Italien gjorde en mycket bra match. Italien spelade, enligt mig, ganska oitalienskt. Man spelade som Tyskland gjorde i VM 2010. En säker och stabil defensiv med blixtsnabba omställningar. Hatten av för det. Det var helt enkelt väldigt välförtjänt. Så grattis, Italien.

Nu till Tyskland. Nu till arma Tyskland. Inför matchen kändes det ganska bra. Det här var ett av de absolut starkaste tyska landslagen på väldigt, väldigt länge. Inför turneringen var defensiven ett frågetecken. Såväl spetsmässigt som i bredden. I gruppspelet och i kvartsfinalen var inte defensiven några större problem. Snarare var den helt plötsligt väldigt orörliga offensiven ett problem. I kvartsfinalen mot Grekland valde så Joachim Löw att matcha Marco Reus, André Schürrle och Miroslav Klose för Thomas Müller, Lukas Podolski och Mario Gomez.

Vad gör sen Löw inför den viktiga semifinalen mot Italien?

Jo, mot ett Italien som Tyskland aldrig vunnit över i EM eller VM så valde Löw att skicka in Gomez och Podolski för Klose och Schürrle. Dessutom tyckte han att det vore en god idé att spela Toni Kroos för Thomas Müller. Han utnyttjade inte sin starka trupp, han läste inte av läget.

Vad hände?

Absolut ingenting. Tyskland skapade ett par farliga halvchanser inledningsvis, precis som mot Portugal, Holland och Danmark. Men man dominerade inte, man hotade inte på allvar. I stället var det Italien som vågade spela sitt aggressiva spel. De vågade trycka på, de vågade gå i offensiven och försvararna tankade så mycket självförtroende.

Italien gjorde 1-0 genom Mario Balotelli. Mats Hummels såg inte bra ut mot Antonio Cassano som skickade in bollen mot Mario Balotelli. Balotelli nickade in bollen i ett ganska lätt läge då Holger Badstuber misslyckades i markeringsspelet. EM:s hittills kanske bästa mittbackspar gjorde ett misstag var. 1-0.

När Balotelli gjorde 2-0 var det Philipp Lahms tur att se misslyckad ut. Som en pojke.

Tre individuella misstag resulterade i två mål för Italien. Två helt välförtjänta mål för ett smart och gott kämpande Italien. Men tre fruktansvärda misstag.

Det är dock inte bara dessa tre herrar som ska hängas ut. Det är även Joachim Löw. Han valde att satsa på Mario Gomez, som får sina medspelare att se dåliga ut. Han valde att satsa på Lukas Podolski som inte alls är i form, och han var usel. Han valde att satsa på Toni Kroos, som för all del har gudabenådade passningar, skott och frisparkar, men som är en ganska odynamisk och arrogant fotbollsspelare. Han valde att, än en gång, spela stackars Bastian Schweinsteiger som har varit skadad och mest ägnar sig åt att slå felpassningar. Joachim Löw gjorde helt fel, när det gällde som mest. Spelarna gjorde som mest misstag, när det gällde som mest.

Bastian Schweinsteiger, Philipp Lahm och Lukas Podolski ser ut att gå en mörk landslagskarriär till mötes. Och det känns inte alls rättvist.

Joachim Löw reagerade redan i halvtid, och bevisade egentligen det vi alla visste: Mario Gomez och Lukas Podolski borde inte ha startat. De byttes ut direkt. In kom i stället Miroslav Klose och Marco Reus. I tio minuter såg det riktigt bra ut, det var intensivt, säkrare och mer hotfullt. Men målet kom aldrig. Och Klose är en sämre inhoppare än Gomez – det borde även Löw förstå. Klose etablerar en matchbild mer än vad han förändrar.

Mesut Özil fick sätta en tysk straff på tilläggstid. Alldeles försent. Endast av kosmetisk karaktär.

2-1 slutade spektaklet. Italien vann välförtjänt, de spelade bra och smart. Tyskland gjorde det dock fantastiskt enkelt för Italien. Än en gång så misslyckades Tyskland när det gällde som mest. Förr i tiden lyckades Tyskland vinna, landslaget kallades för en maskin. Nu är tyskarna ett gäng förlorare, som oftast spelar väldigt underhållande fotboll. Det värsta är att kvällens resultat var helt i onödan. Okej, Schweinsteiger var inte sig själv, men det var inte problemet. Problemet var att misstagen kom när det gällde som mest och att Löw valde att satsa på spelare som drar ner tempot i det tyska spelet, spelare som inte är i form. Löw är en förbundskapten med väldigt god fingertoppskänsla – det visade han inte alls i kväll och det avgjorde.

Och varför i helvete spelar Schweinsteiger en kort boll när sekunder återstår?

Och troligtvis, förhoppningsvis, kan man förvänta sig en mer nyanserad bild av det hela i morgon. Nu utlyser jag landssorg så länge.

/Wingren

Sommaren 2006. Dortmund. Alla sagor har inte ett lyckligt slut. Efter 90 intensiva minuter gick matchen till förlängning. VM-semifinal mellan två fotbollsmakter, Tyskland och Italien. Så gjorde Fabio Grosso det där 0-1-målet. Matchen slutade 0-2. Tyskland var utslaget i sitt eget VM. Inför 60 000 gråtande tyskar i Dortmund. På planen låg spelarna ner, suckade, hade tårar i ögonen. Allt var över. Drömmen förblev en dröm. Det blev ingen VM-final. Än en gång hade Italien överlistat Tyskland. Som alltid i EM eller VM. Tyskland har aldrig vunnit mot Italien i dessa turneringar. Tyskland har inte vunnit en tävlingsmatch mot Italien sedan 1988.

Nu är det dags igen. Sex år efter det bittra nederlaget möts Italien och Tyskland igen. I en semifinal, i EM, i Warszawa.

”Det är ett sånt tillfälle där man står på planen och tänker: nu är det över. Men vad ska man göra?”, säger Lukas Podolski angående nederlaget 2006. Han tror också att Tyskland har bättre chanser den här gången. Det tror jag med.

Det är dags att bryta förbannelsen nu. Italien måste besegras. Joachim Löw har bättre kort på handen den här gången. Tyskland har fått vila längre och spelar en helt annan fotboll jämfört med 2006. Men framför allt har man fått ett nytt gäng med vinnare. Ett gäng som redan har slagit ut Italien i en semifinal.

Det var inte någon överlägsen uppvisning. Men Tyskland slog ut Italien i semifinal 2009. I U21-EM. Sen gick man och vann över England, ganska överlägset faktiskt. Sami Khedira, Manuel Neuer, Mesut Özil, Jerome Boateng, Benedikt Höwedes, Mats Hummels och Marcel Schmelzer är samtliga med i Joachim Löws EM-trupp. Dessa killar var även med den där sommaren i Sverige. När man slog Italien i semifinal. Det här är en ny generation spelare, en fräckare generation. En generation som har alla förutsättningar i världen att bli bäst såväl i Europa som i världen.

Sami Khedira och Mats Hummels har varit ledstjärnorna i det tyska landslaget den här sommaren. När Bastian Schweinsteiger har varit blek och lidit av en krånglande vad har Khedira klivit fram och tagit över ledarrollen på mittfältet. 2009 var hans lagkapten för det lag som vann U21-EM. Det är han inte i dag, men han är en sann ledare på plan.

”Mitt ansvarstagande blir allt större. Det är viktigt att visa vägen på den centrala positionen”, säger Khedira.

Och det är just han som ska se till att det största italienska hotet, Andrea Pirlo, blir osynligt. Pirlo ska inte få ha tid med bollen. Han ska inte få slå sina fenomenala passningar.

De italienska spelarna är säkra på sin sak, de räds inte Tyskland. Den nya generationen tyska spelare känner likadant. De räds inte mardrömsmotståndet, de tror på att förbannelsen kan brytas.

”Om vi visar vad vi kan så kommer vi att slå dem”, säger Mesut Özil.

Benedikt Höwedes säger att ”jag är inte särskilt orolig för den här semifinalen”.

Jag ger de tyska killarna rätt. Om Tyskland spelar så bra som de kan göra så har inte Italien någon chans. Men Tyskland har inte nått sin fulla potential i den här turneringen ännu. Det borde oroa herr Löw. För det är dags nu. Om förbannelsen ska brytas kan inte Schweinsteiger lämna luckor på mitten och ge bort bollen, Boateng kan inte hamna på efterkälen, Podolski kan inte springa runt i tomma intet, Mesut Özil måste få leka med Klose och mittbackarna måste stå för noll misstag.

Och Manuel Neuer måste visa sig vara bättre än Gianluigi Buffon. En match mellan två av världens bästa målvakter.

Italien ska inte underskattas. De har spelat en mycket bra fotboll och förtjänar verkligen en plats i den här semifinalen. Det är ett annat Tyskland, men det är också ett annat Italien.

Efter att startelvan har läckt ut alldeles för tidigt den här turneringen så har Löw valt att hålla den hemlig även för spelarna. Först vid halv sex så kommer spelarna att informeras om vem som får chansen från start.

Ska vi tro på kicker kan startelvan se ut så här:

Neuer
Boateng, Hummels, Badstuber, Lahm
Khedira, Schweinsteiger
Müller, Özil, Podolski
Klose

Personligen hoppas jag att vi får se Marco Reus från start. Han behövs i den tyska offensiven som faktiskt har sett ganska trög ut i gruppspelet. Podolski borde få ta plats på bänken igen. Men när han tre gånger i samma intervju säger att ”jag är övertygad om att jag får starta” så lär det väl bli så. Anfallspositionen är alltid en het potatis, men efter Özils explosion mot Grekland så torde Klose få chansen på nytt. Trist för Gomez, förstås.

På träningen spelade Marcel Schmelzer vänsterback i ”förstaelvan” – betyder det att Löw flyttar över Lahm till höger? Skulle inte tro det.

Bastian Schweinsteiger har inte imponerat, men sägs vara på 100 procent igen. Det hoppas jag. Dels för att han behövs, dels för att hans sviktande form annars blir kostsam. Löw har sagt att han spelar.

20:45 är det dags. Ett nytt tyskt landslag ska försöka göra det som inget tyskt landslag har lyckats med – att slå Italien i en stor turnering. Det här är fotboll när det är som bäst.

/Wingren

Det blev nästan onödigt spännande igår. Det var onödigt tråkigt igår. Till sist fixade Tyskland dock en 2-1-vinst mot ett tappert kämpande Danmark (som har imponerat så mycket mer än Sverige). Det började trots allt ganska bra, och Lukas Podolski fick fira 100 landskamper med sitt 44:e mål. Men sen lyckades inte Tyskland döda matchen med fler mål. Istället såg Lars Bender olycklig ut i en nickduell med Bendtner och plötsligt gjorde Krohn-Dehli 1-1 efter bara 24 minuter.

Andra halvlek bjöd inte på särskilt mycket fotbollsgodis, men ändå stor lycka när Lars Bender kom rusandes och rullade in 2-1 för Tyskland med tio minuter kvar. Tidigare kunde dock just Bendtner fått en straff när Badstuber ryckte tag i anfallarens tröja. Domaren friade och Tyskland tog sig vidare med tre raka segrar. Marginalerna i fotboll är små.

Matchen var ett steg tillbaka efter den fina insatsen mot Holland. Mittfältet gjorde det alldeles för enkelt för Danmark och ställde på så vis backlinjen på prov. Men Philipp Lahm, Holger Badstuber och Mats Hummels var än en gång dominanta. Även Bender gjorde en bra match, särskilt med tanke på den ovana positionen samt det faktum att det var här danskarna ville gå till attack.

Offensivt fungerade det inte heller särskilt bra – men det har det å andra sidan inte gjort i någon match hittills. Visst gör Tyskland tillräckligt med mål, men med de spelarna som Joachim Löw har att tillgå så måste det se bättre ut. I andra halvlek var det rent ut sagt löjligt. Det gick så sakta, det var oinspirerat och det var en mängd med felbeslut. Tyskland måste förbättra spelet och höja sig ganska ordentligt, om man vill ta sig till final det vill säga.

Ibland blixtrar spelarna till med rappa och läckra kombinationer eller någon förträfflig djupledsboll, men alldeles för ofta är det för orörligt och oinspirerat. Nu väntar Grekland i kvartsfinal på fredag, på midsommar.

”De har haft tre målchanser och gjort tre mål i turneringen, kanske har de haft fyra målchanser. De är mästare på effektivitet, de kan försvara sig vansinnigt bra, de kastar sig in mot bollen, de är svåra att knäcka. För oss blir det ordentlig uppgift att lösa”, säger Joachim Löw om Grekland.

Jag kan också meddela att förbundskaptenen inte vet vem av Jerome Boateng och Lars Bender som får chansen som högerback på fredag.

Inför turneringen var jag övertygad om att försvarsspelet skulle vara Tysklands största svaghet. Jag hade fel, men jag kunde aldrig drömma om att det offensiva spelet skulle vara en anledning till oro. Nu väntar Danmark-deluxe, det vill säga Grekland. Det blir en tuff nöt att knäcka och en kille som Mesut Özil får se till att leverera eller byta ut sig själv. Den tyska offensiven behöver bli modigare, snabbare och mer oberäknelig.

Det måste tas fler löpningar, fler uppoffrande löpningar som kan öppna upp ytor för lagkamrater, löpningar som möjliggör ett vettigt passningsspel. Mats Hummels och Holger Badstuber ska inte behöva stå och passa i sidled en hel match.

Mina kommentarer på startspelarnas insatser mot Danmark:

Manuel Neuer: Finns väl inte så mycket att säga. Hade inte särskilt mycket att göra och var chanslös på målet. Tog tillfället i akt och visade upp sina fotbollskunskaper när han dribblade bort danskar. En modern målvakt, helt enkelt.

Lars Bender: Inledningsvis en hel del problem med sin nya position som högerback, och jag undrar vad Benedikt Höwedes känner just nu. Bender kämpade dock på som alltid och växte in i matchen. Missade Bendtner vid kvitteringen och efter det fick Mats Hummels ansvara för bevakningen av den långe dansken. Blev hela Tysklands hjälte när han gjorde segermålet efter en heroisk sprint.

Mats Hummels: Från tredjeval till försvarschef i det tyska landslaget. Gör än en gång en förträfflig match och är den spelaren med flest lyckade brytningar i EM. Den här gången fick han dock inte chansen att vandra upp med bollen och avsluta, men var solid i försvarsspelet.

Holger Badstuber: Har tur som inte drar på sig en straff när Bendtner smiter igenom och Badstuber hamnar på efterkälken. Gör annars ännu en bra match med resoluta brytningar och tufft spel. Precis som vi vill ha det. Samspelet med Hummels blir allt bättre.

Philipp Lahm: Gör sin bästa match hittills i EM. Stark i närkamperna och knappt ett danskt anfall gick via lagkaptenens kant. Var dessutom betydligt mer aktiv i offensiven och sprang upp och ner hela matchen. Gjorde verkligen sitt jobb och roligare blev det när en rörlig Schürrle spelade framför honom i andra halvlek.

Sami Khedira: Tillsammans med Hummels och Lahm matchens lirare i mina ögon. Överglänste Schweinsteiger såväl offensivt som defensivt. Sprang som vanligt mellan straffområdena, vann boll, skar av ytor, kämpade, satte igång anfall och tog sig till avslutningslägen. Mycket fint.

Bastian Schweinsteiger: Jag hade hoppats på en ännu bättre match än den mot Holland, men det här var tyvärr ett steg i fel riktning. Bastian var osynlig i långa stunder, slog säkerhetspass i sidled och drog ofta ner tempot. Arbetade som vanligt för laget, men det här räcker inte på långa vägar. Måste bli bättre mot Grekland.

Thomas Müller: Den bäste på det offensiva mittfältet i mitt tycke. Han är ju så klok, Müller. Jobbar stenhårt för laget, öppnar upp ytor för Bender, tar smarta löpningar och söker sig gärna in i boxen. Syns mer än kollega Podolski på andra kanten. Är fortfarande inte så bra som vi vill se honom, men han är oerhört nyttig för en annars lättläst offensiv. Jag hade dock inte blivit ledsen om Marco Reus fått chansen här.

Mesut Özil: Här måste något hända – omgående. Försöker med väldigt mycket, lyckas dock sällan. Det är för svårt och omständligt för tillfället, även om han blixtrar till ibland. Men som jag redan har varit inne på: det här räcker inte i ett EM. Nu börjar dessutom Özil själv se frustrerad och irriterad ut. Bli glad, bli bra.

Lukas Podolski: Ingen kan ta ifrån honom målet där han påpassligt dyker upp, och ingen kan ta ifrån honom hans jobb i defensiven. I övrigt gör han dock ännu en plattmatch och blir med all rätt utbytt i andra halvlek. ”Det heter ofta att Podolski står för väldigt många viktiga, men osynliga, aktioner för laget. Okej. Fansen skulle dock njuta av några fler synliga aktioner”, skriver 11 Freunde. Medhåll.

Mario Gomez: Det är inte lätt att heta Mario Gomez. Tre snygga och viktiga mål har han gjort, men igår fungerade det inte alls och då står han i skottlinjen igen. Han brände chanserna han fick och han imponerar inte nämnvärt i spelet utanför boxern. Jobbar och försöker skaffa sig ytor. Ingen lycka denna gång.

André Schürrle fick äntligen göra mästerskapsdebut och visade stundtals vad han kan bidra med. Snabba löpningar och söker sig gärna inåt vilket öppnar upp kanten för en spelsugen Lahm. Kunde ha gjort mål omgående men brände chansen. Jag saknar fortfarande Marco Reus. Han och Schürrle kan sätta ordentlig fart på det tyska spelet.

Jag vet inte om jag ska försöka dra några slutsatser av det hela. Vi har fått se tre tyska gruppspelsmatcher som har slutat med idel segrar och ett överlag väldigt bra försvarsspel. Vi har fått se ett tyskt landslag som under långa perioder ser förvånansvärt segt ut i anfallsspelet. Vi har fått se effektivitet, och ineffektivitet, från Mario Gomez. Vi har fått se att Toni Kroos, Miroslav Klose och Lars Bender är Joachim Löws favoriter på bänken. Vi har fått se att förbundskaptenen ogärna förändrar något. Vi har fått se att Schweinsteiger och Özil inte är i toppform ännu. Vi har fått se några briljanta räddningar av Manuel Neuer.

Vi har helt enkelt fått se ett Tyskland som är bra och stabilt, ett Tyskland som kan vinna EM, men lika gärna slå knut på sig självt och åka ut mot Grekland. Jag vet inte vart Tyskland står just nu. Jag vet bara att jag längtar barnsligt mycket till midsommar – och det är inte enbart på grund av snapsen på bordet.

/Wingren

Jag är glad och nöjd. Inte för att Bundesliga-säsongen är över för den här gången, utan för att EM fortfarande är någon månad bort. Det ger mig tid att sortera mina tankar, försöka summera säsongen, lyfta fram det bedrövliga och spektakulära, hylla, kritisera och gräva i allt väsentligt. Det görs inte på en dag.

Men så här måndagen efter omgång 34 tänkte jag bjuda på det mest självklara – tabellen i sin helhet efter 34 fantastiska omgångar. Jag tar mig även en snabb titt på mästarna Dortmunds rekordsäsong i siffror, kaoset i Köln och det stundande kvalet mellan Hertha Berlin och Fortuna Düsseldorf.

Vi börjar väl med tabellen då?

Bundesliga säsongen 2011/2012:

1. Borussia Dortmund +55 81p
2. Bayern München +55 73p
3. Schalke 04 +30 64p
———
4. Borussia Mönchengladbach +25 60p
———
5. Bayer Leverkusen +8 54p
6. VfB Stuttgart +17 54p
7. Hannover 96 -4 48p
———
8. VfL Wolfsburg -13 44p
9. Werder Bremen -9 42p
10. 1. FC Nürnberg -11 42p
11. TSG Hoffenheim -6 41p
12. SC Freiburg -16 40p
13. FSV Mainz 05 -4 39p
14. FC Augsburg -13 38p
15. Hamburger SV -22 36p
———
16. Hertha Berlin -26 31p
———
17. 1. FC Köln -36 30p
18. 1. FC Kaiserslautern -30 23p

Vi får tre riktigt starka lag direkt till Champions League, ett spännande Gladbach som åtminstone får spela i Europa League och ytterligare tre stabila och starka klubbar som får chansen i Europa League. Det hade inte kunnat bli mycket bättre, sett till chanserna i Europa. Werder Bremens säsong räddades av sommaren – tio matcher till och jag tror att Bremen hade fått kvala i stället för Hertha.

Hertha Berlin vann mindre snyggt, men effektivt, mot Hoffenheim med 3-1. Det innebär att König Otto och huvudstadslaget lever ännu. I kvalspelet väntar Fortuna Düsseldorf. Det blir ingen lätt uppgift, inte alls. Men chansen att klara sig kvar finns där och då kommer plötsligt sportchefen Michael Preetz billigt undan. Detsamma gäller Otto Rehhagel, som i ärlighetens namn, inte har gjort något starkt intryck. Skulle han nu rädda kvar Hertha så blir det en perfekt avslutning på en sällsynt storslagen tränarkarriär. Men Rehhagels stora räddning var helt enkelt att Köln var ännu sämre än Berlin. Lite synd är det att vi blir berövade på jättederbyt mellan Köln och Düsseldorf – men det kanske är lika bra med tanke på vilket humör Köln-supportrarna har varit på den här säsongen.

Ett stort grattis till framför allt Freiburg (Streich) och Augsburg (Luhukay) som har gjort det omöjliga möjligt och hållit sina lag kvar i Bundesliga. Jos Luhukay kommer dock inte att träna Augsburg nästa säsong då han har valt att träda tillbaka på grund av interna problem.

Kaiserslauterns säsong var aldrig någonsin rolig och det blir återigen dags för nya tag i Zweite. Men vad fasen händer med Köln? Mer om det sen…

***

Skytteligan 2011/2012

Schalkes Klaas-Jan Huntelaar har blivit en trofé och 50 000 euro rikare då han snuvade Mario Gomez på skytteligavinsten.

1. Klaas-Jan Huntelaar, Schalke 04, 29 mål
2. Mario Gomez, Bayern München, 26 mål
3. Robert Lewandowski, Borussia Dortmund, 22 mål
4. Lukas Podolski, FC Köln, 18 mål
-. Claudio Pizarro, Werder Bremen, 18 mål
– Marco Reus, Borussia Mönchengladbach, 18 mål

Klaas-Jan Huntelaar med den symboliska kanonen.

Och det är bara att erkänna: de tre herrar som toppar listan håller absoluta världsklass. Mycket roligt att få följa dem i Bundesliga.

***

Borussia Dortmund tyska mästare 2012 – i siffror

81: Borussia Dortmund är tyska mästare – och det med 81 poäng efter 34 matcher. Aldrig tidigare har en klubb plockat så många poäng i Bundesliga. Därmed är BVB ”rekordmästare” och tar över det rekord som Bayern har hållit sedan början av 70-talet (79 poäng). Stort. Bayern är dock fortfarande tyska Rekordmästare – med överlägset flest ligatitlar.

80: Tyska mästarna 2012 gjorde 80 mål. Det är ett nytt klubbrekord.

47: Borussia Dortmund tog 47 av 51 poäng i Rückrunde. Rekord.

28: BVB är obesegrat i 28 matcher. Ett nytt ligarekord. Hannover slog Dortmund med 2-1 den 18:e september 2011, sen dess har ingen lyckats ta tre poäng mot Klopps lagbygge.

25: Borussia Dortmund tangerar Bayern Münchens rekord på 25 segrar från säsongen 1972/73. Nytt klubbrekord.

15: Så många matcher höll laget nollan, Nytt klubbrekord.

Südtribüne i Dortmund var full med flaggor i lördags.

80 521: Publiksnittet på Westfalenstadion. Sammanlagt besökte 1 368 860 människor Dortmunds hemmaborg den här säsongen. Mäktigt.

Hatten av till Jürgen Klopp och hans lagbygge. En värdigare mästare får vi leta väldigt länge efter.

***

På tal om åskådare och publiksnitt

Bundesliga är fortsatt attraktiv. Här spelas fantastiskt fotboll och spänningen är stor. Det märks även på alla fantastiska supportrar som stöttar sina lag. Än en gång har ett nytt publikrekord satts. I snitt besökte 45 116 åskådare varje match. Totalsumman landar den här säsongen på 13 805 496 besökare, förra säsongen var det 13 057 899. En markant och imponerande ökning.

Borussia Dortmund har satt nytt klubb- och ligarekord med snittet på 80 521 (högst i Europa dessutom). Bayern München kan stoltsera med en fullsatt stadion i samtliga 17 hemmamatcher.

Åskådartoppen:

1. Borussia Dortmund, 1 368 860, 80 521
2. Bayern München, 1 173 000, 69 000
3. Schalke 04, 1 040 714, 61 218
4. VfB Stuttgart, 936 524, 55 090
5. Hamburger SV 908 910, 53 465

Placering, klubb, totalt, snitt

Hur ser det ut i botten då?

Klubbar med mindre än 30 000 i snitt:

15. Bayer Leverkusen, 484 397, 28 494
16. TSG Hoffenheim, 476 450, 28 026
17. VfL Wolfsburg, 469 446, 27 614
18. SC Freiburg, 385 500, 22 676

***
Kaoset i Köln

Det är sant som de säger. Köln är den klubb där mål och verklighet ligger längst ifrån varandra. Klubbledningen och fansen drömmer alltid om fornstora dagar, och sätter höga krav på laget. Hoppas mycket, tror på mycket, vill mycket och begär mycket. Verkligheten är dock en annan, men det är det ingen som vill inse eller erkänna. En omstart känns nödvändig. En riktig, äkta omstart. För man tycker ju att Köln borde sluta fundera på att, rent sportsligt, vara en storklubb. Köln har tvingats ner i Zweite Bundesliga fyra gånger tidigare. Helgens 20:e förlust för säsongen (1-4 mot Bayern) innebär att det blir en femte gång. Och vi snackar om åren 1998, 2002, 2004 och 2006. Kanske är det dags att inse sanningen?

Den här säsongen kanske varit ännu mer kaotisk. Champions League-tränaren Ståle Solbakken misslyckades fatalt och fick sparken bara några veckor efter att sportchefen, Volker Finke, sparkats. 75 insläppta mål gör att Köln dessutom kan stoltsera med att ha ligans sämsta försvar. Någon president fanns inte i klubben under en bra tid och Lukas Podolski har nu gjort sitt. Och man åker som sagt ner i Zweite Bundesliga, man lyckades inte ens fixa kvalplatsen. En ordentlig och kostsam missräkning. Nu måste Köln göra sin läxa.

En tårögd Podolski lämnar sitt Köln som förlorare. En trist avslutning. Tröja nummer tio kommer att pensioneras i Köln så länge Poldi fortfarande spelar fotboll.

Tyvärr har även fansen uppträtt dåligt allt för många gånger. Det har kastats sten på bussar, det har varit slagsmål och allmänt kaos. Inte var det bättre i lördags. Rökbomber och knallskott brändes av på hemmaklackens sektion och domaren valde att blåsa av matchen i förtid. En stor polisinsats krävdes för att hålla läget under viss kontroll när en del huliganer försökte storma planen. Spelarna flydde direkt till omklädningsrummen.

Besvikna ”supportrar” ställde till med kaos.

Mario Gomez till Sky efter matchen: ”Redan 30 sekunder innan slutsignalen så sa domaren till oss att vi skulle ta oss till omklädningsrummen direkt när han blåste av. Det är inte fans, det där är idioter som använder sig av fotbollen”.

Väl talat, Gomez.

Nu ska det bli sanslöst spännande att följa Köln nästa säsong. En klubb som verkligen hör hemma i Bundesliga, men nu är det verkligen dags att stå med båda fötterna på jorden. I media pratas det redan om Fürths succétränare Mike Büskens eller arbetslöse Holger Stanislawski som efterträdare till tillfällige lösningen Frank Schaefer.

Kaotiska Köln, alltså.

***

Zweite Bundesliga 2011/2012

Jag ska väl kunna bjuda på andraligans slutplaceringar också:

1. Greuther Fürth, +46, 70p
2. Eintracht Frankfurt, +43, 68p
– – – – –
3. Fortuna Düsseldorf, +29, 62p
– – – – –
4. St. Pauli, +25, 62p
5. SC Paderborn, +9, 61p
6. 1860 München, +16, 57p
7. Union Berlin, -3, 48p
8. Eintracht Braunschweig, +2, 45p
9. Dynamo Dresden, -2, 45p
10. MSV Duisburg, -5, 39p
11. VfL Bochum, -14, 37p
12. FC Ingolstadt, -15, 37p
13. FSV Frankfurt, -16, 35p
14. Energie Cottbus, -19, 35p
15. Erzgebirge Aue, -24, 35p
– – – – –
16. Karlsruher SC, -26, 33p
– – – – –
17. Alemannia Aachen, -17, 31p
18. Hansa Rostock, -29, 27p

Greuther Fürth har gjort en ”Augsburg”. Inte för att klubben härstammar från Bayern, jag tänker snarare på det tålmodiga och långsiktiga arbetet. Nu står man helt välförtjänt, och välmående, som mästare och är klara för spel i Bundesliga. Äntligen får man väl säga. Nu återstår det att se om man får behålla tränaren Mike Büskens.

Eintracht studsar upp direkt, precis som Berlin gjorde förra säsongen. Även Frankfurts försäsong och agerande på transfermarknaden blir intressant att följa. Tränare Armin Veh ville som bekant ha vissa garantier för att stanna.

Fortuna Düsseldorf har gjort en jättesäsong, men likt Gladbach en division högre, så har det gått tyngre och tyngre. Nu fixade man en kvalplats till sist, även om det var på håret.

St. Pauli har inget att skämmas för, men en del onödiga förluster förstörde säsongen. SC Paderborn förtjänar mycket beröm och en stor eloge. Med en minimal budget var man med och spelade om kvalplatsen. Imponerande.

Imponerad blir jag även av Dynamo Dresden som, likt många andra gamla öst-klubbar, alltid måste brottas med ekonomin. En farlig och delikat balansgång. Dresden kvalade sig upp från trean och slutar på en stark och säker mittenplacering. Kul.

Besviken blir jag på Cottbus, Bochum, Duisburg, Karlsruhe, Aachen och Rostock som kan bättre. Som ska kunna bättre. Nu är det riktigt tufft för Aachen och Rostock som tappar livsviktiga intäkter. Rostock ligger allra värst till och snart får vi ett svar på hur framtiden blir.

Karlsruher SC klarade att hålla fast vid kvalplatsen och ställs nu mot SSV Jahn Regensburg.

För övrigt är det SV Sandhausen och VfR Aalen som tar steget upp till Zweite från Dritte Bundesliga. Carl Zeiss Jena har fortsatta problem och tvingas ner till Regionalliga tillsammans med Rot-Weiß Oberhausen och Werder Bremen II.

***

Kval till Bundesliga och 2. Bundesliga

Alltså, kvalmatcherna ser ut som följer:

10.05.2012
Hertha Berlin – Fortuna Düsseldorf

11.05.2012
SV Jahn Regensburg – Karlsruher SC

14.05.2012
Karlsruher SC – SV Jahn Regensburg

15.05.2012
Fortuna Düsseldorf – Hertha Berlin

Så där, det var åtminstone en början. Puh. Vilken säsong.

Och jag tackar er för ert sällskap så här långt! Det har varit roligt hela vägen.

/Wingren

Så har den tragiska, vemodiga och dystra dagen ställt sig för dörren. I morgon spelas säsongens sista Bundesliga-matcher. Det är förstås även en ljuvlig, vacker och glädjefylld dag. Det sista bollsparkandet i solskenet inför supportrar som sliter av sig sina tröjor i värmen. En chans att tacka publiken för det som har varit, en chans att tillsammans gråta ut, en chans att tillsammans fira fenomenala framgångar. Allt och alla vältrar sig i känslor, som oftast är så svåra att ta på, att förstå, att vi förstår det först när första midsommar-snapsen rinner ner i strupen.

Det är fotboll. Det finns kanske inget lika vackert och dystert som när en säsong tar slut. Så många upplevelser, så många glädjeskrik, så många tårar, så mycket frustration, så mycket lycka och så många minnen.

Förra säsongen var det två Dortmund-ikoner som stod för det starkaste avskedet i mina ögon. Och då menar jag avsked från Bundesliga, inte klubbyten inom landet. Mittfältsstrategen, tillika Dortmund-sonen, Nuri Sahin tackade för sig. Lite halt av sin knäskada, och med tårar i ögonen, tackade han för tiden i Borussia Dortmund och Bundesliga. Ett avsked med blandade känslor för supportrarna. Vissa önskade honom lycka till, andra tyckte att han var en förrädare som lämnade för Real Madrid – för en sådan struntsumma dessutom. Bundesliga tappade oavsett en stjärna.

Men det tyngsta avskedet den där soliga helgen i maj, det stod Leonardo Dede för. Den brasilianske vänsterbacken hade spenderat 13 år i Dortmund. Trots ekonomisk och sportslig kris valde Dede att tacka nej till alla lukrativa erbjudanden. Han ville stanna i Dortmund – det hade blivit hans hem, hans familj. Dede gjorde flera intervjuer, där han grät och inte kunde prata. Han skulle för evigt ha klubben, människorna och fansen i sitt hjärta. Den där helgen i maj fick han fira en överraskande ligatitel. Hans kontrakt gick ut, Marcel Schmelzer hade tagit hans plats i startelvan och Dede bestämde sig för att avrunda proffskarriären i Turkiet. Där är han nu en firad hjälte. En sann ikon lämnade Tyskland för ett år sedan.

Imorgon tappar Bundesliga ytterligare några ikoner. Några spelare som har satt sin prägel på en hel klubb, ett helt land, en hel kontinent och en hel värld.

Bayer Leverkusen säger tack och hej till Michael Ballack. De två åren i Leverkusen blev knappast som den förre landslagskaptenen hade tänkt sig. Och ärligt talat hade han verkligen förtjänat bättre. Stackars Michael Ballack har haft en helt fantastisk fotbollskarriär, men kantad av så många missöden och ödets ironiska nyck att vi kommer att komma ihåg honom som en nästan-vinnare. Han är Bayer Leverkusen personifierad. Så många nästan. Ändå har Ballack präglat en hel generation fotbollsspelare, han bar det tyska landslaget på sina axlar när det såg som mörkast ut och han spelade alltid för laget. Helt accepterad blev han aldrig av alla, Ballack har alltid varit den där typen som är älskad eller hatad. En åsikt har alla.

Bye bye, Ballack. USA nästa?

Ballacks senaste säsonger har tyvärr varit mer sorg än glädje, mer skandal än succé. Skadan som petade honom från VM-truppen 2010 var en perfekt avslutning på det som varit Ballacks landslagskarriär. Så typiskt, så oturligt och så oförtjänt. Joachim Löw upptäckte dock att hans unga och nya landslag fungerade riktigt bra utan Ballack, och lämnade den tidigare kaptenen utanför. Ballack blev arg och frustrerad och sedan dess har hans två år i Leverkusen kantats av just negativa rubriker och bråk. Bråk med Löw, Völler, Dutt och några spelare. Även om han har fått speltid sedan Sami Hyypiä tog över så är det hela ändå en oförtjänt avslutning på en så stor ledare och spelares karriär.

En annan ikon, ja, legendar, som lämnar Bundesliga är Schalke 04:s Raúl. Spanjoren grät och fansen grät förra helgen. Det var ju sista hemmamatchen och Raúl fick sitt egentliga avsked då. Men han har en match kvar att spela innan äventyret går vidare. Raúl har på två säsonger hunnit göra ett starkt intryck. Han har vunnit sympatier från många människor, han har spelat in sig i folks hjärtan med sin ärliga stil. Han har haft två fantastiska säsonger i Bundesliga – egentligen precis tvärtemot Michael Ballack. Raúl lämnar med huvudet högt och med allas respekt. Ballack lämnar med, som vanligt i hans karriär, blandade känslor.

Raúl har betytt mycket för Bundesliga och Schalke. Men jag hoppas och tror att Ballack, med tiden, kommer att bli mer ihågkommen för det goda.

Hatten av till de båda dock. Vilka fotbollsikoner.

Lukas Podolski, prinsen i Köln, lämnar till sist kärleksklubben men även Tyskland och Bundesliga. Det har blivit dags för Podolski att mäta sig med stjärnorna i Arsenal och Premier League. En mer mogen Podolski, en hungrigare Podolski. En Podolski som vill vinna titlar. Han lämnar ett tomrum efter sig, inte bara i Köln utan i hela Bundesliga. En stjärna tackar för sig.

Tre spelare som har skänkt oss olika mängder lycka, rubriker, glädje och sorg lämnar Bundesliga. Vi tackar för det som har varit, det har varit en fantastisk resa.

Raúl tackar för sig.

Det finns förstås fler tongivande spelare som lämnar Bundesliga till sommaren, som Marko Marin (Bremen till Chelsea) och Lucas Barrios (Dortmund till Guangzhou). Sen återstår det att se om spelare som Kagawa, Naldo, Huntelaar eller Tasci kan hållas kvar. Tyska klubbars anseende ökar ständigt i Europa och detsamma gäller tyska spelare. Toppklubbarna ute i Europa blir intresserade och det lockar uppenbarligen, för nu är det inte Sunderland, utan Chelsea som ropar. Samtidigt är det hela säkert en medveten strategi från samtliga klubbar (nästan). Bayern München vill hävda sig på en annan nivå och är det största undantaget. FC Bayern är dock en välmående klubb – för det är just det jag vill komma in på.

Tyska klubbar mår överlag väldigt bra, till och med oförskämt bra jämfört med europeiska konkurrenter. Och det har sin grund i ett sunt arbete, men framför allt att man inte leker Football Manager i verkligheten. Man inser sina begränsningar och lever efter sin resurser. Samtidigt vet man vilka fantastiska ungdomsspelare som finns i landet och man väljer att gå samma väg som förde Borussia Dortmund till en ligatitel.

Det finns alltså ingen anledning att vara ledsen eller orolig för att etablerade halvstjärnor, eller stjärnor, lämnar sina tyska klubbar. Man kan vara glad i stället. Glad och stolt. Glad över att få se fantastiska talanger och stolt över att klubbarna mår bra. Det är viktigt.

Men visst är det tråkigt när favoriter, ikoner eller stjärnor lämnar, det kan man inte sticka under stol med. En sak är dock säker: det kommer inte att vara en brist på nya stjärnor på väldigt länge.

***

Europa League och nedflyttning – en brinnande kamp

1. FC Köln och Hertha Berlin, två riktiga traditionsföreningar, slåss om vem som ska få ”äran” att kvala. Det andra laget flyttas ned direkt till Zweite Bundesliga. Lukas Podolski har varit magsjuk och självaste Bayern München väntar. Visserligen ett Bayern som inte har mer än form och ära att spela för, men ett sådant Bayern tryckte till St. Pauli med 8-1 förra säsongen.

Hertha Berlin ställs mot TSG Hoffenheim – ett på papperet lättare motstånd som inte heller har något att spela för. Men lagets tränare, Markus Babbel, sänker nog gärna sin gamla arbetsgivare, och då syftar jag främst på Michael Preetz (sportchefen). Hertha som klubb har han inget emot, men efter det infekterade avskedet i vintras så lär han elda på sina Hoffenheim-spelare.

Förutsättningarna då? (kopierat från tidigare inlägg i brist på tid).

_ _ _

16. 1. FC Köln 30p -33
_ _ _

17. Hertha Berlin 28p -28
_ _ _

Fördel Berlin trots allt, då Köln garanterat inte kommer att spruta in mål på Bayern. Då kan en Berlin-vinst bli guld värd även om Köln makalöst nog lyckas kryssa mot München.

Det som lockar mest är det kommande kvalet. Tänk om vi får Köln mot bittra rivalerna från Düsseldorf – då är det ett möte som ingen får missa. Det kommer att bli hett. Helt jävla galet hett.

Och hur ser det ut i den heta kampen om den sista Europa League-kvalplatsen? Den där platsen som kan bringa in några välbehövliga miljoner och som underlättar jakten på nyförvärv och jobbet med kontraktsförlängningar.

_ _ _

7. Hannover 96 45p -5
_ _ _

8. VfL Wolfsburg 44p -12
9. Werder Bremen 42p -8
10. FC Nürnberg 42p -8
_ _ _

Det behövs inte några vidare kommentarer va? Det blir en kamp in på mållinjen för dessa klubbar vars målskillnad dessutom är förhållandevis jämn. Sista omgången ser ut så här för de stridande lagen:

FC Nürnberg – Bayer Leverkusen
Werder Bremen – Schalke 04
Hannover 96 – FC Kaiserslautern
VfB Stuttgart – VfL Wolfsburg

Visst får vi väl helt enkelt ge Hannover klar fördel här? Slomkas lag ligger redan på den åtråvärda placeringen och möter dessutom tabelljumbon Kaiserslautern som bara har någon sorts ära att spela för – inte ens framför sin egna publik utan på bortaplan. Men ett tidigt bortamål där och det lär ta hus i helvete i de andra matcherna.

***

Bundesliga omgång 34:

Lördag 15:30

FC Nürnberg – Bayer Leverkusen
Hemmalaget har en liten chans, förvånansvärt nog, att nå en Europa League-kvalplats. Det skulle krävas ett mindre mirakel dock, då så många matcher måste gå Heckings väg. Men motivation nog att bjuda Leverkusen på en tuff match är det förstås. Hyypiä har säkrat internationellt spel, men målet är fortfarande femteplatsen då man slipper kvala in till Europa League. Två högt motiverade lag, som under sina tränare kan spela taktiskt väl genomförda matcher. Kan bli tillknäppt i hopp om det där viktiga segermålet.
Jag tror på: 2

FC Köln – Bayern München
Om Hertha vinner så måste även Köln vinna mot Bayern på grund av sämre målskillnad. Knappast något lätt utgångsläge även om vi lär få se ett par Bayern-stjärnor vilas då det väntar final i tyska cupen och Champions League. Det är dock inga engelska veckor för Bayern, så ett helt nytt lag lär knappast mönstras. Köln har haft försvarsproblem hela säsongen och framåt handlar det mesta om Podolski. Förhoppningen är att stjärnan ska kunna spela på lördag, det blir hans sista match för Köln. Åtminstone för den här gången. Extra motivation i Bayern lär Mario Gomez har, som inför omgången ligger ett mål bakom Schalkes Huntelaar.
Jag tror på: 2

Werder Bremen – Schalke 04
Bremen måste vinna mot tredjeplacerade Schalke och sedan hoppas på att konkurrenterna faller. Kanske vore det bästa för Bremen att missa Europa i år och bygga om i lugn och ro. Det här kan vara Pizarros sista hemmamatch, det är definitivt Rosenbergs, Wieses, Marins, Silvestres, Borowskis och Thys sista match i Bremen-tröjan. En vinst hade varit ett värdigt avsked. Schalke har redan tredjeplatsen säkrad, och därmed spel i Champions League, men lär spela motiverat för att hjälpa Klaas-Jan Huntelaar att vinna skytteligan.
Jag tror på: 2

FC Augsburg – Hamburger SV
En avslappnad match där det bara handlar om vilken placering lagen ska erhålla på den nedre halvan. I dag ryktas det friskt om att succétränaren Jos Luhukay kommer att träda tillbaka, då han inte kommer överens med ledningen. Ett jättetapp för Augsburg i så fall, som har Luhukay att tacka för att det omöjliga blev möjligt den här säsongen. Mladen Petric gör sin sista match för HSV innan karriären fortsätter någon annanstans.
Jag tror på: 1

Borussia Dortmund – SC Freiburg
Två lag i fantastisk form – och som inte har tröttnat på att spela fotboll trots att allt redan är ”klart”. Dortmund målfestade mot Kaiserslautern (5-2) och Freiburg gjorde detsamma mot Köln (4-1). Dortmund är redan mästare, är det bästa bortalaget i Bundesliga-historien och kan vid en vinst bli det lag som har plockat flest poäng i Bundesliga. Finfina rekord för Klopps mästarlag. En rolig match att vänta innan die Meisterschale delas ut och Dortmund stad försätts i undantagstillstånd. Spelarna får dock ta det lugnt med kröken då finalen i tyska cupen väntar nästa lördag.
Jag tror på: 1

Hannover 96 – FC Kaiserslautern
Hannover sitter verkligen i förarsätet trots en ganska sviktande form. En poäng och noll gjorda mål på tre matcher för ett Hannover som visar att den långa säsongen har tagit ut sin rätt och sportchef Schmadtke vill bli uppsagd. Men trots detta är det fördel Hannover. Laget är starkt på hemmaplan och Kaiserslautern är verkligen ett dålig lag. Tar Hannover tre poäng kvittar det vad förföljarna gör. Och nog tusan ska man klara av det? Det skulle innebära Europa-kval för andra säsongen i rad. Imponerande. Kaiserslautern får ta nya tag i Zweite.
Jag tror på: 1

Hertha Berlin – TSG Hoffenheim
En vinst är ett måste för huvudstadslaget, men med tanke på den bedrövliga förlusten mot Kaiserslautern och den svaga insatsen sist mot Schalke så ser det mörkt ut. Man undrar om energin finns kvar? Hoffenheim kommer att vara på tårna, framför allt tack vare Markus Babbel. Niemeyer och Kobiashvili är spelklara och kaptenen har vädjat till fansen om ett extraordinärt stöd. Om det räcker? Hertha har blott tre vinster på hemmaplan denna säsong – och tio förluster.
Jag tror på: 2

VfB Stuttgart – VfL Wolfsburg
Precis som Leverkusen är även Stuttgart helt klart för åtminstone Europa League-kval, men vill ta hand om den där femteplatsen. Och precis som Nürnberg, så har Wolfsburg en chans på sjundeplatsen som ger kvalspel till Europa League. Stuttgart har varit heta framför mål under våren, precis som Patrick Helmes i Wolfsburg som jagar en plats i Löws EM-trupp. Kan bli målglatt i södra Tyskland.
Jag tror på: 1

FSV Mainz 05 – Borussia Mönchengladbach
Även här en betydelselös och således avslappnad match, som förhoppningsvis kan bjuda oss på några läckra fotbollsmål. Gladbach firar en enorm triumf då laget höll (nästan) hela vägen ut och har säkrat en fjärdeplats. Thomas Tuchel har än en gång fått Mainz att överleva en Bundesliga-säsong och har som tack för det fått ett nytt och lukrativare kontrakt. Reus, Szalai, Zidan och Herrmann vill säkert visa upp sina offensiva kvaliteter en sista gång. För Reus, Neustädter och Dante är det även sista matchen i Gladbach-tröjan. Tunga förluster för Favre inför äventyret i Europa.
Jag tror på: 2