Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.

Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.

Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.

Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.

Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.

1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)

Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.

2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)

Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.

3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)

Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.

4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)

Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.

5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)

Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.

Emellanåt kan det vara en smula berikande för läsekretsen att jag gör precis det jag gör.

Förvisso, jag må emellanåt vara en idiot som borde ägna mig åt annat än att tycka saker om stjärnor som på något sätt anses resa sig över konventionell kritik och i det stora hela en irriterande snubbe.

Men ibland lyckas jag få in spår av min älskade heavy metal – tvivla aldrig därom – på mindre väntade ställen i Aftonbladet. Som i söndagens Storybilaga om J R R Tolkien, som jag dessutom ritade om någon anser sig vara berikad av denna information, där jag föreslog att vi borde ta oss ett litet snack med Johan Hegg. Föga överraskande eller genialt egentligen, då Amon Amarth ju har hämtat sitt namn från ”Sagan om ringen”-skaparens sagovärld och dessutom befinner sig ute på en turné som i veckan når Sverige.

Och det är ju för att högtidlig hålla just detta som gruppen har beslutat sig för att bjussa Hårdrocksbloggens läsare på en extra läcker guldklimp.

Tumbakvintetten befinner sig just nu ute på turné med Hell och Carcass, en vända som på lördag når Stockholm och Arenan. En tilldragelse i sig, så klart, men också en afton som kan bli en riktig höjdarkväll för någon lycklig själ där ute i decemberkylan.

Gruppen har nämligen beslutat sig för att bjuda in en bloggläsare med valfritt sällskap (dock bara en person) att morsa på medlemmarna före giget. Kanske få några autografer. Knäppa några kort. Snacka lite. Och dessutom få en exklusiv bildvinylutgåva av senaste albumet ”Deciever of the gods” som extra bonus.

Dessutom har de dundrat in ytterligare tre exemplar av nämnda skiva i potten till de som inte lyckas knipa förstapriset. Inte så illa, va?

För att vara med och tävla vill jag att du senast fredag morgon vid nio – en minut över stänger jag butiken – mejlar mig namn, adress och telefonnummer i ett brev döpt till ”Lägg egg i Heggs skegg”. Adressen du använder är mattias.kling@aftonbladet.se. Svårare än så är det inte.

Dock – respektera anvisningarna ovan. Läs igenom. Begrunda. Se till att allt är med. Och lämna bara ETT bidrag per person.

Lycka till!

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Ni får ursäkta om jag inleder veckan på ett lite allvarligare sätt. Som inte hyllar, dissar eller försöker ta kvällstidningsenkla poänger på någon annans bekostnad – utan pratar allvar.

För det är det som vi talar om. En sjukdom som kan ta många skepnader, men som i realiteten berör och drabbar.

Låt mig för en stund prata om cancer. Du känner någon som är eller har varit drabbad, jag gör det. Den stora kräftan är en angelägenhet för alla, oavsett om man själv fått diagnosen eller om någon i ens närhet har fått den.

Det finns så mycket en som enskild kan göra för att försäkra sig mot Det versala C:t, likväl finns det ingen garanti eller ens något plåster som kan förhindra dess uppkomst eller närvaro. Hey, jag slutade röka cigaretter efter 25 år med röda och goda Marlboro i januari i år och oddsen för att mina lungor ser ut som en tumörhärd är överhängande. Jag vet inte – just i detta förbättrande stadie väljer jag för stunden okunskap – men jag har definitivt gjort mig själv en rejäl otjänst genom att stå vid min last så länge.

Det är mitt eget fel. Konsekvenser som jag måhända får ta vad det lider.

Emellertid – det finns så många som står inför den där diagnosen som inte har gjort lika usla val som yours truly. Och oavsett vad än orsakerna må vara bör vi stödja dem alla i dess kamp. Speciellt när vi pratar om barn.

Några som står upp i striden är In Flames. I samarbete med Barncancerfonden har bandet startat en insamling för att stoppa … ja, exakt vad torde väl inte vara någon gåta.

I dag är det löning för de som är privilegierade nog att vara löntagare. Därför finns det ingen som helst anledning att inte visa generositet mot dem som så behöver. Jag bidrar med 500 kronor, var och en skänker efter förmåga och samvete.

Du hittar The Jester’s Gift här.

Fotnot: Göteborgsbandet befinner sig just nu i Berlins Hansastudio (U2, Depeche Mode, Marillion med många flera) för att spela in uppföljaren till ”Sounds of a playground fading”, som släpptes 2011. Det ryktas om att kvintetten i kommande veckoslut får besök av en skribent och en fotograf från en ganska stor kvällstidning. Men mer om det senare.

Vi vet ju alla vad som gäller. Vad som är skillnaden mellan flopp och succé på Friends arena i morgon kväll. Det där avgörande, som sitter mellan bålen och huvudet på en ganska så känd frontman.

För låt oss inte hymla alltför mycket nu. Även om arenaljudet i det där schabraket ute i Solna kan fälla krokben för vilket band som helst – minns bara debaclet när Iron Maiden spelade där i somras – sitter själva avgörandet i Ozzy Osbournes hals om lite mer än ett dygn.

Vi vet ju alla att det kan gå riktigt illa. 64-åringens strupe är minst lika märk av ägarens hårda leverne som hans kropp i övrigt, vilket emellanåt kan få horribla konsekvenser, likt på Hultsfredsfestivalen 2007. Men likt en basindustri har han på senare år sökt stöd i den moderna tekniken – och emellanåt faktiskt låtit bättre än på mycket länge. De vänliga kallar denna stödsång för ett hjälpmedel, de aningen mer illvilligt inställda poängterar att det stundtals är farligt nära playback. Och några sådana fasoner kan man ju inte acceptera från en av världens mest beryktade hårdrockssångare.

Emellertid – jag hör till dem som, låt vara ganska så motvilligt, accepterar sakernas tillstånd. Jag tillåter mig svälja lite fusk så länge det låter ganska bra, hellre det än att man som åskådare tvingas skämmas å huvudpersonens vägnar. Jag tycker att iOzz 7.0 funkade tämligen hyggligt såväl på Sweden Rock 2011 som på Stadion förra året. Emellanåt blev det väldigt uppenbart vilket autencitetslurendrejeri som utspelade sig (speciellt då tonerna fortsatte med oförminiskad styrka även då han drog bort mikrofonen från munnen) och det är sådant som borde sätta griller i huvudet på mig och få mig att rasa över bluff och båg.

Likväl. Om Ozzy Osbourne nu ska stå på scen (det verkar ju som att han trots allt trivs väldigt bra just där) så är det ju bättre att han låter bra än kråkslirar sig igenom repertoaren. Och jo, hårdrocksvärlden skulle vara väldigt mycket tråkigare utan den gamle strulpellen som munterhetsgivande bidrag, varför jag får godkänna de premisser som möjliggör hans närvaro.

Kort sagt: Fusk-Ozzy är bättre än den autentiska verkligheten. Så är det bara.

Därför höll jag på att trilla ur semesterfåtöljen då det började spridas liveklipp tidigare i år från Black Sabbaths comebackkonserter i USA. Det var liksom bortom dåligt på något sätt, som om han ansåg att det här med tonarter som något man kan förhålla sig till med samma respektlöshet som man visar en jobbig granne. För bevis, spana in våldtäkten på ”Snowblind” från Tampa i augusti:

Dessvärre verkar denna pissleverans inte ha varit en dålig kväll på kneget, utan snarare något konstant, vilket bevisades få fler och fler bootlegklipp dök upp på nätet.

Vilket för oss fram till nutid. När detta skrivs är det ungefär 28 timmar tills Black Sabbath står på scen och gruppen har hunnit giga sig igenom såväl Syd- som Centralamerika samt göra ytterligare en rad gig i USA. Och inte så mycket tycks ha blivit bättre. Inspektera själva klippet från Mexico City den 26 oktober här nere. Det är mindre än en månad sedan. Och det låter ju … eh … rätt så illa. Om vi ska uttrycka det diplomatiskt.

Okej, så här vill jag inte ha det. Och troligtvis inte heller någon annan som ämnar besöka Friends Arena i morgon kväll.

Därför finns det bara en rimlig utväg om giget inte ska bli en av årets stora arenakalkoner: Fixa fram stödsången. Skicka upp Fusk-Ozzy på scen. Allt annat kan sluta i katastrof.

Vi kan kanske säga att ”Temper temper” fick blodet att svalla hos många av de mer inbitna beundrarna. En skiva som liksom föregångaren ”Fever” producerades av Don Gilmore (Linkin Park med flera) och som skulle cementera walesarnas roll som en av de främsta uppstickarna i kölvattnet av hårdrocksvärldens giganter.

Det gick väl lite sisådär, om vi uttrycker det diplomatiskt. Det hör inte till vanligheten att jag får upprörda mejl från över att jag har att ett för högt betyg när en favoritgrupp har släppt en ny skiva, men det var precis vad som hände efter min lätt övervänliga :+++:-recension i februari i år. Ett tydligt kvitto på att många gjorde tummen ner angående plattans mer USA-vänliga sound.

Det är tydligen reaktioner som kvartetten tydligen har tagit lärdom av. Vilket också har gjort att Bullet For My Valentine ämnar flyga in ljudtrixaren Terry Date (Pantera, Soulfly och Deftones med flera) till Storbritannien inom kort för att skissa på ett framtida samarbete – med ett tänkt resultat som ska ligga närmare gruppens två första plattor än dess senare material. Vad som kan tänkas komma av denna allians får visa sig, men fram till dess kanske en kan låta singeln ”Raising hell” vara vägledande.

Och om kompositionen, som nyligen premiärspelades i BBC-programmet ”Rock show”, är representativ för fortsättningen tycks det ligga något i dessa uttalanden. Mer skrik, mer dubbelkaggar och mer metalcoretryck i stället för Metallica tycks vara devisen. Även om refrängen är av det smetigare slaget, vilket säkert faller den tänkta målgruppen i smaken.

Bra eller anus? Klicka och avgör själva.

Första gången jag i förbifarten stötte på namnet trodde jag först att någon stavat Lordis namn fel. Sådant händer ofta i stofilfarbrorns liv nu för tiden, och då även inte då det gäller finska latexrockare, ett resultat av att jag nog börjar tappa greppet om den moderna musikscenen som inte direkt eller indirekt berör det jag är intresserad av.

I alla fall, genom lite rotande i arkiven har jag fått lära mig att Lorde egentligen heter Ella Maria Lani Yelich-O’Connor, är född 1996 på Nya Zeeland och att hon tidigare i år blev landets första soloartist att nå toppen på Billboards Hot 100-lista med debut-ep:n ”The love club”. Och att hon så sent som i slutet av september släppte sitt första album ”Pure heroine” samt att min kollega Markus Larsson gillar låten ”Tennis court” ganska så mycket. Vilket han poängterade i Nöjesbladet i fredags.

Okej. Gubbfan har närmat sig samtiden lite därmed och fått någon slags uppdatering om det som anses vara happening.

Dags att bjuda tillbaka på lite irrelevant kunskap, bara därför att. Det visar sig tydligen att stjärnskottet gömmer en hårdrocksrelaterad historia, vilket avslöjas i ett klipp från en talangjakt 2009, då hon alltså var blott tolv år. Information som får mosshögen vid tangentbordet att om möjligt känna sig ännu äldre och medelåldersknarrig. Men en schyst insats i en acceptabel version av Rainbows ”Man on the silver mountain” är det ju icke desto mindre.

Håll koll på flickan i den svarta skinnjackan. Det är henne det hela handlar om.

Så här på måndagmorgonen är det ju lätt att känna sig aningen i ofas. Lite vid sidan om tillvaron, aningen opeppad. Speciellt då säsongens första förkylning tycks ha lämnat en bäver i halsen och segt slajm i näsan.

Då kan det ju vara skönt att påminnas om att inte ens den mest ofelbara av ofelbara har rakt igenom strålande dagar på jobbet. Det är ju annars en ganska så vedertagen föreställning om Iron Maidens gällröstade frontman. Vissa kanske hade nöjt sig med att vara sångare i en av världens största heavy metal-grupper och finna nog med utmaningar därigenom. Men icke så, 55-åringen från Notinghamshire har väl aldrig legat på latsidan utan kan i dag titulera sig företagsledare, radioprofil, pilot och föreläsare. För att nämna några punkter på sångarens brokiga cv.

Man får ju lätt uppfattningen att Dickinson är en übermench, liksom. Ofelbar, lyckad, fantastisk och gjord av annat virke än vi vanliga dödliga. Därför känns det väl aningen trösterikt att även detta praktexemplar kan göra misstag. Väldigt offentliga sådana, dessutom.

Videon nedan har förvisso några år på nacken. Men den får visa att ingen är  för stor för att strula till det mellan varven. En påminnelse om att även våra största stjärnor är människor av kött och blod, precis som du och jag. Som andas, skrattar, gråter – och som kan halka på scen inför tiotusentals granskande blickar.

Väl värt att minnas när mycket känns tungt. Så som det ofta gör en måndag i november.

Five Finger Death Punch

The wrong side of heaven and the righteous side of hell, volume 2

Eleven Seven/Warner

METAL På åttiotalet var Arnold Schwarzenegger själva symbolen för amerikansk immigrantsuccé, en gymsvullen kassako som pumpade ut tämligen osofistikerad köttbulleaction. Dess moderna motsvarighet hittas i Ungernfödde gitarristen Zoltan Bathory, som även han har kämpat sig från ett kargt Centraleuropa till lyxiga Los Angeles. Låt oss inte hymla för mycket – Five Finger Death Punch är 2010-talets metalsvar på Arnies skjutglada rullar, då det på på årets andra fullängdssläpp finns såväl bufflighet och mosa allt-filosofi som en inställsamt sentimental slutkläm. Kvintetten slänger sig gärna med tuffa attribut – MMA-biceps, kamouflagebyxor och titlar likt ”Battle born” och ”Wrecking ball” – men lyckas ändå inte skyla vad den är: en grupp refrängrockare med mer styrka än smidighet.

Bästa spår: ”Here to die”.

VECKANS TWEET:

Troligtvis finns det väl lika många ingångsvinklar på det här med dödsmetall som det finns utövare. Själva grundideologin må skifta, även då det mesta är gemensamt; det ska vara snabbt, hårt, rått och jävligt. På ett eller annat sätt.

De flesta väljer emellertid att behålla något slags kosmos i allt kaos. Om de så må handla om den gamla Stockholmsskolans punkiga sväng eller om amerikanskt, mer tekniskt drivet, mangel – så här närmare 30 år efter genrens första stapplande steg är dödsbesten inte så oregerlig som den först kan tyckas.

Självklart finns det en opposition mot denna perfektion. En samling musiker som hellre skulle bada isvak varje morgon resten av livet än använda sig av trumtriggar, protoolsperfekt inspelningsteknik eller köttiga hardcorebrekdowns.

På hemmaplan finner vi ynglingagrupper likt Morbus Chron som befinner sig i bräschen för denna motståndsrörelse, på andra sidan gränsen leder Obliteration angreppet på god smak och vanligt hederligt folkvett. Född i samma stad som Darkthrones nyckelduo Fenriz och Nocturno Culto, även känd som Kolbotn, agerar kvartetten som en antites mot modern förfining och elegans. I stället hämtar den på tredjegiven ”Black death horizon” (Indie/Border) livskraft från Autopsys murkna komposthög, spelar hellre med ett sväng som gärna får vara lite löst i kanterna och organiskt kollapsande än siktar på taktmässig perfektion och låter spontanitet och tyngd gå före detaljplanering och kalkylerad finess.

Hade du placerat plattan bredvid ”Severed survival” eller ”Mental funeral” hade få protesterat. Den är lika skruvad som Chris Reiferts gorefantasier, lika oborstad som Danny Coralles frisyr. Genom sju, förhållandevis långa, spår balanserar Obliteration på vansinnets rand, ständigt medvetna om att musiken riskerar total kollaps. Att den inte gör det, trots att de mer snabbspelade partierna på många sätt vinglar på kanten, är sensationellt och tyder på att styckena nog är mer replokalsdrillade än vad de kan tyckas vid första anblicken.

Lägg därtill en komplett sinnessjuk sånginsats signerad Sindre Solem (även i old school-thrashiga Nekromantheon tillsammans med gitarristen Arild Myren Torp) och ni kan haja att det här inte är dussindöds av ordinärt snitt.

Låter det intressant kan jag även rekommendera föregångarna ”Nekropsalms” (2009) och ”Perpetual decay” (2007). De är minst lika sjukt bra, även de. Leve motståndet!

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Black death horizon” på Spotify eller på Wimp.