En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Five Finger Death Punch

The wrong side of heaven and the righteous side of hell, volume 2

Eleven Seven/Warner

METAL På åttiotalet var Arnold Schwarzenegger själva symbolen för amerikansk immigrantsuccé, en gymsvullen kassako som pumpade ut tämligen osofistikerad köttbulleaction. Dess moderna motsvarighet hittas i Ungernfödde gitarristen Zoltan Bathory, som även han har kämpat sig från ett kargt Centraleuropa till lyxiga Los Angeles. Låt oss inte hymla för mycket – Five Finger Death Punch är 2010-talets metalsvar på Arnies skjutglada rullar, då det på på årets andra fullängdssläpp finns såväl bufflighet och mosa allt-filosofi som en inställsamt sentimental slutkläm. Kvintetten slänger sig gärna med tuffa attribut – MMA-biceps, kamouflagebyxor och titlar likt ”Battle born” och ”Wrecking ball” – men lyckas ändå inte skyla vad den är: en grupp refrängrockare med mer styrka än smidighet.

Bästa spår: ”Here to die”.

VECKANS TWEET:

Så sent som i fredags gav de Avenged Sevenfold en tuff match om publikens gunst då de agerade uppvärmare på ett utsålt Hovet.

Det är den positionen som Los Angeles-gruppen har jobbat sig till, sakta men säkert från releasen av debutalbumet ”The way of the fist” (2007) fram till årets omfattande dubbelgiv ”The wrong side of heaven and the righteous side of hell”, vars första installation såg dagens ljus i slutet av juli.

Nu står kvintetten att dela ut lavett nummer två, en platta som jag har en känsla av att en och annan där ute är ganska så nyfiken på. Då är det kanske tur att jag redan nu kan stilla denna hungern – genom att streama femtegiven resan nu, exklusivt i Sverige.

Inte mycket tjafs om den saken. Bara att köra igång Soundcloudspelaren här nedanför och i lugn och ro inspektera vad Ivan Moody, Zoltan Bathory och de andra har hittat på den här gången.

Mycket nöje. Vilket det måhända även blir då gruppen återvänder till de svenska scenerna redan den 8 mars nästa år, för att då agera dragplåster på Bandit Rock Awards, som hålls på Annexet i huvudstaden.

Okej. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Något jag egentligen har skjutit framför mig så långt som möjligt och försökt förtränga i det längsta.

Nu är det emellertid skarpt läge. Klockan tickar envist framåt och tycks arbeta emot mitt mentala välstånd.

För nog var det fler än jag som förvånat – på kvällstidningssvenska till och med chockat – höjde på ögonbrynen då det tidigare i år presenterades ett Sverigegig med de douchigaste av de douchiga. Bandet som enligt tv-sända ”Hårdrockens historia” (förvisso felaktigt) pekades ut som ansvariga för nu metal-scenens död. Den där gruppen som sålde orimligt mycket plattor under några år, saggade ut med smetiga The Who-ballader och som därefter inte har hittat något slags fotfäste igen.

Ja, jag pratar så klart om Limp Bizkit. Jacksonvillekonstallationen som satte en röd baseballkeps på metalscenen och som i ungefär en kvart runt millennieskiftet tycktes större än livet självt. Och som konstigt nog väljer att förlägga sin första Sverigekonsert sedan jättegiget på Hovet 2004 (läs Aftonbladets recension här) på allt annat än spatiösa Klubben i Stockholm.

Helt. Jävla. Orimligt. På så många plan att det krävs en trappstege för att placera dem på hög. Sinnessjukt. Skruvat.

Eller – är det verkligen så?

För samtidigt som senaste studioskivan ”Gold cobra” inte blev någon superframgång i stil med ”Significant other” eller ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” så har The Dursters på senare år haft en riktigt fruktsam – och konstigt nog kritikerhyllad – karriär som liveband både här och där. Jag minns exempelvis att brittiska Metal Hammer närmast har tappat byxorna av upphetsning då gänget har spelat på festivaler i dess närområde vilket i alla fall för en stund fick mig att släppa min förhandsskepsis.

Så här är det: Jag dömer ingen ohörd eller osedd. Hur giget på lördag blir lär visa sig i sinom tid och jag ser faktiskt fram emot att få käka upp allt nedsättande jag har skrivit om gruppen och i stället bli överraskad.

Men det tycks ändå kunna bli en ganska pinsam tillställning, vilket ni kan se i Youtubevideon nedan. Den visar nämligen själva inledningen av giget i australiska Perth i förra veckan. Och … ja, vi stannar upp där en stund. Funderar över exakt varför de väljer att öppna sin show med en cover på Guns N’ Roses ”Welcome to the jungle”, förfasas över exakt hur förbannat uselt det låter. Okej. Att medlemmarna även har valt att klä ut sig till gruppen i fråga kan ju vara ett Halloweenupptåg, med tanke på datumet i fråga, men hur man som allvarligt satsande band väljer att presentera sig med ett dylikt Lundaspex är för mig en gåta.

Fler varningssignaler? Då kan vi ta och närmare granska repertoaren som framfördes i belgiska Antwerpen i tisdags (länk). För mig är den helt obegriplig. Någon slags korsning mellan en konventionell konsert och en karaokekväll med hela sex covers – förutom ovan nämnda liansvingande även tolkningar på stycken av Ministry, George Michael och Rage Against The Machine. Samt två (TVÅ!) Nirvana-låtar. Helt fucking wicked.

Samtidigt: I Utrecht i går var det annat ljud i skällan (länk). Där tycktes kvintetten mer sugen på att lira eget material och i stället stilla covertörsten med ett medley mot slutet.

Vilket band vi får se i Stockholm i övermorgon? Fan vet. Spännande ska det bli, i vilket fall som helst. Bara de lämnar kvar perukerna i packningen.

Ni har säkert noterat det tidigare: jag gillar ganska så halvnya Carcass-plattan ”Surgical steel” (läs recce här) ganska så mycket.

Därmed motsäger gruppen, som här offentliggör sin första studioskiva sedan 2005 års ”Swansong”, en oskriven regel inom nöjesvärlden. Nämligen den som klargör att föredettingar som försöker göra sig nya karriärer genom att rota i tidigare konstellationer ofta bombar på ett eller annat sätt.

För att hitta sådana behövs det inte något större rotande i arkiven. Vare sig det handlar om Sylvester Stallones desperata rotande i Rambo- och Rocky-arkiven för några år sedan, ”Basic instinct 2” eller nylanseringen av ”Futurama” är visan densamma – då är då och nu är nu. Och sällan mötas två tidsepoker på avsett vis.

Nu är ju det här ändå en musikblogg och bör väl därför vikas åt sådant. Som tre plattor that should not be. But still is. Alltså några upphausade comebackalster som slog i backen på ett eller annat sätt.

Precis det som ”Surgical steel” inte gör, alltså.

1. Guns N’ Roses ”Chinese democracy” (2008)

På ett sätt var det här ett dödsdömt projekt ganska långt före release. Ju längre tid som förflöt mellan releasen av den dubbla ”Use your illusion”-utgåvan 1991 och dess riktiga uppföljare (coverplattan ”The spaghetti incident” räknas inte i sammanhanget) desto fler gamla musikanter tycktes Axl Rose göra sig fiende med – och desto längre från den riviga punksleazerockarolla som en gång skickade gruppen långt upp på himlen tycktes han komma.

Skit för stunden i att det här blev det överhemult dyrt album att spela in. Fokusera i stället att det är en svår platta att lyssna på. Förvisso kanske inte den totala nosdykning som guldplatsen på en sån här ickehedrande lista fordrar, men ett sånt svek mot gruppens namn att man bara häpnar. För nog märks det att alstret har spelats in vid en rad tillfällen och sen, till synes slumpmässigt, satts ihop till något som ska likna riktigt bra låtar. Vet ni vad? Det är det inte. Fräcka idéer finns, men dessa fullföljs aldrig. Det lättindustriella elektronikasoundet som säkert kändes futuristiskt och nyskapande då ”Chinese democracy” började sammanställas hann bli lika unket som otvättade flanellskjortor innan verket till slut nådde handeln och helheten är, ja, likt ett pussel där bitarna inte passar med varandra.

Det har nu gått fem år sedan skivan släpptes. Och det har så smått börjat pratas om att Axl och hans inhyrda hjon funderar på att göra något nytt ihop i studion.

Fan tro’t, säger jag.

2. Limp Bizkit ”Gold cobra” (2011)

Jag vill minnas att jag gav den här pruttkorven i betyg för lite mer än  två år sedan.

Det var väldigt snällt av mig i sådana fall. Ett utfall av övergenerositet som jag egentligen inte ska bjuda på, annat då det är motiverat. Måhända beror denna vänlighetsgest på att jag faktiskt var nyfiken på vad Fred Durst och hans frat boy-combo skulle åstadkomma. Det kändes ju ändå som att det sladdriga kexet hade lärt sig något av kraschlandningen som följde på mindre uppskattade albumet ”Results may vary” (som förvisso bjöd på en blöt monsterhit via The Who-covern ”Behind blue eyes” men som i övrigt stank surströmming) och dess tillbaka till rötterna-uppföljare ”The unquestionable truth, pt 1” när nollnolltalet började sikta mot upploppet.

Men icke.

Guldkobran är inget bra album, hur man än vrider och vänder. Det går förvisso att spåra någon slags vilja att ta tillbaka känslan på de framgångsrika ”Three dollar bill, y’all” och ”Significant other” men det blir likväl dynga av det hela. Den som önskar fördjupa sig i dess uselhet gör det gärna genom pinsamma ”Shotgun”, ”Douche bag” eller ”Shark attack”.

Det är ungefär på den nivån skivan ligger. Intellektuellt på samma fotknölshöjd, eller strax därunder, som Chris Griffins ”Evil monkey song” i ”Family guy” eller Drängarna.

Vi var nog många som trodde att det här skulle innebära dödsstöten för gruppen. Men icke så. I april i år släpptes singeln ”Ready to go” (som i all ärlighet faktiskt inte var helt pissdålig) och nu på lördag spelar Limp Bizit på Klubben i Stockholm. Vilket kanske kan bli kul, ändå.

3. Gene Simmons ”Asshole” (2004)

Jag säger bara: ”Firestarter”. Igen: ”Firestarter”.

Hahaha! Fy fan. Vilken utomordentligt praktusel idé att Kiss-tungan ska ta sig an modern dansmusik. Ungefär lika rimligt som när Manowar ger sig på att nyinspela sina gamla skivor (”Kings of metal MMXIV” släpps nästa år, sägs det) eller då Dead By April uppträder på ”Allsång på Skansen”.

Men vad bryr sig Simmons? Inte ett skit. Det här var skivan han ville göra. Han tyckte det var lämpligt att spela in den. Han liksom kände sig tvungen. Av någon outgrundlig anledning som knappast kan bero på en önskan att uttrycka något.

Bevis? Lyssna bara på titelspåret. Eller på ”Whatever turns you on” eller muzakballaden ”Waiting for the morning light” (så hemsk att hissarna slutar fungera i ren protest). Egentligen är det bara öppningsspåret ”Sweet & dirty love” som håller någon slags klass.

Övriga inte helt lyckade comebackalster: Skid Row ”Thick skin” (2003), Twisted Sister ”A twisted christmas” (2006), Poison ”Poison’d” (2007), Metallica ”St Anger” (2003), Dia Psalma ”Djupa skogen” (2007), Mötley Crüe ”S/t” (1994).

Rocktrion, härstammande från länet Ayrshire i sydvästra Skottland, gillar Hårdrocksbloggen och dess läsare. Det kan tyckas vara ett omotiverat självhävdande påstående så här på fredagmorgonen, men detta bröstspännande är icke desto mindre korrekt.

Det här är nämligen andra gången i år som Biffy Clyro öppnar generositetsbörsen och bjuder in till exklusiviteter. Senast det begav sig, i februari, firade gruppen releasen av dubbelskivan ”Opposites” och två Sverigekonserter genom att bjuda några läsare på gratis entré till gigen i Göteborg och Stockholm (det sistnämnda var väldigt trevligt och svettigt på ett fullsatt Berns).

Vad sägs om att vi tar och toppar det erbjudandet lite?

Ganska så ”hurra”, får jag hoppas.

I samarbete med Live Nation kan jag nämligen i dag erbjuda en så kallad meet-and-greet med bandet, strax före dess gig på Arenan i Stockholm nu på onsdag, den 6 november. Det innebär att en tävlande får ta med sig en vän (biljetter för båda ingår om sådana inte redan finns) till Fryshuset och skaka tass med Simon Neil och tvillingarna Johnston strax innan de äntrar scenen. Och som en extrabonus slänger vi med ett exemplar av senaste studioskivan i lyxig cd/dvd-utgåva. Bara för att vi vill. Och för att vi kan och har möjlighet.

Ren formalia: Jag vill ha ditt svar senast nu på måndag morgon, den 4 november. Så fort jag har checkat in på jobbet efter helgvilan, så nära nio det är möjligt, stänger jag tävlingen och drar en vinnare. En person som är klurig nog att pricka in rätt svar på följande fråga:

Biffy Clyro är inte direkt kända för att slänga sig med coverversioner i onödan. Det går emellertid att hitta en viss rapmetallåt, i original släppt 1992, i akustisk liveversion på skiva. För att kamma hem tävlingen vill jag därför veta vilken grupp och låt det handlar om. Som gjorde originalinspelningen alltså.

Klura på svaret och plita ner det i ett mejl döpt till ”Saken är Biffy!” till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se senast ovan angivna datum. Av rent logistiska skäl behöver du även uppge namn, adress och telefonnummer så att Live Nation kan styra upp mötet utan att behöva blanda in mig.

Som alltid – lycka till.

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Gitarristen Peter Adams – väldigt aktiv och headbangande i vänsterposition – ser ut som en trekant mellan High On Fires Matt Pike, Immolations Ross Dolan och ”Metal evolution”-skaparen Sam Dunn.

Detta är förvisso en visuell detaljbetraktelse, men den illustrerar ändå spännvidden i musiken. Den kan kränga likt Mastodon, arenariffa sig igenom några stycken som Foo Fighters och söka mod hos Smashing Pumpkins samtidigt som den ständigt är rotad i hemstaden Savannahs bördiga musikmylla.

Det är sensationellt i sig, en intrycksrik blandning som stundtals får en att kippa efter andan, men lika spektakulärt är ändå att kvartetten står där på Debaser Medis scen en tisdagkväll som mest tycks vänta på regn. Att den andas, ler och trotsigt sträcker gitarrhalsarna mot skyn, när dess kärnduo (förutom nämnde Adams även borstskäggige frontmannen John Baizley) nära nog rycktes bort från jordelivet i en bussolycka förra sommaren.

Men det gör den. På ett sätt som om vardagen bara är en omgivande illusion och som med lätthet rör sig mellan blått, rött, grönt och gult. Ett generöst utbud som är antivardag i all sin brokighet, men samtidigt väldigt jordnära och chosefri.

Något man vill minnas. Vare sig det handlar om ”Take my bones away”, ”Swollen and halo” eller ”Cocanium” och ”Isak” – kvalitet.

Det här var enda Sverigegiget på den här vändan. Skam och tragik på sitt sätt. Men troligtvis ett skäl för kvartetten att återvända fler gånger.

Den som lever får se.

Fotnot: Jag var lite för tagen av det erbjudna för att få till någon vettig mobilfilm inne från giget. Därför får gruppens senaste promotionklipp, en liveversion av ”March to the sea”, agera vaggvisa just i kväll. Väl bekomme.

Korn

The paradigm shift

Prospect Park/Caroline/Universal

NU METAL Om detaljerna är huvudsaken skulle Bakersfieldgruppens elfte studioskiva vara en sensation. För sådana finns det gott om; från basriffet i ”Spike in my veins” till elektronikgarnityren i ”Mass hysteria” eller percussionpiruetterna i ”Victimized” – det är eleganta teknikaliteter som förgyller och dekorerar. Dessvärre är detta inte ett raffinemang som genomsyrar helheten. Även om återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch satt sin intuitiva refrängkänsla på flera av låtarna känns de ofta en smula forcerade. Lite som om Korn har tvingats till en inte helt frivillig ursprungsreträtt efter det kontroversiella dupstepexperimentet ”The path of totality”. Det liksom puttrar mest på utan att riktigt skaka till. Gungar som sig bör, rycker snarare i högerbenet än väcker nacken. Så som det blir då detaljerna blir huvudsak.

Bästa spår: ”Prey for me”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Vertikal II” på Spotify eller på Wimp.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.