Sugen på whole lotta rock ’n’ roll nästa helg? Redo att skaka rumpan hela kvällen och natten lång tillsammans med Australiens främsta bidrag till mänskligheten vid sidan av bumeranger, wombats och Crocodile Dundee?

Hell aint a bad place to be, brukar det ju heta, exempelvis i låten på ”Let there be rock”. Men just i detta fallet är snarare H62 på Södermalm i Stockholm en önskvärd destination.

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen satsar nämligen den svenska supportersammanslutningen ACDCmachine.com på en hyllningsdag till ramalamatruppen från Down Under. Nästa lördag, den 3 november, är det dags för intresseklubbens egna version av riffjulafton – ett evenemang som just du kan vinna ett exklusivt vip-pass till.

Japp. Dagens sanning. Arrangörerna är hyggliga nog att bjucka två stycken bloggläsare på gratis entré till eventet, där spanska ’77 samt svenska Jetbone står för liveunderhållning medan svängkonessören Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-The Hellacopters/Entombed) skjuter ut låtar från dj-båset. Dessutom får de lyckliga varsin goodiebag innehållande massor av passande boogiegodis.

Allt du behöver göra är att:

1. Svara på följande fråga: 1986 bidrog gruppen med soundtracket till den kalkonkluckande filmen ”Maximum overdrive”, vilken även var regidebut för en väldigt känd författare. Vad heter han?

2. Mejla in namn och mobilnummer i ett brev döpt till AC/DC-tävling till mig på mattias.kling@aftonbladet.se.

3. Och detta senast tisdag nästa vecka. Det vill säga den 30 oktober. Eventuella bidrag som inkommer när klockan har slagit onsdag åker direkt i papperskorgen. Vilket även gäller eventuella bidrag som brister på någon annan punkt.

Rock ’n’ roll!

Då kör vi, eller vad sägs?

http://www.youtube.com/watch?v=3ipMQzjYv7U&t=1m13s

Fan. Det var ju snart ett och ett halv dygn sedan sist.

Därför: Dags för ett nytt klipp med allas våra favoriter till latexmonster.

Bara för att det egentligen finns få anledningar att inte sprida det vidare. Det är ett videoklipp. Med Gwar. Och Beefcake The Mighty i en nätt liten ballerinaklänning.

’Nuff said.

Håll truten och kolla nu. Det är väl värt knappt fyra minuter av ditt liv.

Dagen efter sin spelning på Arenan valde dalatruppen att lämna distpedaler och specialeffekter i turnébussen – och genomföra ett akustiskt gig i Bengans skivbutik på Drottninggatan i centrala Stockholm.

En ganska så välbesökt tillställning, sägs det. Ett framträdande som nu också går att beskåda i sin helhet via nedan bifogade videoklipp. Strax över 20 minuter väldigt avslappnade versioner av bland andra ”Primo victoria”, ”Gott mit Uns”, ”Carolus Rex” och ”Attero dominatus”. Spexigt och muntert, med några toner av exempelvis ”La bamba” i sistnämnda.

Mer koncentrerat lär det emellertid bli den 9 november på Londons HMV Forum, en konserthall med en publikkapacitet på strax under 2 500 personer. Då ämnar gruppen nämligen föreviga sin nu aktuella turnérepertoar för en kommande köp-dvd/bluray.

Mer info om nämnda konsertdokument när sådan finns tillgänglig.

Enligt den årligt återkommande konsekvensen är det åter dags. Ett ständigt uppdrag som tycks bara materialisera sig från ingenstans, men som sen äskar sån huvudbry att det här med avslappnande nattsömn bara är att glömma.

Slutet av oktober brukar vara företeelsens första sejour, för att sen köra ett reprisvarv runt mitten av december. Lika årstidsenligt som senhöstens första förkylning, lika avslappnande som ett promenadförsök på Drottninggatan i huvudstaden en lönelördag.

Jag yrar såklart om årslistan. Den där ångestproppen som förstoppar all möjlighet till mental vila så fort det börjar närma sig skarpt läge (deadline, på journalistlingo).

I går var situationen likt perfektionistiskt maskinslipad. Det sägs att mänsklighetens främsta sätt att undvika att handskas med potentiellt nervtärande frågor är förträngning. Att helt enkelt rensa medvetandet på allt som inte är akutrelevant för stunden och lugnt vissla sig igenom tillvaron, till synes obrydd om det tvång som obönhörligen väntar.

Det går ett tag. Kanske någon stund till. Sen är det ju obönhörligen dags att skrida till verket, oavsett förutsättningar eller eventuell inspiration.

(Jo, jag vet. Planering löser det mesta när det gäller att undvika akutfall. Något jag jobbar hårt för att göra. Men när det gäller att jonglera ett heltidsjobb med alla sidoverksamheter, det du läser just nu är en av dem, går saker ibland inte riktigt som man har tänkt sig eller ladufört för.)

Därför – det blev aningen panikartat i går eftermiddag då det dök upp ett mejl från Det Dåliga Samvetet (även kallat Close-Up-redaktionen) med en försiktig påminnelse om att det här med förträngning inte var aktuellt längre. Att alla försök till bortprioritering var överflödiga.

Skarpt läge. Deadline samma kväll. Kris, panik och ett extra lager hets på ågrensmackan.

Att det blir samma visa varje år, med ett svettigt ältande och överläggande med sin inre kritiker-Mollgan, beror vanligtvis på den flyktiga vardagen som musikkritiker med veckodeadline. På grund av rent tidsmässiga begränsningar – och i en ambition att ge alla potentiellt intressanta alster i alla fall en tre–fyra lyssningar innan jag bestämmer mig om de är värda att gå vidare med – blir det helt enkelt väldigt begränsad tid till nöjeslyssning och rekapitulationer av redan avhandlade, men ändå fortfarande intressanta, alster i rent förströelsesyfte. Jag har en stående önskan varje födelsedag: att dygnet genast bör utökas till minst 36 timmar för att det ska finnas någon möjlighet att ta till vara på det moderna samhällets alla möjligheter. Tills det gör det – då får situationen vara som den är.

Förvisso har jag ofta mina avlagda betyg att luta mig mot, men de skulle också ge en ganska så skev bild av verkligheten. Då utbudet varje vecka i Nöjesbladet brukar sträcka sig till högst två anmälningar, och då många av dessa görs för att det är journalistiskt motiverat och inte för att jag är helt betagen av just den eller den skivan, ger det en ganska så skev bild av ett helt år inom den tuffa musiken. I stort sett varje vecka har jag minst fyra plattor som alla kan vara värda en rad eller två – och då är denna lista redan där hårt redigerad. Och saker som är bra har en tendens att försvinna i redaktörsgallringen, helt enkelt beroende på att det presterade är för obskyrt för ett medie av Aftonbladets dignitet, eller att det finns andra skivor som konkurrerar ut det valda alstret. Plus att det så klart inte finns någon rimlighet i att professionellt bedöma allt som egentligen förtjänar sån uppmärksamhet. Minst 40 timmars jobb på nyhetsdesken, garnerat med upp emot 20 timmars övertid per vecka ger sina begränsningar. Kom ihåg: jag har fortfarande inte fått min mest åtråvärda födelsedagspresent.

I alla fall. Ettan har jag haft klar länge. Det är en utgåva (tänker så klart inte avslöja exakt vilken just i detta nu) som på många sätt har utmärkt sig under ett annars rent förträffligt 2012 när det gäller mitt bevakningsområde. Jag vet i fan vad som har hänt, men det känns som att hela hårdrocksvärlden (med alla dess förgreningar från vänligaste AOR till ursinnigaste grindcore) har drabbats av en sån solidarisk kvalitetsutlösning att den rättvis rekapitulation skulle kräva minst 50 bidrag. Vilket också var antalet plattor jag hade på min lista innan gallringen inleddes.

Några timmar senare  – och efter ett parallellt skrivande av recensioner av kommande skivorna med Parkway Drive och Neurosis till den ekonomiskt bidragande uppdragsgivaren – var antalet redigerat till de beställda 20. Efter mycket överläggande med mig själv och vridande och vändande på argument tills frontalloben önskade flytta till ett annat postnummerområde.

Den 11 december kan ni ta del av det resultatet i det då färska numret av Close-Up Magazine.

Och några veckor senare (exakt publiceringsdag varierar från år till år) är det dags för Aftonbladetvarianten.

Förra året blev det en ganska så rejäl revision och omstuvning mellan de olika sammanställningarna. Hur det blir i år, det får visa sig.

Ett av höstens mest emotsedda släpp för shortsklädda ynglingar med smak för ringdans och helikopterlekar med armarna: fjärdealbumet från Byron Bays främsta – och enda – bidrag till metalvärlden.

På måndag (den 29 oktober) kan du lägga beslag på Parkway Drives nya skiva ”Atlas” på cd/download/vinyl, men redan nu bjussar skivbolaget Epitaph på gratislyssning i streamad form. En stund väl värd varje investerad krona, med andra ord.

En officiell Aftonbladetrecension underteckad yours truly kommer i alla tänkbara kanaler på fredag – medan bandet i sig avlägger fysiskt besök på blågul mark den 21 november i Stockholm samt dagen efter i Göteborg.

Alla sätt att nå uppmärksamhet är som bekant bra, förutom möjligtvis de dåliga.

I vilken kategori de australiska deathgrindrumlarna i Blood Duster placerar sig i låter jag vara osagt, men deras senaste utspel renderar dem i alla fall en plats i detta forum – vilket torde tyda på att deras publicitetskupp har gått hem.

Melbournekvintetten har nämligen spelat in ett nytt album, som man avser att släppa nästa vecka.

Dock inte digitalt. Eller på cd. Utan enbart på vinyl – och då i olyssningsbart skick. Man har nämligen sett till att sabba skivan genom att i mastringsprocessen karva in titeln ”Kvlt” över spåren, vilket gör att den helt enkelt inte går att lyssna på.

Devisen för detta: Do it yourself, for yourself (DIYFY i förkortad form).

Anledningen – förutom att det får mediepersoner likt undertecknad att uppmärksama dess tilltag – är den illegala nedladdningen av deras musik.

Så här skriver en talesperson för gruppen i ett manifest på hemsidan:

”Det vanliga tillvägagångssättet när det gäller att spela in, marknadsföra och sälja en skiva funkar helt enkelt inte i en digital värd. Och när nedladdning, såväl illegal som legal, har blivit norm mäktar ett band helt enkelt inte med kostnaderna som det medför att kränga en skiva till fansen. Så, varför bry sig?”

För att försäkra sig om att ”Kvlt” aldrig når nätet, eller någon lyssnare över huvud taget, har bandet även sett till att förstöra den enda existerande matrisen (se videon nedan). Vilket gör att den inspelade musiken helt enkelt inte längre existerar. I någon form.

”Det handlar om ett band som slutligen tar full kontroll över det som tillhör dem”, är förklaringen.

Det finns emellertid en möjlighet att ta del av färsk musik från gruppen, som tidigare har släppt den finkänsligt betitlade ”Cunt” via Relapse, via femspårs-ep:n ”Svck” som släpps samma dag som sin sargade storebror. Redan torsdag nästa vecka, den 1 november, finns minikollektionen till försäljning – via Itunes och andra nedladdningstjänster. Den som i stället önskar pryda skivsamlingen med en platta som tar begreppet hyllvärmare till nya höjder kan mejla gruppen på adressen goatsound@optusnet.com.au.

Hör ni hur det plaskar en smula i den där berömda ankdammen igen?

Jomenvisst, så är det.

Den här gången är det den inflytelserike Digby Pearson, grundaren bakom det en gång så stolta mangelbolaget Earache, som tar bladet från munnen och luftar sina åsikter om de artister som han har jobbat med under sina 27 år i branschen.

Skivmogulen gör det i bloggform på ettikettens hemsida. Ett rakt igenom underhållande inlägg som bör läsas i sin helhet, men som innehåller en del godbitar som går att svenskvinkla utan att må dåligt på kuppen.

Som hans åsikter om Peter Dolving (nu soloartist samt medlem i bland andra Rosvo). De båda parterna drabbade samman under 1990-talets senare hälft när frontmannens dåvarande grupp The Haunted släppte sin debutskiva på bolaget. Med ett mindre lyckat personkemiskt resultat, om man får tro Earachegrundaren.

I översatt form skriver han så här, i en passage som följer på en magsur attack på Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway:

”Jag kom aldrig riktigt överens med Peter Dolving (The Haunted) heller. Han är en galen person, som snackar först och tänker efter sen. Ännu en gång, orsaken till upprördheten beror på att Earache aldrig aktivt valde att signa snubben, och han valde heller aldrig att jobba med oss – tvärtom var han starkt emot det. Precis som i fallet med Barney fick Peter ärva At The Gates kontrakt efter att de hade splittrats och återuppstått som The Haunted. Således, eftersom vi aldrig aktivt valde att jobba med varandra drog vi heller aldrig jämt.

Under Dovlings första sejour i gruppen uppmanade han publiken att spöa mig på ett gig med The Haunted som jag besökte i London. Som tur var lydde ingen hans påstötning. När jag senare konfronterade honom angående hoten vägrade han be om ursäkt och fick i stället sin manager att anmäla mig till svensk polis för olaga hot. Det blev även lite hallå i svenska tidningar om det hela, så det var väl ett bra sätt att få lite publicitet under några veckor, antar jag.”

Pearson svingar även mot Entombed i ett stycke där han hävdar att gruppen utsåg sin merchförsäljare till manager och vägrade att kommunicera med bolaget på annat sätt än genom honom eller advokater.

”Det är ett löjligt sätt att göra affärer på och det ledde till att vår relation blev rejält frostig. Han (merchkillen/managern) trodde att han hade vunnit högsta vinsten på Lotto. En snubbe vars tidigare uppgift var att stå i ett mörkt hörn och kränga t-shirts krävde ett förskott på 2 000 000 dollar för Entombeds kommande skivor. Det här hände verkligen.”

Allt är emellertid inte urin och vinäger när det kommer till svenskar och Earache. Pearson passar på att hylla Tompa Lindberg (ex-At The Gates med flera) och Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma) som ett par av de trevligaste musikanterna han har haft nöjet att jobba med.

”De är väldigt smarta, tillmötesgående och sansade personer. Från bolagets synvinkel orsakade de aldrig någon huvudvärk eller något drama. Om några problem uppstod tog de upp dem på ett moget sätt och var empatiska nog att ta bolagets inställning i beaktning så att vi kunde arbeta tillsammans för att hitta en lösning som passade alla parter, utan stress eller svårigheter. De var, och fortsätter att vara, ett rent nöje att jobba med.”

Som sagt. Läs hela inlägget. Det är öppenhjärtigt på ett underhållande sätt, måhända aningen magsurt på sina ställen. Men ändå en värdefull insikt i huvudet på en av den extrema metallens mest betydelsefulla personer.

Entombed tidigt 1990-tal.

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Tompa Lindberg (At The Gates, med flera)

Ganska så exakt två veckor före självaste dopparedagen får svenska extremmetallskallar en julklapp av det lite hårdare slaget.

Det är ju liksom svårt att se ett turnépaket innehållande såväl Fueled By Fire och Nile som Morbid Angel och Kreator som något annat. Hat, mysitk, tvåtakt och diaboliska blastbeats så det räcker och blir över på en och samma kväll är ju väldigt mycket trevligare än en Alladinask och ännu ett par värmande strumpor från farmor.

Och nu blir ju inte peppen mindre när Mille Petrozza, gitarrist och sångare i headlinande tyskthrashgänget, slår sig för bröstet och hävdar att gruppen storsatsar på en ”unik 3D-show” som extra visuell fernissa.

– Vi håller som bäst på med förberedelserna inför turnén och jag måste säga: det kommer bli brutalt! Inte bara beroende på att vi med Morbid Angel, Nile och Fueled By Fire troligtvis har det tuffaste turnégänget i år, vi kommer också att bjuda den europeiska publiken på vår nya 3D-show för första gången, säger han i ett inlägg på gruppens hemsida.

Två stopp blir det på svensk mark under vecka 50. Den 10 december äntrar det omfattande sällskapet Fryshusets scen i Stockholm, medan Trädgårn i Göteborg får sig en snyting dagen efter.

Europapremiären sker redan nästa torsdag, i belgiska Antwerpen.

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.

”Byt namn!” ”Lägg ner!” ”Avgå alla!”

Upprördheten i scenen har varit stor sedan det i veckan bekräftades att The Haunted tappar ytterligare två medlemmar – Anders Björler och Per Møller Jensen – och därmed står utan såväl sångare och gitarrist som trummis.

En rimlig slutsats: Det torde vara kris och panik. Ett väl serverat tillfälle att omvärdera karriären och måhända göra det rakryggat korrekta och omgruppera styrkorna under annan flagg.

Om detta händer är så klart för tidigt att sia om, det enda de kvarvarande medlemmarna Patrik Jensen och Jonas Björler har aviserat är att de önskar att fansen visar tålamod medan duon utvärderar hur framtiden ska se ut.

Hur mycket det än kan tyckas vara så behöver emellertid inte svängdörrarna i truppen (även sångaren Peter Dolving lämnade skeppet tidigare i år) innebära dödsstöten för ett av Sveriges stoltaste thrash metalskepp.

Låt mig förklara varför.

När det gäller att definiera en grupps kärna begår många misstaget att likställa dess största offentliga profiler med själva förutsättningen för dess existens. I många fall är dessa förvisso synonyma med varandra, men det behöver inte nödvändigtvis vara så – vilket The Haunted bevisar.

Rent historiskt är nämligen den nu kvarvarande duon gruppens enda konstant. Även om tvillingbroder Björler har varit närvarande på alla skivorna har han under det tidiga 2000-talet tagit en paus från den, Møller Jensen kom med först 1999 efter att originalbatteristen Adrian Erlandsson hoppat av för att ta värvning i Cradle Of Filth och Dolving har vid det här laget hunnit med sitt andra avhopp.

Under dessa förhållanden har Jensen och basist-Björler alltid stått kvar. Gjutit lugn i all oro och sett till att The Haunted åter har rest sig, om inte på tio så i alla fall just när dess skötebarn har stått och hängt på repen.

Med andra ord finns det inget som säger att det inte skulle kunna bli så ännu en gång. Att den kris som bandet nu uppenbarligen tvingas genomgå innebär en nystart och nytändning för den combo som under 1990-talets mest metalfientliga år gjorde det hett att spela tvåtaktsthrash igen.

På något sätt är det dit jag önskar att ett nyuppväckt The Haunted återvänder. Till sin själva kärnkompetens och historiska grundförutsättningar.

Att lägga ner är som jag ser det verkligen inget alternativ.