian Schweinsteiger, men han är en härförare som måste få sin tid där på mitten. Med Marco Reus, Mario Götze och André Schürrle har den gode Löw mycket godis på bänken. Fart och fläkt. Driv mot målet. Fantastisk teknik. Endast Schürrle har fått en halvtimmes speltid – Götze och Reus har inte spelat en sekund. Dessa killar kan komma att behövas mot Grekland. Det kan bli kul. Mer om den matchen i morgon.

/Wingren

Det blev nästan onödigt spännande igår. Det var onödigt tråkigt igår. Till sist fixade Tyskland dock en 2-1-vinst mot ett tappert kämpande Danmark (som har imponerat så mycket mer än Sverige). Det började trots allt ganska bra, och Lukas Podolski fick fira 100 landskamper med sitt 44:e mål. Men sen lyckades inte Tyskland döda matchen med fler mål. Istället såg Lars Bender olycklig ut i en nickduell med Bendtner och plötsligt gjorde Krohn-Dehli 1-1 efter bara 24 minuter.

Andra halvlek bjöd inte på särskilt mycket fotbollsgodis, men ändå stor lycka när Lars Bender kom rusandes och rullade in 2-1 för Tyskland med tio minuter kvar. Tidigare kunde dock just Bendtner fått en straff när Badstuber ryckte tag i anfallarens tröja. Domaren friade och Tyskland tog sig vidare med tre raka segrar. Marginalerna i fotboll är små.

Matchen var ett steg tillbaka efter den fina insatsen mot Holland. Mittfältet gjorde det alldeles för enkelt för Danmark och ställde på så vis backlinjen på prov. Men Philipp Lahm, Holger Badstuber och Mats Hummels var än en gång dominanta. Även Bender gjorde en bra match, särskilt med tanke på den ovana positionen samt det faktum att det var här danskarna ville gå till attack.

Offensivt fungerade det inte heller särskilt bra – men det har det å andra sidan inte gjort i någon match hittills. Visst gör Tyskland tillräckligt med mål, men med de spelarna som Joachim Löw har att tillgå så måste det se bättre ut. I andra halvlek var det rent ut sagt löjligt. Det gick så sakta, det var oinspirerat och det var en mängd med felbeslut. Tyskland måste förbättra spelet och höja sig ganska ordentligt, om man vill ta sig till final det vill säga.

Ibland blixtrar spelarna till med rappa och läckra kombinationer eller någon förträfflig djupledsboll, men alldeles för ofta är det för orörligt och oinspirerat. Nu väntar Grekland i kvartsfinal på fredag, på midsommar.

”De har haft tre målchanser och gjort tre mål i turneringen, kanske har de haft fyra målchanser. De är mästare på effektivitet, de kan försvara sig vansinnigt bra, de kastar sig in mot bollen, de är svåra att knäcka. För oss blir det ordentlig uppgift att lösa”, säger Joachim Löw om Grekland.

Jag kan också meddela att förbundskaptenen inte vet vem av Jerome Boateng och Lars Bender som får chansen som högerback på fredag.

Inför turneringen var jag övertygad om att försvarsspelet skulle vara Tysklands största svaghet. Jag hade fel, men jag kunde aldrig drömma om att det offensiva spelet skulle vara en anledning till oro. Nu väntar Danmark-deluxe, det vill säga Grekland. Det blir en tuff nöt att knäcka och en kille som Mesut Özil får se till att leverera eller byta ut sig själv. Den tyska offensiven behöver bli modigare, snabbare och mer oberäknelig.

Det måste tas fler löpningar, fler uppoffrande löpningar som kan öppna upp ytor för lagkamrater, löpningar som möjliggör ett vettigt passningsspel. Mats Hummels och Holger Badstuber ska inte behöva stå och passa i sidled en hel match.

Mina kommentarer på startspelarnas insatser mot Danmark:

Manuel Neuer: Finns väl inte så mycket att säga. Hade inte särskilt mycket att göra och var chanslös på målet. Tog tillfället i akt och visade upp sina fotbollskunskaper när han dribblade bort danskar. En modern målvakt, helt enkelt.

Lars Bender: Inledningsvis en hel del problem med sin nya position som högerback, och jag undrar vad Benedikt Höwedes känner just nu. Bender kämpade dock på som alltid och växte in i matchen. Missade Bendtner vid kvitteringen och efter det fick Mats Hummels ansvara för bevakningen av den långe dansken. Blev hela Tysklands hjälte när han gjorde segermålet efter en heroisk sprint.

Mats Hummels: Från tredjeval till försvarschef i det tyska landslaget. Gör än en gång en förträfflig match och är den spelaren med flest lyckade brytningar i EM. Den här gången fick han dock inte chansen att vandra upp med bollen och avsluta, men var solid i försvarsspelet.

Holger Badstuber: Har tur som inte drar på sig en straff när Bendtner smiter igenom och Badstuber hamnar på efterkälken. Gör annars ännu en bra match med resoluta brytningar och tufft spel. Precis som vi vill ha det. Samspelet med Hummels blir allt bättre.

Philipp Lahm: Gör sin bästa match hittills i EM. Stark i närkamperna och knappt ett danskt anfall gick via lagkaptenens kant. Var dessutom betydligt mer aktiv i offensiven och sprang upp och ner hela matchen. Gjorde verkligen sitt jobb och roligare blev det när en rörlig Schürrle spelade framför honom i andra halvlek.

Sami Khedira: Tillsammans med Hummels och Lahm matchens lirare i mina ögon. Överglänste Schweinsteiger såväl offensivt som defensivt. Sprang som vanligt mellan straffområdena, vann boll, skar av ytor, kämpade, satte igång anfall och tog sig till avslutningslägen. Mycket fint.

Bastian Schweinsteiger: Jag hade hoppats på en ännu bättre match än den mot Holland, men det här var tyvärr ett steg i fel riktning. Bastian var osynlig i långa stunder, slog säkerhetspass i sidled och drog ofta ner tempot. Arbetade som vanligt för laget, men det här räcker inte på långa vägar. Måste bli bättre mot Grekland.

Thomas Müller: Den bäste på det offensiva mittfältet i mitt tycke. Han är ju så klok, Müller. Jobbar stenhårt för laget, öppnar upp ytor för Bender, tar smarta löpningar och söker sig gärna in i boxen. Syns mer än kollega Podolski på andra kanten. Är fortfarande inte så bra som vi vill se honom, men han är oerhört nyttig för en annars lättläst offensiv. Jag hade dock inte blivit ledsen om Marco Reus fått chansen här.

Mesut Özil: Här måste något hända – omgående. Försöker med väldigt mycket, lyckas dock sällan. Det är för svårt och omständligt för tillfället, även om han blixtrar till ibland. Men som jag redan har varit inne på: det här räcker inte i ett EM. Nu börjar dessutom Özil själv se frustrerad och irriterad ut. Bli glad, bli bra.

Lukas Podolski: Ingen kan ta ifrån honom målet där han påpassligt dyker upp, och ingen kan ta ifrån honom hans jobb i defensiven. I övrigt gör han dock ännu en plattmatch och blir med all rätt utbytt i andra halvlek. ”Det heter ofta att Podolski står för väldigt många viktiga, men osynliga, aktioner för laget. Okej. Fansen skulle dock njuta av några fler synliga aktioner”, skriver 11 Freunde. Medhåll.

Mario Gomez: Det är inte lätt att heta Mario Gomez. Tre snygga och viktiga mål har han gjort, men igår fungerade det inte alls och då står han i skottlinjen igen. Han brände chanserna han fick och han imponerar inte nämnvärt i spelet utanför boxern. Jobbar och försöker skaffa sig ytor. Ingen lycka denna gång.

André Schürrle fick äntligen göra mästerskapsdebut och visade stundtals vad han kan bidra med. Snabba löpningar och söker sig gärna inåt vilket öppnar upp kanten för en spelsugen Lahm. Kunde ha gjort mål omgående men brände chansen. Jag saknar fortfarande Marco Reus. Han och Schürrle kan sätta ordentlig fart på det tyska spelet.

Jag vet inte om jag ska försöka dra några slutsatser av det hela. Vi har fått se tre tyska gruppspelsmatcher som har slutat med idel segrar och ett överlag väldigt bra försvarsspel. Vi har fått se ett tyskt landslag som under långa perioder ser förvånansvärt segt ut i anfallsspelet. Vi har fått se effektivitet, och ineffektivitet, från Mario Gomez. Vi har fått se att Toni Kroos, Miroslav Klose och Lars Bender är Joachim Löws favoriter på bänken. Vi har fått se att förbundskaptenen ogärna förändrar något. Vi har fått se att Schweinsteiger och Özil inte är i toppform ännu. Vi har fått se några briljanta räddningar av Manuel Neuer.

Vi har helt enkelt fått se ett Tyskland som är bra och stabilt, ett Tyskland som kan vinna EM, men lika gärna slå knut på sig självt och åka ut mot Grekland. Jag vet inte vart Tyskland står just nu. Jag vet bara att jag längtar barnsligt mycket till midsommar – och det är inte enbart på grund av snapsen på bordet.

/Wingren

Den sjätte juni 2004. Tyskland mot Ungern. En stor fest, undret i Bern låg 50 år tillbaka i tiden. Klart att det skulle firas med en jubileumsmatch. 50 år hade gått och rollerna var minst sagt ombytta. Det ungerska landslaget, som satte skräck i sina motståndare för 50 år sedan, var blott en skugga av sig självt. Tyskland däremot hade hunnit växa fram till en framgångsrik fotbollsnation. Självklart vann Ungern med 2-0 den sjätte juni 2004. Nu var det inte någon VM-final förstås.

Det här var en tid då det tyska landslaget började bli ålderstiget. Wörns, Bobic och Ziege hette de gamla rävarna som fortfarande hankade sig kvar och utgjorde grundstenarna i det tyska landslaget. Men den där dagen blev speciell på ett annat sätt. Inte för att Ungern vann över Tyskland, inte för att det var 50 år sedan Tyskland chockerade en hel fotbollsvärld.

Lukas Podolski, 19, gjorde a-lagsdebut. Det var början på en lång landslagsresa som ännu inte har nått sitt mål. Lukas Podolski har inte vunnit några titlar ännu, men det finns fortfarande gott om tid kvar för det. Podolski har hunnit bli 27 år och är den som bäst personifierar det nya tyska landslaget. Generationsväxlingen skedde inte över en natt, men Podolskis fräcka, rappa och snabba stil charmerade folket. Han var startskottet för den nya tyska fotbollen. Philipp Lahm och Bastian Schweinsteiger likaså.

Åtta år har gått sedan Poldi gjorde landslagsdebut. Nu är han, Bastian och Lahm ryggraden i landslaget – och har varit det länge. Plötsligt tillhör de den gamla skaran dock. Nuförtiden väller det in unga och energiska spelare i det tyska landslaget. Och den som behöver känna sig hotad är just Lukas Podolski. Bastian Schweinsteiger och Philipp Lahm är alltid givna när Joachim Löw tar ut sin startelva och de träder fram som professionella ledare. Podolski däremot är fortfarande den där lekfulla typen, den där fräcke tonåringen som gjorde landslagsdebut den sjätte juni 2004.

Podolski har varit med i flera stora mästerskap och levererat viktiga mål och assist för Tyskland.

Podolski får ta mer kritik och börjar nog känna flåset i nacken från de yngre spelarna. Podolski har inte gjort någon bra match i EM, men Löw ger honom fortfarande förtroendet. Frågan är hur länge? Det börjar bli dags för Podolski att visa Löw och hela världen varför han är den yngste europén någonsin att ha spelat 100 landslagsmatcher.

Ikväll spelar Podolski sin 100:e landslagsmatch. En fantastisk siffra för en 27-åring.

***

Grupp B är alltså helt öppen fortfarande. Tyskland är inte vidare än, men det räcker med ett kryss för att säkra förstaplatsen. Joachim Löw har sagt att det troligtvis inte blir några förändringar i startelvan (förutom Bender eller Höwedes för avstängde Boateng då). Toni Kroos har vädrat sitt missnöje med bänkplatsen, men han får nog inleda där även ikväll.

Fast man vet aldrig med Löw. Jag tror nog att vi får se någon mer förändring, fasen, jag kräver det nästan. Det finns så mycket offensiv kraft på bänken som bara väntar på att få explodera. Podolski kan få spela sin 100:e match som inhoppare istället. Det måste finnas plats för Marco Reus, Mario Götze eller André Schürrle. Mesut Özil och Thomas Müller har inte heller presterat så bra som vi vet att de kan. Kanske vore lite konkurrens på sin plats.

Tyskland kommer att gå för seger och vill så hemskt gärna vinna gruppen. Då får man nämligen spela kvartsfinalen utanför hotelldörren i Gdansk, istället för att bege sig till Ukraina. Det är detaljer som kan bli avgörande i ett EM-slutspel.

/Wingren

En dag kvar till Tysklands sista gruppspelsmatch i det här mästerskapet. Trots två raka vinster finns det fortfarande en risk för tyskarna att åka ur. Danmark ska, en normal dag, dock inte vara något hinder för ett tyskt landslag som ser allt bättre ut för varje minut som går.

Men vad ska man sysselsätta sig med en klämdag som denna? Givetvis blir det till att titta på fotboll ikväll, och med stor sannolikhet kommer några Bundesliga-spelare att göra mål och stå för assist. Killar som Robert Lewandowski, Jakub Blaszczykowski, Petr Jiracek och Tomas Pekhart ska försöka föra sina lag vidare.

De två första gruppspelsomgångarna är färdigspelade och jag kände att det var dags att titta på lite statistik. När jag satt och filosoferade en kväll så fick jag en känsla av att Bundesliga-spelarna har gjort bäst ifrån sig. Magkänslan lurades inte. Innan gårdagens matcher hade spelarna från Bundesliga samlat på sig flest poäng – så är dock inte fallet längre. Tittar vi dock på hur många poäng spelarna från Europas storligor gör i snitt så ligger Bundesliga fortfarande bäst till. Lita alltid på den magkänsla.

Jag har tittat på Uefas statistik och kartlagt samtliga målskyttar och de som har stått för assister. Vidare har jag räknat spelarnas tillhörighet för den gångna säsongen, alltså var spelarna har kontrakt i skrivande stund. Ukrainska liga och ryska ligan har plockat på sig en hel del poäng, men jag har valt att endast kika på Europas fem största ligor: Premier League, La Liga, Bundesliga, Serie A och Ligue 1.

Och så här ser poängskörden ut efter två omgångar:

Bundesliga: 9 mål & 6 assist (44 deltagande spelare) (0,341 poäng per spelare)

Premier League: 13 mål & 8 assist (72 deltagande spelare) (0,292 poäng per spelare)

La Liga: 4 mål & 3 assist (33 deltagande spelare) (0,212 poäng per spelare)

Ligue 1: 1 mål & 3 assist (23 deltagande spelare) (0,174 poäng per spelare)

Serie A: 3 mål & 2 assist (30 deltagande spelare) (0,166 poäng per spelare)

Totalt antal mål och assist i EM 2012:

Mål: 46
Assist: 37

Som synes är det Bundesliga-spelarna som levererar mest poäng i snitt, även om killarna från Premier League har stått för flest poäng totalt. Klart svagast är italienska Serie A och franska Ligue 1. Men det är fotboll och mycket kan fortfarande hända. Men det är ett gott betyg för den tyska ligan, som en liten bekräftelse på de framsteg som har tagits på sistone. Det är roligt.

Särskilt förvånad är jag dock inte. Den som följer tysk ligafotboll vet vilken kvalitet som gömmer sig i ligan och bland spelarna.

Nu får vi se vad som händer i sista gruppspelsomgången, så tar vi en ny titt på statistiken då. Det här var som sagt bara något att underhålla sig med mellan matcher, mellan framgång och besvikelse, mellan hopp och förtvivlan.

/Wingren